Nyårsbrev: Kära Jag


Kära Jag.


Du började detta år otroligt vilsen, och smärtsamt medveten om det. Du hade mått så fruktansvärt dåligt under en lång period, igen, och tappat bort dig själv någonstans på vägen. Du var återigen sjukskriven och var plågsamt nöjd med att isolera dig fullständigt från omvärlden. Du behövde ett break, få andas, få tänka, få vara. Din storasyster föreslog att du skulle komma ut och vara hos dom ett litet tag, få vara ensam i naturen, iväg från allt buller och stress. Så du åkte dit. Du spenderade betydligt mer tid där än hemma under flera månaders tid. Du gick upp tidigt och gick långa promenader med deras hund Torsten, gick på fotorundor i skogen, satt på trappan och njöt utav tystnaden, tog fram penslarna och målade, lämnade telefonen hemma, fick en chans att hämta andan. Jag vågar nog säga att det räddade ditt liv.




Du återfick viljan att måla, som du inte gjort på väldigt länge. Och du har målat en hel del detta år. Du har låtit din kreativitet sammanflätas med smärtan och lämnat den på tavlor och papper, målat dig genom ångestattacker. Det har hjälpt dig att beartbeta många saker som du trodde hade blivit kronisk smärta.





Du har upplevt så himla många underbara saker detta år, och jag hoppas du kan minnas 2017 för dessa saker, istället för alla tårar. Dessa saker är de som är viktiga i livet. Dessa saker är vad folk letar efter, längtar efter, hoppas på. Tid med dem de älskar. Och det har du fått, väldigt mycket. Du har verkligen sett till att ha tid för att umgås med dem du älskar, göra saker tillsammans, ha långa konversationer eller bara titta på en film. Du har inte varit ensam. Vad mer kan man önska?
 

Flera utav dina inlägg har hamnat på blogg.se's startsida, vilket har varit så otroligt värdefullt för dig just i år. Det har varit en push i rätt riktning för din självkänsla, det har hjälpt dig känna att du kan göra bra, att du KAN. Du har alltid älskat att blogga, det har tagit dig genom mycket att få skriva ut, ventilera -och detta har bara gjort glädjen större. Du behövde detta i år.
 



Du har varit på 2 konserter, sett två band du har älskat så länge du kan minnas. Du har fått skrika, sjunga, gråta, dansa, hoppa, glömma allt som någonsin gjort ont för ett par timmar. Du kände dig mer levande än på flera år, hela världen försvann och du öppnade upp dig själv och var precis som du är, utan att bry dig om vad någon annan tyckte. För några timmar, så var du helt och hållet fri. Där och då insåg du att ständig lycka inte är det viktigaste, utan att känna få dig fri, att få fullkomlig frihet till att vara just du.




Du har lagat mat och bakat -massor. Det är ju terapi för dig, bara sätta igång musik och laga nya rätter utan recept. Det är ännu ett kreativt utlopp som hjälper dig genom ångest, och du har återfått den riktiga glädjen i att stå i köket. Du behöver dessa olika saker för att hantera ångesten, som ger dig ett break från alla hjärnspöken, som lagar dig lite i taget. Och du har klamrat dig fast vid dessa saker, bestämd att vinna.
 




Du har tagit livsviktiga promenader. Promenader med människor som räddar dig, promenader med tystnaden, promenader med kameran, promenader med skratt, promenader till ett arbete du älskar. Promenader som allihop tagit dig några steg närmare att må bra, att bli hel. Och du har gått med rask takt, bestämda steg, och framförallt med hopp. Hoppet om att det blir bättre. För du vägrar tro att det inte blir bra en dag, hur ont det än gör så hoppas du alltid.




Du har fått föreviga så många underbara ögonblick, du har fått använda kameran som verktyg för att skapa minnen. Ännu ett kreativt utlopp som räddar dig, och lika viktigt som alla de andra. Ett kreativt utlopp som även andra kan ha glädje utav, stunder de vill minnas hela livet. Mysiga kvällar vid vattnet, skrattfyllda promenader, skolavslutningar, fullmånar, en älskad familjemedlem -så många saker som är värda att minnas förevigt.
 



Men det största du gjort detta år, det som gör mig tårögd utav stolthet är att du blivit nykter, helt och hållet. När du vaknade den 1/1-2017 och såg bilderna du tagit tillsammans med Felix; Du såg hur han stod där, så fin och underbar. Och du såg hur du stod bredvid, med ögonen halvt i kors, hår i hela ansiktet, ögonlocken hängande... Det var där och då du bestämde för dig att bli nykter, en gång för alla. Att det var nog nu. Och du har fått kämpa som ett svin, varje dag. Du kämpar fortfarande, när du blir ledsen eller dina vänner går på fest, men du ger inte upp. Du trodde aldrig att du skulle klara det, men titta nu? Imorgon har du varit nykter i ett helt år, och jag är så jävla stolt över dig.

Att du dessutom försökt hålla fast vid positiviteten, genom allt, är beundransvärt. Du har varit mer sjuk än frisk, både fysiskt och psykiskt, men du har fortsatt vara positiv. Du har intalat dig själv att det är vad som håller dig vid liv, att du genom de mörkaste nätter vågar tro att morgondagen blir bättre. Och du har nog rätt, du har varit död utan all positivitet. Du räddar dig själv.

Att ge upp alkoholen var svårt, främst för att det var din ångestdämpande, men det har räddat dig på många sätt. Det har tvingat dig att lära känna dig själv, att hitta andra metoder för att klara av ångesten, ta reda på vad det är som hemsöker dig och bearbeta det. Det har varit en extremt tuff resa, men du har hela tiden fortsatt framåt. 

Kära Jag, 2017 är ditt bästa år någonsin. Du har inte varit mer glad än vanligt eller vunnit på lotto, men du har blivit din egen medicin. Du har påbörjat resan mot att finna dig själv, och jag vågar tro och hoppas att nästa år kommer fortsätta i samma riktning. Du kommer att finna dig själv, äntligen. Och jag vet redan nu att du är rätt så jäkla fantastisk.


Lycka till med allt
Med vänliga hälsningar
Du

Brevväxling; Kära femtonåriga jag.


Kära femtonåriga jag.
Du är just nu väldigt sårbar, du är en missförstådd tonåring. Du spenderar dagarna bakom muren du försökt bygga upp för att skydda dig själv från andra människors hårda ord, du låter ingen komma in och håller din egen smärta på insidan. I skolan kämpar du för att hålla masken fast över ansiktet, men det är svårt med alla känslostormar som sliter ditt inre i bitar. Många gånger har du blivit frustrerad och ledsen, men tagit ut allt i ilska. Du har kastat sönder speglar och flaskor, sparkat sönder det ena och det andra. Du har slagit till killar som slagit dig på röven eller kallat dig fula ord, men ännu fler gånger har du svalt det i skam. Du har kastat saker på lärare som sagt att du kan om du bara försöker, när du förtvivlat försökt be dom om hjälp. Du har skrikit rakt ut när frustrationen varit för stor, smällt många klassrums dörrar bakom dig när myrorna i dina ben drivit dig till vansinne. Du har suttit ihopkrupen på skolans toaletter och försökt kväva din ångest i händerna. Du har övertygat skolpersonalen om att du visst ätit, även fast du vet att det där äpplet du åt igår inte räknas som mat. Du har slitit sönder alla möjliga böcker när allt blivit ett enda blurr för du inte kunnat koncentrera dig. 


Du har vaknat så många gånger med hopp, men alltid gått tills sängs med besvikelse, försökt vara bra men vant dig vid att misslyckas. Hemma kan du inte prata med någon. Din mamma gör allt för dig och du vet det så väl, men när hon kommer för nära sätter du taggarna utåt, knuffar bort henne. Du säger saker till henne som du inte menar, bara för att stöta bort henne. Och varje gång du sagt något elakt så stänger du in dig på ditt rum och låter ångesten tortera dig, du gråter tills du kräks. Du hatar dig själv mer och mer för varje dag, du har övertygat dig själv om att du är helt och hållet värdelös. Du ber till Gud att du ska få dö, viskar i mörkret att du inte klarar mer. Du har varit på behandlingshem, men du var "smart nog" att spela glad så du fick åka hem redan efter en vecka. Du har tvingats prova fler receptbelagda mediciner än du vet namnet på, men inga piller i världen tycks fylla ditt tomrum.

När du är ensam tar du fram den lilla burken du gömt i en låda; den lilla svarta, runda burken i plåt, med ett tryck utav frukter på locket. Inuti ligger dina bästa vänner och värsta fiender; dina smutsiga rakblad. Du är beroende utav dom, du behöver dom för att sätta smärtan på utsidan, så du får andas några sekunder. Ibland har du gnuggat citron och salt i dom öppna såren för att hålla fast i den fysiska smärtan om så bara för några sekunder till. Du tvättar alltid såren efteråt, smörjer dom med salva och sätter kompresser över. Dom måste läka fint och döljas bra, för du har fått höra att ingen tycker om någon som skär sig.

Du får ofta komplimanger, fast du ser det inte som komplimanger när någon kallar dig snygg eller sexig, eller lägger en kommentar som "fina bröst" eller "härlig röv". Faktum är att du snarare blir ledsen, även fast du låtsas att du blir glad. Du önskar att någon kille skulle kalla dig smart, rolig, intressant. Men det gör dom förstås inte. Dom är tonårskillar med hjärnan mellan benen, dom bryr sig inte om vem du är på insidan. Du har aldrig provat olagliga droger, men du är duktig på att hälla i dig alkohol. Du har inte haft sex med en massa killar, för du tror inte på sex utan känslor, men folk viskar det ändå bakom din rygg och kallar dig för hora. Du nekade en kille sex och han försökte ha det med dig ändå, och du anklagar dig själv för att ha uppmuntrat det. Du har många du kallar för vänner, men ytterst få utav dom är äkta. Du var kär, men tyvärr i någon som tryckte ner dig till botten, därför har du bestämt dig för att alla killar är svin och du ska aldrig älska igen.

Du går på fester och dricker så mycket sprit att benen viker sig; inte för att bli glad eller för att du tycker det är roligt, men för att du behöver någonting som dämpar smärtan om så bara för en stund. Du går på regelbundna möten med psykologer, läkare och sköterskor. Dom har talat om för dig att du har ADHD och lider utav djup depression med svår panikångest. Dom har sagt till dig att självskadebeteende inte kommer göra dig lycklig, att du måste äta eftersom du rasar i vikt och periodvis blir väldigt svag, att du måste ta hand om dig själv och sätta dig själv före andra. Du tycker att dom är dumma i huvudet.

Du drabbas av "black outs" dagligen, då ångesten omringat dig så fullständigt att allt blir svart, det känns som du endast blinkat när du i själva verket sprungit flera kilometer barfota i tunna kläder, du känner inte ens att du gått genom isvatten i snöstorm eller att fötterna är sönderskurna och fulla utav stickor och småsten. Du är så jävla rädd för framtiden och hur djupt ner i skiten du ska gå, att du beslutat dig för att inte ha någon framtid alls. Du brukade ha så mycket drömmar, du brukade veta precis vem du var, men nu är du inställd på att ta ditt liv före din sextonde födelsedag.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Kära femtonåriga jag, jag önskar att jag kunde säga att det nu, sju långa år senare, är bra, att du är lycklig nu. Jag önskar jag kunde trösta dig och säga att "håll ut, för det blir snart bra". Men om sanningen ska fram så kämpar du fortfarande med din psykiska ohälsa, varje dag är olik den andra men ändå fylld med samma ångest. Du har lärt dig väldigt mycket på sju år, du ser annorlunda på det mesta, men det är väl knappast någon tröst för en femtonåring. Kära femtonåriga jag, om jag fick välja så skulle du njuta av att vara tonåring istället för att planera din död. Kära femtonåriga jag, du tror att du är svagast på jorden, men du är så otroligt stark. Även om ditt liv inte är lyckligt hela tiden, så finns det stunder som är så jävla värda att glädjas åt, stunder värda att minnas. Kära femtonåriga jag, stanna inte upp allting för att försöka finna lycka, fyll istället dina dagar med stunder du känner dig levande.

Kära femtonåriga jag, jag vet att alla knivar i ryggen svider. Det är en fruktansvärd upplevelse att någon man litat på sviker en, men det leder till något bra. Just nu rensas ditt liv på människor som inte borde vara där, och trots att bekantskapskretsen krymper, så växer de vänskaper som är äkta. De som kommer stå vid din sida genom vått och torrt, de är kvar. De är alltid kvar.

Kära femtonåriga jag, du hatar dig själv för alla bråk med mamma, och de ärren kommer alltid finnas där, men det blir bättre. Alla jobbiga perioder kommer att stärka erat band, ni kommer känna varandra utan och innan, ni kommer kunna prata om precis allting. Hon kommer vara din bästa vän i hela världen.

Kära femtonåriga jag, i november träffar du en kille och du kommer falla pladdask, och det kommer skrämma dig mer än något någonsin gjort tidigare. Du kommer försöka tygla dina känslor, du kommer försöka att inte vara sådär kär, men det kommer inte fungera. Och det är okej, det är bra. För han kommer inte vara som de andra. Han kommer se dig precis som du är och älska dig mer än någon annan gjort.

Kära femtonåriga jag, du kommer läsa nionde klass på en annan skola, en "specialskola" för ungdomar som inte fungerar i en vanlig klass. Du kommer först tycka det känns jobbigt, men tro mig när jag säger att din tid där kommer att förändra ditt liv för alltid. Du kommer bli sedd, förstådd, accepterad. Dina lärare kommer hjälpa dig mer än du anar. Du kommer inse att du faktiskt är väldigt intelligent, att dina svårigheter inte har något att göra med din intelligens. På några månader kommer du ha gått från streck i alla ämnen, till nästan alla VG, och det kommer stärka dig oerhört.

Kära femtonåriga jag, vi är fortfarande vilsna, sju år senare. Kanske blir det aldrig helt bra, kanske kommer ångestens järngrepp sitta runt halsen för alltid. Men vet du vad? Trots att det gör ont, så tror jag att det är värt det. Du har så många som bryr sig om dig, som gör allt för din skull. Tänk på alla tårar deras axlar fångat upp, alla underbara skratt och all genuin glädje, alla vrålande sångstunder och alla långa samtal. Tänk på alla svanhopp på sommaren och snögubbar på vintern. Hur ont det än gör, så är du inte färdig med dessa människor. Vi har så mycket kvar att göra, så mycket mer att uppleva. Vi får inte missa det.

Kära femtonåriga jag, ge inte upp. Vi klarar detta.


Brevväxling; Till Isabelle, från Ångest



Hej Isabelle, mitt namn är Ångest.

Det är jag som styr dig, det är jag som bestämmer om du ska gå utanför dörren idag eller kväva smärtfyllda skrik i kuddar. Jag mår bäst av att trycka ner dig, för det är då jag blir riktigt stark, nästintill oförstörbar. Jag äger din kropp och själ, Isabelle. Min sambo Panik och mina bästa vänner Dödslängtan och Självhat är också här ganska ofta, vi reser liksom i flock. Visst är det bra? Eller, kanske inte för dig, eftersom vi livnär oss på din glädje, suger ut den likt dementorerna i Harry Potter. Minns du när du var 6 år och trodde att du skulle dö när jag hälsade på för första gången? Eller när du var runt 9-10 år och slog sönder en spegel för jag berättade hur ful du var? Kommer du ihåg när du var 15 år och de tog dig till behandlingshem för saker jag hade gjort? Eller när du var 17 år och hamnade på sjukhus efter att jag tvingat i dig en massa tabletter? Eller alla gånger jag manipulerat dig till att tro att ingen bryr sig om dig, att alla bara skrattar åt dig bakom din rygg? Alla gånger jag skrikit åt dig tills du sjunkit ihop till en patetisk hög på golvet? Alla gånger jag hjärntvättat dig till att knuffa bort alla som ställer upp för dig, sagt att de skulle få det bättre utan dig? Vilka härliga stunder vi delat va, Isabelle? Det tycker iallafall jag.

Jag vill tala om för dig att jag har hört dina böner, dom där du ber mig att sluta. Jag har hört när du hyperventilerande skriker mitt namn och ber mig att lämna dig, att det gör för ont. Men jag kommer inte lämna dig, aldrig någonsin. Vi hör ju ihop du och jag. Utan varandra, vad är vi då? Jag är här tills döden skiljer oss åt.

Med vänliga hälsningar
Din vän Ångest



Hej Ångest, det är jag som är Isabelle.

Jag vet att du tror att du kontrollerar mig, och många gånger har du rätt, många dagar lyder jag din minsta vink. Många dagar är jag bara ett skal om du inte fyller min insida. Men jag skriver för att berätta att det ska få ett slut. Du, din sambo och dina vänner kan allihopa dra åt helvete. I 16 år har jag varit din slav, men jag är så less på att inte vara en egen person. Jag är så less på dig.

Det kanske tar 16 år till innan jag lyckas frigöra mig från dina smärtsamma klor, men jag ska frigöra mig. Du och jag tills döden skiljer oss åt, Ångest. Och det kommer inte bli min död.

Detta är krig.
Isabelle


[Bildkälla]

RSS 2.0