beroendekärlek

 

De sa att det var dumt att prova
"Man fastnar så lätt i sånt där"
Men vad vet väl dom om livet
Eller hur det är att växa upp här
Man hinner aldrig riktigt leva
Upptagen med att hålla sig vid liv
Du ska vara sprallig, kreativ och lycklig
Fast du egentligen är depressiv


Inte visste väl jag att den värsta drogen
Inte röks eller trycks ur en spruta
Inte visste väl jag att den mest smärtsamma delen
Är när man försöker att sluta
Varför talade ingen om
Att man faller tillbaka gång på gång
Varje gång han säger "kom"
Beroende under tvång

 

För man vill lägga av
Man vill vända, springa bort
Men dras tillbaka som magneter
Trots att livet är för kort
För kort för att grundas
I en dimma, allt suddas ut
Ändå bönar jag och ber om
Att ruset aldrig ska ta slut


Första natten låg jag vaken

Rastlös i min säng
Myror i hela kroppen
Så jag gick ut en sväng
Andra natten låg jag vaken
Svettig, stressad och slö
Och när tredje dygnet hälsade på
Då ville jag bara få dö


Se, jag har läst om avtändning

Hur det sätter världen ur balans
Och det enda som är farligare
Än substans är romans
För kärlek är en drog
Och mitt beroende var du
Jag har inte läkt, inte helat
Men jag mår nog bättre nu

 

Men även om jag kommit längre
Trots att jag får sova och behålla mat
Saknar jag doften, värmen, att sväva
Längtar efter skratt och vårat prat
Men du, min drog, tog slut
Dog ut
Nu finns vi inte mer
Avtändningen den pågår än
För du är allt jag ser

 

Ett rehab för brustna hjärtan
Med kärlek som missbruk
Ibland är det svårt att stå innanför
Och se att man är sjuk
Men hjälp mig, se mig
Mina sista andetag är här
Varför talade ingen om hur hög dödlighet
Kärlek faktiskt innebär?

 

 

 

 


 

En dikt jag skrev åt en kompis som bad mig skriva något om beroendekärlek; när man vet hur destruktiv kärleken är, men man kan inte sluta. När man hellre dör av överdos, än lever utan ruset.

Har haft världens blockering i hjärnan senaste tiden; inte alls kunnat formulera ord i text, det har stått helt still. Och jag älskar att skriva, jag behöver skriva för att må bra. Så när min älskade vän skrev en mening, och bad mig göra en text eller dikt utav den, då blev jag så himla lättad. Det bara släppte. Så har ni svårt att formulera er men vill skriva om något; skicka en mening, anonymt eller ej. Den bästa inspirationen är trots allt andra människor.


one month

 

in my blood

 

"02:53. Täcket som brukar kännas som en omfamning, känns mer som en tvångströja just nu. Kudden blir ett isblock mot mitt ansikte. De har sagt åt mig att andas, “djupa andetag, Isabelle” har de sagt. Och jag försöker, fy fan vad jag försöker. Men varje andetag följs utav tre hyperventileringar tills jag desperat kippar efter luft. Jag stirrar på gardinstången, försöker tvinga mig själv att koncentrera mig; kämpar för att hålla fokus på någonting annat än det faktum att mitt inre slits sönder. Och jag tänker att om mitt hjärta stannar nu, om jag bara dör, då vet ingen om det. "

hör du mig nu?

 

små bitar





En äldre text jag hittade bland bortglömda papper



Denna är för alla oss som slitits i bitar. För alla oss som tillåtit någon att slita oss i bitar. För alla gånger vi har slitits itu. Alla nedlåtande huvudskakningar, alla "ska du verkligen se ut sådär?", och alla suckningar. Alla "du kan om du vill", fnysande hånskratt, alla gånger man gjort sitt bästa men ändå inte varit bra nog. Den är för alla brutna löften, tårar i kudden, alla "du överdriver" när man äntligen vågat berättat hur man känt. Alla maträtter man slutat äta, kläder man slutat bära, saker man slutat säga, känslor man stängt inne, musik man slutat lyssna på; alla tusentals sätt man låtit andra slipa ner en för att passa in bättre i deras liv. Jag har skrattat för högt och gråtit för ofta, varit för klängig och kallats känslokall, tyckt allt för mycket och varit för mycket Jag. Och jag pratar inte om en specifik person, utan generellt. För de flesta omkring en försöker mer eller mindre forma en lite, lite grann efter deras behov, och jag gör det garanterat omedvetet jag också. Jag tror att vi gärna vill passa ihop, med alla vi håller av, och jag ser inget fel i det. Felet uppstår när någon faktiskt älskar mest; balansen blir ojämn, ena sidan drar hårdare åt sitt håll och istället för att skapa ett liv så blir vi en del utav deras. Så vi låter dom plocka isär oss, en bit i taget. Kanske är det därför man säger att man "älskar någon så man går sönder"; för att vi bokstavligen går sönder, bit för bit. Och sanningen är att jag inte tänker rikta kritik mot de människor som ändrat mig, för den enda jag är besviken på... är mig själv. För att jag gång på gång givit mitt allt, utan en tanke på konsekvenserna; Att när man ger bort allt, så finns det inte riktigt någonting kvar sedan. För att jag aldrig prioriterade kärleken till mig själv. För att jag glömde bort att jag fanns.

Det tar tid att hitta sig själv, och visst finns det ingen garanti på att man någonsin gör det. Men om vi fortsätter att låta andra ta våra bitar, så garanterar jag att vi alltid kommer vara lite för trasiga, och lite för tomma.

droppar utav tändvätska

 

flugan i fönstret

} Han ser på migskakar sitt huvud i missnöje, och jag vet att han ser mig som fånig. Jag har stått vid fönstret i tjugo minuter nu och kämpat. ”Varför ska du tvunget släppa ut flugan? Skit i den" säger han till mig. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Jag tittar på flugan som kryper mellan persiennernas springor; hur den drabbas utav paralyserande panik varje gång mina händer närmar sig, hur den stelnar och spelar död. Jag noterar de desperata försöken till flykt när jag kommer för nära, det sorgsna surret när fönsterrutan återigen stått som en genomskinlig barriär mellan flugan och dess frihet. Jag ser hur den varje sekund förlorar mer kraft, att den sista energin går till att försöka bli fri. Den vill inte vara till besvär, och den är livrädd för att hamna i vägen. Den vill inte vara här.


”Det är bara en fluga" säger han och gör sin suckande sorti, som alltid när jag gör något fel. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


För jag vet
 inte hur jag ska berätta att jag har mer gemensamt med flugan än med honom; att jag också är instängd, panikslagen, livrädd och omgiven utav osynliga väggar som håller mig ifrån allt jag vill och borde. Att även mina muskler stelnar när händer närmar sig, att jag också flyr när någon kommer för nära, att mina krafter också börjat sina. Vi båda gör vad vi kan för att överleva. Den enda egentliga skillnaden är att flugan spelar död, medan jag spelar levande. Den försöker övertyga mig om att dess hjärta har stannat, medan jag ständigt kämpar för atintala mig själv och andra att mitt hjärta ännu slår. Annars är vi likadana, jag och flugan.


”Låt den vara, den dör snart ändå" ropar han från hallen, och jag undrar för en sekund om det är så han tänker om mig också. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Så jag kan inte lämna flugan där i fönstret, det måste ni väl förstå? För jag vet hur det är att förtvivlat slå huvudet mot fönsterrutan gång på gång i hopp om att en dag få ta ett befriat första andetag. Hur kan jag neka någon sin frihet, när jag vet hur riktig längtan känns? Vem är jag att bestämma vem som har rätt till frigörelse och inte, när ångesten alltid tagit ifrån mig alla mina egna rättigheter? Jag vill inte att någon ska uppleva de känslor jag slåss mot dagligen. Inte ens en fluga i fönstret.


Efter en lång stunds räddningsförsök ser jag hur de små benen kryper mot öppningen, jag ser vingarna röra sig och hör det glada surret när den äntligen omges utav den friska vårluften.


Och jag tänker att en dag kanske, bara kanske, någon öppnar mitt fönster också. ~

 

 

 

En gammal text ur ångestdokumenten


is

"Så försök, att acceptera erat läge
Se styrka växer snabbast utan känslorna i vägen
Ja för ni vet det är sant, det finns ingen smärta
när man har hundra kilo is fruset runt sitt hjärta"

saker man skriver


Fick en mindre flipp inatt och gjorde ett nytt instagramkonto, enbart för att samla små saker; Saker man oftast inte säger, saker man känner och tänker, saker man skriver ner i ångestboken eller mobilens anteckningar. För att skrivandet är panodil för själen.
 
Så kika in på sakermanskriver om ni vill läsa

whiskey-free

 

fairytale fantasy





Ur min ångestbok: Tisdag, 5/feb/2019


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.

Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.

Förlåt.

Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.


Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.

Du stal mig. Hela mig.


Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?

Jag finns inte.

Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.

"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"

Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.

Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur. 
För..

Hur går man vidare från sin egen död?

 

unbreakable




"Normal" - en låt om psykisk ohälsa

För cirka 1,5 år sedan var jag i en depressiv episod och led utav dagliga panikattacker. Jag kände att jag inte hörde hemma någonstans p.g.a mitt mående, och att jag inte riktigt fick prata högt om det då psykisk ohälsa tyvärr ännu är ganska tabubelagt. Jag kände mig konstig, "onormal", och som att mina känslor var fel. Det kändes som jag skulle explodera, så jag satte mig och skrev ner allt jag kände och ut kom dikten "Jag ska inte visa mig besviken" som publicerades här i bloggen.

Senare bad jag min fantastiskt begåvade lillasyster Sabina göra om dikten till en låt, något vi kunde skapa tillsammans och förhoppningsvis kunde hjälpa till att öppna dialog kring psykisk ohälsa. Hon gjorde den bättre än jag kunnat hoppats på och jag tycker att den fick exakt den känslan jag ville förmedla. Sabina är så himla duktig, ja jag är aningen partisk haha, men hon är verkligen det.

Nu är det dags att dela låten med alla er andra, så här har ni den mina vänner. Jag vill tillägna låten till alla er fighters, som lider precis som jag -tillsammans kan vi klara allt. Tala gärna om vad ni tycker (och känner) och dela den vidare.

Jag är även i full gång med att göra en video, och sekunden den är färdig kommer jag att dela den med er.



Jättetack till Sabina Thörner, samt hennes vänner Miriam Holmgren & Lovisa Niklasson.


 

n e o n

Inuti denna fyrkantiga låda är allting grått
Så jag gör vad jag kan för att fly
Samhället är inskränkt, tänker alltid smått 
Men jag behöver en bredare vy


Så jag bygger luftslott för att glömma
Att universum saknar kulör
Blundar för att kunna drömma
Om saker som berör

 
Men innan själen tappar känsel
Ska jag ta mig härifrån
En dag ska jag greppa min pensel
Och färglägga världen i neon
i.l.t 09/nov/18

"Hur mår du då?"

 

iltpoetry

Lite poesi från mitt instagramkonto iltpoetry där jag lägger ut poesiliknande grejer, 99,9% är dock på engelska. Gå gärna in och kika! 



(Klicka på bilden eller HÄR för att komma till kontot)

LATEST

Senaste dagarna har jag...
 
 
Svettats halvt ihjäl efter att ha valt lite för varma kläder. Det var 30°C ute, långbyxor var väldigt dumt.
 
 
Fiskat kräftor med min storasyster och mina pappor. Jag frös nästan ihjäl, var fruktansvärt kallt under natten.
 
 
Hunnit ut 30 sekunder och sedan öppnade himlen sig och den förbannade åskan torterade mig (är väldigt rädd för åska).
 
 
Varit på bio med två favoriter; mamma och Therese. Vi såg den nya Mamma Mia-filmen och jag älskade den! Så mysigt.
 
 
Skrivit en hel jäkla del poesi på min instagramsida "iltpoetry"
 
 
Idag har jag varit helt slut efter kräftfisket, var hemma runt 8 imorse så sov i kanske 2 timmar innan jag skulle upp igen. Gick bort till Therese några timmar och hjälpte henne göra sig i ordning inför bröllop, mysigt som alltid! Sedan har jag verkligen bara varit hemma; sovit av och till, tvättat, duschat, kollat serie, möblerat om lite i sovrummet och bäddat rent (finns det något bättre än att lägga sig nyduschad i en nybäddad säng??). Nu ligger jag och glor Youtube och tror att jag är på väg att bli sjuk, inte alls pigg. Jaja. Sov gott vänner och ovänner.
 
 
 
 
 

</div

Dina Ord


Jag minns det som igår

När jag blundar ser jag dig stå där
Första gången dina känslor uttalades högt
När du såg på mig och sa att du var kär


Och jag levde på dom orden
Och de formade min själ
Dom värmde mig om natten
När du inte var där


Varje dag och varje natt
Ville jag bara vara nära dig
Reflekterade knappt om du ännu
Kände samma sak för mig


Att höra dig säga dom tre små orden
Blev det största i mitt liv
Så även när du blev känslomässigt passiv
Var min kärlek så massiv
Att jag inte kunde se att jag själv var så naiv


Så fort du åkte hemifrån ville jag ha dig tillbaka
Jag saknade din doft, och ditt skratt
Och hur dina läppar brukade smaka


När du såg på mig så var det som om
Inget annat fanns
Jag tänkte dagligen och undrade
Hur fan jag kunde ha någon chans


Hur kunde jag som var så värdelös
Få äran att kallas din?
Min naiva sida förblindade mig
För du var nog aldrig riktigt min


Du sa 'jag älskar dig' så ofta
Att dina läppar inte formades efter orden
Ändå var jag dum nog att inbilla mig
Att jag var lyckligast på hela jorden


När du sa att jag var allt för dig
Nästa dag var jag patetisk och svag
Då var det inget fel på dig, nej, jag undrade
Hur du ville vara med någon som jag?


Så när du sa att allt var över
Att du skulle gå ifrån mig
Då slutade jag andas en stund
För min enda dröm var ju att få vara med dig


Dina ord hade format min själ
Men hela jag var smustigt avfall
När jag försökte hålla om dig tänkte jag
'Hur kan någon varm kännas så isande kall?'


Inte fan visste jag att du hade min bästa vän
Som höll dig varm på natten nu
Efter nästan åtta år så trodde jag ju
Att det var jag och du


Men bakom stängda dörrar
Flög lögnerna vilt omkring
Vem fan brydde sig att ni båda
Fortfarande bar ring?


Vem fan brydde sig att det ni gjorde var fel?
Eller om att ni trasade sönder mig så fullständigt
Att jag nog aldrig mer blir hel?
Inte ni


Se i mina ögon, tala om vad ni har gjort
Se på mig och erkänn att ni är för fega för att tala om vad som skett
Se på mig och övertala mig
Att det vidriga ni har gjort, är rätt


Jag litade på er
Ni sa att jag var allt och utan mig var ni ingenting alls
Hur kan någon som verkar så äkta
Egentligen va så jävla falsk?


Jag gjorde allt för er och ni gjorde allt emot mig
Ni krossade allt jag var, men
Kanske var det bra

Kanske kan jag börja om och bli bättre
Utan dina ord som formar min själ
Och kanske kan jag bli starkare utan din närvaro här
Kanske hittar jag någon som faktiskt vill mig väl
För kanske var det bästa vi någonsin sagt till varandra
'Farväl, min älskling, farväl'




Jag skriver för att bearbeta saker och kunna gå vidare, poesi är ett sätt jag alltid använt för att hantera min ångest och vända den till styrka, så även här. Det blir lättare för mig att sätta punkt när jag först fått sätta ord på känslor och händelser, så just nu känner jag mig så mycket lättare. Jag skriver alltså inte för att på något sätt smutskasta för det skulle bara vara larvigt, utan för att resa mig ur askan. Jag skriver för den viktigaste personen i mitt liv; Jag själv.


solen kräver att jag ler

När mörka vintern gått mot slutet
Ingen natt är lika lång
När jag vaknar till solstrålar
Och fåglars visslande sång


Då borde mörkret inombords
Sakta fasas ut
All ångest och all smärta
Borde långsamt tagit slut

Och jag vet att våren kommit
Solen kräver att jag ler
Ändå skriker något inom mig
"Jag orkar inte mer"


Jag förträngde all min smärta
Fick känna mig vid liv
Invirad i förnekelsens trygghet
För blind för att ens kallas naiv

Med snön liggandes på marken
Ekade mantrat inuti
"Det är bra nu, det är bra nu"
Men så kommer det väl aldrig bli?

 
För varje gång jag trott och hoppats
Att jag äntligen är fri
Blir jag slukad utav mörkret
Det som lever inuti

 
Och jag ser hur solen skiner
Jag ser hur världen färgläggs glatt
Energin borde bli påfylld
Men allt har blivit helt motsatt

Jag vill inte ut bland folk
Inte ens träffa vänner
Jag vill isolera mig från allt
Och från alla som jag känner


Lämna mig ifred
Men lämna mig inte ändå
Jag knuffar ut er alla
Fast jag inte vill att ni ska gå

Mina nätter är ännu långa
Och fastän ljuset kikar in
Stannar jag kvar i mörkret
I mitt helvetes krypin


Jag vill att allting ska försvinna
Jag vill bara vara jag
Erkänner förlusten
Förstår att jag är svag

Fråga ej vad du kan göra
Bry dig ej om hur jag mår
För glöden den har slocknat
Låt mig följa i dess spår


Jag är trött nu, behöver sova
Allt jag är känns så matt
Låt mig vila, låt mig vara
Godnatt, älskade, godnatt

i.l.t / may'18

Tidigare inlägg
RSS 2.0