En dikt/låttext jag skrev häromdagen.
KORT SAGT skriven för att skildra sanningen om Bipolär Sjukdom; Inte som observatör eller "förstående", utan från sjukdomens insida. Om eufori, livsglädje, depression och dödslängtan; Genom snabba svängningar och ibland samexisterande.


DJUPARE FÖRKLARING
Texten är skriven från insidan av Bipolär Sjukdom; De snabba svängningarna mellan euforiskt och överdrivet självförtroende, och den nedslående upplevelsen av depression - båda tillstånd med en konstant oöverkomlig tomhet. Texten svänger väldigt snabbt mellan känslolägen; Det gör den mänsklig, verklig. För någon med Bipolär Sjukdom kan vara euforisk och "dansa på bordet", men vakna nästa morgon med en depression så intensiv att man inte minns något bra. Det är inte "svart eller vitt"; Det är att dansa genom blinkande neonfärger eller begravas i kolsvart mörker. Och detta är vad låten handlar om: Kriget inuti.

"The Devil on my shoulder": 
Representerar sjukdomen: Hur den talar om och övertygar en om att varje känsla är absolut och självklar. Den är ofta det enda som får en känna sig "levande", men också det som knuffar en över kanten. Det är nästan som en destruktiv kärleksrelation mellan berättarjaget och sjukdomen; Hur sjukdomen sliter en i bitar, men samtidigt är det enda konsekventa och därmed inger falsk trygghet och ett slags emotionellt beroende för att få känna – även när känslorna är smärtsamma.

"B-52": 
Boeing B-52 Stratofortress är ett av världens mest legendariska bombplan och används därför här som metafor för självdestruktivitet, särskilt då det nämns tillsammans med inbördeskrig. Det är en symbol för hur Bipolariteten får en att förstöra sig själv; Att samma hjärna som skapar eufori, även skapar total förödelse.

"Of the always happy sometimes walking dead / Of the sometimes happy always walking dead":
Placeringen av orden always/sometimes är ett subtilt men starkt uttalande gällande hur man maskerar sitt mående, ibland till och med för sig själv – och hur sanningen slutligen kommer fram när man tappar masken. Det är den kroniska känslan av inre död under både mani och depression; Tomheten som båda tillståenden någonstans grundar sig i. Jag brukar alltid säga att "Jag är en lycklig person som mår dåligt ibland", det är mitt sätt att försöka intala mig själv och andra om att jag är okej. Men jag har tvingats gå från mantra till att våga vara ärlig och säga "Jag är väldigt sällan okej".

 

"The best and worst are all the same; Greatness and undeniable shame":
Allt känns överväldigande intensivt, så det blir svårt att skilja på frihet och kaos; Storhet och skam blir samma sak. Känslorna i sig tappar värde, endast intensiteten och faktumet att känna något blir viktigt.

Höjd som symbol:
Höjd är en återkommande symbol (dansa på bord, klättra på tak, armar som vingar, flyga, B-52) och representerar här den hårfina linjen mellan känslan av "jag flyger" → "jag faller", såsom det är med Bipolaritet. 

"Reach our your hand for mine and then – just, you lose your grip of me":
Denna rad skvallrar om en inre längtan efter räddning, men med en samtidig oförmåga att stanna kvar i tryggheten. Det har flera betydelser; Mani/hypomani som drar en ifrån andra, trauma/anknytningsrädsla, självsabotage och depressionen som avskärmar en från omvärlden. Att vilja vara en del utav någonting "normalt", men att samtidigt slåss mot sig själv och konstant både vinna och förlora kampen; Att förlora sig själv i sin sjukdom.

"Crashing down, airborne descend; The Bipolar-52 in a deadly transcend":
I slutraderna kommer kraschen. "Reach so low, put on a show" innebär att man nu krashar nedåt och då börjar maskera sig igen för att låtsas som om allt är bra. "Transcend" används generellt för att antyda något spirituellt upphöjt, men här får den en motsatt betydelse; Den blir dödlig. Det är som om man jagar ett övermänskligt tillstånd, viljan att vara/göra "något mer" – men samtidigt förintas utav det.