Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med. 
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.

Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.