det klassiska kriget

Det klassiska kriget mellan gott och ont grundar sig i slaget vi bär inombords; Alla människor bär mörker inom sig, och alla bär godhet. Det finns ingen god människa som aldrig haft en ond tanke, men godheten visar sig genom att inte låta sig agera på en kortvarig känsla. Men vem bär då mest godhet; en person som sällan tänker en ond tanke och alltid agerar i välmening, eller någon som har överväldigande onda tankar men ändå agerar i godhet? Jag skulle faktiskt vilja säga att den sistnämnda bär mest godhet inom sig; Därför att den plågas utav onda tankar, men är ändå så pass god inuti, att endast välmening kommer ut. För det som definierar oss som människor är inte nödvändigtvis vad vi tänker att vi är; utan vilka vi väljer att vara. Våra inre tankar präglas ofta utav livet som omgett oss, men vilka vi är -det bestämmer alltid vi.

Att påstå att ett upprepat snedsteg är ett misstag, är att samtidigt kalla sig själv oförmögen att agera på en enda självproducerad tanke; att alltså vara fullkomligt programmerad utav andra än en själv, och att totalt underkasta sig de förinställda mönster som planterats i oss, utan minsta chans till att bemästra våra egna liv -och att hela mänskligheten i så fall ännu styrs utav de första människornas syn på världen runtomkring.

Men, att tänka en sak innebär faktiskt inte att det är sant, och är inte nödvändigtvis vår egentliga vilja. Att göra en sak talar däremot om ens karaktär. Ex: Att vara så arg att man för en stund önskar någon döden, är inte detsamma som att faktiskt ta någons liv.

Man brukar ju säga att man "agerar innan man tänker", och inte sällan används uttrycket vid personliga misstag som begåtts; vore det då inte rimligt att anta att de misstag vi begår, snarare än misstag, är våra initiala känslors bortglömda begär och kanske till och med vår egentliga vilja, men som omvärldens präglar övertalar oss är fel innan vi hunnit känna efter helt; vilket lämnar oss i rävsaxen mellan ånger och längtan; som i sin tur resulterar i att känslan utav parallella misslyckanden knyts så hårt kring halsen att vi i ren panik väser ut "misstag"? Är det inte rimligt att anta att ett misstag alltså aldrig riktigt är ett misstag från början, utan inleds med den fria viljan, men sedan förvrängs till ett misstag när diverse normer påminner oss om hur vi borde agera? Hur vi borde se ut? Vilka vi borde vara? Och vilka borde vi vara, egentligen? Finns det några konkreta vägmarkeringar som talar om när det kommer en snäv sväng, en hög brant eller som överhuvudtaget hjälper oss att åka åt rätt håll? Kanske, kanske inte. Kanske är varje sekund ett oskyltat vägskäl och vi måste oundvikligen ta konstanta beslut om var vi är på väg, eller kanske finns det en förutbestämd stig någon redan trampat ut åt oss. Kanske måste vi tyst önska medan vi blåser ut ljusen, tills det att vi intagit tillräcklig kontroll för att tordas uttrycka vår längtan inför andra?

Så, är misstag saker vi ångrar och lär oss att inte göra om, eller är det saker vi skäms för att vilja ha och i stället lär oss att göra i hemlighet? Eller finns det misstag utav flera sorter? Kan man verkligen lära sig utav någon annans misstag eller ens sina egna, eller är varje misstag helt enkelt individuellt och därmed oundvikligt? Försöker vi att avstå från misstag för att vi avskyr handlingarna i sig, eller därför att vi räds de konsekvenser som handlingarna riskerar att medföra? Är ordet misstag så betingat med smärta att vi okontrollerat faktiskt dreglar så fort klockan ringer? För visst får man ändå alltid en liten klump i magen varje gång någon säger ordet misstag, även om ens känslor inte tidigare varit involverade i diskussionen? Och är man en bättre människa ju färre misstag man begår, eller är man instängd i normer? Förutom uppenbara saker såsom våld, hur avgör vi egentligen vem som är god och vem som är ond?

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0