Häromdagen gick jag och pappa förbi vår gamla stuga, den vi spenderat så mycket tid i innan den såldes vidare. Stugan som idag ligger gömd bland snåriga buskar, sly och nu uppvuxna träd. Det är nästintill omöjligt att hitta dit om man inte vet vart man ska, eller går vilse och råkar hamna där. Det känns så väldigt vemodigt att se denna plats stå undangömd och bortglömd, när vi har så många underbara minnen därifrån. När jag var barn låg stugan och dess trädgård mitt i en kohage, så korna gick alltid runt gården och betade. De kom ofta upp till staketet, kor är ju trots allt naturligt nyfikna djur. Ibland gick de rakt igenom staketet och käkade upp murbruket. Pappa hade iallafall alltid någonting att styra med, så det gjorde honom inte så mycket, han kunde sällan sitta still ändå. En gång, jag vet inte om jag var född ännu, hade de trampat in och bajsat i sandlådan; Det finns en gammal video på min syster med bekymmersrynkan i pannan, som berättar för kameran att korna har bajsat i sandlådan. Det finns många foton och videor härifrån och varenda en speglar idyllen. Jag minns att jag plockade grässtrån och rödklöver, så som mamma, dottern till en bonde, lärt mig att kor tycker om. Så räckte jag hela min lilla arm genom staketet för att mata dem. Jag älskade att ha korna sådär nära. Kanske är det just därför jag än idag får lyckorus närhelst jag ser kor, och finner lukten utav dem lugnande –det finns en naturligt inbyggd nostalgisk trygghet i närheten till dem. Min morfar var ju, som sagt, dessutom bonde av den gamla sorten. Ett par djur av varje sort, som strövade omkring på en underbar gård på landet. Och min morfar älskade alla sina djur. De var inte nummer eller ting, de var individer; Varelser han höll när de föddes och sörjde när de dog. Han värnade om dem. Och han lärde min mamma att göra detsamma. Båda mina föräldrar är enorma djurvänner (alla mina fyra föräldrar till och med, när vi räknar in mina styvföräldrar). De har alla enorma hjärtan, fyllda med empati, vänlighet och kärlek. Så i min familj går det därför inte bara i arv, utan vi uppfostras till att älska, respektera och värna om alla varelser. Kärlek kan ju trots allt vara medfött eller inlärt, eller både och. Nog tyckte våra föräldrar att det gick lite överstyr när vi ville ta in kopparödlor, spindlar och gråsuggor som husdjur för att "de behövde ett hem", men de skällde aldrig på oss för det; De visste att vi gjorde det av kärlek. Precis som de lärt oss. Så visst känns det ändå naturligt att kor gör mig lycklig, när de är en undermedveten påminnelse om den idyll min familj skapade. Idag går inga kor runtom stugan. Staketet har raserat på sina ställen och betesmarken är nu igenvuxen i en knepig terräng av högt gräs, sly, taggbuskar och träd i varierande storlek. Det är ingen som råmar där ute, eller nyfiket kliver fram för att få se vem som kommer. Den lilla, lilla vägen där vi körde in bilen för att parkera är omöjlig att identifiera utifrån, om man inte vet innan lär man aldrig hitta den, den är gömd bakom tjocka lager träd och buskar; Skogen har slukat den hel. Men vet man var man ska kan man pressa sig genom och ändå hitta vägen. Den finns där bakom. Bortglömd. Det lilla garaget innan bron finns inte kvar alls; Kvar i leran ligger endast en presenning och en hög med takpannor. Bron har sjunkit lite, men står ännu, trots att inget vatten längre rinner under den. Vattendraget har torkat ur och lämnat geggig lera i dess plats. Skogen lever inte riktigt på samma vis som den gjorde förr. Ingen finns ju riktigt där för att vårda den. När man från bron ser upp mot stugan möts man av den en gång idylliskt vita trägrinden nu trött hängandes framför trädgården. Dass och förråd blir alltmer en del utav skogen; Murbruket har grävs ur av djur som hunnit flytta in och flytta ut, kanske i generationer. De trasiga fönstrena är halvfyllda med torkade löv och delar utav bygget lutar sig mot ingenting likt en trött gammal vän som inte längre orkar hålla huvudet högt. Överallt syns fågelbon som raserat och övergetts. Inte ens getingarna bor kvar i de övergivna pappersbollarna som pryder takfot och fönsterkarm. Gräset är på sina håll vänt uppochned; Gjort till lera och däri spår utav klövar och trynen. I övrigt är det svårt att se några meter framför sig. Men vi vet ju var allt en gång stod. Vi ser det ännu, om än annorlunda än då. Gungställningen som pappa svetsade och byggde, den vi en gång fyllde med pirrande magar och barnsligt fnitter, står nu inlindad i grenar nära det främre staketet. Stegen han svetsade står ännu lutad mot takfoten, fastän mer insjunken är förut. Takfoten orkar inte riktigt hålla emot längre. Platsen där vi fikade och gungade i hammocken är svår att urskilja. Ingenting är kvar. Krukan har nu blivit ett med stenen; Inbäddad i mossa står den kvar. Det som en gång växte däri har för länge sedan ruttnat bort, istället fylls krukan nu med frön som blåst ned och hunnit växa upp. Skogen äger den nu. Sidotrappan går knappt urskilja, den har täckts i löv och gräs och mossa, om och om igen. Entŕetrappan är ett sorgligt ras, som ett bevis på att ingen besökt stugan på många år. Ett bevis på att stugan som en gång fylldes med skratt och lek, idag står helt ensam. Någon gång besöktes den för sista gången, utan att veta om det. Någon har tänt spisen en sista gång, gått lätt böjd upp för innertrappan, sovit med fladdermöss och ugglor utanför fönstret. Någon har hängt gardinerna, borstat av stentrappan, druckit sitt kaffe i morgonsolen. Och någon har gått ut, låst dörren bakom sig och aldrig igen kommit tillbaka. Ivrigt väntande har stugan stått kvar, år efter år. Medan skogen smugit sig närmare har stugan stått kvar på samma plats. Och när skogen försökt överta den har stugan förgäves kämpat emot. Men ingen kom någonsin tillbaka. Det har blivit höst, vinter, vår och sommar. Löven har fallit, fryst, knoppat och blommat. Ett år, två år, tio år. Men ingen kom tillbaka. Till slut orkade den inte längre hålla emot. I sin ensamhet, övergiven och bortglömd, lät den skogen vinna. Långsamt sjönk den in i växtligheten och tillät sig att bitvis ätas upp. Den som en gång sprudlade utav kärlek, får nu ingen kärlek alls. Från ovansidan syns den inte på ens några meters avstånd. År efter år slukas den alltmer. Försvinner. Och med den gör så alla bevis på idyllen den en gång var. Vi går försiktigt runtom stugan, sätter upp armarna för ansiktet för att skydda ögonen från de täta grenarna. Vi pratar om min barndom här; Kantarellmackor, kossor, fikapauser, motorcykeln pappa körde oss på in till affären för att över disken handla lite glass och mjölk och ägg. Vi pratar nostalgiskt och hedrande, men med en klar underton av sorg. Som vi båda älskat denna stuga, som nu är mer ett bevis på hur många år som passerat sedan vi fick äran att älska den. Jag tittar på pappa och han tittar på stugan. Han ler lite halvt och jag gör detsamma. Jag tänker att vilken tur jag har som får bära dessa fantastiska minnen, som vet precis hur denna stugan en gång fick leva på riktigt. Jag tittar på pappa och tänker att vilken tur jag har som får fortsätta skapa nya minnen, med pappa och med resterande familj; Att jag som trettioåring får klampa runt i skogar med pappa och prata om åren som varit och allt som kanske kommer sen. Det är ingenting jag tar för givet, nej jag andas in dessa stunder och låter dem fästa sig i själen så jag trettio år från nu kan minnas precis hur de kändes. Kanske är det vad stugan symboliserar; Inte åren som gått, men vad vi fyllt åren med. Vad vi älskat och älskar, vad vi värnar om; Vad som fyller åren med liv. Nog är det vemodigt att tänka att ingen familj någonsin igen ska få älska denna stuga så som vi fått älska den, inga barn ska få fnittra i trädgården och inga kor ska smaska i sig murbruket. Men på något vis är det ändå okej. Stugan har inte bara blivit bortglömd, den har under sitt liv fått vara en milstolpe och glädjekälla. Vi tittar på den några minuter till. Sedan går vi bort från stugan, ut genom grinden, ned för backen, över bron, längs lilla lilla vägen, genom snåret, ut på grusvägen och bort till bilen. Kanske för sista gången, kanske inte. Oavsett så är jag fylld med tacksamhet över vad jag fått ha här; En barndom. Och jag menar inte bara få vara barn, utan uppleva en barndom fylld med kärlek, nyfikenhet, skratt och trygghet. En idyll. Ingen annan kanske ser den ihopsjunkna stugan så, men jag gör. Jag kommer alltid se den just precis så.