Jag har ju haft alltmer problem med min diabetes. När den först bröt ut, för cirka 1,5 år sedan, var det ganska lugnt och jag krävde väldigt lite insulin då jag hade kvar egen produktion. Jag hade dessutom genomgått 1,5 år utav konstanta graviditeter och svåra missfall, där jag varit mer sängliggande än stående och träffat läkare mer än familj och vänner, så min ribba för lidande var rätt hög. Jag var mitt i ännu ett missfall och skulle ta de årliga blodprover som min läkare på psykiatrin beställer, och det upptäcktes då att mina glukosvärden var helt åt helvete, bokstavligen. Jag hade ett långtidssocker på 82 mmol/mol och ett glukos på 27 mmol/L -fastande. Samma prover togs kontinuerligt under alla graviditeter och missfall, och var ibland lätt förhöjda (6,8 istället för 6, t.ex.) men aldrig något att direkt oroa sig över. 

Vården trodde till en början att jag hade typ 2, troligen graviditetsdiabetes. Jag krävde som sagt väldigt lite insulin och mådde väl inte direkt dåligt (som jag sa, hög ribba). Men det gick snabbt nedåt och jag krävde mer och mer insulin. Jag försökte hålla det i schack med god kosthållning och motion, men det blev bara värre. Mitt glukos började skifta väldigt mycket. Det togs nya prover lite mer än en månad senare, som visade på normalt C-Peptid och kraftigt förhöjda GAD-antikroppar. Jag skickades då över från vårdcentralen till medicinmottagningen. Där upptäcktes det även att sköldkörteln var i totalt uppror, vilket (för mig) var betydligt värre då sköldkörtelproblemen fick mig att må extremt dåligt både fysiskt, psykiskt och kognitivt och jag tvingades avbryta mina studier då jag bokstavligen gick från A rakt igenom kursen, till att inte förstå mina egna inlämningar. I samma veva förlorade jag dessutom flera närstående och hade svårt att smälta...allt. Kombinationen var väldigt tuff och jag gick bara på survival mode. Hursomhelst.

Diabetesen har sedan skiftat upp och ned som en bergochdalbana. När pollen började komma mer och mer, runt mars, fick jag alltmer problem att kontrollera mitt glukos. Jag tog insulin och ingenting hände på flera timmar, sedan störtdök det plötsligt och jag blev otäckt låg (som lägst angav mätaren "low" istället för ett värde, då är det illa). Så höll det på. Jag har inte vågat ge mig ut ensam på t.ex. långpromenader i rädsla att det ska störtdyka och jag inte ska hinna känna av. Nattetid har värdet skenat uppåt och trots att jag gått upp och tagit insulin har jag vaknat med ett fastevärde på 15-22 (!!). Det innebär att jag haft ketoner, vilket jag inte riktigt förstod först, och vaknat med huvudvärk, illamående, slö i både kropp och hjärna, extrem törst och dimsyn. Det har känts som precis innan en influensa bryter ut rejält, nästan dagligen. Jag har ju, såklart, därmed inte heller fått sova, så trots insomningsmedicin har jag inte varit utvilad alls. Stressen av detta har sedan förvärrat glukoset. Det har varit...fruktansvärt, ärligt talat. Jag tror inte riktigt folk förstår hur dåligt jag faktiskt mått (hur ska de veta, liksom?). Att må såhär och samtidigt ha Bipolär är dessutom en livsfarlig kombination. Min psykolog frågade mig i början av sommaren om vi kommer ses efter semestern, han vet så väl hur min dödslängtan värker. Jag svarade "jag tänker inte lova någonting, för du vet att jag aldrig ger löften jag inte vet att jag kan hålla, men jag ska göra mitt bästa". Imorgon har vi möte igen och jag har överlevt sommaren. Jag vet faktiskt inte hur jag stått ut. Jag har nog bara förträngt så mycket jag kunnat och försökt leva sekund för sekund.

Men! Igår var jag äntligen på pumpstart och fick insulinpump. Min sköterska sa att det var roligt att jag var så otroligt positivt inställd till att få pump (jag var lycklig när hon först sa att jag skulle få den), då många snarare känner tvärtom. Men jag har levt i ett helvete och känner att pumpen är en chans att få tillbaka mitt liv. Få sova? Inte känna mig sjuk hela tiden? Våga ge mig ut och t.ex. springa/träna ensam? Kanske få min hjärna tillbaka och kunna tänka klart? Få en chans att kunna återuppta studier? Få LEVA? Att ha en liten slang och dosa på magen är fan i mig ingenting i jämförelse. Innan jag fick diabetes hade jag verkligen ingen aning om hur svårt och komplicerat det är att leva med. Jag visste att det inte direkt var roligt, men jag hade verkligen ingen aning.

Inatt har jag sovit min första hela natt på... många månader. Jag vaknade strax efter 06 imorse och kände mig utvilad. Kollade på telefonen och såg skärmen utan att det var som gegga i synen. Satte mig upp och huvudet pulserade inte. Satte på kaffe och kände inte att jag höll på att kräkas. Gick ut och matade fåglarna och kände mig BRA. Normal. Som man ska. Jag fattar ju att det kanske inte kommer vara perfekt alla dagar, det är en förjävlig sjukdom, men idag känner jag en sådan enorm tacksamhet för att vakna helt och hållet normal. Det lär jag aldrig ta för givet igen.

I eftermiddag har jag ännu ett vårdbesök. Fram tills dess ska jag koppla av och fortsätta gå igenom bröllopsbilder (denna gång med normal syn, äntligen!!), mysa i stugan med Youssef och Cera. Efteråt ska jag hem och vila, beroende på hur jag mår efter besöket. Just precis nu ska jag fylla upp ännu en kaffekopp och mata mina kära änder som står utanför och väntar ivrigt på lite frön, haha.


Önskar er alla en fin dag!