droppar utav tändvätska

 

Vem har rätt till sjukskrivning?


Nu ska jag vara ärlig, för jag är så jävla utmattad.
Trött på att ständigt känna att jag måste försvara mig; i sociala sammanhang, i arbetslivet, i dejtingvärlden, i vården -överallt. Jag försvarar mig själv därför att jag är fel; Jag gör fel, säger fel, känner fel, ÄR fel. I alla fall om man ser på mig genom de dömande ögonen av ett samhälle vars normer känner sig hotade.
 


Jag har varit sjukskriven av och till under större delen utav mitt liv. Inte för att jag är lat, eller för att jag är bortskämd. Och inte för att jag tycker om att gå hemma, eller för att jag inte kan ta ansvar. Den verkliga anledningen till min sjukskrivning är otroligt simpel; Därför att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Periodvis ganska allvarligt dessutom. 


Du kan inte ta en snabb titt på mig och se att jag är sjuk, inte ens när det är som värst. De flesta dagar ser jag pigg och kry ut; jag är social och framåt, skrattar och visar inga tecken på någon smärta eller obehag. Jag har varit sjuk så länge att jag vet precis hur jag ska dölja det när jag är bland människor, jag är en expert på camouflage. Så du kommer antagligen inte märka det. Du kommer antagligen inte notera att jag smiter undan på toaletten för att hyperventilera, eller att jag sliter i min högra tröjärm. Du kommer inte se att jag pressar naglarna mot händerna eller att mina ben inte kan vara stilla. Jag kommer vara glad och du kommer köpa det. För vem ifrågasätter någons glädje? En person som tar så mycket plats kan väl inte vara sjuk, eller? 
 
Och ännu mer; En person som verkar så glad och stark måste väl för fasen kunna arbeta? Eller hur? 
 
Jag har inte sovit en hel natt utan mediciner i hela mitt liv, inte.en.enda. Jag vaknar alltid flera gånger; när jag kartlagt min sömn har jag kommit fram till att jag sover i genomsnitt sammanlagt 2 timmar per natt -högst. Jag har plågsamma mardrömmar som letar sig in i verkligheten som en slags sömnparalys, där jag tvingas återuppleva traumatiska händelser igen och igen och igen. Jag vaknar aldrig lugnt och stilla, utan alltid med hjärtat i halsgropen och tårar på kinderna. Jag får hjärtklappning när någon skickar ett sms därför att jag stundvis inte klarar av att ens läsa meddelanden jag får. Jag spenderar dom flesta dagar ensam, därför att allt umgänge är för intensivt för att jag ska tycka det är roligt, det gör bara ont i mig. Minsta lilla någon höjer rösten när den pratar så känns det som att ha tre black metal-konserter i huvudet. När jag väl orkar umgås är jag fullständigt utmattad efteråt, jag orkar inte ens se på tv eller lyssna på musik. Jag minns kanske 30% av vad folk berättar, därför att min hjärna är för överbelastad för att få plats med ny information. Jag får använda orimligt mycket energi till att inte självskada. Stundvis stängs alla mina känslor av och jag blir iskall, därför att jag känner så intensivt hela tiden att själen går sönder om den inte får en paus. Jag får även minnesluckor när jag varit under mycket hög stress. 
 
Jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD och PTSD. Min PTSD tar ut sig på liknande sätt som en utmattningsdepression vilket gör att jag är konstant dränerad. Jag har även vad dom kallar en “kroniskt förhöjd suicidrisk” p.g.a. min eviga dödslängtan. Så ja, jag är sjuk. Att du inte ser det betyder inte att det inte är sant, och jag kommer aldrig igen låta någon förminska mitt mående. För det är inte såhär livet är menat att vara, jag vägrar tro det. Den dagen jag lutar mig tillbaka och accepterar mitt liv, är dagen då sjukdomarna blir min död. 

 

Men, frågan kvarstår; Borde jag inte kunna arbeta? 
 
Låt oss titta lite på saken.
 
 
Du vaknar på morgonen och känner direkt att du har en infektion i kroppen; näsan är täppt, ögonen rinniga, varenda muskel värker och när du tar tempen visar den 39°C. Så, självklart, ringer du jobbet för att tala om att du är hemma. Visst hade du kunnat tvinga dig dit, men du hade inte kunnat göra ett bra arbete; du hade varit ofokuserad och rörig, och du hade inte mått bättre –snarare tvärtom. Så självklart ska du stanna hemma och vila upp dig. Ligg på soffan och kolla tv under en filt, ta några panodil och sov.  
 
Jag dömer dig inte, för du är ju sjuk. Din kropp orkar inte, och jag ser inget fel i det, för vem som helst kan bli sjuk. 
 
Jag vaknar på morgonen med ett blodtryck på nästan 140. Min puls borde vara lugn eftersom jag sovit, men jag kan känna hur varje hetsig pulsering håller på att få kärlen att explodera. Jag har svårt att andas, är yr i huvudet, och hela kroppen skakar som om jag håller på att förfrysa. Runt min högerarm sitter toapapper och tejp hårt lindat. Jag kollar i kylskåpet och kommer på att jag inte ätit något på nästan 3 dagar. Jag tittar på den fulla tvättkorgen med en klump i magen, men mina ben orkar inte stå länge alls så jag lägger mig i sängen igen. Men jag kan självklart inte sova, så jag ligger och stirrar i taket. Ungefär 3 gånger om dagen kräks jag till följd av ångest. Så, självklart, stannar jag hemma från jobbet. Visst hade jag kunnat tvinga mig dit, men jag hade inte kunnat göra ett bra arbete; jag hade varit ofokuserad och rörig, och jag hade inte mått bättre -snarare tvärtom. Men det är inte självklart att jag ska stanna hemma och vila upp mig. Jag får inte riktigt ligga under täcket och försöka överleva dagen, det är fel att ta mina mediciner och sova. Du ser ner på att jag äter piller, trots att mina mediciner är desamma som dina; Bara att min panodil är för själen, istället för kroppen. 
 
Du har ingen rätt att döma mig, för jag är sjuk. Min själ orkar inte, och det är inget fel med det, för vem som helst kan bli sjuk. 


Psykisk ohälsa handlar inte om lathet eller ovilja att arbeta/gå i skolan, jag har gått till jobbet med 40 graders feber och hjärtmuskelinflammation, och när jag sedan lades in på hjärtintensiven var min första fråga “Får jag gå till jobbet imorgon?”. Så tro mig, jag är inte lat eller ovillig. Psykisk ohälsa handlar om ett värre lidande än ni kan föreställa er. Det handlar om att ständigt jämföra sig, se att man är annorlunda, känna sig konstig och utanför. Det handlar om att vara sin egen värsta fiende, att stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och snörvla fram “lite till, snälla kämpa lite till”, att ha så fruktansvärt ont hela tiden men aldrig kunna dämpa smärtan. Det handlar om att känna sig vilsen, att inte veta vem man är eller vad man vill, att slitas sönder inombords av alla känslor. Det handlar om att gråta sig själv till sömns men ändå tvingas gå upp med ett leende. Det handlar om att sakta dra sig undan allt man älskar, att vilja bli lämnad ifred, att inte orka mer. Det handlar om att vara SJUK. 
 
Människor är så otroligt rädda för ordet sjuk, för det är liksom lite fult, speciellt om det gäller din mentala hälsa. Det har skapats någon slags skev bild av att alla med psykisk ohälsa ligger fastspända och skriker i madrasserade rum, eller mördar en massa människor, eller överhuvudtaget på något sätt är en fara för allmänheten. Men sanningen är att du säkert passerar 20 “normala” människor varje dag, som lider i det tysta. Och de flesta är aldrig en fara för andra, men ständigt en fara för sig själva. Så istället för att sätta på skygglappar eller springa skrikandes därifrån; Prova att lyssna. Inte för att du ska ge ett bra svar eller vinna en diskussion, utan för att kunna få förståelse.  
 
 

Jag vill inte vara sjukskriven. Jag älskar att arbeta, att göra saker, att orka. Men i perioder så kan jag inte, därför att jag är för upptagen med att slåss för mitt liv varje sekund. Och precis som du har rätt att få vila när du har en infektion i kroppen, så har jag rätt att få vila när jag har en infektion i själen. Du valde inte att bli sjuk, men det gjorde faktiskt inte jag heller. Min högsta dröm är att vara frisk nog att kunna ha en fungerande vardag, att må bra. Men jag måste kämpa tusen gånger hårdare än de flesta andra för att ens ta mig ur sängen. Min psykiska ohälsa är ett arbete där jag aldrig får rast, aldrig en sekund att hämta andan.

Så kära “normala” människa; Sluta säg åt mig att jag “inte borde vara sjukskriven”, för du har ingen aning om hur jag kämpar.
 

att vägra bli tagen för givet

Vissa människor kommer att ta dig för givet, så är det bara. De kommer förvänta sig att du ska finnas till hands när det passar dem, och att du ska ställa upp i vått och torrt. Men de kommer inte göra detsamma, och de kommer inte uppskatta dig. Du kommer vara deras vän, men de kommer inte vara din. Något utav det jobbigaste i livet är att inse att människor man bryr sig om kanske inte riktigt bryr sig om dig, men trots att det kan göra ont så är det inte jordens undergång. Du dör inte.

Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.

"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"

 


Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.

Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.

Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.

"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."

Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.

 


Hur ser ni på det här med att bli tagen för givet, håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?

Ur funktion

De senaste veckorna har hela jag varit ur funktion, mer och mer hela tiden. Jag glömmer saker, jag glömmer allting i stort sett, och tvingas kriga mot ångesten varje vaken sekund. Mitt huvud är så fullt av snurrande ångesttankar att det inte finns plats kvar för någonting annat. Så jag glömmer att höra av mig, att svara. Jag glömmer att äta, och att sova. Jag tappar bort allt jag äger. Jag tappar bort allt jag är. Men jag orkar inte ägna ens en gnutta energi åt det. Jag orkar inte.

Både vänner och familj har noterat att jag dragit mig undan, att jag vill vara ifred, att jag behöver älta på egen hand. Och jag förstår att de vill träffas, jag förstår att de skickar meddelanden och ringer, för jag hade gjort samma sak. De vill ju bara finnas där. Men jag orkar verkligen inte.

9/10 gånger har jag inte kraft nog att svara på ett sms, det tar emot i precis hela kroppen. Jag blir stressad när någon vill träffas, för jag vill så himla gärna ses och stundvis tycker jag det är jätteroligt, men efter max 1h är kraften helt slut och jag vill bara hem, men jag vill oftast inte säga det, vill inte vara den som alltid går hem. Så jag blir den som aldrig hänger med. Jag blir den som väljer att sitta hemma medan alla har roligt, för jag orkar inte. Jag orkar fan inte ha roligt.

De osynliga barriärerna tycks omringa mig; hindrar mig från att göra någonting alls. Så jag sitter här. Försöker att bena ut knutarna i huvudet med springturer, långpromenader, skrivade, matlagning och allt det där som förut har gett mig styrkan åter. Men det blir ingen skillnad, jag finner ändå mig själv krypa ihop till en ångestboll och jag hör mig själv säga högt "håll ut, stå ut, du klarar detta också", samtidigt som det enda jag kan tänka på är att jag inte orkar mer.

Så, jag är uttömd, har ingenting kvar att ge till någon annan. Ur fuktion.

Och jag menar inte att glömma bort er, jag menar inte att skjuta undan er, och jo ni är otroligt viktiga. Allihop. Just nu är det bara viktigare att överleva dagen.

Ur min ångestbok: Tisdag, 5/feb/2019


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.

Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.

Förlåt.

Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.


Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.

Du stal mig. Hela mig.


Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?

Jag finns inte.

Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.

"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"

Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.

Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur. 
För..

Hur går man vidare från sin egen död?

 

Det är okej att vara okej



Igår åkte jag och mamma ut för att ta lite bilder på varandra, och resultatet ser ni här. Vet ni vad? Jag älskar dessa bilder, allihop. Inte för att jag egentligen är sådär supernöjd med dom, men därför att de aldrig tidigare existerat. För några månader sedan, och i 23 år dessförinnan, var dessa bilder omöjliga. Aldrig hade jag aldrig varit bekväm med att någon annan ta bilder på mig, än mindre helkroppsbilder. Så många saker som varit otillräckligt, fult och rakt igenom fel. Varför skulle jag vilja föreviga något så motbjudande?

Men de där skrattet, med den lilla huggtanden synlig och smilegropar runtom, är inte längre något som äcklar mig; Det imponerar mig. Efter alla gånger jag varit övertygad om att jag aldrig ska le igen, all smärta och alla jobbiga år, så imponeras jag utav att ens kunna skratta, att ha förmågan att känna glädje. Jag tar det aldrig för givet, för vilken gåva det är att få skratta.
Den där gigantiska stjärten och de breda låren, de får mig inte längre att skrika åt spegelbilden. Tänk om 15-åriga jag, som svalt mig till den grad att jag svimmade dagligen och som var övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna äta utan att kräkas, kunde se mig nu -kunde se att vi vann över alla hjärnspöken? Vad stolt mitt tonårsjag skulle vara om hon såg det arslet dansa loss utan att bry sig vad andra tycker.
Dom där små ögonen som jag avskydde och skämdes över, som jag önskade hade varit bruna istället för gröna under så många år -hur häftigt är det inte att efter allt dessa ögon tvingats se, så ser jag fram emot att öppna dom på morgonen?
De vidriga armarna och konstiga händerna som jag så många gånger svurit över, tänk så många kramar de givit? Så många saker de orkat bära, så mycket kreativt de skapat, så mycket tröst andra funnit i dem, så mycket de orkat med.
Läpparna, de där osymmetriska jäkla läpparna som jag så många gånger önskat jag fick slita av - de är det tydligaste genetiska arvet jag fick efter min älskade morfar med sin underbara hängläpp. Och vad de gjort mitt liv roligare; alla leenden de format, alla kyssar de stulit, alla godsaker de smakat, alla ord de sagt, alla låtar de sjungit med till.
Vad jag har avskytt brösten, som alltid varit för stora, i vägen, jobbiga, fula, tunga -men tänk att de är friska. För några år sedan hittade min läkare knölar i ena bröstet och jag förberedde mig på det värsta, men fick tacka gud när det sedan visade sig vara helt ofarligt. Vad tacksam jag bör vara, för att de faktiskt mår bra.
Och det där tråkiga, platta håret som jag bokstavligen slitit tussar ifrån när jag inte stått ut -tänk vad häftigt det är att trots alla hundratals färgningar, blekningar, avfärgningar, medel, tovor, ångestslitningar och övriga slitningar, så är det fortfarande tjockt, friskt och växer så det knakar.


Tänk hur många vi är som spenderat mer tid åt att må dåligt över hur vi ser ut, än vi gjort åt att skratta? Som ställt in planer för att vi känt oss fula, som fått ångest när någon tittat på oss, vars liv kretsat kring att trycka ner oss själva fullständigt. Jag har ägnat så många år åt att irriteras, störas, äcklas och hata mig själv, men varför? Okej, jag tycker inte att jag är någon modell direkt, men so what? Vi föds med olika utseenden, det är våra små olikheter som gör oss till dom vi är, och att vara unik bör aldrig vara någonting negativt. När jag nu tänker på hur mycket både min kropp och själ genomgått så känner jag mig både tacksam och glad, för att hela jag har orkat kämpa vidare. Och är det inte viktigare att vara lycklig, än att vara perfekt? Jag tycker det.

 

Varje år har jag sagt att det blir mitt sista, att jag inte överlever tills det nästa, och jag har menat det. Jag har varit död större delen utav mitt liv, men jag har äntligen börjat vakna till liv; med mer kämparglöd och positivitet än någonsin. Så detta är inte mitt sista år, det är mitt första. Mitt första år som levande; för jag har ett helt liv att leva, och jag vill inte gå miste om en enda sekund.



Jag vet att texten blev lite rörig och kanske ibland lite osammanhängande, men äsch ni förstår nog poängen. 

ärliga ord ur gamla anteckningar

Har fått igång min gamla telefon och har läst igenom lite gamla anteckningar i den (2015-2017). Jag skriver ofta ned tankar, idéer, dikter etc. i mobilens anteckningar, och fann en hel del gamla texter som jag helt hade glömt bort. Vissa smärtsamma, vissa tänkvärda, men alla får mig att se hur långt jag kommit idag. Delar med mig utav några här, och även mina tankar kring det idag.



10 oktober 2016


Jag är fortfarande en person med ett väldigt öppet hjärta, som alltid vill se det bästa i människor och gör vad jag kan för att andra ska må bra. Och visst kan det vara påfrestande, visst har det stundvis blivit ett slag i ansiktet när ens godhet utnyttjas, men jag vill inte ändra på det ändå. Det är just denna egenskap som gör att jag aldrig ser ner på människor, att jag försöker sprida glädje, att jag har träffat så många underbara människor, att jag är kapabel att förlåta och gå vidare. Så även om det ibland sliter mig itu, så ger det mig så mycket styrka och glädje. Varför skulle jag vilja ändra på det?


5 maj 2016

Jag vill fortfarande åka bort, börja om, se något nytt. Men inte för att jag behöver det, inte för att jag "måste", utan för att jag VILL. Det senaste halvåret har jag byggt upp mig själv från grunden, och jag tycker idag om mig själv tillräckligt för att inte bry mig om någon annan ogillar mig. Dom som viskar bakom ryggen kommer alltid att stå där bakom, men dom är just det; Bakom mig. Så jag lämnar dom där och fortsätter framåt.


2 januari 2016
 
Visst kan jag ibland känna hur huvudet är på väg att explodera när hjärnans filter är helt avstängt, men jag känner ändå att det inte påverkar mig riktigt till samma grad som tidigare. Saken är den att när man är osäker i sig själv så är alla ens sinnen på helspänn (ännu värre när man har ADHD och faktiskt saknar filter vanligtvis) för att kunna uppfatta hot, vilket gör att om man känner sig otrygg i en situation så kommer hjärnan ta in precis allting som sker runtom för att kunna registrera eventuella hot. Men när man börjar finna tryggheten i sig själv så upptäcker man att det är ytterst få situationer som faktiskt är farliga, och även om filtreringen inte är på topp så slappnar hjärnan av på ett annat sätt och man kan hantera det betydligt bättre.




Vad tänker ni kring detta? Känner ni igen er i någon utav texterna? 

förlåt.

Jag har hatat dig i hela mitt liv. Synen av dig har plågat mig, så i gengäld har jag torterat dig. Jag minns första gången jag hatade dig så mycket att jag slog sönder spegeln i ren panik. Vi var 6 år. Jag minns första gången jag stoppade fingrarna i halsen för att du äcklade mig. Vi var 10 år. Jag minns när gympaläraren förbjöd oss från att delta i friitdrottsdagen för att jag svalt dig och du inte kunde behålla vatten. Vi var 12 år. Jag minns alla gånger jag skar sönder dig för du var så ful, alla gånger jag hällde i dig alkohol och mediciner för att du var vidrig, alla piller jag tryckte i dig den där kvällen, alla hårda ord jag skrikit. Jag har torterat dig, och det enda du har gjort... är kämpat -för mig. Du har vägrat ge upp oavsett hur illa jag har behandlat dig.

 

Jag har hatat min kropp hela mitt liv. Det har aldrig spelat någon roll hur jag sett ut, jag har ändå mått illa varje gång jag passerat en spegel. Den har alltid varit..fel, inte tillräcklig, och aldrig någonsin bra.

 

Men jag är äntligen färdig med det.

 

Varför ska vi tycka illa om oss själva, egentligen? Vi säger att alla är fina som dom är, sedan ställer vi oss i spegeln och pekar ut allt vi "borde" ändra på; för tjock eller för smal, för lång eller kort, för sladdrig här och benig där, för stora eller små bröst, för stora eller för små muskler, etc. Allting är FÖR. Men räcker det inte med att vara alla dessa saker, punkt? Inget för mycket eller för lite, utan bara ett konstaterande och en acceptans, och kanske slutligen en kärlek till oss själva? Det finns trots allt ingenting här i världen som är perfekt, så varför ska vi någonsin förvänta oss att vi själva ska vara det?

Varför ska jag låta hjärnspökena diktera ytterligare 23 år utav mitt liv, endast på grund utav min kropp? Kroppen som har räddat mig alla gånger huvudet gett upp. Kroppen jag nu ber om ursäkt till, för allt jag utsatt den för, enbart på grund utav mitt hat. Förlåt, kära kropp, för allt jag gjort. Och tack, för allt du klarat av.

 

Jag är 164 cm lång, har korta fingrar, lår som rör sig när jag går, stora bröst, liten överläpp, bristningar och ärr, ett snett smalben och platt hår.

Detta är några saker jag alltid hatat med mitt utseende, men vet ni vad det också är? Ett simpelt konstaterande på saker i mitt utseende, och när jag granskar alla dessa saker i spegeln idag så finner jag mig själv ryckandes på axlarna med ett leende. Jag älskar dom inte, men hatet är borta. Dessa saker brukade få mig att bryta samman dagligen, men idag får dom mig inte ens att reagera. För vet ni vad jag är mer än allt detta? Så jävla mycket.

 

Jag är intelligent, kreativ, ärlig och omtänksam. Jag älskar att dansa och sjunga trots att jag inte kan något utav det. Min favoritplats på jorden är vid havet eller i skogen. Jag tycker att läsk smakar bättre i burk än i flaska. Jag har perioder då jag enbart kollar på dokumentärer, ingenting annat. Jag älskar barn men vet inte om jag vill ha egna. Jag drömmer om att göra mig förtjänt utav ära och berömmelse utan att faktiskt ha det. Jag är svinrolig. Jag lyssnar väldigt mycket på pianomusik, men tycker att fiol är det vackraste instrumentet. Jag tycker att tomater och hårda päron är det godaste som finns.

 

Vet ni vad detta är? Några saker som definierar mig, saker som alltid borde spela större roll än hur jag ser ut. Vad andra ser, tänker och tycker kan jag aldrig styra och borde därför inte formas efter någon annan åsikt än min egen, för varför ska jag bry mig om vilka utav mina brister som stör någon annan? Vi har alla våra skavanker, men de gör oss varken sämre eller bättre, de bara är. Och jag känner mig ändå ganska tillfreds med vem, vad och hur jag är.

 

2019. Det första året jag startat utan att hata mig själv, det första året jag verkligen känner att det är helt okej, och det första året jag inlett med den uppriktiga känslan av vem-fan-bryr-sig.

 

 

Jag hade inga nyårslöften i år, bara en påminnelse på 5 ord nedskrivna i den lilla svarta boken: Fyfan vad du är bra.

 
 
(Om texten uppfattas som lite rörig så är det för att klockan är 02:17, jag är jättetrött och är endast vaken då hostan inte låter mig sova - ska läsa igenom den imorgon)
 

</div

"Normal" - en låt om psykisk ohälsa

För cirka 1,5 år sedan var jag i en depressiv episod och led utav dagliga panikattacker. Jag kände att jag inte hörde hemma någonstans p.g.a mitt mående, och att jag inte riktigt fick prata högt om det då psykisk ohälsa tyvärr ännu är ganska tabubelagt. Jag kände mig konstig, "onormal", och som att mina känslor var fel. Det kändes som jag skulle explodera, så jag satte mig och skrev ner allt jag kände och ut kom dikten "Jag ska inte visa mig besviken" som publicerades här i bloggen.

Senare bad jag min fantastiskt begåvade lillasyster Sabina göra om dikten till en låt, något vi kunde skapa tillsammans och förhoppningsvis kunde hjälpa till att öppna dialog kring psykisk ohälsa. Hon gjorde den bättre än jag kunnat hoppats på och jag tycker att den fick exakt den känslan jag ville förmedla. Sabina är så himla duktig, ja jag är aningen partisk haha, men hon är verkligen det.

Nu är det dags att dela låten med alla er andra, så här har ni den mina vänner. Jag vill tillägna låten till alla er fighters, som lider precis som jag -tillsammans kan vi klara allt. Tala gärna om vad ni tycker (och känner) och dela den vidare.

Jag är även i full gång med att göra en video, och sekunden den är färdig kommer jag att dela den med er.



Jättetack till Sabina Thörner, samt hennes vänner Miriam Holmgren & Lovisa Niklasson.


 

Tänk om vi räcker till?

[En förkortad version utav denna text har publicerats på min instagram]


Vi målar upp bilder i huvudet; hur det borde vara, hur det är för alla andra, hur det måste bli. Vi sätter upp orimliga mål, placerar ribban så högt att den inte går att nå, och låter oss själva krossas utav nederlaget när vi inte kan nå upp till omöjliga krav. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar -tills oro är det enda som fyller våra kroppar. Vi stressar upp oss kring scenarion vi byggt upp under nätter som aldrig tycks ta slut, och tvingar oss själva att gå genom någonting som inte ens har hänt. För att vi borde vara mer; bättre, vackrare, snällare, häftigare, roligare, starkare, smartare. Vi borde vara mer därför att vi aldrig kan vara bra nog för oss själva. Vi viftar bort komplimanger som lögner, men sväljer förolämpningar som sötat gift; låter det förlama vår personlighet tills vi inte ens har kraft nog att finna oss själva. Kroniskt vilse i sökandet efter en perfektion som inte existerar.
 
Människan är en girig varelse, som alltid vill ha mer och ständigt ser det gröna gräset genom staketets springor; blinda för det faktum att allt gräs fryser på vintern. Vi delar inspirerande citat på sociala medier, inbillar världen att alla är bra nog samtidigt som vi förgäves försöker övertala oss själva om detsamma. Vi ser på andra människor med en slags fascination; vi gör en 3 sekunders granskning och kommer alltid till samma slutsats; de har något vi inte har. Samtidigt är vi fullkomligt ovetandes om verkligheten; att även vi är människor som andra ser på och önskar sig kunna efterlikna. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar - och inbillar oss att ingen annan har tryckt på en liknande självförstörelseknapp. Och så överrumplas vi utav den bittra smaken av ensamhet. Ingen annan känner som jag.
 
Alla har allt som inte vi har, förutom livets negativa aspekter för dessa har vi samlat likt troféer för självhat. Vi ställer dem på dolda hyllor, låter våra pokaler bli en ständig påminnelse om att våra själar är defekta. Vi vill inte att någon ska veta att vi är inkompletta, men använder självhatet som självskadebeteende; låter våra brister bli ammunition för att spränga självkänslan i småbitar. Vi ler, skrattar, pratar, socialiserar oss med den yttre världen; Sedan kniper vi händerna så hårt att fingrarna vitnar, ber till Gud att ingen ska veta, och gråter oss till sömns.
 
Vi fastnar i vakna mardrömmar likt evig sömnparalys och spenderar livet åt att försöka vakna, hellre än att möta rädslorna och avvärja vår känslomässiga död. Vi pratar om mobbning och den emotionella undergång det medför, utan att inse det öppna hyckleriet i att vi trampar på oss själva dagligen. Vi säger att "man ska behandla andra såsom man vill bli behandlad själv", men fortsätter att sparka undan våra egna ben. Vi borde behandla oss själva såsom vi behandlar andra; se oss i spegeln och se att våra brister gör oss mänskliga snarare än dåliga -men vi kan inte. Vi fick någon gång höra att vi var oälskade utav någon annan, och är nu inkapabla till att älska oss själva, därför att vi inte tror oss vara värdiga ens vår egen kärlek. Så vi spottar, slår och sparkar, samtidigt som vi motsätter oss tortyren i mobbning. Paradoxal existens. För genom våra egna ögon är alla andra bättre och det gör oss automatiskt värdelösa.

Men vad händer om vi sätter stopp för vårat självhat? Vad händer om vi slutar se oss själva och varandra som fiender, om vi viftar vit flagg för våra inre krig? Vad händer om vi placerar bromsklossar i våra hjärnspökens vägar, förhindrar dem från att skrika åt oss likt evighetslång tinnitus i själen, inte välkomnar dem att krossa oss inifrån? Vad händer om vi kastar alla bilder vi målat i huvudet, och låter de blanka sidorna ge oss en chans? Vad händer om vi räcker till, precis såsom vi är?

Här är Jag. De senaste veckorna har jag varit värdelös större delen utav tiden, stundvis har jag varit någorlunda duglig, men mestadels värdelös. Mina vänner och familj säger motsatsen; att jag räcker till, att jag är bra, att jag är älskad. Och jag känner deras ord vibrera i mina trumhinnor. Men självhatet hånskrattar och injicerar gift i mina tankar, gör mig oförmögen att kunna se klart; vrider och vänder tills de varma orden får blodet att frysa. Här är Jag. Senast för några timmar sedan var jag värdelös, men för tillfället är jag helt okej. För tillfället accepterar jag mig själv. Om några timmar kommer mina hjärnspöken knacka på igen, krossa mig tills jag knappt existerar. Men tills dess är jag helt okej. En dag kommer det inte finnas plats för hjärnspöken och självhat, en dag kommer jag vara starkare än dom, en dag kommer jag se mina rädslor i ögonen och skrika Här.Är.Jag. Men fram tills dess är jag fullkomligt nöjd med att vara helt okej ibland.


"Hur mår du då?"

 

När självhatet blir utmanad utav självsäkerhet

Större delen utav mitt liv har jag tyckt illa om mig själv. Gråtit mig till sömns när självhatet ätit upp mig, krossat speglar när jag inte klarat av att se personen som stirrat tillbaka på mig, känt mig obekväm bland andra människor och tagit komplimanger som hån. Det är den jag alltid trott att jag varit. Men vad händer när man plötsligt känner sig helt okej i sig själv? Vad händer när självhatet blir utmanad utav självsäkherhet?

 

Som barn tittade jag alltid på mina vänner, såg allt det jag saknade och en del av mig föraktade dem för att de var så mycket finare och bättre. Jag pushade alltid mig själv, ville vara bäst för annars var jag automatiskt sämst. Men det gjorde också att alla de saker som jag älskade, blev till saker jag avskydde; saker jag gjorde under tvångsmässig tävlingsinstinkt. Detta höll i sig i många år, och även om sakerna förändrades så vad grundprincipen densamma; Jag var aldrig bra nog. 

Under mina tonår gav jag upp om att vara duktig i skolan, jag mådde alldeles för dåligt för att min kraft skulle räcka till, så istället fick jag en sjuklig fixering vid mitt utseende. Jag var tvungen att vara smal, men oavsett vågens siffror så såg jag aldrig någon skillnad, så jag svalt mig till den grad att min kropp började ge upp. Jag var alltid trött och nedstämd, min hjärna hängde inte riktigt med, mina ben orkade inte bära mig, och jag svimmade åtminstone ett par gånger i veckan. Samtidigt kände jag mig tvungen att vara med "där saker hände" så jag var aldrig hemma och vilade, utan var alltid ute med vänner. Jag fick inte missa någonting, så jag sov endast några timmar varannan natt ungefär. Men hur många små äventyr jag än hängde på, hur stor min kompiskrets än växte sig och hur många killar jag än fick uppmärksamhet ifrån så var jag ändå inte bra nog.


"Min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan"


Jag har varit i relationer halva mitt liv, dessa cirka 2,5 månader är det längsta jag varit "på egen hand" sedan jag var 12 år ung. Och det är väl fint att få älska och älskas, men man blir väldigt beroende utav andra människor. Jag har aldrig riktigt fått vara ett jag, utan bara ena halva utav ett vi, och det är inte hälsosamt i längden. I och med att jag var så pass ung när jag började ha relationer, så var jag ingen färdigutvecklad människa, utan utvecklades tillsammans med de andra, vilket i sin tur gjorde att hela min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan. Till följd utav detta så blev jag väldigt osäker i mig själv, och väldigt beroende utav dem; jag kunde inte sova utan dem, inte leva utan dem, och de var min stora trygghet. "Vad är det för fel med att ha en partner som trygghet?" tänker ni säkert, och det är absolut inget fel alls, men det är farligt när ens liv kretsar så mycket runt en annan människa att man långsamt raderar sig själv, man blir bara ett bihang och de är det viktigaste i ens liv. För de ska vara viktiga, de ska vara högt upp på prio-listan, men de ska inte vara nummer ett; Det ska du själv vara.

Den senaste tiden har jag bit för bit börjat pussla ihop mig själv, upptäckt bitar som jag inte trodde fanns, och i takt med detta har jag börjat bli mer bekväm i mig själv. Jag har alltid behövt mycket ensamtid, men nu njuter jag verkligen av att vara ifred. Jag sover bättre än någonsin när jag breder ut mig i min stora säng, jag dansar runt till hög musik när jag städar och skrattar i spegeln, jag lagar mat som jag själv gillar, jag fixar mitt hem såsom jag trivs. Jag går ut på krogen och dansar skrattande loss med vänner, jag har träffat så många nya härliga människor då jag nu är fullt bekväm i vilka grupper som helst, jag tar långa promenader med mina egna tankar och när jag börjar tvivla på mig själv så påminner jag mig om att jag fan är jäkligt bra. Jag har aldrig trivts såhär bra i mig själv förut, men kanske är det därför att jag aldrig riktigt haft chansen att vara mig själv? Kanske börjar jag bli starkare och gladare därför att jag funnit tryggheten i mig själv? Kanske spelar det ingen roll vad någon annan tycker och tänker, för jag tycker att jag är bra nog och det är allt som räknas?

Mitt liv kommer att gå upp och ner, det är jag väl medveten om. För några dagar sedan var jag redo att ta mitt liv, och idag känner jag mig rätt nöjd med tillvaron, och så kanske det alltid kommer vara. Men jag känner att för varje del av mig själv jag finner, så blir jag starkare och ångesten får inte samma övertag. Jag kanske tar mitt liv en dag, jag kanske blir överkörd imorgon, eller så kanske jag hamnar i tv som världens äldsta kvinna, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att när jag väl dör, så vill jag göra det med stolthet över vem jag är.

 

Några tankar på det?

som att hyperventilera i en plastpåse

Trasig. Vissa dagar är det enda som fyller insidan tortyren av ingenting alls. Vissa dagar tycks inte luften nå lungorna, så hur många andetag som än tas kvävs man. Kippar efter andan, men inget syre tar sig ut i kroppen. Som att hyperventilera i en plastpåse. 

Jag vill säga att det är okej, att ångest är okej att ha, men det känns inte så. Det känns inte okej att skaka tills man kräks, det känns inte okej att försöka få sig själv att känna något, det känns inte okej att skrika tills rösten ger upp, det känns inte okej.

Dom kallar det "suicidrisk", men hur kan man någonsin riskera att döda någonting som inte är vid liv? Jag vet vad jag har, jag vet hur mycket bra det finns i världen, men tycks stå fullkomligt likgiltig inför glädjen det borde ge. Mår illa av närhet, för jag har inget kvar att ge till någon annan. Vägrar släppa någon riktigt nära. Det finns inget kvar att hämta. Uttömd. Söndersliten. Trasig.

"And I wonder where these dreams go when the world gets in your way. What's the point in all this screaming? No one's listening anyway"</p


Det är okej att vilja dö ibland

TW: Detta inlägg kan verka triggande för vissa med psykisk ohälsa och suicidrisk.


Den senaste månaden har jag, som ni vet, tvingats gå genom helvetet.
Att ens s.k "bästa vän" och sambo ska gå bakom ryggen på en är aldrig något man förväntar sig, så det har varit en rejäl känslostorm för mig. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt, samtidigt som jag aldrig mått så bra, vilket är extremt förvirrande och jag har svårt att hitta någon stadig punkt att stå på.

Jag grät konstant i 10 dagar, sedan kom ilskan och hatet, och det liksom tryckte undan ångesten lite. Men jag har hela tiden vetat att jag måste gråta, jag har inte gråtit färdigt och om jag inte släpper på trycket så kommer jag explodera. Jag försökte få mig själv att gråta i flera veckor; jag lyssnade på sorgsen musik, kollade "try not to cry"-videor, jag satte till och med igång Titanic -men fortfarande ingenting. Jag gjorde så att jag själv mådde riktigt illa (har illamående-fobi) i försök att framkalla tårar, men vad jag än gjorde så kunde jag inte gråta. Jag fick, vad läkarna tror, något fel på gallan vilket var den värsta smärtan jag någonsin känt och jag mådde fruktansvärt, och jag kom på mig själv med att tänka "men varför gråter jag inte?". Jag började till och med undra om jag blivit känslokall, om det hade blivit för mycket så allt bara stängdes av. Jag, som alltid varit en känslosam människa och haft nära till tårar, kunde inte gråta.

Men igår kom explosionen jag väntat på, värre än jag trodde. Jag vaknade gråtandes, och kunde endast lugna mig kortare stunder innan jag bröt samman igen. Jag pratade med min läkare från psyk, vilket slutade med att jag grät och skrek "allt är så jävla svart nu, ingenting har någon mening, hur fan kan du säga åt mig att jag måste leva när jag inte vill? Jag är så jävla färdig!". Jag satt och kedjerökte för att försöka stilla ångesten. Jag ville inget annat än att dö, jag kunde verkligen inte se någon mening med att fortsätta kämpa. Jag stod i köket med en näve tabletter i handen och det enda jag kunde tänka var "finns det någon som ens skulle gråta på min begravning, eller blir dom bara lättade?". Jag hämtade mina färdigskrivna brev, fyllde ett glas vatten, satte mig på köksstolen. Jag var 100% redo, utan minsta tvekan, det var nog. Men så kom båda mina älskade katter. Den ena hoppade upp i knät, den andra på bordet, och de skrek högt för att få min uppmärksamhet. De bröt min besatthet en sekund, och en sekund var allt som krävdes för att jag skulle inse att det inte var värt det. De människorna är inte värda det. Det är sjukt att människor man gjort allt för, som man älskat av hela sitt hjärta och som tidigare varit anledningar till att kämpa, ska bli anledningen till att man vill ge upp.

På kvällen gick jag ut och gick i över 1 timme, jag var egentligen sjuk och inte särskilt pigg, men jag visste att jag var tvungen att göra mig av med min ångestfyllda energi annars skulle jag bli destruktiv igen. 


Saken är den att jag tänker på döden varje dag, det har jag gjort hela mitt liv. Jag har alltid haft en väldigt romantiserad syn på döden; att man får själsligt lugn, all smärta försvinner, man blir fri, och man får träffa dem man förlorat. Så för mig är döden något fint, vilket nog ökat min besatthet. Jag har en kronisk dödslängtan som jag lärt mig att leva med, och oftast kan jag hantera det. Det låter fruktansvärt och jag kan se hur många av er som skakar på huvudet och tyst säger "men herregud", men om sanningen ska fram så är det okej. Det är okej att vilja dö ibland, att undra hur det skulle kännas, längta efter friheten. Det är okej att inte vilja kämpa mer, att känna sig färdig, att vilja ge upp. Det är känslor, och det är okej, så länge man inte agerar på dem. Ja, självmord är extremt själviskt, och jag tycker aldrig man ska göra det, men samtidigt har jag tråkigt nog full förståelse för dem som gör det. Jag förstår, för jag står på samma avsats redo att ta steget, men jag väljer att stå kvar lite till. Jag vet inte hur många gånger jag satt upp en "deadline" för mitt eget liv; bestämt mig att är det inte bättre tills detta datum, då är jag klar. Men saken är den att känslor går upp och ner, och hur djupt ner det än går så kommer det alltid gå upp igen, förr eller senare. Så det är inte värt det.

Jag har mycket att leva för, många människor som bryr sig om mig, så många roliga stunder kvar att uppleva, platser att besöka, främlingar att skaka hand med. Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte vill missa allt.

Den enda som behöver älska mig

Här är jag. Nyvaken, utan minsta antydan till smink, med ofixade ögonbryn, oborstat hår slängt bakom, påsar under ögonen som skvallrar om lång tid med för lite sömn, med märken och ärr. Här är jag, precis som jag är.


När jag ser dessa bilder vill jag kräkas. Jag vill skrika, jag vill slå, jag vill gråta. Faktum är att när jag skulle ta dessa skrek jag rakt ut flera gånger, sa högt "fyfan så jävla äcklig", kritiserade varje millimeter av mig själv. Självhatet jag byggt upp under så många år är extremt kraftfullt och sliter mig dagligen i småbitar. När jag är bland människor tänker jag aldrig på hur de ser ut eller deras brister, för jag är så upptagen med att höra självhatet som ett smärtsamt eko i huvudet. "Nu ser dom hur ful och äcklig jag är, fyfan varför gick jag ens ut? Jag skulle stannat hemma, jag kan inte visa mig ute mer, detta blir sista gången" skriker ångesten inom mig. Jag kan inte räkna alla gånger jag låst in mig hemma dagar i streck, inte klarat att någon ska ens titta på mig, stått och skrikit rakt ut i spegeln, äcklats av mig själv till den grad att jag kräkts. Och varje gång någon gjort mig illa har det liksom matat självhatet, ångesten har använt andras handlingar som bensin på elden, talat om för mig att det är för jag aldrig kommer vara bra nog, aldrig vara värdefull nog.

Jag trodde att det räckte att bli älskad utav någon, att det var vad jag behövde, och när jag blev så väldigt sviken anklagade jag mig själv för att vara värdelös, att jag skulle dö utan hans kärlek. Men efter all skit som hänt senaste tiden har jag insett att det aldrig var hans kärlek min själ längtade efter; det var min egen. Det spelar ingen roll hur många som älskar en, om man hatar sig själv. Den viktigaste personen i mitt liv är jag, det måste vara jag, och jag är tvungen att lära mig att jag ska vara min egen prio 1. För tillfället vill jag inte ha någon som får mitt hjärta att slå extra slag eller som älskar mig, för det är inte var jag behöver. Jag behöver lära mig att se på mig själv med glädje, att ge mig själv den kärlek jag alltid lagt på andra, att inse mitt eget värde.

Kanske tar det veckor, kanske månader och kanske tar det flera år, men jag är fast besluten om att älska mig själv en dag. Jag behöver veta hur viktig jag är i MITT liv, först då kan jag släppa in någon annan i det igen.

Fysisk, emotionell och mental tvångsmässig flykt

Jag är 3 år. Arg på mamma för något löjligt, sådär vansinnig som barn kan bli när deras vilja inte går igenom. Så jag rusar ut ur huset trots att det är mörk kväll och endast gatlamporna kastar ljus över mina fötter. Jag vägrar att stanna i en situation där jag inte blir bekväm, vägrar att ta konfrontationen.

Jag är 5 år. Börjar gråta hysteriskt och kastar en bok i väggen. Jag kan läsa, ganska bra till och med, men jag kan inte koncentrera mig så orden liksom flyter runt i mitt huvud och rör till allting. Jag känner mig dum, och dålig, och jag vill inte stanna i bokens övertag, så med en sida halvt utriven åker den i väggen.

Jag är 10 år. Råkar sparka ett hål i en tunn dörr i ren panik efter att min familj anklagat mig för att ha förstört datan, något jag vet att jag inte gjort. Jag klarar inte av att bli kallad lögnare och får ångest. När foten, till min stora förskräckelse, gått genom den tunna skivan i dörren så går min ångest från 3-100 på 0.2 sekunder och jag springer ut i skogen.


"Jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata"


Jag är 12 år. Skolan har ringt min familj efter att jag återigen har försvunnit från skolområdet. Jag mår inte alls bra och känner mig oförstådd i skolan, så av ren automatik flyr jag direkt. Mina närmaste vänner gråter och är oroliga. Mina föräldrar hämtar mig i stugan, ca 1 mil ifrån skolan.

Jag är 14 år. Jag klarar inte att sitta stilla i klassrummet, jag kan inte vara tyst när jag blir rastlös, blir frustrerad av att sitta kvar. En lärare påpekar mina skakande ben, trummande fingrar och knäppande med pennan. Säger åt mig att vara tyst, att jag stör. Alla stirrar, jag känner mig som ett djur på zoo, eller en utpekad cirkusattraktion. Jag reser mig upp och går därifrån.

Jag är 15 år. Jag har precis upptäckt att min pojkvän varit otrogen, igen, och han vill prata om det. Jag kan inte stå ut i situationen så jag sliter mig ur hans armar och springer ut. Barfota, i linne och jeansshorts, i snö och nästan 10 minusgrader. Jag håller på att svimma av kylan när jag blir räddad av en underbar dam. Men jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata.

Jag är 23 år gammal och vill ständigt fly. När jag hamnar i ett situation där jag känner mig obekväm, konstig eller utpekad så vill jag springa för livet. Jag vill slå mig fri och aldrig se bakåt. Jag drabbas utav ren och skär panik när jag känner mig intryckt i ett hörn, och vill bara därifrån. 



Känslan av tvångsmässig flykt har suttit i hela livet, fast den har utvecklats och påverkat olika aspekter i mitt liv. Jag vill ofta lämna situationen fysiskt, men när det inte går så lämnar jag den emotionellt och mentalt, något jag är helt övertygad om att det är många som gör. Speciellt när en relation inte riktigt fungerar som vi vill, och kanske även behöver. Då behöver vi använda får fantasi för att fly, för annars står vi inte ut.

Jag och Felix har perioder då vi tjafsar mer och får kämpa betydligt hårdare för vår relation, och vi kan båda säga saker vi inte menar. När vi hamnar i ett bråk, då menar jag ett sådant som handlar om verkligt viktiga saker, och det känns som att vi aldrig kommer lyckas lösa det -då vill jag fly. Jag vill bara vända mig om och gå, gå och gå, till världens ände och tillbaka. Men det fungerar inte, så när den fysiska flykten är omöjlig slår jag på den mentala; den som stänger av det mesta av min förmåga att känna, och som trycker play på drömmandet. Jag står inte ut i den jobbiga situationen, så jag tar som vanligt till flykten. 

"Jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna"

Det stora problemet med mental flykt är att den inte är verklig. Vi kan drömma oss bort till vår egen fantasivärld, där alla får ett "happily ever after" och små blå fåglar klär på oss på morgonen. Vi kan fantisera om att vår partner vill alla samma saker som vi, och de enda känslor vi känner är underbara. Vi kan tänka, längta, drömma och fantisera hur mycket vi vill, men det kommer ändå aldrig bli verklighet. Och när jag tänker efter så vet jag inte om jag vill att det ska vara verkligheten heller. Självklart önskar jag att alla kunde få vara lyckliga hela tiden, men lycka är en kortvarig känsla, en sådan som kommer enstaka stunder. Lycka hade endast varit vardaglig glädje om den var där konstant. Och jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna. 

Istället för att ha ett kronisk tvångsbegär i att sätta ribban högre än någon människa kan nå, så bör vi jobba med oss själva och vår syn på det fortsatta livet. Vi måste våga ifrågasätta oss själva och våra val; Varför gör jag si och så? Vad vill jag ha ut av detta? Vem vill jag vara? Vi kommer att ha dagar då allt känns förjävligt rent ut sagt, vi kommer bli irriterade för onödiga saker, och vi kommer att gråta oss till sömns. Men vi kommer också att ha stunder då vi känner oss trygga, då vi skrattar så käken gör ont, och då vi är riktigt lyckliga. Frågan är bara; Vilka stunder har vi tagit så pass tillvara på att de kommer påverka vår framtid?




Vad tror ni om detta? Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helknäpp? Dela med er utav era åsikter, jag är nyfiken!

Tack för all fin respons♥

Häromdagen postade jag det absolut jobbigaste inlägget jag någonsin postat, "Jag tror att du missförstod situationen", och jag överdriver inte när jag säger att mina händer darrade en bra stund efteråt. Jag behövde verkligen öppna upp mig, visa mig som svagast, för att kunna återta min styrka. Men jag var så otroligt rädd för efterskalvet; vad skulle jag få för reaktioner? Skulle jag bli hatad? Förminskad? Förlöjligad? Nedtryckt? Jag kände hur jag satte på mig min starkaste rustning för att förbereda mig på vad som än skulle kastas på mig, jag ville skydda mig från att någonting skulle komma in. Men allt kom rakt in.

Den enda respons jag fått är kärlek och stöd, och tjejer/kvinnor som själva vill dela sin historia med mig. Det är så överväldigande underbart att jag knappt visste hur jag skulle reagera först. Jag var så inställd på att få hat, att jag glömt att det finns kärleksfulla människor, och det gjorde mig fullkomligt ställd. Jag fick gåshud över hela kroppen, och började ärligt talat att gråta utav lättnad och glädje. Så många starka, fantastiska kvinnor som ställt sig bakom mig och visat sitt stöd. Och så många starka, fantastiska tjejer/kvinnor som hört av sig via facebook & mejl för att berätta om sitt helvete, få dela med sig, pysa ut lite luft innan ballongen smäller. Wow, säger jag bara, vad ni är häftiga, allihop. Wow.



"Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka"

Inlägget tog mig runt 1 år att skriva; jag gick in och läste, skrev om, läste igen -men vågade aldrig publicera. Jag skrev aldrig inlägget för att få uppmärksamhet eller medlidande, jag skrev det för MIN skull. För att hur tuff historien än är, så är den MIN och det är JAG som ska äga den. I alla år har HAN ägt min historia, mitt liv har nästintill omedvetet styrts utav honom, han har haft min kropp och min själ och jag har bara varit trasig, fängslad. Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka. Det första steget till att läka, är att erkänna händelsens existens, något jag haft väldigt svårt för. Men nu är det ute i världen, svart på vitt, jag kan inte förneka händelseförloppet längre och det känns faktiskt bra. Det känns som att jag tog tillbaka mitt liv, jag krävde makten, jag slet tillbaka äganderätten till mig själv. Jag har fortfarande en väldigt lång väg att gå, och jag har garanterat många nätter utav panikångest kvar att genomlida innan jag är fri, men nu är jag åtminstone inte i hans våld längre. 

En annan anledning till varför jag skrev detta öppna, ärliga och skitjobbiga inlägg var för alla de kvinnor som aldrig vågar berätta. För dem som håller allt inom sig, som ljuger för att dölja det som hänt, som kanske t.o.m skyddar den människa som förstört dem så fullständigt. Jag vill att de ska veta att de inte är ensamma, att vi står tillsammans. Den mening i hela inlägget som nästan kändes viktigast var; "Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig." Anledningen till att den kändes så viktig var för att jag vill att folk ska förstå att bara för att någon "bara ligger där" så betyder det inte att den vill, att den inte kämpar emot, att den inte blivit våldtagen. Fäkta, fly eller paralyseras är de tre "valen" hjärnan automatiskt gör under fullständig skräck, det är ingenting man kan styra över, alla tre är en försvarsamekanism. Paralyseras är att "spela död", men tyvärr fungerar den inte på sådana förövare. Jag äcklas när någon ifrågasätter en överlevare p.g.a "du gjorde ju inget motstånd, du låg ju bara där", för det är ett motstånd, det är ett nej, det är ett tyst skrik på hjälp, och ännu mer; Det är inte ett ja. Ni måste alla ta in detta och förstå det; allt annat än ett JA är ett NEJ, vare sig det är tystnad eller skrik, skratt eller gråt.



Ett jättestort tack för att fin respons på mitt inlägg, ni har stärkt mig och min självkänsla, ni har hjälpt mig på vägen mot att ta tillbaka mitt liv. All kärlek till er!

"Jag tror att du missförstod situationen"

VARNING Detta inlägg innehåller text som kan verka triggande.

Här och nu ska jag berätta någonting som inte många vet om,
någonting som fortfarande påverkar mig och som jag skäms över. Trots att jag inte borde skämmas. Har ni ingenting snällt att säga efter att ha läst, så ber jag er att inte säga någonting alls. Det krävs allt mod jag har för att skriva detta, men jag behöver göra det. Bloggen är ju min ventil, dit jag vänder mig när jag behöver lätta lite på trycket. Så det tänker jag göra. För min skull. För att jag ska äga min egen historia.

Jag vill ge en varning till min familj,
min mamma och mina systrar har jag endast sagt det till väldigt kort ganska nyligen, och jag tror att det kan vara nästan lika jobbigt för dem att läsa som det är för mig att skriva, speciellt då vi står varandra väldigt nära. Överväg att inte läsa detta inlägg. Jag älskar er, det är ni som tagit mig igenom allt mörker jag hamnat i, utan att ni vetat om det.


Om du tycker det är jobbigt att läsa, och hellre vill lyssna på då jag
(tyvärr lite slarvigt och med täppt näsa) läser inlägget, kan du göra det genom att trycka på play► :





Jag är så trött på att inte bli tagen på allvar.
Så trött på att kämpa för mina rättigheter, och för mig själv i allmänhet. Under mina tonår var jag med om några saker, många av dem saker som tog flera år för mig innan jag ens kunde tänka på, inte mindre kunna säga högt. En utav sakerna berättade jag för några närstående personer ca 2-3 år senare, och fick svaren "jag kan inte tänka mig att han skulle göra så, jag kände ju honom förr, han är snäll" och "jag tror att du missförstod situationen". Deras ord fick mig att ifrågasätta mig själv, det som hände kanske inte var så farligt ändå? Men framförallt kände jag mig väldigt, väldigt liten. Efter det tog det ytterliggare cirka 4 år innan jag någonsin nämnde det igen, för någon. Det var först när jag satt hos min psykolog och vi pratade om saker som traumatiserat mig som jag faktiskt insåg hur denna sak påverkat mig, och jag öppnade upp mig. Jag bokstavligen skakade när jag berättade för honom, flera gånger fick vi pausa och göra andningsövningar för att jag inte skulle få panik. Jag flackade med blicken, kände mig så jävla skamsen. Flera gånger bad jag om ursäkt och sa "jag vet att det är löjligt, jag är så töntig, förlåt". Hans svar förändrade mycket för mig; "Det är inte löjligt eller töntigt, faktum är att vi borde pratat om detta för länge sen, det var ju ett övergrepp"


" Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda "


Det var i yngre tonåren, och jag hade träffat en kille i några veckor. Han var så snäll mot mig, vi kunde verkligen prata på om allt och ingenting. Dessutom var han rolig och vi skrattade mycket tillsammans. Däremot hade han en tendes att bli irriterad ganska lätt, men det var liksom ingenting jag direkt tänkte på, lite tjuriga kan ju alla vara ibland. Han hade flera gånger sagt att "vi borde ha sex", men det var jag inte jätteintresserad av då vi som sagt endast träffats i några veckor, jag har aldrig varit någon som hoppar i säng med första bästa vilket jag gjorde klart för honom. Han blev irriterad och sa "så jag är bara första bästa? Betyder jag ens någonting för dig?". Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda.




En kväll var jag hos honom och vi kysstes, han påpekade återigen att vi borde ha sex men jag sa ännu en gång att jag inte ville. "Klart du vill, sluta hålla på och spela svår, du gillar väl mig?" sa han då och tryckte ner handen i mina byxor. Han låg nu över mig och jag fick en rejäl obehagskänsla i hela kroppen. Jag drog bort hans hand och sa åt honom att lägga av, att jag inte ville. Han blev förbannad och hans blick ändrades. "Men titta vad fan du har gjort då? Va? Det är ditt fel, gör något åt det!" nästan skrek han åt mig och tryckte min hand mellan sina ben. Jag blev livrädd, den snälla killen var som bortblåst och jag började få panik. Han var både större och starkare än mig, jag kände mig fångad och ville bara därifrån. "Gå bort från mig, sluta" bad jag honom. Han tryckte sin hand mellan mina ben och slet till så resåren i både mina trosor och lackleggins gick sönder med ett knakande ljud. Jag kunde inte andas. "Snälla sluta då" kved jag. Hans knän kändes som knivar in i mina lår, hans ögon var elakt svarta och han stank av parfym och halvtorkad pubertetssvett. Jag tänkte att jag inte kan göra något, jag är fast, han äger min kropp och jag är ingenting alls. "Om jag slutar andas nu, om jag dör, kommer han ens att märka det?" tänkte jag och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Men så spred sig en rysning i hela min kropp och jag tänkte att jag försöker en sista gång, en sista gång försöker jag slita mig loss, sedan ger jag upp och bara dör. Jag fick en adrenalinkick och lyckades då knuffa honom lite åt sidan, knäade honom i magen och mellan benen med all min kraft och han flyttade sig med högljudda, grymtande svordomar. Han skrek "vad fan är ditt problem", att det var jag som varit inbjudande, det var mitt fel.

När jag kom hem grät jag. Och jag skämdes, så in i helvete skämdes jag. Jag slängde både byxorna och trosorna. Duschade. Kände mig smutsig. Duschade igen. Jag var tvungen att få bort hans lukt. Även om jag tog mig därifrån så kändes det som jag var kvar; jag kunde känna hans äckliga händer på min kropp, varje gång jag blinkade såg jag hans vansinniga ögon, kände hans vassa knän, kunde känna hans äckliga doft och tyngdes ned utav hans kropp. Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal. Jag minns tankarna som for genom mitt huvud "det var ju mitt fel, jag gav fel signaler, hade tajta byxor, jag kysste ju honom också, såklart han skulle göra så, jag får skylla mig själv".


" Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal "


Han hörde aldrig någonsin av sig igen, och det gjorde inte jag heller. Jag ville att han skulle höra av sig, jag ville att han skulle säga att det var hans fel, att jag inte hade gjort något fel, att jag var mer än någon man slet i tusen bitar och lämnade att dö. När vänner frågade varför vi slutat träffas sa jag bara att han ville ha sex och inte jag, så vi avslutat det. Jag berättade inte att han försökte trots att jag inte ville. Jag berättade inte att mina kläder nu låg i soptunnan. Jag berättade inte att jag suttit en timme på morgonen med kylklampar mot mitt ansikte för att dämpa svullnaden efter all gråt. Jag berättade inte var blåmärkena på mina lår, armar och handleder kom ifrån. Jag berättade inte vad som faktiskt hänt. Jag borde ha berättat hela sanningen, men det gjorde jag inte. Det fanns ju ingenting att berätta, det var jag som varit inbjudande.



Det ska inte behöva ta 6-7 år innan man öppnar upp sig, man ska inte hålla det för sig själv. Men det gör många ändå. För man skäms, "alla skulle ändå tycka att jag är löjlig" tänker man. Och den där jävla skammen är livsfarlig. Jag kunde inte gå i närheten av hans hem på flera år, trots att det många gånger hade blivit en genväg att gå förbi. Jag kunde bara inte. Efter ett tag hade jag nästan förträngt det, jag kunde inte gå nära området där han bott, det tog totalt stopp och jag fick ångest i hela kroppen, men jag var osäker på varför. Tills jag och min psykolog pratade om platser dit jag inte kunde gå på grund utav min agorafobi, och jag plötsligt mindes allting, sådär som folk gör i filmer. Allt kom tillbaka, det spelades upp framför mina ögon på några sekunder. Varje tår som rann den natten, varje hyperventilering, känslan av hans tunga kropp som tryckte ner min, hur mitt hjärta rusade när mina byxor knakade till, blåmärkena efter hans knän på mina lår, hur jag slutade andas några sekunder när vänner frågade varför vi slutat ses. Att jag inte kunde gå nära området hade inget att göra med min agorafobi, min psykolog konstaterade att jag var uppenbart drabbad utav PTSD och behövde jobba med det. Detta är alltså en psykolog jag då gått till i 3-4 år, berättat alla mörkaste tankar för, gråtit och haft panikångest inför, ringt när jag velat ta mitt liv -han vet  a l l t  , men detta tog flera år innan jag kunde berätta, innan jag ens kunde erkänna det för mig själv igen. På grund av den där jävla skammen som fick mig att trycka bak minnet till det mörkaste skrymslet i min hjärna.


" Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring "




Idag vet jag att jag inte gjorde något fel. Jag.Gjorde.Inget.Fel. Jag är tacksam att jag fick några sekunders styrka så jag tog mig därifrån och hem. Alla har inte den turen. Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig. Hur hade det då gått? Hade han fått en sekund utav klarhet och gått bort ifrån mig? Troligtvis inte. Jag vill inte ens tänka på det.

Saken är den att jag är en stark person. Jag är inte den som tar åt mig om folk pratar skit om mig, jag är en sådan person som hellre står ensam för det jag tror på än med hundra andra för någonting jag inte tror på. Även i mina djupaste depressioner så har jag någonstans alltid stått upp för mig själv, vägrat ta emot skit jag inte förtjänat. Men när han sa att det var mitt fel så svalde jag orden utan att säga emot. Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring. Det var dom orden som fick mig att skämmas, att inte berätta, att äcklas av mig själv. Utan dom orden hade jag kanske pratat med någon om det tidigare, kunnat bearbeta det.

Trots att jag vet att jag inte gjorde något fel, så sköljer minnena över mig varje dag. De får mig att bli pytteliten, obetydlig, värdelös. De gör mig till ingen alls. De kväver mig, hindrar skriken att komma ut ur min gapande mun, gör tårarna till tusentals rakblad mot mina kinder. De får mig att falla ihop till en hög, skaka tills jag kräks och svimmar. De sliter mig i småbitar. De gör att ingen får röra mig, ingen får komma nära, jag blir rädd för mina närmaste, deras beröring blir hans för han äger allt jag är. Det har gått så många år, och fortfarande har blotta tanken på honom en sådan enorm makt över mig. Men jag kämpar, för han ska inte få förstöra hela livet såsom han förstört alla dessa år. Alla dessa år då jag inte kunnat bli kramad längre än någon sekund, alla dessa år av emotionell klaustrofobi. Alla dessa år av att ha vaknat av hans flämtande ord, hans sneda leende, hans äckliga doft. Men jag ska bli fri. Han förtjänar inte mitt liv, så han ska inte få det.


Till alla er som varit med om liknande, eller värre, vill jag säga: Det är inte ditt fel, det är ALDRIG ditt fel. Det spelar ingen roll om du är onykter eller om du flörtat. Det spelar ingen roll om ni haft sex förut, eller om det är din partner. Det spelar ingen jävla roll om du så gått spritt språngande naken på krogen, det är fortfarande DIN kropp och INGEN ANNAN har rätt till den. Prata med någon, berätta, håll det inte inom dig. Tystnad är ett dödligt gift, så svälj det inte. Du har ingenting att skämmas för, du har inte gjort något fel. Du är värdefull, kom ihåg det.

Till alla er som har/haft anhöriga som varit med om liknande, vill jag säga: Ifrågasätt aldrig det som hänt, få dem aldrig att ifrågasätta sig själva och deras skuld i händelsen, tala om för dem att ingenting är deras fel. Hjälp dem. Det bästa ni kan göra är att finnas där. För att lyssna, för att ge råd, eller bara för att dela en stunds tystnad. 


 
 

Att vara nykter under alkoholens afton

Midsommarafton. Denna ständigt regnande, silldoftande dag, då miljoner trädgårdar pryds utav blomsterdekorerade stångar och småfulla vuxna som skuttar omrking dem. Borden fylls med färskpotatis, olika sorters sill, gräslök och gräddfil, och såklart snaps. På de flesta bord finns även öl, cider, vin och/eller annan sprit. Vi sjunger snapsvisor, slänger i oss brännande shots och slår glasen i bordet. Det är tradition säger vi dagen efter, när huvudet värker efter lite för många snapsvisor. Det är tradition, och traditioner ska man följa. Iallafall de traditioner där man får bli lite rund under fötterna.

Bild från tonåren

Som tonåring följde jag alltid denna tradition med stor glädje. Då var det nästan alltid party på midsommar, man spenderade en del av dagen (helst lunch eller middag) med familjen innan man gick för att träffa kompisar och supa. Sedan var man ute hela kvällen och halva natten, drack mer och mer, snubblade runt och skrattade åt sitt sönderskrapade knä efter man trillat med cykeln. Det var ju trots allt tradition.

Förra midsommarafton hade jag påbörjat mitt första år som nykter efter x antal år utav alkoholmissbruk, jag var 6 månader in i min nykterhet när midsommar kom. Jag spenderade dagen och kvällen tillsammans med familjen och några familjevänner i stugan. Min familj är verkligen inte några stordrickare, men sprit fanns det såklart på borden. Jag hade en jättefin midsommarafton, vi hade roligt och mysigt, men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Varje cell i min kropp avundades dem andra som tog en öl till lunchen, en snaps, ett glas vin till maten. Jag stirrade på flaskorna och längtade efter det där varma brännandet när de rinner bak i svalget, kände desperat saknad efter känslan av att tappa verkligheten lite i taget. Jag ska vara ärlig; Jag undrade många gånger om någon skulle märka om jag tog en snaps eller klunkade lite konjak, jag täkte på det hela tiden. Men jag tog ingenting, inte en droppe. För jag visste att det räcker med ett smakprov för att få börja om på ruta ett. Och det enda som var större än suget, var skräcken för att behöva gå igenom alla darrningar, kräkningar, migräner och hjärtklappningar en gång till.

Bild från förra midsommar

För några år sedan när jag festade så kunde jag utan problem dricka 70cl ren vodka, blandat med cider, öl och en hel drös shottar tequila. Det var liksom en helt vanlig fest för mig. Jag tyckte aldrig att det var något konstigt. Jag såg att många kompisar inte kunde dricka ens hälften, men det var ingenting jag reagerade på. Fest är ju fest, tänkte jag. Att varje dag, kväll och natt var fest, det reagerade jag inte heller på. "Man är bara ung en gång" sa jag ofta. "Om man inte super ihjäl sig förstås, haha" skrattade jag, även att det enkelt kunde ha blivit min sanning.




Jag har varit nykter i 1,5 år nu, och jag kämpar fortfarande med suget varje dag. Inte det fysiska som framkallar kräkningar och darrande händer, men det psykiska suget efter ångestlindring i flytande form. Det är förvånansvärt svårt att vara nykter som ung. Man "ska" supa, det är lite status, lite häftigt att dricka tills man stupar, man är lite roligare om man har knäppa fyllehistorier. Jag har många fyllehistorier som går att skratta åt, där jag gjort bort mig totalt, men vet man historien bakom varje fylla smakar historierna lite illa.

Mina vänner festar och dricker fortfarande, och det ser inte jag som något konstigt eller fel, det är deras rätt att få göra. Det som gör dem till så bra och underbara människor, är att enda sedan jag erkände mitt missbruk så har de alltid stöttat mig och aldrig ens tänkt tanken att erbjuda mig alkohol. Mina vänner vet att jag kämpar, och de vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De säger alltid att jag är välkommen på fester utan att dricka, de inkluderar mig trots att jag inte dricker alkohol vilket, som sagt, tyvärr är relativt ovanligt bland unga. 

Jag har tur, för jag är omringad utav människor som stöttar mig. När jag först berättade för mina närstående om mitt missbruk, så var det inte en enda utav dem som var dömande eller kritiserande. De lyssnade, accepterade, hade förståelse och stöttade mig. De har varit min hejarklack hela vägen, och jag hade nog aldrig klarat av att bli nykter utan deras hjälp.

 
Om någon tackar nej till alkohol; ifrågasätt inte personens val att avstå, försök aldrig tvinga den att dricka för du har ingen aning om hur mycket den kan ha gått igenom för att klara av att säga nej.



Har du eller någon i din närhet problem med alkoholmissbruk? Kontakta din vårdcentral/husläkare för information om vilken hjälp som erbjuds där du bor. Du kan även läsa mer på 1177 eller ringa ett kostnadsfritt och anonymt samtal till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48. Kom ihåg: Du är aldrig ensam, det finns alltid hjälp att få. Sök den innan det är för sent. Jag tror på dig♥

Det står stilla

Här har det stått relativt stilla ett tag, med undantag på något inlägg då och då. Men jag tänker absolut inte be om ursäkt eller så, för jag är inte tvungen att blogga (trots att jag förr trodde det). Jag har mått väldigt, väldigt dåligt den senaste tiden, varit sjukskriven i 2 veckor nu och kämpar för att klara av enkla vardagssaker. Ångesten kom tillbaka som den värsta käftsmällen någonsin, och jag är förvånad över att jag ens har tårar kvar att gråta, det känns som jag inte gör annat. Gör mitt bästa för att inte isolera mig, som att träffa vänner, men efteråt är jag fullständigt uttömd och orkar inte ens kolla på tv. Saker som tidigare givit mig glädje och energi, såsom att måla, laga mat, fotografera & redigera bilder, träffa nära och kära -de är för tillfället saker som får mig att sucka och får hjärtat att stressat rusa. Jag har väldigt svårt att finna glädje i något alls, och tro mig när jag säger att det enda som är värre än att må skit är när man inte mår alls -när känslorna varit så kraftfulla att det blir för mycket och allting stängs av. Tomheten som kommer efter panikattackerna är värre än all ångest i världen.


Detta skrämmer skiten ur mig, men jag tänker dela med mig utav ett utdrag ur mina "dagboksdokument". Kanske kan ni förstå bättre, eller kanske känner någon igen sig i mina känslor och därmed inte känner sig så jävla ensam. För ensamheten är dödlig.

" 260518 
Dessa känslor, dessa jävla känslor. De har blivit min död, min själsliga död. Min kropp är kvar; mina ben står fortfarande och mina läppar kan ännu le, men min insida är fullkomligt död. Jag försöker övertala mig själv att jag måste leva, att det finns saker som lockar mer än döden, men jag kan inte tro på dessa tankar. Jag är så utmattad, så utslagen, nedbruten, så förbannat trött. Allt jag vill är att få stänga av, trycka på off-knappen och aldrig behöva startas upp igen. Hur många gånger har jag inte försökt börja om, försökt bearbeta, försökt förbättra allt jag är? Jag har tappat räkningen. Men vem bryr sig? Ingenting har ändå hjälpt. 
 
Jag försöker säga hur det verkligen är, jag försöker vara ärlig, men jag ser deras ansiktsuttryck och jag kan höra deras hjärtan brista, så jag ljuger. Eller kanske ljuger jag inte, men jag berättar bara en mild del utav allt mörker som slukat mig. Jag säger att jag "mår lite sämre" när jag gråter dagligen, säger att jag "börjat gå nedåt igen" när min kropp redan krossats mot bottenskiktet, säger att "jag orkar inte mer" när jag redan gett upp. Allt jag kan tänka på är döden, jag är förtrollad utav tanken på att slippa allt, och min längtan är kronisk. Jag har många drömmar, men ingen har hållit i längre eller tagit upp så mycket utav min tankekraft som den eviga drömmen om att aldrig vakna igen. Och är det inte nästintill ett samhällskrav att följa sina drömmar? Eller gäller det endast de socialt accepterade drömmarna som att få ett bra jobb, skaffa familj eller resa jorden runt? Jag vill alla dessa saker, men jag vill hellre dö. Så enkelt är det. 
 
Det dåliga samvetet är min dödligaste sjukdom. Jag kan inte tala om när jag blir riktigt sårad, för då får jag dåligt samvete. Tänk om de blir ledsna över att ha sårat mig? Så jag låter folk köra med mig, jag låter dem trampa sönder alla gränser jag ritat upp och oavsett hur många bitar de sliter min själ i så förlåter jag dem. Jag hör själv hur sinnessjukt det låter, och jag förstår att något är fel på mig, men jag kan inte rätta till det. Jag vet inte hur man gör rätt, för jag är det personifierade felandet. Ett halvdött misstag. Ett error i universums 
datakoder. Hur fan ska jag kunna rätta till något, när hela jag är fel? "

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0