TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!

I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!

Vi försökte ta några söta julbilder på djuren häromdagen (förutom Russin som inte alls ville vara med, haha). Cera klädde vi i en liten tomtekrage och tänkte att hon skulle se så söt ut, istället ser hon ut som en gulligare version av Pennywise hahaha! Men fortfarande söt, såklart. Mollie, vår lilla bulldozer, slet ner och sönder hela alltet haha, men jag hann få två bilder på henne iallafall.

Hoppas ni alla haft en fin jul!♥

Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.


Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.

Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.

Vi gav oss ut på en liten skogspromenad i kylan, så Cera kunde få springa lite. Hon är inte glad i det faktum att det är både blött och kallt, men vi lyckades till slut tagga igång henne och hon var så nöjd. När vi kom hem var det dags för veckans spadag; Kloklipp och dusch. Cera har ganska långa pulpor och vi kan därför inte klippa dem så korta som man hade önskat, därför klipper vi varje vecka. Duschar henne gör vi delvis då hon såklart blir lite lerig och dan ibland, men främst då jag upptäckt att det verkligen underlättar min allergi om hon duschas varje vecka.

Nu ligger hon i bädden och snarkar, Youssef vilar, katterna sover och jag dricker kaffe. En trött familj här hemma, med andra ord.

Här kommer en hel drös med bilder från promenaden, min lilla skruttfis

Igår åkte vi ut för att ta en morgonpromenad –och vilken promenad vi fick! Det var helt underbart väder; Alldeles vindstilla och lugnt, solen halvvägs uppe så ljuset la sig perfekt mellan träden... Ja, det var verkligen precis vad jag behövde. Cera var också himla lycklig, hon älskar ju när vi åker ut där hon kan springa av sig. Jag fick dessutom väldigt härliga bilder, så min kreativa sida stillades lite.

Solnedgångsmys med Pelle & katten Vanessa, sommaren 2023.
Att sitta på berget utanför stugan i solnedgången och prata om allt och ingenting är en kär tradition, det är något vi alltid gjort om somrarna. Pelle tog dessutom alltid kvällsmyset med katterna såhär; Lite gos på berget.
Överlag så älskar jag solnedgångsbilder i motljus; Skuggade siluetter i kontrast till de intensiva färgerna tycker jag är magiskt. Då Vanessa gick bort i vintras så känns dessa bilder dessutom ännu vackrare. Första bilden har jag tagit, andra har Youssef tagit, båda redigerade av mig.

Jag kunde inte somna igårkväll, så då passade jag på ett redigera lite fler valpbilder. Hur kan man bli annat än lycklig i kroppen av att se dem? Medan jag fotade valparna så låg jag på en filt i gräset (för att få rätt vinkel) och när alla tre kom springandes för att pussa och busa sa jag till Caroline att "om himlen finns, så är det exakt såhär jag föreställer mig den" haha!

Jag insåg häromdagen att jag helt glömt bort bilderna (och videon, ska försöka få klart den också) från vår lilla bröllopsresa i somras. Vi ville göra något mysigt och spendera tid i naturen, så vi utforskade Öland under några dagar; Vi åkte bokstavligen från norr till söder, svängde in när vi såg något intressant, stannade till vid matstånd och köpte allt ifrån fläderhonung till nyplockade morötter, gick i naturreservat, mötte höjdskräcken och fick in både historia och motion. Hela vägen dit regnade det, så även när vi kom över till Öland. Men när vi anlände till vårt första stopp upphörde plötsligt regnet och det var därefter strålande solsken hela tiden –och självklart halv storm, det är ju inte Öland utan rejäl blåst!

Vi hade några helt underbara dagar och fick se allt vi ville, hyrde en liten stuga i perfekt läge, åt god mat och bara njöt av varandras sällskap. Det är så skönt att vi båda föredrar att utforska och se och lära oss nya saker när vi åker iväg –vi båda hade fått myror i kroppen av att bara ligga på en strand t.ex., så det är skönt att vi är överens haha. Dessutom är dessa små resor perfekta för att kunna ta med oss Cera, som även hon älskar att hänga med på upptäcksfärd.


Några utav platserna vi besökte
Sandby Borg. Ett ställe jag länge velat besöka är lämningarna efter Sandby Borg. Jag finner hela historien otroligt intressant och det var därför det första stället vi satte upp på listan. Om man gillar historia och lite mystik så rekommenderar jag verkligen att läsa om och besöka Sandby Borg.
Spöktimmen har gjort ett avsnitt om det [länk], men det finns även en officiell hemsida [länk] där man kan läsa flertalet rapporter [länk] om de arkeologiska fynden och hur långt de kommit. 

Borgs By, en otroligt vacker plats där man kan finna Ölands största fornborg Gråborg med sitt bevarade portvalv, samt ruinerna från det medeltida Sankt Knuts kapell. Vi kom hit på morgonen och var helt ensamma, förutom ett gäng hardjur (antingen vildkaniner eller små harar, var svårt att se på håll då de sprang in i stenruinerna –haren jag har med på bild är från en annan plats) och en mängd fåglar. Det finns vackra vandringsleder och hela området är både berörande vackert och lugnande avslappnat. 

Långe Jan. Ölands södra udde är en välkänd plats; Delvis för sin fågelstation, men kanske främst för fyren Långe Jan som med sina 197 trappsteg fick mig att inse hur desperat jag behöver min astmamedicin, haha. För ynka 50 kronor fick man uppleva en helt fantastisk utsikt, så pass att jag nästan glömde bort min höjdskräck för en liten stund. Hela området var väldigt vackert och omringades utav både fåglar, sälar, kor och får. 

Byrums Raukar. Detta är Ölands mest kända raukområde och det är lätt att förstå varför; Ett väldigt fint område. Detta var det första stället vi stannade till vid, precis som regnet upphörde, och det var därför väldigt lite folk. Jag har annars fått höra från andra att det varit smockat, så vi kanske hade tur.

Borgholms Naturreservat. Hit åker vi ungefär en gång om året då det blivit ett favoritställe för oss. Det är ett underbart reservat att vandra runt i, med bra utmärkta leder. Vill man äta finns Kaffetorpet vid Solliden Slott, ett jättemysigt ställe med väldigt trevlig personal (läs anekdoten i slutet utav inlägget).


Det finns verkligen oändligt många vackra och intressanta ställen att besöka på Öland om man gillar natur och historia. Att bara åka längs vägarna och spontant svänga in där något verkar intressant var ett roligt och stimulerande sätt att utforska. Resan kunde omöjligen varit bättre♥

Häromkvällen fick jag en notis från auroraappen; Hög aktivitet över hela Sverige.
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.

Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."

Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.

När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."