picknick under stjärnorna och relationstankar
2025-04-16 @ 08:56:00
Igår visste vi att det fanns chans för norrsken, så vi bestämde oss för att packa ihop en kvällspicknick, åka ut och bara umgås lite i den stilla våren. Något särskilt norrsken blev det tyvärr inte, molnen tjocknade ordentligt när det väl började, men vi var mer än nöjda med kvällen. Vi satt i flera timmar i detta underbara lugn, med helt stjärnklar himmel, såg ett tiotal stjärnfall, åt gott, drog filten runt benen och pratade om allt och ingenting. Så lugnande, vackert och viktigt.♥
Det blir så lätt att man "glömmer bort" varandra; Att man går som passerande skepp i hemmet och fastnar så i sitt eget huvud att man liksom glömmer hur viktigt det är att prioritera tiden man har tillsammans –en minut eller en vecka är egentligen densamma; Det är ju Hur man spenderar tiden tillsammans. Visst är vi duktiga på att uppskatta och prioritera varandra; Alltid noga med att varje dag både tala om och visa hur vi värdesätter allt vi gör och är; En konstant öppen dialog för att kommunicera tankar, känslor och behov; Med angränsning till övertydlighet för att förstå och för att undvika missförstånd. Och det är så himla viktigt, för den konstanta uppskattningen förhindrar liksom det där som så många halkar ned i; Att ta varandra för givet. Jag kommer aldrig anta att vi ska vara tillsammans i all evighet –självklart är det min önskan, men aldrig någonsin mitt antagande. Jag vet hur snabbt livet kan vända, men istället för att leva i rädsla för att det ska ta slut så lever jag i uppskattning och tacksamhet för varje ögonblick. Men ibland händer det såklart ändå att vi båda, på samma gång, har lite för mycket i huvudet och stress, trötthet eller ångest gör det nästintill omöjligt att vara Där i stunden. Man fastnar i sitt eget huvud, som sagt. Och då är dessa stunder livsavgörande; Allt pausas, huvudet tystnar och man kan kliva ut ur sitt huvud och in i den lugnande bubblan man delar och bara få vara en stund. Och så skapar hjärnan automatiskt nya kopplingar mellan lugnet och glädjen i stunden och personen man delar den med; Och så blir uppskattningen och tacksamheten än mer gripande; Och så är man inte längre passerande skepp, utan fyrar som leder genom dimman och vinden som sätter seglet och kompassen som visar riktning; Och så går man från att passera varandra till att färdas tillsammans, ibland med varandra som flytväst när bröstkorgen fyllts med sten; Och så lever man inte bara sida vid sida utan invirade i varandra som ett konstant flöde utav Yin och Yang; Det ljusa med det mörka, varma med det kalla, det man saknat blir det man nu har och man kompletteras för att helas och just så blir man hel. Genom varandras ögon blir perspektivet alltid breddat; Världen blir större och på något vis så även lugnet. En liten stund spenderad helt och hållet tillsammans; Där och då, här och nu, tillsammans. Och så lägger man sig för att sova och andetaget tycks nå varje millimeter utav kroppen; Och så talar man om hur högt man värdesätter dessa stunder och Varandra; Och så lindar man in sig i trygga armar och vaggas till sömns utav andetag i takt. Sedan vaknar man på morgonen och oavsett hur tungt livet än må vara så bär själen flytväst och man vet någonstans att det nog blir bra till slut. Allt blir bra så länge man inte glömmer bort att man delar något mer än yta; Man delar livet. Och livet är ju som vackrast när det faktiskt levs.
Igår visste vi att det fanns chans för norrsken, så vi bestämde oss för att packa ihop en kvällspicknick, åka ut och bara umgås lite i den stilla våren. Något särskilt norrsken blev det tyvärr inte, molnen tjocknade ordentligt när det väl började, men vi var mer än nöjda med kvällen. Vi satt i flera timmar i detta underbara lugn, med helt stjärnklar himmel, såg ett tiotal stjärnfall, åt gott, drog filten runt benen och pratade om allt och ingenting. Så lugnande, vackert och viktigt.♥
Det blir så lätt att man "glömmer bort" varandra; Att man går som passerande skepp i hemmet och fastnar så i sitt eget huvud att man liksom glömmer hur viktigt det är att prioritera tiden man har tillsammans –en minut eller en vecka är egentligen densamma; Det är ju Hur man spenderar tiden tillsammans. Visst är vi duktiga på att uppskatta och prioritera varandra; Alltid noga med att varje dag både tala om och visa hur vi värdesätter allt vi gör och är; En konstant öppen dialog för att kommunicera tankar, känslor och behov; Med angränsning till övertydlighet för att förstå och för att undvika missförstånd. Och det är så himla viktigt, för den konstanta uppskattningen förhindrar liksom det där som så många halkar ned i; Att ta varandra för givet. Jag kommer aldrig anta att vi ska vara tillsammans i all evighet –självklart är det min önskan, men aldrig någonsin mitt antagande. Jag vet hur snabbt livet kan vända, men istället för att leva i rädsla för att det ska ta slut så lever jag i uppskattning och tacksamhet för varje ögonblick. Men ibland händer det såklart ändå att vi båda, på samma gång, har lite för mycket i huvudet och stress, trötthet eller ångest gör det nästintill omöjligt att vara Där i stunden. Man fastnar i sitt eget huvud, som sagt. Och då är dessa stunder livsavgörande; Allt pausas, huvudet tystnar och man kan kliva ut ur sitt huvud och in i den lugnande bubblan man delar och bara få vara en stund. Och så skapar hjärnan automatiskt nya kopplingar mellan lugnet och glädjen i stunden och personen man delar den med; Och så blir uppskattningen och tacksamheten än mer gripande; Och så är man inte längre passerande skepp, utan fyrar som leder genom dimman och vinden som sätter seglet och kompassen som visar riktning; Och så går man från att passera varandra till att färdas tillsammans, ibland med varandra som flytväst när bröstkorgen fyllts med sten; Och så lever man inte bara sida vid sida utan invirade i varandra som ett konstant flöde utav Yin och Yang; Det ljusa med det mörka, varma med det kalla, det man saknat blir det man nu har och man kompletteras för att helas och just så blir man hel. Genom varandras ögon blir perspektivet alltid breddat; Världen blir större och på något vis så även lugnet. En liten stund spenderad helt och hållet tillsammans; Där och då, här och nu, tillsammans. Och så lägger man sig för att sova och andetaget tycks nå varje millimeter utav kroppen; Och så talar man om hur högt man värdesätter dessa stunder och Varandra; Och så lindar man in sig i trygga armar och vaggas till sömns utav andetag i takt. Sedan vaknar man på morgonen och oavsett hur tungt livet än må vara så bär själen flytväst och man vet någonstans att det nog blir bra till slut. Allt blir bra så länge man inte glömmer bort att man delar något mer än yta; Man delar livet. Och livet är ju som vackrast när det faktiskt levs.
skogspromenad och stjärnskådning
2025-04-08 @ 14:19:40
Igår behövde vi båda "pausa" lite då vi känt oss ganska slutkörda. Hur mycket vi än älskar att hitta på saker och vara sociala så behöver vi båda två mycket återhämtning för att orka med. Så en mysig skogspromenad i solen på dagen och en sväng för att se på stjärnorna på kvällen kändes som ett perfekt sätt att ladda batterierna lite. Det var helt stjärnklart, månen lyste så starkt att det blev skuggor på marken, det var helt vindstilla och det enda man hörde var fåglarna över sjön. Vi var där ute någon timme, såg på stjärnorna och bara pratade om allt och ingenting. Att få känna sig nära både naturen och varandra är verkligen helande och ett underbart sätt att umgås.
aurora
2025-04-06 @ 11:37:04
Inatt åkte vi som sagt ut för att förhoppningsvis se norrskenet, även om vi misstänkte att vi nog hade missat kvällens peak. Jag hade planerat ett ställe jag ville åka till nästa gång det fanns chans för norrsken; En plats jag förr brukade gå till på nätterna när jag behövde få distans och pausa livet lite; Här har jag spenderat otaliga timmar i reflektioner kring livet och mig själv och aldrig stött på andra människor, vilket gör platsen ännu mer underbar; Lugnet, tystnaden. Stillsamheten. Det är en utav mina absoluta favoritplatser i Västervik, speciellt kvällstid. Så vi promenerade i mörkret, gick försiktigt upp och ut på berget och såg först ingenting. Men så efter en liten stund började en svagt grön båge synas, som på några ynka minuter utvecklades till dansande färger. Vi passade på att ställa upp mobilen och få några bilder tillsammans –de må vara i halvtaskig kvalitet, men herregud vad jag älskar dem. Att få dela dessa stunder med varandra är värt allt. Precis allt.
violin
2025-03-25 @ 15:42:34
Fotograferat med: Canon EOS 800D | EF-S 18-200mm F/3.5-5.6
Min vackra make köpte en fiol häromdagen och har idag börjat spela, så självklart var jag tvungen att ta några fina bilder. I övrigt har vi handlat, bäddat om, tvättat fönster och kopplat av idag. En mysig dag med andra ord♥
Min vackra make köpte en fiol häromdagen och har idag börjat spela, så självklart var jag tvungen att ta några fina bilder. I övrigt har vi handlat, bäddat om, tvättat fönster och kopplat av idag. En mysig dag med andra ord♥
Minibröllopsresan i somras
2024-10-30 @ 11:58:57
Storytime: Jag skämde ut mig lite på Kaffetorpet.
När vi var vid Solliden hade vi rört en del på oss i värmen och glömt bort att äta, så mitt blodsocker var väldigt lågt. När det blir så pass lågt så blir jag...trög. Jag kan liksom inte varken tänka eller prata ordentligt (mumlar, får inte fram rätt ord och viskar oftast) och framstår som ett rejält fyllo om man inte vet bakgrunden. Jag gick in för att beställa mat på Kaffetorpet medan Youssef satt kvar ute med Cera, och när jag klev in kände jag hur omvärlden började försvinna, så jag visste att jag behövde äta nu direkt. Jag försökte läsa menyn, men kunde inte riktigt processa det som stod. När det blev min tur gick jag fram till den stackars killen i kassan, och följande konversation utspelade sig, notera även att jag hela tiden viskade till stackarn:
Han: Hejsan, vad vill du ha?
Jag: Grönsaker
Han: Ehm, va? Vad menar du nu?
Jag (nästan väsande): Grönsaker *nickar ivrigt mot menyn*
Han: Okej, du vill ha grönsaker...vid sidan om? Till vad?
Jag: Mango
Han: Jaha, du menar kycklingsalladen med mangoraja?
Jag: Mm, precis *nickar* (Ska tilläggas att det var det enda på hela menyn jag inte gillar då jag verkligen avskyr mangoraja, men det stod överst och min hjärna kom inte längre än så)
Han: Okej, var det bra så?
Jag: Kladdkaka också...och vatten
Han: En kladdkaka...med grädde?
Jag (jätteäcklad): Nej, vatten vill jag ha
Han: Ja, jo, men jag menar till kladdkakan
Jag: Jaha, ja tack
Hela tiden var han så himla trevlig, medan jag stod där som ett riktigt pucko och viskade obehagligt och osammanhängande. Jag betalade på något vis, fick en nummerlapp, samt kladdkakan och ett glas på en bricka. Jag skulle sedan ta vatten, men min hjärna kunde verkligen inte reda ut hur jag skulle få igång kranen, så jag bara stod där och stirrade tills en äldre dam kom fram och hjälpte mig fylla glaset. Jag höll på att trilla på vägen över tröskeln och jag vet inte riktigt hur jag tog mig ut till bordet. När jag kom fram såg Youssef hur borta jag var (tro mig, det syns tydligt i ögonen), tog emot brickan och sa åt mig att äta kladdkakan direkt medan han gick in och köpte sin mat. Efter några minuter kom en tjej ut och ropade upp mitt nummer, men jag fick inte fram några ord. Tredje gången hon ropade så tog jag i allt vad jag hade för att få ut något och råkade då vråla ut "HÄR" med en röst som en pojke i puberteten (skrämde slag på två damer vid bordet bredvid) samtidigt som jag vinkade frenetiskt. Hon kom fram och när hon skulle ställa ned tallriken halvlåg jag över bordet, men istället för att flytta på mig sträckte jag upp händerna och hon fick lägga tallriken i mina händer som om jag höll Simba på lejonklippan. Jag kan ju säga att hon bet sig i tungan för att inte bryta ihop i skratt. En kort stund efter jag fått i mig kladdkaka och lite mat så började hjärnan starta upp sig igen, jag kände hur äcklig dressingen var (som sagt, jag avskyr verkligen mangoraja) och jag skämdes halvt ihjäl när jag insåg hur sinnessjuk jag måste ha framstått. Efteråt har vi skrattat mycket åt det, men där och då ville jag sjunka genom jorden haha!
Idag gör jag inte många knop här hemma iallafall. Youssef är, tack och lov, piggare och är därför på jobbet –men jag mår sämre idag. Bihålorna är så pass svullna att jag inte kan ha varken glasögon eller linser, ögon och näsa rinner konstant, mitt högra öra är nästintill igensvullet (blir ofta så för mig), hela kroppen värker och febern återkommer var tredje timme när tabletterna inte håller den nere längre. Men men, brukar ta någon vecka innan jag är på benen igen, så det är väl bara härda ut.
När Youssef först blev sjuk för några dagar sedan så ville jag vara förberedd ifall jag åkte på samma skit, därför ägnade jag då två timmar åt att laga ett tjugotal portioner i matlådor; Mac n cheese med köttbullar, korvstroganoff, korvgratäng och vegolimpa med broccoli, blomkål och morötter, tsatsiki, libapizza med kokt kyckling, samt en stor sallad och några färdigkokta ägg. Tror ni att jag är tacksam för det nu? Halva frysen fylld med matlådor så jag slipper göra något annat än slänga in en i micron och dessutom har Youssef mat till jobbet. Älskar att jag alltid preppar maten i förväg.
Jag insåg häromdagen att jag helt glömt bort bilderna (och videon, ska försöka få klart den också) från vår lilla bröllopsresa i somras. Vi ville göra något mysigt och spendera tid i naturen, så vi utforskade Öland under några dagar; Vi åkte bokstavligen från norr till söder, svängde in när vi såg något intressant, stannade till vid matstånd och köpte allt ifrån fläderhonung till nyplockade morötter, gick i naturreservat, mötte höjdskräcken och fick in både historia och motion. Hela vägen dit regnade det, så även när vi kom över till Öland. Men när vi anlände till vårt första stopp upphörde plötsligt regnet och det var därefter strålande solsken hela tiden –och självklart halv storm, det är ju inte Öland utan rejäl blåst!
Vi hade några helt underbara dagar och fick se allt vi ville, hyrde en liten stuga i perfekt läge, åt god mat och bara njöt av varandras sällskap. Det är så skönt att vi båda föredrar att utforska och se och lära oss nya saker när vi åker iväg –vi båda hade fått myror i kroppen av att bara ligga på en strand t.ex., så det är skönt att vi är överens haha. Dessutom är dessa små resor perfekta för att kunna ta med oss Cera, som även hon älskar att hänga med på upptäcksfärd.
Några utav platserna vi besökte
Sandby Borg. Ett ställe jag länge velat besöka är lämningarna efter Sandby Borg. Jag finner hela historien otroligt intressant och det var därför det första stället vi satte upp på listan. Om man gillar historia och lite mystik så rekommenderar jag verkligen att läsa om och besöka Sandby Borg.
Spöktimmen har gjort ett avsnitt om det [länk], men det finns även en officiell hemsida [länk] där man kan läsa flertalet rapporter [länk] om de arkeologiska fynden och hur långt de kommit.
Borgs By, en otroligt vacker plats där man kan finna Ölands största fornborg Gråborg med sitt bevarade portvalv, samt ruinerna från det medeltida Sankt Knuts kapell. Vi kom hit på morgonen och var helt ensamma, förutom ett gäng hardjur (antingen vildkaniner eller små harar, var svårt att se på håll då de sprang in i stenruinerna –haren jag har med på bild är från en annan plats) och en mängd fåglar. Det finns vackra vandringsleder och hela området är både berörande vackert och lugnande avslappnat.
Långe Jan. Ölands södra udde är en välkänd plats; Delvis för sin fågelstation, men kanske främst för fyren Långe Jan som med sina 197 trappsteg fick mig att inse hur desperat jag behöver min astmamedicin, haha. För ynka 50 kronor fick man uppleva en helt fantastisk utsikt, så pass att jag nästan glömde bort min höjdskräck för en liten stund. Hela området var väldigt vackert och omringades utav både fåglar, sälar, kor och får.
Byrums Raukar. Detta är Ölands mest kända raukområde och det är lätt att förstå varför; Ett väldigt fint område. Detta var det första stället vi stannade till vid, precis som regnet upphörde, och det var därför väldigt lite folk. Jag har annars fått höra från andra att det varit smockat, så vi kanske hade tur.
Borgholms Naturreservat. Hit åker vi ungefär en gång om året då det blivit ett favoritställe för oss. Det är ett underbart reservat att vandra runt i, med bra utmärkta leder. Vill man äta finns Kaffetorpet vid Solliden Slott, ett jättemysigt ställe med väldigt trevlig personal (läs anekdoten i slutet utav inlägget).
Det finns verkligen oändligt många vackra och intressanta ställen att besöka på Öland om man gillar natur och historia. Att bara åka längs vägarna och spontant svänga in där något verkar intressant var ett roligt och stimulerande sätt att utforska. Resan kunde omöjligen varit bättre♥
Vi hade några helt underbara dagar och fick se allt vi ville, hyrde en liten stuga i perfekt läge, åt god mat och bara njöt av varandras sällskap. Det är så skönt att vi båda föredrar att utforska och se och lära oss nya saker när vi åker iväg –vi båda hade fått myror i kroppen av att bara ligga på en strand t.ex., så det är skönt att vi är överens haha. Dessutom är dessa små resor perfekta för att kunna ta med oss Cera, som även hon älskar att hänga med på upptäcksfärd.
Några utav platserna vi besökte
Sandby Borg. Ett ställe jag länge velat besöka är lämningarna efter Sandby Borg. Jag finner hela historien otroligt intressant och det var därför det första stället vi satte upp på listan. Om man gillar historia och lite mystik så rekommenderar jag verkligen att läsa om och besöka Sandby Borg.
Spöktimmen har gjort ett avsnitt om det [länk], men det finns även en officiell hemsida [länk] där man kan läsa flertalet rapporter [länk] om de arkeologiska fynden och hur långt de kommit.
Borgs By, en otroligt vacker plats där man kan finna Ölands största fornborg Gråborg med sitt bevarade portvalv, samt ruinerna från det medeltida Sankt Knuts kapell. Vi kom hit på morgonen och var helt ensamma, förutom ett gäng hardjur (antingen vildkaniner eller små harar, var svårt att se på håll då de sprang in i stenruinerna –haren jag har med på bild är från en annan plats) och en mängd fåglar. Det finns vackra vandringsleder och hela området är både berörande vackert och lugnande avslappnat.
Långe Jan. Ölands södra udde är en välkänd plats; Delvis för sin fågelstation, men kanske främst för fyren Långe Jan som med sina 197 trappsteg fick mig att inse hur desperat jag behöver min astmamedicin, haha. För ynka 50 kronor fick man uppleva en helt fantastisk utsikt, så pass att jag nästan glömde bort min höjdskräck för en liten stund. Hela området var väldigt vackert och omringades utav både fåglar, sälar, kor och får.
Byrums Raukar. Detta är Ölands mest kända raukområde och det är lätt att förstå varför; Ett väldigt fint område. Detta var det första stället vi stannade till vid, precis som regnet upphörde, och det var därför väldigt lite folk. Jag har annars fått höra från andra att det varit smockat, så vi kanske hade tur.
Borgholms Naturreservat. Hit åker vi ungefär en gång om året då det blivit ett favoritställe för oss. Det är ett underbart reservat att vandra runt i, med bra utmärkta leder. Vill man äta finns Kaffetorpet vid Solliden Slott, ett jättemysigt ställe med väldigt trevlig personal (läs anekdoten i slutet utav inlägget).
Det finns verkligen oändligt många vackra och intressanta ställen att besöka på Öland om man gillar natur och historia. Att bara åka längs vägarna och spontant svänga in där något verkar intressant var ett roligt och stimulerande sätt att utforska. Resan kunde omöjligen varit bättre♥
Storytime: Jag skämde ut mig lite på Kaffetorpet.
När vi var vid Solliden hade vi rört en del på oss i värmen och glömt bort att äta, så mitt blodsocker var väldigt lågt. När det blir så pass lågt så blir jag...trög. Jag kan liksom inte varken tänka eller prata ordentligt (mumlar, får inte fram rätt ord och viskar oftast) och framstår som ett rejält fyllo om man inte vet bakgrunden. Jag gick in för att beställa mat på Kaffetorpet medan Youssef satt kvar ute med Cera, och när jag klev in kände jag hur omvärlden började försvinna, så jag visste att jag behövde äta nu direkt. Jag försökte läsa menyn, men kunde inte riktigt processa det som stod. När det blev min tur gick jag fram till den stackars killen i kassan, och följande konversation utspelade sig, notera även att jag hela tiden viskade till stackarn:
Han: Hejsan, vad vill du ha?
Jag: Grönsaker
Han: Ehm, va? Vad menar du nu?
Jag (nästan väsande): Grönsaker *nickar ivrigt mot menyn*
Han: Okej, du vill ha grönsaker...vid sidan om? Till vad?
Jag: Mango
Han: Jaha, du menar kycklingsalladen med mangoraja?
Jag: Mm, precis *nickar* (Ska tilläggas att det var det enda på hela menyn jag inte gillar då jag verkligen avskyr mangoraja, men det stod överst och min hjärna kom inte längre än så)
Han: Okej, var det bra så?
Jag: Kladdkaka också...och vatten
Han: En kladdkaka...med grädde?
Jag (jätteäcklad): Nej, vatten vill jag ha
Han: Ja, jo, men jag menar till kladdkakan
Jag: Jaha, ja tack
Hela tiden var han så himla trevlig, medan jag stod där som ett riktigt pucko och viskade obehagligt och osammanhängande. Jag betalade på något vis, fick en nummerlapp, samt kladdkakan och ett glas på en bricka. Jag skulle sedan ta vatten, men min hjärna kunde verkligen inte reda ut hur jag skulle få igång kranen, så jag bara stod där och stirrade tills en äldre dam kom fram och hjälpte mig fylla glaset. Jag höll på att trilla på vägen över tröskeln och jag vet inte riktigt hur jag tog mig ut till bordet. När jag kom fram såg Youssef hur borta jag var (tro mig, det syns tydligt i ögonen), tog emot brickan och sa åt mig att äta kladdkakan direkt medan han gick in och köpte sin mat. Efter några minuter kom en tjej ut och ropade upp mitt nummer, men jag fick inte fram några ord. Tredje gången hon ropade så tog jag i allt vad jag hade för att få ut något och råkade då vråla ut "HÄR" med en röst som en pojke i puberteten (skrämde slag på två damer vid bordet bredvid) samtidigt som jag vinkade frenetiskt. Hon kom fram och när hon skulle ställa ned tallriken halvlåg jag över bordet, men istället för att flytta på mig sträckte jag upp händerna och hon fick lägga tallriken i mina händer som om jag höll Simba på lejonklippan. Jag kan ju säga att hon bet sig i tungan för att inte bryta ihop i skratt. En kort stund efter jag fått i mig kladdkaka och lite mat så började hjärnan starta upp sig igen, jag kände hur äcklig dressingen var (som sagt, jag avskyr verkligen mangoraja) och jag skämdes halvt ihjäl när jag insåg hur sinnessjuk jag måste ha framstått. Efteråt har vi skrattat mycket åt det, men där och då ville jag sjunka genom jorden haha!
Idag gör jag inte många knop här hemma iallafall. Youssef är, tack och lov, piggare och är därför på jobbet –men jag mår sämre idag. Bihålorna är så pass svullna att jag inte kan ha varken glasögon eller linser, ögon och näsa rinner konstant, mitt högra öra är nästintill igensvullet (blir ofta så för mig), hela kroppen värker och febern återkommer var tredje timme när tabletterna inte håller den nere längre. Men men, brukar ta någon vecka innan jag är på benen igen, så det är väl bara härda ut.
När Youssef först blev sjuk för några dagar sedan så ville jag vara förberedd ifall jag åkte på samma skit, därför ägnade jag då två timmar åt att laga ett tjugotal portioner i matlådor; Mac n cheese med köttbullar, korvstroganoff, korvgratäng och vegolimpa med broccoli, blomkål och morötter, tsatsiki, libapizza med kokt kyckling, samt en stor sallad och några färdigkokta ägg. Tror ni att jag är tacksam för det nu? Halva frysen fylld med matlådor så jag slipper göra något annat än slänga in en i micron och dessutom har Youssef mat till jobbet. Älskar att jag alltid preppar maten i förväg.
femtiotvå sidor kärleksbrev
2024-10-09 @ 16:07:24
"Fuck universum, om allt går åt helvete är du ändå värd det" är något vi sa till varandra precis i början utav vår relation, som sedan hängt med oss genom alla upp- och nedgångar. Självklart finns det en historia bakom denna mening. Jag är en person som inte är traditionellt religös; Jag tror inte direkt på gud, himmel och helvete. Men jag tror på universum och naturen som en övernaturlig kraft i sig självt, som kräver balans och respekt. P.g.a olika anledningar hade jag fått en oerhört jobbig känsla av att universum var emot oss. Detta var något som tärde mycket på mig och fick mig att tvivla på om vi verkligen borde vara tillsammans –om jag verkligen vågade sätta mig emot universum. Jag hade pratat med Youssef om det, och även om han inte delade min "tro" så förstod och respekterade han att jag kände väldigt starkt kring detta, vilket såklart gjorde honom ledsen och orolig. Men så en natt insåg jag att det fanns någonting jag kände starkare för; Youssef. Att vara med honom gjorde mig levande, något jag aldrig känt förut.
"Stjärnstad", här nedan, skrev jag dagen efter, och är alltså inte bara en text, utan ett minne. Därför är denna mening så värdefull; Den representerar stunden då jag äntligen slängde ut all rädsla och oro, och tillät mig att uppslukas utav kärleken jag kände för, med och från Youssef.
Om cirka en månad fyller min underbara man år, och jag funderade ett tag på vad jag skulle ge honom i present. Jag ville så gärna ge honom någonting som kan få honom att känna hur uppskattad och älskad han faktiskt är. Men vad?
Jag har ju alltid skrivit väldigt mycket, i alla format; Texter, dikter, brev... Att skriva är mitt sätt att få ut känslorna som väller över inuti, bra som dåliga. Så när jag fylls med så mycket kärlek att det känns som jag ska spricka, då skriver jag. Därför har jag bokstavligen hundratals långa och korta texter om och till honom, som jag skrivit enda sedan vi träffades för lite mer än fyra år sedan. Så häromveckan började jag gå igenom alla mina dokument och välja ut vilka texter, dikter, brev och bilder jag skulle använda. Jag satt i mååånga timmar och fixade. Och detta blev resultatet; En bok på 52 sidor, fylld med små och stora kärleksbrev.
Imorse låg den i brevlådan, och jag som har en treårings tålamod när det gäller att ge Youssef presenter höll mig i cirka tio minuter innan jag gav den till honom. Om jag vet att något kommer göra honom glad, så kan jag liksom inte vänta en månad. Det går inte. Jag vill ju att han ska bli glad nu, direkt. Så det fick bli en tidig present, haha. Han älskade den och blev jätteglad och rörd♥
Jag har ju alltid skrivit väldigt mycket, i alla format; Texter, dikter, brev... Att skriva är mitt sätt att få ut känslorna som väller över inuti, bra som dåliga. Så när jag fylls med så mycket kärlek att det känns som jag ska spricka, då skriver jag. Därför har jag bokstavligen hundratals långa och korta texter om och till honom, som jag skrivit enda sedan vi träffades för lite mer än fyra år sedan. Så häromveckan började jag gå igenom alla mina dokument och välja ut vilka texter, dikter, brev och bilder jag skulle använda. Jag satt i mååånga timmar och fixade. Och detta blev resultatet; En bok på 52 sidor, fylld med små och stora kärleksbrev.
Imorse låg den i brevlådan, och jag som har en treårings tålamod när det gäller att ge Youssef presenter höll mig i cirka tio minuter innan jag gav den till honom. Om jag vet att något kommer göra honom glad, så kan jag liksom inte vänta en månad. Det går inte. Jag vill ju att han ska bli glad nu, direkt. Så det fick bli en tidig present, haha. Han älskade den och blev jätteglad och rörd♥
"Fuck universum, om allt går åt helvete är du ändå värd det" är något vi sa till varandra precis i början utav vår relation, som sedan hängt med oss genom alla upp- och nedgångar. Självklart finns det en historia bakom denna mening. Jag är en person som inte är traditionellt religös; Jag tror inte direkt på gud, himmel och helvete. Men jag tror på universum och naturen som en övernaturlig kraft i sig självt, som kräver balans och respekt. P.g.a olika anledningar hade jag fått en oerhört jobbig känsla av att universum var emot oss. Detta var något som tärde mycket på mig och fick mig att tvivla på om vi verkligen borde vara tillsammans –om jag verkligen vågade sätta mig emot universum. Jag hade pratat med Youssef om det, och även om han inte delade min "tro" så förstod och respekterade han att jag kände väldigt starkt kring detta, vilket såklart gjorde honom ledsen och orolig. Men så en natt insåg jag att det fanns någonting jag kände starkare för; Youssef. Att vara med honom gjorde mig levande, något jag aldrig känt förut.
"Stjärnstad", här nedan, skrev jag dagen efter, och är alltså inte bara en text, utan ett minne. Därför är denna mening så värdefull; Den representerar stunden då jag äntligen slängde ut all rädsla och oro, och tillät mig att uppslukas utav kärleken jag kände för, med och från Youssef.
