Vattenfärgerna var väldigt uppskattade, kolla lyckan i busungens ansikte? Helt underbar! Och så fick mamma Nathalie, som fyller år imorgon, en fin present när hon hämtade Hailey förut.

När man själv målat mycket men sedan helt förlorat glädjen i kreativiteten är det verkligen magiskt att få se färger och målande genom ett barns ögon; Se hur de lyser upp när de testar olika färger, höra det förtjusta skrattet när penslarna förflyttar färgerna till pappret, spänningen när färgerna blandas och ändras; Verkligen få sitta med och dela den där fantastiska glädjen det ju innebär att upptäcka och utforska –utan några regler eller krav, bara för att det är roligt. Tänk vad bra själen skulle må om man oftare kunde se livet genom ett barns ögon; Så spännande, färgglad och oskriven. Hailey skrattade under hela tiden, gav ifrån sig små glädjetjut när en ny färg drogs över pappret, dansade i stolen när hon drog runt penslarna och pekade stolt på sig själv när jag frågade vem som gjort den. Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle vilja, eller kunna, plocka upp en pensel igen, men på några sekunder väckte hon ovetandes något inom mig som jag var säker på att jag förlorat för evigt; Hon påminde mig om varför jag älskat att måla och för första gången på vad som känns som en evighet känner jag en glädje och en längtan efter att återupptäcka den delen av mig själv; Utan regler eller krav, bara för att det är roligt.  Är det inte fantastiskt hur barns ofärgade glädje kan färglägga och läka själen?