Vad är musik?
2024-08-30 @ 11:50:41
I Dream of You, av Robin Spielberg.
Åh, denna låt. Denna vackra, glädjefyllda melodi.
Denna låt är verkligen en kärleksförklaring; Den pirrande glädje som tar över varje cell; Elektriciteten i fingertopparna; Lättnaden som ligger i att älskas i gengäld; Lukten i nacken; Lugnet i en famn. Den är kärlek vid första ögonkastet och stegen längs altargången. Den är känslan av att finna sitt hem i någons närhet. Den är slaget hjärtat hoppar över och sättet det rusar. Den är att kunna vara utan, men att aldrig igen vilja. Den är det aktiva valet att älska till sista andetaget.
Några fler utav mina favoriter (klicka på namnen för att länkas till spotify):
Evenscene - Thad Fiscella
When Leaves Fall - Thad Fiscella
Atlantico - Robert Cacciapaglia, Royal Philharmonic Orchestra, Michele Fedrigotti
The Heart Asks Pleasure First/The Promise - Michael Nyman
Opera 24 n.2 in re bemoelle Magg.: Notturno - Maurizio Mastrini
To the Sky (Moderate) - Dirk Maassen
Butterfly Waltz - Brian Crain
Ambre - Nils Frahm
For Chris - Brock Hewitt: Stories in Sound
La Clairière - Piano Novel
"Music is more than just the music itself; It’s an artistry bringing people together with a tune, the ability to help them believe in themselves and give them the will to fight. It’s about community, faith and a sense of belonging. It’s about standing up for the one’s who lack the energy to stand up for themselves and to never forget that we are all a part of the big machinery that make up society. It’s about humanity and the power of compassion. Music is so much more than just the music itself; It can be the ray of sunshine saving someone from the darkness. It can be the difference between life and death." -inledningen i manuset jag skrev till en muntlig presentation.
Många lyssnar enbart på melodierna, medan andra fokuserar på texten som sjungs. De flesta gör nog som jag; Anser att de båda är lika avgörande för att skapa musik. Jag har en väldigt varierad smak, men jag har, som de flesta, några genrer som jag ändå skulla våga påstå är mina favoriter; Punk/rock, samt mer klassisk och instrumental musik (speciellt piano och fiol). Det sistnämnda anser jag vara konst; Att förmedla känslor och berättelser utan ett ord. Motpolen till poesi, som gemensamt bildar strömmar inombords och tillåter en att känna vad än man behöver känna. Instrumental musik är generellt öppen för tolkning vilket, enligt mig, gör den så mycket mer kraftfull. En låt jag aldrig hört har förmågan att framkalla minnen som legat gömda i det undermetvetna, och en låt jag hört hundratals gånger har kapaciteten att få mig känna olika saker varje gång. När livet känns alltför överväldigande lyssnar jag på musiken dagarna i ända och tillåter den att riva upp såren så de äntligen kan läka rätt. Jag tror att vi alla tolkar musik så som vi behöver, behärskar och kan; I varje tonändring placerar vi automatiskt minnen, tankar och känslor och tilldelar därmed melodierna oändliga andemeningar. Vi förser tonerna med de bemärkelser vi är kapabla till och gör dem till en del utav oss själva; Blandar arv och miljö med känslor och hopp och samtycker till att sammanfläta allt vi var med allt vi är och önskar bli. Och så blir musiken plötsligt en symbol; För en tid vi saknar eller överkommit, känslor som stormat eller brunnit ut, för oss. För våra innersta Jag. Den är onekligen mäktig, musiken. Och dess obegränsat ändlösa innebörd.
Jag har några listor med instrumental musik som jag lyssnar på när jag behöver existera utan att existera; Fyllda med musiken som gör rum för mig. Och självklart tolkar jag varje låt på olika sätt, baserat på allt som format min identitet. Nedan har jag plockat ut några utav mina favoriter och ska här försöka förmedla vad de betyder för just mig. Kanske har ni en interpretation som inte alls överensstämmer med min, eller kanske sluter ni ögonen och nickar instämmande till tolkningen jag gjort? Oavsett vad ni känner inombords, så är dessa låtar fantastiska. Sätt på er hörlurar, luta er bakåt och låt musiken ta er vartän ni behöver vara.
1.
Song for Sienna, av Brian Crain.
Brian Crain är min go-to musik, och denna låt har i många år varit min favorit. Den har hjälpt mig genom så mycket i livet, räddat mig. När jag tror att jag inte ska orka mer, då är det denna låt som spelas om och om igen i hörlurarna.
För mig är denna låt att sätta punkt i ett kapitel, och påbörja det nästa. Den är sorgen och saknaden efter det som redan varit, mixat med den skräckblandade förtjusningen i att få börja om på nytt. Rädslan i att behöva gå vidare och modet att faktiskt göra det. Den är sista kvällen man gråter sig till sömns och första gången man kommer på sig själv att skratta. Den är de där svidande tårarna som äntligen får tyngden att lätta lite i taget. Den är ett krossat hjärta och en pirrande förälskelse. Den är daggen som får världen att glittra innan samhället vaknat till liv. Andetaget innan något stort sägs. Känslan av att det är okej att inte vara okej. Det förvånade rycket när man plötsligt känner en omfamning medan man gråter. Den är första gången man väcks utav solstrålarna genom persiennerna efter en vinter man aldrig trott ska ta slut. Styrkan att våga stanna en dag till.
2.
The Approaching Night, av Philip Wesley.
Denna sång har jag målat säkert 80% utav mina tavlor till, utan att överdriva. Den försätter mig i automatisk djupandning.
Den är utrymmet där alla känslor får finnas; Där de kan samexistera utan att riva, slita, slå eller sparka. Den är de sista sekunderna innan man somnar; Där man känner kroppen försvinna och sinnet sakta flyta med och flyta ut i det undermedvetnas djupblå vågor. Den är hjärnans motorväg; Där alla tusentals tankar får varsin körfil och ingen någonsin krockar eller åker fel; Där de bara kan vara. Finnas till. Lugnet i att inte tvingas vara lugn. Den är en plats utan gravitation; Dit vi kan ta med vårt bagage utan att tyngas till marken och låtas sväva i allt och ingenting. Aldrig behöva nudda mark igen.
3.
Comptine d'un autre été, l'après-midi, av Yann Tiersen.
För mig är denna låt en outtalad beskrivning på känslan av förvirring, ensamhet och att vara lite vilsen. Att se omvärlden genom glasväggar; Vara så nära, men aldrig nära nog. På andra sidan. Som att se världen svischa förbi genom bilens smått fläckiga ruta och känna sig separerad från allt det man inte riktigt hinner se på en vinande sekund. Undra om man någonsin kommer ha en plats att höra hemma; Den existensiella krisen av att vilja vara en del utav något utan att sudda ut sig själv fullständigt. Att kasta tusen stenar i sitt glashus men aldrig få se väggarna krackelera runt en; Fängslad i plexiglas; Distansierad. Aldrig nära nog.
4.
Début, av Mélanie Laurent.
Denna låt är naturen; Vågorna som slår mot berget och blir till skum; Den gröna mossan som får marken att se sådär romantiskt trolsk ut; Bäcken som likt blodkärlen ger liv till tystnaden; Brisen som tycks vara hundraprocentigt syre; Fåglarna som svävar utan en rörelse. Den är ett krusat himlahav och en horisont målad i pastell. Den är sättet skymningen målas orange och den är gryningen som smyger genom träden. Den är varje dolt läte som endast kan höras när tystnaden omger en och tillåter knakande grenar och rasslande vindar att bilda musik i själen. Den är tryggheten i att vara en del utav universums kretslopp och finna mening i att vara just här och just nu.
5.
RAIN, av Tony Ann.
Det märks så oerhört tydligt att den inspirerats utav regnet. En perfekt melodisk skildring.
Och denna låt känns just så; Som regn, inuti. Hela mitt liv har jag älskat regnet; Hur det låter, luktar, hur det känns mot huden. Det känns renande; Som att det är universums sätt att tvätta bort allt det som gör ont. Jag vänder ansiktet uppåt och låter det skölja bort sorgen, hårda ord och svek; Droppe för droppe. Alla färger som målats på mig för att vilseleda mig, få mig tro att jag måste ändras på –de sköljs av. Ut. Bort. Och kvar blir jag, precis så som jag är.
6.
Travelling, James Spiteri.
Denna låt känns, för mig, nostalgisk. Inte för att den är särskilt gammal, men därför att den förflyttar mig bakåt i tiden. Den får mig att känna som om jag är tonåring och sitter med ena benet hängande ut genom fönstret medan P!nk's senaste album spelas om och om igen på cd-spelaren. Vilsen, ångestfylld och med miljarder tankar som höll mig vaken hela nätterna, eller ibland i flera dygn. Jag gjorde det hela min uppväxt; Satt i fönstret. Mina föräldrar var inte glada i det, och som vuxen kan jag verkligen förstå varför. Men att sitta där i fönstret; Med ett ben på varje sida, vind i ansiktet och se ut på gatan, på himlen, på träden en bit upp –det fick mig att känna mig hemma. Välplacerad. Förstådd, på något vis. Som om jag hade kontroll. Kanske var det den bokstavliga metaforen i att ha en fot över kanten som fick min fysiska gestalt att för en gångs skull existera parallellt med mitt mentala tillstånd och därför ingav den falska tryggheten i att vara precis där jag borde. Jag kunde sitta där flera timmar i streck. Ibland hela nätter, då i tystnad. Lyssnade till de dolda ljud som pryder natten. La en skrivbok i knät och försökte förstå varför jag var så väldigt oförstådd. Sökte meningen. Sökte mig.
Dit tar denna låt mig. Och den låter mig liksom läka de där bitarna som slets itu för så många år sedan; Gå ur mig själv och låta åren som gått trösta varandra.
7.
Många lyssnar enbart på melodierna, medan andra fokuserar på texten som sjungs. De flesta gör nog som jag; Anser att de båda är lika avgörande för att skapa musik. Jag har en väldigt varierad smak, men jag har, som de flesta, några genrer som jag ändå skulla våga påstå är mina favoriter; Punk/rock, samt mer klassisk och instrumental musik (speciellt piano och fiol). Det sistnämnda anser jag vara konst; Att förmedla känslor och berättelser utan ett ord. Motpolen till poesi, som gemensamt bildar strömmar inombords och tillåter en att känna vad än man behöver känna. Instrumental musik är generellt öppen för tolkning vilket, enligt mig, gör den så mycket mer kraftfull. En låt jag aldrig hört har förmågan att framkalla minnen som legat gömda i det undermetvetna, och en låt jag hört hundratals gånger har kapaciteten att få mig känna olika saker varje gång. När livet känns alltför överväldigande lyssnar jag på musiken dagarna i ända och tillåter den att riva upp såren så de äntligen kan läka rätt. Jag tror att vi alla tolkar musik så som vi behöver, behärskar och kan; I varje tonändring placerar vi automatiskt minnen, tankar och känslor och tilldelar därmed melodierna oändliga andemeningar. Vi förser tonerna med de bemärkelser vi är kapabla till och gör dem till en del utav oss själva; Blandar arv och miljö med känslor och hopp och samtycker till att sammanfläta allt vi var med allt vi är och önskar bli. Och så blir musiken plötsligt en symbol; För en tid vi saknar eller överkommit, känslor som stormat eller brunnit ut, för oss. För våra innersta Jag. Den är onekligen mäktig, musiken. Och dess obegränsat ändlösa innebörd.
Jag har några listor med instrumental musik som jag lyssnar på när jag behöver existera utan att existera; Fyllda med musiken som gör rum för mig. Och självklart tolkar jag varje låt på olika sätt, baserat på allt som format min identitet. Nedan har jag plockat ut några utav mina favoriter och ska här försöka förmedla vad de betyder för just mig. Kanske har ni en interpretation som inte alls överensstämmer med min, eller kanske sluter ni ögonen och nickar instämmande till tolkningen jag gjort? Oavsett vad ni känner inombords, så är dessa låtar fantastiska. Sätt på er hörlurar, luta er bakåt och låt musiken ta er vartän ni behöver vara.
1.
Song for Sienna, av Brian Crain.
Brian Crain är min go-to musik, och denna låt har i många år varit min favorit. Den har hjälpt mig genom så mycket i livet, räddat mig. När jag tror att jag inte ska orka mer, då är det denna låt som spelas om och om igen i hörlurarna.
För mig är denna låt att sätta punkt i ett kapitel, och påbörja det nästa. Den är sorgen och saknaden efter det som redan varit, mixat med den skräckblandade förtjusningen i att få börja om på nytt. Rädslan i att behöva gå vidare och modet att faktiskt göra det. Den är sista kvällen man gråter sig till sömns och första gången man kommer på sig själv att skratta. Den är de där svidande tårarna som äntligen får tyngden att lätta lite i taget. Den är ett krossat hjärta och en pirrande förälskelse. Den är daggen som får världen att glittra innan samhället vaknat till liv. Andetaget innan något stort sägs. Känslan av att det är okej att inte vara okej. Det förvånade rycket när man plötsligt känner en omfamning medan man gråter. Den är första gången man väcks utav solstrålarna genom persiennerna efter en vinter man aldrig trott ska ta slut. Styrkan att våga stanna en dag till.
2.
The Approaching Night, av Philip Wesley.
Denna sång har jag målat säkert 80% utav mina tavlor till, utan att överdriva. Den försätter mig i automatisk djupandning.
Den är utrymmet där alla känslor får finnas; Där de kan samexistera utan att riva, slita, slå eller sparka. Den är de sista sekunderna innan man somnar; Där man känner kroppen försvinna och sinnet sakta flyta med och flyta ut i det undermedvetnas djupblå vågor. Den är hjärnans motorväg; Där alla tusentals tankar får varsin körfil och ingen någonsin krockar eller åker fel; Där de bara kan vara. Finnas till. Lugnet i att inte tvingas vara lugn. Den är en plats utan gravitation; Dit vi kan ta med vårt bagage utan att tyngas till marken och låtas sväva i allt och ingenting. Aldrig behöva nudda mark igen.
3.
Comptine d'un autre été, l'après-midi, av Yann Tiersen.
För mig är denna låt en outtalad beskrivning på känslan av förvirring, ensamhet och att vara lite vilsen. Att se omvärlden genom glasväggar; Vara så nära, men aldrig nära nog. På andra sidan. Som att se världen svischa förbi genom bilens smått fläckiga ruta och känna sig separerad från allt det man inte riktigt hinner se på en vinande sekund. Undra om man någonsin kommer ha en plats att höra hemma; Den existensiella krisen av att vilja vara en del utav något utan att sudda ut sig själv fullständigt. Att kasta tusen stenar i sitt glashus men aldrig få se väggarna krackelera runt en; Fängslad i plexiglas; Distansierad. Aldrig nära nog.
4.
Début, av Mélanie Laurent.
Denna låt är naturen; Vågorna som slår mot berget och blir till skum; Den gröna mossan som får marken att se sådär romantiskt trolsk ut; Bäcken som likt blodkärlen ger liv till tystnaden; Brisen som tycks vara hundraprocentigt syre; Fåglarna som svävar utan en rörelse. Den är ett krusat himlahav och en horisont målad i pastell. Den är sättet skymningen målas orange och den är gryningen som smyger genom träden. Den är varje dolt läte som endast kan höras när tystnaden omger en och tillåter knakande grenar och rasslande vindar att bilda musik i själen. Den är tryggheten i att vara en del utav universums kretslopp och finna mening i att vara just här och just nu.
5.
RAIN, av Tony Ann.
Det märks så oerhört tydligt att den inspirerats utav regnet. En perfekt melodisk skildring.
Och denna låt känns just så; Som regn, inuti. Hela mitt liv har jag älskat regnet; Hur det låter, luktar, hur det känns mot huden. Det känns renande; Som att det är universums sätt att tvätta bort allt det som gör ont. Jag vänder ansiktet uppåt och låter det skölja bort sorgen, hårda ord och svek; Droppe för droppe. Alla färger som målats på mig för att vilseleda mig, få mig tro att jag måste ändras på –de sköljs av. Ut. Bort. Och kvar blir jag, precis så som jag är.
6.
Travelling, James Spiteri.
Denna låt känns, för mig, nostalgisk. Inte för att den är särskilt gammal, men därför att den förflyttar mig bakåt i tiden. Den får mig att känna som om jag är tonåring och sitter med ena benet hängande ut genom fönstret medan P!nk's senaste album spelas om och om igen på cd-spelaren. Vilsen, ångestfylld och med miljarder tankar som höll mig vaken hela nätterna, eller ibland i flera dygn. Jag gjorde det hela min uppväxt; Satt i fönstret. Mina föräldrar var inte glada i det, och som vuxen kan jag verkligen förstå varför. Men att sitta där i fönstret; Med ett ben på varje sida, vind i ansiktet och se ut på gatan, på himlen, på träden en bit upp –det fick mig att känna mig hemma. Välplacerad. Förstådd, på något vis. Som om jag hade kontroll. Kanske var det den bokstavliga metaforen i att ha en fot över kanten som fick min fysiska gestalt att för en gångs skull existera parallellt med mitt mentala tillstånd och därför ingav den falska tryggheten i att vara precis där jag borde. Jag kunde sitta där flera timmar i streck. Ibland hela nätter, då i tystnad. Lyssnade till de dolda ljud som pryder natten. La en skrivbok i knät och försökte förstå varför jag var så väldigt oförstådd. Sökte meningen. Sökte mig.
Dit tar denna låt mig. Och den låter mig liksom läka de där bitarna som slets itu för så många år sedan; Gå ur mig själv och låta åren som gått trösta varandra.
7.
I Dream of You, av Robin Spielberg.
Åh, denna låt. Denna vackra, glädjefyllda melodi.
Denna låt är verkligen en kärleksförklaring; Den pirrande glädje som tar över varje cell; Elektriciteten i fingertopparna; Lättnaden som ligger i att älskas i gengäld; Lukten i nacken; Lugnet i en famn. Den är kärlek vid första ögonkastet och stegen längs altargången. Den är känslan av att finna sitt hem i någons närhet. Den är slaget hjärtat hoppar över och sättet det rusar. Den är att kunna vara utan, men att aldrig igen vilja. Den är det aktiva valet att älska till sista andetaget.
Några fler utav mina favoriter (klicka på namnen för att länkas till spotify):
Evenscene - Thad Fiscella
When Leaves Fall - Thad Fiscella
Atlantico - Robert Cacciapaglia, Royal Philharmonic Orchestra, Michele Fedrigotti
The Heart Asks Pleasure First/The Promise - Michael Nyman
Opera 24 n.2 in re bemoelle Magg.: Notturno - Maurizio Mastrini
To the Sky (Moderate) - Dirk Maassen
Butterfly Waltz - Brian Crain
Ambre - Nils Frahm
For Chris - Brock Hewitt: Stories in Sound
La Clairière - Piano Novel
Follow
Kommentarer
Trackback
