mörkret

Jag tänker lägga upp några väldigt personliga textstycken, tagna ur min ångestbok. Och jag tänker inte skriva något positivt eller hoppfullt, för jag vill att ni ska förstå hur jävla ont hela livet gjorde när jag tryckte pennan mot bokens sidor. Jag vill att ni ska förstå att jag inte alltid är positiv eller hoppfull; ibland är jag bara trasig. Och det är inget vackert eller inspirerande med att trasas sönder; det är inte fint att dö inombords. Det är helvetet.

 

hör du mig nu?

 

små bitar





En äldre text jag hittade bland bortglömda papper



Denna är för alla oss som slitits i bitar. För alla oss som tillåtit någon att slita oss i bitar. För alla gånger vi har slitits itu. Alla nedlåtande huvudskakningar, alla "ska du verkligen se ut sådär?", och alla suckningar. Alla "du kan om du vill", fnysande hånskratt, alla gånger man gjort sitt bästa men ändå inte varit bra nog. Den är för alla brutna löften, tårar i kudden, alla "du överdriver" när man äntligen vågat berättat hur man känt. Alla maträtter man slutat äta, kläder man slutat bära, saker man slutat säga, känslor man stängt inne, musik man slutat lyssna på; alla tusentals sätt man låtit andra slipa ner en för att passa in bättre i deras liv. Jag har skrattat för högt och gråtit för ofta, varit för klängig och kallats känslokall, tyckt allt för mycket och varit för mycket Jag. Och jag pratar inte om en specifik person, utan generellt. För de flesta omkring en försöker mer eller mindre forma en lite, lite grann efter deras behov, och jag gör det garanterat omedvetet jag också. Jag tror att vi gärna vill passa ihop, med alla vi håller av, och jag ser inget fel i det. Felet uppstår när någon faktiskt älskar mest; balansen blir ojämn, ena sidan drar hårdare åt sitt håll och istället för att skapa ett liv så blir vi en del utav deras. Så vi låter dom plocka isär oss, en bit i taget. Kanske är det därför man säger att man "älskar någon så man går sönder"; för att vi bokstavligen går sönder, bit för bit. Och sanningen är att jag inte tänker rikta kritik mot de människor som ändrat mig, för den enda jag är besviken på... är mig själv. För att jag gång på gång givit mitt allt, utan en tanke på konsekvenserna; Att när man ger bort allt, så finns det inte riktigt någonting kvar sedan. För att jag aldrig prioriterade kärleken till mig själv. För att jag glömde bort att jag fanns.

Det tar tid att hitta sig själv, och visst finns det ingen garanti på att man någonsin gör det. Men om vi fortsätter att låta andra ta våra bitar, så garanterar jag att vi alltid kommer vara lite för trasiga, och lite för tomma.

"Det blir ingen födelsedag, den är inställd"

Att fylla år brukar vara en anledning att fira; släkt och vänner vill gratulera, det ska umgås, det ska skrattas, det ska ätas tårta och bakelser, och det ska öppnas presenter. För de flesta är födelsedagen en rolig högtid. Men inte för alla.

Jag har alltid haft det jobbigt runt min födelsedag, enda sedan jag var barn. Visst var jag tacksam att få roliga saker, bjuda in alla kompisarna på kalas, bli väckt utav familjens sång -men jag var aldrig glad. Varje år har jag en klump i magen, tio ton sten i bröstet och gör allt jag kan för att inte bryta ihop.Så jag har alltid firat min födelsedag för andras skull, för att de vill fira, för att man "ska" vilja fira sin födelsedag. Men aldrig har jag gjort det för att jag själv velat eller mått bra utav det.

 

24 timmar per dygn så har jag ångest. Jag somnar gråtandes, väcks utav min egen hyperventilering, och startar nästan varje dag med att kräkas till följd utav min konstanta inre panik. Vissa dagar är jag okej; då kan jag umgås, prata i telefon, svara på meddelanden, skratta och faktiskt må ganska bra. Men de flesta dagar är det precis tvärtom; jag vill inte träffa någon, jag ignorerar samtal, trycker bort meddelanden, kämpar mot min dödslängtan och undrar om jag någonsin kommer att känna glädje igen. Senast igår spenderade jag 3 timmar i sängen utan att röra mig eller sova, jag bara låg där och stirrade i taket, därför att jag inte orkade någonting annat. Och det är såhär jag levt större delen utav mitt liv, vilket många har svårt att förstå men de flesta accepterar ändå att jag behöver vara ifred. Förutom när jag fyller år.

Imorgon fyller jag 24 år. Det är stort, med tanke på att jag varje år varit säker på att jag inte kommer finnas där för nästa födelsedag. Så tro mig, att jag överlevt i 24 år är enormt. Men jag orkar inte fira. För en person som lever i depression, och som oftast önskar att man slapp leva, så är inte ens födelsedag någonting roligt eller exalterande; det är rent av plågsamt. Att sitta och låtsas vara glad medan ångesten äter upp mig inuti, det känns inte riktigt värt det trots att man "borde". Det jag verkligen behöver just nu är att vara ifred, rensa tankarna, bearbeta. Så jag har gett mig själv den bästa födelsedagspresenten jag kan få; Ensamtid. Jag har ställt in min födelsedag.

 

Det är svårt att lyssna på sitt mående, för man VILL så mycket. Jag vill samla alla jag älskar, jag vill baka i flera timmar, jag vill prata på om allt och ingenting, jag vill sätta kaffet i halsen för någon säger något roligt, jag vill vara glad. Men jag har tyvärr ingen on/off-knapp för min ångest, jag kan inte längre trycka bort ångesten och låtsas som att den inte finns. Hur mycket jag än vill göra alla dessa saker, så orkar jag inte. Att det är 24 år sedan jag föddes ändrar tyvärr inte på det.

Till en början blev min familj och mina vänner besvikna, de vill fira mig och jag förstår det, för de älskar mig ju. Och jag har haft så jäkla dåligt samvete, men varför egentligen? Det är min födelsedag och borde jag då inte få välja hur jag spenderar den? Men jag har förklarat, och jag tror att de förstår nu, då de vet hur jag kämpat den senaste tiden. Tack vare dessa människor så har jag ändå i stort sett allt jag behöver i livet, för deras stöd och kärlek är Allt. Och jag är tacksam, varje sekund är jag tacksam att de finns i mitt liv. Men just nu behöver jag vara egoistisk, sätta mig själv först, prioritera mitt mående. Så det enda jag önskar mig i år är en chans att hämta andan lite.


Hur ser ni på födelsedagar och att fylla år; Hur viktigt är det egentligen att fira?

droppar utav tändvätska

 

Vem har rätt till sjukskrivning?


Nu ska jag vara ärlig, för jag är så jävla utmattad.
Trött på att ständigt känna att jag måste försvara mig; i sociala sammanhang, i arbetslivet, i dejtingvärlden, i vården -överallt. Jag försvarar mig själv därför att jag är fel; Jag gör fel, säger fel, känner fel, ÄR fel. I alla fall om man ser på mig genom de dömande ögonen av ett samhälle vars normer känner sig hotade.
 


Jag har varit sjukskriven av och till under större delen utav mitt liv. Inte för att jag är lat, eller för att jag är bortskämd. Och inte för att jag tycker om att gå hemma, eller för att jag inte kan ta ansvar. Den verkliga anledningen till min sjukskrivning är otroligt simpel; Därför att jag är sjuk. Ja, jag är sjuk. Periodvis ganska allvarligt dessutom. 


Du kan inte ta en snabb titt på mig och se att jag är sjuk, inte ens när det är som värst. De flesta dagar ser jag pigg och kry ut; jag är social och framåt, skrattar och visar inga tecken på någon smärta eller obehag. Jag har varit sjuk så länge att jag vet precis hur jag ska dölja det när jag är bland människor, jag är en expert på camouflage. Så du kommer antagligen inte märka det. Du kommer antagligen inte notera att jag smiter undan på toaletten för att hyperventilera, eller att jag sliter i min högra tröjärm. Du kommer inte se att jag pressar naglarna mot händerna eller att mina ben inte kan vara stilla. Jag kommer vara glad och du kommer köpa det. För vem ifrågasätter någons glädje? En person som tar så mycket plats kan väl inte vara sjuk, eller? 
 
Och ännu mer; En person som verkar så glad och stark måste väl för fasen kunna arbeta? Eller hur? 
 
Jag har inte sovit en hel natt utan mediciner i hela mitt liv, inte.en.enda. Jag vaknar alltid flera gånger; när jag kartlagt min sömn har jag kommit fram till att jag sover i genomsnitt sammanlagt 2 timmar per natt -högst. Jag har plågsamma mardrömmar som letar sig in i verkligheten som en slags sömnparalys, där jag tvingas återuppleva traumatiska händelser igen och igen och igen. Jag vaknar aldrig lugnt och stilla, utan alltid med hjärtat i halsgropen och tårar på kinderna. Jag får hjärtklappning när någon skickar ett sms därför att jag stundvis inte klarar av att ens läsa meddelanden jag får. Jag spenderar dom flesta dagar ensam, därför att allt umgänge är för intensivt för att jag ska tycka det är roligt, det gör bara ont i mig. Minsta lilla någon höjer rösten när den pratar så känns det som att ha tre black metal-konserter i huvudet. När jag väl orkar umgås är jag fullständigt utmattad efteråt, jag orkar inte ens se på tv eller lyssna på musik. Jag minns kanske 30% av vad folk berättar, därför att min hjärna är för överbelastad för att få plats med ny information. Jag får använda orimligt mycket energi till att inte självskada. Stundvis stängs alla mina känslor av och jag blir iskall, därför att jag känner så intensivt hela tiden att själen går sönder om den inte får en paus. Jag får även minnesluckor när jag varit under mycket hög stress. 
 
Jag är diagnostiserad med ADHD, Bipolär Sjukdom typ 2, paniksyndrom, GAD och PTSD. Min PTSD tar ut sig på liknande sätt som en utmattningsdepression vilket gör att jag är konstant dränerad. Jag har även vad dom kallar en “kroniskt förhöjd suicidrisk” p.g.a. min eviga dödslängtan. Så ja, jag är sjuk. Att du inte ser det betyder inte att det inte är sant, och jag kommer aldrig igen låta någon förminska mitt mående. För det är inte såhär livet är menat att vara, jag vägrar tro det. Den dagen jag lutar mig tillbaka och accepterar mitt liv, är dagen då sjukdomarna blir min död. 

 

Men, frågan kvarstår; Borde jag inte kunna arbeta? 
 
Låt oss titta lite på saken.
 
 
Du vaknar på morgonen och känner direkt att du har en infektion i kroppen; näsan är täppt, ögonen rinniga, varenda muskel värker och när du tar tempen visar den 39°C. Så, självklart, ringer du jobbet för att tala om att du är hemma. Visst hade du kunnat tvinga dig dit, men du hade inte kunnat göra ett bra arbete; du hade varit ofokuserad och rörig, och du hade inte mått bättre –snarare tvärtom. Så självklart ska du stanna hemma och vila upp dig. Ligg på soffan och kolla tv under en filt, ta några panodil och sov.  
 
Jag dömer dig inte, för du är ju sjuk. Din kropp orkar inte, och jag ser inget fel i det, för vem som helst kan bli sjuk. 
 
Jag vaknar på morgonen med ett blodtryck på nästan 140. Min puls borde vara lugn eftersom jag sovit, men jag kan känna hur varje hetsig pulsering håller på att få kärlen att explodera. Jag har svårt att andas, är yr i huvudet, och hela kroppen skakar som om jag håller på att förfrysa. Runt min högerarm sitter toapapper och tejp hårt lindat. Jag kollar i kylskåpet och kommer på att jag inte ätit något på nästan 3 dagar. Jag tittar på den fulla tvättkorgen med en klump i magen, men mina ben orkar inte stå länge alls så jag lägger mig i sängen igen. Men jag kan självklart inte sova, så jag ligger och stirrar i taket. Ungefär 3 gånger om dagen kräks jag till följd av ångest. Så, självklart, stannar jag hemma från jobbet. Visst hade jag kunnat tvinga mig dit, men jag hade inte kunnat göra ett bra arbete; jag hade varit ofokuserad och rörig, och jag hade inte mått bättre -snarare tvärtom. Men det är inte självklart att jag ska stanna hemma och vila upp mig. Jag får inte riktigt ligga under täcket och försöka överleva dagen, det är fel att ta mina mediciner och sova. Du ser ner på att jag äter piller, trots att mina mediciner är desamma som dina; Bara att min panodil är för själen, istället för kroppen. 
 
Du har ingen rätt att döma mig, för jag är sjuk. Min själ orkar inte, och det är inget fel med det, för vem som helst kan bli sjuk. 


Psykisk ohälsa handlar inte om lathet eller ovilja att arbeta/gå i skolan, jag har gått till jobbet med 40 graders feber och hjärtmuskelinflammation, och när jag sedan lades in på hjärtintensiven var min första fråga “Får jag gå till jobbet imorgon?”. Så tro mig, jag är inte lat eller ovillig. Psykisk ohälsa handlar om ett värre lidande än ni kan föreställa er. Det handlar om att ständigt jämföra sig, se att man är annorlunda, känna sig konstig och utanför. Det handlar om att vara sin egen värsta fiende, att stå framför spegeln och se sig själv i ögonen och snörvla fram “lite till, snälla kämpa lite till”, att ha så fruktansvärt ont hela tiden men aldrig kunna dämpa smärtan. Det handlar om att känna sig vilsen, att inte veta vem man är eller vad man vill, att slitas sönder inombords av alla känslor. Det handlar om att gråta sig själv till sömns men ändå tvingas gå upp med ett leende. Det handlar om att sakta dra sig undan allt man älskar, att vilja bli lämnad ifred, att inte orka mer. Det handlar om att vara SJUK. 
 
Människor är så otroligt rädda för ordet sjuk, för det är liksom lite fult, speciellt om det gäller din mentala hälsa. Det har skapats någon slags skev bild av att alla med psykisk ohälsa ligger fastspända och skriker i madrasserade rum, eller mördar en massa människor, eller överhuvudtaget på något sätt är en fara för allmänheten. Men sanningen är att du säkert passerar 20 “normala” människor varje dag, som lider i det tysta. Och de flesta är aldrig en fara för andra, men ständigt en fara för sig själva. Så istället för att sätta på skygglappar eller springa skrikandes därifrån; Prova att lyssna. Inte för att du ska ge ett bra svar eller vinna en diskussion, utan för att kunna få förståelse.  
 
 

Jag vill inte vara sjukskriven. Jag älskar att arbeta, att göra saker, att orka. Men i perioder så kan jag inte, därför att jag är för upptagen med att slåss för mitt liv varje sekund. Och precis som du har rätt att få vila när du har en infektion i kroppen, så har jag rätt att få vila när jag har en infektion i själen. Du valde inte att bli sjuk, men det gjorde faktiskt inte jag heller. Min högsta dröm är att vara frisk nog att kunna ha en fungerande vardag, att må bra. Men jag måste kämpa tusen gånger hårdare än de flesta andra för att ens ta mig ur sängen. Min psykiska ohälsa är ett arbete där jag aldrig får rast, aldrig en sekund att hämta andan.

Så kära “normala” människa; Sluta säg åt mig att jag “inte borde vara sjukskriven”, för du har ingen aning om hur jag kämpar.
 

att vägra bli tagen för givet

Vissa människor kommer att ta dig för givet, så är det bara. De kommer förvänta sig att du ska finnas till hands när det passar dem, och att du ska ställa upp i vått och torrt. Men de kommer inte göra detsamma, och de kommer inte uppskatta dig. Du kommer vara deras vän, men de kommer inte vara din. Något utav det jobbigaste i livet är att inse att människor man bryr sig om kanske inte riktigt bryr sig om dig, men trots att det kan göra ont så är det inte jordens undergång. Du dör inte.

Istället för att gå under för andra människor; lär dig att släppa dem. Det finns ingen människa i världen, oavsett relation, som är värd att må dåligt för. Om någon får dig att känna dig otillräcklig eller på något sätt mindre värd; Släpp den. Du kan aldrig kräva att någon ska vara i ditt liv, så sluta hålla fast i någon som inte tycks vilja stanna.

"Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger [...] därför att jag är lätt att ta för givet"

 


Jag har blivit tagen för givet otroligt många gånger, av både vänner, pojkvänner, kollegor (etc.) därför att jag är lätt att ta för givet. Simple as that. Jag bryr mig inte lite grann; bryr jag mig om någon så gör jag det med allt jag är, och jag gör allt för dessa människor. Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där. Hela mitt liv har psykvården sagt åt mig att "du måste sluta gå sönder för andra människor" men jag har aldrig vetat hur. Förrän nu.

Det senaste året har jag tröttnat på att vara en slagpåse. Jag är trött på att vara den som ska lösa alla problem, den som måste ställa upp jämt, den som bara duger när det passar, den som alla bara tar för givet ska göra allt för dem oavsett vad som krävts. Jag har blivit krossad när jag insett att relationer varit ensidiga och oäkta, men det har också lärt mig att sluta ta skit jag inte förtjänar. För nej, jag förtjänar det inte. Relationer ska alltid vara ömsesidiga och jämlika, det spelar ingen roll om man är bästa vänner, gifta eller syskon -"ge och ta" är den gyllene regeln i allihop.

Jag har kommit till insikten att människor har sugit så mycket energi ur mig under så många år, att jag inte har någonting kvar att ge dem längre. Det är inte konstigt att jag känner mig psykiskt dränerad när andra människor och deras banala problem och orimliga krav bokstavligen sugit livsglädjen ur mig. Men inget ont som inte för med sig något gott; När jag har så lite energi, då vill jag lägga den på de människor som förtjänar den, och endast dem. Så när jag upptäcker att någon inte är "på riktigt" har jag inga problem med att klippa banden. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag inte tänker tvinga någon annan att göra det. Därför att jag förtjänar bättre. Och visst är det jobbigt, visst gör det ont, visst mår man skit ett tag -men det är tvunget om man ska komma framåt i sitt mående.

"Jag ställer upp till den grad att dom sliter mig i bitar, sedan plockar jag ihop skärvorna utav mig själv och fortsätter vara där."

Ibland måste man ifrågasätta sig själv och sina val, se på människor och fråga sig själv "får denna person mig att må bra eller dåligt?". Oftast är det tyvärr inte riktigt så svartvitt och simpelt, utan många människor bryr sig när det passar dem (t.ex. när de vill ha/behöver något) vilket kan förvirra en till att tro att dom bryr sig på riktigt. Tänk igenom vad du vill ha i dina relationer, vare sig det är vänskap, kärlek eller familj - vad mår DU bra och dåligt utav? Sedan kollar du noga på din omgivning och känner efter vilka som är värda att ha ont för ibland, som skulle ha ont för dig också, vilka som är på riktigt. De andra släpper du taget om och går du vidare ifrån. Inte för att du inte älskar dem, inte för att du vill fortsätta utan dem, men därför att Du är viktigare än relationen.

 


Hur ser ni på det här med att bli tagen för givet, håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?

Ur funktion

De senaste veckorna har hela jag varit ur funktion, mer och mer hela tiden. Jag glömmer saker, jag glömmer allting i stort sett, och tvingas kriga mot ångesten varje vaken sekund. Mitt huvud är så fullt av snurrande ångesttankar att det inte finns plats kvar för någonting annat. Så jag glömmer att höra av mig, att svara. Jag glömmer att äta, och att sova. Jag tappar bort allt jag äger. Jag tappar bort allt jag är. Men jag orkar inte ägna ens en gnutta energi åt det. Jag orkar inte.

Både vänner och familj har noterat att jag dragit mig undan, att jag vill vara ifred, att jag behöver älta på egen hand. Och jag förstår att de vill träffas, jag förstår att de skickar meddelanden och ringer, för jag hade gjort samma sak. De vill ju bara finnas där. Men jag orkar verkligen inte.

9/10 gånger har jag inte kraft nog att svara på ett sms, det tar emot i precis hela kroppen. Jag blir stressad när någon vill träffas, för jag vill så himla gärna ses och stundvis tycker jag det är jätteroligt, men efter max 1h är kraften helt slut och jag vill bara hem, men jag vill oftast inte säga det, vill inte vara den som alltid går hem. Så jag blir den som aldrig hänger med. Jag blir den som väljer att sitta hemma medan alla har roligt, för jag orkar inte. Jag orkar fan inte ha roligt.

De osynliga barriärerna tycks omringa mig; hindrar mig från att göra någonting alls. Så jag sitter här. Försöker att bena ut knutarna i huvudet med springturer, långpromenader, skrivade, matlagning och allt det där som förut har gett mig styrkan åter. Men det blir ingen skillnad, jag finner ändå mig själv krypa ihop till en ångestboll och jag hör mig själv säga högt "håll ut, stå ut, du klarar detta också", samtidigt som det enda jag kan tänka på är att jag inte orkar mer.

Så, jag är uttömd, har ingenting kvar att ge till någon annan. Ur fuktion.

Och jag menar inte att glömma bort er, jag menar inte att skjuta undan er, och jo ni är otroligt viktiga. Allihop. Just nu är det bara viktigare att överleva dagen.

Ur min ångestbok: Tisdag, 5/feb/2019


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.

Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.

Förlåt.

Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.


Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.

Du stal mig. Hela mig.


Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?

Jag finns inte.

Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.

"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"

Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.


Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.

Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur. 
För..

Hur går man vidare från sin egen död?

 

Det är okej att vara okej



Igår åkte jag och mamma ut för att ta lite bilder på varandra, och resultatet ser ni här. Vet ni vad? Jag älskar dessa bilder, allihop. Inte för att jag egentligen är sådär supernöjd med dom, men därför att de aldrig tidigare existerat. För några månader sedan, och i 23 år dessförinnan, var dessa bilder omöjliga. Aldrig hade jag aldrig varit bekväm med att någon annan ta bilder på mig, än mindre helkroppsbilder. Så många saker som varit otillräckligt, fult och rakt igenom fel. Varför skulle jag vilja föreviga något så motbjudande?

Men de där skrattet, med den lilla huggtanden synlig och smilegropar runtom, är inte längre något som äcklar mig; Det imponerar mig. Efter alla gånger jag varit övertygad om att jag aldrig ska le igen, all smärta och alla jobbiga år, så imponeras jag utav att ens kunna skratta, att ha förmågan att känna glädje. Jag tar det aldrig för givet, för vilken gåva det är att få skratta.
Den där gigantiska stjärten och de breda låren, de får mig inte längre att skrika åt spegelbilden. Tänk om 15-åriga jag, som svalt mig till den grad att jag svimmade dagligen och som var övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna äta utan att kräkas, kunde se mig nu -kunde se att vi vann över alla hjärnspöken? Vad stolt mitt tonårsjag skulle vara om hon såg det arslet dansa loss utan att bry sig vad andra tycker.
Dom där små ögonen som jag avskydde och skämdes över, som jag önskade hade varit bruna istället för gröna under så många år -hur häftigt är det inte att efter allt dessa ögon tvingats se, så ser jag fram emot att öppna dom på morgonen?
De vidriga armarna och konstiga händerna som jag så många gånger svurit över, tänk så många kramar de givit? Så många saker de orkat bära, så mycket kreativt de skapat, så mycket tröst andra funnit i dem, så mycket de orkat med.
Läpparna, de där osymmetriska jäkla läpparna som jag så många gånger önskat jag fick slita av - de är det tydligaste genetiska arvet jag fick efter min älskade morfar med sin underbara hängläpp. Och vad de gjort mitt liv roligare; alla leenden de format, alla kyssar de stulit, alla godsaker de smakat, alla ord de sagt, alla låtar de sjungit med till.
Vad jag har avskytt brösten, som alltid varit för stora, i vägen, jobbiga, fula, tunga -men tänk att de är friska. För några år sedan hittade min läkare knölar i ena bröstet och jag förberedde mig på det värsta, men fick tacka gud när det sedan visade sig vara helt ofarligt. Vad tacksam jag bör vara, för att de faktiskt mår bra.
Och det där tråkiga, platta håret som jag bokstavligen slitit tussar ifrån när jag inte stått ut -tänk vad häftigt det är att trots alla hundratals färgningar, blekningar, avfärgningar, medel, tovor, ångestslitningar och övriga slitningar, så är det fortfarande tjockt, friskt och växer så det knakar.


Tänk hur många vi är som spenderat mer tid åt att må dåligt över hur vi ser ut, än vi gjort åt att skratta? Som ställt in planer för att vi känt oss fula, som fått ångest när någon tittat på oss, vars liv kretsat kring att trycka ner oss själva fullständigt. Jag har ägnat så många år åt att irriteras, störas, äcklas och hata mig själv, men varför? Okej, jag tycker inte att jag är någon modell direkt, men so what? Vi föds med olika utseenden, det är våra små olikheter som gör oss till dom vi är, och att vara unik bör aldrig vara någonting negativt. När jag nu tänker på hur mycket både min kropp och själ genomgått så känner jag mig både tacksam och glad, för att hela jag har orkat kämpa vidare. Och är det inte viktigare att vara lycklig, än att vara perfekt? Jag tycker det.

 

Varje år har jag sagt att det blir mitt sista, att jag inte överlever tills det nästa, och jag har menat det. Jag har varit död större delen utav mitt liv, men jag har äntligen börjat vakna till liv; med mer kämparglöd och positivitet än någonsin. Så detta är inte mitt sista år, det är mitt första. Mitt första år som levande; för jag har ett helt liv att leva, och jag vill inte gå miste om en enda sekund.



Jag vet att texten blev lite rörig och kanske ibland lite osammanhängande, men äsch ni förstår nog poängen. 

ärliga ord ur gamla anteckningar

Har fått igång min gamla telefon och har läst igenom lite gamla anteckningar i den (2015-2017). Jag skriver ofta ned tankar, idéer, dikter etc. i mobilens anteckningar, och fann en hel del gamla texter som jag helt hade glömt bort. Vissa smärtsamma, vissa tänkvärda, men alla får mig att se hur långt jag kommit idag. Delar med mig utav några här, och även mina tankar kring det idag.



10 oktober 2016


Jag är fortfarande en person med ett väldigt öppet hjärta, som alltid vill se det bästa i människor och gör vad jag kan för att andra ska må bra. Och visst kan det vara påfrestande, visst har det stundvis blivit ett slag i ansiktet när ens godhet utnyttjas, men jag vill inte ändra på det ändå. Det är just denna egenskap som gör att jag aldrig ser ner på människor, att jag försöker sprida glädje, att jag har träffat så många underbara människor, att jag är kapabel att förlåta och gå vidare. Så även om det ibland sliter mig itu, så ger det mig så mycket styrka och glädje. Varför skulle jag vilja ändra på det?


5 maj 2016

Jag vill fortfarande åka bort, börja om, se något nytt. Men inte för att jag behöver det, inte för att jag "måste", utan för att jag VILL. Det senaste halvåret har jag byggt upp mig själv från grunden, och jag tycker idag om mig själv tillräckligt för att inte bry mig om någon annan ogillar mig. Dom som viskar bakom ryggen kommer alltid att stå där bakom, men dom är just det; Bakom mig. Så jag lämnar dom där och fortsätter framåt.


2 januari 2016
 
Visst kan jag ibland känna hur huvudet är på väg att explodera när hjärnans filter är helt avstängt, men jag känner ändå att det inte påverkar mig riktigt till samma grad som tidigare. Saken är den att när man är osäker i sig själv så är alla ens sinnen på helspänn (ännu värre när man har ADHD och faktiskt saknar filter vanligtvis) för att kunna uppfatta hot, vilket gör att om man känner sig otrygg i en situation så kommer hjärnan ta in precis allting som sker runtom för att kunna registrera eventuella hot. Men när man börjar finna tryggheten i sig själv så upptäcker man att det är ytterst få situationer som faktiskt är farliga, och även om filtreringen inte är på topp så slappnar hjärnan av på ett annat sätt och man kan hantera det betydligt bättre.




Vad tänker ni kring detta? Känner ni igen er i någon utav texterna? 

förlåt.

Jag har hatat dig i hela mitt liv. Synen av dig har plågat mig, så i gengäld har jag torterat dig. Jag minns första gången jag hatade dig så mycket att jag slog sönder spegeln i ren panik. Vi var 6 år. Jag minns första gången jag stoppade fingrarna i halsen för att du äcklade mig. Vi var 10 år. Jag minns när gympaläraren förbjöd oss från att delta i friitdrottsdagen för att jag svalt dig och du inte kunde behålla vatten. Vi var 12 år. Jag minns alla gånger jag skar sönder dig för du var så ful, alla gånger jag hällde i dig alkohol och mediciner för att du var vidrig, alla piller jag tryckte i dig den där kvällen, alla hårda ord jag skrikit. Jag har torterat dig, och det enda du har gjort... är kämpat -för mig. Du har vägrat ge upp oavsett hur illa jag har behandlat dig.

 

Jag har hatat min kropp hela mitt liv. Det har aldrig spelat någon roll hur jag sett ut, jag har ändå mått illa varje gång jag passerat en spegel. Den har alltid varit..fel, inte tillräcklig, och aldrig någonsin bra.

 

Men jag är äntligen färdig med det.

 

Varför ska vi tycka illa om oss själva, egentligen? Vi säger att alla är fina som dom är, sedan ställer vi oss i spegeln och pekar ut allt vi "borde" ändra på; för tjock eller för smal, för lång eller kort, för sladdrig här och benig där, för stora eller små bröst, för stora eller för små muskler, etc. Allting är FÖR. Men räcker det inte med att vara alla dessa saker, punkt? Inget för mycket eller för lite, utan bara ett konstaterande och en acceptans, och kanske slutligen en kärlek till oss själva? Det finns trots allt ingenting här i världen som är perfekt, så varför ska vi någonsin förvänta oss att vi själva ska vara det?

Varför ska jag låta hjärnspökena diktera ytterligare 23 år utav mitt liv, endast på grund utav min kropp? Kroppen som har räddat mig alla gånger huvudet gett upp. Kroppen jag nu ber om ursäkt till, för allt jag utsatt den för, enbart på grund utav mitt hat. Förlåt, kära kropp, för allt jag gjort. Och tack, för allt du klarat av.

 

Jag är 164 cm lång, har korta fingrar, lår som rör sig när jag går, stora bröst, liten överläpp, bristningar och ärr, ett snett smalben och platt hår.

Detta är några saker jag alltid hatat med mitt utseende, men vet ni vad det också är? Ett simpelt konstaterande på saker i mitt utseende, och när jag granskar alla dessa saker i spegeln idag så finner jag mig själv ryckandes på axlarna med ett leende. Jag älskar dom inte, men hatet är borta. Dessa saker brukade få mig att bryta samman dagligen, men idag får dom mig inte ens att reagera. För vet ni vad jag är mer än allt detta? Så jävla mycket.

 

Jag är intelligent, kreativ, ärlig och omtänksam. Jag älskar att dansa och sjunga trots att jag inte kan något utav det. Min favoritplats på jorden är vid havet eller i skogen. Jag tycker att läsk smakar bättre i burk än i flaska. Jag har perioder då jag enbart kollar på dokumentärer, ingenting annat. Jag älskar barn men vet inte om jag vill ha egna. Jag drömmer om att göra mig förtjänt utav ära och berömmelse utan att faktiskt ha det. Jag är svinrolig. Jag lyssnar väldigt mycket på pianomusik, men tycker att fiol är det vackraste instrumentet. Jag tycker att tomater och hårda päron är det godaste som finns.

 

Vet ni vad detta är? Några saker som definierar mig, saker som alltid borde spela större roll än hur jag ser ut. Vad andra ser, tänker och tycker kan jag aldrig styra och borde därför inte formas efter någon annan åsikt än min egen, för varför ska jag bry mig om vilka utav mina brister som stör någon annan? Vi har alla våra skavanker, men de gör oss varken sämre eller bättre, de bara är. Och jag känner mig ändå ganska tillfreds med vem, vad och hur jag är.

 

2019. Det första året jag startat utan att hata mig själv, det första året jag verkligen känner att det är helt okej, och det första året jag inlett med den uppriktiga känslan av vem-fan-bryr-sig.

 

 

Jag hade inga nyårslöften i år, bara en påminnelse på 5 ord nedskrivna i den lilla svarta boken: Fyfan vad du är bra.

 
 
(Om texten uppfattas som lite rörig så är det för att klockan är 02:17, jag är jättetrött och är endast vaken då hostan inte låter mig sova - ska läsa igenom den imorgon)
 

</div

"Normal" - en låt om psykisk ohälsa

För cirka 1,5 år sedan var jag i en depressiv episod och led utav dagliga panikattacker. Jag kände att jag inte hörde hemma någonstans p.g.a mitt mående, och att jag inte riktigt fick prata högt om det då psykisk ohälsa tyvärr ännu är ganska tabubelagt. Jag kände mig konstig, "onormal", och som att mina känslor var fel. Det kändes som jag skulle explodera, så jag satte mig och skrev ner allt jag kände och ut kom dikten "Jag ska inte visa mig besviken" som publicerades här i bloggen.

Senare bad jag min fantastiskt begåvade lillasyster Sabina göra om dikten till en låt, något vi kunde skapa tillsammans och förhoppningsvis kunde hjälpa till att öppna dialog kring psykisk ohälsa. Hon gjorde den bättre än jag kunnat hoppats på och jag tycker att den fick exakt den känslan jag ville förmedla. Sabina är så himla duktig, ja jag är aningen partisk haha, men hon är verkligen det.

Nu är det dags att dela låten med alla er andra, så här har ni den mina vänner. Jag vill tillägna låten till alla er fighters, som lider precis som jag -tillsammans kan vi klara allt. Tala gärna om vad ni tycker (och känner) och dela den vidare.

Jag är även i full gång med att göra en video, och sekunden den är färdig kommer jag att dela den med er.



Jättetack till Sabina Thörner, samt hennes vänner Miriam Holmgren & Lovisa Niklasson.


 

Tänk om vi räcker till?

[En förkortad version utav denna text har publicerats på min instagram]


Vi målar upp bilder i huvudet; hur det borde vara, hur det är för alla andra, hur det måste bli. Vi sätter upp orimliga mål, placerar ribban så högt att den inte går att nå, och låter oss själva krossas utav nederlaget när vi inte kan nå upp till omöjliga krav. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar -tills oro är det enda som fyller våra kroppar. Vi stressar upp oss kring scenarion vi byggt upp under nätter som aldrig tycks ta slut, och tvingar oss själva att gå genom någonting som inte ens har hänt. För att vi borde vara mer; bättre, vackrare, snällare, häftigare, roligare, starkare, smartare. Vi borde vara mer därför att vi aldrig kan vara bra nog för oss själva. Vi viftar bort komplimanger som lögner, men sväljer förolämpningar som sötat gift; låter det förlama vår personlighet tills vi inte ens har kraft nog att finna oss själva. Kroniskt vilse i sökandet efter en perfektion som inte existerar.
 
Människan är en girig varelse, som alltid vill ha mer och ständigt ser det gröna gräset genom staketets springor; blinda för det faktum att allt gräs fryser på vintern. Vi delar inspirerande citat på sociala medier, inbillar världen att alla är bra nog samtidigt som vi förgäves försöker övertala oss själva om detsamma. Vi ser på andra människor med en slags fascination; vi gör en 3 sekunders granskning och kommer alltid till samma slutsats; de har något vi inte har. Samtidigt är vi fullkomligt ovetandes om verkligheten; att även vi är människor som andra ser på och önskar sig kunna efterlikna. Vi stressar upp oss; övertänker, analyserar, ältar - och inbillar oss att ingen annan har tryckt på en liknande självförstörelseknapp. Och så överrumplas vi utav den bittra smaken av ensamhet. Ingen annan känner som jag.
 
Alla har allt som inte vi har, förutom livets negativa aspekter för dessa har vi samlat likt troféer för självhat. Vi ställer dem på dolda hyllor, låter våra pokaler bli en ständig påminnelse om att våra själar är defekta. Vi vill inte att någon ska veta att vi är inkompletta, men använder självhatet som självskadebeteende; låter våra brister bli ammunition för att spränga självkänslan i småbitar. Vi ler, skrattar, pratar, socialiserar oss med den yttre världen; Sedan kniper vi händerna så hårt att fingrarna vitnar, ber till Gud att ingen ska veta, och gråter oss till sömns.
 
Vi fastnar i vakna mardrömmar likt evig sömnparalys och spenderar livet åt att försöka vakna, hellre än att möta rädslorna och avvärja vår känslomässiga död. Vi pratar om mobbning och den emotionella undergång det medför, utan att inse det öppna hyckleriet i att vi trampar på oss själva dagligen. Vi säger att "man ska behandla andra såsom man vill bli behandlad själv", men fortsätter att sparka undan våra egna ben. Vi borde behandla oss själva såsom vi behandlar andra; se oss i spegeln och se att våra brister gör oss mänskliga snarare än dåliga -men vi kan inte. Vi fick någon gång höra att vi var oälskade utav någon annan, och är nu inkapabla till att älska oss själva, därför att vi inte tror oss vara värdiga ens vår egen kärlek. Så vi spottar, slår och sparkar, samtidigt som vi motsätter oss tortyren i mobbning. Paradoxal existens. För genom våra egna ögon är alla andra bättre och det gör oss automatiskt värdelösa.

Men vad händer om vi sätter stopp för vårat självhat? Vad händer om vi slutar se oss själva och varandra som fiender, om vi viftar vit flagg för våra inre krig? Vad händer om vi placerar bromsklossar i våra hjärnspökens vägar, förhindrar dem från att skrika åt oss likt evighetslång tinnitus i själen, inte välkomnar dem att krossa oss inifrån? Vad händer om vi kastar alla bilder vi målat i huvudet, och låter de blanka sidorna ge oss en chans? Vad händer om vi räcker till, precis såsom vi är?

Här är Jag. De senaste veckorna har jag varit värdelös större delen utav tiden, stundvis har jag varit någorlunda duglig, men mestadels värdelös. Mina vänner och familj säger motsatsen; att jag räcker till, att jag är bra, att jag är älskad. Och jag känner deras ord vibrera i mina trumhinnor. Men självhatet hånskrattar och injicerar gift i mina tankar, gör mig oförmögen att kunna se klart; vrider och vänder tills de varma orden får blodet att frysa. Här är Jag. Senast för några timmar sedan var jag värdelös, men för tillfället är jag helt okej. För tillfället accepterar jag mig själv. Om några timmar kommer mina hjärnspöken knacka på igen, krossa mig tills jag knappt existerar. Men tills dess är jag helt okej. En dag kommer det inte finnas plats för hjärnspöken och självhat, en dag kommer jag vara starkare än dom, en dag kommer jag se mina rädslor i ögonen och skrika Här.Är.Jag. Men fram tills dess är jag fullkomligt nöjd med att vara helt okej ibland.


"Hur mår du då?"

 

När självhatet blir utmanad utav självsäkerhet

Större delen utav mitt liv har jag tyckt illa om mig själv. Gråtit mig till sömns när självhatet ätit upp mig, krossat speglar när jag inte klarat av att se personen som stirrat tillbaka på mig, känt mig obekväm bland andra människor och tagit komplimanger som hån. Det är den jag alltid trott att jag varit. Men vad händer när man plötsligt känner sig helt okej i sig själv? Vad händer när självhatet blir utmanad utav självsäkherhet?

 

Som barn tittade jag alltid på mina vänner, såg allt det jag saknade och en del av mig föraktade dem för att de var så mycket finare och bättre. Jag pushade alltid mig själv, ville vara bäst för annars var jag automatiskt sämst. Men det gjorde också att alla de saker som jag älskade, blev till saker jag avskydde; saker jag gjorde under tvångsmässig tävlingsinstinkt. Detta höll i sig i många år, och även om sakerna förändrades så vad grundprincipen densamma; Jag var aldrig bra nog. 

Under mina tonår gav jag upp om att vara duktig i skolan, jag mådde alldeles för dåligt för att min kraft skulle räcka till, så istället fick jag en sjuklig fixering vid mitt utseende. Jag var tvungen att vara smal, men oavsett vågens siffror så såg jag aldrig någon skillnad, så jag svalt mig till den grad att min kropp började ge upp. Jag var alltid trött och nedstämd, min hjärna hängde inte riktigt med, mina ben orkade inte bära mig, och jag svimmade åtminstone ett par gånger i veckan. Samtidigt kände jag mig tvungen att vara med "där saker hände" så jag var aldrig hemma och vilade, utan var alltid ute med vänner. Jag fick inte missa någonting, så jag sov endast några timmar varannan natt ungefär. Men hur många små äventyr jag än hängde på, hur stor min kompiskrets än växte sig och hur många killar jag än fick uppmärksamhet ifrån så var jag ändå inte bra nog.


"Min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan"


Jag har varit i relationer halva mitt liv, dessa cirka 2,5 månader är det längsta jag varit "på egen hand" sedan jag var 12 år ung. Och det är väl fint att få älska och älskas, men man blir väldigt beroende utav andra människor. Jag har aldrig riktigt fått vara ett jag, utan bara ena halva utav ett vi, och det är inte hälsosamt i längden. I och med att jag var så pass ung när jag började ha relationer, så var jag ingen färdigutvecklad människa, utan utvecklades tillsammans med de andra, vilket i sin tur gjorde att hela min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan. Till följd utav detta så blev jag väldigt osäker i mig själv, och väldigt beroende utav dem; jag kunde inte sova utan dem, inte leva utan dem, och de var min stora trygghet. "Vad är det för fel med att ha en partner som trygghet?" tänker ni säkert, och det är absolut inget fel alls, men det är farligt när ens liv kretsar så mycket runt en annan människa att man långsamt raderar sig själv, man blir bara ett bihang och de är det viktigaste i ens liv. För de ska vara viktiga, de ska vara högt upp på prio-listan, men de ska inte vara nummer ett; Det ska du själv vara.

Den senaste tiden har jag bit för bit börjat pussla ihop mig själv, upptäckt bitar som jag inte trodde fanns, och i takt med detta har jag börjat bli mer bekväm i mig själv. Jag har alltid behövt mycket ensamtid, men nu njuter jag verkligen av att vara ifred. Jag sover bättre än någonsin när jag breder ut mig i min stora säng, jag dansar runt till hög musik när jag städar och skrattar i spegeln, jag lagar mat som jag själv gillar, jag fixar mitt hem såsom jag trivs. Jag går ut på krogen och dansar skrattande loss med vänner, jag har träffat så många nya härliga människor då jag nu är fullt bekväm i vilka grupper som helst, jag tar långa promenader med mina egna tankar och när jag börjar tvivla på mig själv så påminner jag mig om att jag fan är jäkligt bra. Jag har aldrig trivts såhär bra i mig själv förut, men kanske är det därför att jag aldrig riktigt haft chansen att vara mig själv? Kanske börjar jag bli starkare och gladare därför att jag funnit tryggheten i mig själv? Kanske spelar det ingen roll vad någon annan tycker och tänker, för jag tycker att jag är bra nog och det är allt som räknas?

Mitt liv kommer att gå upp och ner, det är jag väl medveten om. För några dagar sedan var jag redo att ta mitt liv, och idag känner jag mig rätt nöjd med tillvaron, och så kanske det alltid kommer vara. Men jag känner att för varje del av mig själv jag finner, så blir jag starkare och ångesten får inte samma övertag. Jag kanske tar mitt liv en dag, jag kanske blir överkörd imorgon, eller så kanske jag hamnar i tv som världens äldsta kvinna, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att när jag väl dör, så vill jag göra det med stolthet över vem jag är.

 

Några tankar på det?

som att hyperventilera i en plastpåse

Trasig. Vissa dagar är det enda som fyller insidan tortyren av ingenting alls. Vissa dagar tycks inte luften nå lungorna, så hur många andetag som än tas kvävs man. Kippar efter andan, men inget syre tar sig ut i kroppen. Som att hyperventilera i en plastpåse. 

Jag vill säga att det är okej, att ångest är okej att ha, men det känns inte så. Det känns inte okej att skaka tills man kräks, det känns inte okej att försöka få sig själv att känna något, det känns inte okej att skrika tills rösten ger upp, det känns inte okej.

Dom kallar det "suicidrisk", men hur kan man någonsin riskera att döda någonting som inte är vid liv? Jag vet vad jag har, jag vet hur mycket bra det finns i världen, men tycks stå fullkomligt likgiltig inför glädjen det borde ge. Mår illa av närhet, för jag har inget kvar att ge till någon annan. Vägrar släppa någon riktigt nära. Det finns inget kvar att hämta. Uttömd. Söndersliten. Trasig.

"And I wonder where these dreams go when the world gets in your way. What's the point in all this screaming? No one's listening anyway"</p


Det är okej att vilja dö ibland

TW: Detta inlägg kan verka triggande för vissa med psykisk ohälsa och suicidrisk.


Den senaste månaden har jag, som ni vet, tvingats gå genom helvetet.
Att ens s.k "bästa vän" och sambo ska gå bakom ryggen på en är aldrig något man förväntar sig, så det har varit en rejäl känslostorm för mig. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt, samtidigt som jag aldrig mått så bra, vilket är extremt förvirrande och jag har svårt att hitta någon stadig punkt att stå på.

Jag grät konstant i 10 dagar, sedan kom ilskan och hatet, och det liksom tryckte undan ångesten lite. Men jag har hela tiden vetat att jag måste gråta, jag har inte gråtit färdigt och om jag inte släpper på trycket så kommer jag explodera. Jag försökte få mig själv att gråta i flera veckor; jag lyssnade på sorgsen musik, kollade "try not to cry"-videor, jag satte till och med igång Titanic -men fortfarande ingenting. Jag gjorde så att jag själv mådde riktigt illa (har illamående-fobi) i försök att framkalla tårar, men vad jag än gjorde så kunde jag inte gråta. Jag fick, vad läkarna tror, något fel på gallan vilket var den värsta smärtan jag någonsin känt och jag mådde fruktansvärt, och jag kom på mig själv med att tänka "men varför gråter jag inte?". Jag började till och med undra om jag blivit känslokall, om det hade blivit för mycket så allt bara stängdes av. Jag, som alltid varit en känslosam människa och haft nära till tårar, kunde inte gråta.

Men igår kom explosionen jag väntat på, värre än jag trodde. Jag vaknade gråtandes, och kunde endast lugna mig kortare stunder innan jag bröt samman igen. Jag pratade med min läkare från psyk, vilket slutade med att jag grät och skrek "allt är så jävla svart nu, ingenting har någon mening, hur fan kan du säga åt mig att jag måste leva när jag inte vill? Jag är så jävla färdig!". Jag satt och kedjerökte för att försöka stilla ångesten. Jag ville inget annat än att dö, jag kunde verkligen inte se någon mening med att fortsätta kämpa. Jag stod i köket med en näve tabletter i handen och det enda jag kunde tänka var "finns det någon som ens skulle gråta på min begravning, eller blir dom bara lättade?". Jag hämtade mina färdigskrivna brev, fyllde ett glas vatten, satte mig på köksstolen. Jag var 100% redo, utan minsta tvekan, det var nog. Men så kom båda mina älskade katter. Den ena hoppade upp i knät, den andra på bordet, och de skrek högt för att få min uppmärksamhet. De bröt min besatthet en sekund, och en sekund var allt som krävdes för att jag skulle inse att det inte var värt det. De människorna är inte värda det. Det är sjukt att människor man gjort allt för, som man älskat av hela sitt hjärta och som tidigare varit anledningar till att kämpa, ska bli anledningen till att man vill ge upp.

På kvällen gick jag ut och gick i över 1 timme, jag var egentligen sjuk och inte särskilt pigg, men jag visste att jag var tvungen att göra mig av med min ångestfyllda energi annars skulle jag bli destruktiv igen. 


Saken är den att jag tänker på döden varje dag, det har jag gjort hela mitt liv. Jag har alltid haft en väldigt romantiserad syn på döden; att man får själsligt lugn, all smärta försvinner, man blir fri, och man får träffa dem man förlorat. Så för mig är döden något fint, vilket nog ökat min besatthet. Jag har en kronisk dödslängtan som jag lärt mig att leva med, och oftast kan jag hantera det. Det låter fruktansvärt och jag kan se hur många av er som skakar på huvudet och tyst säger "men herregud", men om sanningen ska fram så är det okej. Det är okej att vilja dö ibland, att undra hur det skulle kännas, längta efter friheten. Det är okej att inte vilja kämpa mer, att känna sig färdig, att vilja ge upp. Det är känslor, och det är okej, så länge man inte agerar på dem. Ja, självmord är extremt själviskt, och jag tycker aldrig man ska göra det, men samtidigt har jag tråkigt nog full förståelse för dem som gör det. Jag förstår, för jag står på samma avsats redo att ta steget, men jag väljer att stå kvar lite till. Jag vet inte hur många gånger jag satt upp en "deadline" för mitt eget liv; bestämt mig att är det inte bättre tills detta datum, då är jag klar. Men saken är den att känslor går upp och ner, och hur djupt ner det än går så kommer det alltid gå upp igen, förr eller senare. Så det är inte värt det.

Jag har mycket att leva för, många människor som bryr sig om mig, så många roliga stunder kvar att uppleva, platser att besöka, främlingar att skaka hand med. Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte vill missa allt.

Den enda som behöver älska mig

Här är jag. Nyvaken, utan minsta antydan till smink, med ofixade ögonbryn, oborstat hår slängt bakom, påsar under ögonen som skvallrar om lång tid med för lite sömn, med märken och ärr. Här är jag, precis som jag är.


När jag ser dessa bilder vill jag kräkas. Jag vill skrika, jag vill slå, jag vill gråta. Faktum är att när jag skulle ta dessa skrek jag rakt ut flera gånger, sa högt "fyfan så jävla äcklig", kritiserade varje millimeter av mig själv. Självhatet jag byggt upp under så många år är extremt kraftfullt och sliter mig dagligen i småbitar. När jag är bland människor tänker jag aldrig på hur de ser ut eller deras brister, för jag är så upptagen med att höra självhatet som ett smärtsamt eko i huvudet. "Nu ser dom hur ful och äcklig jag är, fyfan varför gick jag ens ut? Jag skulle stannat hemma, jag kan inte visa mig ute mer, detta blir sista gången" skriker ångesten inom mig. Jag kan inte räkna alla gånger jag låst in mig hemma dagar i streck, inte klarat att någon ska ens titta på mig, stått och skrikit rakt ut i spegeln, äcklats av mig själv till den grad att jag kräkts. Och varje gång någon gjort mig illa har det liksom matat självhatet, ångesten har använt andras handlingar som bensin på elden, talat om för mig att det är för jag aldrig kommer vara bra nog, aldrig vara värdefull nog.

Jag trodde att det räckte att bli älskad utav någon, att det var vad jag behövde, och när jag blev så väldigt sviken anklagade jag mig själv för att vara värdelös, att jag skulle dö utan hans kärlek. Men efter all skit som hänt senaste tiden har jag insett att det aldrig var hans kärlek min själ längtade efter; det var min egen. Det spelar ingen roll hur många som älskar en, om man hatar sig själv. Den viktigaste personen i mitt liv är jag, det måste vara jag, och jag är tvungen att lära mig att jag ska vara min egen prio 1. För tillfället vill jag inte ha någon som får mitt hjärta att slå extra slag eller som älskar mig, för det är inte var jag behöver. Jag behöver lära mig att se på mig själv med glädje, att ge mig själv den kärlek jag alltid lagt på andra, att inse mitt eget värde.

Kanske tar det veckor, kanske månader och kanske tar det flera år, men jag är fast besluten om att älska mig själv en dag. Jag behöver veta hur viktig jag är i MITT liv, först då kan jag släppa in någon annan i det igen.

Fysisk, emotionell och mental tvångsmässig flykt

Jag är 3 år. Arg på mamma för något löjligt, sådär vansinnig som barn kan bli när deras vilja inte går igenom. Så jag rusar ut ur huset trots att det är mörk kväll och endast gatlamporna kastar ljus över mina fötter. Jag vägrar att stanna i en situation där jag inte blir bekväm, vägrar att ta konfrontationen.

Jag är 5 år. Börjar gråta hysteriskt och kastar en bok i väggen. Jag kan läsa, ganska bra till och med, men jag kan inte koncentrera mig så orden liksom flyter runt i mitt huvud och rör till allting. Jag känner mig dum, och dålig, och jag vill inte stanna i bokens övertag, så med en sida halvt utriven åker den i väggen.

Jag är 10 år. Råkar sparka ett hål i en tunn dörr i ren panik efter att min familj anklagat mig för att ha förstört datan, något jag vet att jag inte gjort. Jag klarar inte av att bli kallad lögnare och får ångest. När foten, till min stora förskräckelse, gått genom den tunna skivan i dörren så går min ångest från 3-100 på 0.2 sekunder och jag springer ut i skogen.


"Jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata"


Jag är 12 år. Skolan har ringt min familj efter att jag återigen har försvunnit från skolområdet. Jag mår inte alls bra och känner mig oförstådd i skolan, så av ren automatik flyr jag direkt. Mina närmaste vänner gråter och är oroliga. Mina föräldrar hämtar mig i stugan, ca 1 mil ifrån skolan.

Jag är 14 år. Jag klarar inte att sitta stilla i klassrummet, jag kan inte vara tyst när jag blir rastlös, blir frustrerad av att sitta kvar. En lärare påpekar mina skakande ben, trummande fingrar och knäppande med pennan. Säger åt mig att vara tyst, att jag stör. Alla stirrar, jag känner mig som ett djur på zoo, eller en utpekad cirkusattraktion. Jag reser mig upp och går därifrån.

Jag är 15 år. Jag har precis upptäckt att min pojkvän varit otrogen, igen, och han vill prata om det. Jag kan inte stå ut i situationen så jag sliter mig ur hans armar och springer ut. Barfota, i linne och jeansshorts, i snö och nästan 10 minusgrader. Jag håller på att svimma av kylan när jag blir räddad av en underbar dam. Men jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata.

Jag är 23 år gammal och vill ständigt fly. När jag hamnar i ett situation där jag känner mig obekväm, konstig eller utpekad så vill jag springa för livet. Jag vill slå mig fri och aldrig se bakåt. Jag drabbas utav ren och skär panik när jag känner mig intryckt i ett hörn, och vill bara därifrån. 



Känslan av tvångsmässig flykt har suttit i hela livet, fast den har utvecklats och påverkat olika aspekter i mitt liv. Jag vill ofta lämna situationen fysiskt, men när det inte går så lämnar jag den emotionellt och mentalt, något jag är helt övertygad om att det är många som gör. Speciellt när en relation inte riktigt fungerar som vi vill, och kanske även behöver. Då behöver vi använda får fantasi för att fly, för annars står vi inte ut.

Jag och Felix har perioder då vi tjafsar mer och får kämpa betydligt hårdare för vår relation, och vi kan båda säga saker vi inte menar. När vi hamnar i ett bråk, då menar jag ett sådant som handlar om verkligt viktiga saker, och det känns som att vi aldrig kommer lyckas lösa det -då vill jag fly. Jag vill bara vända mig om och gå, gå och gå, till världens ände och tillbaka. Men det fungerar inte, så när den fysiska flykten är omöjlig slår jag på den mentala; den som stänger av det mesta av min förmåga att känna, och som trycker play på drömmandet. Jag står inte ut i den jobbiga situationen, så jag tar som vanligt till flykten. 

"Jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna"

Det stora problemet med mental flykt är att den inte är verklig. Vi kan drömma oss bort till vår egen fantasivärld, där alla får ett "happily ever after" och små blå fåglar klär på oss på morgonen. Vi kan fantisera om att vår partner vill alla samma saker som vi, och de enda känslor vi känner är underbara. Vi kan tänka, längta, drömma och fantisera hur mycket vi vill, men det kommer ändå aldrig bli verklighet. Och när jag tänker efter så vet jag inte om jag vill att det ska vara verkligheten heller. Självklart önskar jag att alla kunde få vara lyckliga hela tiden, men lycka är en kortvarig känsla, en sådan som kommer enstaka stunder. Lycka hade endast varit vardaglig glädje om den var där konstant. Och jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna. 

Istället för att ha ett kronisk tvångsbegär i att sätta ribban högre än någon människa kan nå, så bör vi jobba med oss själva och vår syn på det fortsatta livet. Vi måste våga ifrågasätta oss själva och våra val; Varför gör jag si och så? Vad vill jag ha ut av detta? Vem vill jag vara? Vi kommer att ha dagar då allt känns förjävligt rent ut sagt, vi kommer bli irriterade för onödiga saker, och vi kommer att gråta oss till sömns. Men vi kommer också att ha stunder då vi känner oss trygga, då vi skrattar så käken gör ont, och då vi är riktigt lyckliga. Frågan är bara; Vilka stunder har vi tagit så pass tillvara på att de kommer påverka vår framtid?




Vad tror ni om detta? Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helknäpp? Dela med er utav era åsikter, jag är nyfiken!

Tidigare inlägg
RSS 2.0