sjuk, trött och på gränsen till vansinnig

Denna dag har gjort allt för att driva mig till vansinne; imorse vaknade jag helt genomförkyld och med en röst som påminner om en 13-årig pojke. Sedan hällde jag kokande vatten över handen, snubblade och flög tvärs över halva vardagsrummet, råkade riva ner hela gardinstången över mig, drog en skåpslucka i pannan...ja, ingen kanonstart på dagen kanske. Men jag åkte och hade en skön dag med Caroline & barnen; allihop var sjuka så vi har mestadels bara myst och busat. Kom nyss hem, och innan jag hann stänga dörren bakom mig så tappar jag telefonen och skiten går sönder, så jag måste åka och lämna in den också. Försöker hålla humöret uppe, men känner hur blodet kokar nu alltså haha!

Ska åka en sväng till affären med mami snart iallafall, sedan ska jag bara duscha, sova och dricka té hela kvällen. Måste ju bli frisk till helgen, tänker fasen inte missa halloween!

Bilderna är uppenbarligen inte från idag, för idag ser jag verkligen ut att ha blivit överkörd av en stridsvagn och nedskiten av fiskmåsar. Fräscht.



myshörna

Imorse vaknade jag strax efter 05 och trodde att min högra äggstock skulle explodera (älskar att vara kvinna ibland), så jag bestämde mig för att jag behövde en riktig mysdag. Flyttade runt lite i vardagsrummet, bäddade på en madrass och gjorde ordning en myshörna. Och där har jag (förutom promenader med hundarna) spenderat hela dagen; ätit gott, druckit kaffe, kollat Bones, spelat piano, gosat med hundar och katter, lyssnat musik, skrivit... bara tagit hand om mig själv. Förutom ägglossningen från helvetet, så har jag haft en underbar dag. Man behöver ordentlig egentid ibland!

Tips: gott & gräddat-bröd med färskost (tomat och örter), vegosalami med paprikasmak, avokado, salt och oregano...såååå gottttt! Prova!


Nu ska jag slänga ihop någon mat, sedan ska jag återgå till min myshörna och ha det bra.

Hur har eran dag varit?

"Mammas fenixtårar" - vändpunkten


Jag såg hur hon försökte hålla tillbaka tårarna; hur hon spände hela kroppen i ett försök till att stålsätta sig mot vågorna som tryckte under ögonlocken. Hon stannade bilen, lät händerna ligga kvar över ratten, och tog ett djupt andetag medan blicken sökte ut genom vindrutan efter något att fästa sig vid. Och jag tänkte att jag skulle vara tyst, för jag kunde se tankarna snurra runt i hennes huvud, och hur hon försökte fånga den rätta tanken att sätta ord på och formulera högt. Jag känner min mamma väl, så jag vet att en lång paus betyder att det är på riktigt, nu är det allvar, detta är viktigt. Gråten i halsen satt fast som en äppelbit; vass, upprivande och försvårade andningen. Jag svalde gång på gång för att försöka kväva den, försöka trycka ner den under ytan, där den hörde hemma. "Jag har gjort mamma ledsen" tänkte jag, och tanken slog luften ur mig. Hon snörvlade till, svalde hårt, tog ännu ett djupt andetag. "Men jag då? Vad skulle jag göra utan dig?" sa hon, och tårarna droppade nu från hennes haka. Hon tittade fortfarande ut genom vindrutan. "Jaa.." sa jag, "du skulle väl sörja ett tag och sedan gå vidare." Så fort jag sagt det högt ångrade jag mig. Vilka fruktansvärda ord. Jag såg hur hon höll andan några sekunder, nästan som om hjärtat stannade. Hon vände ansiktet mot mig, och såg mig rakt i ögonen utan att vända bort. "Gå vidare? Tror du att jag någonsin skulle kunna leva utan dig?" gråten fick hennes röst att spricka. "Du är min dotter, jag satte dig till världen för att älska till mitt sista andetag, kan du inte förstå det? Att du tar ditt liv kommer inte få mig älska dig mindre, det kommer bara slita sönder mig tills det inte finns något kvar." Nu kunde jag inte hålla inne längre, och alla tårar sköljde över tillsammans med ett hest läte. Jag skakade på huvudet. "Men mamma, det gör så ont, och jag drar ner dig också. Jag är inte värd att må dåligt för. Jag är så jävla sjuk" viskade jag. Mamma la sina händer över min ena, lyfte upp den och kramade om den. "Ja, älskling, du är sjuk, det kan du inte rå för. Men sjuk är långt ifrån allt du är. Du är så smart, så omtänksam, så klok och så kreativ. Du är mycket mer än sjuk. Du är mångas bästa vän och stöttepelare. Du är min bästa vän. Det är ju dig jag ringer till för att prata strunt, eller när jag behöver skratta. Den jag pratar med när jag behöver ventilera, och som alltid finns där och får mig att känna mig uppskattad. Du och din syster är det viktigaste jag har, snälla förstå det." Hon kramande min hand hårdare. "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner. Vi kan lösa detta, jag hjälper dig genom allt och vi kommer fixa det. Men om du tar livet av dig Bella, då kommer jag aldrig återhämta mig. Jag kan inte leva utan dig."

Vi satt där i bilen en stund; grät tillsammans, släppte ut mörkret och suddade ut det med kärlek. Innan jag stängde bildörren vände jag mig om och sa "Jag lever för dig, mamma. Bara så du vet."


När jag kom upp till lägenheten möttes jag utav tystnad, och den tog över mig. Jag kunde höra pulsen dunka i hela huvudet, mina andetag lät ansträngda och när jag svalde nästan krasade det i halsen. Hjärtslagen kändes som en tickande bomb, redo att närsomhelst få hela bröstet att explodera. Jag stapplade in i sovrummet, öppnade den översta lådan och tog fram en liten pappersbit med en tunn tofs hårt virad runt den. Jag slet av tofsen, vecklade upp pappret och såg på det lilla rakbladet med små fläckar utav torkat blod på, tog det i ett fast grepp mellan vänster tumme och pekfinger, använde långfingret som ett stöd för att hålla det stadigt. "Jag måste bara få ut lite mörker" viskade jag, som för att ursäkta mig inför universum. "Fysisk smärta är det enda som kan lätta min psykiska börda." Självhatet gjorde sig väl påmint, och hjärnspökena skrek åt mig så högt att trumhinnorna värkte. Det blir bättre om jag dör. Allt blir bättre om jag dör. Men när jag tryckte bladet mot min högra underarm hörde jag mammas ord i huvudet; "Vad du än känner nu, hur dåligt du än mår, så kan jag lova dig att jag kommer vara hundra gånger mer trasig om du försvinner". Meningen gick på repeat i mitt huvud; blandningen utav kärlek och rädsla i hennes röst spred sig ut i varje millimeter av min hjärna, och jag liksom pausades. Jag vände upp huvudet, såg det söndergråtna ansiktet se tillbaka på mig i spegelns reflektion. Mammas ord blev högre och högre, de slogs mot skriken från de inre demonerna, båda försökte desperat överrösta varandra och vinna makten över min känslostyrda kropp. Andningen blev häftig och högljudd, sådär som det låter när någon blir jagad i en skräckfilm.
Ett lågt, klingande ljud fick allting att tystna. Jag vände blicken mot mina skakande ben. Där, mellan fötterna, låg det; Beviset på att jag hade vunnit. Ett litet rakblad med små fläckar utav torkat blod på. Jag förstod inte själv att jag hade släppt det, lyfte upp min vänsterhand framför ögonen för att försäkra mig om att jag såg rätt. Och visst var handen tom. För första gången någonsin insåg jag att det fanns någonting starkare än mitt självhat och min dödslängtan; Kärleken till och från mamma, och min rädsla att göra henne illa. Jag såg återigen min spegelbild i ögonen, och skrattade medan tårarna fick hela ansiktet att blänka i det svaga skenet från ljusslingan på väggen. Sedan plockade jag ned den lilla svarta boken från hyllan, öppnade en sida och skrev.

"Idag vann vi, mamma. Idag var vi starkare än allt det som sliter mig i bitar. Kanske är kriget inte över, men vi fick demonerna att retirera och skamset slinka tillbaka till sina hålor. Så idag, idag vann vi, mamma. Och jag lovar att utkämpa varje slag tills kriget är över. Tills all denna smärta är ett minne blott. Just nu lever jag för dig mamma, men en dag ska jag leva med dig. Utan det nervgift ångest är, utan att du ska behöva se dig om för att se om jag ännu andas. Innan livet är slut ska jag leva."








Detta skrev jag för knappt 2 månader sedan. Jag har genomgått många år utav självdestruktiva beteenden, 24 år utav dödslängtan, konstant ångest, självmordsförsök, fram och tillbaka till psyk, och sedan en sommar som på många sätt var den bästa, men som även slet mig itu. Jag kan inte räkna hur många gånger jag ringde min mamma för att ta farväl, ibland flera gånger per dag. Jag ville verkligen inte leva mer. Men när jag såg min älskade mamma den kvällen, inte bara tittade utan verkligen såg henne; så smärtsamt panikslagen, livrädd att förlora mig -då bestämde jag mig för att det är nog. För kanske har jag gjort någonting för att förtjäna all smärta, men inte hon. Aldrig hon.

Varje dag därefter har jag försökt basera mina beslut på hur det kommer få mig att må om ett år. För jag tror stenhårt på att alla val jag tar idag, stora som små, påverkar hur mitt liv kommer att se ut, ett år framåt. Alla val är inte enkla, vissa gör förbannat ont i stunden, men är ändå nödvändiga för framtiden. Självklart finns det även rum för snedsteg, jag är precis lika mänsklig som alla andra, men när jag gör något "fel" sätter jag mig nu och reflekterar kring det, försöker finna kunskap i misstagen för att istället kunna göra bättre nästa gång. Lite som när man blev underkänd i ett prov i skolan; då fick man plugga lite hårdare, få en bättre förståelse för ämnet, så man kunde utvecklas.

Jag är helt säker på att jag kommer falla hundra gånger till. Och jag vet att det finns många som velat se mig misslyckas, men jag kommer inte att ge dem den njutningen. Så det är okej att jag faller, så länge jag vägrar att ge upp.

 

 

 

 


dokument

 

lite från senaste


Dessa gjorde jag för några veckor sedan (ni kan ju själva gissa vilken vecka i månaden jag kom på dessa chokladbomber hahaha). Dom är extremt goda, men nästa gång ska jag göra dem lite mindre då det knappt gick att få i sig en hel haha. Dessa är resultatet av vad jag brukar kalla latmaskbak; det är enkelt, snabbt och det mesta är redan färdigt. Kanske ska göra dem igen och denna gång ge er recept?


En väldans massa blandade bilder; mys med en massa älsklingar, lite kladd, lite dator, lite allt möjligt. Någon som såg fotbollen igår (Liverpool, självklart)?? Älskade den, flög runt som en galning i soffan hahaha!



Imorse vaknade jag illamående, trött och försent. Hade tvätttid vid 7, men glömde ladda mobilen under natten så vaknade i panik vid 8. Jaaaajaaa, det redde ut sig.


Någon som har tips på vad man kan göra mot illamående? Är frisk, men kan inte sluta må illa och det driver mig till vansinne. Skulle sätta en kniv i magen om det fick illamåendet att försvinna, skojar verkligen inte, illamående är det absolut värsta jag vet.

the princess diaries




Som ni kanske märkt har bloggen legat nere i nästan en vecka, detta då jag hade strul med min domän. Men nu är det äntligen löst och allt ska fungera som vanligt igen!

Jag har hursom legat sjuk hela helgen; lyckades dra på mig magsjuka, förkylning och feber, men nu är jag på bättringsvägen och är mest helt slutkörd i både kropp och själ. Måste egentligen gå till affären, men det är så fruktasvärt kallt så struntar i det haha. Ska spela lite och invänta en vän istället.

RSS 2.0