Hela mitt liv har jag varit vilsen. Sprungit runt i samma cirklar, ställt samma frågor och ändå hoppats på andra svar. Desperat letat efter en upplevelse, en känsla, ett uppvaknande, något annat än de smala väggar jag isolerat mig själv i. Jag har gjort så många misstag, valt fel vägar, ibland med flit. Vad som helst för att skapa en känsla, vad som helst för att känna något alls, vad som helst som kan ge någon form utav indikation på att jag ännu är vid liv. Så många gånger som jag fått höra "inte tillräcklig" och låtit orden eka i mitt huvud tills de varit den enda sanning jag känt till. Hela jag är en repad skiva, hakat upp mig på ett enda spår, oförmögen att gå vidare, inkapabel till att börja om på nytt. När natten är som mörkast och jag kan höra mitt blödande hjärta slåss för sitt liv, när världen lagt sig till ro och varje andetag ekar mellan väggarna -det är då jag undrar. Allt. Varje tanke som någonsin avslutats med ett frågetecken slåss om en plats i mitt huvud, skriker för att göra sin röst hörd tills jag kan känna pulsen skapa högljudda vibrationer i mina öron. Men en fråga skriks alltid lite högre, en fråga är alltid där natt efter natt, den eviga frågan i återskall; Vem.Är.Jag.?. Kanske är det något vi alla undrar, eller kanske är det bara vi vilsna själar som förtvivlat letat efter svar hela livet. Hur som helst så är det en fråga som kräver svar, svar ingen annan kan ge än jag själv, men dessvärre svar jag aldrig tycks finna. Varje år runt min födelsedag blir frågan mer intensiv, rentav smärtsam. Jag vill så gärna känna av en förändring, ta ett första andetag som en förbättrad människa, och det är en plågsam insikt att allt förblir detsamma, år efter år. Vilsen. Vem är jag? Detta begär efter facit till frågan sliter mig i bitar, det är en fruktansvärd sak att sakna kunskap om. Jag vill kunna säga "såhär är jag", oavsett om det är positiva adjektiv som används för beskrivning, eller negativa. Jag vill bara veta säkert. Jag vill finna mig själv, vart jag än är, för hur ska jag någonsin kunna bli den jag vill när jag inte har en aning om vem jag är? Hur ska jag ha en chans till att forma min framtid, när min nutid är för suddig för att läsas av? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hemma någonstans, när denna vilsenhet tycks vara kronisk? Jag slits mellan att vilja ge upp, och att ge mig fan på att lyckas. Slits mellan att bara vilja vara glad, men tycka mig förtjäna smärtan. Mellan att vara utmattad men samtidigt rastlös. Denna ambivalens är dödlig. Hur ska någon annan någonsin kunna känna mig på riktigt, när jag inte känner mig själv? Jag vill ju bara veta säkert; Vem.Är.Jag.?