Igår visste vi att det fanns chans för norrsken, så vi bestämde oss för att packa ihop en kvällspicknick, åka ut och bara umgås lite i den stilla våren. Något särskilt norrsken blev det tyvärr inte, molnen tjocknade ordentligt när det väl började, men vi var mer än nöjda med kvällen. Vi satt i flera timmar i detta underbara lugn, med helt stjärnklar himmel, såg ett tiotal stjärnfall, åt gott, drog filten runt benen och pratade om allt och ingenting. Så lugnande, vackert och viktigt.♥


Det blir så lätt att man "glömmer bort" varandra; Att man går som passerande skepp i hemmet och fastnar så i sitt eget huvud att man liksom glömmer hur viktigt det är att prioritera tiden man har tillsammans –en minut eller en vecka är egentligen densamma; Det är ju Hur man spenderar tiden tillsammans. Visst är vi duktiga på att uppskatta och prioritera varandra; Alltid noga med att varje dag både tala om och visa hur vi värdesätter allt vi gör och är; En konstant öppen dialog för att kommunicera tankar, känslor och behov; Med angränsning till övertydlighet för att förstå och för att undvika missförstånd. Och det är så himla viktigt, för den konstanta uppskattningen förhindrar liksom det där som så många halkar ned i; Att ta varandra för givet. Jag kommer aldrig anta att vi ska vara tillsammans i all evighet –självklart är det min önskan, men aldrig någonsin mitt antagande. Jag vet hur snabbt livet kan vända, men istället för att leva i rädsla för att det ska ta slut så lever jag i uppskattning och tacksamhet för varje ögonblick. Men ibland händer det såklart ändå att vi båda, på samma gång, har lite för mycket i huvudet och stress, trötthet eller ångest gör det nästintill omöjligt att vara Där i stunden. Man fastnar i sitt eget huvud, som sagt. Och då är dessa stunder livsavgörande; Allt pausas, huvudet tystnar och man kan kliva ut ur sitt huvud och in i den lugnande bubblan man delar och bara få vara en stund. Och så skapar hjärnan automatiskt nya kopplingar mellan lugnet och glädjen i stunden och personen man delar den med; Och så blir uppskattningen och tacksamheten än mer gripande; Och så är man inte längre passerande skepp, utan fyrar som leder genom dimman och vinden som sätter seglet och kompassen som visar riktning; Och så går man från att passera varandra till att färdas tillsammans, ibland med varandra som flytväst när bröstkorgen fyllts med sten; Och så lever man inte bara sida vid sida utan invirade i varandra som ett konstant flöde utav Yin och Yang; Det ljusa med det mörka, varma med det kalla, det man saknat blir det man nu har och man kompletteras för att helas och just så blir man hel. Genom varandras ögon blir perspektivet alltid breddat; Världen blir större och på något vis så även lugnet. En liten stund spenderad helt och hållet tillsammans; Där och då, här och nu, tillsammans. Och så lägger man sig för att sova och andetaget tycks nå varje millimeter utav kroppen; Och så talar man om hur högt man värdesätter dessa stunder och Varandra; Och så lindar man in sig i trygga armar och vaggas till sömns utav andetag i takt. Sedan vaknar man på morgonen och oavsett hur tungt livet än må vara så bär själen flytväst och man vet någonstans att det nog blir bra till slut. Allt blir bra så länge man inte glömmer bort att man delar något mer än yta; Man delar livet. Och livet är ju som vackrast när det faktiskt levs.