konstnärligt bus och färgglad glädje
2025-02-11 @ 16:40:34
När man själv målat mycket men sedan helt förlorat glädjen i kreativiteten är det verkligen magiskt att få se färger och målande genom ett barns ögon; Se hur de lyser upp när de testar olika färger, höra det förtjusta skrattet när penslarna förflyttar färgerna till pappret, spänningen när färgerna blandas och ändras; Verkligen få sitta med och dela den där fantastiska glädjen det ju innebär att upptäcka och utforska –utan några regler eller krav, bara för att det är roligt. Tänk vad bra själen skulle må om man oftare kunde se livet genom ett barns ögon; Så spännande, färgglad och oskriven. Hailey skrattade under hela tiden, gav ifrån sig små glädjetjut när en ny färg drogs över pappret, dansade i stolen när hon drog runt penslarna och pekade stolt på sig själv när jag frågade vem som gjort den. Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle vilja, eller kunna, plocka upp en pensel igen, men på några sekunder väckte hon ovetandes något inom mig som jag var säker på att jag förlorat för evigt; Hon påminde mig om varför jag älskat att måla och för första gången på vad som känns som en evighet känner jag en glädje och en längtan efter att återupptäcka den delen av mig själv; Utan regler eller krav, bara för att det är roligt. Är det inte fantastiskt hur barns ofärgade glädje kan färglägga och läka själen?
Vattenfärgerna var väldigt uppskattade, kolla lyckan i busungens ansikte? Helt underbar! Och så fick mamma Nathalie, som fyller år imorgon, en fin present när hon hämtade Hailey förut.
När man själv målat mycket men sedan helt förlorat glädjen i kreativiteten är det verkligen magiskt att få se färger och målande genom ett barns ögon; Se hur de lyser upp när de testar olika färger, höra det förtjusta skrattet när penslarna förflyttar färgerna till pappret, spänningen när färgerna blandas och ändras; Verkligen få sitta med och dela den där fantastiska glädjen det ju innebär att upptäcka och utforska –utan några regler eller krav, bara för att det är roligt. Tänk vad bra själen skulle må om man oftare kunde se livet genom ett barns ögon; Så spännande, färgglad och oskriven. Hailey skrattade under hela tiden, gav ifrån sig små glädjetjut när en ny färg drogs över pappret, dansade i stolen när hon drog runt penslarna och pekade stolt på sig själv när jag frågade vem som gjort den. Ärligt talat trodde jag aldrig att jag skulle vilja, eller kunna, plocka upp en pensel igen, men på några sekunder väckte hon ovetandes något inom mig som jag var säker på att jag förlorat för evigt; Hon påminde mig om varför jag älskat att måla och för första gången på vad som känns som en evighet känner jag en glädje och en längtan efter att återupptäcka den delen av mig själv; Utan regler eller krav, bara för att det är roligt. Är det inte fantastiskt hur barns ofärgade glädje kan färglägga och läka själen?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
JULAFTON 2024
2024-12-26 @ 14:02:04
Hur firade ni jul?
Hoppas ni alla haft en fin jul!♥
Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.
Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.
Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.
Själv spenderade jag julafton ute hos min storasyster med familjen: Vi åt god mat, fick påhälsning från jultomten, kollade Kalle Anka, körde julklappsspelet och hade helt enkelt en underbar dag tillsammans.
Då jag för tillfället är i ett depressivt skov (och därmed är proppfylld med ångest större delen utav tiden) så är det dagar som dessa, fyllda med skratt och kärlek, som påminner mig om hur magiskt livet faktiskt är. Familjen, både den jag varit tursam att födas in i och den vi gemensamt skapat på vägen, är det viktigaste och finaste jag har. Då jag vet alltför väl hur snabbt allt kan förändras så placerar jag varsamt dessa stunder i hjärtat och virar själen kring dem; Skapar minnen som håller mig samman när livet är stormigt och ger mig en trygg punkt att hålla fast i. För det viktigaste är ju faktiskt inte materiella ting invirade i fina papper; Den finaste gåvan är stunderna vi delar med dom vi älskar; Att få vara tillsammans. Och jag är så tacksam för varje ögonblick jag får dela med alla de fantastiska människor jag valt att ha i mitt liv. Dessa stunder är gnistorna som får livslågan att brinna.
Det är också därför jag alltid tar så mycket foton jag bara kan; För att minnas. Få hålla kvar i stunderna. När livet känns tungt så är det så skrämmande lätt att glömma allt som gör livet sådär förtrollande vackert –för visst är det ju just det; Vackert. Så när ångesten försöker sudda ut glädjen tar jag fram alla foton som förevigar lyckan och påminner mig själv om att livet är byggt på ögonblick; Och jag är lycklig nog att ha samlat myriader utav myriader med gnistrande ögonblick som gör allt värt det. Ingen ångest i världen kan radera lyckan jag får uppleva eller kärleken jag omfamnas utav. Dessa stunder är allt. Precis allt.
Hur firade ni jul?
Follow
i ärlighetens namn
2024-12-08 @ 09:52:56
Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med.
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.
Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.
Ibland blir jag så fångad inuti mitt huvud, speciellt när jag under så lång tid kämpat för att hålla mig själv på en armlängds avstånd; Att aldrig riktigt låta mig själv tänka eller känna allt det där som ju behövs tänkas och kännas för att man ska kunna läka. Livrädd för att mitt hjärta inte ska klara av smärtan som osynligt tynger och drar det ned likt gammal sjö kring en kapsejsad båt; Med en spegelblank yta som döljer de korsande strömmar som sliter sjön åt alla håll. En perfekt metafor. Ett imperfekt inre.
Ibland har jag försökt tillåta mig själv att tänka på allt som skett, känna vad som behövs få kännas; Tvingat mig själv att tänka på varje liten detalj. Men smärtan försätter själen i chock; Den är för stor, för tung, för mycket. Och så plötsligt står man där igen och skrattar fastän man inte känner glädjen inuti och säger att allt är bra fastän man inte riktigt känner något alls och tvingar sig själv att låtsas vara någon man behöver vara för att orka med att egentligen inte vara alls.
Jag minns inte senast jag kände mig som mig själv, på riktigt. Min hjärna fungerar inte som den gjorde förut. Innan. Det tar all min energi att förstå simpla saker och sedan är jag för trött för att orka någonting mer. Några sladdar har klippts inom mig, så elektroderna som ska anslutas till varandra istället skickar tomma stötar och med en knastrande huvudvärk tar det stopp. Helt plötsligt kan det ta stopp; Mitt i en mening, i en diskussion, när någon berättar något. Helt plötsligt tar det stopp och jag förstår inte längre vad de eller jag pratar om, förstår inte sammanhanget, förstår inte alla ord som sägs. Som om hela världen talar ett språk jag inte lärt mig ännu och jag står utanför allt det jag borde veta och förstå. Jag har kraschat förut; Kört huvudet rakt genom betongväggen och kämpat för att ta mig tillbaka. Men inte såhär. Det är inte bara utmattning, trötthet, sorg. Det är urkoppling och frånkoppling och aldrig någonsin avkoppling. Det är två hjärnhalvor som plötsligt är mil ifrån varandra och så desperat försöker nå fram men aldrig räcker till. Det är år efter år utav sorg efter sorg och ändå förväntas existera normalt. Det är att äntligen se en framtid och sedan se den rasera. Det är att för första gången våga hoppas på en mening och sedan falla tillbaka in i meningslösheten. Det är ett hjärta som förtvivlat försöker hålla sig själv samman med några ynka trådar likt ett söndertrasat segel i en orkan. Det är att göra och säga vad man tror de orkar höra men aldrig riktigt säga som det är. Det är att aldrig känna sig frisk men inte riktigt få kalla sig för sjuk. Det är en kronisk klump i bröstet men aldrig gråta. Det är att möta alla motgångar med en klackspark och sedan sparka på sig själv när man ligger ned. Det är känslan av att inte känna alls. Känslan av att leva i en glasbubbla och världen alltid är precis utom räckhåll men aldrig riktigt intill och att höra deras mumlande ord men aldrig tillräckligt högt för att tyda vad som sägs. Försöka förstå och relatera till någons oklara meningar medan man bläddrar i sitt emotionella lexikon och inser att man inte alls förstår någonting längre. Det är att få en dag utav fullkomlig klarhet och intala sig själv att det går åt rätt håll, bara för att vakna nästa morgon med bruset från vågorna i huvudet och drunkna igen och igen. Det är att konstant gaslighta sig själv; Tänka att man överdriver, så farligt är det inte, andra klarar ju av det, man är bara klen. Alltid känna att man borde vara, orka, göra, kunna –mer. Med tyngden på axlarna ska man desperat krypa framåt och inte klaga för man har ju så mycket och det man inte har ska man inte fastna i. Men det är ju precis vad man gör. Och det förminskar inte tacksamheten kring vad man har, för visst är man så tacksam hela tiden. Men det man saknar kan ibland få en att sakna ihjäl sig och det är bara ett faktum man måste lära sig att leva med.
Ibland försöker jag minnas hur jag var förut; Innan. Hur jag kände, tänkte, gjorde. Hur jag skrattade när det kändes i magen. Hur jag pratade när jag kunde binda samman tankar och idéer och inte glömde bort vad orden betydde. Hur jag var innan alla sladdar klipptes i hopp om att desarmera innan explosionen kom men istället desarmerade hela livet och inga känslor riktigt kan gnistra till. Ibland glömmer jag bort att låtsas och ansiktet blir blankt. Hjärnan tom och överfull på samma gång. Men så påminns jag och marionettspelaren inuti drar i trådarna och så lyfts mungiporna och allt är som det ska igen. Allt är precis som det ska igen. Fastän kanske... kanske aldrig mer.
Och så säger jag godmorgon fastän natten aldrig tycks ta slut och så säger jag ja fastän allt jag känner är nej och så skrattar jag fastän jag inte förstår det roliga och så går jag till sängs med betongblocket i bröstet och så vaknar jag imorgon och gör samma sak en gång till. Allt...allt är precis som det ska. Normaliserad tomhet och det är precis som det ska vara. Precis, precis som det ska vara.
Och kanske går jag in och raderar orden jag skrivit för att slippa prata, för jag vill ju inte prata. Jag kan inte. Jag förstår inte riktigt hur. Och jag har ju aldrig riktigt varit den som pratar om men alltid den som pratas med och det är så jag trivs bäst. Men jag går till psykologen och försöker reda ut men tycks alltid glömma bort allt i en handvändning och stirrar på ingenting med en blank hjärna som kanske vet vad som behövs pratas om men inte kan ansluta munnen till tanken så marionettspelaren börjar desperat dra i alla trådar och rep och så spelar man livets bästa roll som inte-alls-trasig och så går man därifrån och har ingen aning om vad som precis har hänt. Det är så mycket lättare att hålla sig själv på en armlängs avstånd. Andra tror att det är dem man inte släpper in, men det stämmer ju inte; Man släpper inte in sig själv. För gör man det blir man sjösjuk under ytan och kanske hade man lärt sig simma bättre med tiden men just nu är det lugnare att sitta på sin öde ö och inte vara alls. Precis som man ska vara.
Follow
bockar av listan
2024-11-18 @ 15:17:42
Dagens lista fylldes på med saker som behövde göras.
Jag föredrar att alltid bryta ned allt som behöver göras i mindre delar, delvis då det känns som ett betydligt mindre projekt och delvis för att jag får en välbehövlig liten dopaminkick varje gång jag får bocka av något vilket får mig att orka köra vidare. Hade jag bara skrivit "städa köket" t.ex. så hade det känts som ett jättestort projekt, jag hade inte vetat var jag skulle börja och det hade inte känts som jag fick något gjort –på så vis hade jag tappat motivationen halvvägs. Detta är något jag lärt mig under mina depressiva episoder och som verkligen hjälper mig. Jag föredrar dessutom fysiska listor då jag vill ha dem framför mig och få göra en liten bock. När jag behöver extra pepp skriver dem dessutom i olika färger för att lura hjärnan till att tro att det är roligare, samt hjälpa hjärnan sortera upp sakerna. Kan låta löjligt, men som någon som kämpar mycket med både ADHD och utmattningar så är det dessa små saker som leder vägen "tillbaka", allt som förenklar vardagen är ett välkommet andetag. Man behöver hitta sätt som fungerar för en, och för mig är checklistor det bästa –i alla lägen.
Jag har nu precis lagat mat (check) och andra tvätten blev färdig medan jag skrev detta inlägg (check), så snart är listan genomförd. Jag ska hänga upp tvätten nu, sedan ska jag sätta i hårfärgen och låta den verka medan jag gör klart det sista, på så vis kan jag ta en dusch och bara sjunka ned i soffan sen. Det är helt okej att ha dagar då man inte orkar mer än ta sig genom dem, men herregud vad skönt det är att få saker gjorda när man kan.
Dagens lista fylldes på med saker som behövde göras.
Jag föredrar att alltid bryta ned allt som behöver göras i mindre delar, delvis då det känns som ett betydligt mindre projekt och delvis för att jag får en välbehövlig liten dopaminkick varje gång jag får bocka av något vilket får mig att orka köra vidare. Hade jag bara skrivit "städa köket" t.ex. så hade det känts som ett jättestort projekt, jag hade inte vetat var jag skulle börja och det hade inte känts som jag fick något gjort –på så vis hade jag tappat motivationen halvvägs. Detta är något jag lärt mig under mina depressiva episoder och som verkligen hjälper mig. Jag föredrar dessutom fysiska listor då jag vill ha dem framför mig och få göra en liten bock. När jag behöver extra pepp skriver dem dessutom i olika färger för att lura hjärnan till att tro att det är roligare, samt hjälpa hjärnan sortera upp sakerna. Kan låta löjligt, men som någon som kämpar mycket med både ADHD och utmattningar så är det dessa små saker som leder vägen "tillbaka", allt som förenklar vardagen är ett välkommet andetag. Man behöver hitta sätt som fungerar för en, och för mig är checklistor det bästa –i alla lägen.
Jag har nu precis lagat mat (check) och andra tvätten blev färdig medan jag skrev detta inlägg (check), så snart är listan genomförd. Jag ska hänga upp tvätten nu, sedan ska jag sätta i hårfärgen och låta den verka medan jag gör klart det sista, på så vis kan jag ta en dusch och bara sjunka ned i soffan sen. Det är helt okej att ha dagar då man inte orkar mer än ta sig genom dem, men herregud vad skönt det är att få saker gjorda när man kan.
Follow
tisdag i bilder och gifs
2024-11-13 @ 00:47:00
Kör alltid kaffe och dansparty för att vakna på morgonen haha, skönaste som finns för att vända humöret. Här ser ni energiskillnaden mellan första koppen kaffe vs. under andra koppen haha?? Har världens sämsta morgonhumör innan kaffet och är världens gladaste morgonmänniska efter, därför föredrar jag alltid att vakna före alla andra. Vill vara tjurig ifred en stund först.
Körde igång min "bitches have more fun"-lista i lurarna och då kickade energin igång på riktigt, så spenderade 1,5 timme på att dricka kaffe och ha mitt alldeles egna lilla girlpowerparty iklädd den underbara morgonrocken jag fick i bröllopspresent utav Alva och Alex (hade den när jag gjorde mig i ordning vid bröllopet, såå fin och skön).
Sen var det dags att göra sig redo för att åka till stugan, så tog på lite mascara, fyllde i halva ögonbrynet (kommer förevigt vara arg att det försvann p.g.a sköldkörteln, helt onödigt) och tog ut håret. Trodde det skulle hunnit torka på 12 timmar men kändes fasen blötare än när jag snurrade upp det igårkväll, men men! Gillade det ändå. Tvättar ju håret ungefär var tionde dag så får ett helt orimligt självförtroende när det väl är nytvättat hahaha. Får ni andra så också?
Om ni inte ser det (jo, det gör ni) så har jag något snapchatfilter på gifsen osv här ovan. Vet att det är lite fusk men jag vill l e v a i det. Och jag vet vad mina vänner tänker; "shit, du var inne på snapchat? Då hörs vi igen om tre månader då" hahaha. Har typ bara snapchat för att ha kvar alla memories man har där, använder det annars ytterst sällan. Varit liiite bättre sedan jag började med adhdmedicinen, men det är väldigt lite bättre.
Väckte världens bästa sjusovare så vi kunde åka och bad den nyvakna gullfjärten ta bilder ihop med mig på toan och han är världens snällaste så det gjorde han såklart. Han fick stå där och huka sig för att synas i bild och det fick mig att börja undra om jag krymper igen eller om en vuxen man fortsätter växa i all evighet? Skiljer redan cirkus 15 cm mellan oss och det är redan lite för stor skillnad tycker jag (och min felvridna pisksnärtsnacke instämmer). Och jag vill a b s o l u t inte krympa tack på förhand?? Förhoppningsvis har jag bara hållning som en gammal mjölkerska eller något, hoppas jag. Hellre det, faktiskt.
Vi åkte ut till stugan för att dra upp bryggan och ta en mysfika. Det var precis svinkallt, men ändå himla mysigt.
Youssef bad mig kolla i kikhålet och där såg jag detta, Cera är så sjukt less på vår idioti medan Youssef är precis asglad hahaha
Youssef fick någon skoluppgift, att analysera poesi, som påminde mig om en jag gjort så jag gick in och skulle läsa min gamla. Då, från ingenstans, aktiverades hyperfokus och helt plötsligt hade jag spenderat närmare 4 timmar åt att läsa om Eve och skrivit 619 ord (på engelska) om Eve i relation till dikten "A Daughter of Eve" och hur de olika myterna kring henne påverkar och breddar den möjliga analysen. Väldigt intressant läsning som sedan resulterade i 45 minuters djupdykning i preventivmedel och aborter på 1800-talet innan hjärnan helt plötsligt tog stopp och jag nu minns cirka 2% utav allt jag läst och knappt underrubrikerna i vad jag skrivit så jag lär väl knappt vara till någon hjälp ändå. Adhd i sitt esse.
Vad skönt det vore om det gick att kontrollera och styra sin hyperfokus så jag kunde få det jag behöver göra gjort, istället för att bli helt besatt utav saker jag inte direkt har användning för och ändå inte kommer ihåg sen?! Jag kan få hyperfokus på vad som helst; Jag blir helt besatt, glömmer äta, sova och gå på toaletten, lär mig allt som går, pratar om det hela tiden (alternativt pratar inte med någon för jag är så uppslukad så ingenting annat existerar) –och sedan släpper jag det för att aldrig tänka på det igen, och hoppar till nästa. Det är en underbar, nästan manisk, känsla när man är mitt i det, men efteråt är både kropp och knopp körda rakt genom betongväggen och jag känner mig extremt överstimulerad. Typ nu. Nu är jag för trött för att sova och då kickar batterierna om sig igen och igen med lite sämre funktion vid varje omstart, ungefär.
Hursomhelst så avslutade jag kvällen med en hemmagjord, gudomlig panoumiburgare. Jag gillar inte hamburgebröd så jag toastar brödskivor, så extremt mycket godare. Vill man vara lite extra snitsig (och mätt) så kan man göra två fullgjorda ugnstoast med pålägg och hela köret och sedan använda som bröd. Lite färskost, prästost, kryddor, dressing, sallad och bbq gör den perfekt. Har inte ätit ordentlig mat sedan lördagslunchen (mitt måltidsinsulin tog slut och det tog väldigt lång tid för nya receptet så jag har ätit...keso. Och grönsallad (bladspenat, gurka, lök)) så nu unnade jag mig en riktigt god middag framför lite Friends.
Jag har väldigt svårt att fokusera vilket gjort att detta inlägg tagit flera timmar att slutföra?? Min hjärna börjar stänga av? Varit trött sen...kl 20? Klockan är snart 01 men jag k a n inte slappna av? Jag ska upp senast 6:30 imorgon då Hailey kommer vid 7:30 och därför måste jag verkligen sova. Så här kommer två rykande färska, svintrötta och filterlösa bilder i sämsta tänkbara ljus; Och med dem säger jag godnatt.
Varning: Jag är övertrött och inlägget blir därför elva kilometer långt. Rätt in i kaklet kör vi. Välkomna.
Imorse vaknade jag strax efter 06, så gick upp och satte på kaffe och gjorde i ordning frukosten medan Youssef sov vidare.
Imorse vaknade jag strax efter 06, så gick upp och satte på kaffe och gjorde i ordning frukosten medan Youssef sov vidare.
Kör alltid kaffe och dansparty för att vakna på morgonen haha, skönaste som finns för att vända humöret. Här ser ni energiskillnaden mellan första koppen kaffe vs. under andra koppen haha?? Har världens sämsta morgonhumör innan kaffet och är världens gladaste morgonmänniska efter, därför föredrar jag alltid att vakna före alla andra. Vill vara tjurig ifred en stund först.
Väckte världens bästa sjusovare så vi kunde åka och bad den nyvakna gullfjärten ta bilder ihop med mig på toan och han är världens snällaste så det gjorde han såklart. Han fick stå där och huka sig för att synas i bild och det fick mig att börja undra om jag krymper igen eller om en vuxen man fortsätter växa i all evighet? Skiljer redan cirkus 15 cm mellan oss och det är redan lite för stor skillnad tycker jag (och min felvridna pisksnärtsnacke instämmer). Och jag vill a b s o l u t inte krympa tack på förhand?? Förhoppningsvis har jag bara hållning som en gammal mjölkerska eller något, hoppas jag. Hellre det, faktiskt.
Sista är min favvo, gillar den♥ Vet att man fortfarande ser att jag är röd, men tycker mer det blir som en liten solbränna när jag har brun utan solen? Avskyr annars att jag är röd (mot min vitblåa hud ser jag lite ut som en skräckfilmsvariant av Pinoccio -"I'm a real boy!") men med lite fejkbränna tycker jag faktiskt tvärtom, då gillar jag det. Märkligt det där.
Vi åkte ut till stugan för att dra upp bryggan och ta en mysfika. Det var precis svinkallt, men ändå himla mysigt.
Youssef bad mig kolla i kikhålet och där såg jag detta, Cera är så sjukt less på vår idioti medan Youssef är precis asglad hahaha
Youssef fick någon skoluppgift, att analysera poesi, som påminde mig om en jag gjort så jag gick in och skulle läsa min gamla. Då, från ingenstans, aktiverades hyperfokus och helt plötsligt hade jag spenderat närmare 4 timmar åt att läsa om Eve och skrivit 619 ord (på engelska) om Eve i relation till dikten "A Daughter of Eve" och hur de olika myterna kring henne påverkar och breddar den möjliga analysen. Väldigt intressant läsning som sedan resulterade i 45 minuters djupdykning i preventivmedel och aborter på 1800-talet innan hjärnan helt plötsligt tog stopp och jag nu minns cirka 2% utav allt jag läst och knappt underrubrikerna i vad jag skrivit så jag lär väl knappt vara till någon hjälp ändå. Adhd i sitt esse.
Vad skönt det vore om det gick att kontrollera och styra sin hyperfokus så jag kunde få det jag behöver göra gjort, istället för att bli helt besatt utav saker jag inte direkt har användning för och ändå inte kommer ihåg sen?! Jag kan få hyperfokus på vad som helst; Jag blir helt besatt, glömmer äta, sova och gå på toaletten, lär mig allt som går, pratar om det hela tiden (alternativt pratar inte med någon för jag är så uppslukad så ingenting annat existerar) –och sedan släpper jag det för att aldrig tänka på det igen, och hoppar till nästa. Det är en underbar, nästan manisk, känsla när man är mitt i det, men efteråt är både kropp och knopp körda rakt genom betongväggen och jag känner mig extremt överstimulerad. Typ nu. Nu är jag för trött för att sova och då kickar batterierna om sig igen och igen med lite sämre funktion vid varje omstart, ungefär.
Hursomhelst så avslutade jag kvällen med en hemmagjord, gudomlig panoumiburgare. Jag gillar inte hamburgebröd så jag toastar brödskivor, så extremt mycket godare. Vill man vara lite extra snitsig (och mätt) så kan man göra två fullgjorda ugnstoast med pålägg och hela köret och sedan använda som bröd. Lite färskost, prästost, kryddor, dressing, sallad och bbq gör den perfekt. Har inte ätit ordentlig mat sedan lördagslunchen (mitt måltidsinsulin tog slut och det tog väldigt lång tid för nya receptet så jag har ätit...keso. Och grönsallad (bladspenat, gurka, lök)) så nu unnade jag mig en riktigt god middag framför lite Friends.
Jag har väldigt svårt att fokusera vilket gjort att detta inlägg tagit flera timmar att slutföra?? Min hjärna börjar stänga av? Varit trött sen...kl 20? Klockan är snart 01 men jag k a n inte slappna av? Jag ska upp senast 6:30 imorgon då Hailey kommer vid 7:30 och därför måste jag verkligen sova. Så här kommer två rykande färska, svintrötta och filterlösa bilder i sämsta tänkbara ljus; Och med dem säger jag godnatt.
Follow
dina färger
2024-10-31 @ 12:53:33
Denna dikt är min bearbetning. Den har tagit mig omkring åtta år att skriva.
Den första versen skrev jag för ganska många år sedan nu, när jag precis påbörjat min traumabehandling och dränktes i känslor utav skuld, skam och smuts.
Vers två tillkom några år senare, när jag fann den då bortglömda första versen slarvigt nedskriven i min ångestbok. Det kändes som om jag inte kom någonstans. Jag kände mig fast.
Vers tre tog ytterligare ett år och skrevs när jag först insåg att jag självskadade genom män, vilket gjorde mig kall och avstängd. Återigen fylldes jag med skam. Det kändes som jag var tillbaka på ruta ett och jag trodde aldrig att det skulle bli bättre.
Vers fyra skrevs cirka åtta månader senare, när jag äntligen började läka; När jag valt att inte överhuvudtaget dejta någon, utan istället tog ut mig själv på dejter och la all fokus på mitt välmående. Bit för bit började jag bygga upp mig själv.
Vers fem skrev jag tre månader senare, när jag dansade runt i regnet och för första gången kände mig lycklig –det var samma dag jag skrev [detta] inlägg. Jag har alltid älskat att stå i regnet och säger alltid att det känns som om det tvättar bort allt; Som om det renar själen. Jag står fast vid det.
Vers sex och sju skrev jag för några månder sedan, fyra år senare, när jag återigen fann dessa verser och insåg hur långt jag kommit.
Genom verserna fick jag inte bara släppa ut det som slet sönder mig inuti, utan jag målade en karta där jag fått följa min egen väg genom bearbetningen, där jag kan se tillbaka och inse att varje steg jag släpande tog har lett mig hit. Det gör ont att läsa den, samtidigt som den fyller mig med så mycket styrka, hopp och stolthet. Tänk att jag tog mig enda hit.
Denna dikt är min bearbetning. Den har tagit mig omkring åtta år att skriva.
Den första versen skrev jag för ganska många år sedan nu, när jag precis påbörjat min traumabehandling och dränktes i känslor utav skuld, skam och smuts.
Vers två tillkom några år senare, när jag fann den då bortglömda första versen slarvigt nedskriven i min ångestbok. Det kändes som om jag inte kom någonstans. Jag kände mig fast.
Vers tre tog ytterligare ett år och skrevs när jag först insåg att jag självskadade genom män, vilket gjorde mig kall och avstängd. Återigen fylldes jag med skam. Det kändes som jag var tillbaka på ruta ett och jag trodde aldrig att det skulle bli bättre.
Vers fyra skrevs cirka åtta månader senare, när jag äntligen började läka; När jag valt att inte överhuvudtaget dejta någon, utan istället tog ut mig själv på dejter och la all fokus på mitt välmående. Bit för bit började jag bygga upp mig själv.
Vers fem skrev jag tre månader senare, när jag dansade runt i regnet och för första gången kände mig lycklig –det var samma dag jag skrev [detta] inlägg. Jag har alltid älskat att stå i regnet och säger alltid att det känns som om det tvättar bort allt; Som om det renar själen. Jag står fast vid det.
Vers sex och sju skrev jag för några månder sedan, fyra år senare, när jag återigen fann dessa verser och insåg hur långt jag kommit.
Genom verserna fick jag inte bara släppa ut det som slet sönder mig inuti, utan jag målade en karta där jag fått följa min egen väg genom bearbetningen, där jag kan se tillbaka och inse att varje steg jag släpande tog har lett mig hit. Det gör ont att läsa den, samtidigt som den fyller mig med så mycket styrka, hopp och stolthet. Tänk att jag tog mig enda hit.
Follow
mysmani
2024-10-18 @ 13:18:51
Gilmore Girls, kaffe och soffhäng
Hösten till ära har jag självfallet startat om Gilmore Girls, det är liksom ett måste varje höst. Att krypa upp i soffan med en kopp kaffe och mina älskade djur är livsnjut på ett helt annan nivå.
Lunchdejt med syster & systerdotter
Hailey var här några timmar, när Natta sedan var färdig så hämtade hon upp oss båda och vi åkte runt i lite affärer. Sedan bjöd hon på lunch innan vi åkte vidare till pappa för födelsedagsfika. En supermysig dag, såå härligt att få lite systertid också!
Utslagna hjärtan
Hailey är ju som sagt här en del medan Natta är i skolan, och både jag & Youssef är tacksamma att ha möjligheten att kunna få så mycket tid med henne. Igår skulle Youssef lägga sig och läsa sin bok bredvid Hailey, men jag tyckte det var lite väl tyst...så när jag gick in fann jag dem såhär. Helt utslagna båda två. Gullfisar♥
Spegel, spegel på väggen där; Säg vem som mest energisk i universum är
Jag är inne i vad vi tror är lite av en blandepisod, och p.g.a detta sover jag...knappt. Insomningsmedicinen jag brukar ta hjälper inte alls; Jag blir avslappnad någon halvtimme, sedan är det som om hjärnan startar om sig och jag har oändligt med idéer, små projekt och är överallt och ingenstans, haha. Igårkväll tog jag därför sömnmedicinen jag har för "nödfall", då den brukar slå ut mig fullständigt. Det verkade inte som vanligt, men jag har nog sovit mer inatt än sammanlagt senaste veckan.
Youssef brukar märka av mina episoder innan jag gör det, så han har liksom sagt att jag nog börjar gå lite uppåt sedan ett litet tag tillbaka, men jag har sagt att "näe det tror jag inte, jag är nog bara piggare". ADHD och Bipolär kan verkligen göra mig antingen oförmögen att ta mig ur sängen, eller oförmögen att stanna kvar i den, haha. Konstrasterna. Häromdagen åkte han till jobbet runt kl 16 och jag tänkte bara ställa i ordning några skor... några timmar senare hade jag möblerat om h e l a lägenheten; Flyttat runt alla byråar, bokhyllor (och hängt/satt upp grejer i dem), garderoben, tv, soffa, dator...allt. Detta är tunga grejer, bara bokhyllorna krävde två personer för att flytta häromdagen (de går liksom inte ens genom dörrhålen i upprätt läge) och jag som har problem med nacken och ena axeln har annars svårt att bära tungt, men på något vis lyckades jag flytta allt vi äger och har ungefär. Kände mig skitnöjd faktiskt. Alva kom hit och umgicks, sedan sov jag sammanlagt 1,5h timme på morgonkvisten innan jag gick upp igen, energisk och redo för nya projekt. Efter det erkände jag dock att jag nog kanske är lite väl uppåt, trots allt, haha.
Äntligen höst
Det finns ingen årstid jag älskar mer än hösten. Frisk, krispig luft, skiftande vackra färger, dimma, regn mot fönstret, mysiga tröjor...vad mer behövs? Att gå höstpromenader är det mysigaste som finns. Så, så, SÅ tacksam att hösten äntligen är här. Jag önskar det var höst minst ett halvår per år.
Det finns ingen årstid jag älskar mer än hösten. Frisk, krispig luft, skiftande vackra färger, dimma, regn mot fönstret, mysiga tröjor...vad mer behövs? Att gå höstpromenader är det mysigaste som finns. Så, så, SÅ tacksam att hösten äntligen är här. Jag önskar det var höst minst ett halvår per år.
Gilmore Girls, kaffe och soffhäng
Hösten till ära har jag självfallet startat om Gilmore Girls, det är liksom ett måste varje höst. Att krypa upp i soffan med en kopp kaffe och mina älskade djur är livsnjut på ett helt annan nivå.
Lunchdejt med syster & systerdotter
Hailey var här några timmar, när Natta sedan var färdig så hämtade hon upp oss båda och vi åkte runt i lite affärer. Sedan bjöd hon på lunch innan vi åkte vidare till pappa för födelsedagsfika. En supermysig dag, såå härligt att få lite systertid också!
Utslagna hjärtan
Hailey är ju som sagt här en del medan Natta är i skolan, och både jag & Youssef är tacksamma att ha möjligheten att kunna få så mycket tid med henne. Igår skulle Youssef lägga sig och läsa sin bok bredvid Hailey, men jag tyckte det var lite väl tyst...så när jag gick in fann jag dem såhär. Helt utslagna båda två. Gullfisar♥
Spegel, spegel på väggen där; Säg vem som mest energisk i universum är
Jag är inne i vad vi tror är lite av en blandepisod, och p.g.a detta sover jag...knappt. Insomningsmedicinen jag brukar ta hjälper inte alls; Jag blir avslappnad någon halvtimme, sedan är det som om hjärnan startar om sig och jag har oändligt med idéer, små projekt och är överallt och ingenstans, haha. Igårkväll tog jag därför sömnmedicinen jag har för "nödfall", då den brukar slå ut mig fullständigt. Det verkade inte som vanligt, men jag har nog sovit mer inatt än sammanlagt senaste veckan.
Youssef brukar märka av mina episoder innan jag gör det, så han har liksom sagt att jag nog börjar gå lite uppåt sedan ett litet tag tillbaka, men jag har sagt att "näe det tror jag inte, jag är nog bara piggare". ADHD och Bipolär kan verkligen göra mig antingen oförmögen att ta mig ur sängen, eller oförmögen att stanna kvar i den, haha. Konstrasterna. Häromdagen åkte han till jobbet runt kl 16 och jag tänkte bara ställa i ordning några skor... några timmar senare hade jag möblerat om h e l a lägenheten; Flyttat runt alla byråar, bokhyllor (och hängt/satt upp grejer i dem), garderoben, tv, soffa, dator...allt. Detta är tunga grejer, bara bokhyllorna krävde två personer för att flytta häromdagen (de går liksom inte ens genom dörrhålen i upprätt läge) och jag som har problem med nacken och ena axeln har annars svårt att bära tungt, men på något vis lyckades jag flytta allt vi äger och har ungefär. Kände mig skitnöjd faktiskt. Alva kom hit och umgicks, sedan sov jag sammanlagt 1,5h timme på morgonkvisten innan jag gick upp igen, energisk och redo för nya projekt. Efter det erkände jag dock att jag nog kanske är lite väl uppåt, trots allt, haha.
Jag: Näe, jag är inte alls uppåt
Jag, tio minuter senare:
Jag, tio minuter senare:
Varje gång Youssef får ett sms med texten "Det hände en grej" så vet han att det betyder att jag fått ett infall och att han kommer komma hem till en "ny" lägenhet, haha. Han är van. Dessutom blir det ärligt talat alltid bra, så vi båda uppskattar ändå mina små infall. Ibland rensar jag ur alla skåp (vilket jag också gjorde dagen innan haha), organiserar, gör om möbler, möblerar om, målar om... Ja, mycket kan hända medan han jobbar jour. Men det är ju så jäkla skönt att äntligen få saker gjorda?!
Just nu sitter jag och dricker kaffe, skriver detta inlägg och lyssnar på Sabinas nya, underbara låt (lyssna på den HÄR!!!). När jag druckit upp ska jag sätta fart med disken och maten så jag kan göra lite lådor, sedan ska jag försöka få färdigt alla bokhyllor.
Vad gör ni idag?
Just nu sitter jag och dricker kaffe, skriver detta inlägg och lyssnar på Sabinas nya, underbara låt (lyssna på den HÄR!!!). När jag druckit upp ska jag sätta fart med disken och maten så jag kan göra lite lådor, sedan ska jag försöka få färdigt alla bokhyllor.
Vad gör ni idag?
Follow
Aurora, stjärnstoft och att färglägga själen
2024-10-13 @ 12:24:25
Häromkvällen fick jag en notis från auroraappen; Hög aktivitet över hela Sverige.
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.
Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."
Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.
När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."
När jag i våras fick se ett svagare norrsken var jag så himla lycklig, men jag har alltid velat se ett starkare. Det har liksom stått överst på min bucket list sedan barnsben. Hela kvällen kikade jag ut genom fönstret och såg...ingenting –förutom moln. Jag klickade in och ut ur väderappar som alla sa samma sak: Heltäckande molnighet hela kvällen och natten. Men vi bestämde oss ändå för att chansa, så runt 20:30 satte vi oss i bilen och försökte lista ur var vi skulle åka för att ha störst chans att få se något. Jag kom på ett ställe där jag tänkte att det både skulle vara mörkt och lätt att se åt alla håll. Vid cirka kl 21 hade vi parkerat bilen, gått den lilla promenaden ned i kolsvart mörker och hittat vad som kändes som rätt plats. Vi stod en bra stund vid vattenbrynet med den kyliga blåstet bitandes i ansiktet, i sådant mörker att vi knappt såg varandra på någon meters avstånd. Jag stirrade på de mörka molnen och hoppades att det skulle spricka upp. Av och till såg vi ett svagt, pulserande ljus genom molnen, men molntäcket var fortfarande alldeles för tjockt för att verkligen se något. Genom en liten spricka såg jag ett tydligt stjärnfall, så jag slöt ögonen och önskade att vi skulle få se norrskenet. "Snälla universum, jag önskar mig en blåst som för iväg molnen så vi får se norrsken på riktigt. Jag behöver det." Jag vet att de flesta kanske inte tror på kraften i stjärnfall, men för mig är det som en bön; Universum är vad jag tror på och stjärnfall är som en tillfällig förbindelse mellan universum och människa. Som universums sätt att tala om att avståndet för några sekunder är oväsentligt. Vi är ju alla byggda utav stjärnstoft.
Jag öppnade ögonen och tog ett djupt andetag. Väderapparna sa fortfarande samma sak. Men, inom några minuter började det blåsa kraftigt, molnen skingrades och himlen färgades sakta men säkert i dansande färger; Först svagt synliga bakom oss –sedan ökade de i intensitet. Efter en liten stund var det som om någon tände himlen; På någon sekund lyste den upp i starka sken och plötsligt såg vi både varandra och omgivningen tydligt. Jag tänkte för en sekund att allt kändes så klart. Hela livet; Det som känts så överväldigande tungt, skymmande mörkt och ensamt under så lång tid, kändes plötsligt tydligt. Som om någon drog bort den sorgsna slöjan som täckt ögonen, och jag kunde se. Känna. Finnas till. Vara en liten del utav allt stjärnstoft som hör samman med universum. I mitt huvud hörde jag tonerna till "Song for Sienna", som jag ju så ofta gör när själen kan andas och livet äntligen orkar vända blad. Jag kramade Youssef. "Jag säger ju att universum kräver balans. Ja, vi hade det värsta året någonsin och trodde vi skulle dö utav sorg. Allt var grått. Men i år... i år har vi fått tillbaka så mycket. I år får vi tillbaka färgerna. Jag är så tacksam."
Som ett barn på julafton rentav studsade jag runt, så oförmögen att stå still när de positiva känslorna porlade som en kolsyrad bäck genom kroppen. Var jag än vände blicken så dansade himlen framför mig. Pulserade; Och jag kände hur ljusen for genom mina kärl; Färglade mörkret; Hjälpte själen att återuppstå. Inte så att allt det där smärtsamma försvann, men så att det blev lite lättare. Vackrare. Jag tänkte på alla gånger jag inte velat leva, alla gånger jag inte kunnat se något ljus i tunnelns slut. Men här var jag nu; Kanske inte i tunnelns slut, men inuti regnbågen. Inuti livet. Levande. Så magiskt det är att få vara mitt i, istället för vid det överhängande slutet. Jag överväldigades utav hur vackert det var. Så lycklig. Och så oändligt tacksam.
När vi kom hem stod jag kvar utanför porten i några minuter. Andades djupt och lugnt. Tittade upp mot himlen hela tiden. Hjärtat, som så ofta försökt slita sig ur bröstkorgen, kändes tryggt; Det slog varma slag. Fyllt med färger. Så kom ännu ett stjärnfall, rakt ovanför. Jag log och slöt ögonen. "Jag har ingen mer önskan nu. Jag vill bara säga tack; Tack, universum. Tack snälla."
Fotade med Google Pixel 7a, mörkerläge.
Follow
vecka 40
2024-10-07 @ 08:07:33
Sopplunch och valpfoto med bästisarna, höstpromenader med lillfisen, en massa gos med Haileybus, sträckkolla dokumentärserie om sekter (rekommenderas varmt för alla fellow sektfascinerade, tipsar alla om den nu haha, SÅ bra upplägg! "People Magazine Investigates: Cults" på Max), mys med mannen... Ja, en härlig vecka. Jag tog dessutom äntligen tag i att färga håret och ögonbrynen, och nu känner jag mig som mig själv igen. Har även upptäckt att en viss färg på läppstift får det att se ut som jag har nygjorda läppar och jag älskar det. I övrigt sover jag max 3h/natt 6 dagar i veckan, och den sjunde dagen är jag som en zombie istället, så det är ju... spännande.
Har var väldigt social och utåt denna vecka, både fysiskt och över telefon, vilket är superroligt, men som också ringer lite grann i larmklockorna –såhär social är jag sällan (aldrig) om jag inte är på väg uppåt, så det i kombination med sömnbristen och rastlösheten gör att Youssef tog upp det med mig, och jag förstår varför. Jag försöker vara uppmärksam på förändringar men det är svårt att avgöra när man själv är "för" pigg, energisk, social, rastlös, svängig, etc. Bipolär är ärligt talat en sjuhelvetes sjukdom och den jag har/haft mest kamp med och mot. Som tur är har jag ett fantastiskt nätverk omkring mig som har förståelse, och närstående i samma sits som verkligen förstår hur det är –det är värt så himla mycket. Men ja, det är knepigt faktiskt. Men som allt annat så rer det sig, som jag säger.
Igårkväll stod jag och gjorde en jäkla massa mat för att förbereda inför veckan; Laxgratäng och korvstroganoff, med broccoli och morötter till båda, samt min egen laxröra för Youssef att ha som ordentligt mellanmål (t.ex. perfekt att smeta på ett knäcke), och en stor sallad som alltid står redo i kylen (avskyr att behöva hacka upp till varje måltid). Det räcker åtminstone veckan ut, vilket är skönt då vi har fullt upp denna vecka. Älskar att preppa maten innan! Tog mig knappt 2h, och nu behöver jag inte laga mat resten utav veckan –såå skönt!
Nu är Natta på väg hit för att lämna Hailey så ska jag ha en mysdag med henne♥
Sopplunch och valpfoto med bästisarna, höstpromenader med lillfisen, en massa gos med Haileybus, sträckkolla dokumentärserie om sekter (rekommenderas varmt för alla fellow sektfascinerade, tipsar alla om den nu haha, SÅ bra upplägg! "People Magazine Investigates: Cults" på Max), mys med mannen... Ja, en härlig vecka. Jag tog dessutom äntligen tag i att färga håret och ögonbrynen, och nu känner jag mig som mig själv igen. Har även upptäckt att en viss färg på läppstift får det att se ut som jag har nygjorda läppar och jag älskar det. I övrigt sover jag max 3h/natt 6 dagar i veckan, och den sjunde dagen är jag som en zombie istället, så det är ju... spännande.
Har var väldigt social och utåt denna vecka, både fysiskt och över telefon, vilket är superroligt, men som också ringer lite grann i larmklockorna –såhär social är jag sällan (aldrig) om jag inte är på väg uppåt, så det i kombination med sömnbristen och rastlösheten gör att Youssef tog upp det med mig, och jag förstår varför. Jag försöker vara uppmärksam på förändringar men det är svårt att avgöra när man själv är "för" pigg, energisk, social, rastlös, svängig, etc. Bipolär är ärligt talat en sjuhelvetes sjukdom och den jag har/haft mest kamp med och mot. Som tur är har jag ett fantastiskt nätverk omkring mig som har förståelse, och närstående i samma sits som verkligen förstår hur det är –det är värt så himla mycket. Men ja, det är knepigt faktiskt. Men som allt annat så rer det sig, som jag säger.
Igårkväll stod jag och gjorde en jäkla massa mat för att förbereda inför veckan; Laxgratäng och korvstroganoff, med broccoli och morötter till båda, samt min egen laxröra för Youssef att ha som ordentligt mellanmål (t.ex. perfekt att smeta på ett knäcke), och en stor sallad som alltid står redo i kylen (avskyr att behöva hacka upp till varje måltid). Det räcker åtminstone veckan ut, vilket är skönt då vi har fullt upp denna vecka. Älskar att preppa maten innan! Tog mig knappt 2h, och nu behöver jag inte laga mat resten utav veckan –såå skönt!
Nu är Natta på väg hit för att lämna Hailey så ska jag ha en mysdag med henne♥
Follow
från veckorna som gått
2024-08-29 @ 21:16:55
Kräftskiva. Familjen samlades hemma hos pappa för kräftskiva, grillning, spel och skratt. Verkligen en underbar dag/kväll.
Myspromenad. Quinn ville så gärna ta en promenad med Cera, så vi gick en sväng och pratade om allt möjligt. Så tacksam över att få vara moster till världens bästa tjejer.
Slutkörd. När hjärnan (och kroppen) inte riktigt orkar så är Brian Crain och Dickinson den bästa medicinen.
Någon som älskar husses famn. Mollie är verkligen en katt som kräver mycket uppmärksamhet, så när hon får vara i famnen (och allt fokus är på henne) så är hon mer än nöjd haha. Gullfia.
Kalas för William. Vår allas älskade Wille fyllde 7 år och det firades givetvis med tårta och mys.
Svampskogen. Cera ääälskar verkligen när vi åker ut och plockar svamp, antagligen för hon kan vara lös och vi är ute i flera timmar haha, det är skönt för henne (oss också).
Boomerbild. Detta är nog den mest tantiga bild jag tagit, men jag var SÅ orimligt nöjd med min kära morotspizzadeg. Testade lite för att försöka få till den perfekta fryspizzan (recept), och jag lyckades –otroligt stolt över detta. Ska se om jag kan lägga upp receptet här någon dag när jag har ork.
Stugmys med Carro & grabbarna. Sådana dagar lagrar man i själen och tänker tillbaka på när saker känns övermäktiga. Vår älskade lilla extrafamilj.
Det var lite bilder från veckorna som gått. Jag är inte på topp varken psykiskt eller fysiskt, men jag fick igår eventuellt positiva nyheter så jag håller krampaktigt tag i dem och blåser liv i hoppet igen. Man måste ju inte vara på topp jämt, egentligen. Det är okej att inte orka ibland. Det är iallafall vad jag intalar mig själv medan jag försöker komma ihåg att äta och sova och gråter till allt och ingenting. Ibland sköljer livet över en lite, helt enkelt. Det måste inte nödvändigtvis betyda att man drunknar. Kanske behöver man få huvudet under vatten en stund för att inte bränna ut sig. Kanske är det universums sätt att säga åt en att sakta ner, andas, bearbeta. Så man kan kliva upp och orka lite till. Kanske, kanske inte. Oavsett så tillåter jag mig själv att dras under, bara för en stund. Jag måste det; Vattna lite. Annars bränner det hål i själen. Det är okej att inte orka ibland. Det är helt okej.
Det var lite bilder från veckorna som gått. Jag är inte på topp varken psykiskt eller fysiskt, men jag fick igår eventuellt positiva nyheter så jag håller krampaktigt tag i dem och blåser liv i hoppet igen. Man måste ju inte vara på topp jämt, egentligen. Det är okej att inte orka ibland. Det är iallafall vad jag intalar mig själv medan jag försöker komma ihåg att äta och sova och gråter till allt och ingenting. Ibland sköljer livet över en lite, helt enkelt. Det måste inte nödvändigtvis betyda att man drunknar. Kanske behöver man få huvudet under vatten en stund för att inte bränna ut sig. Kanske är det universums sätt att säga åt en att sakta ner, andas, bearbeta. Så man kan kliva upp och orka lite till. Kanske, kanske inte. Oavsett så tillåter jag mig själv att dras under, bara för en stund. Jag måste det; Vattna lite. Annars bränner det hål i själen. Det är okej att inte orka ibland. Det är helt okej.
Follow
video: vi pratar ut
2024-05-06 @ 09:39:48
Vi har haft det väldigt tufft de senaste 18 månaderna (cirka). Det har varit oändligt med läkarbesök, smärta, sorg...men nu börjar vi komma ut på andra sidan och kände att vi ville göra en video där vi pratar öppet om allt som hänt; delvis för att få rensa luften och släppa skammen, men också för att själva acceptera vad som hänt och verkligen kunna gå vidare. Så detta är den mest privata video vi gjort, men det har känts väldigt skönt efteråt. Välkomna in i vårat kaos.
Jag vill informera om att vi tar upp ämnen som kan vara känsliga och/eller triggande för vissa.
Om du eller någon i din närhet mår psykiskt dåligt finns det alltid hjälp att få. På mind.se finns mycket bra information kring var du kan vända dig för stöd och råd [Klicka här].
Även 1177 har bra tips, råd och kontaktförslag. Se 1177.se för att se vad som gäller i din region.
Jag vill informera om att vi tar upp ämnen som kan vara känsliga och/eller triggande för vissa.
Om du eller någon i din närhet mår psykiskt dåligt finns det alltid hjälp att få. På mind.se finns mycket bra information kring var du kan vända dig för stöd och råd [Klicka här].
Även 1177 har bra tips, råd och kontaktförslag. Se 1177.se för att se vad som gäller i din region.
Follow
Video: Ögonblicken jag kämpar för.
2023-04-03 @ 12:27:57
Mars har varit en väldigt tuff månad för mig; panikångesten gjorde sig väl påmind och har satt min hjärna i snurr. Jag tror faktiskt aldrig jag mått såhär dåligt, och med tanke på all psykisk ohälsa jag har i bagaget så säger det en del. Ingen förstår nog riktigt hur illa det faktiskt varit då jag inte gärna pratar om det med någon annan än min psykolog, men jag är ärligt talat förvånad över att jag står här nu. När livet är såhär tungt försöker jag alltid se och komma ihåg de fina sakerna i livet, och därför gjorde jag denna video med korta klipp; Detta är ögonblicken som gjort att jag orkat; De små stunderna som är de största i världen. Detta är en påminnelse till mig själv att allt inte är svart eller vitt. För någon annan är denna video inget speciellt, men för mig är den allt. Detta är mina skäl att leva.
Mars har varit en väldigt tuff månad för mig; panikångesten gjorde sig väl påmind och har satt min hjärna i snurr. Jag tror faktiskt aldrig jag mått såhär dåligt, och med tanke på all psykisk ohälsa jag har i bagaget så säger det en del. Ingen förstår nog riktigt hur illa det faktiskt varit då jag inte gärna pratar om det med någon annan än min psykolog, men jag är ärligt talat förvånad över att jag står här nu. När livet är såhär tungt försöker jag alltid se och komma ihåg de fina sakerna i livet, och därför gjorde jag denna video med korta klipp; Detta är ögonblicken som gjort att jag orkat; De små stunderna som är de största i världen. Detta är en påminnelse till mig själv att allt inte är svart eller vitt. För någon annan är denna video inget speciellt, men för mig är den allt. Detta är mina skäl att leva.
Follow
