När självhatet blir utmanad utav självsäkerhet

Större delen utav mitt liv har jag tyckt illa om mig själv. Gråtit mig till sömns när självhatet ätit upp mig, krossat speglar när jag inte klarat av att se personen som stirrat tillbaka på mig, känt mig obekväm bland andra människor och tagit komplimanger som hån. Det är den jag alltid trott att jag varit. Men vad händer när man plötsligt känner sig helt okej i sig själv? Vad händer när självhatet blir utmanad utav självsäkherhet?

 

Som barn tittade jag alltid på mina vänner, såg allt det jag saknade och en del av mig föraktade dem för att de var så mycket finare och bättre. Jag pushade alltid mig själv, ville vara bäst för annars var jag automatiskt sämst. Men det gjorde också att alla de saker som jag älskade, blev till saker jag avskydde; saker jag gjorde under tvångsmässig tävlingsinstinkt. Detta höll i sig i många år, och även om sakerna förändrades så vad grundprincipen densamma; Jag var aldrig bra nog. 

Under mina tonår gav jag upp om att vara duktig i skolan, jag mådde alldeles för dåligt för att min kraft skulle räcka till, så istället fick jag en sjuklig fixering vid mitt utseende. Jag var tvungen att vara smal, men oavsett vågens siffror så såg jag aldrig någon skillnad, så jag svalt mig till den grad att min kropp började ge upp. Jag var alltid trött och nedstämd, min hjärna hängde inte riktigt med, mina ben orkade inte bära mig, och jag svimmade åtminstone ett par gånger i veckan. Samtidigt kände jag mig tvungen att vara med "där saker hände" så jag var aldrig hemma och vilade, utan var alltid ute med vänner. Jag fick inte missa någonting, så jag sov endast några timmar varannan natt ungefär. Men hur många små äventyr jag än hängde på, hur stor min kompiskrets än växte sig och hur många killar jag än fick uppmärksamhet ifrån så var jag ändå inte bra nog.


"Min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan"


Jag har varit i relationer halva mitt liv, dessa cirka 2,5 månader är det längsta jag varit "på egen hand" sedan jag var 12 år ung. Och det är väl fint att få älska och älskas, men man blir väldigt beroende utav andra människor. Jag har aldrig riktigt fått vara ett jag, utan bara ena halva utav ett vi, och det är inte hälsosamt i längden. I och med att jag var så pass ung när jag började ha relationer, så var jag ingen färdigutvecklad människa, utan utvecklades tillsammans med de andra, vilket i sin tur gjorde att hela min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan. Till följd utav detta så blev jag väldigt osäker i mig själv, och väldigt beroende utav dem; jag kunde inte sova utan dem, inte leva utan dem, och de var min stora trygghet. "Vad är det för fel med att ha en partner som trygghet?" tänker ni säkert, och det är absolut inget fel alls, men det är farligt när ens liv kretsar så mycket runt en annan människa att man långsamt raderar sig själv, man blir bara ett bihang och de är det viktigaste i ens liv. För de ska vara viktiga, de ska vara högt upp på prio-listan, men de ska inte vara nummer ett; Det ska du själv vara.

Den senaste tiden har jag bit för bit börjat pussla ihop mig själv, upptäckt bitar som jag inte trodde fanns, och i takt med detta har jag börjat bli mer bekväm i mig själv. Jag har alltid behövt mycket ensamtid, men nu njuter jag verkligen av att vara ifred. Jag sover bättre än någonsin när jag breder ut mig i min stora säng, jag dansar runt till hög musik när jag städar och skrattar i spegeln, jag lagar mat som jag själv gillar, jag fixar mitt hem såsom jag trivs. Jag går ut på krogen och dansar skrattande loss med vänner, jag har träffat så många nya härliga människor då jag nu är fullt bekväm i vilka grupper som helst, jag tar långa promenader med mina egna tankar och när jag börjar tvivla på mig själv så påminner jag mig om att jag fan är jäkligt bra. Jag har aldrig trivts såhär bra i mig själv förut, men kanske är det därför att jag aldrig riktigt haft chansen att vara mig själv? Kanske börjar jag bli starkare och gladare därför att jag funnit tryggheten i mig själv? Kanske spelar det ingen roll vad någon annan tycker och tänker, för jag tycker att jag är bra nog och det är allt som räknas?

Mitt liv kommer att gå upp och ner, det är jag väl medveten om. För några dagar sedan var jag redo att ta mitt liv, och idag känner jag mig rätt nöjd med tillvaron, och så kanske det alltid kommer vara. Men jag känner att för varje del av mig själv jag finner, så blir jag starkare och ångesten får inte samma övertag. Jag kanske tar mitt liv en dag, jag kanske blir överkörd imorgon, eller så kanske jag hamnar i tv som världens äldsta kvinna, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att när jag väl dör, så vill jag göra det med stolthet över vem jag är.

 

Några tankar på det?

13 tips: Hur du tar dig genom ett break-up

Jag har fått väldigt många kommentarer och meddelanden från personer som vill ha tips och råd på hur man klarar sig genom ett uppbrott, så jag tänkte att jag gör ett inlägg om det! Här får ni mina 13 tips:


Tillåt dig själv att sörja -men var noga med att inte gräva ner dig
När man förlorar någon, levande eller död, så påbörjas en sorgeprocess och det är viktigt att man tillåter sig själv att sörja. Det går upp och ner, fram och tillbaka, och det är helt normalt. Sedan sörjer vi inte likadant, men processen är ungefär densamma och lika viktig för alla. Däremot måste man vara uppmärksam på sitt eget mående och se till att man inte gräver ner sig eller isolerar sig, då är det tuffare att ta sig ur svackan.

[Läs mer om de olika faserna av sorg här]



Låt andra finnas där för dig, även om du vill bli lämnad ifred
Detta är något jag har extremt svårt med, jag är en person som helst av allt vill isolera mig från omvärlden och stänga in mig med min sorg -men det kommer bara förvärra situationen. Mina vänner och familj har minst sagt räddat mig, den första veckan gjorde jag allt jag kunde för att bli lämnad ifred; jag försökte på alla sätt att knuffa bort alla som brydde sig om mig. Men de lämnade mig inte, de var hos mig hela tiden. När jag sa att jag inte orkade göra något så sa de "det är okej, du kan få ligga och gråta och skrika, jag är hos dig iallafall". Hade de inte funnits där varje sekund så hade jag definitivt inte varit i livet idag. Så låt dina närstående finnas där för dig, även om du helst av allt vill bli lämnad ifred för stunden, du kommer vara tacksam efteråt.



Försök att hålla fast i viktiga rutiner, såsom mat & sömn
Jag är inte alls bra på detta, faktum är att tappat 14 kg på ca 1 månad då jag alltid tappar hungern när jag inte mår helt okej, och kräks extremt mycket när jag har ångest. Detta har gjort att jag får svårt att börja äta igen, oavsett om jag mår bra eller dåligt, för hungern finns inte där och kroppen startar krig när jag äter. Jag har också otroligt svårt att sova när jag inte mår bra, jag kan vara vaken i 2 dygn och sedan sova i 1 dygn. Men jag kämpar för att få ordning på detta, för det är väldigt viktigt att de grundläggande behoven uppfylls, annars mår inte psyket heller bra.



Gör om i hemmet - det är bara ditt nu!
Hatade ditt ex det där bordet du såå gärna ville ha, eller kanske tyckte hen att dina gardiner var gräsliga? Well, vem ska stoppa dig nu? Gör om hemma så det känns som ditt, för du förtjänar att känna dig hemma! När man har ett hem där man trivs, så ger det den trygghetskänsla man behöver för att kunna trivas med sig själv också.



Lyssna på power-musik
Jag har lyssnat såå mycket på musik som ger mig riktigt power-känsla, har en "Girlpower"-lista fylld utav kvinnliga artister med låtar som gör det svårt att sitta still. Jag påverkas otroligt mycket utav musik, därför är jag väldigt noga med att lyssna på sådant som stärker mig. Här får ni några tips på låtar jag lyssnat sönder:





Se till att ha riktigt jäkla roligt!
Du kommer gråta och må skit, du kommer ha dagar då du känner dig så fruktansvärt sviken, och det är okej. Jag ville inte göra någonting, men mina bästa vänner sa då till mig "jo Bella, du måste ha roligt mellan tårarna, annars går du under" och det är det bästa någon sagt till mig. Man måste skratta, gå ut och dansa, träffa människor, ta underbara nattdopp, och bara få ha roligt. Ledsen kommer man vara oavsett, men man får inte glömma att ha roligt!
 



Var inte rädd för dina egna känslor
När man genomgår en kris (som ett uppbrott ofta blir) är det vanligt att känslorna svärmar runt i kroppen, och att humöret går väldigt mycket upp och ner hela tiden. Ibland kan man känna känslor man inte är van vid och det kan kännas nästan skrämmande, men tryck inte undan dina känslor. Är du arg så skrik rakt ut, är du ledsen så gråt, men viktigast utav allt; är du glad så tillåt dig själv att skratta! Jag har upplevt väldigt många blandade känslor under denna tid, och har för första gången i mitt liv känt rent hat vilket jag tyckte var väldigt obehagligt då jag inte riktigt har det i mig annars, men det är så det är och det är inget fel. 



Skicka inte det där smset
Man vill höra av sig, vare sig man är ledsen eller arg så vill man höra av sig till exet i början. Men gör inte det, för det kommer inte att göra någonting lättare. För en sekund känns det bättre att kanske ha få skrivit att du hatar hen eller saknar hen, men efteråt kommer det kännas skit. Det är många gånger jag velat ringa och skrika ut allt jag känner till både mitt ex och min f.d bästa vän, men jag har inte gjort det, för jag bestämde mig för att inte sjunka till deras nivå. Och jag är tacksam att jag hållit fast vid det, så jag kan gå med huvudet högt och slippa känna att jag har någonting att be om ursäkt för.
maniacal text GIF by Iliza



Älta, älta, älta
De första veckorna var jag verkligen trasig, det som hänt tog upp all min tankekraft och mina vänner sa åt mig att älta det med dom, vilket jag är såå tacksam för. Att prata om det med någon annan gör att man kan reda ut knutarna på ett helt annat sätt (varför tror ni det är så vanligt med psykologer liksom?), och man får till slut lite distans från problemet så man kan se det med nya ögon. Så man behöver älta ett tag. Se bara till att det inte är det enda du gör.



När du inte kan sova; ligg inte kvar och grubbla
Har du legat i över 1 timme och bara grubblar, kan inte slappna av, vrider och vänder på dig med ångesten liggandes som en sten i magen? Ligg inte kvar! Gå upp och gör något för att distrahera och trötta ut. Jag brukar gå ut på en promenad eller springtur, med musik i lurarna eller en kompis över telefon, och bara köra slut på mig. Mitt huvud rensas samtidigt som jag blir fysiskt trött, så tar jag en snabbdusch och sover sen. För mig funkar det varje gång, men alla vill inte gå ut mitt i natten, så hitta någonting stimulerande som passar dig!
 



Träffa någon ny
Alla har olika lång sorgeprocess, och alla har olika tidpunkt då de känner sig redo för någon ny, men oavsett så kan det vara roligt att flirta lite. Jag är väldigt framåt, och jag tycker om att flirta med människor, det är sådan jag är naturligt. Jag vill för tillfället inte ha något seriöst (detta är det längsta jag varit singel sedan jag var ca 12 år liksom), men jag dejtar och träffar folk och har roligt. Det kan vara skönt att träffa andra och upptäcka hur roligt man kan ha utan exet.



Om du blivit illa behandlad; Förstå att allt inte är ditt fel
Jag har lätt för att skuldbelägga mig själv, mitt dåliga samvete är min dödligaste sjukdom brukar min psykolog säga, men i denna händelse har jag för första gången i mitt liv inte känt någon skuld. Jag är godtrogen och litar på människor, särskilt de som står mig närmast, och jag vägrar hata mig själv för att ha varit en bra vän. Sedan fick jag sota för min tillit, men jag känner ändå inte att det är mitt fel. Om någon behandlar dig sådär illa, så gå därifrån och vänd aldrig tillbaka. Som Rise Against sjunger; "We learn to stand up and just to walk away, sometimes the cold hearts aren't worth the love or the hate. Learn to let go, learn to walk away."



Sätt dig själv först
Detta är så jäkla viktigt, du SKA vara nummer 1 i ditt eget liv! Gör det du mår bra av, strunta i vad andra tycker och tänker, du förtjänar att må bra. Lär dig att tycka om dig själv, och att bli din egen trygghet. I ditt liv är det du som är viktigast, så du ska trivas i dig själv!



Det var mina 13 tips på att ta dig genom ett jobbigt uppbrott. Har ni några tips ni skulle vilja lägga till i listan? Hur har ni gjort?

Det är okej att vilja dö ibland

TW: Detta inlägg kan verka triggande för vissa med psykisk ohälsa och suicidrisk.


Den senaste månaden har jag, som ni vet, tvingats gå genom helvetet.
Att ens s.k "bästa vän" och sambo ska gå bakom ryggen på en är aldrig något man förväntar sig, så det har varit en rejäl känslostorm för mig. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt, samtidigt som jag aldrig mått så bra, vilket är extremt förvirrande och jag har svårt att hitta någon stadig punkt att stå på.

Jag grät konstant i 10 dagar, sedan kom ilskan och hatet, och det liksom tryckte undan ångesten lite. Men jag har hela tiden vetat att jag måste gråta, jag har inte gråtit färdigt och om jag inte släpper på trycket så kommer jag explodera. Jag försökte få mig själv att gråta i flera veckor; jag lyssnade på sorgsen musik, kollade "try not to cry"-videor, jag satte till och med igång Titanic -men fortfarande ingenting. Jag gjorde så att jag själv mådde riktigt illa (har illamående-fobi) i försök att framkalla tårar, men vad jag än gjorde så kunde jag inte gråta. Jag fick, vad läkarna tror, något fel på gallan vilket var den värsta smärtan jag någonsin känt och jag mådde fruktansvärt, och jag kom på mig själv med att tänka "men varför gråter jag inte?". Jag började till och med undra om jag blivit känslokall, om det hade blivit för mycket så allt bara stängdes av. Jag, som alltid varit en känslosam människa och haft nära till tårar, kunde inte gråta.

Men igår kom explosionen jag väntat på, värre än jag trodde. Jag vaknade gråtandes, och kunde endast lugna mig kortare stunder innan jag bröt samman igen. Jag pratade med min läkare från psyk, vilket slutade med att jag grät och skrek "allt är så jävla svart nu, ingenting har någon mening, hur fan kan du säga åt mig att jag måste leva när jag inte vill? Jag är så jävla färdig!". Jag satt och kedjerökte för att försöka stilla ångesten. Jag ville inget annat än att dö, jag kunde verkligen inte se någon mening med att fortsätta kämpa. Jag stod i köket med en näve tabletter i handen och det enda jag kunde tänka var "finns det någon som ens skulle gråta på min begravning, eller blir dom bara lättade?". Jag hämtade mina färdigskrivna brev, fyllde ett glas vatten, satte mig på köksstolen. Jag var 100% redo, utan minsta tvekan, det var nog. Men så kom båda mina älskade katter. Den ena hoppade upp i knät, den andra på bordet, och de skrek högt för att få min uppmärksamhet. De bröt min besatthet en sekund, och en sekund var allt som krävdes för att jag skulle inse att det inte var värt det. De människorna är inte värda det. Det är sjukt att människor man gjort allt för, som man älskat av hela sitt hjärta och som tidigare varit anledningar till att kämpa, ska bli anledningen till att man vill ge upp.

På kvällen gick jag ut och gick i över 1 timme, jag var egentligen sjuk och inte särskilt pigg, men jag visste att jag var tvungen att göra mig av med min ångestfyllda energi annars skulle jag bli destruktiv igen. 


Saken är den att jag tänker på döden varje dag, det har jag gjort hela mitt liv. Jag har alltid haft en väldigt romantiserad syn på döden; att man får själsligt lugn, all smärta försvinner, man blir fri, och man får träffa dem man förlorat. Så för mig är döden något fint, vilket nog ökat min besatthet. Jag har en kronisk dödslängtan som jag lärt mig att leva med, och oftast kan jag hantera det. Det låter fruktansvärt och jag kan se hur många av er som skakar på huvudet och tyst säger "men herregud", men om sanningen ska fram så är det okej. Det är okej att vilja dö ibland, att undra hur det skulle kännas, längta efter friheten. Det är okej att inte vilja kämpa mer, att känna sig färdig, att vilja ge upp. Det är känslor, och det är okej, så länge man inte agerar på dem. Ja, självmord är extremt själviskt, och jag tycker aldrig man ska göra det, men samtidigt har jag tråkigt nog full förståelse för dem som gör det. Jag förstår, för jag står på samma avsats redo att ta steget, men jag väljer att stå kvar lite till. Jag vet inte hur många gånger jag satt upp en "deadline" för mitt eget liv; bestämt mig att är det inte bättre tills detta datum, då är jag klar. Men saken är den att känslor går upp och ner, och hur djupt ner det än går så kommer det alltid gå upp igen, förr eller senare. Så det är inte värt det.

Jag har mycket att leva för, många människor som bryr sig om mig, så många roliga stunder kvar att uppleva, platser att besöka, främlingar att skaka hand med. Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte vill missa allt.

10 fåniga "dejtingregler"

Efter lite slösurfande på telefonen hamnde jag på någon artikel om vilka "dejtingregler" man borde följa, och kände direkt att de inte kan mena allvar? Var tvungen att googla vidare lite, och hittade ett flertal "regler" som jag aldrig skulle följa (och skulle bli uttråkad om någon annan använde). Så jag har sammansatt några här!


Dejtingregel #1: "Se till att han/hon tar första steget"
Hur ska man någonsin få kontakt om ingen vill ta första steget? Det är ju bara larvigt. Ska man sitta och tänka "hoppas den hör av sig så vi kan få kontakt"? Då finns det ju aldrig någon chans. Verkar någon intressant så ta steget och prata med personen!
hip hop squares GIF by VH1


Dejtingregel #2: "Hör inte av dig igen förrän han/hon har svarat"
Så fånigt så det finns inte, endast för man inte ska verka "för på". Men om personen inte svarat och du har något att säga eller fråga, ska du då sitta och vänta som ett fån? Jag personligen glömmer ofta att svara, tror många gånger att jag har svarat trots att jag inte har det, och skulle inte tycka personen var dum i huvudet om den hörde av sig igen. Skulle snarare tycka det var lite sött att personen vill prata med en.



Dejtingregel #3: "Få lite övertag; verka lite bättre än andra eventuella kandidater"
Ja, denna regel hittade jag verkligen. Det är en sak att berätta om ens framgångar, men en annan sak att skryta och försöka framstå som bättre än andra -det finns inget mer avtändande än en uppblåst skrytmåns. Träffade en kille vars första mening var "jag har precis köpt en ny *någon flashig bil*, jag tjänar jävligt bra vet du, säkert mer än andra du träffat" och jag svarade inte ens, jag bara vände och gick. Jag vill gärna höra om ditt liv, och om det går bra för dig är det superroligt, men det finns en stor skillnad mellan att konversera och skryta.
behold k-pop GIF


Dejtingregel #4: "Spela svårfångad, och vänta en stund innan du svarar när den skriver, verka upptagen"
Känns som det är taget ur en halvtaskig chick flick där paret gjorde slut rätt snabbt. Om du inte svarar mig så kommer jag inte tänka "oj vilken intressant människa, honom vill jag prata mer med" utan jag kommer rycka på axlarna och gå vidare, simple as that. Sen behöver man ju inte svara varje minut, verkligen inte så jag menar, för man har ju faktiskt ett liv. Och att spela svårfångad, vad är det ens för larv? Vet människor som sätter sig med telefonen läääänge bara för att verka "obrydda", och då skulle jag gå därifrån. Antingen är man intresserad eller så är man inte, svårare än så är det faktiskt inte.


Dejtingregel #5: "Du vet vad du känner och vill, men hon/han behöver inte veta det direkt"
Känner bara: bitch what? Om jag träffar någon så vill jag gärna ha ett hum om vad personen vill ha ut av relationen. Jag tycker alltid att ärlighet varar längst, så vill jag vara vänner säger jag det, vill jag något mer säger jag det, och vill jag bara ha lite nattligt sällskap säger jag det. Man behöver inte krångla till det så djävulskt.
season 3 flirting GIF by Bachelor in Paradise


Dejtingregel #6: "Berätta inte för mycket om dig själv, var lite mystisk"
Svårtolkad regel ärligt talat. Det är inte så att man behöver sätta sig och berätta detaljerna om morgonens toabesök liksom, men att vara öppen är en egenskap jag värdesätter högt. Jag är en väldigt öppen person (som ni antagligen vet eftersom ni läser min blogg), och jag trivs i sällskap där andra är på samma sätt. Jag älskar att diskutera, argumentera, prata på djupet, lära känna en människa. Jag är väldigt intresserad av andra människors åsikter och erfarenheter, så jag vill att du ska säga vad du tycker och tänker utan censur.
spooky the mindy project GIF by HULU


Dejtingregel #7: "Mannen ska alltid betala"
Ja, om han är din sugardaddy kanske. Annars är ni båda vuxna människor som kan betala. Vissa vill betala allt, vissa vill dela notan -och alla alternativ är helt okej så länge ni är med på det båda två. Men träffa inte någon med inställningen att den måste betala allt, det är bara fult.
jerry maguire money GIF


Dejtingregel #8: "Skratta, men inte för mycket, du vill inte verka galen"
Jag vet att det är svårt att tro att någon skulle sätta detta som en regel, men denna hittade jag. Jag skrattar väldigt mycket, jag är en utåtriktad och glad människa som älskar att skratta (trots att jag låter som en onykter långben när jag gör det). När jag träffar någon är något av det absolut viktigaste att man kan skratta tillsammans, oavsett vad man har för relation så vill jag kunna ha roligt! Mer skratt åt folket!
mad bela lugosi GIF


Dejtingregel #9: "Var inte den som frågar vad ni är för varandra"
Återigen en regel jag tycker är rentav larvig. Jag förstår att det kan vara väldigt känsligt och sårbart att blotta sina känslor på det sättet, men vad har du att förlora? Jag har aldrig haft känslor för någon utan att tala om det, för antingen känner personen på samma sätt eller så gör den inte det -och oavsett så får du ju veta. Det finns inget värre än att gå och undra hur någon känner för en, så go for it!


Dejtingregel #10: "Ha aldrig sex förrän tidigast tredje dejten"
Börjar det inte bli lite väl gammalt att försöka styra andra människor sexliv? Hur sexuellt aktiv man är som person är ju väldigt individuellt, och alla har olika tankar om hur det bör vara. Vissa vill inte ha sex förrän man är officiellt tillsammans, vissa vill ha sex direkt -och båda är helt okej!
umbrella middle finger GIF


Några saker som bör tillhöra allmän vetskap om att träffa någon: Var öppen och ärlig, ha roligt och var respektfull. That's it.


Har ni hört några "dejtingregler" som ni tycker är fåniga, eller kanske några ni faktiskt följer?

Fysisk, emotionell och mental tvångsmässig flykt

Jag är 3 år. Arg på mamma för något löjligt, sådär vansinnig som barn kan bli när deras vilja inte går igenom. Så jag rusar ut ur huset trots att det är mörk kväll och endast gatlamporna kastar ljus över mina fötter. Jag vägrar att stanna i en situation där jag inte blir bekväm, vägrar att ta konfrontationen.

Jag är 5 år. Börjar gråta hysteriskt och kastar en bok i väggen. Jag kan läsa, ganska bra till och med, men jag kan inte koncentrera mig så orden liksom flyter runt i mitt huvud och rör till allting. Jag känner mig dum, och dålig, och jag vill inte stanna i bokens övertag, så med en sida halvt utriven åker den i väggen.

Jag är 10 år. Råkar sparka ett hål i en tunn dörr i ren panik efter att min familj anklagat mig för att ha förstört datan, något jag vet att jag inte gjort. Jag klarar inte av att bli kallad lögnare och får ångest. När foten, till min stora förskräckelse, gått genom den tunna skivan i dörren så går min ångest från 3-100 på 0.2 sekunder och jag springer ut i skogen.


"Jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata"


Jag är 12 år. Skolan har ringt min familj efter att jag återigen har försvunnit från skolområdet. Jag mår inte alls bra och känner mig oförstådd i skolan, så av ren automatik flyr jag direkt. Mina närmaste vänner gråter och är oroliga. Mina föräldrar hämtar mig i stugan, ca 1 mil ifrån skolan.

Jag är 14 år. Jag klarar inte att sitta stilla i klassrummet, jag kan inte vara tyst när jag blir rastlös, blir frustrerad av att sitta kvar. En lärare påpekar mina skakande ben, trummande fingrar och knäppande med pennan. Säger åt mig att vara tyst, att jag stör. Alla stirrar, jag känner mig som ett djur på zoo, eller en utpekad cirkusattraktion. Jag reser mig upp och går därifrån.

Jag är 15 år. Jag har precis upptäckt att min pojkvän varit otrogen, igen, och han vill prata om det. Jag kan inte stå ut i situationen så jag sliter mig ur hans armar och springer ut. Barfota, i linne och jeansshorts, i snö och nästan 10 minusgrader. Jag håller på att svimma av kylan när jag blir räddad av en underbar dam. Men jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata.

Jag är 23 år gammal och vill ständigt fly. När jag hamnar i ett situation där jag känner mig obekväm, konstig eller utpekad så vill jag springa för livet. Jag vill slå mig fri och aldrig se bakåt. Jag drabbas utav ren och skär panik när jag känner mig intryckt i ett hörn, och vill bara därifrån. 



Känslan av tvångsmässig flykt har suttit i hela livet, fast den har utvecklats och påverkat olika aspekter i mitt liv. Jag vill ofta lämna situationen fysiskt, men när det inte går så lämnar jag den emotionellt och mentalt, något jag är helt övertygad om att det är många som gör. Speciellt när en relation inte riktigt fungerar som vi vill, och kanske även behöver. Då behöver vi använda får fantasi för att fly, för annars står vi inte ut.

Jag och Felix har perioder då vi tjafsar mer och får kämpa betydligt hårdare för vår relation, och vi kan båda säga saker vi inte menar. När vi hamnar i ett bråk, då menar jag ett sådant som handlar om verkligt viktiga saker, och det känns som att vi aldrig kommer lyckas lösa det -då vill jag fly. Jag vill bara vända mig om och gå, gå och gå, till världens ände och tillbaka. Men det fungerar inte, så när den fysiska flykten är omöjlig slår jag på den mentala; den som stänger av det mesta av min förmåga att känna, och som trycker play på drömmandet. Jag står inte ut i den jobbiga situationen, så jag tar som vanligt till flykten. 

"Jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna"

Det stora problemet med mental flykt är att den inte är verklig. Vi kan drömma oss bort till vår egen fantasivärld, där alla får ett "happily ever after" och små blå fåglar klär på oss på morgonen. Vi kan fantisera om att vår partner vill alla samma saker som vi, och de enda känslor vi känner är underbara. Vi kan tänka, längta, drömma och fantisera hur mycket vi vill, men det kommer ändå aldrig bli verklighet. Och när jag tänker efter så vet jag inte om jag vill att det ska vara verkligheten heller. Självklart önskar jag att alla kunde få vara lyckliga hela tiden, men lycka är en kortvarig känsla, en sådan som kommer enstaka stunder. Lycka hade endast varit vardaglig glädje om den var där konstant. Och jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna. 

Istället för att ha ett kronisk tvångsbegär i att sätta ribban högre än någon människa kan nå, så bör vi jobba med oss själva och vår syn på det fortsatta livet. Vi måste våga ifrågasätta oss själva och våra val; Varför gör jag si och så? Vad vill jag ha ut av detta? Vem vill jag vara? Vi kommer att ha dagar då allt känns förjävligt rent ut sagt, vi kommer bli irriterade för onödiga saker, och vi kommer att gråta oss till sömns. Men vi kommer också att ha stunder då vi känner oss trygga, då vi skrattar så käken gör ont, och då vi är riktigt lyckliga. Frågan är bara; Vilka stunder har vi tagit så pass tillvara på att de kommer påverka vår framtid?




Vad tror ni om detta? Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helknäpp? Dela med er utav era åsikter, jag är nyfiken!

Tack för all fin respons♥

Häromdagen postade jag det absolut jobbigaste inlägget jag någonsin postat, "Jag tror att du missförstod situationen", och jag överdriver inte när jag säger att mina händer darrade en bra stund efteråt. Jag behövde verkligen öppna upp mig, visa mig som svagast, för att kunna återta min styrka. Men jag var så otroligt rädd för efterskalvet; vad skulle jag få för reaktioner? Skulle jag bli hatad? Förminskad? Förlöjligad? Nedtryckt? Jag kände hur jag satte på mig min starkaste rustning för att förbereda mig på vad som än skulle kastas på mig, jag ville skydda mig från att någonting skulle komma in. Men allt kom rakt in.

Den enda respons jag fått är kärlek och stöd, och tjejer/kvinnor som själva vill dela sin historia med mig. Det är så överväldigande underbart att jag knappt visste hur jag skulle reagera först. Jag var så inställd på att få hat, att jag glömt att det finns kärleksfulla människor, och det gjorde mig fullkomligt ställd. Jag fick gåshud över hela kroppen, och började ärligt talat att gråta utav lättnad och glädje. Så många starka, fantastiska kvinnor som ställt sig bakom mig och visat sitt stöd. Och så många starka, fantastiska tjejer/kvinnor som hört av sig via facebook & mejl för att berätta om sitt helvete, få dela med sig, pysa ut lite luft innan ballongen smäller. Wow, säger jag bara, vad ni är häftiga, allihop. Wow.



"Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka"

Inlägget tog mig runt 1 år att skriva; jag gick in och läste, skrev om, läste igen -men vågade aldrig publicera. Jag skrev aldrig inlägget för att få uppmärksamhet eller medlidande, jag skrev det för MIN skull. För att hur tuff historien än är, så är den MIN och det är JAG som ska äga den. I alla år har HAN ägt min historia, mitt liv har nästintill omedvetet styrts utav honom, han har haft min kropp och min själ och jag har bara varit trasig, fängslad. Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka. Det första steget till att läka, är att erkänna händelsens existens, något jag haft väldigt svårt för. Men nu är det ute i världen, svart på vitt, jag kan inte förneka händelseförloppet längre och det känns faktiskt bra. Det känns som att jag tog tillbaka mitt liv, jag krävde makten, jag slet tillbaka äganderätten till mig själv. Jag har fortfarande en väldigt lång väg att gå, och jag har garanterat många nätter utav panikångest kvar att genomlida innan jag är fri, men nu är jag åtminstone inte i hans våld längre. 

En annan anledning till varför jag skrev detta öppna, ärliga och skitjobbiga inlägg var för alla de kvinnor som aldrig vågar berätta. För dem som håller allt inom sig, som ljuger för att dölja det som hänt, som kanske t.o.m skyddar den människa som förstört dem så fullständigt. Jag vill att de ska veta att de inte är ensamma, att vi står tillsammans. Den mening i hela inlägget som nästan kändes viktigast var; "Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig." Anledningen till att den kändes så viktig var för att jag vill att folk ska förstå att bara för att någon "bara ligger där" så betyder det inte att den vill, att den inte kämpar emot, att den inte blivit våldtagen. Fäkta, fly eller paralyseras är de tre "valen" hjärnan automatiskt gör under fullständig skräck, det är ingenting man kan styra över, alla tre är en försvarsamekanism. Paralyseras är att "spela död", men tyvärr fungerar den inte på sådana förövare. Jag äcklas när någon ifrågasätter en överlevare p.g.a "du gjorde ju inget motstånd, du låg ju bara där", för det är ett motstånd, det är ett nej, det är ett tyst skrik på hjälp, och ännu mer; Det är inte ett ja. Ni måste alla ta in detta och förstå det; allt annat än ett JA är ett NEJ, vare sig det är tystnad eller skrik, skratt eller gråt.



Ett jättestort tack för att fin respons på mitt inlägg, ni har stärkt mig och min självkänsla, ni har hjälpt mig på vägen mot att ta tillbaka mitt liv. All kärlek till er!

"Jag tror att du missförstod situationen"

VARNING Detta inlägg innehåller text som kan verka triggande.

Här och nu ska jag berätta någonting som inte många vet om,
någonting som fortfarande påverkar mig och som jag skäms över. Trots att jag inte borde skämmas. Har ni ingenting snällt att säga efter att ha läst, så ber jag er att inte säga någonting alls. Det krävs allt mod jag har för att skriva detta, men jag behöver göra det. Bloggen är ju min ventil, dit jag vänder mig när jag behöver lätta lite på trycket. Så det tänker jag göra. För min skull. För att jag ska äga min egen historia.

Jag vill ge en varning till min familj,
min mamma och mina systrar har jag endast sagt det till väldigt kort ganska nyligen, och jag tror att det kan vara nästan lika jobbigt för dem att läsa som det är för mig att skriva, speciellt då vi står varandra väldigt nära. Överväg att inte läsa detta inlägg. Jag älskar er, det är ni som tagit mig igenom allt mörker jag hamnat i, utan att ni vetat om det.


Om du tycker det är jobbigt att läsa, och hellre vill lyssna på då jag
(tyvärr lite slarvigt och med täppt näsa) läser inlägget, kan du göra det genom att trycka på play► :





Jag är så trött på att inte bli tagen på allvar.
Så trött på att kämpa för mina rättigheter, och för mig själv i allmänhet. Under mina tonår var jag med om några saker, många av dem saker som tog flera år för mig innan jag ens kunde tänka på, inte mindre kunna säga högt. En utav sakerna berättade jag för några närstående personer ca 2-3 år senare, och fick svaren "jag kan inte tänka mig att han skulle göra så, jag kände ju honom förr, han är snäll" och "jag tror att du missförstod situationen". Deras ord fick mig att ifrågasätta mig själv, det som hände kanske inte var så farligt ändå? Men framförallt kände jag mig väldigt, väldigt liten. Efter det tog det ytterliggare cirka 4 år innan jag någonsin nämnde det igen, för någon. Det var först när jag satt hos min psykolog och vi pratade om saker som traumatiserat mig som jag faktiskt insåg hur denna sak påverkat mig, och jag öppnade upp mig. Jag bokstavligen skakade när jag berättade för honom, flera gånger fick vi pausa och göra andningsövningar för att jag inte skulle få panik. Jag flackade med blicken, kände mig så jävla skamsen. Flera gånger bad jag om ursäkt och sa "jag vet att det är löjligt, jag är så töntig, förlåt". Hans svar förändrade mycket för mig; "Det är inte löjligt eller töntigt, faktum är att vi borde pratat om detta för länge sen, det var ju ett övergrepp"


" Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda "


Det var i yngre tonåren, och jag hade träffat en kille i några veckor. Han var så snäll mot mig, vi kunde verkligen prata på om allt och ingenting. Dessutom var han rolig och vi skrattade mycket tillsammans. Däremot hade han en tendes att bli irriterad ganska lätt, men det var liksom ingenting jag direkt tänkte på, lite tjuriga kan ju alla vara ibland. Han hade flera gånger sagt att "vi borde ha sex", men det var jag inte jätteintresserad av då vi som sagt endast träffats i några veckor, jag har aldrig varit någon som hoppar i säng med första bästa vilket jag gjorde klart för honom. Han blev irriterad och sa "så jag är bara första bästa? Betyder jag ens någonting för dig?". Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda.




En kväll var jag hos honom och vi kysstes, han påpekade återigen att vi borde ha sex men jag sa ännu en gång att jag inte ville. "Klart du vill, sluta hålla på och spela svår, du gillar väl mig?" sa han då och tryckte ner handen i mina byxor. Han låg nu över mig och jag fick en rejäl obehagskänsla i hela kroppen. Jag drog bort hans hand och sa åt honom att lägga av, att jag inte ville. Han blev förbannad och hans blick ändrades. "Men titta vad fan du har gjort då? Va? Det är ditt fel, gör något åt det!" nästan skrek han åt mig och tryckte min hand mellan sina ben. Jag blev livrädd, den snälla killen var som bortblåst och jag började få panik. Han var både större och starkare än mig, jag kände mig fångad och ville bara därifrån. "Gå bort från mig, sluta" bad jag honom. Han tryckte sin hand mellan mina ben och slet till så resåren i både mina trosor och lackleggins gick sönder med ett knakande ljud. Jag kunde inte andas. "Snälla sluta då" kved jag. Hans knän kändes som knivar in i mina lår, hans ögon var elakt svarta och han stank av parfym och halvtorkad pubertetssvett. Jag tänkte att jag inte kan göra något, jag är fast, han äger min kropp och jag är ingenting alls. "Om jag slutar andas nu, om jag dör, kommer han ens att märka det?" tänkte jag och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Men så spred sig en rysning i hela min kropp och jag tänkte att jag försöker en sista gång, en sista gång försöker jag slita mig loss, sedan ger jag upp och bara dör. Jag fick en adrenalinkick och lyckades då knuffa honom lite åt sidan, knäade honom i magen och mellan benen med all min kraft och han flyttade sig med högljudda, grymtande svordomar. Han skrek "vad fan är ditt problem", att det var jag som varit inbjudande, det var mitt fel.

När jag kom hem grät jag. Och jag skämdes, så in i helvete skämdes jag. Jag slängde både byxorna och trosorna. Duschade. Kände mig smutsig. Duschade igen. Jag var tvungen att få bort hans lukt. Även om jag tog mig därifrån så kändes det som jag var kvar; jag kunde känna hans äckliga händer på min kropp, varje gång jag blinkade såg jag hans vansinniga ögon, kände hans vassa knän, kunde känna hans äckliga doft och tyngdes ned utav hans kropp. Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal. Jag minns tankarna som for genom mitt huvud "det var ju mitt fel, jag gav fel signaler, hade tajta byxor, jag kysste ju honom också, såklart han skulle göra så, jag får skylla mig själv".


" Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal "


Han hörde aldrig någonsin av sig igen, och det gjorde inte jag heller. Jag ville att han skulle höra av sig, jag ville att han skulle säga att det var hans fel, att jag inte hade gjort något fel, att jag var mer än någon man slet i tusen bitar och lämnade att dö. När vänner frågade varför vi slutat träffas sa jag bara att han ville ha sex och inte jag, så vi avslutat det. Jag berättade inte att han försökte trots att jag inte ville. Jag berättade inte att mina kläder nu låg i soptunnan. Jag berättade inte att jag suttit en timme på morgonen med kylklampar mot mitt ansikte för att dämpa svullnaden efter all gråt. Jag berättade inte var blåmärkena på mina lår, armar och handleder kom ifrån. Jag berättade inte vad som faktiskt hänt. Jag borde ha berättat hela sanningen, men det gjorde jag inte. Det fanns ju ingenting att berätta, det var jag som varit inbjudande.



Det ska inte behöva ta 6-7 år innan man öppnar upp sig, man ska inte hålla det för sig själv. Men det gör många ändå. För man skäms, "alla skulle ändå tycka att jag är löjlig" tänker man. Och den där jävla skammen är livsfarlig. Jag kunde inte gå i närheten av hans hem på flera år, trots att det många gånger hade blivit en genväg att gå förbi. Jag kunde bara inte. Efter ett tag hade jag nästan förträngt det, jag kunde inte gå nära området där han bott, det tog totalt stopp och jag fick ångest i hela kroppen, men jag var osäker på varför. Tills jag och min psykolog pratade om platser dit jag inte kunde gå på grund utav min agorafobi, och jag plötsligt mindes allting, sådär som folk gör i filmer. Allt kom tillbaka, det spelades upp framför mina ögon på några sekunder. Varje tår som rann den natten, varje hyperventilering, känslan av hans tunga kropp som tryckte ner min, hur mitt hjärta rusade när mina byxor knakade till, blåmärkena efter hans knän på mina lår, hur jag slutade andas några sekunder när vänner frågade varför vi slutat ses. Att jag inte kunde gå nära området hade inget att göra med min agorafobi, min psykolog konstaterade att jag var uppenbart drabbad utav PTSD och behövde jobba med det. Detta är alltså en psykolog jag då gått till i 3-4 år, berättat alla mörkaste tankar för, gråtit och haft panikångest inför, ringt när jag velat ta mitt liv -han vet  a l l t  , men detta tog flera år innan jag kunde berätta, innan jag ens kunde erkänna det för mig själv igen. På grund av den där jävla skammen som fick mig att trycka bak minnet till det mörkaste skrymslet i min hjärna.


" Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring "




Idag vet jag att jag inte gjorde något fel. Jag.Gjorde.Inget.Fel. Jag är tacksam att jag fick några sekunders styrka så jag tog mig därifrån och hem. Alla har inte den turen. Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig. Hur hade det då gått? Hade han fått en sekund utav klarhet och gått bort ifrån mig? Troligtvis inte. Jag vill inte ens tänka på det.

Saken är den att jag är en stark person. Jag är inte den som tar åt mig om folk pratar skit om mig, jag är en sådan person som hellre står ensam för det jag tror på än med hundra andra för någonting jag inte tror på. Även i mina djupaste depressioner så har jag någonstans alltid stått upp för mig själv, vägrat ta emot skit jag inte förtjänat. Men när han sa att det var mitt fel så svalde jag orden utan att säga emot. Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring. Det var dom orden som fick mig att skämmas, att inte berätta, att äcklas av mig själv. Utan dom orden hade jag kanske pratat med någon om det tidigare, kunnat bearbeta det.

Trots att jag vet att jag inte gjorde något fel, så sköljer minnena över mig varje dag. De får mig att bli pytteliten, obetydlig, värdelös. De gör mig till ingen alls. De kväver mig, hindrar skriken att komma ut ur min gapande mun, gör tårarna till tusentals rakblad mot mina kinder. De får mig att falla ihop till en hög, skaka tills jag kräks och svimmar. De sliter mig i småbitar. De gör att ingen får röra mig, ingen får komma nära, jag blir rädd för mina närmaste, deras beröring blir hans för han äger allt jag är. Det har gått så många år, och fortfarande har blotta tanken på honom en sådan enorm makt över mig. Men jag kämpar, för han ska inte få förstöra hela livet såsom han förstört alla dessa år. Alla dessa år då jag inte kunnat bli kramad längre än någon sekund, alla dessa år av emotionell klaustrofobi. Alla dessa år av att ha vaknat av hans flämtande ord, hans sneda leende, hans äckliga doft. Men jag ska bli fri. Han förtjänar inte mitt liv, så han ska inte få det.


Till alla er som varit med om liknande, eller värre, vill jag säga: Det är inte ditt fel, det är ALDRIG ditt fel. Det spelar ingen roll om du är onykter eller om du flörtat. Det spelar ingen roll om ni haft sex förut, eller om det är din partner. Det spelar ingen jävla roll om du så gått spritt språngande naken på krogen, det är fortfarande DIN kropp och INGEN ANNAN har rätt till den. Prata med någon, berätta, håll det inte inom dig. Tystnad är ett dödligt gift, så svälj det inte. Du har ingenting att skämmas för, du har inte gjort något fel. Du är värdefull, kom ihåg det.

Till alla er som har/haft anhöriga som varit med om liknande, vill jag säga: Ifrågasätt aldrig det som hänt, få dem aldrig att ifrågasätta sig själva och deras skuld i händelsen, tala om för dem att ingenting är deras fel. Hjälp dem. Det bästa ni kan göra är att finnas där. För att lyssna, för att ge råd, eller bara för att dela en stunds tystnad. 


 
 

Att vara nykter under alkoholens afton

Midsommarafton. Denna ständigt regnande, silldoftande dag, då miljoner trädgårdar pryds utav blomsterdekorerade stångar och småfulla vuxna som skuttar omrking dem. Borden fylls med färskpotatis, olika sorters sill, gräslök och gräddfil, och såklart snaps. På de flesta bord finns även öl, cider, vin och/eller annan sprit. Vi sjunger snapsvisor, slänger i oss brännande shots och slår glasen i bordet. Det är tradition säger vi dagen efter, när huvudet värker efter lite för många snapsvisor. Det är tradition, och traditioner ska man följa. Iallafall de traditioner där man får bli lite rund under fötterna.

Bild från tonåren

Som tonåring följde jag alltid denna tradition med stor glädje. Då var det nästan alltid party på midsommar, man spenderade en del av dagen (helst lunch eller middag) med familjen innan man gick för att träffa kompisar och supa. Sedan var man ute hela kvällen och halva natten, drack mer och mer, snubblade runt och skrattade åt sitt sönderskrapade knä efter man trillat med cykeln. Det var ju trots allt tradition.

Förra midsommarafton hade jag påbörjat mitt första år som nykter efter x antal år utav alkoholmissbruk, jag var 6 månader in i min nykterhet när midsommar kom. Jag spenderade dagen och kvällen tillsammans med familjen och några familjevänner i stugan. Min familj är verkligen inte några stordrickare, men sprit fanns det såklart på borden. Jag hade en jättefin midsommarafton, vi hade roligt och mysigt, men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Varje cell i min kropp avundades dem andra som tog en öl till lunchen, en snaps, ett glas vin till maten. Jag stirrade på flaskorna och längtade efter det där varma brännandet när de rinner bak i svalget, kände desperat saknad efter känslan av att tappa verkligheten lite i taget. Jag ska vara ärlig; Jag undrade många gånger om någon skulle märka om jag tog en snaps eller klunkade lite konjak, jag täkte på det hela tiden. Men jag tog ingenting, inte en droppe. För jag visste att det räcker med ett smakprov för att få börja om på ruta ett. Och det enda som var större än suget, var skräcken för att behöva gå igenom alla darrningar, kräkningar, migräner och hjärtklappningar en gång till.

Bild från förra midsommar

För några år sedan när jag festade så kunde jag utan problem dricka 70cl ren vodka, blandat med cider, öl och en hel drös shottar tequila. Det var liksom en helt vanlig fest för mig. Jag tyckte aldrig att det var något konstigt. Jag såg att många kompisar inte kunde dricka ens hälften, men det var ingenting jag reagerade på. Fest är ju fest, tänkte jag. Att varje dag, kväll och natt var fest, det reagerade jag inte heller på. "Man är bara ung en gång" sa jag ofta. "Om man inte super ihjäl sig förstås, haha" skrattade jag, även att det enkelt kunde ha blivit min sanning.




Jag har varit nykter i 1,5 år nu, och jag kämpar fortfarande med suget varje dag. Inte det fysiska som framkallar kräkningar och darrande händer, men det psykiska suget efter ångestlindring i flytande form. Det är förvånansvärt svårt att vara nykter som ung. Man "ska" supa, det är lite status, lite häftigt att dricka tills man stupar, man är lite roligare om man har knäppa fyllehistorier. Jag har många fyllehistorier som går att skratta åt, där jag gjort bort mig totalt, men vet man historien bakom varje fylla smakar historierna lite illa.

Mina vänner festar och dricker fortfarande, och det ser inte jag som något konstigt eller fel, det är deras rätt att få göra. Det som gör dem till så bra och underbara människor, är att enda sedan jag erkände mitt missbruk så har de alltid stöttat mig och aldrig ens tänkt tanken att erbjuda mig alkohol. Mina vänner vet att jag kämpar, och de vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De säger alltid att jag är välkommen på fester utan att dricka, de inkluderar mig trots att jag inte dricker alkohol vilket, som sagt, tyvärr är relativt ovanligt bland unga. 

Jag har tur, för jag är omringad utav människor som stöttar mig. När jag först berättade för mina närstående om mitt missbruk, så var det inte en enda utav dem som var dömande eller kritiserande. De lyssnade, accepterade, hade förståelse och stöttade mig. De har varit min hejarklack hela vägen, och jag hade nog aldrig klarat av att bli nykter utan deras hjälp.

 
Om någon tackar nej till alkohol; ifrågasätt inte personens val att avstå, försök aldrig tvinga den att dricka för du har ingen aning om hur mycket den kan ha gått igenom för att klara av att säga nej.



Har du eller någon i din närhet problem med alkoholmissbruk? Kontakta din vårdcentral/husläkare för information om vilken hjälp som erbjuds där du bor. Du kan även läsa mer på 1177 eller ringa ett kostnadsfritt och anonymt samtal till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48. Kom ihåg: Du är aldrig ensam, det finns alltid hjälp att få. Sök den innan det är för sent. Jag tror på dig♥

"Hur kan någon vara så bekväm naken, men så jäkla obekväm i badkläder?"




Den frågan ställde Felix till mig förra sommaren. Och de orden har ekat i mitt huvud sedan dess.

Mina närstående brukar skoja och kalla mig nudist, inte för att jag på något sätt är det, men för att när jag kommer hem vill jag helst få slänga av mig alla osköna kläder och gå runt naken (självklart inte om vi har gäster!). Felix skojar ibland om att han inte minns hur jag ser ut i kläder. Jag är helt enkelt jäkligt bekväm med att vara naken. Jag anser att det är fullt naturligt, fritt och hälsosamt att inte känna att man måste gå runt i kläder när man ändå inte är bland folk. Jag har alltid varit så, hela mitt liv. Vi har alla varsin människokropp, hur den än ser ut, och vi borde inte känna oss tvingade att skymma den i onödan. Återigen, självklart inte bland gäster eller främlingar, men i mitt eget hem. När vi sover i stugan på sommaren så älskar jag att gå upp antingen mitt i natten, eller flera timmar de andra ens slagit upp ögonen, och nakenbada. Det är en underbar frihet och jag rekommenderar alla att göra detsamma.

Samtidigt kan jag inte minnas en sommar då jag kunnat visa mig i bikini/baddräkt utan ångest. Varje år när dagarna börjar bli längre, träden grönare och luften varmare, så känner jag ångesten komma krypandes. Jag älskar att bada, men fyfan, ska jag behöva visa mig i badkläder? Jag har vägrat att bada där det eventuellt kunnat vistats andra människor, inte velat åka en helg till t.ex. Öland för i helsike heller att jag skulle visa mig på en strand. Och hur min kropp sett ut har aldrig spelat någon roll, när jag var 15 år och ätstörd hade jag minst lika smärtsam panik över att behöva visa mig på en offentlig badplats. På något sätt är man ju förbannat självupptagen när man har stora kroppskomplex, för man tror ju att alla de 150 människor som ligger på sina handdukar eller plaskar runt i sjön, ska stanna upp på sina lediga stunder för att stirra på en. Så är det ju inte egentligen, folk är för upptagna med sitt för att ägna sin tid åt att skapa hysteri kring någon annans kropp, men man tror ju ändå det. Man ser sig nervöst omkring, försöker skakande lägga ut handduken och det enda man kan tänka är: Alla.Stirrar.På.Mig.

" Jag tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden "


Relaterad bild"Hela världen stirrar på mig och äcklas av mig" [Bild: google.se]


Jag diskuterade det med min psykolog, att vara övertygad om att alla tittar på en. "Självhatande hybris" tror jag att jag kallade det. Och efter en stunds diskussion fram och tillbaka kom jag fram till att mina kroppskomplex inte alls handlar om min kropp. Jag kan inte säga att jag tittar mig och spegeln och tänker att "jävlar vilken snygging", men jag rycker på axlarna och tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden. Jag skuttar inte runt utav glädje, men det gör mig ingenting. Det är en kropp som alla andra. Jag har sett ut på många olika sätt, varit olika stor/liten, haft stora och små bröst, hård och mjuk rumpa, fasta och lite sladdrigare armar, utstickande revben, och lår som fortsatt röra sig lite även när jag stannat, jag har haft så himla många olika kroppsformer. Men hur jag än sett ut har jag alltid haft magkramp när jag ska bada på en offentlig plats. För det har ju inte med min kropp att göra. Mina kroppskomplex sitter enbart i mitt huvud, matas utav min ångest och stärks av att jag döljer min kropp. Min ångest hatar mig och vill trycka ner mig på alla sätt den kan, men det har med mitt psykiska mående att göra, inte min kropp.

Jag har äntligen kommit igång med att powerwalka/jogga. Men att jag motionerar har inget att göra med att jag vill ändra min kropp eller mitt utseende, jag vill bara orka mer och bli starkare. Sen om jag får superbra kondition och blir uthålligare, men vågens siffror förblir detsamma, då är jag helt okej med det. Att motionera ger mig en superdos utav endorfiner, och hjälper mig att hantera det verkliga problemet; Ångesten. Jag blir gladare, piggare, mer social och mindre osäker när jag tränar. Jag kan hantera mina psykiska problem betydligt bättre, och det är det viktigaste. För det är ju faktiskt min syn på mitt mänskliga värde jag behöver ändra, inte mitt utseende. 

Relaterad bild
[ Bild: google.se ]


Hur känner ni er inför att "the bikiniseason" har startat?

Saker jag älskar med våren

Nu känns det, vissa dagar iallafall, som att våren äntligen är här. Och trots att allas vår älskade pollen försöker mörda halva befolkningen, så är jag hopplöst förälskad i våren. Vår och höst är de bästa tiderna på året, sommaren är för varm och vintern för mörk och kall, men höst och vår klär hela landet i vackra färger, alla landskap och träd ser ut att vara tagna ur en tavla. Allt är bättre på våren.


Här får ni ett helt gäng med saker jag älskar med våren:



1. Hela världen blir färgglad
2. Det blir ljusare ute (slipper cykla till/från jobbet i kolsvart mörker)
3. Gå på picknick
4...och kvällspicknick!
5. Allt luktar så gott


6. Lagom varmt för promenader
7. Sitta på uteservering utan att varken frysa eller svettas
8. Göra egna glassar och äta -glass är godare när det är lite varmare ute
9. Det är skönare att cykla till jobbet
10. Blommor

 
11. Fågelkvitter under skogspromenader
12. Spontanitet (jag blir betydligt mer spontan på våren, vet ej varför)
13. Denna låt -börjar alltid lyssna på den när våren kommer, speciellt när jag åker buss av någon anledning
14. Fotopromenader blir roligare
15. Minigolf 

 
16. Sitta utomhus och skriva eller måla
17. Spela kubb
18. Vårkläder
19... och vårskor såklart!
20. Doften utav vårregn 

 
21. Grilla
22. Utomhusfotograferingar
23. Blåsa såpbubblor (vem gillar inte såpbubblor liksom??)
24. Sitta i gräset och prata med någon man tycker om
25. Frukost utomhus (allt smakar bättre i vårsolen)

 
26. Marknader och fruktstånd
27. Plocka blommor
28. Avslappningsövningar på gräsmattan eller berget
29. Brunch med kompisar på altan/balkong/varsomhelst ute
30. Tulpaner

 
31. Solglasögon
32. Gå ut med katterna i sele
33. Åka bil med rutorna nere
34. Lukten av nyklippt gräs
35. ALLT

 

Detta var några saker jag älskar med våren. Vilken årstid gillar ni bäst och varför?🌻


[ Alla bilder i inlägget är tagna med min mobil ]

"Avicii: True Stories" krossar mitt hjärta gång på gång

Spoiler alert: Har ni ej sett dokumentären så ska ni veta att hela inlägget handlar om den, bilder och text!
OBS Detta är min personliga syn på det som sker i dokumentären, jag var uppenbarligen inte där utan detta är endast utifrån det jag sett


För 1,5 vecka sedan kom beskedet som berört en hel värld: Tim "Avicii" Bergling är död, endast 28 år ung. Det är fruktansvärt på alla sätt och vis, som alltid när det gäller speciellt unga människor, men ännu mer då den unga världsstjärnan numer är en siffra i självmordsstatistiken. Det gör alltid extra ont i mig när någon valt att avsluta sitt liv, när någons psykiska hälsa är så åt helvete att personen inte ser någon annan utväg. Antagligen då jag själv velat och försökt att ta mitt liv, och har fått hälsa på nära vänner på sjukhus och psyket, som försökt ta livet av sig. Jag har bett om ursäkt till gråtande närstående, och jag har varit den gråtande närstående. Jag önskar ingen det enorma lidande som slutligen leder till hopplösheten. I många fall undrar personerna runtomkring vad de kunde gjort, men i detta fall vet de nog exakt vad de kunde ha gjort. Vad de BORDE ha gjort, men struntade i att göra; Lyssnat, och prioriterat personen Tim framför varumärket Avicii, prioriterat ett liv framför pengar. För vad är egentligen viktigast?

Att Tim Bergling mådde dåligt var inte någon direkt nyhet, han var betydligt mer öppen om sitt mående än vad de flesta människor har modet att vara. När jag klickade på play i "Avicii: True Stories", dokumentären om den fantastiska konstnären (ja, hans musik är konst!), vår tids Mozart, hade jag en känsla av att jag skulle känna mig varm inombords. En ung kille som tagit med sina bästa kompisar på hans framgångsresa, som mår dåligt men som ändå var omringad utav människor som alltid varit där. Jag var säker på att dokumentären skulle vara fin på något sätt, kärleksfull. Men så var inte fallet.


"Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim"



Gång på gång fann jag mig själv skrikandes åt den datorskärm jag tittade på, någonstans inom mig hoppades jag att om jag bara skrek tillräckligt högt så skulle de höra mig. "Titta på honom då, se hur trasig han är!", "krama om honom då förhelvete!", "hur fan kan ni strunta i honom?", "hur kan du säga så?" var några utav sakerna jag skrek, och jag kände hur Tims smärta värkte i mig. Dessa personer kände ju honom, de var dem han själv valt att ha med sig på sin resa, de stod honom nära, så jag förstår inte hur de kunde vara så likgiltiga till hans psykiska undergång. Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim. Jag får en sån jäkla klump i magen av att se denna dokumentär. 


" Vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin "

Jag vet hur tankarna går i huvudet på någon med ångest, och jag är 99% säker på att det Tim hörde här var "jag ser att du mår skit, men tänk på pengarna, de är ju det viktigaste". Han försöker förklara att han inte klarar att spela fler gig, flera gånger under dokumentären säger han att han kommer dö, men ingen frågar vad de kan göra för honom, ingen säger "klart vi hjälper dig att ställa in allt, du är viktigare, skit i pengarna". Det enda som tas upp är pengar. Men han hade pengar, vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin.


Det finns några sekvenser då jag blir lite varmare, då någon visar omtanke och att de bryr sig. T.ex. klippet med hans PT som faktiskt lyssnar på det han säger, och kompisen som ställt fram mat åt Tim som han ej ätit, så kompisen värmer ny mat och byter ut tallriken. Dessa klipp är fina. Tyvärr är de bara någon knapp minut utav 97 minuter.
 

En person som verkligen får mig att vilja slå sönder allt jag ser är Tims manager Arash Pournouri. Man ser nästan direkt att denna människa är en pengakåt, maktgalen douchebag, men han blir minst sagt värre längs vägen. Ett specifikt klipp fick mig att skrika rakt ut och fyllde mina ögon med tårar. Jag sa till Felix "hade jag sett denna dokumentär om mig själv, och sett vad som sades om mig, hur jag faktiskt behandlades, då vet jag inte om jag hade orkat heller, det hade nog blivit sista knuffen för mig".

Jag hoppas innerligt att dokumentären endast får Tims crew att se sämre ut än vad de var, att de egentligen brydde sig om honom, stöttade honom och fanns där för honom när marken under honom försvann. Men det är med smärta i varje cell av min kropp jag säger att jag faktiskt tror att dokumentären skildrar sanningen. Och då hoppas jag att dessa människor lever varje dag med vetskapen om att de pushade sin pengamaskin till gränsen, att de knuffade sin s.k vän mot kanten.




Vila i frid Tim "Avicii" Bergling. Jag hoppas att du är lycklig var du än är.
Relaterad bild
[Bildkälla]


Mina tankar går ut till Tims nära och kära, de som älskade honom och skulle gjort vadsomhelst för att han skulle må bra. Hela världen sörjer en fantastisk artist och kompositör, men ni sörjer personen bakom allt det, och jag beklagar att ni ska behöva göra det.




Att gråta i duschen och skrika i prydnadskuddar

Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag är född i oxens tecken, vilket betyder något för mig då jag lägger pinsamt mycket tro och hopp i händerna på tidningshoroskop. Jag upptäckte nyligen att jag inte gillar makaroner, trots att jag ätit det hela mitt liv. Jag avskyr att vara ensam men älskar att vara själv. Jag är en kreativ dagdrömmare. Materialistiska ting är inget jag lägger särskilt mycket värde i, så det bästa presenten att ge mig är något personligt. Jag tycker att solrosor är de vackraste blommorna som finns. Ballonger gör mig glad. Jag dömer aldrig människor efter utseende, men jag dömer alltid mat direkt, ser det äckligt ut kan du få kämpa som fasen för att jag ska smaka. Jag rappar Eminem och gamla svenska hiphoplåtar när jag är ensam. Den disneyprinsessa jag gillar bäst är Belle, men som barn ville jag helst vara Pocahontas då hon hade djurkompisar och bodde vid vattnet. Jag är positiv, (lite för) pratsam, sprallig, skrattfylld, envis, glad, fantasifull och lite konstig. Nu känner ni mig. Visst?

Här är jag. Glad och fånig. Så som de flesta antagligen ser mig.
 




Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag gråter nästan alltid i duschen. Tack vare erfarenhet vet jag att en iskall ögonmask hjälper söndergråtna ögon att se mindre söndergråta ut. Jag sover aldrig mer än max 1,5 timme i streck. Jag vaknar hyperventilerande minst 1 gång varje natt. Jag hittar ofta på ursäkter för att gå hem när jag är ute bland folk. Jag använder åtminstone 50% av all min dagliga energi åt att inte självskada. Jag sätter på hög musik och skriker i soffans prydnadskuddar. Jag har dåligt samvete för precis allt, t.ex. att jag ej är i krigsdrabbade länder och hjälper till. Min sambo har olympiska medaljer i att trösta, linda in i filt och famn, och distrahera hyperventilering. Jag har legat ihopkrupen i fosterställning så mycket att jag numer automatiskt sover så. Jag har två självmordsbrev någonstans hemma som jag skrivit när jag varit redo att ge upp. Jag får övertala mig själv att klä på mig och gå utanför dörren varje dag. Jag får blackouts p.g.a ångest flera gånger i månaden. Jag lider av det smärtsamma velandet att vilja bli lämnad ifred, och inte vilja bli lämnad. Mina katter är så vana vid mitt mående att de vet när jag håller på att få en ångestattack och kommer direkt för att försöka lugna mig. Jag har alltid en sten i bröstet och en klump i magen. Jag kräks minst 1 gång i veckan till följd utav panikångest. Jag behöver bara sminka av mig 4/10 gånger, oftast gråter jag bort det. Jag är trasig, nedbruten, orkeslös, ångestfylld, sjävhatande och alltid precis på gränsen till att bryta samman. Ni trodde att ni kände mig. Visst?

Här är jag. Den obekväma sanningen.




Jag skriver inte om min psykiska ohälsa för att någon ska läsa och tänka "stackars lilla gumman", för medlidande är inget jag känner något begär efter. Jag skriver för att uppmärksamma, för att informera och sprida kunskap, för att skapa mer förståelse. Jag skriver för alla de som aldrig vågar yttra ett enda ord, för de som alltid lider i det tysta, för de som är lika mycket ensammast på jorden som jag. Jag skriver för att berätta att ja, det är jävligt illa och ja, det gör förbannat ont, men det är inte slutet.

För 3 timmar sedan fick Felix leda mig in till sängen, bädda om mig, sitta nedanför sängen och säga åt mig att försöka andas. För 3 timmar sedan pressade jag naglarna in i pannan och kved att jag inte ville mer. För 3 timmar sedan var jag redo att dö. Och nu, endast 3 timmar senare, är jag stark nog att skriva detta här, öppet för världen att se. Det är såhär mina dagar ser ut, och det är såhär mina dagar har sett ut sedan jag var 6 år ung. Jag vill ge upp hälften utav min vakna tid, och den andra hälften är jag så jäkla glad och tacksam att jag ännu står här.

Det kanske inte blir världsbäst, mitt liv kanske aldrig blir det livet andra ser på med avund, men jag är okej med det. Jag är lycklig och söndertrasad om vartannat, men det är fan okej ändå. Jag kommer aldrig glömma all smärta och alla tårar, men det jag verkligen kommer att se tillbaka på och minnas är all glädje och alla ont-i-magen-skratt. Och det är faktiskt mer än okej.

Vi är inte som gjorda för varandra

Som barn trodde jag att den rätta kärleken var den där man passade perfekt tillsammans; där ens tycke och smak överensstämde med partnern, där åsikterna aldrig riktigt gick åt varsitt håll, där man var "two peas in a pod". Jag trodde att när man hittade den rätta så skulle allt kännas enkelt och bra, hela tiden. Man skulle vara samma person i två kroppar. Men så är ju inte riktigt fallet.


Jag fann min stora kärlek som 15-åring, blev störtförälskad i en människa som i mina ögon var perfekt. Han tog fram något i mig som jag inte trodde fanns, och fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut. Men det var ärligt talat förvirrande för mig, på många sätt, men främst därför att vi inte hade något gemensamt mer än några låtar vi båda gillade. Felix och jag är verkligen inte som gjorda för varandra, vi är inte den stereotypiska "perfect match" som filmer gärna målar upp. Vi tycker olika om det mesta; vi gillar sällan samma kläder eller musik, vi har otroligt olika syn på de flesta saker, vi har helt skilda intressen, vi har varsitt liv som vi delar med varandra. Väldigt många har sagt "ni är verkligen ett omaka par, varandras raka motsatser" och det är helt sant, för vi har egentligen bara en riktig sak gemensamt; Vi älskar varandra och vill vara tillsammans.


" Kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val "


 

Hur många gånger har man inte fått höra människor som gjort slut för "vi var så olika" eller "vi hade inte samma intressen"? Men det är ju egentligen inte olikheterna som gjort slut på relationen, det är personerna i den. Tar ett förhållande slut så har en eller båda parter gett upp, och visst kan olikheterna bidra till detta, men kan man inte vara med någon för att man är olika personer -då är det inte riktig kärlek. "Love conquers all" sägs det ju, och jag helt säker på att det är sant. Kärlek kan övervinna allt, men inte på egen hand. Många människor tror att en motgång innebär att man då inte är menade att vara tillsammans, men låt mig berätta en hemlighet; Det finns inga som är menade för varandra. Jag tror absolut på ödet, två personer kan mötas av en anledning, men vad som sker därefter är ens eget beslut. Om du lägger hela ditt kärleksliv i händerna på ödet eller universum, då kommer du aldrig finna kärleken. Du måste vara beredd att ge blod, svett och tårar. Så enkelt är det.


Kärlek är aldrig givet. Alla sorters känslor är en berg-och-dal-bana, och så även kärlek. Alla känslor är under ständig förändring. Men kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val; ett val att kämpa, ett val att leva tillsammans, ett val att älska. Man kan inte bestämma vem man fattar tycke för, men man kan bestämma vem man kämpar för, och det är där kärleken tar riktigt fart. När man hittar någon som är värd att ge allt för, som är värd det arbete ett förhållande faktiskt är -då har man hittat kärlek.


" Vi får varandra att se världen på nya sätt "


-Felix och jag lyssnar vanligtvis inte på samma musik; men detta får oss att upptäcka nya artister vi annars aldrig hade lyssnat på.
-Jag är väldigt impulsiv medan han gillar genomtänkta beslut; detta gör att han håller mina fötter på jorden och jag får honom att vara mer spontan.
-Han är en känslomässigt tyst person, medan jag bär känslorna utanpå; jag får honom att öppna upp sig mer, och han hjälper mig att kontrollera mina känslor.
-Vi gillar väldigt olika kläder; men det öppnar upp en värld av nya stilar vi annars inte hade sett.
-Vi har helt olika intressen; men detta gör att vi alltid har något att prata om och lära varandra.
-Vi tycker om olika resmål; vilket gjort att vi tagit varandra till platser vi annars inte fått uppleva. 
-Han är en "konkret" person som föredrar fakta, medan jag är den typiskt konstnärliga personen; men detta gör att han alltid har koll på läget och får mig att förstå världen bättre, medan jag får honom att se det vackra och drömmande i allt. När vi reser har han alltid koll på vart vi är och vart vi ska, medan jag är förtrollad av omgivningarna.

Vi får varandra att se världen på nya sätt, ger varandra nya perspektiv. Vi är varsin hjärnhalva och kompletterar varandra.


 

Han är min raka motsats, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Tack vare honom fortsätter jag ständigt att utvecklas som person och får en helt annan förståelse för saker jag tidigare inte ens sett. Han har gjort min värld så mycket större. Man behöver inte vara lika för att vara tillsammans, man behöver bara vara öppna för nya saker och vilja vara med varandra.


Håller ni med eller tycker ni att jag är galen? Hur ser ni på kärlek?❤
 

Ibland rasar allt, men det är okej

Idag är en dag då all stress, all ilska, all frustration, all oro, all skam och all sorg jag samlat på mig under en tid slutligen bildar en stor explosion inom mig och ut kommer bara ångest och tårar. En dag då allt gör ont, händerna darrar, varje andetag känns som jag ska kräkas, tårarna sliter i ansiktets tunna hud, och det enda jag vill göra är att skrika. Jag vill skrika tills luften tar slut, jag vill skrika ut all smärta, jag vill att mina lungor ska tömmas i ett enda smärtfyllt vrål.  Idag skrattar hjärnspökena åt mig, demonerna i själen bränner hål  i allt jag är och jag hatar mig själv till den grad att självmordstankarna bankar och slår i mitt huvud. Jag gråter precis just nu när jag skriver detta, och det tycks inte finnas något slut på dessa vidriga tårar. Idag mår jag inte bara sämre, och inte bara dåligt, utan idag mår jag fruktansvärt.

I 17 år har jag kämpat med min psykiska ohälsa, i 17 år har jag varit min egen värsta fiende, mitt eget största hot. Jag har mått mer dåligt än vad jag mått bra. Ingen vet egentligen hur illa det varit, hur många saker jag hållit för mig själv, hur många hemligheter världen aldrig kommer få veta, hemligheter som ätit upp mig så många gånger att jag tappat räkningen. Men det viktigaste ord i detta stycke är "kämpat". Hur många gånger jag än har gett upp, så har jag rest mig upp igen och haltat fram längs vägen, även när jag inte sett någon mening med stegen jag tagit. Någonstans inom mig har jag haft en liten röst som ägnat all energi åt att överrösta alla hjärnspöken; en röst som sagt åt mig att jag kan klara detta, att det inte är över ännu, att jag måste fortsätta.



" Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig "


Det senaste året har varit det bästa i mitt liv, men långt ifrån det enklaste. Jag har gått igenom så extremt många stora förändringar, som att bli nykter, börja bearbeta saker jag aldrig tagit itu med, och hålla fast vid ett jobb trots att jag många gånger bara velat isolera mig. Men är det något jag insett så är det att det är okej. 

Det har tagit mig 17 plågsamma år men jag har slutligen kommit till insikten att det är okej att må riktigt jävla skit ibland. Det är inget fel med att lida, det är mänskligt att gråta. Att jag har en dålig dag gör mig inte till en dålig person. Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig. Mina självskadande tankar bestämmer inte vem jag är. Jag accepterar att jag ramlar över stupet ibland, jag accepterar att jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och kippar efter andan, jag accepterar att det troligtvis alltid kommer att finnas ett mörker inom mig. Jag kan inte ändra på dessa saker, jag har sjukdomar som gör att dessa saker alltid kommer vara en del utav mitt liv -däremot kan jag ändra min syn på sakerna. Jag väljer att acceptera hur mitt liv ser ut, och göra det bästa utifrån mina egna förutsättningar. När dessa känslor kommer så är det något som behöver komma ut, så istället för att trycka ner det väljer jag nu att säga till mig själv "det är okej, gråt ut, skrik så högt du kan, slit en bok i småbitar om det behövs". För jag vet att det blir bättre.

Är det något jag vill att alla med psykisk ohälsa ska veta så är det just detta: DET.ÄR.OKEJ.

Avslutar detta inlägg med två utav mina favoritcitat, båda från Rise Against:
 

Hur du vet att du arbetar i förskolan

Jag har arbetat på förskola i snart ett år, och det märks tydliga förändringar i min personlighet och mitt beteende. Min omgivning påpekar det gärna, så jag ska göra det själv också tänkte jag. Varsågoda
 
En lista för er som jobbar i förskola:

•När sambon slår i skallen skrattar du inte, du säger "oj, bonk" och kommer på dig själv att klappa honom lite på huvudet.•


•Du känner dig ensam när du äter mat utan någon som kladdar mat på bordet, någon som gråter varannan minut, tre kokta morötter i knät och någon som snarkar med ansiktet två centimeter ifrån tallriken.•

•När du kommer hem upptäcker du att kläderna har cirka en miljard olika fläckar, och det stör dig inte ens att det är en salig blandning utav mat, snor, dregel och saker du inte har en aning om.•

•Du är the multitasker-master; byta blöja, snyta en näsa, sjunga sång, hålla koll på någon som "tvättar händerna" (dvs tar en dusch i handfatet) och samtidigt fundera på vad du ska göra efter jobbet? No problem.•

•När någon halkar ute på de isiga gatorna säger du "oj, upp igen vännen" automatiskt. Jag sa det till en okänd man. Oh yes I did.•

•Du vet verkligen om ett barn har "ovanligt bajs" en dag, för du vet exakt hur det vanligen ser ut. Stenkoll.•

•När ett barn börjar gå på pottan tycker du att det är helt fantastiskt och att den förtjänar Nobelpriset.•

 

•Du är van att hämta ny mat vid lunchen efter din fått en gigantisk snorlobba över sig.•

•Omärkta kläder ger dig ett behov av att kalla in Sherlock Holmes.•

 

•Du har haft feberinfluensa, maginfluensa, löss...det senaste året•

•Några av dina vanliga google-sökningar är: "roligt pyssel för små barn", "hur vet man om det är ögonflammation" och texter till barnlåtar du inte minns namnet på•

•Nio utav tio sånger du går runt och nynnar på är barnsånger. Äsch, vem försöker jag lura? Tio utav tio sånger är barnsånger.•

•Du börjar tycka att vissa barnlåtar (t.ex. Babblarna) faktiskt är rätt bra. Antagligen då du intalat dig själv det för att inte bli tokig av att höra dem 10 gånger om dagen varje dag.•
Bildresultat för babblarna gif

•Meningar likt "man får inte slå kompisarna med spaden" och "ska du provkissa iallafall?" förekommer dagligen.•

•Ibland, när du är hemma och börjar bli rastlös, får du en plötslig längtan efter att läsa om Alfons och Pippi, eller kladda färg på kottar och pinnar.•

•Trots att många utav dessa listade saker kan få många människor att rynka på näsan, så ger de dig ett leende på läpparna.•

 


Att arbeta på förskola är faktiskt underbart. Ja det är jobbigt ibland, och ja vissa dagar vill jag bara gå och lägga mig, men jag är alltid glad att gå dit. Varje dag blir jag överöst med kramar, barn som vill hålla i handen eller sitta i knät, och får känna mig uppskattad. Hur många utav er blir bemött så på arbetet?


Någon som jobbar inom förskola och känner igen sig? Eller vill tillägga något?👶

tionde mars och nu är jag less

[VARNING FÖR ETT JÄKLIGT GNÄLLIGT INLÄGG]

Jag är sjuk, igen.
Fick i torsdags gå hem från jobbet vid lunchtid då jag var så pass sjuk att jag inte kunde jobba resten utav dagen. Genomförkyld, feber, hosta, ont i hela kroppen...det är skoj. Väldigt skoj.

Jag är en väldigt positiv person, ni som läst bloggen ett tag vet att utan min positivitet så hade jag inte haft något liv idag. Och jag har fasen hållt mig positiv trots att jag under årets knappt tre första månader hunnit med feberinfluensa, operation av halsmandlarna, 3 veckors sjukskrivning pga infektion med feber efter operationen, vinterkräksjukan med 40-41°C feber, några dagar på hjärtintensiven pga hjärtmuskelinflammation till följd utav vinterkräksjukan, ca 2½ veckas sjukskrivning därefter, och nu feberinfluensa igen.

Jag var för fasen inte ens bitter när jag fick kissa i en jäkla vuxenpotta, när jag blev nålstucken i fötterna 6 gånger på en dag, när det tog 1,5 vecka för mig att kunna äta normalt igen, eller ens över det faktum att jag lades in på sjukhus trots att jag har panikartad sjukhusskräck. Jag var inte bitter. Jag var fortfarande glad och positiv, skojade med vårdpersonalen, skrattade med min familj, tjoade "wiiie" när de körde mig i rullstolen, hälsade inplastade sköterskor "välkomna till E.T's katanrän" och var tacksam över att bli så väl omhändertagen. Men jag har varit någorlunda frisk kanske 2-2½ veckor sammanlagt sedan årsskiftet och nu börjar jag ärligt talat få slut på positiva tankar. Jag har legat i hög feber genomsnittligen varannan vecka de senaste 2 åren, jag hinner inte bli frisk förrän jag blir sjuk igen.

Allt detta fysiska ska jag behöva kämpa med, samtidigt som jag dagligen slåss mot det psykiska. Jag har gått igenom traumabehandling helt på egen hand (min psykolog förklarade att det var det jag gjort, jag visste bara att jag kämpat arslet av mig), vägrat medicinera för varken panikångest, GAD, Bipolär, sömnsvårigheter eller ADHD (alla mediciner har gjort mig fysiskt sjuk så jag har valt att avstå helt), blivit helt nykter och kämpat med abstinensen, varit tvungen att hitta olika sätt att hantera min ångest och faktiskt hittat många nya sätt, gjort en lista på saker från förr som jag ännu inte kommit över och steg för steg börjat bearbeta dem. Jag har äntligen börjat bygga upp mig själv igen, enda från den krossade grunden, och det är ett heltidsjobb. Men jag gör det.

Att ständigt vara sjuk börjar ta alla mina krafter. Jag har börjat känna hur jag blir mer och mer frustrerad, och blir då arg för allt och ingenting. Hela min kropp och själ är rastlös, vilket leder till att jag blir ännu mer lättirriterad. Jag blir tröttare och tröttare, vilket gör att jag inte riktigt vill umgås med vänner då jag ärligt talat inte riktigt orkar. Att vara fysiskt svag så mycket och så ofta gör att jag känner mig instängd, vilket sakta men säkert börjar göra mig mer deprimerad. Vissa dagar har jag känt att jag bara vill skita i allt, att det räcker, jag står inte ut längre. 

Men jag har ju kommit så långt. Jag har överkommit så många hinder, slagits mot så många hjärnspöken, gjort fina flätor utav knutarna i mitt trassliga huvud. Jag vill inte ge upp, inte när jag kommit så jäkla långt.

Jag har för första gången i mitt liv ett liv jag faktiskt vill leva, jag har flera gånger under vintern kommit på mig själv att känna mig fri och genuint glad. Dessutom har jag ett arbete som jag verkligen älskar, där jag uppskattas utav såväl kollegor som barnen. Jag vill inte behöva vara hemma från arbetet hela tiden bara för att jag är sjuk, och det skapar en oerhörd frustration att inte kunna vara på jobbet fem dagar i veckan som jag vill. Jag vill så gärna fortsätta leva mitt liv, på riktigt leva.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta röriga inlägg, jag tror att jag bara behövde få det ur mig, kräkas ut lite frustration på en plats där ingen är tvungen att höra på mitt gnäll. När jag började skriva var jag i "ge-upp-stadiet", men på något sätt kom jag fram till att jag inte alls vill ge upp. Kanske behövde jag bara skriva detta för att påminna mig själv om det. Jag vet inte. Jag är bara så trött.


Några gosiga (och suddiga) instagrambilder från de senaste dagarna. Helt orelevanta till inlägget, men de gör mig glad
 

Jag älskar dig, men jag vill inte träffa dig

Jag älskar att ha människor runt omkring mig, jag är väldigt social och trivs med andra, men jag måste även få tid till att vara helt ensam. Jag behöver väldigt mycket egentid, varje dag. Jag måste få vara ifred för att kunna uppskatta sällskap. Men jag vet att många kan ha svårt att acceptera det.

Jag har alltid varit en "teamworker", jag fungerar utmärkt i grupp och har väldigt lätt för att samspela med andra människor. Jag tycker att det är härligt att ha andra runt mig, att kunna diskutera och argumentera med någon är som en intellektuell orgasm och något jag värderar väldigt högt. Att umgås med vänner och familj är livsviktigt för mig, men det är lika viktigt att kunna säga "nej, jag vill inte umgås just nu" -vilket är svårare än det låter. Jag vill såå gärna vara andra till lags, så när någon frågar "ska vi ses idag?" vill jag direkt säga ja, även om jag behöver säga nej. Många kan även ha svårt att förstå varför man inte vill umgås. Många gånger har jag fått frågan "men om du inte ska göra någonting, varför vill du då inte träffas? Har jag gjort något?"

 

" Ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand "

Det handlar inte om att det hänt något, och jag är inte heller arg eller ledsen på dig. Jag älskar dig, men jag vill inte träffa dig. Det är ingenting personligt, även om de flesta till en början tar det så. Jag behöver vara ifred ganska ofta. Ibland tittar jag bara på serie, ibland kör jag en skönhetsdag med fotbad, ansiktsmasker och hela köret, ibland målar eller skriver jag, ibland går jag ut på promenader, och ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand. Det ger mig tid att tänka, vila, andas.

För mig är det väldigt krävande att vara runt andra människor, det tar extremt mycket energi. Jag vill finnas där och lyssna på problem, jag vill skratta tills tårarna sprutar, jag vill ta en fika på stan och bara prata, jag vill träffas -men det suger musten ur mig. När jag umgåtts med någon i 2-3 timmar så är jag helt färdig, jag vill bara hem och sova. Jag älskar mitt jobb och trivs så himla bra, men jag vill helst inte umgås med någon efteråt. Det är psykiskt utmattande att umgås med andra. Då vill jag bara få åka hem, lägga mig på soffan och stänga av hjärnan en stund.
[Bildkälla]
 

" Utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus "

Felix har ibland haft svårt att förstå varför jag velat vara ensam, och förra året när jag bodde hos min syster nästan konstant under några månader tyckte han först att det var jättejobbigt. Jag var ju sjukskriven under den tiden, och var psykiskt sett på en väldigt mörk plats, kämpade dagligen mot begäret att självskada eller till och med ta mitt liv. Jag stängde av min telefon större delen utav dagarna, informerade mina närstående att jag inte kommer att svara, jag behövde ta bort all stress. Då ville han såklart få finnas där, och jag märkte att han hade svårt att acceptera att jag åkte iväg. Så en kväll i telefon förklarade jag och sa; "Jag vet att du tror att du har gjort något fel, men det har inte med dig att göra alls, du är underbar och hjälper mig såå mycket. Jag längtar efter dig varje dag. Men jag behöver vara själv med mina tankar på en plats där jag kan andas utan att drunkna, det hjälper mig att bearbeta saker och hitta nya sätt att hantera min ångest. Att vara ensam är renande för mig. Du vet att jag älskar dig mest av allt, och jag kommer hem snart igen. Jag vill bara komma hem lite starkare". Det hjälpte honom att acceptera och förstå att ensamtid är något jag behöver för att kunna klara av min vardag. Varje kväll pratade vi i telefon, och våran relation blev så mycket starkare under den tiden.

Ibland tar Felix bilen och åker en sväng, eller åker hem till vänner/familj några timmar, för att låta mig vara helt ensam. När jag ber honom att åka en stund, så gör han det, för att ge mig lite tid ifred. Han vet att jag verkligen behöver den tiden. Det är inte många som har förståelsen för detta behov, men jag är så väldigt tacksam att jag har en sambo som förstår och accepterar mig. Våran relation hade aldrig fungerat såhär länge om jag inte fick min egentid.

Det handlar inte om att jag ogillar någon, och det handlar inte om att jag är svag. För jag är en stark person, jag är jävligt stark faktiskt. Men utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus. Vissa behöver behandling, vissa behöver medicin, vissa behöver närhet -jag behöver vara ifred. 


Är ni som jag, eller är detta helt galet för er?

ni ville bara äga

Redan som barn
Hörde hon dom säga till varandra
"Flickor är skapta
För att behaga andra"

Hon blir tonåring snart
Med allt som inte bör höra till
Killar rör hennes kropp
Fastän hon säger att hon inte vill

I korridoren på skolan
Skriks slampa och hora
Någon klämmer på bröstet
"Fan va de blivit stora"

Hon vill inte visa
Hur jävla ont det gör
Så hon går snabbt därifrån
Tänker "hoppas att jag dör"

 
Hon träffar en kille
Han är rätt underbar
Kallar henne fina ord
Verkar ta henne på allvar

De kollar på film
Kysser varann
Plötsligt känner hon på kroppen
En trevande hand

"Jag vill inte,
Jag tar sex som något stort"
Men han trycker hennes hand mot sitt skrev
Skriker "men titta vad fan du har gjort?"

Hans snälla blick
Är inte sig lik
Hon ber honom akta
Börjar drabbas av panik

Hon försöker dra sig ur
Hans stenhårda grepp
"Men jag ska gå nu,
Släpp mig, SLÄPP"


Hans knän är som knivar
In i hennes lår
Han sätter sina händer
Där hon sagt att han inte får

Hjärtat bankar
Helvete vad det slår
När hon hör hur det knakar till
I byxornas resår

Hon får ingen luft
Tiden tycks stå still
När han ler lite snett
"Jag vet att du vill"

Men hon vill inte alls
Hon vill bara bort
Han är starkare än henne
"Sluta, snälla stopp"

Men hon får ett rus av adrenalin
Och på något sätt
Lyckas hon äntligen knäa
Han som tror sig ha rätt

 
Han flyttar sig åt sidan
Muttrar och svär
"Vad fan är problemet
Du ville ju det här"

Men hon rusar därifrån
Så snabbt benen kan springa
Vill berätta för någon
Men vem kan hon ringa?

Det var ju hennes fel
Att han ville äga hennes kropp
Det räcker inte att säga
Nej, sluta, stopp

Alla kläder hamnar i påsar
"Dem ska jag slänga"
Hon ägnar flera år
Åt att allting förtränga


Efter några år
Går hon ut och dansar med vänner
Men i dansen smyger folk
Folk hon inte känner

Händer som trevar
Under mörkrets beskydd
Vakterna ser
"Nu är jag trygg"

Men vakterna ler åt de män
Som tar sig friheter de inte får
Bryr sig inte om händer i tröjor
I byxor, i hår
När hon sliter sig loss
Säger männen "spela inte svår"

Varje gång hon vill gå ut
Är det alltid samma visa
Män som inte ger sig
Som är så jävla envisa

Hon visar sin ring
Säger att inget intresse finns, fortsätt leta
Men de bryr sig inte, viskar till henne 
"Han behöver inget veta"

Varje vän som hon har
Har historier om detsamma
De måste ständigt gå runt
Och vara vaksamma


Alla män gör mig inte illa
Jag är väl inte dum
Men jag vet inte vilka som är snälla
När jag kliver in i ett rum

För män jag har litat på
Har slitit mig itu
Så hur fan vet jag
Att nästa man inte är du?

I huvudet på ett barn


För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok.  Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.

Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.

Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.



När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".



" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "


Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?

Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?


Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?

Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.

Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!

e.y.e


Rikedom och kändisskap
Står högre än levande ting
Och det är viktigare med uppkoppling
Än allting runtomkring

Men när jag stänger ögonen
Ser jag hela världen klar
Med händerna för öronen
Hör jag tydligt alla svar;

Världen den blir mörkare
För varje dag som går
Det största vi kan finna här
Är någon som förstår

Tidigare inlägg
RSS 2.0