ofärdig

 

jag mår bra, jag mår bra

Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra
Ändå hörde jag inte ett ord av vad du just sa
Försöker lyssna, hänga med och vara uppmärksam
Men mina ord fastnar i halsen, inget kommer fram
Jag vill säga vad jag tänker, vara ärlig mot dig
Istället kvävs jag utav orden, kan du se det på mig?
Jag mår bra, fast ansiktet färgas i blå
Och måste man säga det högt om det verkligen är så?
Kan man säga det tusen gånger och dö inombords ändå?
Tänker lyckliga människor på hur de kanske borde må?
Jag mår bra, jag lovar, allt är okej
Men inuti så sliter demonerna isär mig
Jag mår bra så många sekunder, varför minns jag det inte nu?
Jag drunknar, jag går under, jag går helt itu
Men allt är bra, snälla låt det vara bra iallafall en stund
Jag kan inte minnas senaste natten jag fick sova en blund
Jag bara vrider och vänder, vaknar i panik
Och de få gånger jag somnar väcks jag utav skrik
För någonting gör ont, men jag vet ju inte vad
De säger ju alltid att jag är så jävla glad
Men dom ser inte allt som finns under ytan, det som bankar och slår
Ingen vet ju egentligen riktigt hur man mår

Skriven 01/maj/2020


E.D

 

Jag hatar inte alla män, men


Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att jag inte är säker i mitt eget hem;
Jag hatar att om jag inte svarar på sms och chatt
Tar ni reda på min adress och skriver att ni ska våldta mitt lik i natt
Jag hatar att ni inte låter mig vara
Jag hatar att behöva övertala mig själv om att det inte är någon fara
Jag hatar att ljud i trapphuset när mörkret fallit på
Får mitt hjärta att stanna en sekund eller två
Jag hatar skåpbilen som följde mig hem och männen som tittade in
Att jag var nio år och inte fick känna mig trygg någonsin 

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att aldrig gå säker hem;
Jag hatar att hålla telefonen redo att slå 112
Att alltid vara redo att springa för livet vart än jag ska gå
Jag hatar att jag var femton år när du följde varje steg jag tog
Bilder, videor, och våldsamma hot när jag sa att det var nog
Jag hatar när jag vill dansa och ni tar på min kropp 
Att ni inte bryr er om att jag säger stopp
Jag hatar att ni trycker upp mig mot väggen och kysser min hals
Fastän jag säger att jag inte vill alls
Jag hatar att ett "nej" verkar trigga er desto mer
Jag hatar er som inte hjälper till trots att ni ser
Jag hatar att ni ser mig som en ägodel
Att allt ni gör anses rätt även när det är fel
Jag hatar när ni sluter upp i gäng
Och följer mig med raska steg hela vägen hem
Jag hatar att dra igen porten efter mig i panik
Jag hatar att undra om någon skulle höra mina skrik

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att ni tvingat mig i säng;
Jag hatar att ni lagt er tyngd över mig
Att ni skrattat när jag gråtit "flytta på dig" 
Jag hatar alla blåmärken jag fick hitta på lögner om
Och jag hatar att andra faktiskt trodde på dom
Jag hatar att ni ansåg er ha rätten att göra vad ni vill 
Jag hatar handen runt min hals och ett väsande "ligg still"
Jag hatar att känna varje millimeter era händer stal
Att min kropp därefter känts som ett smutsigt skal 
Jag hatar att jag till slut blundade och höll andan
Och jag hatar att ni fick mig tro på den jävla propagandan 
Att allting var mitt fel, att jag bad om det som skett
Jag hatar att jag under många år trodde att ni hade rätt

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att de flesta jag känner blivit slagna utav en;
Jag hatar när du blev arg när jag grät den där dagen
Och när "håll käften" inte funkade kom de första slagen
Jag hatar alla knuffar, alla smällar och allt spott
Att du loskade mig i ansiktet och skrattade "det där var väl gott?"
Jag hatar att jag dagligen fick trösta dig
Trots att det var du som misshandlat mig
Jag hatar att min förlåtelse verkade fungera som ett "okej"
Att det var okej att göra mig illa så länge du efteråt
Tryckte fram några tårar och sa "älskling, förlåt"
Jag hatar att vänner kommit hem helt blå
Och hittat på historier om att de varit så fulla att de inte kunnat gå
Jag hatar att vi varit så rädda att sanningen ska komma ut
Jag hatar att döden känts mer okej än att göra slut
Jag hatar att vi gömt märken i rött, blått och lila 
Och jag hatar att det ändå är vi kvinnor som kallas ostabila

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att alltid undra om du är en fiende eller vän;
Jag hatar att jag fått lära mig att jag måste vara på ett sätt för att inte råka illa ut
Jag hatar att det manliga våldet aldrig tar slut
Jag hatar att jag rycker till så fort någon rör vid min hand 
Jag hatar att tystnadskulturen blivit obligatorisk i detta land
Jag hatar att ni kan slå oss, våldta och döda
Och att det ändå är kvinnors gnäll som anses vara en samhällsbörda 
Jag hatar att veta att ni har sådan makt
Att ingen frågat mina våldtäktsmän varför de känner sådant kvinnoförakt
Men jag, jag hatar män, och jag är hysterisk och radikal 
Bara för att jag vill ha samma rättigheter att existera som varenda man har
För att jag vill vara trygg, eller bara vid liv
Istället för att dödas av en man med ett påhittat motiv 

Så jag hatar er, jag hatar er, och jag hatar er igen
Ni får väl förvrida min historia, säga att jag hatar alla män
För om alla män är som dem jag beskrivit, kapabla att överfalla
Ja, då hatar jag er, då hatar jag er, då hatar jag er alla
i.l.t





dokument

 

beroendekärlek

 

De sa att det var dumt att prova
"Man fastnar så lätt i sånt där"
Men vad vet väl dom om livet
Eller hur det är att växa upp här
Man hinner aldrig riktigt leva
Upptagen med att hålla sig vid liv
Du ska vara sprallig, kreativ och lycklig
Fast du egentligen är depressiv


Inte visste väl jag att den värsta drogen
Inte röks eller trycks ur en spruta
Inte visste väl jag att den mest smärtsamma delen
Är när man försöker att sluta
Varför talade ingen om
Att man faller tillbaka gång på gång
Varje gång han säger "kom"
Beroende under tvång

 

För man vill lägga av
Man vill vända, springa bort
Men dras tillbaka som magneter
Trots att livet är för kort
För kort för att grundas
I en dimma, allt suddas ut
Ändå bönar jag och ber om
Att ruset aldrig ska ta slut


Första natten låg jag vaken

Rastlös i min säng
Myror i hela kroppen
Så jag gick ut en sväng
Andra natten låg jag vaken
Svettig, stressad och slö
Och när tredje dygnet hälsade på
Då ville jag bara få dö


Se, jag har läst om avtändning

Hur det sätter världen ur balans
Och det enda som är farligare
Än substans är romans
För kärlek är en drog
Och mitt beroende var du
Jag har inte läkt, inte helat
Men jag mår nog bättre nu

 

Men även om jag kommit längre
Trots att jag får sova och behålla mat
Saknar jag doften, värmen, att sväva
Längtar efter skratt och vårat prat
Men du, min drog, tog slut
Dog ut
Nu finns vi inte mer
Avtändningen den pågår än
För du är allt jag ser

 

Ett rehab för brustna hjärtan
Med kärlek som missbruk
Ibland är det svårt att stå innanför
Och se att man är sjuk
Men hjälp mig, se mig
Mina sista andetag är här
Varför talade ingen om hur hög dödlighet
Kärlek faktiskt innebär?

 

 

 

 


 

En dikt jag skrev åt en kompis som bad mig skriva något om beroendekärlek; när man vet hur destruktiv kärleken är, men man kan inte sluta. När man hellre dör av överdos, än lever utan ruset.

Har haft världens blockering i hjärnan senaste tiden; inte alls kunnat formulera ord i text, det har stått helt still. Och jag älskar att skriva, jag behöver skriva för att må bra. Så när min älskade vän skrev en mening, och bad mig göra en text eller dikt utav den, då blev jag så himla lättad. Det bara släppte. Så har ni svårt att formulera er men vill skriva om något; skicka en mening, anonymt eller ej. Den bästa inspirationen är trots allt andra människor.


one month

 

in my blood

 

"02:53. Täcket som brukar kännas som en omfamning, känns mer som en tvångströja just nu. Kudden blir ett isblock mot mitt ansikte. De har sagt åt mig att andas, “djupa andetag, Isabelle” har de sagt. Och jag försöker, fy fan vad jag försöker. Men varje andetag följs utav tre hyperventileringar tills jag desperat kippar efter luft. Jag stirrar på gardinstången, försöker tvinga mig själv att koncentrera mig; kämpar för att hålla fokus på någonting annat än det faktum att mitt inre slits sönder. Och jag tänker att om mitt hjärta stannar nu, om jag bara dör, då vet ingen om det. "

hör du mig nu?

 

små bitar





En äldre text jag hittade bland bortglömda papper



Denna är för alla oss som slitits i bitar. För alla oss som tillåtit någon att slita oss i bitar. För alla gånger vi har slitits itu. Alla nedlåtande huvudskakningar, alla "ska du verkligen se ut sådär?", och alla suckningar. Alla "du kan om du vill", fnysande hånskratt, alla gånger man gjort sitt bästa men ändå inte varit bra nog. Den är för alla brutna löften, tårar i kudden, alla "du överdriver" när man äntligen vågat berättat hur man känt. Alla maträtter man slutat äta, kläder man slutat bära, saker man slutat säga, känslor man stängt inne, musik man slutat lyssna på; alla tusentals sätt man låtit andra slipa ner en för att passa in bättre i deras liv. Jag har skrattat för högt och gråtit för ofta, varit för klängig och kallats känslokall, tyckt allt för mycket och varit för mycket Jag. Och jag pratar inte om en specifik person, utan generellt. För de flesta omkring en försöker mer eller mindre forma en lite, lite grann efter deras behov, och jag gör det garanterat omedvetet jag också. Jag tror att vi gärna vill passa ihop, med alla vi håller av, och jag ser inget fel i det. Felet uppstår när någon faktiskt älskar mest; balansen blir ojämn, ena sidan drar hårdare åt sitt håll och istället för att skapa ett liv så blir vi en del utav deras. Så vi låter dom plocka isär oss, en bit i taget. Kanske är det därför man säger att man "älskar någon så man går sönder"; för att vi bokstavligen går sönder, bit för bit. Och sanningen är att jag inte tänker rikta kritik mot de människor som ändrat mig, för den enda jag är besviken på... är mig själv. För att jag gång på gång givit mitt allt, utan en tanke på konsekvenserna; Att när man ger bort allt, så finns det inte riktigt någonting kvar sedan. För att jag aldrig prioriterade kärleken till mig själv. För att jag glömde bort att jag fanns.

Det tar tid att hitta sig själv, och visst finns det ingen garanti på att man någonsin gör det. Men om vi fortsätter att låta andra ta våra bitar, så garanterar jag att vi alltid kommer vara lite för trasiga, och lite för tomma.

droppar utav tändvätska

 

flugan i fönstret

} Han ser på migskakar sitt huvud i missnöje, och jag vet att han ser mig som fånig. Jag har stått vid fönstret i tjugo minuter nu och kämpat. ”Varför ska du tvunget släppa ut flugan? Skit i den" säger han till mig. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Jag tittar på flugan som kryper mellan persiennernas springor; hur den drabbas utav paralyserande panik varje gång mina händer närmar sig, hur den stelnar och spelar död. Jag noterar de desperata försöken till flykt när jag kommer för nära, det sorgsna surret när fönsterrutan återigen stått som en genomskinlig barriär mellan flugan och dess frihet. Jag ser hur den varje sekund förlorar mer kraft, att den sista energin går till att försöka bli fri. Den vill inte vara till besvär, och den är livrädd för att hamna i vägen. Den vill inte vara här.


”Det är bara en fluga" säger han och gör sin suckande sorti, som alltid när jag gör något fel. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


För jag vet
 inte hur jag ska berätta att jag har mer gemensamt med flugan än med honom; att jag också är instängd, panikslagen, livrädd och omgiven utav osynliga väggar som håller mig ifrån allt jag vill och borde. Att även mina muskler stelnar när händer närmar sig, att jag också flyr när någon kommer för nära, att mina krafter också börjat sina. Vi båda gör vad vi kan för att överleva. Den enda egentliga skillnaden är att flugan spelar död, medan jag spelar levande. Den försöker övertyga mig om att dess hjärta har stannat, medan jag ständigt kämpar för atintala mig själv och andra att mitt hjärta ännu slår. Annars är vi likadana, jag och flugan.


”Låt den vara, den dör snart ändå" ropar han från hallen, och jag undrar för en sekund om det är så han tänker om mig också. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Så jag kan inte lämna flugan där i fönstret, det måste ni väl förstå? För jag vet hur det är att förtvivlat slå huvudet mot fönsterrutan gång på gång i hopp om att en dag få ta ett befriat första andetag. Hur kan jag neka någon sin frihet, när jag vet hur riktig längtan känns? Vem är jag att bestämma vem som har rätt till frigörelse och inte, när ångesten alltid tagit ifrån mig alla mina egna rättigheter? Jag vill inte att någon ska uppleva de känslor jag slåss mot dagligen. Inte ens en fluga i fönstret.


Efter en lång stunds räddningsförsök ser jag hur de små benen kryper mot öppningen, jag ser vingarna röra sig och hör det glada surret när den äntligen omges utav den friska vårluften.


Och jag tänker att en dag kanske, bara kanske, någon öppnar mitt fönster också. ~

 

 

 

En gammal text ur ångestdokumenten


is

"Så försök, att acceptera erat läge
Se styrka växer snabbast utan känslorna i vägen
Ja för ni vet det är sant, det finns ingen smärta
när man har hundra kilo is fruset runt sitt hjärta"

saker man skriver


Fick en mindre flipp inatt och gjorde ett nytt instagramkonto, enbart för att samla små saker; Saker man oftast inte säger, saker man känner och tänker, saker man skriver ner i ångestboken eller mobilens anteckningar. För att skrivandet är panodil för själen.
 
Så kika in på sakermanskriver om ni vill läsa

whiskey-free

 

fairytale fantasy





Ur min ångestbok: Tisdag, 5/feb/2019


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.

Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.

Förlåt.

Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.


Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.

Du stal mig. Hela mig.


Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?

Jag finns inte.

Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.

"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"

Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.

Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur. 
För..

Hur går man vidare från sin egen död?

 

unbreakable




"Normal" - en låt om psykisk ohälsa

För cirka 1,5 år sedan var jag i en depressiv episod och led utav dagliga panikattacker. Jag kände att jag inte hörde hemma någonstans p.g.a mitt mående, och att jag inte riktigt fick prata högt om det då psykisk ohälsa tyvärr ännu är ganska tabubelagt. Jag kände mig konstig, "onormal", och som att mina känslor var fel. Det kändes som jag skulle explodera, så jag satte mig och skrev ner allt jag kände och ut kom dikten "Jag ska inte visa mig besviken" som publicerades här i bloggen.

Senare bad jag min fantastiskt begåvade lillasyster Sabina göra om dikten till en låt, något vi kunde skapa tillsammans och förhoppningsvis kunde hjälpa till att öppna dialog kring psykisk ohälsa. Hon gjorde den bättre än jag kunnat hoppats på och jag tycker att den fick exakt den känslan jag ville förmedla. Sabina är så himla duktig, ja jag är aningen partisk haha, men hon är verkligen det.

Nu är det dags att dela låten med alla er andra, så här har ni den mina vänner. Jag vill tillägna låten till alla er fighters, som lider precis som jag -tillsammans kan vi klara allt. Tala gärna om vad ni tycker (och känner) och dela den vidare.

Jag är även i full gång med att göra en video, och sekunden den är färdig kommer jag att dela den med er.



Jättetack till Sabina Thörner, samt hennes vänner Miriam Holmgren & Lovisa Niklasson.


 

n e o n

Inuti denna fyrkantiga låda är allting grått
Så jag gör vad jag kan för att fly
Samhället är inskränkt, tänker alltid smått 
Men jag behöver en bredare vy


Så jag bygger luftslott för att glömma
Att universum saknar kulör
Blundar för att kunna drömma
Om saker som berör

 
Men innan själen tappar känsel
Ska jag ta mig härifrån
En dag ska jag greppa min pensel
Och färglägga världen i neon
i.l.t 09/nov/18

Tidigare inlägg
RSS 2.0