En dikt jag skrev igårkväll. Det dikten kretsar kring är något jag tänker på mycket och något jag & Youssef brukar diskutera; Att de flesta har en bild av hur man "bör" vara och känna när man är självmordsbenägen – att man liksom "måste" vara ledsen hela tiden och se allt i kolsvart mörker. Att självmordsbenägen är det enda man är och känner. Men det stämmer ju inte alls, åtminstone inte för mig. Jag har haft dödslängtan så länge jag kan minnas, det är en längtan som följt mig varje dag under hela livet. Jag älskar så otroligt mycket med och i livet, precis som dikten förklarar. Att älska livet och vilja dö kan tyckas motsägelsefullt, men det ena utesluter inte det andra. Jag har skrattat tills magen värkt och känt mig både älskad, stark, fri och riktigt, riktigt lycklig. Jag har haft dagar då det känts som om alla bitar fallit på plats och kroppen pirrar och bubblar av kärlek till livet. Jag har fortfarande velat dö, varje dag. Många har nog lite svårt att förstå kontrasterna i mina känslor, och det kan jag väl förstå, men det gör inte mina känslor fel och någon annans rätt – vi är bara olika. Dessa känslor och tankar har varit en del av mig genom barndom, tonår och vuxenliv. Genom sorg, glädje, lycka. Varje dag jag lever är en dag längre än jag som barn trodde att jag skulle finnas; Varje dag är min sista, även när det inte tar slut. Det har gett mig ett perspektiv många missar; Att faktiskt se och uppskatta varje liten sak som fyller kroppen med positiva känslor; Stanna och lukta på varje blomma. För, i ärlighetens namn; Hur ofta berörs du utav sättet solen mellan träden får skogen att se ut att vara tagen ur en saga? Hur ofta stannar du i regnet, vänder ansiktet uppåt och ler åt hur dropparna kittlar? Hur ofta talar du om för människorna i din omgivning hur mycket du älskar dem? Uppskattar du varje liten kopp kaffe? Hur ofta tar du en extra sväng på promenaden för att världen luktar så himla gott? Tillåter du dig själv att pausa i vardagen och njuta av en kort stunds ro? Hur ofta noterar du faktiskt saker du älskar i livet – inte bara människor eller de stora sakerna, utan de där små, små sakerna som utgör den vackra vardagen? Du kanske inte vill dö, men hur ofta uppskattar du egentligen livet? Jag gör det varje dag. 

Suicidtankar är väldigt stigmatiserade, människor som aldrig upplevt dem tror sig veta precis vad de innebär och sätter sina stämplar innan de lyssnat fullt ut. Är du självmordsbenägen? Alright, då blir du stämplad sjuk, konstig, deprimerad. Då ska du spärras in och hållas i människoförvar och stoppas i näve efter näve av tabletter som skalar bort dig. Jag förstår att många som har suicidtankar är i behov av akut hjälp, det säger jag ingenting annat om – jag säger bara att det finns tusen andra sidor av detta överpräglade mynt. Min sida är bara en av alla sidor, men det gör den inte mindre sann eller verklig. Jag älskar livet, men jag vill forfarande dö varje dag. Tycker du att det låter sorgligt? Kanske det, men personligen tycker jag att det är betydligt mer sorgligt att stressa sig genom ett liv man aldrig riktigt uppskattar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

LAX OCH GUACAMOLE
Det finns verkligen ingen godare sås till lax än hemmagjord guacamole, och ingen kan någonsin övertala mig om annat. Särskilt om man gör ugnsbakad lax med lime, salt, limepeppar och sweet chili. Så simpelt, men så ofantligt gott.

KREATIVT INFALL
Har haft mycket egentid senaste dagarna, vilket jag minst sagt behöver. Det är bara när jag spenderar mycket tid själv som jag får tillbaka lite kreativitet, den som annars slukas hel av utmattningen. Så häromdagen var jag ensam ute i stugan; Myste med fåglarna och Cera, satt på altanen och lyssnade på vattnet, drack kaffe och tänkte. Fick någon sekunds inspiration att börja skriva, en mening som dök upp i huvudet, och sedan rann en hel liten låt ur mig. Förr skrev jag alltid från början till slut och kreativiteten hade liksom ingen ände, jag skrev oftast flertalet dikter, texter och/eller sånger om dagen. Men sedan min senaste stora krasch för snart 1,5 år sedan har jag haft svårt med allt kreativt och det kräver mycket tid och energi (och oftast mycket frustration och sorg i processen). Det har inte fallit naturligt, så som det gjort förut. Så att få ett kreativt infall och inte ens märka av att jag skriver och skriver känns så underbart. Det känns som Jag.

Jag använder dessutom en app där man med hjälp av AI kan göra om texter till låtar (lägger in texten och väljer sedan t.ex. genre, instrument, tempo, känsla, etc.) vilket jag älskar! Har gjort om omkring 15 dikter till låtar därigenom. Kvalitén är inte den bästa, men det gör mig ingenting. Det är bara så helande att kunna lyssna på sina egna texter. Hade jag ärvt den musikaliska genen så hade alla varit svintrötta på min röst vid det här laget, haha!

 

 

 

 

Molliegos är det mysigaste som finns (även om hon gillar att lägga tassen i mitt ansikte...eller i munnen när jag sover). Äntligen kunnat komma igång med träningen igen efter ett (skit)år av att ha spenderat mer tid med vårdpersonal än mina vänner (och allra mest tid fast i min säng). Många år sedan jag var så klen och orkeslös i kroppen. Inte riktigt vänt ännu, haft 12 vårdbesök på 2 veckor och lär fortsätta så ett tag, men kan åtminstone träna igen. Som sagt, man får uppskatta det som är bra.

---

Börjat skriva mer igen vilket är skönt, även om jag vet att jag skriver mest och bäst när jag tycker att livet är uselt haha. Har åtminstone 30 halvfärdiga dikter och texter från den senaste månaden, så det kan man ju tolka hur lite hursom. Skönt är det iallafall, haft block i hjärnan ett tag.