En längre text jag skrev i början av sommaren

---

Det fungerade ett tag. Tills tyngden fyllde både kropp och själ med mjölksyra och jag tvingades stanna av helt. Överväldigad. Så väldigt trött.

Häromdagen var det åskstorm. Jag är egentligen väldigt rädd för åskan, det har jag alltid varit –så pass att mina närstående alltid hör av sig för att kolla läget. Men jag sa att det var okej, och det var det. För plötsligt stod jag i köket med fönstret öppet; Stängde av musiken, stirrade på de mörka molnen som täckte himlen. Jag såg regnet som öste likt ett vattenfall från taket, vinden som fick regnet att komma från alla håll samtidigt och träden att vika sig under dess kraft. Jag såg blixtarna som i intervaller lyste upp allt för ett knappt märkbart ögonblick. Och jag kände mig inte rädd eller orolig; Jag kände mig hemma. Trygg. Som om omvärlden äntligen kände precis vad jag kände, såg vad jag såg. Jag kände mig inte ensam, för världen var Min för en stund. Jag behövde inte maskera mina känslor och uttryck, inte prata med tillgjord röst eller tänka på hur "normala människor" beter sig när man inte är fast i tankar om döden. Jag kunde bara stå där i mitt fönster och låta stormen vara utanför en stund. Få känna som om stormen inuti var helt normal.

Det är absolut inte becksvart, även om det kanske låter så för någon som aldrig känt som jag gör. Detta är knappt början. Detta kan jag hantera, maskera, överleva. Det är väl mer mitt normalläge än något annat. Jag är van. Men jag ska erkänna att jag alltid är rädd att jag ska vakna och plötsligt vara där; I det kolsvarta mörkret där man inte minns hur ett leende smakar eller om man någonsin känt något bra. Där allt man kan tänka på är hur ont det gör, hur meningslöst det är, hur mycket bättre alla skulle må om man bara kunde göra dem tjänsten att radera sig själv. Det kan smyga sig på, eller så kommer det över en natt. Oftast lite utav båda; Man går försiktigt nedåt, ett trappsteg i taget, tills man missar ett steg och faller handlöst ned för trappan. En liten förvarning, men aldrig tillräcklig för att vara förberedd. Och så är man där; Längst ned, med varje ben brutet och lungorna punkterade så man kvävs av att finnas till, oförmögen att resa sig men ständigt med det överhängande tvånget att stå upp, gå framåt. Lite vet väl omvärlden att framåt inte är en möjlighet när man har den branta trappan framför sig; Lite vet väl omvärlden att man måste upp, upp, upp. Så man hasar sig uppåt med benen släpandes, bara för att snubbla och ramla baklänges. Igen och igen och igen. Och allt man älskar blir istället en tyngd att bära, en skuld att slitas sönder utav, en skam när ingenting är tillräckligt. Så man hatar att man älskar och än mer att älskas utav andra. Man är otacksam som inte kan känna det, svag som inte ens vill känna det. Man vill att alla andra ska hata en precis så som man hatar sig själv. För då har man inga betungande skäl kvar. Då rinner skulden från axlarna och skammen blåser bort. Mörkret är inte farligt när ögonen vant sig, det är värre när det blixtrar till för en sekund och ljuset får hela huvudet att värka och förblindar en för en stund så man inte kan navigera i natten. Det är lättare att inte ha några stora skäl kvar.

Jag är inte där just nu. Det är mörkt, nästan fullständigt, men inte becksvart. Däremot är jag väl medveten om att jag förr eller senare hamnar där igen. Det är oundvikligt.

 

 

 

Jag tänker ofta på det här med skäl; Vad man stannar för. Har man aldrig ramlat utför trappan så är det nog lätt att tro att det är drömmar och framtidsplaner som får en att hålla ut, men det är långt ifrån sanningen. Nere i källaren finns inga drömmar eller framtidsplaner, inga hopp om att bli något eller någon. I källaren finns inte plats för stora saker; Man kan inte bära tyngden av dem uppför trappan. Så man håller fast vid det lilla; Det där som för någon på övervåningen kan tyckas meningslöst, men som i källaren blir den enda mening man har.

Så ofantligt löjliga saker när man ser dem från en annan våning, och ändå det enda räcke att greppa tag i när man ligger i källartrappan.

Att drömma om framtiden, det finns inte i källaren. För drömmar och planer handlar om att leva. I källaren lever man inte. Om du går vilse i skogen så planerar du inte hur livet ska se ut om tio år; Din fokus ligger inte på att utbilda dig eller bilda familj. Din fokus ligger på att hitta vatten, vart du kan ta skydd från stormen, att ransonera maten du har kvar, hitta rätt. Att överleva. Och i källaren är vi vilse. Så vi gör vad vi kan för att överleva. Trappsteg för trappsteg, med vad vi orkar bära.

Och kanske är det inte så konstigt, ändå, att min mest vilsna tid började när jag bestämde mig för att försöka leva. Jag har ju aldrig levt förut. Ögonen har aldrig tidigare sett ljus och det brände sönder mina hornhinnor och förblindade mig fullständigt. Jag vet inte hur man överlever i ljus, än mindre lever. Ibland undrar jag om någon vet det, eller om alla bara låtsas, precis som jag? Ser de också på varandra, härmar ansiktsuttryck och tonen i deras röst? Säger de också att det är "ganska bra" när de glömt bort att äta mat tre dagar i sträck eller sovit i korta intervaller i flera månader? Står de också framför spegeln och tränar på att le med ögonen för att skapa en perfekt förfalskning utav vad som borde vara själens spegel så ingen ska se vad som faktiskt döljer sig där bakom? Håller de hela konversationer med sig själva för att öva, öva, öva på att vara helt normalt fungerande? Är vi alla OS-medaljörer i emotionell maskering; Knuffas med varandras spöken på prispallen och samtidigt låtsas att vi inte alls står där? Är vi alla utav samma skrot och korn men livrädda för att tala om det? Är jag inte så väldigt annorlunda, ändå? Jag hoppas ändå att få reda på det en dag. Och det betyder att hoppet ännu finns någonstans inuti. Jag kanske inte står i vindsfönstret och beundrar utsikten, men jag är inte heller längst ned på källarens betonggolv; Jag hänger i räcket, krampaktigt. Håller i med all min kraft.

Jag berättade för psykologen att jag snubblat i trappan igen. Jag berättade om tomheten som ändå fyller, om skammen om att inte orka bry sig, smärtan i att öppna ögonen och meningslösheten som är det enda jag har kvar; Hur det bokstavligen suger ut all livskraft och hur jag samtidigt låtsas som om någonting spelar roll. Jag berättade att jag är här igen; Hängandes i trappräcket, desperat efter att känna någon form utav mening. Vi pratade en längre stund, öppet och ärligt, som alltid. Psykologen känner mig väl. Annars hade jag inte fått vara ensam alls. Efter tolv år förstår han hur jag fungerar. Någon annan hade reagerat annorlunda, gjort det värre. Psykologen frågade mig om vi kommer ses efter semestern. "Du vet att jag aldrig ger löften jag inte är säker på att kunna hålla, men jag hoppas det" svarade jag. "Och hoppet är det sista som lämnar människan, så än är jag inte helt död." Jag log mitt självtröstande leende, det där som båda vet är ett desperat försök till att deskalera allvaret. Han sa åt mig att inte vara för mycket social, att jag måste komma ihåg att prioritera min hälsa och att några timmar i veckan är tillräckligt och aldrig mer än 5 timmar i sträck och aldrig flera dagar i rad. "Jag vet" sa jag. "Men vi båda vet att jag aldrig kommer hålla det ändå." Sen bokade vi in en tid efter semestern.

Varje sommar ägnar jag åt att inte gå upp för trappan, men inte heller ramla baklänges igen. Bara hålla i. Hålla ut. Överleva. Jag har glömt mer än vad jag kommer ihåg, ärligt talat. För jag vet att jag borde prioritera att vila min hjärna och mitt psyke, men vad jag bör och vad jag vill går så långt isär att jag går i tusen bitar för att räcka, orka, klara. Så jag följer viljan; Vad jag vill är vad jag gör och vad jag bör göms i skrymslen och vrår jag tror aldrig ska hittas. Såklart gör jag inget annat i slutändan än att gå i tusen bitar. Jag har gått i tusen bitar tusen gånger förut. Så klistrar jag ihop delarna som något utav Mr. Gein’s skräckprojekt och hoppas att ingen ska se att jag alltid bär mask. Så ingen riktigt ska se mig. Så jag ska slippa få frågor och slippa hitta på svar jag tror de orkar höra. Det är ett heltidsjobb att navigera genom källaren; Ett heltidsjobb att hänga i trappan och ändå skapa illusionen av att man står bredvid dem där ovanför. Jag har fullt upp med att låtsas vara tack-det-är-bra-hur-är-det-själv, det finns ingen tid till att faktiskt vara okej. Ingen tid till att vara den jag just nu är, när jag fyller varje timme utav varje dag med att behaga betraktarens sköra syn.

Som jag längtar efter hösten; Frisk luft, vackra färger och alla anser det vara helt okej att isolera sig med tända ljus, en filt och en kopp kaffe. Det är till och med estetiskt tilltalande. Ingen hör knarrandet från källartrappan. Alla är upptagna med att vara i det instagramvänliga höstmyset. Mörkret normaliseras och anses vara en del av höstkänslorna. Och när tusentals kaneldoftande ljus är tända märker ingen av när några få har blåsts ut.