Att inte tycka om att mottaga kritik är inte nödvändigtvis synonymt med märkbara svårigheter i mottagandet eller nedsatt villighet att få kritik; Och ogillande kring mottagen kritik behöver inte vara direkt associerat med vägran till utveckling eller förbättring. Jag tror att de flesta människor i någon grad ogillar att ha fel och upplever en tillfällig ökning i dopamin när de har rätt; Det är varför vi skapar och berikar nyfikenheten och så strävan efter kunskap och därmed ett utbrett vetande, och medvetande, utvecklas.

Men var går då gränsen mellan ogillande och vägran till acceptans? Är det när vi upplevs som defensiva i vårt bemötande utav kritik? Vi måste ju till någon grad få möjligheten att agera beskyddande kring det vi tror är rätt utan att det behöver innebära att vi inte med ett djupt andetag och en lätt nickning vågar acceptera att motbevisas genom diskussion och argumentation. Kanske är det snarare när vi helt stänger ute andra perspektiv och kunskaper och låser oss vid att ha rätt när vi egentligen har fel, vägrar diskussionen i sin helhet och därmed utesluter alla möjligheter till personlig utveckling? För att vilja ha rätt innebär inte nödvändigtvis att vägra ha fel, även om det självklart kan uppfattas på så vis eller till och med stämma i vissa fall. Men att vilja ha rätt bör leda vägen för viljan att förstå och veta tillräckligt mycket för att tillåtas fyllas med dopamin, även om det innebär att vara tvungen att ha fel några gånger på vägen mot det högre vetandet.

Och om vi tar en chans som visar sig gå i fel riktning och utfallet resulterar i något vi aldrig hade trott, var det då rätt eller fel att ta chansen? Att ha rätt är ju inte nödvändigtvis en antonym till att ha fel, utan allt är relativt och alldeles för subjektivt för att någonsin hållas objektivt i diskussionen. Att sträcka armarna utanför bergochdalbanans aluminiumvagn är inte direkt livsomvälvande, men kanske kan kittla tillräckligt i magen för att få omvärlden att kännas ny och spännande igen? Ett riktigt sug i magen kanske är allt vi behöver för att våga ta felaktigt korrekta chanser, pressa ansiktet mot bilrutan och se vad som är där utanför? Och även om slutresultatet inte blev vad våra beräkningar egentligen hade räknat med så är ju ofta det vackraste i livet det vi aldrig trodde skulle ske; Noterna vi aldrig riktigt kunde vara med på i förväg, men som ändå skapade den vackraste musik våra själar någonsin berörts utav. Att ta en chans och våga hoppas bör alltid ses som rätt beslut även när det går fel, för det betyder ju att vi vågar; Vågar kliva utanför, vågar se med nya ögon, vågar leva. Och oavsett det slutgiltiga resultatet så har chansen vi tog gett oss chansen till utveckling och den karmiska relation vi delar med allt vi varit, är och blir kan på så vis återansluta till varandra och tillåtas läka, så vi kan nå ett högre emotionellt vetande och återfödas utan att behöva dö; Fria från skuld och tyngder.