"Den största skillnaden är egentligen inte kroppen"

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska publicera detta eller inte. Jag har skrivit och raderat, om och om igen. Jag tror att jag mest varit rädd för hur andra ska reagera på det. Men nu har jag bestämt mig för att jag skiter fullständigt i allt som har med negativitet att göra. Jag tänker fortsätta sprida allt mitt hopp, all min glädje och all min kärlek. Oavsett vad någon annan tycker och tänker.




För lite mer än 1,5 år sedan var jag väldigt självdestruktiv, olycklig, ständigt trött och jag hade minst 2 panikattacker om dagen.
Ibland gick det veckor utan att jag klarade av att lämna hemmet. Jag ville helst inte träffa någon, inte prata med någon, vilket i sin tur skapade en plågsam känsla utav ensamhet. Oftast klarade jag inte ens av att dra upp persiennerna. Jag isolerade mig med mitt självhat, lät det slita mig i bitar utan att säga emot. Att självskada var mitt stora beroende, även på "bra dagar" låste jag in mig i badrummet och skapade rispor i huden, jag kunde liksom inte låta bli; jag var tvungen att straffa mig själv. För jag förtjänade det ju. Läkarna skrev ut medicin efter medicin, som alla gjorde mig fysiskt dålig vilket försämrade min psykiska hälsa desto mer. Jag slogs mot min panikångest, mot mitt dåliga samvete (för alla problem i hela världen var ju mitt fel) och även när jag skrattade med vänner så satt jag och funderade ut olika sätt jag kunde ta mitt liv på där och då. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag inte var en person, det fanns liksom inget Jag riktigt, bara ett skal och ett söndertrasat inre.


Några månader senare blev jag väldigt sviken, jag förlorade all tillit till människor runtomkring mig, och jag tvingades möta min största rädsla; Att vara ensam. Jag hade ingen att riktigt luta mig mot, och insåg att det är nu eller aldrig; Antingen så tar jag mitt liv, eller så slåss jag för det. Och jag minns att jag stod och såg mig i spegeln en kväll och tänkte "hur kan jag hata mig själv? Jag finns ju inte ens" och tanken skrämde mig, samtidigt som den väckte något i mig; Ett hopp om att det kanske skulle bli bra, om jag bara vågade finnas till. Och ett kanske var mer än jag någonsin haft.

De saker som tidigare hjälpt mig hantera min ångest fungerade inte längre, så jag var tvungen att hitta någon ny strategi. Ångest har alltid gett mig en väldig energi, men en negativ sådan som jag alltid använde på självdestruktiva sätt. En dag hade jag sådan panik att jag inte kunde vara stilla; jag gick fram och tillbaka över golvet, kroppen skakade, jag pressade naglarna in i händerna och jag andades häftigt. Ja, ni som haft ångest kan nog relatera. Så jag slet fram träningskläderna och gick ut på en rask promenad. Jag ökade takten, mer och mer, tills jag slutligen sprang. Tårarna rann under hela löpturen och jag nästan skrek utav gråten. Jag blev stannad flera gånger utav människor som blev oroliga när de såg mig. Men desto tröttare jag blev i kroppen, desto piggare kände jag mig i huvudet. Som om det för första gången var mina tankar som snurrade; inga hjärnspöken, inga ekande ord, -bara jag. Jag sprang liksom inte från min ångest, jag sprang rakt över den, och varje andfått steg kändes som ett kliv över mållinjen. Jag sprang ytterligare två turer den dagen. När jag kom hem efter den sista på kvällen tog jag en dusch, lite vatten och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag och insåg att det varit den första kvällen på flera månader som jag inte hade skurit mig. Jag hade liksom glömt bort att straffa mig själv. Och jag var så jävla stolt.

Så motion hjälpte mig att hantera min ångest; jag fick ut energin på ett icke-skadligt sätt, huvudet rensades på smärtsamma tankar och jag fick sova bättre. När jag kände en panikattack komma (de gånger jag hann med innan den vällde över mig) drog jag på mig löparskorna och stack ut en sväng; främst på intervaller. Ibland 1 km, ibland 8 km - men alltid tills mitt begär att skada mig kom under kontroll. Vissa dagar behövde jag inte springa alls, och andra sprang jag både natt och dag. När de hjärnspöken som tidigare skrikit i mitt huvud började förlora makt, kunde jag tänka klarare och sakta men säkert börja bygga upp mig själv; bli en person jag kunde tycka om.

Jag har fallit tillbaka i självhatet och mitt destruktiva beteende gång på gång, men jag har rest mig och fortsatt kämpa. För första gången så kämpar jag nu inte för någon annans skull, utan för min egen. För att jag är värd att kämpas för.

Mitt mål har aldrig varit viktnedgång; jag har aldrig känt något behov av att nå en viss vikt eller en speciell kroppstyp. Det allra största problemet satt ju i mitt huvud, och jag vet att mitt utseende egentligen inte har någonting med det att göra. Som tonåring var jag ätstörd, och smal. Men jag kände precis likadant då, som jag gjorde för 1,5 år sedan. Så min första prioritering genom detta har alltid varit, och kommer alltid vara, min psykiska hälsa. Att tycka om mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag har fortfarande en hel del extrakilon; jag har lår som rör sig, en mage som putar, och jag är ingen direkt pudding underifrån. Men det stör mig faktiskt inte alls, inte för en sekund. Jag tycker om mig själv. För ett tag sedan stod jag hos en kompis i ett tajt linne, klappade mig på magen och sa högt "vet du vad? Jag gillar min mjuka mage. Här inne förvarar jag extraresurserna av glädje" och skrattade.


Det skiljer lite mer än 1,5 år och cirka 40 kg mellan dessa bilder. Och det är kanske allt vissa ser, det enda vissa tar med sig från detta inlägg; en kropp som ändrats. Men den största och viktigaste skillnaden är ju egentligen inte kroppen. Den viktigaste skillnaden är kärleken till mig själv. Jag bryr mig om, lyssnar på och värdesätter mig själv. Jag har varit självskadefri i flera månader. Så jag struntar i vad någon annan tycker är fint eller fult, bra eller dåligt, med mig. I slutet av dagen är det jag som ska tycka om den jag är, och så länge jag gör det är alla andras åsikter irrelevanta.



Motion är inte den enda anledningen till att jag mår bättre idag, jag har kämpat på många sätt. Läs t.ex. mina inlägg "Att trivas i sitt eget sällskap -hur gör man egentligen?" och "Att vägra bli tagen för givet" .


Mår du dåligt? Klicka på bilden för att se flera hjälp-alternativ:


Jag hatar inte alla män, men


Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att jag inte är säker i mitt eget hem;
Jag hatar att om jag inte svarar på sms och chatt
Tar ni reda på min adress och skriver att ni ska våldta mitt lik i natt
Jag hatar att ni inte låter mig vara
Jag hatar att behöva övertala mig själv om att det inte är någon fara
Jag hatar att ljud i trapphuset när mörkret fallit på
Får mitt hjärta att stanna en sekund eller två
Jag hatar skåpbilen som följde mig hem och männen som tittade in
Att jag var nio år och inte fick känna mig trygg någonsin 

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att aldrig gå säker hem;
Jag hatar att hålla telefonen redo att slå 112
Att alltid vara redo att springa för livet vart än jag ska gå
Jag hatar att jag var femton år när du följde varje steg jag tog
Bilder, videor, och våldsamma hot när jag sa att det var nog
Jag hatar när jag vill dansa och ni tar på min kropp 
Att ni inte bryr er om att jag säger stopp
Jag hatar att ni trycker upp mig mot väggen och kysser min hals
Fastän jag säger att jag inte vill alls
Jag hatar att ett "nej" verkar trigga er desto mer
Jag hatar er som inte hjälper till trots att ni ser
Jag hatar att ni ser mig som en ägodel
Att allt ni gör anses rätt även när det är fel
Jag hatar när ni sluter upp i gäng
Och följer mig med raska steg hela vägen hem
Jag hatar att dra igen porten efter mig i panik
Jag hatar att undra om någon skulle höra mina skrik

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att ni tvingat mig i säng;
Jag hatar att ni lagt er tyngd över mig
Att ni skrattat när jag gråtit "flytta på dig" 
Jag hatar alla blåmärken jag fick hitta på lögner om
Och jag hatar att andra faktiskt trodde på dom
Jag hatar att ni ansåg er ha rätten att göra vad ni vill 
Jag hatar handen runt min hals och ett väsande "ligg still"
Jag hatar att känna varje millimeter era händer stal
Att min kropp därefter känts som ett smutsigt skal 
Jag hatar att jag till slut blundade och höll andan
Och jag hatar att ni fick mig tro på den jävla propagandan 
Att allting var mitt fel, att jag bad om det som skett
Jag hatar att jag under många år trodde att ni hade rätt

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att de flesta jag känner blivit slagna utav en;
Jag hatar när du blev arg när jag grät den där dagen
Och när "håll käften" inte funkade kom de första slagen
Jag hatar alla knuffar, alla smällar och allt spott
Att du loskade mig i ansiktet och skrattade "det där var väl gott?"
Jag hatar att jag dagligen fick trösta dig
Trots att det var du som misshandlat mig
Jag hatar att min förlåtelse verkade fungera som ett "okej"
Att det var okej att göra mig illa så länge du efteråt
Tryckte fram några tårar och sa "älskling, förlåt"
Jag hatar att vänner kommit hem helt blå
Och hittat på historier om att de varit så fulla att de inte kunnat gå
Jag hatar att vi varit så rädda att sanningen ska komma ut
Jag hatar att döden känts mer okej än att göra slut
Jag hatar att vi gömt märken i rött, blått och lila 
Och jag hatar att det ändå är vi kvinnor som kallas ostabila

Jag hatar inte alla män
Men
Jag hatar att alltid undra om du är en fiende eller vän;
Jag hatar att jag fått lära mig att jag måste vara på ett sätt för att inte råka illa ut
Jag hatar att det manliga våldet aldrig tar slut
Jag hatar att jag rycker till så fort någon rör vid min hand 
Jag hatar att tystnadskulturen blivit obligatorisk i detta land
Jag hatar att ni kan slå oss, våldta och döda
Och att det ändå är kvinnors gnäll som anses vara en samhällsbörda 
Jag hatar att veta att ni har sådan makt
Att ingen frågat mina våldtäktsmän varför de känner sådant kvinnoförakt
Men jag, jag hatar män, och jag är hysterisk och radikal 
Bara för att jag vill ha samma rättigheter att existera som varenda man har
För att jag vill vara trygg, eller bara vid liv
Istället för att dödas av en man med ett påhittat motiv 

Så jag hatar er, jag hatar er, och jag hatar er igen
Ni får väl förvrida min historia, säga att jag hatar alla män
För om alla män är som dem jag beskrivit, kapabla att överfalla
Ja, då hatar jag er, då hatar jag er, då hatar jag er alla
i.l.t





liten uppdatering

I lördags var det utgång med tjejerna som gällde, jag dansade hela natten och somnade väldigt gott runt 04. I söndags tog spriten ut sin rätt, så jag gick runt lite smådräggig i favvotröjan och drack kaffe (och myste med hundarna och katterna, såklart). Hann även med att veckohandla, blev helt slut och däckade på soffan tidigt haha!



Idag har jag gått promenader med hundarna, bakat bars, kört ett benpass med Lizzie (och fått henne gilla mina bars, är väldigt stolt) och gjort en massa matlådor. Nu är jag helt slut, vill gå och lägga mig redan nu men eftersom klockan inte ens är halv sju ännu så lär jag ju vakna vid 01, så försöker hålla mig vaken ett tag till haha. Plågsamt.


Vad har ni gjort idag?
 

RSS 2.0