"Hur kan någon vara så bekväm naken, men så jäkla obekväm i badkläder?"




Den frågan ställde Felix till mig förra sommaren. Och de orden har ekat i mitt huvud sedan dess.

Mina närstående brukar skoja och kalla mig nudist, inte för att jag på något sätt är det, men för att när jag kommer hem vill jag helst få slänga av mig alla osköna kläder och gå runt naken (självklart inte om vi har gäster!). Felix skojar ibland om att han inte minns hur jag ser ut i kläder. Jag är helt enkelt jäkligt bekväm med att vara naken. Jag anser att det är fullt naturligt, fritt och hälsosamt att inte känna att man måste gå runt i kläder när man ändå inte är bland folk. Jag har alltid varit så, hela mitt liv. Vi har alla varsin människokropp, hur den än ser ut, och vi borde inte känna oss tvingade att skymma den i onödan. Återigen, självklart inte bland gäster eller främlingar, men i mitt eget hem. När vi sover i stugan på sommaren så älskar jag att gå upp antingen mitt i natten, eller flera timmar de andra ens slagit upp ögonen, och nakenbada. Det är en underbar frihet och jag rekommenderar alla att göra detsamma.

Samtidigt kan jag inte minnas en sommar då jag kunnat visa mig i bikini/baddräkt utan ångest. Varje år när dagarna börjar bli längre, träden grönare och luften varmare, så känner jag ångesten komma krypandes. Jag älskar att bada, men fyfan, ska jag behöva visa mig i badkläder? Jag har vägrat att bada där det eventuellt kunnat vistats andra människor, inte velat åka en helg till t.ex. Öland för i helsike heller att jag skulle visa mig på en strand. Och hur min kropp sett ut har aldrig spelat någon roll, när jag var 15 år och ätstörd hade jag minst lika smärtsam panik över att behöva visa mig på en offentlig badplats. På något sätt är man ju förbannat självupptagen när man har stora kroppskomplex, för man tror ju att alla de 150 människor som ligger på sina handdukar eller plaskar runt i sjön, ska stanna upp på sina lediga stunder för att stirra på en. Så är det ju inte egentligen, folk är för upptagna med sitt för att ägna sin tid åt att skapa hysteri kring någon annans kropp, men man tror ju ändå det. Man ser sig nervöst omkring, försöker skakande lägga ut handduken och det enda man kan tänka är: Alla.Stirrar.På.Mig.

" Jag tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden "


Relaterad bild"Hela världen stirrar på mig och äcklas av mig" [Bild: google.se]


Jag diskuterade det med min psykolog, att vara övertygad om att alla tittar på en. "Självhatande hybris" tror jag att jag kallade det. Och efter en stunds diskussion fram och tillbaka kom jag fram till att mina kroppskomplex inte alls handlar om min kropp. Jag kan inte säga att jag tittar mig och spegeln och tänker att "jävlar vilken snygging", men jag rycker på axlarna och tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden. Jag skuttar inte runt utav glädje, men det gör mig ingenting. Det är en kropp som alla andra. Jag har sett ut på många olika sätt, varit olika stor/liten, haft stora och små bröst, hård och mjuk rumpa, fasta och lite sladdrigare armar, utstickande revben, och lår som fortsatt röra sig lite även när jag stannat, jag har haft så himla många olika kroppsformer. Men hur jag än sett ut har jag alltid haft magkramp när jag ska bada på en offentlig plats. För det har ju inte med min kropp att göra. Mina kroppskomplex sitter enbart i mitt huvud, matas utav min ångest och stärks av att jag döljer min kropp. Min ångest hatar mig och vill trycka ner mig på alla sätt den kan, men det har med mitt psykiska mående att göra, inte min kropp.

Jag har äntligen kommit igång med att powerwalka/jogga. Men att jag motionerar har inget att göra med att jag vill ändra min kropp eller mitt utseende, jag vill bara orka mer och bli starkare. Sen om jag får superbra kondition och blir uthålligare, men vågens siffror förblir detsamma, då är jag helt okej med det. Att motionera ger mig en superdos utav endorfiner, och hjälper mig att hantera det verkliga problemet; Ångesten. Jag blir gladare, piggare, mer social och mindre osäker när jag tränar. Jag kan hantera mina psykiska problem betydligt bättre, och det är det viktigaste. För det är ju faktiskt min syn på mitt mänskliga värde jag behöver ändra, inte mitt utseende. 

Relaterad bild
[ Bild: google.se ]


Hur känner ni er inför att "the bikiniseason" har startat?

Saker jag älskar med våren

Nu känns det, vissa dagar iallafall, som att våren äntligen är här. Och trots att allas vår älskade pollen försöker mörda halva befolkningen, så är jag hopplöst förälskad i våren. Vår och höst är de bästa tiderna på året, sommaren är för varm och vintern för mörk och kall, men höst och vår klär hela landet i vackra färger, alla landskap och träd ser ut att vara tagna ur en tavla. Allt är bättre på våren.


Här får ni ett helt gäng med saker jag älskar med våren:



1. Hela världen blir färgglad
2. Det blir ljusare ute (slipper cykla till/från jobbet i kolsvart mörker)
3. Gå på picknick
4...och kvällspicknick!
5. Allt luktar så gott


6. Lagom varmt för promenader
7. Sitta på uteservering utan att varken frysa eller svettas
8. Göra egna glassar och äta -glass är godare när det är lite varmare ute
9. Det är skönare att cykla till jobbet
10. Blommor

 
11. Fågelkvitter under skogspromenader
12. Spontanitet (jag blir betydligt mer spontan på våren, vet ej varför)
13. Denna låt -börjar alltid lyssna på den när våren kommer, speciellt när jag åker buss av någon anledning
14. Fotopromenader blir roligare
15. Minigolf 

 
16. Sitta utomhus och skriva eller måla
17. Spela kubb
18. Vårkläder
19... och vårskor såklart!
20. Doften utav vårregn 

 
21. Grilla
22. Utomhusfotograferingar
23. Blåsa såpbubblor (vem gillar inte såpbubblor liksom??)
24. Sitta i gräset och prata med någon man tycker om
25. Frukost utomhus (allt smakar bättre i vårsolen)

 
26. Marknader och fruktstånd
27. Plocka blommor
28. Avslappningsövningar på gräsmattan eller berget
29. Brunch med kompisar på altan/balkong/varsomhelst ute
30. Tulpaner

 
31. Solglasögon
32. Gå ut med katterna i sele
33. Åka bil med rutorna nere
34. Lukten av nyklippt gräs
35. ALLT

 

Detta var några saker jag älskar med våren. Vilken årstid gillar ni bäst och varför?🌻


[ Alla bilder i inlägget är tagna med min mobil ]

"Avicii: True Stories" krossar mitt hjärta gång på gång

Spoiler alert: Har ni ej sett dokumentären så ska ni veta att hela inlägget handlar om den, bilder och text!
OBS Detta är min personliga syn på det som sker i dokumentären, jag var uppenbarligen inte där utan detta är endast utifrån det jag sett


För 1,5 vecka sedan kom beskedet som berört en hel värld: Tim "Avicii" Bergling är död, endast 28 år ung. Det är fruktansvärt på alla sätt och vis, som alltid när det gäller speciellt unga människor, men ännu mer då den unga världsstjärnan numer är en siffra i självmordsstatistiken. Det gör alltid extra ont i mig när någon valt att avsluta sitt liv, när någons psykiska hälsa är så åt helvete att personen inte ser någon annan utväg. Antagligen då jag själv velat och försökt att ta mitt liv, och har fått hälsa på nära vänner på sjukhus och psyket, som försökt ta livet av sig. Jag har bett om ursäkt till gråtande närstående, och jag har varit den gråtande närstående. Jag önskar ingen det enorma lidande som slutligen leder till hopplösheten. I många fall undrar personerna runtomkring vad de kunde gjort, men i detta fall vet de nog exakt vad de kunde ha gjort. Vad de BORDE ha gjort, men struntade i att göra; Lyssnat, och prioriterat personen Tim framför varumärket Avicii, prioriterat ett liv framför pengar. För vad är egentligen viktigast?

Att Tim Bergling mådde dåligt var inte någon direkt nyhet, han var betydligt mer öppen om sitt mående än vad de flesta människor har modet att vara. När jag klickade på play i "Avicii: True Stories", dokumentären om den fantastiska konstnären (ja, hans musik är konst!), vår tids Mozart, hade jag en känsla av att jag skulle känna mig varm inombords. En ung kille som tagit med sina bästa kompisar på hans framgångsresa, som mår dåligt men som ändå var omringad utav människor som alltid varit där. Jag var säker på att dokumentären skulle vara fin på något sätt, kärleksfull. Men så var inte fallet.


"Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim"



Gång på gång fann jag mig själv skrikandes åt den datorskärm jag tittade på, någonstans inom mig hoppades jag att om jag bara skrek tillräckligt högt så skulle de höra mig. "Titta på honom då, se hur trasig han är!", "krama om honom då förhelvete!", "hur fan kan ni strunta i honom?", "hur kan du säga så?" var några utav sakerna jag skrek, och jag kände hur Tims smärta värkte i mig. Dessa personer kände ju honom, de var dem han själv valt att ha med sig på sin resa, de stod honom nära, så jag förstår inte hur de kunde vara så likgiltiga till hans psykiska undergång. Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim. Jag får en sån jäkla klump i magen av att se denna dokumentär. 


" Vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin "

Jag vet hur tankarna går i huvudet på någon med ångest, och jag är 99% säker på att det Tim hörde här var "jag ser att du mår skit, men tänk på pengarna, de är ju det viktigaste". Han försöker förklara att han inte klarar att spela fler gig, flera gånger under dokumentären säger han att han kommer dö, men ingen frågar vad de kan göra för honom, ingen säger "klart vi hjälper dig att ställa in allt, du är viktigare, skit i pengarna". Det enda som tas upp är pengar. Men han hade pengar, vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin.


Det finns några sekvenser då jag blir lite varmare, då någon visar omtanke och att de bryr sig. T.ex. klippet med hans PT som faktiskt lyssnar på det han säger, och kompisen som ställt fram mat åt Tim som han ej ätit, så kompisen värmer ny mat och byter ut tallriken. Dessa klipp är fina. Tyvärr är de bara någon knapp minut utav 97 minuter.
 

En person som verkligen får mig att vilja slå sönder allt jag ser är Tims manager Arash Pournouri. Man ser nästan direkt att denna människa är en pengakåt, maktgalen douchebag, men han blir minst sagt värre längs vägen. Ett specifikt klipp fick mig att skrika rakt ut och fyllde mina ögon med tårar. Jag sa till Felix "hade jag sett denna dokumentär om mig själv, och sett vad som sades om mig, hur jag faktiskt behandlades, då vet jag inte om jag hade orkat heller, det hade nog blivit sista knuffen för mig".

Jag hoppas innerligt att dokumentären endast får Tims crew att se sämre ut än vad de var, att de egentligen brydde sig om honom, stöttade honom och fanns där för honom när marken under honom försvann. Men det är med smärta i varje cell av min kropp jag säger att jag faktiskt tror att dokumentären skildrar sanningen. Och då hoppas jag att dessa människor lever varje dag med vetskapen om att de pushade sin pengamaskin till gränsen, att de knuffade sin s.k vän mot kanten.




Vila i frid Tim "Avicii" Bergling. Jag hoppas att du är lycklig var du än är.
Relaterad bild
[Bildkälla]


Mina tankar går ut till Tims nära och kära, de som älskade honom och skulle gjort vadsomhelst för att han skulle må bra. Hela världen sörjer en fantastisk artist och kompositör, men ni sörjer personen bakom allt det, och jag beklagar att ni ska behöva göra det.




Att gråta i duschen och skrika i prydnadskuddar

Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag är född i oxens tecken, vilket betyder något för mig då jag lägger pinsamt mycket tro och hopp i händerna på tidningshoroskop. Jag upptäckte nyligen att jag inte gillar makaroner, trots att jag ätit det hela mitt liv. Jag avskyr att vara ensam men älskar att vara själv. Jag är en kreativ dagdrömmare. Materialistiska ting är inget jag lägger särskilt mycket värde i, så det bästa presenten att ge mig är något personligt. Jag tycker att solrosor är de vackraste blommorna som finns. Ballonger gör mig glad. Jag dömer aldrig människor efter utseende, men jag dömer alltid mat direkt, ser det äckligt ut kan du få kämpa som fasen för att jag ska smaka. Jag rappar Eminem och gamla svenska hiphoplåtar när jag är ensam. Den disneyprinsessa jag gillar bäst är Belle, men som barn ville jag helst vara Pocahontas då hon hade djurkompisar och bodde vid vattnet. Jag är positiv, (lite för) pratsam, sprallig, skrattfylld, envis, glad, fantasifull och lite konstig. Nu känner ni mig. Visst?

Här är jag. Glad och fånig. Så som de flesta antagligen ser mig.
 




Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag gråter nästan alltid i duschen. Tack vare erfarenhet vet jag att en iskall ögonmask hjälper söndergråtna ögon att se mindre söndergråta ut. Jag sover aldrig mer än max 1,5 timme i streck. Jag vaknar hyperventilerande minst 1 gång varje natt. Jag hittar ofta på ursäkter för att gå hem när jag är ute bland folk. Jag använder åtminstone 50% av all min dagliga energi åt att inte självskada. Jag sätter på hög musik och skriker i soffans prydnadskuddar. Jag har dåligt samvete för precis allt, t.ex. att jag ej är i krigsdrabbade länder och hjälper till. Min sambo har olympiska medaljer i att trösta, linda in i filt och famn, och distrahera hyperventilering. Jag har legat ihopkrupen i fosterställning så mycket att jag numer automatiskt sover så. Jag har två självmordsbrev någonstans hemma som jag skrivit när jag varit redo att ge upp. Jag får övertala mig själv att klä på mig och gå utanför dörren varje dag. Jag får blackouts p.g.a ångest flera gånger i månaden. Jag lider av det smärtsamma velandet att vilja bli lämnad ifred, och inte vilja bli lämnad. Mina katter är så vana vid mitt mående att de vet när jag håller på att få en ångestattack och kommer direkt för att försöka lugna mig. Jag har alltid en sten i bröstet och en klump i magen. Jag kräks minst 1 gång i veckan till följd utav panikångest. Jag behöver bara sminka av mig 4/10 gånger, oftast gråter jag bort det. Jag är trasig, nedbruten, orkeslös, ångestfylld, sjävhatande och alltid precis på gränsen till att bryta samman. Ni trodde att ni kände mig. Visst?

Här är jag. Den obekväma sanningen.




Jag skriver inte om min psykiska ohälsa för att någon ska läsa och tänka "stackars lilla gumman", för medlidande är inget jag känner något begär efter. Jag skriver för att uppmärksamma, för att informera och sprida kunskap, för att skapa mer förståelse. Jag skriver för alla de som aldrig vågar yttra ett enda ord, för de som alltid lider i det tysta, för de som är lika mycket ensammast på jorden som jag. Jag skriver för att berätta att ja, det är jävligt illa och ja, det gör förbannat ont, men det är inte slutet.

För 3 timmar sedan fick Felix leda mig in till sängen, bädda om mig, sitta nedanför sängen och säga åt mig att försöka andas. För 3 timmar sedan pressade jag naglarna in i pannan och kved att jag inte ville mer. För 3 timmar sedan var jag redo att dö. Och nu, endast 3 timmar senare, är jag stark nog att skriva detta här, öppet för världen att se. Det är såhär mina dagar ser ut, och det är såhär mina dagar har sett ut sedan jag var 6 år ung. Jag vill ge upp hälften utav min vakna tid, och den andra hälften är jag så jäkla glad och tacksam att jag ännu står här.

Det kanske inte blir världsbäst, mitt liv kanske aldrig blir det livet andra ser på med avund, men jag är okej med det. Jag är lycklig och söndertrasad om vartannat, men det är fan okej ändå. Jag kommer aldrig glömma all smärta och alla tårar, men det jag verkligen kommer att se tillbaka på och minnas är all glädje och alla ont-i-magen-skratt. Och det är faktiskt mer än okej.

Vi är inte som gjorda för varandra

Som barn trodde jag att den rätta kärleken var den där man passade perfekt tillsammans; där ens tycke och smak överensstämde med partnern, där åsikterna aldrig riktigt gick åt varsitt håll, där man var "two peas in a pod". Jag trodde att när man hittade den rätta så skulle allt kännas enkelt och bra, hela tiden. Man skulle vara samma person i två kroppar. Men så är ju inte riktigt fallet.


Jag fann min stora kärlek som 15-åring, blev störtförälskad i en människa som i mina ögon var perfekt. Han tog fram något i mig som jag inte trodde fanns, och fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut. Men det var ärligt talat förvirrande för mig, på många sätt, men främst därför att vi inte hade något gemensamt mer än några låtar vi båda gillade. Felix och jag är verkligen inte som gjorda för varandra, vi är inte den stereotypiska "perfect match" som filmer gärna målar upp. Vi tycker olika om det mesta; vi gillar sällan samma kläder eller musik, vi har otroligt olika syn på de flesta saker, vi har helt skilda intressen, vi har varsitt liv som vi delar med varandra. Väldigt många har sagt "ni är verkligen ett omaka par, varandras raka motsatser" och det är helt sant, för vi har egentligen bara en riktig sak gemensamt; Vi älskar varandra och vill vara tillsammans.


" Kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val "


 

Hur många gånger har man inte fått höra människor som gjort slut för "vi var så olika" eller "vi hade inte samma intressen"? Men det är ju egentligen inte olikheterna som gjort slut på relationen, det är personerna i den. Tar ett förhållande slut så har en eller båda parter gett upp, och visst kan olikheterna bidra till detta, men kan man inte vara med någon för att man är olika personer -då är det inte riktig kärlek. "Love conquers all" sägs det ju, och jag helt säker på att det är sant. Kärlek kan övervinna allt, men inte på egen hand. Många människor tror att en motgång innebär att man då inte är menade att vara tillsammans, men låt mig berätta en hemlighet; Det finns inga som är menade för varandra. Jag tror absolut på ödet, två personer kan mötas av en anledning, men vad som sker därefter är ens eget beslut. Om du lägger hela ditt kärleksliv i händerna på ödet eller universum, då kommer du aldrig finna kärleken. Du måste vara beredd att ge blod, svett och tårar. Så enkelt är det.


Kärlek är aldrig givet. Alla sorters känslor är en berg-och-dal-bana, och så även kärlek. Alla känslor är under ständig förändring. Men kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val; ett val att kämpa, ett val att leva tillsammans, ett val att älska. Man kan inte bestämma vem man fattar tycke för, men man kan bestämma vem man kämpar för, och det är där kärleken tar riktigt fart. När man hittar någon som är värd att ge allt för, som är värd det arbete ett förhållande faktiskt är -då har man hittat kärlek.


" Vi får varandra att se världen på nya sätt "


-Felix och jag lyssnar vanligtvis inte på samma musik; men detta får oss att upptäcka nya artister vi annars aldrig hade lyssnat på.
-Jag är väldigt impulsiv medan han gillar genomtänkta beslut; detta gör att han håller mina fötter på jorden och jag får honom att vara mer spontan.
-Han är en känslomässigt tyst person, medan jag bär känslorna utanpå; jag får honom att öppna upp sig mer, och han hjälper mig att kontrollera mina känslor.
-Vi gillar väldigt olika kläder; men det öppnar upp en värld av nya stilar vi annars inte hade sett.
-Vi har helt olika intressen; men detta gör att vi alltid har något att prata om och lära varandra.
-Vi tycker om olika resmål; vilket gjort att vi tagit varandra till platser vi annars inte fått uppleva. 
-Han är en "konkret" person som föredrar fakta, medan jag är den typiskt konstnärliga personen; men detta gör att han alltid har koll på läget och får mig att förstå världen bättre, medan jag får honom att se det vackra och drömmande i allt. När vi reser har han alltid koll på vart vi är och vart vi ska, medan jag är förtrollad av omgivningarna.

Vi får varandra att se världen på nya sätt, ger varandra nya perspektiv. Vi är varsin hjärnhalva och kompletterar varandra.


 

Han är min raka motsats, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Tack vare honom fortsätter jag ständigt att utvecklas som person och får en helt annan förståelse för saker jag tidigare inte ens sett. Han har gjort min värld så mycket större. Man behöver inte vara lika för att vara tillsammans, man behöver bara vara öppna för nya saker och vilja vara med varandra.


Håller ni med eller tycker ni att jag är galen? Hur ser ni på kärlek?❤
 

Ibland rasar allt, men det är okej

Idag är en dag då all stress, all ilska, all frustration, all oro, all skam och all sorg jag samlat på mig under en tid slutligen bildar en stor explosion inom mig och ut kommer bara ångest och tårar. En dag då allt gör ont, händerna darrar, varje andetag känns som jag ska kräkas, tårarna sliter i ansiktets tunna hud, och det enda jag vill göra är att skrika. Jag vill skrika tills luften tar slut, jag vill skrika ut all smärta, jag vill att mina lungor ska tömmas i ett enda smärtfyllt vrål.  Idag skrattar hjärnspökena åt mig, demonerna i själen bränner hål  i allt jag är och jag hatar mig själv till den grad att självmordstankarna bankar och slår i mitt huvud. Jag gråter precis just nu när jag skriver detta, och det tycks inte finnas något slut på dessa vidriga tårar. Idag mår jag inte bara sämre, och inte bara dåligt, utan idag mår jag fruktansvärt.

I 17 år har jag kämpat med min psykiska ohälsa, i 17 år har jag varit min egen värsta fiende, mitt eget största hot. Jag har mått mer dåligt än vad jag mått bra. Ingen vet egentligen hur illa det varit, hur många saker jag hållit för mig själv, hur många hemligheter världen aldrig kommer få veta, hemligheter som ätit upp mig så många gånger att jag tappat räkningen. Men det viktigaste ord i detta stycke är "kämpat". Hur många gånger jag än har gett upp, så har jag rest mig upp igen och haltat fram längs vägen, även när jag inte sett någon mening med stegen jag tagit. Någonstans inom mig har jag haft en liten röst som ägnat all energi åt att överrösta alla hjärnspöken; en röst som sagt åt mig att jag kan klara detta, att det inte är över ännu, att jag måste fortsätta.



" Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig "


Det senaste året har varit det bästa i mitt liv, men långt ifrån det enklaste. Jag har gått igenom så extremt många stora förändringar, som att bli nykter, börja bearbeta saker jag aldrig tagit itu med, och hålla fast vid ett jobb trots att jag många gånger bara velat isolera mig. Men är det något jag insett så är det att det är okej. 

Det har tagit mig 17 plågsamma år men jag har slutligen kommit till insikten att det är okej att må riktigt jävla skit ibland. Det är inget fel med att lida, det är mänskligt att gråta. Att jag har en dålig dag gör mig inte till en dålig person. Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig. Mina självskadande tankar bestämmer inte vem jag är. Jag accepterar att jag ramlar över stupet ibland, jag accepterar att jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och kippar efter andan, jag accepterar att det troligtvis alltid kommer att finnas ett mörker inom mig. Jag kan inte ändra på dessa saker, jag har sjukdomar som gör att dessa saker alltid kommer vara en del utav mitt liv -däremot kan jag ändra min syn på sakerna. Jag väljer att acceptera hur mitt liv ser ut, och göra det bästa utifrån mina egna förutsättningar. När dessa känslor kommer så är det något som behöver komma ut, så istället för att trycka ner det väljer jag nu att säga till mig själv "det är okej, gråt ut, skrik så högt du kan, slit en bok i småbitar om det behövs". För jag vet att det blir bättre.

Är det något jag vill att alla med psykisk ohälsa ska veta så är det just detta: DET.ÄR.OKEJ.

Avslutar detta inlägg med två utav mina favoritcitat, båda från Rise Against:
 

Hur du vet att du arbetar i förskolan

Jag har arbetat på förskola i snart ett år, och det märks tydliga förändringar i min personlighet och mitt beteende. Min omgivning påpekar det gärna, så jag ska göra det själv också tänkte jag. Varsågoda
 
En lista för er som jobbar i förskola:

•När sambon slår i skallen skrattar du inte, du säger "oj, bonk" och kommer på dig själv att klappa honom lite på huvudet.•


•Du känner dig ensam när du äter mat utan någon som kladdar mat på bordet, någon som gråter varannan minut, tre kokta morötter i knät och någon som snarkar med ansiktet två centimeter ifrån tallriken.•

•När du kommer hem upptäcker du att kläderna har cirka en miljard olika fläckar, och det stör dig inte ens att det är en salig blandning utav mat, snor, dregel och saker du inte har en aning om.•

•Du är the multitasker-master; byta blöja, snyta en näsa, sjunga sång, hålla koll på någon som "tvättar händerna" (dvs tar en dusch i handfatet) och samtidigt fundera på vad du ska göra efter jobbet? No problem.•

•När någon halkar ute på de isiga gatorna säger du "oj, upp igen vännen" automatiskt. Jag sa det till en okänd man. Oh yes I did.•

•Du vet verkligen om ett barn har "ovanligt bajs" en dag, för du vet exakt hur det vanligen ser ut. Stenkoll.•

•När ett barn börjar gå på pottan tycker du att det är helt fantastiskt och att den förtjänar Nobelpriset.•

 

•Du är van att hämta ny mat vid lunchen efter din fått en gigantisk snorlobba över sig.•

•Omärkta kläder ger dig ett behov av att kalla in Sherlock Holmes.•

 

•Du har haft feberinfluensa, maginfluensa, löss...det senaste året•

•Några av dina vanliga google-sökningar är: "roligt pyssel för små barn", "hur vet man om det är ögonflammation" och texter till barnlåtar du inte minns namnet på•

•Nio utav tio sånger du går runt och nynnar på är barnsånger. Äsch, vem försöker jag lura? Tio utav tio sånger är barnsånger.•

•Du börjar tycka att vissa barnlåtar (t.ex. Babblarna) faktiskt är rätt bra. Antagligen då du intalat dig själv det för att inte bli tokig av att höra dem 10 gånger om dagen varje dag.•
Bildresultat för babblarna gif

•Meningar likt "man får inte slå kompisarna med spaden" och "ska du provkissa iallafall?" förekommer dagligen.•

•Ibland, när du är hemma och börjar bli rastlös, får du en plötslig längtan efter att läsa om Alfons och Pippi, eller kladda färg på kottar och pinnar.•

•Trots att många utav dessa listade saker kan få många människor att rynka på näsan, så ger de dig ett leende på läpparna.•

 


Att arbeta på förskola är faktiskt underbart. Ja det är jobbigt ibland, och ja vissa dagar vill jag bara gå och lägga mig, men jag är alltid glad att gå dit. Varje dag blir jag överöst med kramar, barn som vill hålla i handen eller sitta i knät, och får känna mig uppskattad. Hur många utav er blir bemött så på arbetet?


Någon som jobbar inom förskola och känner igen sig? Eller vill tillägga något?👶

tionde mars och nu är jag less

[VARNING FÖR ETT JÄKLIGT GNÄLLIGT INLÄGG]

Jag är sjuk, igen.
Fick i torsdags gå hem från jobbet vid lunchtid då jag var så pass sjuk att jag inte kunde jobba resten utav dagen. Genomförkyld, feber, hosta, ont i hela kroppen...det är skoj. Väldigt skoj.

Jag är en väldigt positiv person, ni som läst bloggen ett tag vet att utan min positivitet så hade jag inte haft något liv idag. Och jag har fasen hållt mig positiv trots att jag under årets knappt tre första månader hunnit med feberinfluensa, operation av halsmandlarna, 3 veckors sjukskrivning pga infektion med feber efter operationen, vinterkräksjukan med 40-41°C feber, några dagar på hjärtintensiven pga hjärtmuskelinflammation till följd utav vinterkräksjukan, ca 2½ veckas sjukskrivning därefter, och nu feberinfluensa igen.

Jag var för fasen inte ens bitter när jag fick kissa i en jäkla vuxenpotta, när jag blev nålstucken i fötterna 6 gånger på en dag, när det tog 1,5 vecka för mig att kunna äta normalt igen, eller ens över det faktum att jag lades in på sjukhus trots att jag har panikartad sjukhusskräck. Jag var inte bitter. Jag var fortfarande glad och positiv, skojade med vårdpersonalen, skrattade med min familj, tjoade "wiiie" när de körde mig i rullstolen, hälsade inplastade sköterskor "välkomna till E.T's katanrän" och var tacksam över att bli så väl omhändertagen. Men jag har varit någorlunda frisk kanske 2-2½ veckor sammanlagt sedan årsskiftet och nu börjar jag ärligt talat få slut på positiva tankar. Jag har legat i hög feber genomsnittligen varannan vecka de senaste 2 åren, jag hinner inte bli frisk förrän jag blir sjuk igen.

Allt detta fysiska ska jag behöva kämpa med, samtidigt som jag dagligen slåss mot det psykiska. Jag har gått igenom traumabehandling helt på egen hand (min psykolog förklarade att det var det jag gjort, jag visste bara att jag kämpat arslet av mig), vägrat medicinera för varken panikångest, GAD, Bipolär, sömnsvårigheter eller ADHD (alla mediciner har gjort mig fysiskt sjuk så jag har valt att avstå helt), blivit helt nykter och kämpat med abstinensen, varit tvungen att hitta olika sätt att hantera min ångest och faktiskt hittat många nya sätt, gjort en lista på saker från förr som jag ännu inte kommit över och steg för steg börjat bearbeta dem. Jag har äntligen börjat bygga upp mig själv igen, enda från den krossade grunden, och det är ett heltidsjobb. Men jag gör det.

Att ständigt vara sjuk börjar ta alla mina krafter. Jag har börjat känna hur jag blir mer och mer frustrerad, och blir då arg för allt och ingenting. Hela min kropp och själ är rastlös, vilket leder till att jag blir ännu mer lättirriterad. Jag blir tröttare och tröttare, vilket gör att jag inte riktigt vill umgås med vänner då jag ärligt talat inte riktigt orkar. Att vara fysiskt svag så mycket och så ofta gör att jag känner mig instängd, vilket sakta men säkert börjar göra mig mer deprimerad. Vissa dagar har jag känt att jag bara vill skita i allt, att det räcker, jag står inte ut längre. 

Men jag har ju kommit så långt. Jag har överkommit så många hinder, slagits mot så många hjärnspöken, gjort fina flätor utav knutarna i mitt trassliga huvud. Jag vill inte ge upp, inte när jag kommit så jäkla långt.

Jag har för första gången i mitt liv ett liv jag faktiskt vill leva, jag har flera gånger under vintern kommit på mig själv att känna mig fri och genuint glad. Dessutom har jag ett arbete som jag verkligen älskar, där jag uppskattas utav såväl kollegor som barnen. Jag vill inte behöva vara hemma från arbetet hela tiden bara för att jag är sjuk, och det skapar en oerhörd frustration att inte kunna vara på jobbet fem dagar i veckan som jag vill. Jag vill så gärna fortsätta leva mitt liv, på riktigt leva.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta röriga inlägg, jag tror att jag bara behövde få det ur mig, kräkas ut lite frustration på en plats där ingen är tvungen att höra på mitt gnäll. När jag började skriva var jag i "ge-upp-stadiet", men på något sätt kom jag fram till att jag inte alls vill ge upp. Kanske behövde jag bara skriva detta för att påminna mig själv om det. Jag vet inte. Jag är bara så trött.


Några gosiga (och suddiga) instagrambilder från de senaste dagarna. Helt orelevanta till inlägget, men de gör mig glad
 

Jag älskar dig, men jag vill inte träffa dig

Jag älskar att ha människor runt omkring mig, jag är väldigt social och trivs med andra, men jag måste även få tid till att vara helt ensam. Jag behöver väldigt mycket egentid, varje dag. Jag måste få vara ifred för att kunna uppskatta sällskap. Men jag vet att många kan ha svårt att acceptera det.

Jag har alltid varit en "teamworker", jag fungerar utmärkt i grupp och har väldigt lätt för att samspela med andra människor. Jag tycker att det är härligt att ha andra runt mig, att kunna diskutera och argumentera med någon är som en intellektuell orgasm och något jag värderar väldigt högt. Att umgås med vänner och familj är livsviktigt för mig, men det är lika viktigt att kunna säga "nej, jag vill inte umgås just nu" -vilket är svårare än det låter. Jag vill såå gärna vara andra till lags, så när någon frågar "ska vi ses idag?" vill jag direkt säga ja, även om jag behöver säga nej. Många kan även ha svårt att förstå varför man inte vill umgås. Många gånger har jag fått frågan "men om du inte ska göra någonting, varför vill du då inte träffas? Har jag gjort något?"

 

" Ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand "

Det handlar inte om att det hänt något, och jag är inte heller arg eller ledsen på dig. Jag älskar dig, men jag vill inte träffa dig. Det är ingenting personligt, även om de flesta till en början tar det så. Jag behöver vara ifred ganska ofta. Ibland tittar jag bara på serie, ibland kör jag en skönhetsdag med fotbad, ansiktsmasker och hela köret, ibland målar eller skriver jag, ibland går jag ut på promenader, och ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand. Det ger mig tid att tänka, vila, andas.

För mig är det väldigt krävande att vara runt andra människor, det tar extremt mycket energi. Jag vill finnas där och lyssna på problem, jag vill skratta tills tårarna sprutar, jag vill ta en fika på stan och bara prata, jag vill träffas -men det suger musten ur mig. När jag umgåtts med någon i 2-3 timmar så är jag helt färdig, jag vill bara hem och sova. Jag älskar mitt jobb och trivs så himla bra, men jag vill helst inte umgås med någon efteråt. Det är psykiskt utmattande att umgås med andra. Då vill jag bara få åka hem, lägga mig på soffan och stänga av hjärnan en stund.
[Bildkälla]
 

" Utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus "

Felix har ibland haft svårt att förstå varför jag velat vara ensam, och förra året när jag bodde hos min syster nästan konstant under några månader tyckte han först att det var jättejobbigt. Jag var ju sjukskriven under den tiden, och var psykiskt sett på en väldigt mörk plats, kämpade dagligen mot begäret att självskada eller till och med ta mitt liv. Jag stängde av min telefon större delen utav dagarna, informerade mina närstående att jag inte kommer att svara, jag behövde ta bort all stress. Då ville han såklart få finnas där, och jag märkte att han hade svårt att acceptera att jag åkte iväg. Så en kväll i telefon förklarade jag och sa; "Jag vet att du tror att du har gjort något fel, men det har inte med dig att göra alls, du är underbar och hjälper mig såå mycket. Jag längtar efter dig varje dag. Men jag behöver vara själv med mina tankar på en plats där jag kan andas utan att drunkna, det hjälper mig att bearbeta saker och hitta nya sätt att hantera min ångest. Att vara ensam är renande för mig. Du vet att jag älskar dig mest av allt, och jag kommer hem snart igen. Jag vill bara komma hem lite starkare". Det hjälpte honom att acceptera och förstå att ensamtid är något jag behöver för att kunna klara av min vardag. Varje kväll pratade vi i telefon, och våran relation blev så mycket starkare under den tiden.

Ibland tar Felix bilen och åker en sväng, eller åker hem till vänner/familj några timmar, för att låta mig vara helt ensam. När jag ber honom att åka en stund, så gör han det, för att ge mig lite tid ifred. Han vet att jag verkligen behöver den tiden. Det är inte många som har förståelsen för detta behov, men jag är så väldigt tacksam att jag har en sambo som förstår och accepterar mig. Våran relation hade aldrig fungerat såhär länge om jag inte fick min egentid.

Det handlar inte om att jag ogillar någon, och det handlar inte om att jag är svag. För jag är en stark person, jag är jävligt stark faktiskt. Men utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus. Vissa behöver behandling, vissa behöver medicin, vissa behöver närhet -jag behöver vara ifred. 


Är ni som jag, eller är detta helt galet för er?

ni ville bara äga

Redan som barn
Hörde hon dom säga till varandra
"Flickor är skapta
För att behaga andra"

Hon blir tonåring snart
Med allt som inte bör höra till
Killar rör hennes kropp
Fastän hon säger att hon inte vill

I korridoren på skolan
Skriks slampa och hora
Någon klämmer på bröstet
"Fan va de blivit stora"

Hon vill inte visa
Hur jävla ont det gör
Så hon går snabbt därifrån
Tänker "hoppas att jag dör"

 
Hon träffar en kille
Han är rätt underbar
Kallar henne fina ord
Verkar ta henne på allvar

De kollar på film
Kysser varann
Plötsligt känner hon på kroppen
En trevande hand

"Jag vill inte,
Jag tar sex som något stort"
Men han trycker hennes hand mot sitt skrev
Skriker "men titta vad fan du har gjort?"

Hans snälla blick
Är inte sig lik
Hon ber honom akta
Börjar drabbas av panik

Hon försöker dra sig ur
Hans stenhårda grepp
"Men jag ska gå nu,
Släpp mig, SLÄPP"


Hans knän är som knivar
In i hennes lår
Han sätter sina händer
Där hon sagt att han inte får

Hjärtat bankar
Helvete vad det slår
När hon hör hur det knakar till
I byxornas resår

Hon får ingen luft
Tiden tycks stå still
När han ler lite snett
"Jag vet att du vill"

Men hon vill inte alls
Hon vill bara bort
Han är starkare än henne
"Sluta, snälla stopp"

Men hon får ett rus av adrenalin
Och på något sätt
Lyckas hon äntligen knäa
Han som tror sig ha rätt

 
Han flyttar sig åt sidan
Muttrar och svär
"Vad fan är problemet
Du ville ju det här"

Men hon rusar därifrån
Så snabbt benen kan springa
Vill berätta för någon
Men vem kan hon ringa?

Det var ju hennes fel
Att han ville äga hennes kropp
Det räcker inte att säga
Nej, sluta, stopp

Alla kläder hamnar i påsar
"Dem ska jag slänga"
Hon ägnar flera år
Åt att allting förtränga


Efter några år
Går hon ut och dansar med vänner
Men i dansen smyger folk
Folk hon inte känner

Händer som trevar
Under mörkrets beskydd
Vakterna ser
"Nu är jag trygg"

Men vakterna ler åt de män
Som tar sig friheter de inte får
Bryr sig inte om händer i tröjor
I byxor, i hår
När hon sliter sig loss
Säger männen "spela inte svår"

Varje gång hon vill gå ut
Är det alltid samma visa
Män som inte ger sig
Som är så jävla envisa

Hon visar sin ring
Säger att inget intresse finns, fortsätt leta
Men de bryr sig inte, viskar till henne 
"Han behöver inget veta"

Varje vän som hon har
Har historier om detsamma
De måste ständigt gå runt
Och vara vaksamma


Alla män gör mig inte illa
Jag är väl inte dum
Men jag vet inte vilka som är snälla
När jag kliver in i ett rum

För män jag har litat på
Har slitit mig itu
Så hur fan vet jag
Att nästa man inte är du?

I huvudet på ett barn


För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok.  Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.

Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.

Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.



När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".



" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "


Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?

Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?


Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?

Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.

Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!

e.y.e


Rikedom och kändisskap
Står högre än levande ting
Och det är viktigare med uppkoppling
Än allting runtomkring

Men när jag stänger ögonen
Ser jag hela världen klar
Med händerna för öronen
Hör jag tydligt alla svar;

Världen den blir mörkare
För varje dag som går
Det största vi kan finna här
Är någon som förstår

h a v e t


Ingen visste vad hon hette
Men alla visste vad hon var
Den som gjorde starkast intryck
Men alltid blivit lämnad kvar

Och hon kallades för havet
Omöjlig att tämja, så vild och fri
Simpel för ett öga
Men komplicerad inuti

 
Trots alla slag och spott och hat
Gick hon med ryggen rak, vårt hav
Försökte nog passa in någonstans
Följa regler, normer, krav

Vi såg aldrig att hon var speciell
Skapad för en värld större än vår
Så istället för att uppskattas
Kallades hon konstig och svår


Vi gjorde allt vi kunde
För att tämja denna karaktär
Men när foten sattes utanför vår fyrkant
Sa vi att hon var till besvär

Hon blev aldrig en del av oss
Vi gav henne aldrig någon chans
Vi försökte bryta ned henne
Få havet ur balans


Och vi lyckades, gång på gång
Att hennes gnista ha ihjäl
Men hon reste sig ur askan
Återuppbyggde sin själ

Havet var en egen sort
Hon var nog alltid fri
Hon var nog alltid bättre
Men det såg aldrig vi

 
Starkare än oss alla
Ser jag henne klar
För med alla sina krafter
Förlät hon oss för dem vi var

 

. o n e . y e a r .

Den första januari tvåtusenarton. Den stoltaste dagen i mitt liv.


Förra nyårsdagen (1/1-2017) vaknade jag med ett sprängande huvud, en snurrande värld och spenderade flera timmar hängandes i toalettstolen. Jag tog min telefon för att se bilden jag och Felix tagit vid 12-slaget, och möttes av äckelkänslor och skam. För bredvid Felix stod inte jag, inte den jag egentligen är. Där stod en stupfull, vilsen, söndertrasad tjej som inte kunde le utan alkohol i blodet. Där och då bestämde jag mig; Nu är det nog, på riktigt. 



Första gången jag blev kallad missbrukare var jag 15 år. Jag har haft alkoholproblem sedan jag första gången kände hur den bedövade min ångest, men det var när jag var 14 år som problemen blev uppenbara. Jag var onykter i skolan flera gånger. Som 15-åring hade jag kontakter på socialen, och de visste om problemen. Den ena, mannen, såg mig rakt i ögonen och frågade "hur länge har du missbrukat alkohol, Isabelle?" Jag ryckte till. "Missbrukat alkohol? Jag är 15 år" svarade jag. Han släppte inte min blick. "Ja, du är 15 år, men det var inte frågan. Hur länge har du varit alkoholmissbrukare?" Hans ord gjorde mig upprörd, så jävla upprörd. Alkoholmissbrukare? En alkis? Det var ju gubbarna som satt på bänkarna i stadsparken och skrek sluddrande ord när man gick förbi. Jag var inte som dem. Jag var ingen jävla alkis.

2015 blev det riktigt illa. Jag drack alkohol varje dag. Att jag fyllde 20 år och alltså kom in på systemet underlättade missbruket. Jag och mina två bästa vänner mådde alla tre extremt dåligt, så vi söp tillsammans. Dagsfylla, kallade vi det skämtsamt. Vi drack jämt. När jag var ensam drack jag lika mycket ändå. Jag satte på hög musik och dansade med en flaska i handen. Det enda jag brydde mig om var att vara smärtfri, och alkoholen bedövade allt. Jag brydde mig inte om någon såg, jag brydde mig inte riktigt om vad någon annan tyckte. Att alkoholen även stal min personlighet, det brydde jag mig inte heller om.

"Ett härligt medvetande" var något jag ibland kallade det när jag varit blackout-full


Jag började bli väldigt sliten, men det var inte förrän jag var utan alkohol i 2 dagar som jag insåg att den där socialarbetaren hade haft rätt när jag var tonåring. Jag var en alkoholist. Min kropp darrade, jag kräktes och mådde illa, hade spränghuvudvärk, ont i varenda muskel i kroppen, och jag hatade hela världen. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag bokade in ett akutmöte med min psykolog och berättade. Han hjälpte mig att få kontakt med alkoholmottagningen, som gav mig medicin mot suget och en kontakt att prata med. Det hjälpte. I några veckor. Sedan slutade jag svara när dom ringde, jag kastade medicinen, och gick till systemet. Festade bort problemen. Drack bort all smärta, tillsammans med all glädje, allt liv och allt jag var. Jag backade tryggt tillbaka in i förnekelsens enkelhet. Jag har inga alkoholproblem. Jag behöver inte alkoholen. Jag gillar bara att festa. Jag.är.inte.alkoholist.


" Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen "

Men förnekelse är svårt att hålla fast vid när någon ser dig i ögonen och säger sanningen.
Jag satt och osade vodka hos min psykolog och pratade lättsamt om hur "jäkla gött" det är att festa, hur roligt det är, hur enkelt allt är, hur ångest inte existerar. "Såklart det är härligt" sa han, "du lever ju inte i verkligheten". Jag tittade förvånat på honom. "Vad menar du?" frågade jag. "Jag lever visst i verkligheten, den är bara bättre såhär". Han lutade sig fram och spände blicken i mig. "Du har extrem panikångest men har aldrig kunnat medicineras, och nu har du hittat din mirakelmedicin, något som får dig glömma all ångest ett tag. Men problemen försvinner inte. De finns kvar, läggs på hög, byggs till gigantiska berg och dödliga laviner, och alkoholen tar aldrig bort dem. Den gör dig blind, så du inte ser berget, men det betyder inte att du aldrig kommer överrumplas utav en lavin igen. Du kan dricka, dämpa din ångest, men snart kommer du inse att alkohol inte är någon mirakelmedicin, utan ett gift. Du kommer få börja om, gå igenom alla ångestattacker, men denna gång med abstinens. Så självklart är det härligt nu. Det är lugnet före den verkliga stormen. Du är en alkoholist som stillar ditt begär, och DET är verkligheten". Det var som tusen slag i ansiktet på samma gång. Men det var exakt vad jag behövde för att vakna till. Jag drack ett par månader till, för att dämpa självhatet jag kände över att inte kunna stå emot suget. Stannade kvar i den onda cirkeln ett tag till.




Alkoholister är inte bara medelåldersmän som sitter på parkbänkar och gör andra illa till mods. Missburkare står inte alltid ut från mängden. Faktum är att det många gånger inte syns, speciellt när det gäller yngre personer. Mina vänner festade också mycket, under alla mina tonår. Skillnaden var att jag inte alltid ville dricka, men jag kunde inte stå emot, och när jag drack kunde jag inte sluta. Skillnaden var att när festen var slut så hade de en normal vecka i skolan, medan jag hade gömd alkohol i väskor och jackfickor. Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen.


I måndags vaknade jag och det första jag kunde tänka var "jag har varit nykter ett helt år idag". Det var det första jag sa till Felix när han vaknade. Jag hade aldrig varit stolt över mig själv, men i måndags var jag så stolt att jag grät. Jag ringde min psykolog och talade in ett röstmeddelande "jag ville bara berätta att idag har jag varit nykter ett helt år". Jag har aldrig känt mig så stark. Det har varit ett helvetes år, jag har kämpat arslet av mig, velat ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Jag kommer få kämpa med detta hela livet. Men jag klarade det. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.

Såhär glad känner jag mig; som en naken mini-Bella i en mini-balja som skvätter vatten på alla runtom 

När man lider utav kronisk osäkerhet -hur vet man att man är älskad?




Jag har alltid varit en osäker person. Inte så att det egentligen märks utåt sett; jag är social och framåt, en självständig person, kan ta ansvar, har bra initiativförmåga, kan ofta hålla mig lugn om något händer, och är helt okej intelligent. Men på insidan har jag alltid varit ett enda kaos. Alltid vilsen. Alltid ingenting.

" Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger "

Så länge jag kan minnas har jag velat vara andra människor till lags. Jag vill aldrig att någon ska bli ledsen, och detta begär är så pass stort att jag många gånger förstört för mig själv för att inte verka bättre än andra. Samtidigt är jag extremt rak och ärlig, till den grad att när mina vänner ber mig om råd frågar jag alltid "vill du att jag ska vara helt rak eller ska jag linda in det?". Dessa två saker krockar i mig, då jag aldrig vill riskera att trampa någon på tårna men har väldigt svårt att bara hålla käft. Jag tror att det är mycket är på grund utav detta som jag är så osäker; jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Detta har såklart rubbat min självkänsla, en hel del. Att jag dessutom alltid blev kallad elaka saker i skolan och utav ex, det har ju bara förvärrat allt. Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger. Jag blir nervös när någon ger mig en komplimang, vad det än gäller. Det gör mig obekväm, för jag vill inte tro att personen som säger den är en lögnare, men jag kan bara inte tro något bra om mig själv. Detta gör ju också att när någon säger "jag älskar dig" så slår alarmklockorna igång inuti mig; stora, blinkande bokstäver: L Ö G N A R E . Det går automatiskt, och jag får slåss mot de upprörda känslorna. Jag hör själv hur sjukt det låter, men det är den smärtfyllda sanningen.

" Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt "

5 år. Så lång tid tog det för mig att lita på Felix. Jag har aldrig direkt trott att han ska vara otrogen eller behandla mig illa, för sådan har han aldrig varit. Men jag trodde inte han brydde sig om mig, jag vägrade tro det. Jag trodde att om jag blev bekväm så skulle jag få ångra det. Som att jag skulle "jinxa" våran relation om jag litade på honom. Jag trodde att om jag berättade mina mörkaste tankar och känslor, så skulle han i hemlighet tänka att jag var sinnessjuk och jobbig. Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt.

Jag har kämpat med detta varje dag under mitt liv, precis exakt varje dag. Och äntligen kommer belöningen: Jag vet att jag är älskad. Inte bara för att han säger det, för ord är ingenting om man inte ger dem en betydelse. Men därför att han visar mig det, hela tiden.


När det är min tur att diska, och jag haft riktig ångest, skickat ett sms med "jag har hemsk ångest idag, så jag kanske är på dåligt humör ikväll, det har inget med dig att göra, så du vet" och släpat mig hem från jobbet. Hemma möts jag utav en tom diskho och en glänsande diskbänk. Då känner jag mig älskad.

• När jag haft några jobbiga dagar och får ett meddelande "glöm aldrig att du är bäst, och jag älskar dig mest av allt i hela världen, är lycklig med dig, ha en bra dag puss". Då känner jag mig älskad.

• När han tittar på mig och ler. Då känner jag mig älskad.

• När han, som är tokig i kinder maxi och aldrig vill dela med sig utav den, ger mig halva. Då känner jag mig älskad.

• När det har hänt mig någonting bra och jag skyndar mig hem för att berätta för honom, och han säger "du är så duktig, jag är så stolt över dig". Då känner jag mig älskad.

• När jag gråter och försöker knuffa bort honom, ber honom att lämna mig, och han fortsätter att tyst hålla om mig tills jag sjunker ihop i hans famn. Då känner jag mig älskad.

• När han har haft en tuff dag på jobbet och frågar om vi inte bara kan sätta oss i soffan och hålla om varandra en stund, för att det får honom att må bättre. Då känner jag mig älskad.

• När vi går på någonstans ute och han tar min hand. Då känner jag min älskad.

• När han vet att jag behöver skratta, så han gör allt han kan för att få mig att skrika av skratt. Då känner jag mig älskad.

• När han har stannat kvar varje dag i över 7 års tid, förlovat sig med mig, skaffat katter med mig, pratar om en livslång framtid med mig, ständigt visar att han vill vara i mitt liv, känner jag mig inte bara älskad, jag vet att jag är det.


När vi försöker ta en gosig bild och han får mig att börja skratta så jag ser helt sned ut, då känner jag mig älskad


Det är så befriande och fantastiskt att kunna säga högt att jag VET att jag är älskad. Jag vet att jag har någonting som är värt att kämpa för, till och med värt att dö för. Om sanningen ska fram så är det den mest helande känsla jag någonsin har känt. Jag tillåter mig själv att känna mig älskad. Det är okej att alla inte tycker jag är tillräcklig, det är okej att alla inte vill vara i mitt liv, för världens bästa människa vill vara med bara mig. Det är allt jag behöver veta.


Nattliga ålderstankar

VARNING Detta inlägg innehåller meningslöst babbel skrivet av en övertrött Isabelle och bör ej läsas utav personer som torkar sig bakifrån och fram(vem tUsAaAAan gör det? Sluta genast!) All makt åt Tengil, vår befriare.
 
 
Tjugotvå är en jävligt konstig ålder. Ni kan förneka det bäst ni vill, men vi vet alla att det är sanningen. Faktum är att alla åldrar mellan 21-30 är konstiga. De klämda åldrarna. Åldrarna då alla är antingen förvuxna tonåringar eller förtidspensionärer. Det finns ett litet mellanting, men ytterst få lyckas hamna där. Och om någon väl hamnar i det magnifika mellanrummet svämmar sociala medier över utav deras "fullkomligt i fas"-liv, och så sitter vi alla och smyghatar dem likt internettroll med tystnadsplikt. Vi är glada för deras skull, vi unnar dem allt gott, men avundsjukans gröna monster sitter och flåsar oss i nacken, det kan vi inte förneka.


Tjugotvå år. De flesta i denna ålder glömmer bort att de är vuxna. Jag glömmer ofta bort att jag är vuxen. Som när jag och Felix skulle boka resa till NYC och hotellet vi förälskat oss i hade 21-årsgräns på att boka rum. "Fyfan vad tråkigt, jag gillade verkligen det hotellet, varför måste man va 21 jäkla år för? Räcker det inte med 19?" suckade jag besviket. Felix skrattade åt mig och påminde mig om att jag faktiskt var 21 år. Oops, när tusan hände det? Eller som när jag är sjuk, då glömmer jag bort att jag är vuxen. Då vill jag direkt flytta hem till mamma och bli omhändertagen. Jävlar vad man borde tagit vara på det slappa livet som hemmaboende tonåring, muttrar jag alltid för mig själv när tempen visar 39°C och jag inte ätit mat på 2 dagar. Eller som nu i juletider då jag och Felix tänkte försöka roffa åt oss lite vuxenpoäng genom att skicka ut julkort. "God jul önskar Bella & Felix" med någon fin bild, tänkte han. Så tänkte inte jag. Istället satt jag och gråtskrattade med min sjukligt kväsiga röst medan jag klippte och klistrade på datan för att klippa ut våra och katternas huvud för att skapa egna graciösa julkort. Jag är fortfarande förvånad över att de är utskrivna, påskrivna och lagda i brevlådor, jag trodde inte att han skulle gå med på det. Det är alltid så trevligt att bli överraskad över att ens sambo också kan vara en fnissig 4-åring. Mina vänner glömmer nog också av sig lite ibland, att de är vuxna alltså. Typ som när jag var hos Caroline och jag använde ordet "kollega", och hon utbrister "sa du precis kollega? Gud vad vuxen du är!". Jag tittade på henne där hon satt och ammade sin 2 månader gamla son, och påminde henne skrattade om att det var hennes föräldraledighet diskussionen handlade om, så hennes vuxenpoäng ligger nog högre än mina. Faktiskt.


Men om vi ska gå tillbaka till "inget mellanting" igen då (vad är välplanerad, icke-spontant skriven text under vettig tid på dygnet? Vem fasen vet). Tänk tillbaka på alla konversationer ni haft detta år, vilken blandad jäkla kaos-kompott va? Det är liksom a l l t ; graviditeter och barn, boränta och lån, skratta åt kiss och bajs-skämt, välkommen på bröllop, i helgen låg hon med den, sova före 20:30 en lördag, funderar på att renovera, etc. De senaste 2 veckorna har jag yttrat dessa meningar:
"Vi har funderingar kring lånekostnader"
"Det är klart att man har barnlängtan, men jag vill känna mig stabil i ekonomi och livet innan, och min sambo likaså"
"Läckage är ett jävligt äckligt ord faktiskt, kanske det fulaste ordet som finns" (Följt utav 10 minuters övertrött skratt i telefon med Anna)
"Jag måste se över ekonomin lite"
"Du är en sån jävla stjärtapa ibland, vet du det?! En, en...ett arsle!!" (Där var jag mycket arg och då förvandlas jag ibland till en 6-årig sandlådegangster)

Det är som sagt en blandad jävla kaos-kompott, och visar hur skev denna ålder är. Jag kör snabba svängar mellan förtidspensionär och förvuxen tonåring, så snabba att jag knappt hinner med själv. Ibland vill jag verkligen få ett riktigt "jag är 15 år och ingen förstår mig hela världen är dumma i huvudet"-utbrott, två minuter senare sitter jag och beklagar mig över att Oldsberg blivit kickad ur Bingolotto och att söndagsbingot nu är förstört.

Jag var i affären för ett tag sedan, och där var även en grupp tonårstjejer (högstadieålder) som högt och tydligt pratade om sex. "AssÅÅÅ jag vet typ inte om jag typ borde ligga med han igen, de va ju najs men typ inte svinnajs assÅÅÅ, vad tycker ni?" frågade den ena tjejen och slängde med frisyren. De stod mitt i vägen och gjorde sig inget besvär att akta sig när folk försökte gå förbi. "Jävla ungar" tänkte jag buttert och genom en rysning gjorde sig den lilla åldersnoja jag har påmind. Jävla ungar??? Vad kommer näst; Hota med handväskan? Rullator? Muttra över att PÅ MIN TID var minsann allt bättre? 
 
Jag måste ändå, väldigt motvilligt, erkänna att jag blev lite nostalgisk till att vara 15 år och inte riktigt veta vem man är, för när man är 22...DÅ ÄR DET VÄRRE. Folk förväntar sig liksom att du ska ha en livsplan nu, du ska vara färdig, du ska vara stabil, du ska ha koll, du ska veta vad ammortering är, du ska ha "life all figured out". Men hur tusan ska man lista ut livet är man är fast i de klämda åren? Kan man inte få spola framåt, bara lite grann? Ta en tjuvkik på vad framtiden erbjuder? Se om man kommer bli klokare med åren eller bli en omvänd Benjamin Button (dvs en bebis i en gammal kropp), för ibland undrar jag om man blir det. (SÄTT PÅ ER ARMPUFFARNA FÖR HÄR KOMMER EN "SO DEEP I'M DROWNING" TANKE:) Ibland tror jag att hjärnan är som en fullpackad hårddisk som börjar bli uppäten utav virus, och till slut crashar man och behövar en ny, och så börjar man om igen. Vi är kroniskt vilse, för vi hinner inte bygga upp oss själva innan vi tvingas börja om igen.
 
Nej nu jävlar ska jag dricka vatten och sedan sova. Ni får ursäkta mitt förvirrande babbel, jag har en tendens att bete mig som en onykter pubertetsplutt när jag drabbas utav det nattligt oundvikliga stadiet kallat "övertrötthet". Sov gott mina vänner. Imorgon är det snart jul. Typ.
 
Här hade jag då inga åldertankar, här var jag asball



De 10 bästa julkalendrarna som sänts

 
 
[10] Gumman som blev liten som en tesked (1967)
Jag såg ju inte denna när den gick, i och med att jag är född 28 år efter den först sändes så blir det ju svårt haha. Men jag såg den mycket som barn och älskade den! Tyckte det var så roligt att hon sa "Göta Petter" kommer jag ihåg. Vill ha en teskedsgumman-version av Anders Bagge och ha med i fickan så man kan ta fram när man är ledsen, hahaha!


[9] Selmas Saga (2016)
Bildresultat för selmas saga
På nionde plats har vi den senaste julkalendern om Sagas härliga äventyr. Jag har inte sett så många julkalendrar de senaste åren (den där vidriga "Allrams Höjdarpaket" förstörde allt, ryser bara jag tänker på den) men förra året tyckte jag att den verkade så jäkla bra så jag var tvungen. Och jäklar vad bra den var! Precis som en julkalender ska vara, kände mig som ett barn igen!


[8] Kaspar I Nudådalen (2001)
När denna sändes var jag 6 år och alltså lagom gammal för att börja älska julkalendrar (typ, haha) och det gjorde jag verkligen. Dessutom var dataspelet sååå roligt! Spelade det många gånger som barn.


[7] Sunes Jul (1991)
Vad finns det inte att älska? Hela familjen är ju underbar, framförallt pappa Rudolf såklart. Han är en utav de bästa karaktärerna i svensk tv, så jäkla bra.


[6] Julens Hjältar (1999)
Levande julgransprydnader som försöker hitta hem igen, bara det gör en ju helt kär. Jag gillade verkligen denna julkalender, men om det var något som verkligen vann mitt hjärta så var det dataspelet. Har letat efter mitt spel i säkert 10 år nu, men det är spårlöst försvunnet. Om någon har ett hemma så säg till! Ser ut såhär:


[5] Pelle Svanslös (1997)
Världens snällaste katt Pelle som är hopplöst förälskad i Maja Gräddnos men får ständiga bekymmer med elake Måns och hans följeslagare Bill & Bull. Jag undrar hur många gånger jag såg dessa avsnitt som barn, 20? 30? En miljard?


[4] Mysteriet på Greveholm - Grevens Återkomst (2012)
Relaterad bild
Att jag älskar julkalendern från 2012 beror nog till 90% på att det är en uppföljare till den magiska från 1996 och har med både mina favoriter Jean och Staffan, men även hela familjen Olsson får vara med på ett hörn eller två. Överhuvudtaget så tycker jag att den är sååå bra! Såg den senast för några dagar sedan, haha!


[3] Trolltider (1979)
"Sol på säd, sol ger liv, knåda, knåda" Ååh denna underbara fantastiska julkalender kom 16 år innan min födsel men är och förblir en av de bästa som någonsin visats i svensk tv. Får såna myskänslor bara jag tänker på den!


[2] Dieselråttor och Sjömansmöss (2002)Bildresultat för dieselråttor och sjömansmöss
Jag kan se på den hur många gånger som helst, jag slutar aldrig älska den. Vill också vara en liten dieselråtta och få leva med Mäster Estragon och Trassel med Trunken -och såklart göra middagsbön med Lucky Closette; "Vi bedjar om skitiga barn vid vårt bord, och massor av äckligt i maten. Så lätt det är att vara nöjd här ombord, och aldrig diskar vi faten. Äckelpotta, äckelpotta, öh *klick med tungan* *pruttljud*". Sa den vid varje måltid som barn, och gör fortfarande ibland haha!


Och vinnaren äääär
[1] Mysteriet på Greveholm (1996)

Den absolut bästa någonsin, the one and only GREVEHOOOOLM (om man inte räknar med uppföljaren då hehe). Jag kan nog ärligt talat varenda replik i varenda avsnitt, när jag är på dåligt humör letar jag upp en scen jag gillar och ser om och om (skrattar lite mycket varje gång). Som barn hade jag och min storasyster Nathalie två bästa kompisar som också var systrar, som vi umgicks med hela tiden, och vi fyra kunde verkligen sträckglo denna julkalender dag efter dag. Än idag brukar jag och Natta dra igång Greveholm och säga alla repliker tillsammans med skådespelarna hahaha. Undrar varför ingen annan vill se detta med oss... Haha nemen verkligen, obesegrad favorit år efter år♥♥♥


Vilken julkalender har varit eran favorit under årens gång? 

Kärlek är

När jag var yngre trodde jag att kärlek var att alltid vara lycklig, alltid tycka likadant, alltid göra som den andra ville, alltid ha roligt, dyra middagar och buketter av rosor.. ja, jag trodde med andra ord att kärlek var som i en romantisk komedi. Men verkligheten är inte sån, vi har inga manus att följa, och det finns inget säkert "happily ever after" -och det tycker jag är bra. Jag gillar trygghet, men jag älskar att inte veta vad som ska hända. Men vad är då kärlek?


Kärlek är att ha olika åsikter och låta dem skapa intressanta diskussioner, att vakna klockan 03:30 av hans snarkningar och hålla emot viljan att knuffa honom ur sängen, att dela med sig av sin mat trots att han sa att han inte var hungrig. 
Kärlek är att se om något är fel samma sekund han kliver innanför dörren, att prata framtidsdrömmar, att sätta sig i bilen och bara åka runt och prata om allt och ingenting. 
Kärlek är att prata med dialekter och skratta åt varandra, att hålla om honom när han inte mår bra, att fortfarande skratta åt hans skämt. 
Kärlek är att lyssna på hans problem, att försöka hålla fast honom när han ska gå för man vill vara nära jämt, att veta att "du är ju fan störd" med ett leende är detsamma som "fan vad jag tycker om dig". 
Kärlek är att ta hand om honom när han är sjuk, att aldrig somna osams, att tillåta sig vara svag i hans närhet. 
Kärlek är att kunna se hans brister och älska honom precis som han är, att prata om dagen och säga godnatt i telefon när man är ifrån varandra ett dygn, att ha skämt ingen annan förstår. 
Kärlek är att stämma in när han sjunger falskt, meningen "detta har jag inte sagt till någon, men.." , att varje vacker låt påminner om honom. 
Kärlek är att se på honom och se sin framtid, att tillsammans utvecklas som personer, att svälja stoltheten och erkänna när man har fel. 
Kärlek är att få höra "jag tar disken, sätt dig och ta det lugnt du", att överösa honom med så mycket komplimanger att han blir generad, att hacka löken smått för att han avskyr stora bitar.
Kärlek är en axel att gråta mot, en hand att hålla, ett leende att lysa upp mörkret med. 
Kärlek är att snubbla sig genom livet med sin bästa vän. I vått och torrt.


Felix har gett mig många underbart fina saker under våra snart 7 år tillsammans; allt ifrån vackra blomkbuketter till att bjuda med mig på resor. Han är en generös och omtänksam person, och jag vet att han gör dessa saker endast för att göra mig glad, vilket säger mycket om hans personlighet. Men jag måste säga att de saker som gör mig absolut varmast i hjärtat är de gånger han bara verkligen funnits där;

Den gången för några år sedan när jag hade extrem urinvägsinfektion och inte vågade resa mig från toaletten alls, hade så ont att jag grät och inte kunde slappna av. Så han kom in i badrummet med täcke och kudde, och la sig på golvet för att jag skulle slippa vara själv.
Alla gånger han hållit om mig genom min ångest, och när jag sagt att jag inte orkar mer har han alltid svarat "älskling vi klarar detta, du och jag" för att försäkra mig om att jag aldrig är ensam.
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont utav hostan, och jag sover just nu på soffan för att kunna sitta upp ordentligt, men jag kände mig så svag och kunde inte alls somna. Så han la sig på soffan utan varken täcke eller kudde, och höll min hand hela natten.
Jag kan räkna upp hur många saker som helst, men jag tror att ni förstår min poäng. Det är dessa tillfällen jag har känt mig så oerhört älskad, känt att jag verkligen har någon som finns där för mig. Det går inte sätta en prislapp på de sakerna, de är ovärdeliga och det är kärlek.
 
 

Out of control

Oh, honey, this world is out of control
It is so full of sadness
Confused by madness
And stained by the "what if" and "if only"
We are caught feeling lonely

Oh, honey, this world is out of control
But although it is tragical
We still find it somewhat magical
And in the ashes of the life we wished for, we find
A new beginning, blank pages, so we don't really mind

Oh, honey, this world is out of control
But if honesty is our only option
We don't like taking precaution
And before every jump, close every eye
Because for at least a few seconds, we will fly

Oh, honey, this world is out of control
But, honey, we have both gone mad
It's not necessarily bad
We're just different, not standing in line
Not like the rest, and that is just fine

Because honey, this world is out of control
But so are you, and so am I
i.l.t 13/11/17

 

15 saker människor gör som driver mig till vansinne


1. Smaskar när de äter. Hur svårt kan det vara att stänga munnen? Jag vill inte se din mat brytas ner till geggig sörja med saliv skvättande, och jag vill inte höra dig glafsa. Man tappar ju aptiten.

2. Babblar på bio. Det är nästan alltid någon glappkäft i biopubliken, eller är det bara för mig? Någon som känner sig tvungen att föra konversation med filmens karaktärer hela tiden eller babbla på till sina vänner, vad är grejen? Fått bita mig i tungan många gånger för att inte explodera.

3.  Dom som alltid är bäst (och är dom inte bäst så är det alla andras fel). Om det händer en någonting roligt så får man inget direkt "grattis" eller "fan va bra jobbat!" utan antingen en föreläsning om hur de är bättre, eller en uppläxning om hur fel det är och hur synd det är om dom. Var lite glada för tusan.

4. Biter på isglass. Vem gör det? Tyvärr många. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det. Fy.
https://static1.squarespace.com/static/50c68399e4b0c1ce7044d4fd/553fae95e4b07bf4ad4c1ca9/5942d0bbf5e231d498ca910f/1497551044398/Popsicle+Gradient+wrightkitchen.com+Brittany+Wright.png?format=750w
Bildkälla: länk

5.  Pratar med mat i munnen. Hur kan någon över 12 år tro att detta är okej? Nej tack kompis, jag vill inte ha dina salivdränkta potatisbitar i ansiktet, var snäll och håll igen. "Låt maten tysta mun" är ett underbart uttryck som fler borde leva efter.

6. Smaskar när de pratar. Man kanske inte alltid kan rå för det, men jag får gåshud bara av att tänka på det. I skolan skulle vi se en film om det centrala nervsystemet, och berättarrösten smaskade när hon pratade. Man kunde verkligen höra hur saliven stod som en vattenslang ur munnen. Tog kanske 5 minuter sen var jag tvungen att gå ut för jag klarade inte av det, ville kräkas.

7. Renoverar lägenheten utan att meddela grannarna. Händer ofta, och det är så himla respektlöst. Hur svårt är det att sätta upp en lapp på porten och skriva "Vi ska renovera, kommer ta cirka 2 veckor och hålla på större delen utav dagarna. Mvh" ?? Då vet man iallafall ungefär hur länge man ska plågas.
https://vignette.wikia.nocookie.net/phobia/images/c/c5/Tools.png/revision/latest?cb=20161112050821
Bildkälla: länk

8. Vill inte ha eget -tar av mitt. Nu pratar jag om ätliga saker. T.ex. om jag är med någon och vi är i affären, jag är sugen på lite lösgodis och köper det. Den andra personen vill absolut inte ha något och har inget sug alls, helt bestämd. Ändå hinner man knappt ut från affären innan de ska stoppa ner händerna i min påse. Jag tycker det är äckligt när andra stoppar händerna i något jag ska äta, vill bete mig som en fyraåring och vrida "tusen nålar" på deras händer. Det handlar inte om att jag är snål, för många gånger erbjuder jag mig att köpa något åt dom men nej då de ska inget ha. Men jag tycker verkligen det är så himla äckligt när andra pillar på mina ätbara saker. Usch.

9. Klickar upptaget i telefonen -skickar sms om varför de ej har tid att svara. Detta gör inte många i min närhet (som tur är), men det gör mig tokig. Att svara och säga "jag har inte tid just nu, jag hör av mig senare" går tio gånger snabbare och är mycket trevligare.

10. Skakar med benet. Om du sitter själv; skaka loss, det skiter jag i. Men när jag sitter precis bredvid så behöver du inte sitta och skaka så det känns som att sitta bredvid en centrifugerande tvättmaskin. Man blir ju förfan sjösjuk.


11. Går före i kön. Människor som gör detta borde skickas ut i rymden utan rymddräkter. Få saker får mig att svära så intensivt som människor som anser sig ha rätten att gå före i kön. T.ex. när jag köade till utförsäljning på en butik, jag och en kompis hade köat i över TVÅ TIMMAR men hamnade bara längre och längre bak då det stod två personer lika länge som oss, som sedan drog dit tjugo kompisar som absolut inte har någon rätt att stå där. Var fasen är er uppfostran? Att ni inte skäms.

12. Hosta eller nysa utan att hålla för. Detta måste ju ändå alla hålla med mig om att det är extremt äckligt?! Jag uppskattar då inte att få dina bakterier sprayade över mig. Kräks.

13. Sätter fötterna på mitt bord. Alla mina vänner (och sambo såklart) vet om detta, då de fått ett par tillsägelser haha. Men jag äter liksom på bordet, jag lägger mina smörgåsar direkt på det, och jag vill inte ha dina snuskiga fötter till frukost, thank you very much.
https://vignette4.wikia.nocookie.net/theregularshow/images/e/e1/S2E11.057_Feet_on_the_Table.png/revision/latest?cb=20150827164257
Bildkälla: länk

14. Lägger sig under täcket med kläder på. Ryser bara jag tänker på det. Kläder är smutsiga, de drar med sig smuts, de ska inte ner under mitt täcke! Felix har en hemsk ovana att sova med underställ vintertid, men jag tycker det är så äckligt att jag på riktigt blir arg. Hellre tio täcken i sängen, än ett par kläder. Blä.

15. Avbryter när man pratar. Detta är nog det värsta av allt, det är den saken på denna lista som får mig att tända till direkt, det finns ingenting mer respektlöst än att avbryta någon som pratar. Tyvärr så är ju min kära sambo en sådan person som avbryter, hela.jävla.tiden. Han kan avbryta mig för att säga att han inte alls avbryter mig (logiken?!).Ibland kan jag bli så arg så jag bara går ut ur rummet och smäller igen dörren och kan inte prata med honom på en stund. För mig är det som att säga "jag hör att du pratar men jag skiter i vad du har att säga, allt jag säger är ändå viktigare".


Har ni något speciellt som gör er tokiga?

Tidigare inlägg
RSS 2.0