förr eller senare

Hon var alltid den som hördes mest
Vars skratt sken upp var dag
Ingen trodde någonsin
Att hon kunde vara svag

Alla såg henne som stark
Vi såg henne som fri
Aldrig kunde vi väl ana
Att hon var trasigare än vi

Åsikter fanns många
Hon trampades ofta på
Kallades för galen
För ingen orkade förstå


När hon gick förbi vår korridor
Med söndertrasad kropp
Då borde vi kanske sett
Avsaknaden av hopp

Men vi ställde inga frågor
Vi brydde oss kanske ej
Vi ansåg oss vara viktigare
Än en trasig tjej

Jag hörde hur de skrattade
När hon gått förbi
"Titta på idioten
Hon blir aldrig som vi"


Men hon stannade och såg på dem
Med en blick av empati
Det viskades omkring henne
Men det struntade hon i

Hon sa

" Förr eller senare
Blir ni alla som jag
Tvingade att leva i nuet
Det finns ingen annan dag

Förr eller senare
Står ni på ruta ett
Trasiga, funderande
Om ni någonsin gjort rätt

Förr eller senare
Så bryts vi alla ner
Låter mörkret förändra oss
När ingen annan ser

Men förr eller senare
Blir jag åter den jag vill
Då går jag framåt i mitt liv
Medan ni ännu står still

För förr eller senare
Blir jag stark igen
Och hur ni än behandlat mig
Kommer jag vara er vän

 
För när förr eller senare
Slutligen är här
Då behöver ni en hand att hålla
Någon som finns där

Någon som lyssnar
Någon som ser
Någon som lyfter tyngden
När ni inte orkar mer "


 

I huvudet på ett barn


För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok.  Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.

Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.

Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.



När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".



" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "


Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?

Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?


Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?

Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.

Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!

Veckans Utmaning; Bra råd


Nu var det ett litet tag sedan jag körde en Veckans Utmaning, tror senaste var Nyårsbrevet. Men nu är jag sjukskriven i åtminstone 1 vecka och behöver lite att underhålla mig med, så ska färdigställa och schemalägga inlägg. På så sätt dyker det upp inlägg även när jag inte riktigt har tid, och jag får lite stimulering nu när jag är sjuk. Smart va? 


Veckans Utmaning är iallafall...

"Detta hände" , "Såhär reagerade jag" , "Det hade varit bättre om jag" -t.ex. Det är egentligen väldigt simpelt, men så är det också tanken. Om en vän gjort samma sak, vad hade du då sagt till den? Hur hade du försökt hjälpa till och rådgiva?



 


. o n e . y e a r .

Den första januari tvåtusenarton. Den stoltaste dagen i mitt liv.


Förra nyårsdagen (1/1-2017) vaknade jag med ett sprängande huvud, en snurrande värld och spenderade flera timmar hängandes i toalettstolen. Jag tog min telefon för att se bilden jag och Felix tagit vid 12-slaget, och möttes av äckelkänslor och skam. För bredvid Felix stod inte jag, inte den jag egentligen är. Där stod en stupfull, vilsen, söndertrasad tjej som inte kunde le utan alkohol i blodet. Där och då bestämde jag mig; Nu är det nog, på riktigt. 



Första gången jag blev kallad missbrukare var jag 15 år. Jag har haft alkoholproblem sedan jag första gången kände hur den bedövade min ångest, men det var när jag var 14 år som problemen blev uppenbara. Jag var onykter i skolan flera gånger. Som 15-åring hade jag kontakter på socialen, och de visste om problemen. Den ena, mannen, såg mig rakt i ögonen och frågade "hur länge har du missbrukat alkohol, Isabelle?" Jag ryckte till. "Missbrukat alkohol? Jag är 15 år" svarade jag. Han släppte inte min blick. "Ja, du är 15 år, men det var inte frågan. Hur länge har du varit alkoholmissbrukare?" Hans ord gjorde mig upprörd, så jävla upprörd. Alkoholmissbrukare? En alkis? Det var ju gubbarna som satt på bänkarna i stadsparken och skrek sluddrande ord när man gick förbi. Jag var inte som dem. Jag var ingen jävla alkis.

2015 blev det riktigt illa. Jag drack alkohol varje dag. Att jag fyllde 20 år och alltså kom in på systemet underlättade missbruket. Jag och mina två bästa vänner mådde alla tre extremt dåligt, så vi söp tillsammans. Dagsfylla, kallade vi det skämtsamt. Vi drack jämt. När jag var ensam drack jag lika mycket ändå. Jag satte på hög musik och dansade med en flaska i handen. Det enda jag brydde mig om var att vara smärtfri, och alkoholen bedövade allt. Jag brydde mig inte om någon såg, jag brydde mig inte riktigt om vad någon annan tyckte. Att alkoholen även stal min personlighet, det brydde jag mig inte heller om.

"Ett härligt medvetande" var något jag ibland kallade det när jag varit blackout-full


Jag började bli väldigt sliten, men det var inte förrän jag var utan alkohol i 2 dagar som jag insåg att den där socialarbetaren hade haft rätt när jag var tonåring. Jag var en alkoholist. Min kropp darrade, jag kräktes och mådde illa, hade spränghuvudvärk, ont i varenda muskel i kroppen, och jag hatade hela världen. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag bokade in ett akutmöte med min psykolog och berättade. Han hjälpte mig att få kontakt med alkoholmottagningen, som gav mig medicin mot suget och en kontakt att prata med. Det hjälpte. I några veckor. Sedan slutade jag svara när dom ringde, jag kastade medicinen, och gick till systemet. Festade bort problemen. Drack bort all smärta, tillsammans med all glädje, allt liv och allt jag var. Jag backade tryggt tillbaka in i förnekelsens enkelhet. Jag har inga alkoholproblem. Jag behöver inte alkoholen. Jag gillar bara att festa. Jag.är.inte.alkoholist.


" Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen "

Men förnekelse är svårt att hålla fast vid när någon ser dig i ögonen och säger sanningen.
Jag satt och osade vodka hos min psykolog och pratade lättsamt om hur "jäkla gött" det är att festa, hur roligt det är, hur enkelt allt är, hur ångest inte existerar. "Såklart det är härligt" sa han, "du lever ju inte i verkligheten". Jag tittade förvånat på honom. "Vad menar du?" frågade jag. "Jag lever visst i verkligheten, den är bara bättre såhär". Han lutade sig fram och spände blicken i mig. "Du har extrem panikångest men har aldrig kunnat medicineras, och nu har du hittat din mirakelmedicin, något som får dig glömma all ångest ett tag. Men problemen försvinner inte. De finns kvar, läggs på hög, byggs till gigantiska berg och dödliga laviner, och alkoholen tar aldrig bort dem. Den gör dig blind, så du inte ser berget, men det betyder inte att du aldrig kommer överrumplas utav en lavin igen. Du kan dricka, dämpa din ångest, men snart kommer du inse att alkohol inte är någon mirakelmedicin, utan ett gift. Du kommer få börja om, gå igenom alla ångestattacker, men denna gång med abstinens. Så självklart är det härligt nu. Det är lugnet före den verkliga stormen. Du är en alkoholist som stillar ditt begär, och DET är verkligheten". Det var som tusen slag i ansiktet på samma gång. Men det var exakt vad jag behövde för att vakna till. Jag drack ett par månader till, för att dämpa självhatet jag kände över att inte kunna stå emot suget. Stannade kvar i den onda cirkeln ett tag till.




Alkoholister är inte bara medelåldersmän som sitter på parkbänkar och gör andra illa till mods. Missburkare står inte alltid ut från mängden. Faktum är att det många gånger inte syns, speciellt när det gäller yngre personer. Mina vänner festade också mycket, under alla mina tonår. Skillnaden var att jag inte alltid ville dricka, men jag kunde inte stå emot, och när jag drack kunde jag inte sluta. Skillnaden var att när festen var slut så hade de en normal vecka i skolan, medan jag hade gömd alkohol i väskor och jackfickor. Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen.


I måndags vaknade jag och det första jag kunde tänka var "jag har varit nykter ett helt år idag". Det var det första jag sa till Felix när han vaknade. Jag hade aldrig varit stolt över mig själv, men i måndags var jag så stolt att jag grät. Jag ringde min psykolog och talade in ett röstmeddelande "jag ville bara berätta att idag har jag varit nykter ett helt år". Jag har aldrig känt mig så stark. Det har varit ett helvetes år, jag har kämpat arslet av mig, velat ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Jag kommer få kämpa med detta hela livet. Men jag klarade det. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.

Såhär glad känner jag mig; som en naken mini-Bella i en mini-balja som skvätter vatten på alla runtom 

När man lider utav kronisk osäkerhet -hur vet man att man är älskad?




Jag har alltid varit en osäker person. Inte så att det egentligen märks utåt sett; jag är social och framåt, en självständig person, kan ta ansvar, har bra initiativförmåga, kan ofta hålla mig lugn om något händer, och är helt okej intelligent. Men på insidan har jag alltid varit ett enda kaos. Alltid vilsen. Alltid ingenting.

" Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger "

Så länge jag kan minnas har jag velat vara andra människor till lags. Jag vill aldrig att någon ska bli ledsen, och detta begär är så pass stort att jag många gånger förstört för mig själv för att inte verka bättre än andra. Samtidigt är jag extremt rak och ärlig, till den grad att när mina vänner ber mig om råd frågar jag alltid "vill du att jag ska vara helt rak eller ska jag linda in det?". Dessa två saker krockar i mig, då jag aldrig vill riskera att trampa någon på tårna men har väldigt svårt att bara hålla käft. Jag tror att det är mycket är på grund utav detta som jag är så osäker; jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Detta har såklart rubbat min självkänsla, en hel del. Att jag dessutom alltid blev kallad elaka saker i skolan och utav ex, det har ju bara förvärrat allt. Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger. Jag blir nervös när någon ger mig en komplimang, vad det än gäller. Det gör mig obekväm, för jag vill inte tro att personen som säger den är en lögnare, men jag kan bara inte tro något bra om mig själv. Detta gör ju också att när någon säger "jag älskar dig" så slår alarmklockorna igång inuti mig; stora, blinkande bokstäver: L Ö G N A R E . Det går automatiskt, och jag får slåss mot de upprörda känslorna. Jag hör själv hur sjukt det låter, men det är den smärtfyllda sanningen.

" Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt "

5 år. Så lång tid tog det för mig att lita på Felix. Jag har aldrig direkt trott att han ska vara otrogen eller behandla mig illa, för sådan har han aldrig varit. Men jag trodde inte han brydde sig om mig, jag vägrade tro det. Jag trodde att om jag blev bekväm så skulle jag få ångra det. Som att jag skulle "jinxa" våran relation om jag litade på honom. Jag trodde att om jag berättade mina mörkaste tankar och känslor, så skulle han i hemlighet tänka att jag var sinnessjuk och jobbig. Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt.

Jag har kämpat med detta varje dag under mitt liv, precis exakt varje dag. Och äntligen kommer belöningen: Jag vet att jag är älskad. Inte bara för att han säger det, för ord är ingenting om man inte ger dem en betydelse. Men därför att han visar mig det, hela tiden.


När det är min tur att diska, och jag haft riktig ångest, skickat ett sms med "jag har hemsk ångest idag, så jag kanske är på dåligt humör ikväll, det har inget med dig att göra, så du vet" och släpat mig hem från jobbet. Hemma möts jag utav en tom diskho och en glänsande diskbänk. Då känner jag mig älskad.

• När jag haft några jobbiga dagar och får ett meddelande "glöm aldrig att du är bäst, och jag älskar dig mest av allt i hela världen, är lycklig med dig, ha en bra dag puss". Då känner jag mig älskad.

• När han tittar på mig och ler. Då känner jag mig älskad.

• När han, som är tokig i kinder maxi och aldrig vill dela med sig utav den, ger mig halva. Då känner jag mig älskad.

• När det har hänt mig någonting bra och jag skyndar mig hem för att berätta för honom, och han säger "du är så duktig, jag är så stolt över dig". Då känner jag mig älskad.

• När jag gråter och försöker knuffa bort honom, ber honom att lämna mig, och han fortsätter att tyst hålla om mig tills jag sjunker ihop i hans famn. Då känner jag mig älskad.

• När han har haft en tuff dag på jobbet och frågar om vi inte bara kan sätta oss i soffan och hålla om varandra en stund, för att det får honom att må bättre. Då känner jag mig älskad.

• När vi går på någonstans ute och han tar min hand. Då känner jag min älskad.

• När han vet att jag behöver skratta, så han gör allt han kan för att få mig att skrika av skratt. Då känner jag mig älskad.

• När han har stannat kvar varje dag i över 7 års tid, förlovat sig med mig, skaffat katter med mig, pratar om en livslång framtid med mig, ständigt visar att han vill vara i mitt liv, känner jag mig inte bara älskad, jag vet att jag är det.


När vi försöker ta en gosig bild och han får mig att börja skratta så jag ser helt sned ut, då känner jag mig älskad


Det är så befriande och fantastiskt att kunna säga högt att jag VET att jag är älskad. Jag vet att jag har någonting som är värt att kämpa för, till och med värt att dö för. Om sanningen ska fram så är det den mest helande känsla jag någonsin har känt. Jag tillåter mig själv att känna mig älskad. Det är okej att alla inte tycker jag är tillräcklig, det är okej att alla inte vill vara i mitt liv, för världens bästa människa vill vara med bara mig. Det är allt jag behöver veta.


Nyårsbrev: Kära Jag


Kära Jag.


Du började detta år otroligt vilsen, och smärtsamt medveten om det. Du hade mått så fruktansvärt dåligt under en lång period, igen, och tappat bort dig själv någonstans på vägen. Du var återigen sjukskriven och var plågsamt nöjd med att isolera dig fullständigt från omvärlden. Du behövde ett break, få andas, få tänka, få vara. Din storasyster föreslog att du skulle komma ut och vara hos dom ett litet tag, få vara ensam i naturen, iväg från allt buller och stress. Så du åkte dit. Du spenderade betydligt mer tid där än hemma under flera månaders tid. Du gick upp tidigt och gick långa promenader med deras hund Torsten, gick på fotorundor i skogen, satt på trappan och njöt utav tystnaden, tog fram penslarna och målade, lämnade telefonen hemma, fick en chans att hämta andan. Jag vågar nog säga att det räddade ditt liv.




Du återfick viljan att måla, som du inte gjort på väldigt länge. Och du har målat en hel del detta år. Du har låtit din kreativitet sammanflätas med smärtan och lämnat den på tavlor och papper, målat dig genom ångestattacker. Det har hjälpt dig att beartbeta många saker som du trodde hade blivit kronisk smärta.





Du har upplevt så himla många underbara saker detta år, och jag hoppas du kan minnas 2017 för dessa saker, istället för alla tårar. Dessa saker är de som är viktiga i livet. Dessa saker är vad folk letar efter, längtar efter, hoppas på. Tid med dem de älskar. Och det har du fått, väldigt mycket. Du har verkligen sett till att ha tid för att umgås med dem du älskar, göra saker tillsammans, ha långa konversationer eller bara titta på en film. Du har inte varit ensam. Vad mer kan man önska?
 

Flera utav dina inlägg har hamnat på blogg.se's startsida, vilket har varit så otroligt värdefullt för dig just i år. Det har varit en push i rätt riktning för din självkänsla, det har hjälpt dig känna att du kan göra bra, att du KAN. Du har alltid älskat att blogga, det har tagit dig genom mycket att få skriva ut, ventilera -och detta har bara gjort glädjen större. Du behövde detta i år.
 



Du har varit på 2 konserter, sett två band du har älskat så länge du kan minnas. Du har fått skrika, sjunga, gråta, dansa, hoppa, glömma allt som någonsin gjort ont för ett par timmar. Du kände dig mer levande än på flera år, hela världen försvann och du öppnade upp dig själv och var precis som du är, utan att bry dig om vad någon annan tyckte. För några timmar, så var du helt och hållet fri. Där och då insåg du att ständig lycka inte är det viktigaste, utan att känna få dig fri, att få fullkomlig frihet till att vara just du.




Du har lagat mat och bakat -massor. Det är ju terapi för dig, bara sätta igång musik och laga nya rätter utan recept. Det är ännu ett kreativt utlopp som hjälper dig genom ångest, och du har återfått den riktiga glädjen i att stå i köket. Du behöver dessa olika saker för att hantera ångesten, som ger dig ett break från alla hjärnspöken, som lagar dig lite i taget. Och du har klamrat dig fast vid dessa saker, bestämd att vinna.
 




Du har tagit livsviktiga promenader. Promenader med människor som räddar dig, promenader med tystnaden, promenader med kameran, promenader med skratt, promenader till ett arbete du älskar. Promenader som allihop tagit dig några steg närmare att må bra, att bli hel. Och du har gått med rask takt, bestämda steg, och framförallt med hopp. Hoppet om att det blir bättre. För du vägrar tro att det inte blir bra en dag, hur ont det än gör så hoppas du alltid.




Du har fått föreviga så många underbara ögonblick, du har fått använda kameran som verktyg för att skapa minnen. Ännu ett kreativt utlopp som räddar dig, och lika viktigt som alla de andra. Ett kreativt utlopp som även andra kan ha glädje utav, stunder de vill minnas hela livet. Mysiga kvällar vid vattnet, skrattfyllda promenader, skolavslutningar, fullmånar, en älskad familjemedlem -så många saker som är värda att minnas förevigt.
 



Men det största du gjort detta år, det som gör mig tårögd utav stolthet är att du blivit nykter, helt och hållet. När du vaknade den 1/1-2017 och såg bilderna du tagit tillsammans med Felix; Du såg hur han stod där, så fin och underbar. Och du såg hur du stod bredvid, med ögonen halvt i kors, hår i hela ansiktet, ögonlocken hängande... Det var där och då du bestämde för dig att bli nykter, en gång för alla. Att det var nog nu. Och du har fått kämpa som ett svin, varje dag. Du kämpar fortfarande, när du blir ledsen eller dina vänner går på fest, men du ger inte upp. Du trodde aldrig att du skulle klara det, men titta nu? Imorgon har du varit nykter i ett helt år, och jag är så jävla stolt över dig.

Att du dessutom försökt hålla fast vid positiviteten, genom allt, är beundransvärt. Du har varit mer sjuk än frisk, både fysiskt och psykiskt, men du har fortsatt vara positiv. Du har intalat dig själv att det är vad som håller dig vid liv, att du genom de mörkaste nätter vågar tro att morgondagen blir bättre. Och du har nog rätt, du har varit död utan all positivitet. Du räddar dig själv.

Att ge upp alkoholen var svårt, främst för att det var din ångestdämpande, men det har räddat dig på många sätt. Det har tvingat dig att lära känna dig själv, att hitta andra metoder för att klara av ångesten, ta reda på vad det är som hemsöker dig och bearbeta det. Det har varit en extremt tuff resa, men du har hela tiden fortsatt framåt. 

Kära Jag, 2017 är ditt bästa år någonsin. Du har inte varit mer glad än vanligt eller vunnit på lotto, men du har blivit din egen medicin. Du har påbörjat resan mot att finna dig själv, och jag vågar tro och hoppas att nästa år kommer fortsätta i samma riktning. Du kommer att finna dig själv, äntligen. Och jag vet redan nu att du är rätt så jäkla fantastisk.


Lycka till med allt
Med vänliga hälsningar
Du

Veckans Utmaning: Brevväxling; Nyårsbrev

Om ni väljer att själva delta i Veckans Utmaning får ni gärna länka era inlägg i kommentarsfältet så jag får läsa (kanske länka?) dem! Låt oss peppas av varandra!
Har ni ingen blogg är ni varmt välkomna att ändå skicka eran lista i kommentarsfältet
 ❤

 
Denna veckas utmaning kommer sent då jag haft en del att göra denna vecka, men utmaningen är iallafall en brevväxling. 

Skriv ett brev till dig själv där du berättar om ditt 2017 ur en positiv synvinkel. Berätta om jobbiga saker du tagit dig igenom, roliga händelser, något du är stolt över, vad du lärt dig -och berätta vad du vill ta med dig in i 2018. Om du just nu går igenom något tufft -peppa dig själv! Tänk att du ska stötta en kompis, vad skulle du säga? Du får själv välja om du vill skriva det i jag- eller du-form. 



Undrar du vad "Veckans Utmaning" är eller varför jag gör dem? Läs här  [LÄNK]

Dagens positiva fokusering


Idag är det ärligt talat jävligt svårt för mig att hålla mig positiv, så det är verkligen en utmaning nu. Men tro mig när jag säger att jag gör mitt bästa.

Här är dagens iallafall dagens
5 saker att vara glad och/eller tacksam för


•Nancy Mulligan & Angela•
•Lypsyl•
•Tassar•
•Resorb•
•Vegoskinka•
 
 
Det var mina positiva saker denna onsdag. Vad är ni glada/tacksamma för idag? 

v.51 Utmaning: Positiv Fokusering💎💭

Om ni väljer att själva delta i Veckans Utmaning får ni gärna länka era inlägg i kommentarsfältet så jag får läsa dem! Låt oss peppa varandra!
Har ni ingen blogg är ni varmt välkomna att ändå skicka eran lista i kommentarsfältet


Tanken är att man ska lista (minst) 5 saker man är glad/tacksam för just precis idag. Det kan vara vad som helst, stort som litet. En viktig sak är att man ska lista sakerna utan en massa förklaringar eller ursäkter, listan är inte till för någon annan och ingen annan behöver egentligen förstå varför jag satt upp en viss sak på min lista. Det viktiga är att man kan se sin glädje/tacksamhet på ett enkelt och konkret sätt. Med det sagt; Då jag ändå faktiskt skrev ner min lista på 5 saker jag var glad och/eller tacksam för igår, så får ni här mina listor för måndag och tisdag:


Måndag
•Varma sockar
•Öppen mottagning hos läkaren (slippa vänta)
•Jävligt snabb pasta
•Sambo som diskar och rensar kattlåda
•Så bra jobb att jag saknar det


Tisdag
•Matlåda
•Snyta näsan
•Tjocka täcken
•Viaplay & Netflix
•Vatten

Denna fina whiteboardtavla hänger i mitt kök, och där skriver jag ner saker när de dyker upp i skallen😊


Innan jag avslutar: Att må dåligt är alldeles för vanligt i dagens samhälle, och att ha lite av en negativ inställning till livet har blivit någon slags "grej" -vilket gör att negativa tankar och gnäll blir en dålig vana för de flesta människor. Att då skriva ner saker man är glad och tacksam för varje dag är jättebra för att bryta de negativa tankebanorna och lära hjärnan att fokusera på det som är bra. Dessa listor kommer slutligen bli överflödiga; hjärnan skapar automatiskt listan som ett minne. Ge det lite tid bara.


Ny kategori: "Veckans Utmaning"

Sedan jag var 6 år gammal har jag kämpat mot ångest, panikattacker, depression, ångestrelaterade fobier, ADHD och en del andra psykiska besvär. Om man inte själv gjort samma resa, så kan man aldrig riktigt förstå vad det gör med en, var det tar ifrån en. För min del har mina psykiska sjukdomar stulit mig; den jag var, den jag vill vara. Men de ska inte få stjäla den jag hoppas kunna bli. Jag vet inte vem jag är utan min ångest, och jag vet att det låter helt galet, men det är sant. Ångesten har kontrollerat hela mitt liv. Mina minnen är uppdelade i "På grund utav ångest", "För att slippa ångest" och "Ångestfritt" -i varje fack har ångesten spelat sin roll. Vet ni hur många saker jag kan tänka tillbaka på och säga "det var för ångesten" eller "jag avstod från det på grund utav ångesten"? Fler än jag vågar erkänna.

Jag har insett att jag behöver ändra saker i mitt liv, framförallt saker i mitt eget tänkande och agerande. De saker jag besväras utav psykiskt kanske inte går att ändra med medicin (tål ej medicin, provat  a l l t ), men jag är övertygad om att jag kan klara detta genom att aktivt jobba med mig själv hela tiden. De senaste månaderna har jag börjat göra lite "soul-searching", och det känns som jag äntligen börjar trampa en stig mot att finna mig själv. Jag har påbörjat tre viktiga listor; en över saker jag vill uppleva/åstadkomma innan en viss ålder, en på saker jag inte kommit över för att stegvis bearbeta mig genom dem, och en lista på saker jag tycker om utan att någon annans åsikt spelat in(och vilka saker jag egentligen inte gillar, fast jag tidigare trott det).


Steg för steg känner jag hur jag utvecklas som person, hur jag får en djupare förståelse för mig själv och lär känna mig själv utan andras påverkan. Nu vill jag dela detta med er, här i bloggen:

Varje vecka kommer jag att dela med mig utav en utmaning, och de kan verka små eller obetydliga, men kom ihåg att likt Rom så kan en människa inte byggas på en dag. Ni är alla varmt välkomma att dela dessa utmaningar med mig, vare sig det är en eller allihop. Om ni väljer att göra det så får ni mer än gärna dela länkar till era inlägg i kommentarsfältet så jag kan få läsa dem. Det vore väldigt roligt. Låt oss utmanas och utvecklas tillsammans♥
 
Bildkälla: google.se
 
 

En tuff period

Jag har återigen gått rakt in i en betongvägg utav ångest, senaste veckan har det bara blivit värre och jag tycks inte kunna gå en dag utan tårar. Det enda som hindrar mig från att isolera mig totalt är jobbet, så jag är extra tacksam att ha det just nu, där går jag in i "jobbrollen" och kan lämna problemen hemma ett par timmar. Däremot är jag utmattad, helt och hållet. Jag kan vara någorlunda pigg ett par timmar, men sedan på en sekund kan jag knappt hålla ögonen öppna och blir alldeles snurrig av trötthet. Allting är för mycket just nu och mest av allt vill jag sova ett par månader i sträck. Jag har försökt med att "fake it until you make it" -att spela glad och positiv för att lura min egen hjärna- under flera månader, men det tycks inte ge någon effekt. Jag vet inte riktigt hur jag ska bryta detta, hur jag ska ändra mina tankar och min vilja, hur jag ska återfå styrkan, hur jag ska bli jag igen. Jag vet bara att jag är så jävla, jävla trött. 


Jag har avinstallerat Facebook och messenger på telefonen då det ger mig en väldig stress, och kommer endast vara inne ibland från datan, men aldrig svara messenger. De jag är intresserad av att prata med har mitt nummer och det räcker just nu. Detta är även anledningen till varför jag senaste tiden bloggat betydligt sämre än vanligt. Så nu vet ni det.

Ta hand om varandra, alla behöver vi en hand att hålla ibland♡


Brevväxling; Kära femtonåriga jag.


Kära femtonåriga jag.
Du är just nu väldigt sårbar, du är en missförstådd tonåring. Du spenderar dagarna bakom muren du försökt bygga upp för att skydda dig själv från andra människors hårda ord, du låter ingen komma in och håller din egen smärta på insidan. I skolan kämpar du för att hålla masken fast över ansiktet, men det är svårt med alla känslostormar som sliter ditt inre i bitar. Många gånger har du blivit frustrerad och ledsen, men tagit ut allt i ilska. Du har kastat sönder speglar och flaskor, sparkat sönder det ena och det andra. Du har slagit till killar som slagit dig på röven eller kallat dig fula ord, men ännu fler gånger har du svalt det i skam. Du har kastat saker på lärare som sagt att du kan om du bara försöker, när du förtvivlat försökt be dom om hjälp. Du har skrikit rakt ut när frustrationen varit för stor, smällt många klassrums dörrar bakom dig när myrorna i dina ben drivit dig till vansinne. Du har suttit ihopkrupen på skolans toaletter och försökt kväva din ångest i händerna. Du har övertygat skolpersonalen om att du visst ätit, även fast du vet att det där äpplet du åt igår inte räknas som mat. Du har slitit sönder alla möjliga böcker när allt blivit ett enda blurr för du inte kunnat koncentrera dig. 


Du har vaknat så många gånger med hopp, men alltid gått tills sängs med besvikelse, försökt vara bra men vant dig vid att misslyckas. Hemma kan du inte prata med någon. Din mamma gör allt för dig och du vet det så väl, men när hon kommer för nära sätter du taggarna utåt, knuffar bort henne. Du säger saker till henne som du inte menar, bara för att stöta bort henne. Och varje gång du sagt något elakt så stänger du in dig på ditt rum och låter ångesten tortera dig, du gråter tills du kräks. Du hatar dig själv mer och mer för varje dag, du har övertygat dig själv om att du är helt och hållet värdelös. Du ber till Gud att du ska få dö, viskar i mörkret att du inte klarar mer. Du har varit på behandlingshem, men du var "smart nog" att spela glad så du fick åka hem redan efter en vecka. Du har tvingats prova fler receptbelagda mediciner än du vet namnet på, men inga piller i världen tycks fylla ditt tomrum.

När du är ensam tar du fram den lilla burken du gömt i en låda; den lilla svarta, runda burken i plåt, med ett tryck utav frukter på locket. Inuti ligger dina bästa vänner och värsta fiender; dina smutsiga rakblad. Du är beroende utav dom, du behöver dom för att sätta smärtan på utsidan, så du får andas några sekunder. Ibland har du gnuggat citron och salt i dom öppna såren för att hålla fast i den fysiska smärtan om så bara för några sekunder till. Du tvättar alltid såren efteråt, smörjer dom med salva och sätter kompresser över. Dom måste läka fint och döljas bra, för du har fått höra att ingen tycker om någon som skär sig.

Du får ofta komplimanger, fast du ser det inte som komplimanger när någon kallar dig snygg eller sexig, eller lägger en kommentar som "fina bröst" eller "härlig röv". Faktum är att du snarare blir ledsen, även fast du låtsas att du blir glad. Du önskar att någon kille skulle kalla dig smart, rolig, intressant. Men det gör dom förstås inte. Dom är tonårskillar med hjärnan mellan benen, dom bryr sig inte om vem du är på insidan. Du har aldrig provat olagliga droger, men du är duktig på att hälla i dig alkohol. Du har inte haft sex med en massa killar, för du tror inte på sex utan känslor, men folk viskar det ändå bakom din rygg och kallar dig för hora. Du nekade en kille sex och han försökte ha det med dig ändå, och du anklagar dig själv för att ha uppmuntrat det. Du har många du kallar för vänner, men ytterst få utav dom är äkta. Du var kär, men tyvärr i någon som tryckte ner dig till botten, därför har du bestämt dig för att alla killar är svin och du ska aldrig älska igen.

Du går på fester och dricker så mycket sprit att benen viker sig; inte för att bli glad eller för att du tycker det är roligt, men för att du behöver någonting som dämpar smärtan om så bara för en stund. Du går på regelbundna möten med psykologer, läkare och sköterskor. Dom har talat om för dig att du har ADHD och lider utav djup depression med svår panikångest. Dom har sagt till dig att självskadebeteende inte kommer göra dig lycklig, att du måste äta eftersom du rasar i vikt och periodvis blir väldigt svag, att du måste ta hand om dig själv och sätta dig själv före andra. Du tycker att dom är dumma i huvudet.

Du drabbas av "black outs" dagligen, då ångesten omringat dig så fullständigt att allt blir svart, det känns som du endast blinkat när du i själva verket sprungit flera kilometer barfota i tunna kläder, du känner inte ens att du gått genom isvatten i snöstorm eller att fötterna är sönderskurna och fulla utav stickor och småsten. Du är så jävla rädd för framtiden och hur djupt ner i skiten du ska gå, att du beslutat dig för att inte ha någon framtid alls. Du brukade ha så mycket drömmar, du brukade veta precis vem du var, men nu är du inställd på att ta ditt liv före din sextonde födelsedag.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Kära femtonåriga jag, jag önskar att jag kunde säga att det nu, sju långa år senare, är bra, att du är lycklig nu. Jag önskar jag kunde trösta dig och säga att "håll ut, för det blir snart bra". Men om sanningen ska fram så kämpar du fortfarande med din psykiska ohälsa, varje dag är olik den andra men ändå fylld med samma ångest. Du har lärt dig väldigt mycket på sju år, du ser annorlunda på det mesta, men det är väl knappast någon tröst för en femtonåring. Kära femtonåriga jag, om jag fick välja så skulle du njuta av att vara tonåring istället för att planera din död. Kära femtonåriga jag, du tror att du är svagast på jorden, men du är så otroligt stark. Även om ditt liv inte är lyckligt hela tiden, så finns det stunder som är så jävla värda att glädjas åt, stunder värda att minnas. Kära femtonåriga jag, stanna inte upp allting för att försöka finna lycka, fyll istället dina dagar med stunder du känner dig levande.

Kära femtonåriga jag, jag vet att alla knivar i ryggen svider. Det är en fruktansvärd upplevelse att någon man litat på sviker en, men det leder till något bra. Just nu rensas ditt liv på människor som inte borde vara där, och trots att bekantskapskretsen krymper, så växer de vänskaper som är äkta. De som kommer stå vid din sida genom vått och torrt, de är kvar. De är alltid kvar.

Kära femtonåriga jag, du hatar dig själv för alla bråk med mamma, och de ärren kommer alltid finnas där, men det blir bättre. Alla jobbiga perioder kommer att stärka erat band, ni kommer känna varandra utan och innan, ni kommer kunna prata om precis allting. Hon kommer vara din bästa vän i hela världen.

Kära femtonåriga jag, i november träffar du en kille och du kommer falla pladdask, och det kommer skrämma dig mer än något någonsin gjort tidigare. Du kommer försöka tygla dina känslor, du kommer försöka att inte vara sådär kär, men det kommer inte fungera. Och det är okej, det är bra. För han kommer inte vara som de andra. Han kommer se dig precis som du är och älska dig mer än någon annan gjort.

Kära femtonåriga jag, du kommer läsa nionde klass på en annan skola, en "specialskola" för ungdomar som inte fungerar i en vanlig klass. Du kommer först tycka det känns jobbigt, men tro mig när jag säger att din tid där kommer att förändra ditt liv för alltid. Du kommer bli sedd, förstådd, accepterad. Dina lärare kommer hjälpa dig mer än du anar. Du kommer inse att du faktiskt är väldigt intelligent, att dina svårigheter inte har något att göra med din intelligens. På några månader kommer du ha gått från streck i alla ämnen, till nästan alla VG, och det kommer stärka dig oerhört.

Kära femtonåriga jag, vi är fortfarande vilsna, sju år senare. Kanske blir det aldrig helt bra, kanske kommer ångestens järngrepp sitta runt halsen för alltid. Men vet du vad? Trots att det gör ont, så tror jag att det är värt det. Du har så många som bryr sig om dig, som gör allt för din skull. Tänk på alla tårar deras axlar fångat upp, alla underbara skratt och all genuin glädje, alla vrålande sångstunder och alla långa samtal. Tänk på alla svanhopp på sommaren och snögubbar på vintern. Hur ont det än gör, så är du inte färdig med dessa människor. Vi har så mycket kvar att göra, så mycket mer att uppleva. Vi får inte missa det.

Kära femtonåriga jag, ge inte upp. Vi klarar detta.


Kvinnan; ett mänskligt objekt,eller en objektifierad människa?




Elva år;
Det är hur gammal jag var när jag grät i månader över att fått former tidigt och andra barn oblygt påpekade mina bröst.

"Att våldta dig ska bli ett nöje"; Ett utav hundratals sexuella hot och kommentarer jag fick i kommentarsfältet på min blogg som tonåring.

Tjugo kronor; Så mycket var jag värd enligt en kille i skolan som kastade pengen på mig när jag gick förbi.
Avstängning; Vad jag riskerade efter att ha tryckt upp killen mot ett skåp och knäat honom mellan benen.

Min rumpa; Den kroppsdel kompisar smygfotograferade utan att förstå hur äckligt det var.

Tre veckor; Det är hur lång tid det tog för en kille jag träffade att gå från komplimanger och omtänksamhet till att försöka ha sex med mig mot min vilja.
Aldrig mer; Det är hur ofta han hörde av sig efter jag lyckats sparka bort honom och gick därifrån med trasig resår i byxorna.

Alldeles för stora mjukiskläder; Det är vad jag trodde skulle skydda mig mot ovälkomna händer och kommentarer i skolan. Det gjorde det inte.

Fem; Så många blåmärken hade jag på mina bröst efter att blivit ofrivilligt tafsad på en kväll på krogen.

"Om du inte tänker ligga hittar jag någon annan som vill"; Svaret jag fick en gång då jag inte orkade ha sex med mitt ex.

Hora, slampa, luder, knullbar; Fyra utav många kränkande ord jag oprovocerat blivit kallad.

Obehag; Känslan jag fick då en kille i min klass började skriva till mig och kommentera kläderna jag haft på mig under dagen, kalla mig sexig och fin, hörde av sig varje gång han sett mig ute.

Hotade att döda min pojkvän; Vad en äldre kille gjorde när jag ej var intresserad.

"Äsch jag bryr mig inte"; Det största lögnen jag ofta sagt för att inte visa hur ont allt gjort.

Tusentals; Antalet tårar som rivit sönder mina kinder på grund utav sexuella övergrepp, hot, kommentarer, påhopp, trakasserier, ofredanden (etc.)

 




Jag kan fortsätta berätta i en halv evighet. Om alla ovälkomna händer som försökt äga min kropp. Om alla snabba steg jag tagit med hjärtat i halsgropen efter att ha blivit förföljd. Om alla vuxna i skolvärlden som sagt "han tycker bara om dig" eller "så farligt är det väl inte" eller "ta det som en komplimang". Om alla äckliga kukbilder följda av hot. Om hur lång tid det tog för mig att faktiskt förstå att min kropp är MIN. Men jag orkar inte fortsätta berätta. Inlägget är endast en ytlig inblick i det djupa, att detaljerat berätta är så jävla smärtsamt, fortfarande, så det behåller jag ett tag till.

Så många utav dessa saker har lagt mycket grund för oändligt utav panikångest, mardrömmar, fobier. Dessa saker är anledningen till att det tog nästan 3 år innan Felix fick hålla om mig ordentligt utan att jag fick panik, TRE JÄVLA ÅR. Och då är han ändå världens mest fantastiska människa, så mycket som han tagit hand om mig, hjälpt mig, funnits där, försökt förstå allt han omöjligen kan förstå. Tre jävla år innan jag vågade lita på honom tillräckligt för att känna hundraprocentig trygghet i hans famn. Tre.jävla.år.

Jag är, tyvärr, inget enskilt undantag som haft en jävla massa otur -jag är vilken kvinna som helst. Jag känner inte en enda kvinna/tjej som aldrig blivit sexuellt ofredad, förstår ni hur sjukt det är? En vän sa en gång "det är ju inte en fråga OM man ska bli utsatt, det är HUR MÅNGA GÅNGER man ska bli det" och det mest skrämmande är att hon hade helt rätt.


Går ni genom livet med en enda lärdom så låt det bli denna: Den ENDA kropp du har rätt till är din egen.
INGEN ANNAN KROPP ÄR DIN.


 

Smärtsamma utdrag ur min ångestbok

VARNING Detta inlägg innehåller text som kan anses triggande för vissa. Varnar även för närstående då det kan vara jobbigt att läsa. Ni vet att jag älskar er, ni är anledningen till att jag finns, ni är allt.

Detta inlägg är väldigt jobbigt för mig att skriva och att publicera, det är extremt blottande så även att jag behöver lägga ut detta så har det tagit mig över en månad att finna styrka nog att klicka på "Publicera". Jag skrev inlägget 31/8, har gått in och läst det säkert 10 gånger efter det, ändrat något enstaka ord då och då. Men nu åker det upp, det är viktigt. För mig och för alla de andra som lider i det tysta. Tystnaden får inte bli vår död.

Jag har en liten svart bok där jag ofta skrivit ner mina känslor och tankar när jag inte mår bra, när ångesten är alldeles för kraftig och jag måste berätta men samtidigt inte vill prata med någon. Då skriver jag. Åtminstone hälften utav sidorna är fläckade utav torkade tårar, och varje ord gör ont i hela min kropp när jag läser. Men boken är min största ventil, alla de saker jag oftast inte vågar säga högt får samlas i min svarta bok. Nu ska jag skriva här, några utdrag ur boken, ångest svart på vitt. Jag kommer inte att ta med något av de absolut mörkaste sakerna i boken då jag känner att det blir alldeles för tungt. Saken är den att senaste dagarna har varit ganska bra, och då har jag styrkan att visa. Varför vill jag blotta min själ på detta sätt kanske ni undrar? För att jag måste. Det är så jävla viktigt att inte sitta tyst, tystnad för en deprimerad är en gigantisk självförstörelseknapp som man fortsätter klicka på. Så här kommer några smärtsamma utdrag ur min ångestbok.

Vill ännu en gång varna då dessa utdrag kan uppfattas som triggande för vissa

 



Jag uppfattas ofta som glad, positiv, fantasifull, sprallig, omtänksam -det är få som någonsin uppfattat mig som negativ, deppig, självisk, trasig, hatande. Men jag är alla dessa saker, bara inte samtidigt. Jag är glad, jag är positiv, jag är sprallig, jag är fantasifull och jag är omtänksam, de sakerna är  j a g . Men i mina depressiva episoder blir jag en helt annan människa; som inte ser något bra, som inte orkar kämpa längre, som bara vill dö. Jag som är en extremt social varelse vill inte ens svara mina närmaste på sms. Det är inte den jag är egentligen, men det är den jag blir månader i sträck endast på grund utav min psykiska ohälsa. Att ha Bipolär Sjukdom, att ha flertalet ångestsyndrom, att ha fobier, att ha paniksyndrom -DET FÖRÄNDRAR MIG. Jag kan inte styra det mer än vad en cancersjuk kan styra sin sjukdom. Det enda jag kan göra är kämpa, och fortsätta kämpa även i de bra perioderna. Jag kommer få kämpa varje dag under mitt liv, det finns inget utrymme för att ge upp ens för en minut, då förlorar jag allt. Den enda medicin som kan rädda mig är min egen viljestyrka, min egen önskan om att må bra igen, mitt eget hopp om framtiden.

Jag önskar att alla skulle förstå att ingen i denna värld skulle välja att må dåligt, men skit händer och ibland är livet jävligt tufft. Då behöver man inte någon som säger att det blir bättre, eller att man ska skärpa sig. Då behöver man bara någon som håller om en och lyssnar. Kärlek är det enda som är starkare än hat, även självhat.


Jag tänkte först lägga in en "positiv avslutning", men sen insåg jag att ibland behöver mörkret visas. Hur ska vi någonsin se det verkliga ljuset om vi ständigt låtsas som mörkret inte riktigt finns? Om vi försöker tona ner det när vi berättar, trots att det ofta äter upp oss fullständigt, hur ska någon veta? Så ja, detta inlägg är jävligt tungt, men livet kan vara så och det måste vi våga se.
 
Vill passa på att tacka för alla fina kommentarer på mitt inlägg "Brevväxling; Till Isabelle, från Ångest" -era ord gav mig lite mer styrka att publicera detta. Tack!

Brevväxling; Till Isabelle, från Ångest



Hej Isabelle, mitt namn är Ångest.

Det är jag som styr dig, det är jag som bestämmer om du ska gå utanför dörren idag eller kväva smärtfyllda skrik i kuddar. Jag mår bäst av att trycka ner dig, för det är då jag blir riktigt stark, nästintill oförstörbar. Jag äger din kropp och själ, Isabelle. Min sambo Panik och mina bästa vänner Dödslängtan och Självhat är också här ganska ofta, vi reser liksom i flock. Visst är det bra? Eller, kanske inte för dig, eftersom vi livnär oss på din glädje, suger ut den likt dementorerna i Harry Potter. Minns du när du var 6 år och trodde att du skulle dö när jag hälsade på för första gången? Eller när du var runt 9-10 år och slog sönder en spegel för jag berättade hur ful du var? Kommer du ihåg när du var 15 år och de tog dig till behandlingshem för saker jag hade gjort? Eller när du var 17 år och hamnade på sjukhus efter att jag tvingat i dig en massa tabletter? Eller alla gånger jag manipulerat dig till att tro att ingen bryr sig om dig, att alla bara skrattar åt dig bakom din rygg? Alla gånger jag skrikit åt dig tills du sjunkit ihop till en patetisk hög på golvet? Alla gånger jag hjärntvättat dig till att knuffa bort alla som ställer upp för dig, sagt att de skulle få det bättre utan dig? Vilka härliga stunder vi delat va, Isabelle? Det tycker iallafall jag.

Jag vill tala om för dig att jag har hört dina böner, dom där du ber mig att sluta. Jag har hört när du hyperventilerande skriker mitt namn och ber mig att lämna dig, att det gör för ont. Men jag kommer inte lämna dig, aldrig någonsin. Vi hör ju ihop du och jag. Utan varandra, vad är vi då? Jag är här tills döden skiljer oss åt.

Med vänliga hälsningar
Din vän Ångest



Hej Ångest, det är jag som är Isabelle.

Jag vet att du tror att du kontrollerar mig, och många gånger har du rätt, många dagar lyder jag din minsta vink. Många dagar är jag bara ett skal om du inte fyller min insida. Men jag skriver för att berätta att det ska få ett slut. Du, din sambo och dina vänner kan allihopa dra åt helvete. I 16 år har jag varit din slav, men jag är så less på att inte vara en egen person. Jag är så less på dig.

Det kanske tar 16 år till innan jag lyckas frigöra mig från dina smärtsamma klor, men jag ska frigöra mig. Du och jag tills döden skiljer oss åt, Ångest. Och det kommer inte bli min död.

Detta är krig.
Isabelle


[Bildkälla]

Inte alltid

Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark. Inte alltid söndertrasad, men aldrig hel. Inte alltid sämst i världen, men aldrig bra nog. Mörkret livnär sig på min själ, äter upp mig från insidan, gör mig till ett skal. Försöker känna efter, känna vad som helst, känna något, men vad är det meningen att jag egentligen ska känna? Känslomässig amnesi. Jag kan minnas platser där jag varit oförstörbar, stått på toppen med pumpande adrenalin, och jag besöker dem i mina drömmar. I mina mardrömmar. Platserna är inte längre starka eller ljusa, de är befläckade utav smärtan att vara föredetta. Föredetta lycklig, föredetta positiv, föredetta älskvärd, föredetta stark, föredetta någon. En sorgligt dyster föredetting. "Vem vill du vara?" Vem som helst. Vem som helst utom ett skal. Vem som helst utom jag. Vem som helst. Kämpar för att bibehålla förståendet, men det har kanske redan flytt. Är jag på väg att bli galen? Försöker pussla ihop alla söndertrasade själsbitar, försöker finna tillbaka. Men till vad? Vem är jag utan detta tillintetgörande mörker? Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark.

 

"Inner Combat"

Kom på att jag inte visat er denna tavla jag gjorde för ett tag sedan. Inner Combat heter den och representerar en bra dag i en depressiv episod; Boxningshandskarna på, kraft nog att orka slåss mot mitt eget huvud.


Jag ska inte visa mig besviken.

 

Jag ska inte visa mig besviken
Det är en känsla som är ful och dum
Och när jag känner mig så jävla liten
Hörs inga ljud, jag låtsas vara stum
För jag vet att om ni ser mig gråta
Harklar ni halsen, drar lite i er sjal
Och är det något ingen kan förlåta
Så är det att någon är onormal


Jag ska inte låta tårar rinna

Det är ett tecken på svaghet, det vet jag
Så när jag helst av allt vill försvinna
Blundar jag, drömmer om en bättre dag
Min själ gör ont, men det vet ingen om nu
Att öppna käften är att vilja bli sedd
Må aldrig dåligt, nej det är helt tabu
Säg aldrig om du är ledsen eller rädd

 

Jag ska inte säga nej
Det är tråkigt att jämt vara emot
Så vad än sker är allting helt okej
Var helt beskedlig, var en idiot
Låt alla trampa rakt över din stolthet
Den är ändå ingenting värd här
Trots du kan, låtsas att du inte vet
Spela dum, var inte till besvär


Jag ska alltid låtsas att jag duger

Men aldrig tro jag är någonting att ha
För även om dom vet att jag ljuger
Är det bäst om jag låtsas att må bra
Göm dina piller, dölj dina sår
Annars orkar ingen stanna i ditt liv
För ingen bryr sig egentligen hur du mår
Tror du det är du bra jävla naiv

 

Jag vill aldrig mer stå på kanten
Blind för glädje, men öppen för panik
Aldrig köpa sprit för sista slanten
Kanske hör någon mina stumma skrik?
Jag vill aldrig gråta mig till sömns mer
För det jag känt när jag inte haft ett val
Så jag knäpper mina händer och jag ber
Att imorgon får jag vakna upp normal
i.l.t -17


Ord från en bortkommen

Hela mitt liv har jag varit vilsen. Sprungit runt i samma cirklar, ställt samma frågor och ändå hoppats på andra svar. Desperat letat efter en upplevelse, en känsla, ett uppvaknande, något annat än de smala väggar jag isolerat mig själv i. Jag har gjort så många misstag, valt fel vägar, ibland med flit. Vad som helst för att skapa en känsla, vad som helst för att känna något alls, vad som helst som kan ge någon form utav indikation på att jag ännu är vid liv. Så många gånger som jag fått höra "inte tillräcklig" och låtit orden eka i mitt huvud tills de varit den enda sanning jag känt till. Hela jag är en repad skiva, hakat upp mig på ett enda spår, oförmögen att gå vidare, inkapabel till att börja om på nytt. När natten är som mörkast och jag kan höra mitt blödande hjärta slåss för sitt liv, när världen lagt sig till ro och varje andetag ekar mellan väggarna -det är då jag undrar. Allt. Varje tanke som någonsin avslutats med ett frågetecken slåss om en plats i mitt huvud, skriker för att göra sin röst hörd tills jag kan känna pulsen skapa högljudda vibrationer i mina öron. Men en fråga skriks alltid lite högre, en fråga är alltid där natt efter natt, den eviga frågan i återskall; Vem.Är.Jag.?. Kanske är det något vi alla undrar, eller kanske är det bara vi vilsna själar som förtvivlat letat efter svar hela livet. Hur som helst så är det en fråga som kräver svar, svar ingen annan kan ge än jag själv, men dessvärre svar jag aldrig tycks finna. Varje år runt min födelsedag blir frågan mer intensiv, rentav smärtsam. Jag vill så gärna känna av en förändring, ta ett första andetag som en förbättrad människa, och det är en plågsam insikt att allt förblir detsamma, år efter år. Vilsen. Vem är jag? Detta begär efter facit till frågan sliter mig i bitar, det är en fruktansvärd sak att sakna kunskap om. Jag vill kunna säga "såhär är jag", oavsett om det är positiva adjektiv som används för beskrivning, eller negativa. Jag vill bara veta säkert. Jag vill finna mig själv, vart jag än är, för hur ska jag någonsin kunna bli den jag vill när jag inte har en aning om vem jag är? Hur ska jag ha en chans till att forma min framtid, när min nutid är för suddig för att läsas av? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hemma någonstans, när denna vilsenhet tycks vara kronisk? Jag slits mellan att vilja ge upp, och att ge mig fan på att lyckas. Slits mellan att bara vilja vara glad, men tycka mig förtjäna smärtan. Mellan att vara utmattad men samtidigt rastlös. Denna ambivalens är dödlig. Hur ska någon annan någonsin kunna känna mig på riktigt, när jag inte känner mig själv? Jag vill ju bara veta säkert; Vem.Är.Jag.?

 

OCD/Tvångssyndrom

Jag har haft tvångssyndrom hela mitt liv, det har varit allt ifrån att inte gå på A-brunnar till att vara tvungen att ta den tredje saken i affären (och fanns det bara 2 saker kvar så kunde jag inte köpa den). När jag mår bättre så blir tvången färre och jag kan oftast stå emot, men när jag mår dåligt så får jag ont i hela kroppen och väldigt mycket ångest om jag inte följer tvångstankarna.

Nu mer handlar det mycket om att sortera saker eller ha mat på ett visst sätt; speciellt glass, ris, sallad och godis. Jag måste sortera och rätta till därför att det ger mig en känsla av kontroll, någonting jag kan styra när mitt huvud är ett kaos. Glass i bägare/skål måste jag äta så det blir helt runt med streck på (vet ej hur jag ska förklara), ris måste ligga i hög och inget får ligga ens två millimeter ifrån, sallad måste jag lägga uppdelat och det får inte ramla över på fel och godis sorterar jag in på olika sätt -oftast efter sorter eller färger (bild nedan)

Allt med papper på en sida, blågula s-märken ligger med rätt färg på rätt sida, björnarna är till och med lagda i färgordning. På första bilden ser man även lite utav godispappren som även de är sorterade i högar. Detta gör jag automatiskt när jag har mycket ångest. Felix skojade och sprang in till godiset och sa "nu ska jag röra runt allt", min reaktion var att springa efter och bara skrika rakt ut i ren panik. Känslan kan jämföras med att jagas med kniv, ren och skär panik.


De flestas fråga blir ofta "Vad gör du om det inte blir exakt som du vill då?" Svar: Jag får ångest såklart, och när det gäller mat så kan jag inte äta förrän det blir som jag behöver. Jag kämpar hela tiden med detta, det är inte direkt roligt att bli så styrd utav tvångssyndrom, det tar upp tid och energi och man blir väldigt beroende av tankarna. Har jag en dag då jag känner mig lite starkare så försöker jag stå ut, för jag vet att bli fri är en ständigt pågående proccess och jag måste alltid försöka bli av med tankarna. Man kommer inte vakna en dag och vara "frisk" utan det är målet man strävar efter och försöker uppnå genom att jobba arslet av sig. "Det är bara att du slutar" tycker många, som uppenbarligen aldrig haft tvångssyndrom eller ens mått riktigt dåligt. Hade det bara varit att sluta huxflux så hade ingen lidit av tvång, precis som med alla sjukdomar (både psykiska och fysiska). Om du bryter armen så kan du ju inte bara sluta ha en bruten arm, du måste låta den läka och sedan jobba för att återfå styrkan -psykisk ohälsa är likadant, bara att det tar längre tid.



Har ni haft tvångstankar någon gång? Vad gjorde ni?


Läs mer om OCD genom att klicka på en länk:
Vårdguiden 1177
Umo
Psykologiguiden
Wemind

Tidigare inlägg
RSS 2.0