•••




better



kanske om jag hade vetat lite mer

Igår fann jag en liten dunboll i chock, mitt på vägen satt den. Jag satte den i min hand och gick tillbaka till stugan, så vi kunde sitta i lugn och ro. Den sov mest, men då och då kvittrade den till lite grann. Efter en stund klättrade den upp på mitt bröst och la sig, och så fort jag rörde mig pressade den sig närmare. I cirka 45 minuter satt jag med den på bröstet, strök den försiktigt över huvudet medan den sov. Sedan hörde jag små läten, och när jag såg på den låg den stilla i min hand; behöll ögonkontakten och andades lugnt. Sedan tog den ett djupt andetag och somnade in för gott.

 

Min första känsla var ångest, och den skar i min bröstkorg likt rakblad mot lungorna. Varför gjorde jag inte mer? Varför överlevde den inte? Kunde jag ha räddat den? Bar jag skuld eftersom jag inte räddade livet i min hand? Jag såg på den lilla dunbollen. Den var uppenbart skadad när jag fann den, troligtvis fått en smäll, och jag besitter inte kunskap nog att hjälpa den. "Du gav den trygghet sin sista stund i livet, den behövde inte dö ensam och rädd. Ibland räcker det" sa mamma till mig. Och visst var det sant. Vi gjorde en liten bädd utav gräs, bäddade ner den under blad, gjorde en liten trädgård utav blåbärsris runtom. "Sov gott lilla vän" viskade jag. Sedan åkte vi hem.

Jag önskar att jag hade fått se fågeln flyga iväg, istället för att dra mitt finger över dess lilla huvud medan den tog sitt sista andetag. Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag insåg vad som var på väg att ske. Kanske, kanske hade den haft en större chans om jag bara hade vetat lite mer, om jag hade förstått vad som hänt och varför, haft kunskapen att se problemet och hjälpa till. Det är inte mitt fel att det skedde, men "tänk om" kommer alltid eka i mitt huvud.


Detta är varför jag anser det vara så oerhört viktigt att prata om psykisk ohälsa, öppet och ärligt. För att inga föräldrar, vänner, systrar och söner ska behöva leva med "tänk om"; för att ingen ska behöva säga farväl på grund utav okunskap. Vi måste våga tala högt och tydligt om våra problem, utan att bli nedvärderade eller satta i utanförskap. Vi måste se på varandra med öppenhet och omtanke, snarare än misstanke och rädsla. Lyssna och lära oss, även när vi inte alls förstår.
 
Det absolut farligaste med psykisk ohälsa, är tystnad. Någon som är tyst, som håller det inom sig, fastnar ofta i känslan att "ingen bryr sig". De flesta som mår dåligt VILL prata med någon, men de vågar inte, eller så vet de inte vem de ska vända sig till, eller så har de helt enkelt inte orken att be om hjälp. Så var den personen de kan vända sig till. Prata om annat än regnbågar och glitter; visa att det är okej att känna, att man får vara mänsklig. Ställ frågor och lyssna på svaren, visa att du bryr dig. Och ställ alltid den viktigaste frågan; Hur mår du?

Genom att öka kunskapen kring osynliga sjukdomar, kan vi minska dödligheten de faktiskt medför. Om vi lär oss att se tecken, förstå tankebanor, se andra perspektiv, hittar förståelse för grunden -tänk så många fler vi då kan fånga upp innan de slår i marken. Om alla människor har verktyg och kunskap för att hjälpa till, så blir det ju en jäkla massa fler lagade bilar. Eller hur?

Man kan inte rädda alla, och jag kunde inte rädda fågeln, hur gärna jag än ville. Däremot kan man finnas där och försöka ge trygghet när världen är sådär fruktansvärt otäck; ge kärlek utan att förvänta sig något tillbaka, bry sig utan någon egentlig anledning eller skyldighet. För även om man inte kan rädda alla, så kan man rädda någon. Och någon är bra mycket bättre än ingen alls.

 ♥

beroendekärlek

 

De sa att det var dumt att prova
"Man fastnar så lätt i sånt där"
Men vad vet väl dom om livet
Eller hur det är att växa upp här
Man hinner aldrig riktigt leva
Upptagen med att hålla sig vid liv
Du ska vara sprallig, kreativ och lycklig
Fast du egentligen är depressiv


Inte visste väl jag att den värsta drogen
Inte röks eller trycks ur en spruta
Inte visste väl jag att den mest smärtsamma delen
Är när man försöker att sluta
Varför talade ingen om
Att man faller tillbaka gång på gång
Varje gång han säger "kom"
Beroende under tvång

 

För man vill lägga av
Man vill vända, springa bort
Men dras tillbaka som magneter
Trots att livet är för kort
För kort för att grundas
I en dimma, allt suddas ut
Ändå bönar jag och ber om
Att ruset aldrig ska ta slut


Första natten låg jag vaken

Rastlös i min säng
Myror i hela kroppen
Så jag gick ut en sväng
Andra natten låg jag vaken
Svettig, stressad och slö
Och när tredje dygnet hälsade på
Då ville jag bara få dö


Se, jag har läst om avtändning

Hur det sätter världen ur balans
Och det enda som är farligare
Än substans är romans
För kärlek är en drog
Och mitt beroende var du
Jag har inte läkt, inte helat
Men jag mår nog bättre nu

 

Men även om jag kommit längre
Trots att jag får sova och behålla mat
Saknar jag doften, värmen, att sväva
Längtar efter skratt och vårat prat
Men du, min drog, tog slut
Dog ut
Nu finns vi inte mer
Avtändningen den pågår än
För du är allt jag ser

 

Ett rehab för brustna hjärtan
Med kärlek som missbruk
Ibland är det svårt att stå innanför
Och se att man är sjuk
Men hjälp mig, se mig
Mina sista andetag är här
Varför talade ingen om hur hög dödlighet
Kärlek faktiskt innebär?

 

 

 

 


 

En dikt jag skrev åt en kompis som bad mig skriva något om beroendekärlek; när man vet hur destruktiv kärleken är, men man kan inte sluta. När man hellre dör av överdos, än lever utan ruset.

Har haft världens blockering i hjärnan senaste tiden; inte alls kunnat formulera ord i text, det har stått helt still. Och jag älskar att skriva, jag behöver skriva för att må bra. Så när min älskade vän skrev en mening, och bad mig göra en text eller dikt utav den, då blev jag så himla lättad. Det bara släppte. Så har ni svårt att formulera er men vill skriva om något; skicka en mening, anonymt eller ej. Den bästa inspirationen är trots allt andra människor.


4-1

Igår startade ju Premier League och självklart satt jag bänkad och såg älskade Liverpool krossa Norwich med 4-1, vilket underbart sätt att starta säsongen (och helgen!). 

Nu har jag varit vaken en liten stund, väntar på Lizzie så ska vi åka och ta ett dopp i regnet och sedan snacka lite skit över kaffe, helt magiskt.

Vad har ni för planer för helgen? :)

vildhjärta


destroying everything we love, it's all we know how to do

one month

 

RSS 2.0