Bloggen ekar tomt i långa perioder, men den hamnar ju lite i skymundan när jag är upptagen med livet och måste portionera ut energin. Jag har senaste månaden bott i stugan, vilket jag minst sagt behövt. Ett depressivt skov innebär mycket tankar och känslor, lite energi och ett konstant läge av att vara understimulerad och överstimulerad på samma gång – då behöver jag omges av skog, hav och tystnad. Så stugan är verkligen en räddning! Nu har jag fått börja med Bipolärmedicin igen för att hjälpa mig "upp" lite, och den gör definitivt skillnad, även om det tar några veckor till innan full effekt. Men jag är tacksam för varje sekund av minsta lättnad.

Senaste veckan har kameran gått varm; Med andra ord har jag fått tillbaka lite fotoglädje. Eller min kreativa glädje, snarare. För jag har också skrivit dikter och låttexter, pysslat till min lilla Älvby, hittat på recept och målat. Detta är första gången på flera år som jag känner att jag börjar få tillbaka den viktigaste delen av mig själv. Så hur långvarigt eller kortvarigt det än blir njuter jag av att känna mig lite, lite mer som Mig.

Istället för att lägga upp en jäkla massa inlägg efter varandra, så tänkte jag tidsinställa lite fotoinlägg så det dyker upp med jämna mellanrum. På så vis ekar det inte helt tomt här.

Häromdagen passade jag på att ta lite härliga vardagsbilder på Carolines MAS-valpar. Bus, mys och garanterad sötchock!

Besök Little Waves Kennel på Instagram: KLICKA HÄR

Igår fyllde vår minsta älskling 5 år – och självklart förtjänade hon ett litet kalas! Vi dukade upp picknick i vårsolen, där Cera fick ett eget litet bord och serverades trerätters; Äggula till förrätt, leverpastej till huvudrätt och vattenmelon till efterrätt (tre av de bästa godsaker hon vet, såklart). Till det fick hon även lite smaskig buljong från Pure Natural och vatten. Hon åt och drack så glatt och ivrigt, och passade på att ha lite zoomies och bus i gräset mellan "rätterna".

Efteråt ville hon verkligen inte åka hem (vi var i sommarstugan och det är hennes favoritställe), så vi bestämde oss för att fortsätta hennes födelsedag med årets första övernattning i stugan. Otroligt mysigt på alla sätt och vis.

 

 

De senaste dagarna har jag spenderat ensam i stugan. Det är verkligen läkande. Spelar ingen roll att det varit storm av och till, det ger mig bara höstkänslor så jag slappnar av ännu mer. Jag behövde verkligen tid ensam. De som känner mig vet att jag alltid har alla notiser avstängda (förutom sms och samtal) då jag lärt mig att notiser stressar mig något fruktansvärt. Jag kommer ihåg att kolla dm's och liknande högst en gång i månaden, oftast varannan-var tredje, om ens. Men det är så otroligt skönt att inte känna något tvång att hålla koll på varenda meddelande, det var förr något som bokstavligen drev mig till vansinne; Stressen fick mig att gå i bitar gång på gång. Vården var på mig konstant om att stänga av allt. Och med åren har jag lärt mig att min egen hälsa måste komma först, annars dör jag. Bokstavligen. Mina närstående vet att är det något akut skickar de ett sms och talar om att det är just akut, och annars svarar jag när energin räcker till mer än ta mig genom dagen. För någon annan kanske det "bara är att svara på ett meddelande", men när energin är så extremt begränsad så innebär det att jag måste välja bort något annat. Jag har inga extrabatterier. Min största fokus är just nu att överleva, hålla ut till nästa positiva sak och hoppas att det ska bära mig en stund till. Ibland känns det som om det dåliga samvetet ska äta upp mig, men så påminner jag mig själv om att allt annat kan vänta; Inte min hälsa. Speciellt sen diabetesen. För så fort jag blir stressad, sover dåligt eller har ångest så skenar glukoset hejvilt och jag mår fruktansvärt. Inatt, t.ex., så låg mitt värde bra. Jag gick upp för att kissa och såg en spindel, vilket är min stora fobi. Direkt började glukoset skena. Jag tog insulin och det lugnade sig lite, sedan skenade det igen. Jag har varit vaken sedan kl 06 och tagit insulindos på insulindos, men i.o.m att jag sovit dåligt är kroppen i stress och det innebär att jag behöver 3-4 gånger mer insulin än vanligt. Tar jag för mycket störtdyker det och jag blir dålig för det. Så lite krävs för att jag ska spendera en dag med illamående, huvudvärk, dimsyn, sjukdomskänslor, darrningar och humörsvängningar -i bästa fall. Så jag måste stanna upp, vara i min egen bubbla och komma ihåg att det inte bara är okej att prioritera mig själv, det är tvunget. Jag har hela livet sagt att stress och ångest kommer bli min död och sätter jag inte mig själv först så lär det bli så. Så allt annat kan vänta.


Idag känner jag mig dock mer positiv, fastän trött och seg, såklart. Tessan & Adam är här vilket sekund som helst så ska vi ta en fika och umgås lite!

Förra helgen var favoriterna på besök och vi hade stugmys! Det var supervarmt och vi hade varit på marknad innan, så när vi kom ut ville de såklart svalka av sig lite. Eftersom sjön var full av alger fyllde vi upp plastbåten. Det blev vattenkrig och tjejerna var minst sagt glada! Helt underbart♥

Lagom till midsommar flyttade älvorna in i skogen!

Barnen fick ett brev från älvorna, så de letade genom älvbyn för att hitta pusselbitar -dessa behövde sättas ihop för att få ledtråden som ledde till älvornas midsommarskatt...

Köpte lite saker på secondhand som jag kunde använda, och lite hade jag hemma. Kronorna köpte jag secondhand och klistrade sedan fast blommor för att göra de till "älvkronor". Pusslet var också secondhand som jag sedan målade över och skrev ett ord på varje för att göra ledtråden som ledde till skattkistan. Barnen älskade det, och var så exalterade över både skattjakten och älvbyn i sig. Innan de åkte hem gick de runt för att säga hejdå till alla älvorna, hur gulligt är inte det? Kändes roligt att göra en lite annorlunda aktivitet till midsommarfirandet.

Några mysiga bilder från en mysig kvällspromenad med Alva & Aston. Solnedgången gjorde ljuset såå vackert!

Igår firade vi fem år tillsammans (och om en månad, 06.07, har vi vår första bröllopsdag!), och självklart gjorde vi det på bästa sätt; Med en mysig picknick i ett naturreservat. Att gå på picknick är något vi älskat att göra ihop sedan vi först träffades –vår första sommar tillsammans spenderade vi mycket tid just här ute. Det är verkligen en speciell känsla att duka upp ute i naturen, slå sig ner på en filt och prata om allt och ingenting, medan de enda ljuden man hör är fåglar och vågor. Underbart på alla sätt och vis♥