Häromkvällen fick jag en notis från auroraappen; Hög aktivitet över hela Sverige.
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.

Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."

Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.

När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."