Inatt åkte vi som sagt ut för att förhoppningsvis se norrskenet, även om vi misstänkte att vi nog hade missat kvällens peak. Jag hade planerat ett ställe jag ville åka till nästa gång det fanns chans för norrsken; En plats jag förr brukade gå till på nätterna när jag behövde få distans och pausa livet lite; Här har jag spenderat otaliga timmar i reflektioner kring livet och mig själv och aldrig stött på andra människor, vilket gör platsen ännu mer underbar; Lugnet, tystnaden. Stillsamheten. Det är en utav mina absoluta favoritplatser i Västervik, speciellt kvällstid. Så vi promenerade i mörkret, gick försiktigt upp och ut på berget och såg först ingenting. Men så efter en liten stund började en svagt grön båge synas, som på några ynka minuter utvecklades till dansande färger. Vi passade på att ställa upp mobilen och få några bilder tillsammans –de må vara i halvtaskig kvalitet, men herregud vad jag älskar dem. Att få dela dessa stunder med varandra är värt allt. Precis allt.