Det står stilla

Här har det stått relativt stilla ett tag, med undantag på något inlägg då och då. Men jag tänker absolut inte be om ursäkt eller så, för jag är inte tvungen att blogga (trots att jag förr trodde det). Jag har mått väldigt, väldigt dåligt den senaste tiden, varit sjukskriven i 2 veckor nu och kämpar för att klara av enkla vardagssaker. Ångesten kom tillbaka som den värsta käftsmällen någonsin, och jag är förvånad över att jag ens har tårar kvar att gråta, det känns som jag inte gör annat. Gör mitt bästa för att inte isolera mig, som att träffa vänner, men efteråt är jag fullständigt uttömd och orkar inte ens kolla på tv. Saker som tidigare givit mig glädje och energi, såsom att måla, laga mat, fotografera & redigera bilder, träffa nära och kära -de är för tillfället saker som får mig att sucka och får hjärtat att stressat rusa. Jag har väldigt svårt att finna glädje i något alls, och tro mig när jag säger att det enda som är värre än att må skit är när man inte mår alls -när känslorna varit så kraftfulla att det blir för mycket och allting stängs av. Tomheten som kommer efter panikattackerna är värre än all ångest i världen.


Detta skrämmer skiten ur mig, men jag tänker dela med mig utav ett utdrag ur mina "dagboksdokument". Kanske kan ni förstå bättre, eller kanske känner någon igen sig i mina känslor och därmed inte känner sig så jävla ensam. För ensamheten är dödlig.

" 260518 
Dessa känslor, dessa jävla känslor. De har blivit min död, min själsliga död. Min kropp är kvar; mina ben står fortfarande och mina läppar kan ännu le, men min insida är fullkomligt död. Jag försöker övertala mig själv att jag måste leva, att det finns saker som lockar mer än döden, men jag kan inte tro på dessa tankar. Jag är så utmattad, så utslagen, nedbruten, så förbannat trött. Allt jag vill är att få stänga av, trycka på off-knappen och aldrig behöva startas upp igen. Hur många gånger har jag inte försökt börja om, försökt bearbeta, försökt förbättra allt jag är? Jag har tappat räkningen. Men vem bryr sig? Ingenting har ändå hjälpt. 
 
Jag försöker säga hur det verkligen är, jag försöker vara ärlig, men jag ser deras ansiktsuttryck och jag kan höra deras hjärtan brista, så jag ljuger. Eller kanske ljuger jag inte, men jag berättar bara en mild del utav allt mörker som slukat mig. Jag säger att jag "mår lite sämre" när jag gråter dagligen, säger att jag "börjat gå nedåt igen" när min kropp redan krossats mot bottenskiktet, säger att "jag orkar inte mer" när jag redan gett upp. Allt jag kan tänka på är döden, jag är förtrollad utav tanken på att slippa allt, och min längtan är kronisk. Jag har många drömmar, men ingen har hållit i längre eller tagit upp så mycket utav min tankekraft som den eviga drömmen om att aldrig vakna igen. Och är det inte nästintill ett samhällskrav att följa sina drömmar? Eller gäller det endast de socialt accepterade drömmarna som att få ett bra jobb, skaffa familj eller resa jorden runt? Jag vill alla dessa saker, men jag vill hellre dö. Så enkelt är det. 
 
Det dåliga samvetet är min dödligaste sjukdom. Jag kan inte tala om när jag blir riktigt sårad, för då får jag dåligt samvete. Tänk om de blir ledsna över att ha sårat mig? Så jag låter folk köra med mig, jag låter dem trampa sönder alla gränser jag ritat upp och oavsett hur många bitar de sliter min själ i så förlåter jag dem. Jag hör själv hur sinnessjukt det låter, och jag förstår att något är fel på mig, men jag kan inte rätta till det. Jag vet inte hur man gör rätt, för jag är det personifierade felandet. Ett halvdött misstag. Ett error i universums 
datakoder. Hur fan ska jag kunna rätta till något, när hela jag är fel? "

 


solen kräver att jag ler

När mörka vintern gått mot slutet
Ingen natt är lika lång
När jag vaknar till solstrålar
Och fåglars visslande sång


Då borde mörkret inombords
Sakta fasas ut
All ångest och all smärta
Borde långsamt tagit slut

Och jag vet att våren kommit
Solen kräver att jag ler
Ändå skriker något inom mig
"Jag orkar inte mer"


Jag förträngde all min smärta
Fick känna mig vid liv
Invirad i förnekelsens trygghet
För blind för att ens kallas naiv

Med snön liggandes på marken
Ekade mantrat inuti
"Det är bra nu, det är bra nu"
Men så kommer det väl aldrig bli?

 
För varje gång jag trott och hoppats
Att jag äntligen är fri
Blir jag slukad utav mörkret
Det som lever inuti

 
Och jag ser hur solen skiner
Jag ser hur världen färgläggs glatt
Energin borde bli påfylld
Men allt har blivit helt motsatt

Jag vill inte ut bland folk
Inte ens träffa vänner
Jag vill isolera mig från allt
Och från alla som jag känner


Lämna mig ifred
Men lämna mig inte ändå
Jag knuffar ut er alla
Fast jag inte vill att ni ska gå

Mina nätter är ännu långa
Och fastän ljuset kikar in
Stannar jag kvar i mörkret
I mitt helvetes krypin


Jag vill att allting ska försvinna
Jag vill bara vara jag
Erkänner förlusten
Förstår att jag är svag

Fråga ej vad du kan göra
Bry dig ej om hur jag mår
För glöden den har slocknat
Låt mig följa i dess spår


Jag är trött nu, behöver sova
Allt jag är känns så matt
Låt mig vila, låt mig vara
Godnatt, älskade, godnatt

i.l.t / may'18

"Hur kan någon vara så bekväm naken, men så jäkla obekväm i badkläder?"




Den frågan ställde Felix till mig förra sommaren. Och de orden har ekat i mitt huvud sedan dess.

Mina närstående brukar skoja och kalla mig nudist, inte för att jag på något sätt är det, men för att när jag kommer hem vill jag helst få slänga av mig alla osköna kläder och gå runt naken (självklart inte om vi har gäster!). Felix skojar ibland om att han inte minns hur jag ser ut i kläder. Jag är helt enkelt jäkligt bekväm med att vara naken. Jag anser att det är fullt naturligt, fritt och hälsosamt att inte känna att man måste gå runt i kläder när man ändå inte är bland folk. Jag har alltid varit så, hela mitt liv. Vi har alla varsin människokropp, hur den än ser ut, och vi borde inte känna oss tvingade att skymma den i onödan. Återigen, självklart inte bland gäster eller främlingar, men i mitt eget hem. När vi sover i stugan på sommaren så älskar jag att gå upp antingen mitt i natten, eller flera timmar de andra ens slagit upp ögonen, och nakenbada. Det är en underbar frihet och jag rekommenderar alla att göra detsamma.

Samtidigt kan jag inte minnas en sommar då jag kunnat visa mig i bikini/baddräkt utan ångest. Varje år när dagarna börjar bli längre, träden grönare och luften varmare, så känner jag ångesten komma krypandes. Jag älskar att bada, men fyfan, ska jag behöva visa mig i badkläder? Jag har vägrat att bada där det eventuellt kunnat vistats andra människor, inte velat åka en helg till t.ex. Öland för i helsike heller att jag skulle visa mig på en strand. Och hur min kropp sett ut har aldrig spelat någon roll, när jag var 15 år och ätstörd hade jag minst lika smärtsam panik över att behöva visa mig på en offentlig badplats. På något sätt är man ju förbannat självupptagen när man har stora kroppskomplex, för man tror ju att alla de 150 människor som ligger på sina handdukar eller plaskar runt i sjön, ska stanna upp på sina lediga stunder för att stirra på en. Så är det ju inte egentligen, folk är för upptagna med sitt för att ägna sin tid åt att skapa hysteri kring någon annans kropp, men man tror ju ändå det. Man ser sig nervöst omkring, försöker skakande lägga ut handduken och det enda man kan tänka är: Alla.Stirrar.På.Mig.

" Jag tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden "


Relaterad bild"Hela världen stirrar på mig och äcklas av mig" [Bild: google.se]


Jag diskuterade det med min psykolog, att vara övertygad om att alla tittar på en. "Självhatande hybris" tror jag att jag kallade det. Och efter en stunds diskussion fram och tillbaka kom jag fram till att mina kroppskomplex inte alls handlar om min kropp. Jag kan inte säga att jag tittar mig och spegeln och tänker att "jävlar vilken snygging", men jag rycker på axlarna och tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden. Jag skuttar inte runt utav glädje, men det gör mig ingenting. Det är en kropp som alla andra. Jag har sett ut på många olika sätt, varit olika stor/liten, haft stora och små bröst, hård och mjuk rumpa, fasta och lite sladdrigare armar, utstickande revben, och lår som fortsatt röra sig lite även när jag stannat, jag har haft så himla många olika kroppsformer. Men hur jag än sett ut har jag alltid haft magkramp när jag ska bada på en offentlig plats. För det har ju inte med min kropp att göra. Mina kroppskomplex sitter enbart i mitt huvud, matas utav min ångest och stärks av att jag döljer min kropp. Min ångest hatar mig och vill trycka ner mig på alla sätt den kan, men det har med mitt psykiska mående att göra, inte min kropp.

Jag har äntligen kommit igång med att powerwalka/jogga. Men att jag motionerar har inget att göra med att jag vill ändra min kropp eller mitt utseende, jag vill bara orka mer och bli starkare. Sen om jag får superbra kondition och blir uthålligare, men vågens siffror förblir detsamma, då är jag helt okej med det. Att motionera ger mig en superdos utav endorfiner, och hjälper mig att hantera det verkliga problemet; Ångesten. Jag blir gladare, piggare, mer social och mindre osäker när jag tränar. Jag kan hantera mina psykiska problem betydligt bättre, och det är det viktigaste. För det är ju faktiskt min syn på mitt mänskliga värde jag behöver ändra, inte mitt utseende. 

Relaterad bild
[ Bild: google.se ]


Hur känner ni er inför att "the bikiniseason" har startat?

"Avicii: True Stories" krossar mitt hjärta gång på gång

Spoiler alert: Har ni ej sett dokumentären så ska ni veta att hela inlägget handlar om den, bilder och text!
OBS Detta är min personliga syn på det som sker i dokumentären, jag var uppenbarligen inte där utan detta är endast utifrån det jag sett


För 1,5 vecka sedan kom beskedet som berört en hel värld: Tim "Avicii" Bergling är död, endast 28 år ung. Det är fruktansvärt på alla sätt och vis, som alltid när det gäller speciellt unga människor, men ännu mer då den unga världsstjärnan numer är en siffra i självmordsstatistiken. Det gör alltid extra ont i mig när någon valt att avsluta sitt liv, när någons psykiska hälsa är så åt helvete att personen inte ser någon annan utväg. Antagligen då jag själv velat och försökt att ta mitt liv, och har fått hälsa på nära vänner på sjukhus och psyket, som försökt ta livet av sig. Jag har bett om ursäkt till gråtande närstående, och jag har varit den gråtande närstående. Jag önskar ingen det enorma lidande som slutligen leder till hopplösheten. I många fall undrar personerna runtomkring vad de kunde gjort, men i detta fall vet de nog exakt vad de kunde ha gjort. Vad de BORDE ha gjort, men struntade i att göra; Lyssnat, och prioriterat personen Tim framför varumärket Avicii, prioriterat ett liv framför pengar. För vad är egentligen viktigast?

Att Tim Bergling mådde dåligt var inte någon direkt nyhet, han var betydligt mer öppen om sitt mående än vad de flesta människor har modet att vara. När jag klickade på play i "Avicii: True Stories", dokumentären om den fantastiska konstnären (ja, hans musik är konst!), vår tids Mozart, hade jag en känsla av att jag skulle känna mig varm inombords. En ung kille som tagit med sina bästa kompisar på hans framgångsresa, som mår dåligt men som ändå var omringad utav människor som alltid varit där. Jag var säker på att dokumentären skulle vara fin på något sätt, kärleksfull. Men så var inte fallet.


"Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim"



Gång på gång fann jag mig själv skrikandes åt den datorskärm jag tittade på, någonstans inom mig hoppades jag att om jag bara skrek tillräckligt högt så skulle de höra mig. "Titta på honom då, se hur trasig han är!", "krama om honom då förhelvete!", "hur fan kan ni strunta i honom?", "hur kan du säga så?" var några utav sakerna jag skrek, och jag kände hur Tims smärta värkte i mig. Dessa personer kände ju honom, de var dem han själv valt att ha med sig på sin resa, de stod honom nära, så jag förstår inte hur de kunde vara så likgiltiga till hans psykiska undergång. Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim. Jag får en sån jäkla klump i magen av att se denna dokumentär. 


" Vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin "

Jag vet hur tankarna går i huvudet på någon med ångest, och jag är 99% säker på att det Tim hörde här var "jag ser att du mår skit, men tänk på pengarna, de är ju det viktigaste". Han försöker förklara att han inte klarar att spela fler gig, flera gånger under dokumentären säger han att han kommer dö, men ingen frågar vad de kan göra för honom, ingen säger "klart vi hjälper dig att ställa in allt, du är viktigare, skit i pengarna". Det enda som tas upp är pengar. Men han hade pengar, vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin.


Det finns några sekvenser då jag blir lite varmare, då någon visar omtanke och att de bryr sig. T.ex. klippet med hans PT som faktiskt lyssnar på det han säger, och kompisen som ställt fram mat åt Tim som han ej ätit, så kompisen värmer ny mat och byter ut tallriken. Dessa klipp är fina. Tyvärr är de bara någon knapp minut utav 97 minuter.
 

En person som verkligen får mig att vilja slå sönder allt jag ser är Tims manager Arash Pournouri. Man ser nästan direkt att denna människa är en pengakåt, maktgalen douchebag, men han blir minst sagt värre längs vägen. Ett specifikt klipp fick mig att skrika rakt ut och fyllde mina ögon med tårar. Jag sa till Felix "hade jag sett denna dokumentär om mig själv, och sett vad som sades om mig, hur jag faktiskt behandlades, då vet jag inte om jag hade orkat heller, det hade nog blivit sista knuffen för mig".

Jag hoppas innerligt att dokumentären endast får Tims crew att se sämre ut än vad de var, att de egentligen brydde sig om honom, stöttade honom och fanns där för honom när marken under honom försvann. Men det är med smärta i varje cell av min kropp jag säger att jag faktiskt tror att dokumentären skildrar sanningen. Och då hoppas jag att dessa människor lever varje dag med vetskapen om att de pushade sin pengamaskin till gränsen, att de knuffade sin s.k vän mot kanten.




Vila i frid Tim "Avicii" Bergling. Jag hoppas att du är lycklig var du än är.
Relaterad bild
[Bildkälla]


Mina tankar går ut till Tims nära och kära, de som älskade honom och skulle gjort vadsomhelst för att han skulle må bra. Hela världen sörjer en fantastisk artist och kompositör, men ni sörjer personen bakom allt det, och jag beklagar att ni ska behöva göra det.




Att gråta i duschen och skrika i prydnadskuddar

Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag är född i oxens tecken, vilket betyder något för mig då jag lägger pinsamt mycket tro och hopp i händerna på tidningshoroskop. Jag upptäckte nyligen att jag inte gillar makaroner, trots att jag ätit det hela mitt liv. Jag avskyr att vara ensam men älskar att vara själv. Jag är en kreativ dagdrömmare. Materialistiska ting är inget jag lägger särskilt mycket värde i, så det bästa presenten att ge mig är något personligt. Jag tycker att solrosor är de vackraste blommorna som finns. Ballonger gör mig glad. Jag dömer aldrig människor efter utseende, men jag dömer alltid mat direkt, ser det äckligt ut kan du få kämpa som fasen för att jag ska smaka. Jag rappar Eminem och gamla svenska hiphoplåtar när jag är ensam. Den disneyprinsessa jag gillar bäst är Belle, men som barn ville jag helst vara Pocahontas då hon hade djurkompisar och bodde vid vattnet. Jag är positiv, (lite för) pratsam, sprallig, skrattfylld, envis, glad, fantasifull och lite konstig. Nu känner ni mig. Visst?

Här är jag. Glad och fånig. Så som de flesta antagligen ser mig.
 




Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag gråter nästan alltid i duschen. Tack vare erfarenhet vet jag att en iskall ögonmask hjälper söndergråtna ögon att se mindre söndergråta ut. Jag sover aldrig mer än max 1,5 timme i streck. Jag vaknar hyperventilerande minst 1 gång varje natt. Jag hittar ofta på ursäkter för att gå hem när jag är ute bland folk. Jag använder åtminstone 50% av all min dagliga energi åt att inte självskada. Jag sätter på hög musik och skriker i soffans prydnadskuddar. Jag har dåligt samvete för precis allt, t.ex. att jag ej är i krigsdrabbade länder och hjälper till. Min sambo har olympiska medaljer i att trösta, linda in i filt och famn, och distrahera hyperventilering. Jag har legat ihopkrupen i fosterställning så mycket att jag numer automatiskt sover så. Jag har två självmordsbrev någonstans hemma som jag skrivit när jag varit redo att ge upp. Jag får övertala mig själv att klä på mig och gå utanför dörren varje dag. Jag får blackouts p.g.a ångest flera gånger i månaden. Jag lider av det smärtsamma velandet att vilja bli lämnad ifred, och inte vilja bli lämnad. Mina katter är så vana vid mitt mående att de vet när jag håller på att få en ångestattack och kommer direkt för att försöka lugna mig. Jag har alltid en sten i bröstet och en klump i magen. Jag kräks minst 1 gång i veckan till följd utav panikångest. Jag behöver bara sminka av mig 4/10 gånger, oftast gråter jag bort det. Jag är trasig, nedbruten, orkeslös, ångestfylld, sjävhatande och alltid precis på gränsen till att bryta samman. Ni trodde att ni kände mig. Visst?

Här är jag. Den obekväma sanningen.




Jag skriver inte om min psykiska ohälsa för att någon ska läsa och tänka "stackars lilla gumman", för medlidande är inget jag känner något begär efter. Jag skriver för att uppmärksamma, för att informera och sprida kunskap, för att skapa mer förståelse. Jag skriver för alla de som aldrig vågar yttra ett enda ord, för de som alltid lider i det tysta, för de som är lika mycket ensammast på jorden som jag. Jag skriver för att berätta att ja, det är jävligt illa och ja, det gör förbannat ont, men det är inte slutet.

För 3 timmar sedan fick Felix leda mig in till sängen, bädda om mig, sitta nedanför sängen och säga åt mig att försöka andas. För 3 timmar sedan pressade jag naglarna in i pannan och kved att jag inte ville mer. För 3 timmar sedan var jag redo att dö. Och nu, endast 3 timmar senare, är jag stark nog att skriva detta här, öppet för världen att se. Det är såhär mina dagar ser ut, och det är såhär mina dagar har sett ut sedan jag var 6 år ung. Jag vill ge upp hälften utav min vakna tid, och den andra hälften är jag så jäkla glad och tacksam att jag ännu står här.

Det kanske inte blir världsbäst, mitt liv kanske aldrig blir det livet andra ser på med avund, men jag är okej med det. Jag är lycklig och söndertrasad om vartannat, men det är fan okej ändå. Jag kommer aldrig glömma all smärta och alla tårar, men det jag verkligen kommer att se tillbaka på och minnas är all glädje och alla ont-i-magen-skratt. Och det är faktiskt mer än okej.

Ibland rasar allt, men det är okej

Idag är en dag då all stress, all ilska, all frustration, all oro, all skam och all sorg jag samlat på mig under en tid slutligen bildar en stor explosion inom mig och ut kommer bara ångest och tårar. En dag då allt gör ont, händerna darrar, varje andetag känns som jag ska kräkas, tårarna sliter i ansiktets tunna hud, och det enda jag vill göra är att skrika. Jag vill skrika tills luften tar slut, jag vill skrika ut all smärta, jag vill att mina lungor ska tömmas i ett enda smärtfyllt vrål.  Idag skrattar hjärnspökena åt mig, demonerna i själen bränner hål  i allt jag är och jag hatar mig själv till den grad att självmordstankarna bankar och slår i mitt huvud. Jag gråter precis just nu när jag skriver detta, och det tycks inte finnas något slut på dessa vidriga tårar. Idag mår jag inte bara sämre, och inte bara dåligt, utan idag mår jag fruktansvärt.

I 17 år har jag kämpat med min psykiska ohälsa, i 17 år har jag varit min egen värsta fiende, mitt eget största hot. Jag har mått mer dåligt än vad jag mått bra. Ingen vet egentligen hur illa det varit, hur många saker jag hållit för mig själv, hur många hemligheter världen aldrig kommer få veta, hemligheter som ätit upp mig så många gånger att jag tappat räkningen. Men det viktigaste ord i detta stycke är "kämpat". Hur många gånger jag än har gett upp, så har jag rest mig upp igen och haltat fram längs vägen, även när jag inte sett någon mening med stegen jag tagit. Någonstans inom mig har jag haft en liten röst som ägnat all energi åt att överrösta alla hjärnspöken; en röst som sagt åt mig att jag kan klara detta, att det inte är över ännu, att jag måste fortsätta.



" Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig "


Det senaste året har varit det bästa i mitt liv, men långt ifrån det enklaste. Jag har gått igenom så extremt många stora förändringar, som att bli nykter, börja bearbeta saker jag aldrig tagit itu med, och hålla fast vid ett jobb trots att jag många gånger bara velat isolera mig. Men är det något jag insett så är det att det är okej. 

Det har tagit mig 17 plågsamma år men jag har slutligen kommit till insikten att det är okej att må riktigt jävla skit ibland. Det är inget fel med att lida, det är mänskligt att gråta. Att jag har en dålig dag gör mig inte till en dålig person. Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig. Mina självskadande tankar bestämmer inte vem jag är. Jag accepterar att jag ramlar över stupet ibland, jag accepterar att jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och kippar efter andan, jag accepterar att det troligtvis alltid kommer att finnas ett mörker inom mig. Jag kan inte ändra på dessa saker, jag har sjukdomar som gör att dessa saker alltid kommer vara en del utav mitt liv -däremot kan jag ändra min syn på sakerna. Jag väljer att acceptera hur mitt liv ser ut, och göra det bästa utifrån mina egna förutsättningar. När dessa känslor kommer så är det något som behöver komma ut, så istället för att trycka ner det väljer jag nu att säga till mig själv "det är okej, gråt ut, skrik så högt du kan, slit en bok i småbitar om det behövs". För jag vet att det blir bättre.

Är det något jag vill att alla med psykisk ohälsa ska veta så är det just detta: DET.ÄR.OKEJ.

Avslutar detta inlägg med två utav mina favoritcitat, båda från Rise Against:
 

Ett år sedan jag gav mitt eget liv en deadline

Innan ni läser vidare så är det fyra saker ni bör veta om mig:
1. Jag har kämpat hela livet med panikångest och kraftiga depressioner (p.g.a Bipolär Sjukdom)
2. Min ångest kan triggas av allt som känns ens lite obekvämt, t.ex. ringa och avboka en tandläkartid

3. Mina två största fobier är sjukhus och klaustrofobi
4. Jag är den envisaste jävel som satt sin fot på denna jord

Okej, nu när ni vet det så kan vi fortsätta.


Jag har fått kämpa så länge jag kan minnas, jag har aldrig haft livet på ett silverfat. Halva min skoltid spenderade jag sjukskriven i perioder, då jag inte klarade att ens gå utanför dörren utan att bryta ihop. Ibland har jag fått ringa min psykolog för att kunna gå till den lilla affär som ligger 200 meter ifrån mitt hem. Jag har isolerat mig, inte klarat att min egen sambo tittat på mig, stängt av telefonen för att slippa prata med närstående. Jag har hatat mig själv till den grad att jag försökt ta mitt eget liv. Jag har gått igenom saker som jag inte skulle önska min värsta fiende, saker ingen ska behöva gå igenom. Jag har velat ge upp. Men jag har kämpat.


" Så många gånger jag känt att 'nej nu orkar jag inte mer, det räcker nu' men påmint mig själv om min deadline "


För lite mer än ett år sedan låg jag på toalettgolvet i fosterställning. Jag skakade och grät, hade kräkts flera gånger till följd av flera timmars panikgråt. Jag hade dessutom kraftig abstinens efter alkohol, då jag nyligen hade bestämt mig för att bli nykter. När jag slutligen kunde lugna mig, ställde jag mig över handfatet och sköljde ansiktet i kallt vatten. Jag tittade upp i spegeln och såg mig själv rakt i ögonen. Sedan sa jag högt till mig själv "Ett år. Jag kämpar mer än jag någonsin gjort, jag gör allt som krävs, i ett år. Om jag ändå står här om ett år, då ger jag upp." Samma dag skrev jag detta inlägg på min blogg:

 
Dagen därpå åkte jag ut till min syster, där jag spenderade större delen utav årets tre första månader. I början av maj, 7/5 för att vara exakt, ställde jag in min egen födelsedag då jag kände att jag inte orkade fira den. I slutet på maj fick jag jobb på en förskola, där det bara var tänkt att jag skulle hoppa in när någon var sjuk.

Det är lite mer än ett år sedan. Ett år sedan jag gav mitt eget liv en deadline. Ett år sedan jag bestämde att nu får det bära eller brista, att antingen blir det förändring eller så ger jag upp för gott. Och detta år har varit...tufft. Jag har aldrig förut kämpat så hårt; varit mer sjuk än frisk, tryckt naglarna in i handflatorna och blundat för att stå ut med abstinensen, varit så arg och så jävla ledsen. Så många gånger jag känt att "nej nu orkar jag inte mer, det räcker nu" men påmint mig själv om min deadline. Jag har varit hos läkaren varje månad, ofta flera gånger, och gått igenom oändligt med nålstick och andra prover. Jag har legat i 40-41°C feber i genomsnitt 2 veckor i månaden. Jag har blivit ifrågasatt av läkare som påpekat min psykiska ohälsa när jag kommit med samma fysiska åkomma gång på gång. Men skam den som ger sig. Jag låg på sjukhus två gånger under loppet av en månad, och jag har fasen hanterat det jäkligt bra! Jag, som får svårt att andas bara av att gå genom sjukhusets entré, har varit inlagd på sjukhus och ändå varit positiv. Jag har kämpat som aldrig förr.


" Jag tror verkligen att det finns mer i livet än ångest och självmordstankar "


Häromveckan fick jag min första ångestattack på flera veckor, och det var en väldigt kraftig sådan. Men när jag återigen stod lutad över handfatet, med svullna ögon och blöta kinder, såg jag mig själv i spegeln -och jag insåg någonting; Det var min första ångestattack på flera v.e.c.k.o.r. Och plötsligt såg jag någonting i mina egna ögon; En blandning utav hopp och stolthet. Jag började skratta genom tårarna. "Jag klarade det, jag mår bättre, på riktigt"

 

Det är fortfarande jävligt tufft. Jag kämpar varje vaken sekund, men det är just det; Jag KÄMPAR, jag VILL kämpa. För jag tror verkligen att det finns mer i livet än ångest och självmordstankar. Alla vidriga saker jag gått igenom under mitt liv har krossat mig, men inte dödat mig. "Det som inte dödar dig, gör dig starkare" sägs det ju, och jag har alltid tyckt det varit skitsnack. Tills nu. Alla dessa saker har lärt mig något, format mig till den jag är. Och jag är helt okej. Jag är faktiskt ganska bra. Jag är starkare än någonsin förut.

Jag lever och det är jag glad för. Det finns så många fantastiska saker i mitt liv, och jag har så många magiska stunder kvar. Jag har blivit välsignad med familj, vänner, sambo, katter, ett jobb jag älskar och allt detta har tillsammans gett mig en chans till ett nytt liv. Jag vill ta den chansen. Jag väljer att kämpa. Jag väljer att leva.  Inte för någon, men med er alla.

KROSSA ENSAMHETEN: FRIDA UNDEGÅRD COLLINS

Frida är en 22 år gammal oktobertjej, uppvuxen i en familj med två föräldrar och fyra syskon. I Australien fann hon sin stora kärlek, och så fort hon fått svar om visum ska de tillsammans flytta tvärs över jorden. Frida är en riktig djurvän, som förutom att äta vegansk kost drömmer om att öppna ett animal shelter. Hon har ett viktigt arbete som kräver tålamod, nämligen som engelskalärare i högstadiet, vilket hon älskar och uttrycker sin glädje kring. Fridas stora intressen är, förutom djur, musik och resor. Hon är väldigt glad. Utåt sett.

Men förutom allt detta, så kämpar Frida mot panikångest. Något som har satt psykiska begränsningar i vardagen sedan hon var 14 år ung. Jag har pratat lite med Frida.


Frida Undegård Collins
Foto: Privat

 


Hej Frida! Vad spännande att flytta till Australien! Och högstadielärare är ju verkligen ett imponerande yrke, det måste krävas en hel del tålamod och förståelse? Vad skulle du säga är dina starkaste/bästa egenskaper?
Hm, svår fråga. Jag är väldigt förstående. Jag accepterar allas olikheter och bryr mig väldigt mycket om många saker. Tror det är min styrka.



Det är väldigt bra och hedersvärda styrkor att besitta! Tror du att andra uppfattar dig på samma sätt, eller hur tror du att du uppfattas utav omgivningen?
Jag tror det! Många säger att jag är lätt att prata med och har bra åsikter. Min man säger hela tiden att jag är så snäll mot andra haha, typ tänker på saker som han själv inte tänker på. Är nog ganska rolig med.

Jag tror att om man gått igenom saker så som depression, ångest eller liknande så blir man snällare. Man vet hur jobbigt det är att vara ledsen lixom??


Du verkar ju så glad och framåt, hur upptäcktes det att du led utav panikångest?
Hm alltså har haft det sedan jag var typ 14. Minns att de jag kände inte var samma saker som mina kompisar kände. Att jag tog allting så mycket mer allvarligt och blev typ mer ledsen. Nu för tiden går det i vågor. Ibland klarar jag inte av att gå och handla själv och kallsvettas av bara tanken, medan jag andra gånger åker utomlands själv. Många tror inte att jag får panik attacker. ”Du åkte ju till Australien själv? Vad ör problemet?” Typ. Men det är svårt stt förklara. Ibland när jag ska sova kan hjärtat klappa fortare och jag får ett tryck över bröstet, även fast jag inte har någonting speciellt att oroa mig över. Så ah.. märkte det väl när jag började dela med mig av mina känslor till mina vänner och de inte upplevt samma känslor alls angående vissa saker.

Har varit deprimerad sedan jag var fjorton också, så ibland är det svårt att förklara hur jag märkte det eller vad det känns som, då diagnoserna ofta lixom klumpas ihop. Om du förstår vad jag menar? Jag ser inga tydliga gränser mellan vad som är ångest och vad som är depression.


" Jag tror att om man gått igenom saker så som depression, ångest eller liknande så blir man snällare. Man vet hur jobbigt det är att vara ledsen lixom "


Frida och maken Nick
Foto: Privat



Ångest och depression skapar ju ofta begränsningar i ens vardag, t.ex. som du berättar om att gå till affären. Upplever du att det har begränsat dig mycket i din vardag? Finns det speciella saker du skulle vilja göra, men som ångesten sätter stopp för?
Ja det tycker jag. Skulle vilja klara av att ringa samtal själv. Det gör jag väldigt sällan då jag får panik av tanken att prata i telefon haha.. Jag vill våga köra bil i städer, men det klarar jag inte. Jag vill våga göra fler saker ensam lixom. Handla, äventyra, köra bil, shoppa osv. Mycket måste jag göra med min man för att jag inte klarar av att göra det själv. Ibland går det inte med sällskap heller, men oftast.

Förra året när vi bodde i Australien skulle vi åka till en pub som ligger typ 5 minuter med bil från vårt hus. Jag glömde mitt leg hemma så vi fick åka hem igen för stt hämta det. Blev så arg på mig själv att jag började gråta. Sen fick jag panik för stt jag grät typ.. slutade med att jag skrek rakt ut, la mig på köksgolvet och ba grät. Jag var jättetaggad innan. Sådana tillfällen önskar jag inte fanns. Jag vill kunna göra saker NÄR SOM HELST, och inte anpassa efter mitt mående just då.



Många med panikångest lever ju i en ständig rädsla för att få attacker, speciellt på offentliga platser, på grund utav oförståelse. Och just oförståelse är ju tyvärr en av de vanligaste orsakerna till att folk väljer att lida i det tysta. Har du fått uppleva oförståelse och fördomar kring din psykiska ohälsa?
Ja absolut!! Många som tror att bara för att jag klarar en sak, ska jag klara allt. Att jag ljuger om att jag inte klarar av, bara för att jag ”inte vill” lixom. Sen är jag ofta väldigt glad utåt, så folk har ofta svårt att tro att jag är deprimerad och har ångest. Min man har fått uppleva allting från första parkett och har sett mig skrika och gråta, han förstår nu men det tog ett tag innan han gjorde det. Tror man behöver prata mer om sånthär så att folk vet hur man hanterar det. Ibland behövs inte peppande ord och en kram. Ibland behöver man få skrika av sig och se ut som ett ”psykfall” en stund för att det ska gå över.


" Ibland behöver man få skrika av sig och se ut som ett ”psykfall” en stund för att det ska gå över "


Att se glad ut och att faktiskt vara glad, är ju ofta två väldigt skilda saker. Vi har ju dessutom olika sätt att hantera vår smärta. Har du provat några behandlingsformer för din ångest? Och ännu viktigare; har något hjälpt?
Nej det har jag inte. När jag var yngre (runt 15-18 år) dämpade jag det ofta med alkohol. Vilket ledde till andra problem.

Har gått hos psykologer, vilket jag tycker funkar helt okej. Inte jätte bra men.. okej. Har några vänner med liknande problematik som jag pratar med och det hjälper. Vi lixom stöttar varandra. Annars har jag inte provat så mycket mer. Står typ bara ut med det. Säger hela tiden att jag ska ta tag i det men det blir aldrig av, precis som med allt annat.


Att prata och diskutera med andra är ett bra sätt. Du säger att du gått hos psykologer, sökte du själv hjälp eller var det t.ex. en anhörig som hjälpte dig få kontakt?
Pappa sökte åt mig när jag var 16, efter att han upptäckt självskadebeteende. När jag var runt 18 sökte jag en ny själv. Nu har jag inte gått på 4 år typ.


Psykvården har ju fått en del kritik kring både bemötande, omhändertagande och viljan att tackla problem med mediciner på mediciner. Känner du att du blivit bemött på ett bra sätt när du varit i kontakt med dem? Och försökte de ge tips på behandlingar/kurser, eller var det mer medicinrecept som blev första fokus?
Bra bemött har jag blivit oftast. Det var vid ett tillfälle när vi pratade om hur mycket jag hatar min kropp som jag fick en kommentar som hänger kvar fortfarande. Jag sa att det finns en kroppsdel jag hatar mer än resten (menade mina lår) och hon svarar ”jag tror jag vet vilken du pratar om”. Jaha? Hur vet hon det? Är det för att hon tycker något är fulare än allt annat? Aja. Bytte psykolog och allt annat har varit bra. Har däremot aldrig blivit tipsad om några behandlingar eller dylikt, bara fått prata av mig.



Frida Undegård Collins
Foto: Privat



Vad skönt att du ändå känner att du blivit mestadels bra bemött, trots kommentaren! 
Jag funderar lite på hur det funkar att arbeta i högstadieskola när du har panikångest, känner du att det har haft någon påverkan i ditt arbete? Eller att det kanske haft en positiv inverkan då du kan förstå ungdomarna som har det jobbigt?
Jag var jättenervös först och trodde inte jag skulle klara att prata framför så stora klasser, men det gick bra!! Tror det har hjälpt mig enormt. Dessutom pratar jag öppet om det med elever som går igenom samma sak. Tror det kan vara skönt för dom att ha någon som förstår. Att stå framför en klass känns kul nu istället för jobbigt!


Åh vad härligt att höra, och ett fint initiativ att prata öppet med elever kring det.
Jag undrar om du skulle vilja berätta lite om att få attacker; hur känns det under tiden, fysiskt och psykiskt? Hur känner du dig efteråt?
Efteråt skäms jag oftast, beroende på var vi är och vilka som ser. Under en attack vill jag bara slåss och skrika typ. Oavsett vad folk säger blir jag arg eller ledsen. Oftast arg. Det känns som att det aldrig kommer bli bättre. Jag hatar mig själv och alla andra. Vill ibland skada mig själv med, för att jag är så arg eller ledsen. Typ slå på saker så händerna gör ont (gör aldrig det längre, men viljan finns). Hjärtat känns tungt och andningen blir svårare. Vid lite mindre attacker gråter jag bara och vill bara kramas typ. Inte prata om någonting, bara bli omfamnad.


" Ställ frågor istället för att ta för givet vad mina diagnoser betyder och hur det påverkar mig "


Panikångest är verkligen en tuff kamp. Många som lider utav panikångest brukar tala om olika triggers, saker som leder till att paniken sätter igång. Har du märkt av om det finns vissa saker som lättare triggar igång en attack för dig; situationer, känslor, ord eller till och med en viss doft?
Kroppshets är triggande. Snack om vikt och utseende och sådant. Mest det tror jag. Annars har jag inte märkt något annat sammanhang mellan ord / känslor och attacker.


Tyvärr pågår det ju en hel del kroppshets i världen, speciellt på sociala medier, vilket är väldigt tråkigt. Det bidrar till mycket psykisk ohälsa. Vad önskar du att alla skulle veta om livet med psykisk ohälsa?
Jag skulle vilja att fler folk tror på oss när vi berättar om det. Att man blir tagen mer på allvar. Oavsett om jag är glad utåt, kan jag må dåligt på insidan. Även att man inte ALLTID mår dåligt. Det kan gå i vågor, men fortfarande vara jobbigt. Ibland ställer man in planer för att man inte orkar och så, då får man göra det. Vill helt enkelt att folk har mer förståelse och att vi vågar prata mer om det. Ställ frågor istället för att ta för givet vad mina diagnoser betyder och hur det påverkar mig. Jag har ingenting emot att diskutera!


Jag har upplevt att många har en bild av att personer som lider utav psykisk ohälsa inte riktigt tänker på framtiden, så avslutningsvis vill jag bara fråga kring dina drömmar? 
Ja jag ska ju flytta till Australien med min man. Vill resa mycket runt där. Min absoluta dröm är att bo i en van och bara åka runt, haha. Sen vill jag skaffa familj med min man och sådär. Långt fram vill jag gärna driva ett ”animal shelter” och rädda djur.


Frida och maken Nick
Foto:
Privat



Vilka underbara drömmar, jag hoppas och tror att du kommer uppfylla dem alla! Stort tack för pratstunden Frida!


Frida går att finna på instagram under namnet luukeskywalker (klicka på namnet för att kolla in hennes sida)



Vill du läsa mer om Panikångest/Paniksyndrom? Det kan du göra genom att klicka på länkarna nedan:
1177
Mind
Internetpsykiatri
Psykologiguiden

 (Klicka på bilden för att se större)


Krossa ensamheten

Som ni vet så är en stor del utav denna blogg om psykisk ohälsa. Mitt liv har styrts utav mina psykiska problem, och jag brinner för att försöka skapa förståelse kring de diagnoser jag har.

Jag har länge funderat fram och tillbaka på hur jag ska kunna få andras perspektiv, personliga erfarenheter istället för bara mina egna. Idag skrev jag ett inlägg i en facebookgrupp för tjejer och ickebinära, där jag efterlyste personer med samma diagnos/diagnoser som kunde tänka sig att ställa upp på en intervju här i bloggen. Jag blir rörd utav alla modiga människor som är villiga att berätta om sin kamp, så häftigt!

Så jag kommer att göra intervjuer, och det kommer att komma upp här lite då och då. Jag håller just nu på att intervjua en tjej, som då kommer att bli den första ni får läsa om. Förhoppningsvis kan jag färdigställa inlägget redan idag, det vore så roligt.


 

Jag kommer att börja med enbart de diagnoser jag själv har, men målet är att skapa förståelse och diskussioner kring alla osynliga sjukdomar. Att krossa ALL ensamhet.

Om någon är nyfiken eller vill ställa upp i en intervju så är det bara att skriva en kommentar, kontakta mig på facebook (Isabelle Thörner), eller mejl ( rakkurvablogg@hotmail.com )

förr eller senare

Hon var alltid den som hördes mest
Vars skratt sken upp var dag
Ingen trodde någonsin
Att hon kunde vara svag

Alla såg henne som stark
Vi såg henne som fri
Aldrig kunde vi väl ana
Att hon var trasigare än vi

Åsikter fanns många
Hon trampades ofta på
Kallades för galen
För ingen orkade förstå


När hon gick förbi vår korridor
Med söndertrasad kropp
Då borde vi kanske sett
Avsaknaden av hopp

Men vi ställde inga frågor
Vi brydde oss kanske ej
Vi ansåg oss vara viktigare
Än en trasig tjej

Jag hörde hur de skrattade
När hon gått förbi
"Titta på idioten
Hon blir aldrig som vi"


Men hon stannade och såg på dem
Med en blick av empati
Det viskades omkring henne
Men det struntade hon i

Hon sa

" Förr eller senare
Blir ni alla som jag
Tvingade att leva i nuet
Det finns ingen annan dag

Förr eller senare
Står ni på ruta ett
Trasiga, funderande
Om ni någonsin gjort rätt

Förr eller senare
Så bryts vi alla ner
Låter mörkret förändra oss
När ingen annan ser

Men förr eller senare
Blir jag åter den jag vill
Då går jag framåt i mitt liv
Medan ni ännu står still

För förr eller senare
Blir jag stark igen
Och hur ni än behandlat mig
Kommer jag vara er vän

 
För när förr eller senare
Slutligen är här
Då behöver ni en hand att hålla
Någon som finns där

Någon som lyssnar
Någon som ser
Någon som lyfter tyngden
När ni inte orkar mer "


 

I huvudet på ett barn


För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok.  Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.

Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.

Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.



När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".



" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "


Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?

Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?


Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?

Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.

Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!

Veckans Utmaning; Bra råd


Nu var det ett litet tag sedan jag körde en Veckans Utmaning, tror senaste var Nyårsbrevet. Men nu är jag sjukskriven i åtminstone 1 vecka och behöver lite att underhålla mig med, så ska färdigställa och schemalägga inlägg. På så sätt dyker det upp inlägg även när jag inte riktigt har tid, och jag får lite stimulering nu när jag är sjuk. Smart va? 


Veckans Utmaning är iallafall...

"Detta hände" , "Såhär reagerade jag" , "Det hade varit bättre om jag" -t.ex. Det är egentligen väldigt simpelt, men så är det också tanken. Om en vän gjort samma sak, vad hade du då sagt till den? Hur hade du försökt hjälpa till och rådgiva?



 


. o n e . y e a r .

Den första januari tvåtusenarton. Den stoltaste dagen i mitt liv.


Förra nyårsdagen (1/1-2017) vaknade jag med ett sprängande huvud, en snurrande värld och spenderade flera timmar hängandes i toalettstolen. Jag tog min telefon för att se bilden jag och Felix tagit vid 12-slaget, och möttes av äckelkänslor och skam. För bredvid Felix stod inte jag, inte den jag egentligen är. Där stod en stupfull, vilsen, söndertrasad tjej som inte kunde le utan alkohol i blodet. Där och då bestämde jag mig; Nu är det nog, på riktigt. 



Första gången jag blev kallad missbrukare var jag 15 år. Jag har haft alkoholproblem sedan jag första gången kände hur den bedövade min ångest, men det var när jag var 14 år som problemen blev uppenbara. Jag var onykter i skolan flera gånger. Som 15-åring hade jag kontakter på socialen, och de visste om problemen. Den ena, mannen, såg mig rakt i ögonen och frågade "hur länge har du missbrukat alkohol, Isabelle?" Jag ryckte till. "Missbrukat alkohol? Jag är 15 år" svarade jag. Han släppte inte min blick. "Ja, du är 15 år, men det var inte frågan. Hur länge har du varit alkoholmissbrukare?" Hans ord gjorde mig upprörd, så jävla upprörd. Alkoholmissbrukare? En alkis? Det var ju gubbarna som satt på bänkarna i stadsparken och skrek sluddrande ord när man gick förbi. Jag var inte som dem. Jag var ingen jävla alkis.

2015 blev det riktigt illa. Jag drack alkohol varje dag. Att jag fyllde 20 år och alltså kom in på systemet underlättade missbruket. Jag och mina två bästa vänner mådde alla tre extremt dåligt, så vi söp tillsammans. Dagsfylla, kallade vi det skämtsamt. Vi drack jämt. När jag var ensam drack jag lika mycket ändå. Jag satte på hög musik och dansade med en flaska i handen. Det enda jag brydde mig om var att vara smärtfri, och alkoholen bedövade allt. Jag brydde mig inte om någon såg, jag brydde mig inte riktigt om vad någon annan tyckte. Att alkoholen även stal min personlighet, det brydde jag mig inte heller om.

"Ett härligt medvetande" var något jag ibland kallade det när jag varit blackout-full


Jag började bli väldigt sliten, men det var inte förrän jag var utan alkohol i 2 dagar som jag insåg att den där socialarbetaren hade haft rätt när jag var tonåring. Jag var en alkoholist. Min kropp darrade, jag kräktes och mådde illa, hade spränghuvudvärk, ont i varenda muskel i kroppen, och jag hatade hela världen. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag bokade in ett akutmöte med min psykolog och berättade. Han hjälpte mig att få kontakt med alkoholmottagningen, som gav mig medicin mot suget och en kontakt att prata med. Det hjälpte. I några veckor. Sedan slutade jag svara när dom ringde, jag kastade medicinen, och gick till systemet. Festade bort problemen. Drack bort all smärta, tillsammans med all glädje, allt liv och allt jag var. Jag backade tryggt tillbaka in i förnekelsens enkelhet. Jag har inga alkoholproblem. Jag behöver inte alkoholen. Jag gillar bara att festa. Jag.är.inte.alkoholist.


" Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen "

Men förnekelse är svårt att hålla fast vid när någon ser dig i ögonen och säger sanningen.
Jag satt och osade vodka hos min psykolog och pratade lättsamt om hur "jäkla gött" det är att festa, hur roligt det är, hur enkelt allt är, hur ångest inte existerar. "Såklart det är härligt" sa han, "du lever ju inte i verkligheten". Jag tittade förvånat på honom. "Vad menar du?" frågade jag. "Jag lever visst i verkligheten, den är bara bättre såhär". Han lutade sig fram och spände blicken i mig. "Du har extrem panikångest men har aldrig kunnat medicineras, och nu har du hittat din mirakelmedicin, något som får dig glömma all ångest ett tag. Men problemen försvinner inte. De finns kvar, läggs på hög, byggs till gigantiska berg och dödliga laviner, och alkoholen tar aldrig bort dem. Den gör dig blind, så du inte ser berget, men det betyder inte att du aldrig kommer överrumplas utav en lavin igen. Du kan dricka, dämpa din ångest, men snart kommer du inse att alkohol inte är någon mirakelmedicin, utan ett gift. Du kommer få börja om, gå igenom alla ångestattacker, men denna gång med abstinens. Så självklart är det härligt nu. Det är lugnet före den verkliga stormen. Du är en alkoholist som stillar ditt begär, och DET är verkligheten". Det var som tusen slag i ansiktet på samma gång. Men det var exakt vad jag behövde för att vakna till. Jag drack ett par månader till, för att dämpa självhatet jag kände över att inte kunna stå emot suget. Stannade kvar i den onda cirkeln ett tag till.




Alkoholister är inte bara medelåldersmän som sitter på parkbänkar och gör andra illa till mods. Missburkare står inte alltid ut från mängden. Faktum är att det många gånger inte syns, speciellt när det gäller yngre personer. Mina vänner festade också mycket, under alla mina tonår. Skillnaden var att jag inte alltid ville dricka, men jag kunde inte stå emot, och när jag drack kunde jag inte sluta. Skillnaden var att när festen var slut så hade de en normal vecka i skolan, medan jag hade gömd alkohol i väskor och jackfickor. Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen.


I måndags vaknade jag och det första jag kunde tänka var "jag har varit nykter ett helt år idag". Det var det första jag sa till Felix när han vaknade. Jag hade aldrig varit stolt över mig själv, men i måndags var jag så stolt att jag grät. Jag ringde min psykolog och talade in ett röstmeddelande "jag ville bara berätta att idag har jag varit nykter ett helt år". Jag har aldrig känt mig så stark. Det har varit ett helvetes år, jag har kämpat arslet av mig, velat ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Jag kommer få kämpa med detta hela livet. Men jag klarade det. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.

Såhär glad känner jag mig; som en naken mini-Bella i en mini-balja som skvätter vatten på alla runtom 

När man lider utav kronisk osäkerhet -hur vet man att man är älskad?




Jag har alltid varit en osäker person. Inte så att det egentligen märks utåt sett; jag är social och framåt, en självständig person, kan ta ansvar, har bra initiativförmåga, kan ofta hålla mig lugn om något händer, och är helt okej intelligent. Men på insidan har jag alltid varit ett enda kaos. Alltid vilsen. Alltid ingenting.

" Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger "

Så länge jag kan minnas har jag velat vara andra människor till lags. Jag vill aldrig att någon ska bli ledsen, och detta begär är så pass stort att jag många gånger förstört för mig själv för att inte verka bättre än andra. Samtidigt är jag extremt rak och ärlig, till den grad att när mina vänner ber mig om råd frågar jag alltid "vill du att jag ska vara helt rak eller ska jag linda in det?". Dessa två saker krockar i mig, då jag aldrig vill riskera att trampa någon på tårna men har väldigt svårt att bara hålla käft. Jag tror att det är mycket är på grund utav detta som jag är så osäker; jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Detta har såklart rubbat min självkänsla, en hel del. Att jag dessutom alltid blev kallad elaka saker i skolan och utav ex, det har ju bara förvärrat allt. Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger. Jag blir nervös när någon ger mig en komplimang, vad det än gäller. Det gör mig obekväm, för jag vill inte tro att personen som säger den är en lögnare, men jag kan bara inte tro något bra om mig själv. Detta gör ju också att när någon säger "jag älskar dig" så slår alarmklockorna igång inuti mig; stora, blinkande bokstäver: L Ö G N A R E . Det går automatiskt, och jag får slåss mot de upprörda känslorna. Jag hör själv hur sjukt det låter, men det är den smärtfyllda sanningen.

" Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt "

5 år. Så lång tid tog det för mig att lita på Felix. Jag har aldrig direkt trott att han ska vara otrogen eller behandla mig illa, för sådan har han aldrig varit. Men jag trodde inte han brydde sig om mig, jag vägrade tro det. Jag trodde att om jag blev bekväm så skulle jag få ångra det. Som att jag skulle "jinxa" våran relation om jag litade på honom. Jag trodde att om jag berättade mina mörkaste tankar och känslor, så skulle han i hemlighet tänka att jag var sinnessjuk och jobbig. Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt.

Jag har kämpat med detta varje dag under mitt liv, precis exakt varje dag. Och äntligen kommer belöningen: Jag vet att jag är älskad. Inte bara för att han säger det, för ord är ingenting om man inte ger dem en betydelse. Men därför att han visar mig det, hela tiden.


När det är min tur att diska, och jag haft riktig ångest, skickat ett sms med "jag har hemsk ångest idag, så jag kanske är på dåligt humör ikväll, det har inget med dig att göra, så du vet" och släpat mig hem från jobbet. Hemma möts jag utav en tom diskho och en glänsande diskbänk. Då känner jag mig älskad.

• När jag haft några jobbiga dagar och får ett meddelande "glöm aldrig att du är bäst, och jag älskar dig mest av allt i hela världen, är lycklig med dig, ha en bra dag puss". Då känner jag mig älskad.

• När han tittar på mig och ler. Då känner jag mig älskad.

• När han, som är tokig i kinder maxi och aldrig vill dela med sig utav den, ger mig halva. Då känner jag mig älskad.

• När det har hänt mig någonting bra och jag skyndar mig hem för att berätta för honom, och han säger "du är så duktig, jag är så stolt över dig". Då känner jag mig älskad.

• När jag gråter och försöker knuffa bort honom, ber honom att lämna mig, och han fortsätter att tyst hålla om mig tills jag sjunker ihop i hans famn. Då känner jag mig älskad.

• När han har haft en tuff dag på jobbet och frågar om vi inte bara kan sätta oss i soffan och hålla om varandra en stund, för att det får honom att må bättre. Då känner jag mig älskad.

• När vi går på någonstans ute och han tar min hand. Då känner jag min älskad.

• När han vet att jag behöver skratta, så han gör allt han kan för att få mig att skrika av skratt. Då känner jag mig älskad.

• När han har stannat kvar varje dag i över 7 års tid, förlovat sig med mig, skaffat katter med mig, pratar om en livslång framtid med mig, ständigt visar att han vill vara i mitt liv, känner jag mig inte bara älskad, jag vet att jag är det.


När vi försöker ta en gosig bild och han får mig att börja skratta så jag ser helt sned ut, då känner jag mig älskad


Det är så befriande och fantastiskt att kunna säga högt att jag VET att jag är älskad. Jag vet att jag har någonting som är värt att kämpa för, till och med värt att dö för. Om sanningen ska fram så är det den mest helande känsla jag någonsin har känt. Jag tillåter mig själv att känna mig älskad. Det är okej att alla inte tycker jag är tillräcklig, det är okej att alla inte vill vara i mitt liv, för världens bästa människa vill vara med bara mig. Det är allt jag behöver veta.


Nyårsbrev: Kära Jag


Kära Jag.


Du började detta år otroligt vilsen, och smärtsamt medveten om det. Du hade mått så fruktansvärt dåligt under en lång period, igen, och tappat bort dig själv någonstans på vägen. Du var återigen sjukskriven och var plågsamt nöjd med att isolera dig fullständigt från omvärlden. Du behövde ett break, få andas, få tänka, få vara. Din storasyster föreslog att du skulle komma ut och vara hos dom ett litet tag, få vara ensam i naturen, iväg från allt buller och stress. Så du åkte dit. Du spenderade betydligt mer tid där än hemma under flera månaders tid. Du gick upp tidigt och gick långa promenader med deras hund Torsten, gick på fotorundor i skogen, satt på trappan och njöt utav tystnaden, tog fram penslarna och målade, lämnade telefonen hemma, fick en chans att hämta andan. Jag vågar nog säga att det räddade ditt liv.




Du återfick viljan att måla, som du inte gjort på väldigt länge. Och du har målat en hel del detta år. Du har låtit din kreativitet sammanflätas med smärtan och lämnat den på tavlor och papper, målat dig genom ångestattacker. Det har hjälpt dig att beartbeta många saker som du trodde hade blivit kronisk smärta.





Du har upplevt så himla många underbara saker detta år, och jag hoppas du kan minnas 2017 för dessa saker, istället för alla tårar. Dessa saker är de som är viktiga i livet. Dessa saker är vad folk letar efter, längtar efter, hoppas på. Tid med dem de älskar. Och det har du fått, väldigt mycket. Du har verkligen sett till att ha tid för att umgås med dem du älskar, göra saker tillsammans, ha långa konversationer eller bara titta på en film. Du har inte varit ensam. Vad mer kan man önska?
 

Flera utav dina inlägg har hamnat på blogg.se's startsida, vilket har varit så otroligt värdefullt för dig just i år. Det har varit en push i rätt riktning för din självkänsla, det har hjälpt dig känna att du kan göra bra, att du KAN. Du har alltid älskat att blogga, det har tagit dig genom mycket att få skriva ut, ventilera -och detta har bara gjort glädjen större. Du behövde detta i år.
 



Du har varit på 2 konserter, sett två band du har älskat så länge du kan minnas. Du har fått skrika, sjunga, gråta, dansa, hoppa, glömma allt som någonsin gjort ont för ett par timmar. Du kände dig mer levande än på flera år, hela världen försvann och du öppnade upp dig själv och var precis som du är, utan att bry dig om vad någon annan tyckte. För några timmar, så var du helt och hållet fri. Där och då insåg du att ständig lycka inte är det viktigaste, utan att känna få dig fri, att få fullkomlig frihet till att vara just du.




Du har lagat mat och bakat -massor. Det är ju terapi för dig, bara sätta igång musik och laga nya rätter utan recept. Det är ännu ett kreativt utlopp som hjälper dig genom ångest, och du har återfått den riktiga glädjen i att stå i köket. Du behöver dessa olika saker för att hantera ångesten, som ger dig ett break från alla hjärnspöken, som lagar dig lite i taget. Och du har klamrat dig fast vid dessa saker, bestämd att vinna.
 




Du har tagit livsviktiga promenader. Promenader med människor som räddar dig, promenader med tystnaden, promenader med kameran, promenader med skratt, promenader till ett arbete du älskar. Promenader som allihop tagit dig några steg närmare att må bra, att bli hel. Och du har gått med rask takt, bestämda steg, och framförallt med hopp. Hoppet om att det blir bättre. För du vägrar tro att det inte blir bra en dag, hur ont det än gör så hoppas du alltid.




Du har fått föreviga så många underbara ögonblick, du har fått använda kameran som verktyg för att skapa minnen. Ännu ett kreativt utlopp som räddar dig, och lika viktigt som alla de andra. Ett kreativt utlopp som även andra kan ha glädje utav, stunder de vill minnas hela livet. Mysiga kvällar vid vattnet, skrattfyllda promenader, skolavslutningar, fullmånar, en älskad familjemedlem -så många saker som är värda att minnas förevigt.
 



Men det största du gjort detta år, det som gör mig tårögd utav stolthet är att du blivit nykter, helt och hållet. När du vaknade den 1/1-2017 och såg bilderna du tagit tillsammans med Felix; Du såg hur han stod där, så fin och underbar. Och du såg hur du stod bredvid, med ögonen halvt i kors, hår i hela ansiktet, ögonlocken hängande... Det var där och då du bestämde för dig att bli nykter, en gång för alla. Att det var nog nu. Och du har fått kämpa som ett svin, varje dag. Du kämpar fortfarande, när du blir ledsen eller dina vänner går på fest, men du ger inte upp. Du trodde aldrig att du skulle klara det, men titta nu? Imorgon har du varit nykter i ett helt år, och jag är så jävla stolt över dig.

Att du dessutom försökt hålla fast vid positiviteten, genom allt, är beundransvärt. Du har varit mer sjuk än frisk, både fysiskt och psykiskt, men du har fortsatt vara positiv. Du har intalat dig själv att det är vad som håller dig vid liv, att du genom de mörkaste nätter vågar tro att morgondagen blir bättre. Och du har nog rätt, du har varit död utan all positivitet. Du räddar dig själv.

Att ge upp alkoholen var svårt, främst för att det var din ångestdämpande, men det har räddat dig på många sätt. Det har tvingat dig att lära känna dig själv, att hitta andra metoder för att klara av ångesten, ta reda på vad det är som hemsöker dig och bearbeta det. Det har varit en extremt tuff resa, men du har hela tiden fortsatt framåt. 

Kära Jag, 2017 är ditt bästa år någonsin. Du har inte varit mer glad än vanligt eller vunnit på lotto, men du har blivit din egen medicin. Du har påbörjat resan mot att finna dig själv, och jag vågar tro och hoppas att nästa år kommer fortsätta i samma riktning. Du kommer att finna dig själv, äntligen. Och jag vet redan nu att du är rätt så jäkla fantastisk.


Lycka till med allt
Med vänliga hälsningar
Du

Veckans Utmaning: Brevväxling; Nyårsbrev

Om ni väljer att själva delta i Veckans Utmaning får ni gärna länka era inlägg i kommentarsfältet så jag får läsa (kanske länka?) dem! Låt oss peppas av varandra!
Har ni ingen blogg är ni varmt välkomna att ändå skicka eran lista i kommentarsfältet
 ❤

 
Denna veckas utmaning kommer sent då jag haft en del att göra denna vecka, men utmaningen är iallafall en brevväxling. 

Skriv ett brev till dig själv där du berättar om ditt 2017 ur en positiv synvinkel. Berätta om jobbiga saker du tagit dig igenom, roliga händelser, något du är stolt över, vad du lärt dig -och berätta vad du vill ta med dig in i 2018. Om du just nu går igenom något tufft -peppa dig själv! Tänk att du ska stötta en kompis, vad skulle du säga? Du får själv välja om du vill skriva det i jag- eller du-form. 



Undrar du vad "Veckans Utmaning" är eller varför jag gör dem? Läs här  [LÄNK]

Dagens positiva fokusering


Idag är det ärligt talat jävligt svårt för mig att hålla mig positiv, så det är verkligen en utmaning nu. Men tro mig när jag säger att jag gör mitt bästa.

Här är dagens iallafall dagens
5 saker att vara glad och/eller tacksam för


•Nancy Mulligan & Angela•
•Lypsyl•
•Tassar•
•Resorb•
•Vegoskinka•
 
 
Det var mina positiva saker denna onsdag. Vad är ni glada/tacksamma för idag? 

v.51 Utmaning: Positiv Fokusering💎💭

Om ni väljer att själva delta i Veckans Utmaning får ni gärna länka era inlägg i kommentarsfältet så jag får läsa dem! Låt oss peppa varandra!
Har ni ingen blogg är ni varmt välkomna att ändå skicka eran lista i kommentarsfältet


Tanken är att man ska lista (minst) 5 saker man är glad/tacksam för just precis idag. Det kan vara vad som helst, stort som litet. En viktig sak är att man ska lista sakerna utan en massa förklaringar eller ursäkter, listan är inte till för någon annan och ingen annan behöver egentligen förstå varför jag satt upp en viss sak på min lista. Det viktiga är att man kan se sin glädje/tacksamhet på ett enkelt och konkret sätt. Med det sagt; Då jag ändå faktiskt skrev ner min lista på 5 saker jag var glad och/eller tacksam för igår, så får ni här mina listor för måndag och tisdag:


Måndag
•Varma sockar
•Öppen mottagning hos läkaren (slippa vänta)
•Jävligt snabb pasta
•Sambo som diskar och rensar kattlåda
•Så bra jobb att jag saknar det


Tisdag
•Matlåda
•Snyta näsan
•Tjocka täcken
•Viaplay & Netflix
•Vatten

Denna fina whiteboardtavla hänger i mitt kök, och där skriver jag ner saker när de dyker upp i skallen😊


Innan jag avslutar: Att må dåligt är alldeles för vanligt i dagens samhälle, och att ha lite av en negativ inställning till livet har blivit någon slags "grej" -vilket gör att negativa tankar och gnäll blir en dålig vana för de flesta människor. Att då skriva ner saker man är glad och tacksam för varje dag är jättebra för att bryta de negativa tankebanorna och lära hjärnan att fokusera på det som är bra. Dessa listor kommer slutligen bli överflödiga; hjärnan skapar automatiskt listan som ett minne. Ge det lite tid bara.


Ny kategori: "Veckans Utmaning"

Sedan jag var 6 år gammal har jag kämpat mot ångest, panikattacker, depression, ångestrelaterade fobier, ADHD och en del andra psykiska besvär. Om man inte själv gjort samma resa, så kan man aldrig riktigt förstå vad det gör med en, var det tar ifrån en. För min del har mina psykiska sjukdomar stulit mig; den jag var, den jag vill vara. Men de ska inte få stjäla den jag hoppas kunna bli. Jag vet inte vem jag är utan min ångest, och jag vet att det låter helt galet, men det är sant. Ångesten har kontrollerat hela mitt liv. Mina minnen är uppdelade i "På grund utav ångest", "För att slippa ångest" och "Ångestfritt" -i varje fack har ångesten spelat sin roll. Vet ni hur många saker jag kan tänka tillbaka på och säga "det var för ångesten" eller "jag avstod från det på grund utav ångesten"? Fler än jag vågar erkänna.

Jag har insett att jag behöver ändra saker i mitt liv, framförallt saker i mitt eget tänkande och agerande. De saker jag besväras utav psykiskt kanske inte går att ändra med medicin (tål ej medicin, provat  a l l t ), men jag är övertygad om att jag kan klara detta genom att aktivt jobba med mig själv hela tiden. De senaste månaderna har jag börjat göra lite "soul-searching", och det känns som jag äntligen börjar trampa en stig mot att finna mig själv. Jag har påbörjat tre viktiga listor; en över saker jag vill uppleva/åstadkomma innan en viss ålder, en på saker jag inte kommit över för att stegvis bearbeta mig genom dem, och en lista på saker jag tycker om utan att någon annans åsikt spelat in(och vilka saker jag egentligen inte gillar, fast jag tidigare trott det).


Steg för steg känner jag hur jag utvecklas som person, hur jag får en djupare förståelse för mig själv och lär känna mig själv utan andras påverkan. Nu vill jag dela detta med er, här i bloggen:

Varje vecka kommer jag att dela med mig utav en utmaning, och de kan verka små eller obetydliga, men kom ihåg att likt Rom så kan en människa inte byggas på en dag. Ni är alla varmt välkomma att dela dessa utmaningar med mig, vare sig det är en eller allihop. Om ni väljer att göra det så får ni mer än gärna dela länkar till era inlägg i kommentarsfältet så jag kan få läsa dem. Det vore väldigt roligt. Låt oss utmanas och utvecklas tillsammans♥
 
Bildkälla: google.se
 
 

En tuff period

Jag har återigen gått rakt in i en betongvägg utav ångest, senaste veckan har det bara blivit värre och jag tycks inte kunna gå en dag utan tårar. Det enda som hindrar mig från att isolera mig totalt är jobbet, så jag är extra tacksam att ha det just nu, där går jag in i "jobbrollen" och kan lämna problemen hemma ett par timmar. Däremot är jag utmattad, helt och hållet. Jag kan vara någorlunda pigg ett par timmar, men sedan på en sekund kan jag knappt hålla ögonen öppna och blir alldeles snurrig av trötthet. Allting är för mycket just nu och mest av allt vill jag sova ett par månader i sträck. Jag har försökt med att "fake it until you make it" -att spela glad och positiv för att lura min egen hjärna- under flera månader, men det tycks inte ge någon effekt. Jag vet inte riktigt hur jag ska bryta detta, hur jag ska ändra mina tankar och min vilja, hur jag ska återfå styrkan, hur jag ska bli jag igen. Jag vet bara att jag är så jävla, jävla trött. 


Jag har avinstallerat Facebook och messenger på telefonen då det ger mig en väldig stress, och kommer endast vara inne ibland från datan, men aldrig svara messenger. De jag är intresserad av att prata med har mitt nummer och det räcker just nu. Detta är även anledningen till varför jag senaste tiden bloggat betydligt sämre än vanligt. Så nu vet ni det.

Ta hand om varandra, alla behöver vi en hand att hålla ibland♡


Tidigare inlägg
RSS 2.0