Jag minns det som igår
När jag blundar ser jag dig stå där
Första gången dina känslor uttalades högt
När du såg på mig och sa att du var kär

Och jag levde på dom orden
Och de formade min själ
Dom värmde mig om natten
När du inte var där

Varje dag och varje natt
Ville jag bara vara nära dig
Reflekterade knappt om du ännu
Kände samma sak för mig

Att höra dig säga dom tre små orden
Blev det största i mitt liv
Så även när du blev känslomässigt passiv
Var min kärlek så massiv
Att jag inte kunde se att jag själv var så naiv

Så fort du åkte hemifrån ville jag ha dig tillbaka
Jag saknade din doft, och ditt skratt
Och hur dina läppar brukade smaka

När du såg på mig så var det som om
Inget annat fanns
Jag tänkte dagligen och undrade
Hur fan jag kunde ha någon chans

Hur kunde jag som var så värdelös
Få äran att kallas din?
Min naiva sida förblindade mig
För du var nog aldrig riktigt min

Du sa 'jag älskar dig' så ofta
Att dina läppar inte formades efter orden
Ändå var jag dum nog att inbilla mig
Att jag var lyckligast på hela jorden

När du sa att jag var allt för dig
Nästa dag var jag patetisk och svag
Då var det inget fel på dig, nej, jag undrade
Hur du ville vara med någon som jag?

Så när du sa att allt var över
Att du skulle gå ifrån mig
Då slutade jag andas en stund
För min enda dröm var ju att få vara med dig

Dina ord hade format min själ
Men hela jag var smustigt avfall
När jag försökte hålla om dig tänkte jag
'Hur kan någon varm kännas så isande kall?'

Inte fan visste jag att du hade min bästa vän
Som höll dig varm på natten nu
Efter nästan åtta år så trodde jag ju
Att det var jag och du

Men bakom stängda dörrar
Flög lögnerna vilt omkring
Vem fan brydde sig att ni båda
Fortfarande bar ring?

Vem fan brydde sig att det ni gjorde var fel?
Eller om att ni trasade sönder mig så fullständigt
Att jag nog aldrig mer blir hel?
Inte ni

Se i mina ögon, tala om vad ni har gjort
Se på mig och erkänn att ni är för fega för att tala om vad som skett
Se på mig och övertala mig
Att det vidriga ni har gjort, är rätt

Jag litade på er
Ni sa att jag var allt och utan mig var ni ingenting alls
Hur kan någon som verkar så äkta
Egentligen va så jävla falsk?

Jag gjorde allt för er och ni gjorde allt emot mig
Ni krossade allt jag var, men
Kanske var det bra

Kanske kan jag börja om och bli bättre
Utan dina ord som formar min själ
Och kanske kan jag bli starkare utan din närvaro här
Kanske hittar jag någon som faktiskt vill mig väl
För kanske var det bästa vi någonsin sagt till varandra
'Farväl, min älskling, farväl'

---

Jag skriver för att bearbeta saker och kunna gå vidare, poesi är ett sätt jag alltid använt för att hantera min ångest och vända den till styrka, så även här. Det blir lättare för mig att sätta punkt när jag först fått sätta ord på känslor och händelser, så just nu känner jag mig så mycket lättare. Jag skriver alltså inte för att på något sätt smutskasta för det skulle bara vara larvigt, utan för att resa mig ur askan. Jag skriver för den viktigaste personen i mitt liv; Jag själv.

Fortsätter spendera mina dagar med härliga människor, umgås och har roligt. I förrgår var jag till veterinären med Mollie, hon får fasen aldrig vara frisk min stackars älskling. 

 

Igår åkte jag och pappa ut till Natta en sväng, gick promenad i 35°C (plågsamt varmt) och hade mys, sedan träffade jag Jennie ett par timmar innan jag och Therese åkte ut för kvällsdopp och prata lite skit. En supermysig dag/kväll med andra ord!

 

 

 

 

Snälla allihop nu; Kan ni sluta ställa anonyma frågor om mitt ex och min f.d bästa vän, och sluta skriva elaka saker om dem? Jag får på riktigt typ 5 anonyma kommentarer om dagen gällande dom två?!?! Nej, jag gillar dem såklart inte heller och ja de har varit riktigt vidriga mot mig, men jag vill inte ha med dem att göra för jag bryr mig verkligen inte vad som händer med dem och kommer därför inte ens svara på era kommentarer utan raderar dem bara. Har ni något att säga om dem så skriv det inte till mig, de kan få höra det istället för jag är så jävla färdig, okej? Acceptera det nu.

 

Nu menar jag självklart inte er som faktiskt hör av er direkt till mig och är så fina, för ni är bara omtänksamma och goa.</div

Senaste veckorna har verkligen varit kaos, och för några dagar sedan brakade helvetet lös. Nu känner jag mig tacksam att ha fått se vilka som faktiskt är äkta och vilka som inte förtjänar en plats i mitt liv. Självklart känns allt jäkligt jobbigt, men nu vet jag att jag förtjänar så mycket mer och jag kommer gå starkare ur detta, omringad utav människor som stärker och glädjer mig.

 

 

Jag spenderar mina dagar med mina bästa vänner, lever livet och skrattar tills tårarna rinner. Vilken otrolig tur jag har som har så många fina i omgivningen♡

 

</div

Den senaste veckan har jag mått fruktansvärt, som ni nog förstår, men under helgen har jag satt lurarna i öronen och penslarna i handen och faktiskt målat en del. Förvandlat smärtan till kreativitet. Hela 3 tavlor har det blivit!

"Destruction"

"Wise gold"


"Wave goodbye"


Vad tycker ni, gillar ni någon av dem?

Det värsta har hänt. Det känns som jag dör. Får ingen luft. Kommer jag någonsin sluta gråta med vetskapen om att jag nu är helt och hållet ensam? När ingen vill vara min längre, vad är då meningen?

</div

Jag är 3 år. Arg på mamma för något löjligt, sådär vansinnig som barn kan bli när deras vilja inte går igenom. Så jag rusar ut ur huset trots att det är mörk kväll och endast gatlamporna kastar ljus över mina fötter. Jag vägrar att stanna i en situation där jag inte blir bekväm, vägrar att ta konfrontationen.

Jag är 5 år. Börjar gråta hysteriskt och kastar en bok i väggen. Jag kan läsa, ganska bra till och med, men jag kan inte koncentrera mig så orden liksom flyter runt i mitt huvud och rör till allting. Jag känner mig dum, och dålig, och jag vill inte stanna i bokens övertag, så med en sida halvt utriven åker den i väggen.

Jag är 10 år. Råkar sparka ett hål i en tunn dörr i ren panik efter att min familj anklagat mig för att ha förstört datan, något jag vet att jag inte gjort. Jag klarar inte av att bli kallad lögnare och får ångest. När foten, till min stora förskräckelse, gått genom den tunna skivan i dörren så går min ångest från 3-100 på 0.2 sekunder och jag springer ut i skogen.


"Jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata"


Jag är 12 år. Skolan har ringt min familj efter att jag återigen har försvunnit från skolområdet. Jag mår inte alls bra och känner mig oförstådd i skolan, så av ren automatik flyr jag direkt. Mina närmaste vänner gråter och är oroliga. Mina föräldrar hämtar mig i stugan, ca 1 mil ifrån skolan.

Jag är 14 år. Jag klarar inte att sitta stilla i klassrummet, jag kan inte vara tyst när jag blir rastlös, blir frustrerad av att sitta kvar. En lärare påpekar mina skakande ben, trummande fingrar och knäppande med pennan. Säger åt mig att vara tyst, att jag stör. Alla stirrar, jag känner mig som ett djur på zoo, eller en utpekad cirkusattraktion. Jag reser mig upp och går därifrån.

Jag är 15 år. Jag har precis upptäckt att min pojkvän varit otrogen, igen, och han vill prata om det. Jag kan inte stå ut i situationen så jag sliter mig ur hans armar och springer ut. Barfota, i linne och jeansshorts, i snö och nästan 10 minusgrader. Jag håller på att svimma av kylan när jag blir räddad av en underbar dam. Men jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata.

Jag är 23 år gammal och vill ständigt fly. När jag hamnar i ett situation där jag känner mig obekväm, konstig eller utpekad så vill jag springa för livet. Jag vill slå mig fri och aldrig se bakåt. Jag drabbas utav ren och skär panik när jag känner mig intryckt i ett hörn, och vill bara därifrån. 

Känslan av tvångsmässig flykt har suttit i hela livet, fast den har utvecklats och påverkat olika aspekter i mitt liv. Jag vill ofta lämna situationen fysiskt, men när det inte går så lämnar jag den emotionellt och mentalt, något jag är helt övertygad om att det är många som gör. Speciellt när en relation inte riktigt fungerar som vi vill, och kanske även behöver. Då behöver vi använda får fantasi för att fly, för annars står vi inte ut.

Jag och Felix har perioder då vi tjafsar mer och får kämpa betydligt hårdare för vår relation, och vi kan båda säga saker vi inte menar. När vi hamnar i ett bråk, då menar jag ett sådant som handlar om verkligt viktiga saker, och det känns som att vi aldrig kommer lyckas lösa det -då vill jag fly. Jag vill bara vända mig om och gå, gå och gå, till världens ände och tillbaka. Men det fungerar inte, så när den fysiska flykten är omöjlig slår jag på den mentala; den som stänger av det mesta av min förmåga att känna, och som trycker play på drömmandet. Jag står inte ut i den jobbiga situationen, så jag tar som vanligt till flykten. 

"Jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna"

Det stora problemet med mental flykt är att den inte är verklig. Vi kan drömma oss bort till vår egen fantasivärld, där alla får ett "happily ever after" och små blå fåglar klär på oss på morgonen. Vi kan fantisera om att vår partner vill alla samma saker som vi, och de enda känslor vi känner är underbara. Vi kan tänka, längta, drömma och fantisera hur mycket vi vill, men det kommer ändå aldrig bli verklighet. Och när jag tänker efter så vet jag inte om jag vill att det ska vara verkligheten heller. Självklart önskar jag att alla kunde få vara lyckliga hela tiden, men lycka är en kortvarig känsla, en sådan som kommer enstaka stunder. Lycka hade endast varit vardaglig glädje om den var där konstant. Och jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna. 

Istället för att ha ett kronisk tvångsbegär i att sätta ribban högre än någon människa kan nå, så bör vi jobba med oss själva och vår syn på det fortsatta livet. Vi måste våga ifrågasätta oss själva och våra val; Varför gör jag si och så? Vad vill jag ha ut av detta? Vem vill jag vara? Vi kommer att ha dagar då allt känns förjävligt rent ut sagt, vi kommer bli irriterade för onödiga saker, och vi kommer att gråta oss till sömns. Men vi kommer också att ha stunder då vi känner oss trygga, då vi skrattar så käken gör ont, och då vi är riktigt lyckliga. Frågan är bara; Vilka stunder har vi tagit så pass tillvara på att de kommer påverka vår framtid?

---

Vad tror ni om detta? Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helknäpp? Dela med er utav era åsikter, jag är nyfiken!

Igår var den bästa kvällen i hela mitt liv. Kvällen jag drömt om, längtat efter, hoppats på -sedan jag var barn. Jag fick kryssa för det som var nummer 1 på min bucket-list hela livet; Se Eminem live. Inte nog med att jag fick stå där, bland 57 520 personer, utan jag stod längst fram och kände musiken pulsera i hela kroppen. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var igår, det var verkligen den bästa kvällen någonsin!


Jag hinner inte gå igenom bilderna nu, men här får ni 6 videor jag filmade under kvällen:
(Se dem i HD för bästa kvalité)

Två bilder från dagens fotografering med favvoparet Elin & Robin, hur fina är de inte?♥ De där två är definitivt gjorda för varandra, utan tvekan, sådan kärlek finns inte ens i filmer. Dessutom så genomhärliga personer båda två. Lilla S kan skatta sig lycklig med dessa som föräldrar!


Nu ska jag gå och kasta mig i säng för att sova, imorgon ska jag upp tidigt och åka till Stockholm för att äntligen få se Eminem. Är så taggad att jag inte skulle kunna springa ett maraton inatt tror jag! Godnatt på er🙂

Igår var det äntligen dags för dagen jag planerat ett tag; Överrasknings-babyshower för min bästa vän Elin & hennes man Robin. Dock visste Robin då vi skulle vara hos dem och jag ville ju inte behöva bryta mig in..😉 Men jäklar vad jag handlat, fixat, planerat, och bakat! Det blev ett väldigt lyckat kalas och alla var glada och hade trevligt. Det var värt allt jobb när jag såg hur glada Elin & Robin blev, för jäklar vad de förtjänade lite firande!♥




Vad tycker ni, ser det mysigt ut?😘 

Häromdagen postade jag det absolut jobbigaste inlägget jag någonsin postat, "Jag tror att du missförstod situationen", och jag överdriver inte när jag säger att mina händer darrade en bra stund efteråt. Jag behövde verkligen öppna upp mig, visa mig som svagast, för att kunna återta min styrka. Men jag var så otroligt rädd för efterskalvet; vad skulle jag få för reaktioner? Skulle jag bli hatad? Förminskad? Förlöjligad? Nedtryckt? Jag kände hur jag satte på mig min starkaste rustning för att förbereda mig på vad som än skulle kastas på mig, jag ville skydda mig från att någonting skulle komma in. Men allt kom rakt in.

Den enda respons jag fått är kärlek och stöd, och tjejer/kvinnor som själva vill dela sin historia med mig. Det är så överväldigande underbart att jag knappt visste hur jag skulle reagera först. Jag var så inställd på att få hat, att jag glömt att det finns kärleksfulla människor, och det gjorde mig fullkomligt ställd. Jag fick gåshud över hela kroppen, och började ärligt talat att gråta utav lättnad och glädje. Så många starka, fantastiska kvinnor som ställt sig bakom mig och visat sitt stöd. Och så många starka, fantastiska tjejer/kvinnor som hört av sig via facebook & mejl för att berätta om sitt helvete, få dela med sig, pysa ut lite luft innan ballongen smäller. Wow, säger jag bara, vad ni är häftiga, allihop. Wow.

---

"Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka"

Inlägget tog mig runt 1 år att skriva; jag gick in och läste, skrev om, läste igen -men vågade aldrig publicera. Jag skrev aldrig inlägget för att få uppmärksamhet eller medlidande, jag skrev det för MIN skull. För att hur tuff historien än är, så är den MIN och det är JAG som ska äga den. I alla år har HAN ägt min historia, mitt liv har nästintill omedvetet styrts utav honom, han har haft min kropp och min själ och jag har bara varit trasig, fängslad. Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka. Det första steget till att läka, är att erkänna händelsens existens, något jag haft väldigt svårt för. Men nu är det ute i världen, svart på vitt, jag kan inte förneka händelseförloppet längre och det känns faktiskt bra. Det känns som att jag tog tillbaka mitt liv, jag krävde makten, jag slet tillbaka äganderätten till mig själv. Jag har fortfarande en väldigt lång väg att gå, och jag har garanterat många nätter utav panikångest kvar att genomlida innan jag är fri, men nu är jag åtminstone inte i hans våld längre. 

En annan anledning till varför jag skrev detta öppna, ärliga och skitjobbiga inlägg var för alla de kvinnor som aldrig vågar berätta. För dem som håller allt inom sig, som ljuger för att dölja det som hänt, som kanske t.o.m skyddar den människa som förstört dem så fullständigt. Jag vill att de ska veta att de inte är ensamma, att vi står tillsammans. Den mening i hela inlägget som nästan kändes viktigast var; "Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig." Anledningen till att den kändes så viktig var för att jag vill att folk ska förstå att bara för att någon "bara ligger där" så betyder det inte att den vill, att den inte kämpar emot, att den inte blivit våldtagen. Fäkta, fly eller paralyseras är de tre "valen" hjärnan automatiskt gör under fullständig skräck, det är ingenting man kan styra över, alla tre är en försvarsamekanism. Paralyseras är att "spela död", men tyvärr fungerar den inte på sådana förövare. Jag äcklas när någon ifrågasätter en överlevare p.g.a "du gjorde ju inget motstånd, du låg ju bara där", för det är ett motstånd, det är ett nej, det är ett tyst skrik på hjälp, och ännu mer; Det är inte ett ja. Ni måste alla ta in detta och förstå det; allt annat än ett JA är ett NEJ, vare sig det är tystnad eller skrik, skratt eller gråt.

---

Ett jättestort tack för att fin respons på mitt inlägg, ni har stärkt mig och min självkänsla, ni har hjälpt mig på vägen mot att ta tillbaka mitt liv. All kärlek till er!♥