-

Nu får alla tycka vad de vill, för jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte oroa mig för vad någon ska tycka eller tänka, vem som blir upprörd eller tar illa vid sig, vem som överhuvudtaget har en åsikt. Jag orkar inte vara glada, stöttande, förstående, peppande, positiva Bella. Jag ORKAR verkligen inte.

De senaste 2 månaderna har jag känt mig konstant stressad och orolig, och jag har gjort allt jag kunnat för att hålla fast vid min positivitet, tänka att det bara är tillfälligt, att jag ju egentligen är lycklig. Och kanske är jag inte helt olycklig hela tiden, det har ju varit värre, men det är såhär det börjar. Bit för bit bryts jag ned tills precis allt gör för ont för att vilja någonting alls. Bit för bit försvinner allt jag tycker om med mig själv, allt jag kämpat för, alla anledningar till att kliva ur sängen. En plågsam bit i taget dör jag inombords.

Jag påverkas mycket utav min omgivning och de senaste månaderna har ångesten strömmat tillbaka i skrämmande fart. Ångesten som tog mig många, många år att hantera och övervinna. Jag har smärtsamma krampanfall i magen minst 5 gånger dagligen, så kraftiga att jag antingen kräks eller ligger i fosterställning och bara skriker. Jag har konstant huvudvärk och känner mig hängig, sover allt mer men känner mig aldrig utvilad. Min själ är så utmattad att den tar kroppen med sig i fallet. Och det känns som om jag kvävs, bokstavligen. Som att jag inte kan andas. Som att hela livet är en påse knuten runt mitt huvud. Jag måste få andas. Sortera tankarna. Hitta tillbaka. Återfå kraften. Minnas vem jag är och varför det är värt att kämpa. För just nu...just nu minns jag inte alls. Just nu finns inte riktigt någonting annat än påsen över huvudet. Just nu finns jag inte riktigt.

Är det inte läskigt hur fort man kan gå från att älska att leva, till att inte leva alls? Från att känna sig stark och lycklig, till att väckas utav sina egna skrik? Det tog mig över 24 år att hitta mig själv och tycka om personen jag fann, men bara några veckor att gå sönder igen. Organismen sjöng "Rom byggdes inte på en dag, men brinner ner på en natt" och det är så det känns; som att allt jag byggt blivit till aska. Och jag vet att jag kan resa mig, jag vet att jag kan göra en fågel Fenix och ta mig själv tillbaka till livet igen. Men jag minns inte varför jag borde göra det. Borde jag ens göra det? Jag vet ärligt talat inte vad som vore bäst. För jag minns inte om det är värt det.

Jag har känt mig som en så fruktansvärt dålig vän, syster, dotter - överhuvudtaget människa. Otillräcklig. Jag har inte hört av mig ordentligt, jag har inte orkat planera. Och anledningen låter så fruktansvärt egoistisk och vidrig, men här kommer den; Jag har glömt bort er. Totalt. Mitt huvud har gått på ett sådant högvarv att det liksom inte funnits plats för någonting annat än att överleva; att ta mig genom dagarna, några sekunder i taget. Jag har inte riktigt velat prata, därför att jag innerst inne vetat hur hårt jag slagit i botten och jag har inte varit redo att möta sanningen. Jag visste att om jag väl började prata så fanns en stor risk att slussarna skulle spricka och allt skulle ösa ut. Kanske hade det varit bra, kanske hade det egentligen behövts. Men jag var helt enkelt inte redo för det.

Men, jag har alltid varit en envis jävel. Jag har aldrig varit den som ger upp, som accepterar livets negativa sidor. Jag är ju trots allt en sån jävla fighter. Så jag gör det enda jag kan och försöker en gång till. Ge upp kan jag göra imorgon. Eller i övermorgon. Idag måste jag kämpa. Även om jag för tillfället inte förstår varför.

De flesta av er har ingen aning om hur dåligt jag mått den senaste tiden, och det är inte erat fel, jag har inte velat acceptera att jag fallit tillbaka i samma hål som tog mig hela livet att klättra ur. Så jag har hållt käften. Förnekat det. Låtsats som ingenting. Försökt köra på "fake it until you make it". Men jag kan inte låtsas längre. Det första steget i läkningsprocessen, är att acceptera att man gått sönder. Jag kan inte bearbeta problem om jag låtsas som att de inte existerar. Det går inte att laga själen med silvertejp. Jag är tvungen att inse att det gått åt helvete ännu en gång. Jag är tvungen att börja om från ruta ett. Så det är vad jag gör nu. Jag accepterar att det gör så jävla ont. Jag accepterar att jag är trasig. Och nu... nu ska jag påbörja lagningen.

Ta inte illa upp om jag inte svarar, om jag inte hör av mig, eller om jag glömmer att ni hört av er. Jag har väldigt, väldigt lite ork just nu, och väldigt lite plats inom mig för något annat än att ta mig genom varje dag. Jag vill inte planera saker, därför att det gör mig stressad. Jag kan få extrem ångest av något så litet som ett meddelande. Helt utan anledning. Jag arbetar 24 timmar om dygnet med att försöka få ordning på oredan som just nu vrider mina tankar ut och in. Alla runtom mig är underbara, fina stöd -men det är JAG som måste resa mig upp, och jag måste göra det själv. Jag vet vart ni finns och jag vet att jag inte är ensam. Men jag måste lära mig att andas utan att använda er som respirator. Jag måste återfå viljan till att gå ur sängen och återigen finna glädjen i att leva. Så... jag behöver tid.




dear diary

" Ibland brister det. Ibland gör det så jävla ont att existera. Som igår. Igår gick jag sönder. Jag låg på soffan, inlindad i filtar, och hörde det sprickande ljudet av en själ som går i bitar. Det gjorde så ont. Så ont att jag varken kunde prata eller gråta, inte andas eller ens röra mig. Jag bara låg där; stirrade på mörkret, lät det omfamna och ta över mig. Och det kändes som om jag dog.

 
Igår lät jag mig själv må dåligt. Ibland behövs det. Men när jag vaknade med samma tyngd i bröstet imorse bestämde jag mig för att vända på det. En dag är okej, en dag att gå sönder. Men inte fler. Det blir så lätt en vana att gräva ner sig, att säga nej till allt, att stänga in sig själv i ångesten. Och det tar så lång tid att bygga upp sig själv igen. En veckas söndertrasande tar månader att laga. Så jag vägrar. Hur tungt det än är att laga mig själv idag, så blir det betydligt tyngre om jag skjuter upp det.

 
Jag är mästare på att skjuta upp saker, tänka att jag tar det imorgon. Men inte när det gäller mig psykiska hälsa. Det måste jag ta tag i direkt. Annars finns en stor risk att mina "imorgon" tar slut. Och även om jag ibland inte känner mig redo för att leva, så är jag inte heller redo att dö. Men jag är redo att kämpa. Varje dag tills livet är det bästa som hänt mig. Jag ger inte upp än. "

 




Detta är en sida ur min ångestbok, där jag samlar alla tankar och känslor, spyr ur mig smärtan och påminns om lyckan. Den ger mig en chans att se tillbaka, på hur det varit, för att hjälpa mig se hur långt jag kommit. Den hjälper mig att hantera motgångar, förstå mig själv bättre, och utvecklas som person. Så jag kan gå tillbaka och se saker ur andra perspektiv, vrida och vända på tankarna tills jag finner ett sätt att gå vidare. Jag blir lite som min egen psykolog.
Den första sidan i boken är skriven den 21 november 2016, den senaste är skriven idag. Den är fylld av så mycket smärta, så mycket sorg, så mycket självhat och osäkerhet. Men också av kärlek, av glädje, hopp och styrka. Jag skaffade den från början för att få ut allt jag inte vågade säga högt, men har sedan blivit mitt viktigaste verktyg i kampen mot min psykiska ohälsa. Även om det ibland gör ont att läsa om hur illa det varit, så är det en obeskrivlig känsla när jag ser vilka enorma framsteg jag gjort under dessa år; ha svart på vitt hur jag blivit starkare och starkare. Hur jag gått från att vara ingen alls, till att stå rakryggad och acceptera vem jag är; Allt jag är. Från att skämmas över precis allt jag var, till att vara stolt över den jag är. Och det är en jävligt stärkande och motiverande känsla.

"Den största skillnaden är egentligen inte kroppen"

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska publicera detta eller inte. Jag har skrivit och raderat, om och om igen. Jag tror att jag mest varit rädd för hur andra ska reagera på det. Men nu har jag bestämt mig för att jag skiter fullständigt i allt som har med negativitet att göra. Jag tänker fortsätta sprida allt mitt hopp, all min glädje och all min kärlek. Oavsett vad någon annan tycker och tänker.




För lite mer än 1,5 år sedan var jag väldigt självdestruktiv, olycklig, ständigt trött och jag hade minst 2 panikattacker om dagen.
Ibland gick det veckor utan att jag klarade av att lämna hemmet. Jag ville helst inte träffa någon, inte prata med någon, vilket i sin tur skapade en plågsam känsla utav ensamhet. Oftast klarade jag inte ens av att dra upp persiennerna. Jag isolerade mig med mitt självhat, lät det slita mig i bitar utan att säga emot. Att självskada var mitt stora beroende, även på "bra dagar" låste jag in mig i badrummet och skapade rispor i huden, jag kunde liksom inte låta bli; jag var tvungen att straffa mig själv. För jag förtjänade det ju. Läkarna skrev ut medicin efter medicin, som alla gjorde mig fysiskt dålig vilket försämrade min psykiska hälsa desto mer. Jag slogs mot min panikångest, mot mitt dåliga samvete (för alla problem i hela världen var ju mitt fel) och även när jag skrattade med vänner så satt jag och funderade ut olika sätt jag kunde ta mitt liv på där och då. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag inte var en person, det fanns liksom inget Jag riktigt, bara ett skal och ett söndertrasat inre.


Några månader senare blev jag väldigt sviken, jag förlorade all tillit till människor runtomkring mig, och jag tvingades möta min största rädsla; Att vara ensam. Jag hade ingen att riktigt luta mig mot, och insåg att det är nu eller aldrig; Antingen så tar jag mitt liv, eller så slåss jag för det. Och jag minns att jag stod och såg mig i spegeln en kväll och tänkte "hur kan jag hata mig själv? Jag finns ju inte ens" och tanken skrämde mig, samtidigt som den väckte något i mig; Ett hopp om att det kanske skulle bli bra, om jag bara vågade finnas till. Och ett kanske var mer än jag någonsin haft.

De saker som tidigare hjälpt mig hantera min ångest fungerade inte längre, så jag var tvungen att hitta någon ny strategi. Ångest har alltid gett mig en väldig energi, men en negativ sådan som jag alltid använde på självdestruktiva sätt. En dag hade jag sådan panik att jag inte kunde vara stilla; jag gick fram och tillbaka över golvet, kroppen skakade, jag pressade naglarna in i händerna och jag andades häftigt. Ja, ni som haft ångest kan nog relatera. Så jag slet fram träningskläderna och gick ut på en rask promenad. Jag ökade takten, mer och mer, tills jag slutligen sprang. Tårarna rann under hela löpturen och jag nästan skrek utav gråten. Jag blev stannad flera gånger utav människor som blev oroliga när de såg mig. Men desto tröttare jag blev i kroppen, desto piggare kände jag mig i huvudet. Som om det för första gången var mina tankar som snurrade; inga hjärnspöken, inga ekande ord, -bara jag. Jag sprang liksom inte från min ångest, jag sprang rakt över den, och varje andfått steg kändes som ett kliv över mållinjen. Jag sprang ytterligare två turer den dagen. När jag kom hem efter den sista på kvällen tog jag en dusch, lite vatten och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag och insåg att det varit den första kvällen på flera månader som jag inte hade skurit mig. Jag hade liksom glömt bort att straffa mig själv. Och jag var så jävla stolt.

Så motion hjälpte mig att hantera min ångest; jag fick ut energin på ett icke-skadligt sätt, huvudet rensades på smärtsamma tankar och jag fick sova bättre. När jag kände en panikattack komma (de gånger jag hann med innan den vällde över mig) drog jag på mig löparskorna och stack ut en sväng; främst på intervaller. Ibland 1 km, ibland 8 km - men alltid tills mitt begär att skada mig kom under kontroll. Vissa dagar behövde jag inte springa alls, och andra sprang jag både natt och dag. När de hjärnspöken som tidigare skrikit i mitt huvud började förlora makt, kunde jag tänka klarare och sakta men säkert börja bygga upp mig själv; bli en person jag kunde tycka om.

Jag har fallit tillbaka i självhatet och mitt destruktiva beteende gång på gång, men jag har rest mig och fortsatt kämpa. För första gången så kämpar jag nu inte för någon annans skull, utan för min egen. För att jag är värd att kämpas för.

Mitt mål har aldrig varit viktnedgång; jag har aldrig känt något behov av att nå en viss vikt eller en speciell kroppstyp. Det allra största problemet satt ju i mitt huvud, och jag vet att mitt utseende egentligen inte har någonting med det att göra. Som tonåring var jag ätstörd, och smal. Men jag kände precis likadant då, som jag gjorde för 1,5 år sedan. Så min första prioritering genom detta har alltid varit, och kommer alltid vara, min psykiska hälsa. Att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag har fortfarande en hel del extrakilon; jag har lår som rör sig, en mage som putar, och jag är ingen direkt pudding underifrån. Men det stör mig faktiskt inte alls, inte för en sekund. Jag tycker om mig själv. För ett tag sedan stod jag hos en kompis i ett tajt linne, klappade mig på magen och sa högt "vet du vad? Jag gillar min mjuka mage. Här inne förvarar jag extraresurserna av glädje" och skrattade.


Det skiljer lite mer än 1,5 år och cirka 40 kg mellan dessa bilder. Och det är kanske allt vissa ser, det enda vissa tar med sig från detta inlägg; en kropp som ändrats. Men den största och viktigaste skillnaden är ju egentligen inte kroppen. Den viktigaste skillnaden är kärleken till mig själv. Jag bryr mig om, lyssnar på och värdesätter mig själv. Jag har varit självskadefri i flera månader. Så jag struntar i vad någon annan tycker är fint eller fult, bra eller dåligt, med mig. I slutet av dagen är det jag som ska tycka om den jag är, och så länge jag gör det är alla andras åsikter irrelevanta.



Motion är inte den enda anledningen till att jag mår bättre idag, jag har kämpat på många sätt. Läs t.ex. mina inlägg "Att trivas i sitt eget sällskap -hur gör man egentligen?" och "Att vägra bli tagen för givet" .


Mår du dåligt? Klicka på bilden för att se flera hjälp-alternativ:


"Mammas fenixtårar" - vändpunkten


Jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna; hur hon spände hela kroppen i ett försök till att stålsätta sig mot vågorna som tryckte under ögonlocken. Hon stannade bilen, lät händerna ligga kvar över ratten, och tog ett djupt andetag medan blicken sökte ut genom vindrutan efter något att fästa sig vid. Och jag tänkte att jag skulle vara tyst, för jag kunde se tankarna snurra runt i hennes huvud, och hur hon försökte fånga den rätta tanken att sätta ord på och formulera högt. Jag känner min mamma väl, så jag vet att en lång paus betyder att det är på riktigt, nu är det allvar, detta är viktigt. Gråten i halsen satt fast som en äppelbit; vass, upprivande och försvårade andningen. Jag svalde gång på gång för att försöka kväva den, försöka trycka ner den under ytan, där den hörde hemma. "Jag har gjort mamma ledsen" tänkte jag, och tanken slog luften ur mig. Hon snörvlade till, svalde hårt, tog ännu ett djupt andetag. "Men jag då? Vad skulle jag göra utan dig?" sa hon, och tårarna droppade nu från hennes haka. Hon tittade fortfarande ut genom vindrutan. "Jaa.." sa jag, "du skulle väl sörja ett tag och sedan gå vidare." Så fort jag sagt det högt ångrade jag mig. Vilka fruktansvärda ord. Jag såg hur hon höll andan några sekunder, nästan som om hjärtat stannade. Hon vände ansiktet mot mig, och såg mig rakt i ögonen utan att vända bort. "Gå vidare? Tror du att jag någonsin skulle kunna leva utan dig?" gråten fick hennes röst att spricka. "Du är min dotter, jag satte dig till världen för att älska till mitt sista andetag, kan du inte förstå det? Att du tar ditt liv kommer inte få mig älska dig mindre, det kommer bara slita sönder mig tills det inte finns något kvar." Nu kunde jag inte hålla inne längre, och alla tårar sköljde över tillsammans med ett hest läte. Jag skakade på huvudet. "Men mamma, det gör så ont, och jag drar ner dig också. Jag är inte värd att må dåligt för. Jag är så jävla sjuk" viskade jag. Mamma la sina händer över min ena, lyfte upp den och kramade om den. "Ja, älskling, du är sjuk, det kan du inte rå för. Men sjuk är långt ifrån allt du är. Du är så smart, så omtänksam, så klok och så kreativ. Du är mycket mer än sjuk. Du är mångas bästa vän och stöttepelare. Du är min bästa vän. Det är ju dig jag ringer till för att prata strunt, eller när jag behöver skratta. Den jag pratar med när jag behöver ventilera, och som alltid finns där och får mig att känna mig uppskattad. Du och din syster är det viktigaste jag har, snälla förstå det." Hon kramande min hand hårdare. "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner. Vi kan lösa detta, jag hjälper dig genom allt och vi kommer fixa det. Men om du tar livet av dig Bella, då kommer jag aldrig återhämta mig. Jag kan inte leva utan dig."

Vi satt där i bilen en stund; grät tillsammans, släppte ut mörkret och suddade ut det med kärlek. Innan jag stängde bildörren vände jag mig om och sa "Jag lever för dig, mamma. Bara så du vet."


När jag kom upp till lägenheten möttes jag utav tystnad, och den tog över mig. Jag kunde höra pulsen dunka i hela huvudet, mina andetag lät ansträngda och när jag svalde nästan krasade det i halsen. Hjärtslagen kändes som en tickande bomb, redo att närsomhelst få hela bröstet att explodera. Jag stapplade in i sovrummet, öppnade den översta lådan och tog fram en liten pappersbit med en tunn tofs hårt virad runt den. Jag slet av tofsen, vecklade upp pappret och såg på det lilla rakbladet med små fläckar utav torkat blod på, tog det i ett fast grepp mellan vänster tumme och pekfinger, använde långfingret som ett stöd för att hålla det stadigt. "Jag måste bara få ut lite mörker" viskade jag, som för att ursäkta mig inför universum. "Fysisk smärta är det enda som kan lätta min psykiska börda." Självhatet gjorde sig väl påmint, och hjärnspökena skrek åt mig så högt att trumhinnorna värkte. Det blir bättre om jag dör. Allt blir bättre om jag dör. Men när jag tryckte bladet mot min högra underarm hörde jag mammas ord i huvudet; "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner". Meningen gick på repeat i mitt huvud; blandningen utav kärlek och rädsla i hennes röst spred sig ut i varje millimeter av min hjärna, och jag liksom pausades. Jag vände upp huvudet, såg det söndergråtna ansiktet se tillbaka på mig i spegelns reflektion. Mammas ord blev högre och högre, de slogs mot skriken från de inre demonerna, båda försökte desperat överrösta varandra och vinna makten över min känslostyrda kropp. Andningen blev häftig och högljudd, sådär som det låter när någon blir jagad i en skräckfilm.
Ett lågt, klingande ljud fick allting att tystna. Jag vände blicken mot mina skakande ben. Där, mellan fötterna, låg det; Beviset på att jag hade vunnit. Ett litet rakblad med små fläckar utav torkat blod på. Jag förstod inte själv att jag hade släppt det, lyfte upp min vänsterhand framför ögonen för att försäkra mig om att jag såg rätt. Och visst var handen tom. För första gången någonsin insåg jag att det fanns någonting starkare än mitt självhat och min dödslängtan; Kärleken till och från mamma, och min rädsla att göra henne illa. Jag såg återigen min spegelbild i ögonen, och skrattade medan tårarna fick hela ansiktet att blänka i det svaga skenet från ljusslingan på väggen. Sedan plockade jag ned den lilla svarta boken från hyllan, öppnade en sida och skrev.

"Idag vann vi, mamma. Idag var vi starkare än allt det som sliter mig i bitar. Kanske är kriget inte över, men vi fick demonerna att retirera och skamset slinka tillbaka till sina hålor. Så idag, idag vann vi, mamma. Och jag lovar att utkämpa varje slag tills kriget är över. Tills all denna smärta är ett minne blott. Just nu lever jag för dig mamma, men en dag ska jag leva med dig. Utan det nervgift ångest är, utan att du ska behöva se dig om för att se om jag ännu andas. Innan livet är slut ska jag leva."








Detta skrev jag för knappt 2 månader sedan. Jag har genomgått många år utav självdestruktiva beteenden, 24 år utav dödslängtan, konstant ångest, självmordsförsök, fram och tillbaka till psyk, och sedan en sommar som på många sätt var den bästa, men som även slet mig itu. Jag kan inte räkna hur många gånger jag ringde min mamma för att ta farväl, ibland flera gånger per dag. Jag ville verkligen inte leva mer. Men när jag såg min älskade mamma den kvällen, inte bara tittade utan verkligen såg henne; så smärtsamt panikslagen, livrädd att förlora mig -då bestämde jag mig för att det är nog. För kanske har jag gjort någonting för att förtjäna all smärta, men inte hon. Aldrig hon.

Varje dag därefter har jag försökt basera mina beslut på hur det kommer få mig att må om ett år. För jag tror stenhårt på att alla val jag tar idag, stora som små, påverkar hur mitt liv kommer att se ut, ett år framåt. Alla val är inte enkla, vissa gör förbannat ont i stunden, men är ändå nödvändiga för framtiden. Självklart finns det även rum för snedsteg, jag är precis lika mänsklig som alla andra, men när jag gör något "fel" sätter jag mig nu och reflekterar kring det, försöker finna kunskap i misstagen för att istället kunna göra bättre nästa gång. Lite som när man blev underkänd i ett prov i skolan; då fick man plugga lite hårdare, få en bättre förståelse för ämnet, så man kunde utvecklas.

Jag är helt säker på att jag kommer falla hundra gånger till. Och jag vet att det finns många som velat se mig misslyckas, men jag kommer inte att ge dem den njutningen. Så det är okej att jag faller, så länge jag vägrar att ge upp.

 

 

 

 


dokument

 

Expressen och deras incelmän.

Häromdagen skrev Expressen en artikel om "Incels" i Sverige, tyvärr är artikeln låst så jag ej kunnat läsa hela, men jag tvekar på om jag skulle vilja läsa resten. Att en så pass stor tidning anser att män i denna rörelse har rätt till att få sina röster hörda, att uppmuntra dem till att offentliggöra sitt kvinnoförakt och garanterat utöka rörelsen -det är skamligt. Expressen är tyvärr inte den första, och garanterat inte den sista, nyhetssidan att visa upp dessa mäns åsikter och värderingar. Jag är helt för yttrandefrihet, men inte när det innebär fara för andra människor.

Skärmdump från Expressen 


För er som inte vet vad Incel är, så står det för involuntarily celibate; på svenska ofrivilligt celibat. Det är framförallt heterosexuella män som kallar sig själva incels, och det innebär alltså att de vill ha sex, men de hittar inte någon som vill ha det med dem. De är med andra ord, generellt sett, "män" som exploderar utav hat gentemot kvinnor, för att ingen vill ligga med dem. The Psychotic Blue Balls Group vore ju också ett passande namn.

Det finns en del forum för s.k incels, där det ofta förekommer heta diskussioner om hur de hatar kvinnor, hur kvinnor ska få betala för deras ovilja, hur de ska våldta, misshandla och döda kvinnor, etc. Hatet de känner för kvinnor är den röda tråden som genomsyrar hela rörelsen.

2014 blev namnet Elliot Rodger känt över världen, många av er känner säkerligen igen honom från nyheterna. Han delade en youtube-video där han sitter i sin bil och berättar om sitt hat mot kvinnor, och avundsjukan han känner för män som faktiskt var sexuellt aktiva -och sina planer på att döda dem. Videon är väldigt obehaglig, delvis för de extremt sjuka saker han säger, men nästan ännu mer på grund utav hans iskalla sätt att prata om det. Och det faktum att han efter denna video gav sig ut på jakt; där han dödade 6 personer och skadade 14. Sedan tog han sitt eget liv. Allt på grund av att ingen ville ha sex med honom.



Källa


Efter denna fruktansvärda händelse blev Elliot Rodger ett stort namn inom incelrörelsen. De höjer honom till skyarna, och han kallas t.o.m för en hjälte. Sedan 2014 har flertalet mord och massmord begåtts utav självutnämnda incels, som anser att alla förutom de själva är problemet, och att kvinnor är ett problem de måste "rätta till". Ja, ni hör ju själva att allt inte står helt rätt till hos dessa.

Men eftersom de känner en sådan avsky gentemot kvinnor -varför vill de då ha sex med kvinnor? Det har jag lite svårt att förstå. Varför vill man ha sex med någon man hatar och rentav vill döda? Troligtvis handlar det betydligt mer om ett maktbegär än om ett sexuellt behov; de vill inte ha sex med kvinnor, de vill äga dem.

Allt är kvinnornas fel. Precis exakt allting.

Att de går år efter år utan att ha sex, det har ingenting att göra med deras sociala inkompetens, att de antagligen sprutar ur sig desperation åt alla håll och kanter, eller att de uppenbarligen har ett par skruvar som sitter skrämmande löst. Nej, det är kvinnorna som är problemet, ondskan i vaginan. För alla kvinnor är ju naturligt onskefulla varelser med -hör och häpna- en FRI vilja??? VA?!?! När skedde detta och vem tusan lät det ske? När fick kvinnor börja bestämma över sina liv och sina kroppar? Vi måste genast stoppa alla starka, intelligenta, lyckliga kvinnor från att härja fritt på våra gator. De kan ju hjälpa världen att utvecklas, och det är farligt, livsfarligt till och med. De säger ju förhelvete nej till sex med klart överlägsna män, då måste ju någonting vara fel??? Nej fy fan, tillbaka till häst och vagn, lagliga våldtäkter, kvinnor beroende utav män, pesten och annat mysigt. Stoppa dessa otäcka kvinnor från att existera, snabbt innan de tar över! Rädda de ensamma stackars männen från ofrivilligt celibat. All makt åt penisen, vår befriare.


Men alltså, ofrivilligt celibat. Vad är det ens? Jag tvekar på om något sådant ens existerar. För är det inte ett aktivt val att spy ur sig kvinnoförnedring? Är det inte ett aktivt val att anse sig högre i näringskedjan än alla vaginabärare i hela världen? Är det inte ett aktivt val att vara en jävla idiot? Vilka kvinnor år 2019 VILL bli kränkta, våldtagna, ifråntagna alla sina mänskliga rättigheter? Inga, absolut inte en enda. Det är ju ingen direkt nyhet. Så är det då inte incels eget val att agera på ett sätt som de vet skrämmer bort alla potentiella sexkandidater? Är det inte incels fria vilja att bete sig så illa att ingen vill ta i dem?
Det finns oändligt med män (MÄN, inte patetiska pojkar med för mycket luft) som har sex med starka kvinnor på bådas villkor. Det finns miljontals män och kvinnor som har ett rikt och lyckligt sexliv. De existerar i alla samhällsklasser, i alla länder, med alla olika utseenden och personligheter. Och de får ligga. Så, kanske ligger problemet trots allt hos ER, och endast ER? Kanske har det något att göra med era skeva värderingar, er oförmåga att se och ta eget anvsar för era liv, eller helt enkelt för att era personligheter är så oattraktiva att inte ens en strumpa fylld med bodylotion vill komma nära er? Kanske, bara kanske, så är det dags att ni hoppar av era höga hästar, och växer upp?

Källa



Nästan alla kvinnor jag känner har någon gång utsatts för någon form utav sexuella övergrepp och/eller trakasserier. Jag själv inkluderad. Under min högstadietid blev jag våldtagen fler än 1 gång, jag blev hotad till sex, jag blev tvingad oavsett hur många gånger jag sa nej, oavsett hur mycket jag grät, oavsett hur mycket jag bad om att bli lämnad ifred. Jag fick anonyma hot på internet, där jag skulle bli våldtagen och dödad, och de skulle även döda min dåvarande pojkvän för att han "hade mig". Jag blev förföljd och fotograferad, och tillsagd att om jag berättade för någon skulle hela min familj dödas. Jag blev hotad och tafsad på nästan dagligen, jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad, jag blev så nedbruten att jag till slut trodde att våld och kärlek gick hand i hand. Jag var 15 år gammal och trodde att misshandel och övergrepp var detsamma som ömhet och kärlek. "Han gör ju bara så för att han tycker om dig".

Så jag gjorde som incelmännen; Jag la all skuld på mig. Ja, mitt hår var fult idag. Ja, mjukisbyxorna satt nog ändå lite för tajt över rumpan. Ja, jag kysste ju faktiskt honom också. Ja, jag hade nog för många killkompisar. Ja, jag skrattade ju åt hans skämt. Ja, jag hade lite för mycket smink. Ja, det är ju jobbigt när jag gråter. Ja, mitt kroppsspråk kanske var inbjudande trots att jag sa nej. Ja, jag gjorde nog trots allt alla fel man kunde göra. Så det är väl självklart att det var mitt fel. Eller?

 


Jag hatade mig själv under så många år, för saker som hade gjorts MOT mig, inte av mig. För saker som jag inte bar något som helst ansvar för. För saker som inte överhuvudtaget var mitt fel. Idag har jag byggt upp mig själv, och hatet har jag riktat åt ett annat håll. Jag hatar inte mig själv. Men jag hatar er. Jag hatar att ni ännu anser er ha äganderätt till en annan människa, jag hatar att ni gör vad ni vill utan en tanke på vad den andra personen vill, jag hatar att det finns sådana as som ändå har mage att kalla sig själva män. För ni är inte män, ni är parasiter. Ni är en skam för alla de  män som dagligen stöttar, står upp för och älskar utan att kräva något i gengäld. Som är riktiga män. För nej, riktiga män behöver inte tjäna mest pengar, de behöver faktiskt inte tjäna en enda krona. De behöver inte ha makt över kvinnor, de behöver inte ha makt över någonting. Riktiga män ser kvinnor som jämlikar, inte någon de måste trycka ned och "hålla på sin plats", utan någon de står sida vid sida med och slåss för det som är rätt.


Till all nyhetsmedia som på något sätt ändå måste känna lite sympati för dessa män eftersom deras åsikter anses relevanta nog att intervjuas och publiceras så offentligt; Varsågoda att skriva om de miljoner kvinnor som tvingats till sex mot sin vilja. Varsågoda att lyssna på berättelser om barn, unga och vuxna som dagligen utsätts för övergrepp och trakasserier. Varsågoda att fråga en 12-årig flicka om hon nog inte provocerade sig till de där blåmärkena. Varsågoda att se en mamma i ögonen medan hon berättar om mordet på sin dotter. Varsågoda att inse att "incel" inte är någonting annat än ett finare ord för kvinnohat.


Och till varenda incelsympatisör i hela världen; Jag hoppas att ni sätter era blå bollar i halsen och kvävs.

 


Att trivas i sitt eget sällskap - hur gör man egentligen? Tips och råd för att tycka om sig själv




För mig har ensamhet alltid varit den största skräcken, men det var först för cirka ett år sedan som jag insåg allvaret i det.
Jag har varit rädd för att vara själv, för det är då ångesten krupit sig på, vilket gjort att jag automatiskt kopplat ensamtid till panikångest. Samtidigt har min ångest periodvis fått mig att isolera mig; jag har inte klarat att ens träffa vänner eller familj, utan stängt mig inne med mitt självhat, vilket i sin tur bara ökat både ångest och rädsla. Jag ansåg att ensamtid var lite överskattat, och jag vet att jag många gånger sagt att "jag tycker inte om att vara själv, så varför ska jag vara det?" Men förra sommaren ställdes jag öga mot öga med min stora fasa, då jag för första gången på över 10 år blev helt och hållet singel. Jag, som var van att somna med någon bredvid och alltid ha någon där, blev nu tvungen att lära mig stå på egna ben. Min självkänsla var i botten, och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Så det senaste året har jag fokuserat på min självständighet; att lära mig vara själv, ta tid ifred och prioritera mig själv. Jag skulle ljuga om jag sa att det varit enkelt, för det är utan tvekan det svåraste jag gjort i mitt liv. Det har tagit lång tid, dagligt arbete, hundratals misslyckanden, flertalet besök på psyk och säkert miljoner tårar -men det har varit värt varenda smärtsam sekund. Idag är egentiden min helande tid; då jag bearbetar, läker, växer, andas och mår som bäst. Äntligen kan jag stolt säga att jag trivs så jäkla bra i mitt eget sällskap, och i mig själv överhuvudtaget.

 

Jag vet att det finns alldeles för många som lider utav samma rädsla som jag gjorde, så detta inlägg är till er. Om en enda person får en sekunds smärtstillande av detta, så är det värt det. Så här kommer mina personliga tips, råd och tankar till dig som vill lära dig tycka om egentid (och dig själv).



Varför är det viktigt att kunna vara ensam?

• Relationen du har till dig själv är den viktigaste du har i livet. Vänner, partners och till och med familj kommer och går, men dig själv har du garanterat från det första till det allra sista andetaget.

• Att trivas på egen hand gör dig tryggare i dig själv -du blir mer självständig som person.

• ...till följd ökar självkänslan, vilket gör dig tryggare i alla situationer.

• Du lär dig att uppskatta dig själv på ett helt annat sätt, och du kommer känna dig mer värdefull.

• När du lärt dig vara ensam kommer du se att egentiden rensar ditt huvud från ångest och oro, istället för fyller det.

• Du kommer börja prioritera dig själv så mycket mer; Vad tycker Du om? Vad mår Du bra av? Vad ger Dig energi?

• ...detta kommer få dig att sluta ta skit du inte förtjänar, inte låta människor utnyttja dig, och våga säga nej till saker som drar ner dig.

• Självständighet är viktigt för alla människor, men jag tror det är ännu viktigare för oss med ångestproblematik, då det ofta är i ensamheten våra hjärnspöken är som starkast. Att trivas med lite ensamhet innebär att utmana ångesten och förhoppningsvis ta tillbaka makten över sitt eget huvud.

• Du kommer, och detta kan jag lova, känna dig mer fri som person.

Den viktigaste, största och mest givande kärleken en människa kan uppleva, är kärleken till sig själv.



Hur gjorde jag?

Jag började med att skriva en bucket-list, där jag listade saker jag ville klara av att göra på egen hand, och jag satte även upp "tider"; t.ex. sitta på en bänk i 1, 5 och 10 minuter. Och det var allt ifrån att ta en dusch utan musik (för att lämnas med mina tankar), till att äta ensam på restaurang -jag såg saker i filmer och serier jag ville tycka om, och satte dessa på min lista.

Jag startade lite lugnt i mitt eget hem; tog några timmar här och där då jag låg på soffan och lyssnade musik, läste, skrev, målade, hade spakvällar etc.
När jag börjat bli bekväm med att vara själv så ökade jag utmaningarna genom att göra saker där andra människor faktiskt kunde se mig vara ensam, vilket jag tyckte var oerhört påfrestande och ångestframkallande. De första veckorna var rentav fruktansvärda; jag vände ofta hem redan efter bara några minuter då paniken blev så intensiv. Jag tänkte att alla kollade på mig och jag skämdes över att ses som ensam. Men jag fortsatte försöka, varje dag. Jag gick utanför porten för att ta en cigarett, och stod kvar en stund och "bara var". Jag började med powerwalks/löpning på kvällar och nätter då det var lite mindre folk ute. Jag gick ner på stan ensam. Saker som de flesta kanske ser som självklara, men som många gånger fick mig att tänka att "nu dör jag, mitt hjärta kommer stanna här och nu". Jag gick på picknick; första gången klarade jag inte ens att sätta mig ner, andra gången klarade jag cirka 4 minuter innan jag gick hem. Igår tog jag med mig picknick och en bok, och la mig på en filt i över 3 TIMMAR, och jäklar vad bra jag mådde.

 
 

Mina tips och råd till dig som vill (eller behöver) tycka om ensamtid:

• Sätt upp många små mål istället för några få stora. Desto fler saker du klarar, desto mer energi och självkänsla kommer du få och därav klara ännu mer.

• Gör en bucket-list. Det behöver inte vara en resa runt jorden ensam, bara saker du anser jobbiga och vill klara av. Att få bocka av saker kommer göra dig stolt, och det hjälper dig även se framstegen när det känns som du står still.

• Ge inte upp för att du tycker det går långsamt.
Man brukar ju säga att "Rom byggdes inte på en dag" -och inte heller din självkänsla. Vi snackar om att omprogrammera din hjärna och dina känslor, och sånt tar tid. Låt det göra det.

• Lista saker du tycker om hos dig själv.
Kanske lagar du jäkligt god mat, eller har ett härligt skratt? Du kanske är en bra lyssnare, eller är envis? Kanske tycker du om dina ögon eller är duktig på matematik? Det ska vara egenskaper, kunskaper (etc.) som Du värderar högt hos dig själv, alltså inte andras åsikter. Sätt sedan upp listan någonstans där du ser den, och fyll på allt eftersom du kommer på nya saker (och det kommer du att göra). När du känner dig oduglig; snegla lite på listan och påminn dig själv om att det faktiskt finns grejer till och med du gillar med dig själv.

• Strunta i om 5 veckor -tänk om 5 år.
Jag vet att detta är svårt, speciellt om du är som jag och vill ha resultat på en sekund. Ännu mer när man ibland inte tror att man har 5 år kvar. Men detta är inte en sprint, utan ett sjuhelvetes maraton. Hur vill du vara om 5 år; isolerad med ditt självhat, eller gå rakryggad med stolthet?

• Det kommer troligtvis kännas totalt meningslöst ibland.
 Du kommer tänka att det inte hjälper, och att du "inte kan". Men kom då ihåg att varje minut du lägger på din psykiska hälsa idag, är en stor investering i din framtida livsglädje. Och kan jag, så kan du. Det är jag säker på.

• Bara för att du ska klara av att vara själv, så måste du inte göra det ensam. Det kommer finnas dagar då du gråter hejdlöst, känner dig misslyckad och inte alls kan se ljuset. Då kan du behöva någon som peppar dig och påminner dig om hur jäkla grym du är, eller bara låter dig må lite skit en stund.

• Sätt inte för höga krav på dig själv. Du behöver inte klara ett mål om dagen, eller ens ett mål i månaden, du behöver bara försöka. Kom ihåg:

• Att klara 1 minut är bättre än att klara 0.
 Varje sekund du överhuvudtaget kämpar mot ett mål, är en sekund du inte bara borde, utan ska vara stolt över.


Även om det är mitt maraton att springa, så har jag inte varit ensam. Mina föräldrar och styvföräldrar, syskon och syskonbarn, bästa vänner och bekanta, vänners föräldrar, andra släktingar  -alla har stått vid sidlinjerna och hejat på; hjälpt till att pusha mig när kraften tagit slut. De har trott på mig hela vägen, och hjälpt mig känna att jag klarar det.


Jag är så skrytsamt stolt över mig själv, på riktigt. För som sagt, även om många har varit där och hejat på, så är det jag som gjort jobbet, och det är jag som springer över mållinjen. Det har varit ett år fyllt utav varenda känsla ni kan komma på, om vart annat och ovanpå varandra. Jag har velat ge upp fler gånger än jag kan räkna; jag har varit så självdestruktiv, så hatisk, så "värdelös" att jag kördes till psyk 2 gånger på en helg, och jag sa rakt ut att "nu orkar jag inte mer, jag vill inte mer". Jag har varit redo att dö. Men jag har fortsatt, precis hela tiden. Jag har ramlat hundra gånger, sopat av knäna och fortsatt framåt. Jag har pushat, peppat, tröstat och stöttat mig själv. Och jag kommer antagligen ramla hundra gånger till, men det är okej, för jag vet att jag kommer resa mig varje gång. Tänk att trasiga jag, faktiskt är så jävla bra.

kanske om jag hade vetat lite mer

Igår fann jag en liten dunboll i chock, mitt på vägen satt den. Jag satte den i min hand och gick tillbaka till stugan, så vi kunde sitta i lugn och ro. Den sov mest, men då och då kvittrade den till lite grann. Efter en stund klättrade den upp på mitt bröst och la sig, och så fort jag rörde mig pressade den sig närmare. I cirka 45 minuter satt jag med den på bröstet, strök den försiktigt över huvudet medan den sov. Sedan hörde jag små läten, och när jag såg på den låg den stilla i min hand; behöll ögonkontakten och andades lugnt. Sedan tog den ett djupt andetag och somnade in för gott.

 

Min första känsla var ångest, och den skar i min bröstkorg likt rakblad mot lungorna. Varför gjorde jag inte mer? Varför överlevde den inte? Kunde jag ha räddat den? Bar jag skuld eftersom jag inte räddade livet i min hand? Jag såg på den lilla dunbollen. Den var uppenbart skadad när jag fann den, troligtvis fått en smäll, och jag besitter inte kunskap nog att hjälpa den. "Du gav den trygghet sin sista stund i livet, den behövde inte dö ensam och rädd. Ibland räcker det" sa mamma till mig. Och visst var det sant. Vi gjorde en liten bädd utav gräs, bäddade ner den under blad, gjorde en liten trädgård utav blåbärsris runtom. "Sov gott lilla vän" viskade jag. Sedan åkte vi hem.

Jag önskar att jag hade fått se fågeln flyga iväg, istället för att dra mitt finger över dess lilla huvud medan den tog sitt sista andetag. Mitt hjärta gick i tusen bitar när jag insåg vad som var på väg att ske. Kanske, kanske hade den haft en större chans om jag bara hade vetat lite mer, om jag hade förstått vad som hänt och varför, haft kunskapen att se problemet och hjälpa till. Det är inte mitt fel att det skedde, men "tänk om" kommer alltid eka i mitt huvud.


Detta är varför jag anser det vara så oerhört viktigt att prata om psykisk ohälsa, öppet och ärligt. För att inga föräldrar, vänner, systrar och söner ska behöva leva med "tänk om"; för att ingen ska behöva säga farväl på grund utav okunskap. Vi måste våga tala högt och tydligt om våra problem, utan att bli nedvärderade eller satta i utanförskap. Vi måste se på varandra med öppenhet och omtanke, snarare än misstanke och rädsla. Lyssna och lära oss, även när vi inte alls förstår.
 
Det absolut farligaste med psykisk ohälsa, är tystnad. Någon som är tyst, som håller det inom sig, fastnar ofta i känslan att "ingen bryr sig". De flesta som mår dåligt VILL prata med någon, men de vågar inte, eller så vet de inte vem de ska vända sig till, eller så har de helt enkelt inte orken att be om hjälp. Så var den personen de kan vända sig till. Prata om annat än regnbågar och glitter; visa att det är okej att känna, att man får vara mänsklig. Ställ frågor och lyssna på svaren, visa att du bryr dig. Och ställ alltid den viktigaste frågan; Hur mår du?

Genom att öka kunskapen kring osynliga sjukdomar, kan vi minska dödligheten de faktiskt medför. Om vi lär oss att se tecken, förstå tankebanor, se andra perspektiv, hittar förståelse för grunden -tänk så många fler vi då kan fånga upp innan de slår i marken. Om alla människor har verktyg och kunskap för att hjälpa till, så blir det ju en jäkla massa fler lagade bilar. Eller hur?

Man kan inte rädda alla, och jag kunde inte rädda fågeln, hur gärna jag än ville. Däremot kan man finnas där och försöka ge trygghet när världen är sådär fruktansvärt otäck; ge kärlek utan att förvänta sig något tillbaka, bry sig utan någon egentlig anledning eller skyldighet. För även om man inte kan rädda alla, så kan man rädda någon. Och någon är bra mycket bättre än ingen alls.

 ♥

beroendekärlek

 

De sa att det var dumt att prova
"Man fastnar så lätt i sånt där"
Men vad vet väl dom om livet
Eller hur det är att växa upp här
Man hinner aldrig riktigt leva
Upptagen med att hålla sig vid liv
Du ska vara sprallig, kreativ och lycklig
Fast du egentligen är depressiv


Inte visste väl jag att den värsta drogen
Inte röks eller trycks ur en spruta
Inte visste väl jag att den mest smärtsamma delen
Är när man försöker att sluta
Varför talade ingen om
Att man faller tillbaka gång på gång
Varje gång han säger "kom"
Beroende under tvång

 

För man vill lägga av
Man vill vända, springa bort
Men dras tillbaka som magneter
Trots att livet är för kort
För kort för att grundas
I en dimma, allt suddas ut
Ändå bönar jag och ber om
Att ruset aldrig ska ta slut


Första natten låg jag vaken

Rastlös i min säng
Myror i hela kroppen
Så jag gick ut en sväng
Andra natten låg jag vaken
Svettig, stressad och slö
Och när tredje dygnet hälsade på
Då ville jag bara få dö


Se, jag har läst om avtändning

Hur det sätter världen ur balans
Och det enda som är farligare
Än substans är romans
För kärlek är en drog
Och mitt beroende var du
Jag har inte läkt, inte helat
Men jag mår nog bättre nu

 

Men även om jag kommit längre
Trots att jag får sova och behålla mat
Saknar jag doften, värmen, att sväva
Längtar efter skratt och vårat prat
Men du, min drog, tog slut
Dog ut
Nu finns vi inte mer
Avtändningen den pågår än
För du är allt jag ser

 

Ett rehab för brustna hjärtan
Med kärlek som missbruk
Ibland är det svårt att stå innanför
Och se att man är sjuk
Men hjälp mig, se mig
Mina sista andetag är här
Varför talade ingen om hur hög dödlighet
Kärlek faktiskt innebär?

 

 

 

 


 

En dikt jag skrev åt en kompis som bad mig skriva något om beroendekärlek; när man vet hur destruktiv kärleken är, men man kan inte sluta. När man hellre dör av överdos, än lever utan ruset.

Har haft världens blockering i hjärnan senaste tiden; inte alls kunnat formulera ord i text, det har stått helt still. Och jag älskar att skriva, jag behöver skriva för att må bra. Så när min älskade vän skrev en mening, och bad mig göra en text eller dikt utav den, då blev jag så himla lättad. Det bara släppte. Så har ni svårt att formulera er men vill skriva om något; skicka en mening, anonymt eller ej. Den bästa inspirationen är trots allt andra människor.


one month

 

mörkret

Jag tänker lägga upp några väldigt personliga textstycken, tagna ur min ångestbok. Och jag tänker inte skriva något positivt eller hoppfullt, för jag vill att ni ska förstå hur jävla ont hela livet gjorde när jag tryckte pennan mot bokens sidor. Jag vill att ni ska förstå att jag inte alltid är positiv eller hoppfull; ibland är jag bara trasig. Och det är inget vackert eller inspirerande med att trasas sönder; det är inte fint att dö inombords. Det är helvetet.

 

hör du mig nu?

 

små bitar





En äldre text jag hittade bland bortglömda papper



Denna är för alla oss som slitits i bitar. För alla oss som tillåtit någon att slita oss i bitar. För alla gånger vi har slitits itu. Alla nedlåtande huvudskakningar, alla "ska du verkligen se ut sådär?", och alla suckningar. Alla "du kan om du vill", fnysande hånskratt, alla gånger man gjort sitt bästa men ändå inte varit bra nog. Den är för alla brutna löften, tårar i kudden, alla "du överdriver" när man äntligen vågat berättat hur man känt. Alla maträtter man slutat äta, kläder man slutat bära, saker man slutat säga, känslor man stängt inne, musik man slutat lyssna på; alla tusentals sätt man låtit andra slipa ner en för att passa in bättre i deras liv. Jag har skrattat för högt och gråtit för ofta, varit för klängig och kallats känslokall, tyckt allt för mycket och varit för mycket Jag. Och jag pratar inte om en specifik person, utan generellt. För de flesta omkring en försöker mer eller mindre forma en lite, lite grann efter deras behov, och jag gör det garanterat omedvetet jag också. Jag tror att vi gärna vill passa ihop, med alla vi håller av, och jag ser inget fel i det. Felet uppstår när någon faktiskt älskar mest; balansen blir ojämn, ena sidan drar hårdare åt sitt håll och istället för att skapa ett liv så blir vi en del utav deras. Så vi låter dom plocka isär oss, en bit i taget. Kanske är det därför man säger att man "älskar någon så man går sönder"; för att vi bokstavligen går sönder, bit för bit. Och sanningen är att jag inte tänker rikta kritik mot de människor som ändrat mig, för den enda jag är besviken på... är mig själv. För att jag gång på gång givit mitt allt, utan en tanke på konsekvenserna; Att när man ger bort allt, så finns det inte riktigt någonting kvar sedan. För att jag aldrig prioriterade kärleken till mig själv. För att jag glömde bort att jag fanns.

Det tar tid att hitta sig själv, och visst finns det ingen garanti på att man någonsin gör det. Men om vi fortsätter att låta andra ta våra bitar, så garanterar jag att vi alltid kommer vara lite för trasiga, och lite för tomma.

"Det blir ingen födelsedag, den är inställd"

Att fylla år brukar vara en anledning att fira; släkt och vänner vill gratulera, det ska umgås, det ska skrattas, det ska ätas tårta och bakelser, och det ska öppnas presenter. För de flesta är födelsedagen en rolig högtid. Men inte för alla.

Jag har alltid haft det jobbigt runt min födelsedag, enda sedan jag var barn. Visst var jag tacksam att få roliga saker, bjuda in alla kompisarna på kalas, bli väckt utav familjens sång -men jag var aldrig glad. Varje år har jag en klump i magen, tio ton sten i bröstet och gör allt jag kan för att inte bryta ihop.Så jag har alltid firat min födelsedag för andras skull, för att de vill fira, för att man "ska" vilja fira sin födelsedag. Men aldrig har jag gjort det för att jag själv velat eller mått bra utav det.

 

24 timmar per dygn så har jag ångest. Jag somnar gråtandes, väcks utav min egen hyperventilering, och startar nästan varje dag med att kräkas till följd utav min konstanta inre panik. Vissa dagar är jag okej; då kan jag umgås, prata i telefon, svara på meddelanden, skratta och faktiskt må ganska bra. Men de flesta dagar är det precis tvärtom; jag vill inte träffa någon, jag ignorerar samtal, trycker bort meddelanden, kämpar mot min dödslängtan och undrar om jag någonsin kommer att känna glädje igen. Senast igår spenderade jag 3 timmar i sängen utan att röra mig eller sova, jag bara låg där och stirrade i taket, därför att jag inte orkade någonting annat. Och det är såhär jag levt större delen utav mitt liv, vilket många har svårt att förstå men de flesta accepterar ändå att jag behöver vara ifred. Förutom när jag fyller år.

Imorgon fyller jag 24 år. Det är stort, med tanke på att jag varje år varit säker på att jag inte kommer finnas där för nästa födelsedag. Så tro mig, att jag överlevt i 24 år är enormt. Men jag orkar inte fira. För en person som lever i depression, och som oftast önskar att man slapp leva, så är inte ens födelsedag någonting roligt eller exalterande; det är rent av plågsamt. Att sitta och låtsas vara glad medan ångesten äter upp mig inuti, det känns inte riktigt värt det trots att man "borde". Det jag verkligen behöver just nu är att vara ifred, rensa tankarna, bearbeta. Så jag har gett mig själv den bästa födelsedagspresenten jag kan få; Ensamtid. Jag har ställt in min födelsedag.

 

Det är svårt att lyssna på sitt mående, för man VILL så mycket. Jag vill samla alla jag älskar, jag vill baka i flera timmar, jag vill prata på om allt och ingenting, jag vill sätta kaffet i halsen för någon säger något roligt, jag vill vara glad. Men jag har tyvärr ingen on/off-knapp för min ångest, jag kan inte längre trycka bort ångesten och låtsas som att den inte finns. Hur mycket jag än vill göra alla dessa saker, så orkar jag inte. Att det är 24 år sedan jag föddes ändrar tyvärr inte på det.

Till en början blev min familj och mina vänner besvikna, de vill fira mig och jag förstår det, för de älskar mig ju. Och jag har haft så jäkla dåligt samvete, men varför egentligen? Det är min födelsedag och borde jag då inte få välja hur jag spenderar den? Men jag har förklarat, och jag tror att de förstår nu, då de vet hur jag kämpat den senaste tiden. Tack vare dessa människor så har jag ändå i stort sett allt jag behöver i livet, för deras stöd och kärlek är Allt. Och jag är tacksam, varje sekund är jag tacksam att de finns i mitt liv. Men just nu behöver jag vara egoistisk, sätta mig själv först, prioritera mitt mående. Så det enda jag önskar mig i år är en chans att hämta andan lite.


Hur ser ni på födelsedagar och att fylla år; Hur viktigt är det egentligen att fira?

droppar utav tändvätska

 

Vem har rätt till sjukskrivning?


Nu ska jag vara ärlig, för jag är så jävla utmattad.
Trött på att ständigt känna att jag måste försvara mig; i sociala sammanhang, i arbetslivet, i dejtingvärlden, i vården -överallt. Jag försvarar mig själv därför att jag är fel; Jag gör fel, säger fel, känner fel, ÄR fel. I alla fall om man ser på mig genom de dömande ögonen av ett samhälle vars normer känner sig hotade.
 


Jag har varit sjukskriven av och till under större delen utav mitt liv. Inte för att jag är lat, eller för att jag är bortskämd. Och inte för att jag tycker om att gå hemma, eller för att jag inte kan ta ansvar. Den verkliga anledningen till min sjukskrivning är otroligt simpel; Därför att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Periodvis ganska allvarligt dessutom. 


Du kan inte ta en snabb titt på mig och se att jag är sjuk, inte ens när det är som värst. De flesta dagar ser jag pigg och kry ut; jag är social och framåt, skrattar och visar inga tecken på någon smärta eller obehag. Jag har varit sjuk så länge att jag vet precis hur jag ska dölja det när jag är bland människor, jag är en expert på camouflage. Så du kommer antagligen inte märka det. Du kommer antagligen inte notera att jag smiter undan på toaletten för att hyperventilera, eller att jag sliter i min högra tröjärm. Du kommer inte se att jag pressar naglarna mot händerna eller att mina ben inte kan vara stilla. Jag kommer vara glad och du kommer köpa det. För vem ifrågasätter någons glädje? En person som tar så mycket plats kan väl inte vara sjuk, eller? 
 
Och ännu mer; En person som verkar så glad och stark måste väl för fasen kunna arbeta? Eller hur? 
 
Jag har inte sovit en hel natt utan mediciner i hela mitt liv, inte.en.enda. Jag vaknar alltid flera gånger; när jag kartlagt min sömn har jag kommit fram till att jag sover i genomsnitt sammanlagt 2 timmar per natt -högst. Jag har plågsamma mardrömmar som letar sig in i verkligheten som en slags sömnparalys, där jag tvingas återuppleva traumatiska händelser igen och igen och igen. Jag vaknar aldrig lugnt och stilla, utan alltid med hjärtat i halsgropen och tårar på kinderna. Jag får hjärtklappning när någon skickar ett sms därför att jag stundvis inte klarar av att ens läsa meddelanden jag får. Jag spenderar dom flesta dagar ensam, därför att allt umgänge är för intensivt för att jag ska tycka det är roligt, det gör bara ont i mig. Minsta lilla någon höjer rösten när den pratar så känns det som att ha tre black metal-konserter i huvudet. När jag väl orkar umgås är jag fullständigt utmattad efteråt, jag orkar inte ens se på tv eller lyssna på musik. Jag minns kanske 30% av vad folk berättar, därför att min hjärna är för överbelastad för att få plats med ny information. Jag får använda orimligt mycket energi till att inte självskada. Stundvis stängs alla mina känslor av och jag blir iskall, därför att jag känner så intensivt hela tiden att själen går sönder om den inte får en paus. Jag får även minnesluckor när jag varit under mycket hög stress. 
 
Jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD och PTSD. Min PTSD tar ut sig på liknande sätt som en utmattningsdepression vilket gör att jag är konstant dränerad. Jag har även vad dom kallar en “kroniskt förhöjd suicidrisk” p.g.a. min eviga dödslängtan. Så ja, jag är sjuk. Att du inte ser det betyder inte att det inte är sant, och jag kommer aldrig igen låta någon förminska mitt mående. För det är inte såhär livet är menat att vara, jag vägrar tro det. Den dagen jag lutar mig tillbaka och accepterar mitt liv, är dagen då sjukdomarna blir min död. 

 

Men, frågan kvarstår; Borde jag inte kunna arbeta? 
 
Låt oss titta lite på saken.
 
 
Du vaknar på morgonen och känner direkt att du har en infektion i kroppen; näsan är täppt, ögonen rinniga, varenda muskel värker och när du tar tempen visar den 39°C. Så, självklart, ringer du jobbet för att tala om att du är hemma. Visst hade du kunnat tvinga dig dit, men du hade inte kunnat göra ett bra arbete; du hade varit ofokuserad och rörig, och du hade inte mått bättre –snarare tvärtom. Så självklart ska du stanna hemma och vila upp dig. Ligg på soffan och kolla tv under en filt, ta några panodil och sov.  
 
Jag dömer dig inte, för du är ju sjuk. Din kropp orkar inte, och jag ser inget fel i det, för vem som helst kan bli sjuk. 
 
Jag vaknar på morgonen med ett blodtryck på nästan 140. Min puls borde vara lugn eftersom jag sovit, men jag kan känna hur varje hetsig pulsering håller på att få kärlen att explodera. Jag har svårt att andas, är yr i huvudet, och hela kroppen skakar som om jag håller på att förfrysa. Runt min högerarm sitter toapapper och tejp hårt lindat. Jag kollar i kylskåpet och kommer på att jag inte ätit något på nästan 3 dagar. Jag tittar på den fulla tvättkorgen med en klump i magen, men mina ben orkar inte stå länge alls så jag lägger mig i sängen igen. Men jag kan självklart inte sova, så jag ligger och stirrar i taket. Ungefär 3 gånger om dagen kräks jag till följd av ångest. Så, självklart, stannar jag hemma från jobbet. Visst hade jag kunnat tvinga mig dit, men jag hade inte kunnat göra ett bra arbete; jag hade varit ofokuserad och rörig, och jag hade inte mått bättre -snarare tvärtom. Men det är inte självklart att jag ska stanna hemma och vila upp mig. Jag får inte riktigt ligga under täcket och försöka överleva dagen, det är fel att ta mina mediciner och sova. Du ser ner på att jag äter piller, trots att mina mediciner är desamma som dina; Bara att min panodil är för själen, istället för kroppen. 
 
Du har ingen rätt att döma mig, för jag är sjuk. Min själ orkar inte, och det är inget fel med det, för vem som helst kan bli sjuk. 


Psykisk ohälsa handlar inte om lathet eller ovilja att arbeta/gå i skolan, jag har gått till jobbet med 40 graders feber och hjärtmuskelinflammation, och när jag sedan lades in på hjärtintensiven var min första fråga “Får jag gå till jobbet imorgon?”. Så tro mig, jag är inte lat eller ovillig. Psykisk ohälsa handlar om ett värre lidande än ni kan föreställa er. Det handlar om att ständigt jämföra sig, se att man är annorlunda, känna sig konstig och utanför. Det handlar om att vara sin egen värsta fiende, att stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och snörvla fram “lite till, snälla kämpa lite till”, att ha så fruktansvärt ont hela tiden men aldrig kunna dämpa smärtan. Det handlar om att känna sig vilsen, att inte veta vem man är eller vad man vill, att slitas sönder inombords av alla känslor. Det handlar om att gråta sig själv till sömns men ändå tvingas gå upp med ett leende. Det handlar om att sakta dra sig undan allt man älskar, att vilja bli lämnad ifred, att inte orka mer. Det handlar om att vara SJUK. 
 
Människor är så otroligt rädda för ordet sjuk, för det är liksom lite fult, speciellt om det gäller din mentala hälsa. Det har skapats någon slags skev bild av att alla med psykisk ohälsa ligger fastspända och skriker i madrasserade rum, eller mördar en massa människor, eller överhuvudtaget på något sätt är en fara för allmänheten. Men sanningen är att du säkert passerar 20 “normala” människor varje dag, som lider i det tysta. Och de flesta är aldrig en fara för andra, men ständigt en fara för sig själva. Så istället för att sätta på skygglappar eller springa skrikandes därifrån; Prova att lyssna. Inte för att du ska ge ett bra svar eller vinna en diskussion, utan för att kunna få förståelse.  
 
 

Jag vill inte vara sjukskriven. Jag älskar att arbeta, att göra saker, att orka. Men i perioder så kan jag inte, därför att jag är för upptagen med att slåss för mitt liv varje sekund. Och precis som du har rätt att få vila när du har en infektion i kroppen, så har jag rätt att få vila när jag har en infektion i själen. Du valde inte att bli sjuk, men det gjorde faktiskt inte jag heller. Min högsta dröm är att vara frisk nog att kunna ha en fungerande vardag, att må bra. Men jag måste kämpa tusen gånger hårdare än de flesta andra för att ens ta mig ur sängen. Min psykiska ohälsa är ett arbete där jag aldrig får rast, aldrig en sekund att hämta andan.

Så kära “normala” människa; Sluta säg åt mig att jag “inte borde vara sjukskriven”, för du har ingen aning om hur jag kämpar.
 

att vägra bli tagen för givet

Vissa människor kommer att ta dig för givet, så är det bara. De kommer förvänta sig att du ska finnas till hands när det passar dem, och att du ska ställa upp i vått och torrt. Men de kommer inte göra detsamma, och de kommer inte uppskatta dig. Du kommer vara deras vän, men de kommer inte vara din. Något utav det jobbigaste i livet är att inse att människor man bryr sig om kanske inte riktigt bryr sig om dig, men trots att det kan göra ont så är det inte jordens undergång. Du dör inte.

Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.

"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"

 


Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.

Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.

Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.

"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."

Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.

 


Hur ser ni på det här med att bli tagen för givet, håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?

Ur funktion

De senaste veckorna har hela jag varit ur funktion, mer och mer hela tiden. Jag glömmer saker, jag glömmer allting i stort sett, och tvingas kriga mot ångesten varje vaken sekund. Mitt huvud är så fullt av snurrande ångesttankar att det inte finns plats kvar för någonting annat. Så jag glömmer att höra av mig, att svara. Jag glömmer att äta, och att sova. Jag tappar bort allt jag äger. Jag tappar bort allt jag är. Men jag orkar inte ägna ens en gnutta energi åt det. Jag orkar inte.

Både vänner och familj har noterat att jag dragit mig undan, att jag vill vara ifred, att jag behöver älta på egen hand. Och jag förstår att de vill träffas, jag förstår att de skickar meddelanden och ringer, för jag hade gjort samma sak. De vill ju bara finnas där. Men jag orkar verkligen inte.

9/10 gånger har jag inte kraft nog att svara på ett sms, det tar emot i precis hela kroppen. Jag blir stressad när någon vill träffas, för jag vill så himla gärna ses och stundvis tycker jag det är jätteroligt, men efter max 1h är kraften helt slut och jag vill bara hem, men jag vill oftast inte säga det, vill inte vara den som alltid går hem. Så jag blir den som aldrig hänger med. Jag blir den som väljer att sitta hemma medan alla har roligt, för jag orkar inte. Jag orkar fan inte ha roligt.

De osynliga barriärerna tycks omringa mig; hindrar mig från att göra någonting alls. Så jag sitter här. Försöker att bena ut knutarna i huvudet med springturer, långpromenader, skrivade, matlagning och allt det där som förut har gett mig styrkan åter. Men det blir ingen skillnad, jag finner ändå mig själv krypa ihop till en ångestboll och jag hör mig själv säga högt "håll ut, stå ut, du klarar detta också", samtidigt som det enda jag kan tänka på är att jag inte orkar mer.

Så, jag är uttömd, har ingenting kvar att ge till någon annan. Ur fuktion.

Och jag menar inte att glömma bort er, jag menar inte att skjuta undan er, och jo ni är otroligt viktiga. Allihop. Just nu är det bara viktigare att överleva dagen.

Ur min ångestbok: Tisdag, 5/feb/2019


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.

Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.

Förlåt.

Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.


Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.

Du stal mig. Hela mig.


Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?

Jag finns inte.

Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.

"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"

Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.

Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur. 
För..

Hur går man vidare från sin egen död?

 

Det är okej att vara okej



Igår åkte jag och mamma ut för att ta lite bilder på varandra, och resultatet ser ni här. Vet ni vad? Jag älskar dessa bilder, allihop. Inte för att jag egentligen är sådär supernöjd med dom, men därför att de aldrig tidigare existerat. För några månader sedan, och i 23 år dessförinnan, var dessa bilder omöjliga. Aldrig hade jag aldrig varit bekväm med att någon annan ta bilder på mig, än mindre helkroppsbilder. Så många saker som varit otillräckligt, fult och rakt igenom fel. Varför skulle jag vilja föreviga något så motbjudande?

Men de där skrattet, med den lilla huggtanden synlig och smilegropar runtom, är inte längre något som äcklar mig; Det imponerar mig. Efter alla gånger jag varit övertygad om att jag aldrig ska le igen, all smärta och alla jobbiga år, så imponeras jag utav att ens kunna skratta, att ha förmågan att känna glädje. Jag tar det aldrig för givet, för vilken gåva det är att få skratta.
Den där gigantiska stjärten och de breda låren, de får mig inte längre att skrika åt spegelbilden. Tänk om 15-åriga jag, som svalt mig till den grad att jag svimmade dagligen och som var övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna äta utan att kräkas, kunde se mig nu -kunde se att vi vann över alla hjärnspöken? Vad stolt mitt tonårsjag skulle vara om hon såg det arslet dansa loss utan att bry sig vad andra tycker.
Dom där små ögonen som jag avskydde och skämdes över, som jag önskade hade varit bruna istället för gröna under så många år -hur häftigt är det inte att efter allt dessa ögon tvingats se, så ser jag fram emot att öppna dom på morgonen?
De vidriga armarna och konstiga händerna som jag så många gånger svurit över, tänk så många kramar de givit? Så många saker de orkat bära, så mycket kreativt de skapat, så mycket tröst andra funnit i dem, så mycket de orkat med.
Läpparna, de där osymmetriska jäkla läpparna som jag så många gånger önskat jag fick slita av - de är det tydligaste genetiska arvet jag fick efter min älskade morfar med sin underbara hängläpp. Och vad de gjort mitt liv roligare; alla leenden de format, alla kyssar de stulit, alla godsaker de smakat, alla ord de sagt, alla låtar de sjungit med till.
Vad jag har avskytt brösten, som alltid varit för stora, i vägen, jobbiga, fula, tunga -men tänk att de är friska. För några år sedan hittade min läkare knölar i ena bröstet och jag förberedde mig på det värsta, men fick tacka gud när det sedan visade sig vara helt ofarligt. Vad tacksam jag bör vara, för att de faktiskt mår bra.
Och det där tråkiga, platta håret som jag bokstavligen slitit tussar ifrån när jag inte stått ut -tänk vad häftigt det är att trots alla hundratals färgningar, blekningar, avfärgningar, medel, tovor, ångestslitningar och övriga slitningar, så är det fortfarande tjockt, friskt och växer så det knakar.


Tänk hur många vi är som spenderat mer tid åt att må dåligt över hur vi ser ut, än vi gjort åt att skratta? Som ställt in planer för att vi känt oss fula, som fått ångest när någon tittat på oss, vars liv kretsat kring att trycka ner oss själva fullständigt. Jag har ägnat så många år åt att irriteras, störas, äcklas och hata mig själv, men varför? Okej, jag tycker inte att jag är någon modell direkt, men so what? Vi föds med olika utseenden, det är våra små olikheter som gör oss till dom vi är, och att vara unik bör aldrig vara någonting negativt. När jag nu tänker på hur mycket både min kropp och själ genomgått så känner jag mig både tacksam och glad, för att hela jag har orkat kämpa vidare. Och är det inte viktigare att vara lycklig, än att vara perfekt? Jag tycker det.

 

Varje år har jag sagt att det blir mitt sista, att jag inte överlever tills det nästa, och jag har menat det. Jag har varit död större delen utav mitt liv, men jag har äntligen börjat vakna till liv; med mer kämparglöd och positivitet än någonsin. Så detta är inte mitt sista år, det är mitt första. Mitt första år som levande; för jag har ett helt liv att leva, och jag vill inte gå miste om en enda sekund.



Jag vet att texten blev lite rörig och kanske ibland lite osammanhängande, men äsch ni förstår nog poängen. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0