my heart is Everywhere


2026-03-02 @ 09:29:10

I love, I love with all that I am
I think love is all too rare
I love so very much in life
My heart is Everywhere;

I love the smell of Summer rain
and the cold breeze of the fall
I love to talk about everything
and not needing to talk at all

I love the sound of every wave
that crashes against the shore
I love that when I say 'I love you'
he answers 'I love you more'

I love that when sun hits the fog
the world feels like a dream
I love that when it's pouring down
my soul feels new and clean

I love the way soap bubbles look–
like rainbows soaring through air
I love so many things in life
My heart is Everywhere

I love the way strong coffee smells
and to drink it all alone
I love the process of getting to know
everything that is yet unknown

I love the feeling of writing by hand
it's more intimate somehow
I love the tiny barks of my tiny dog
and the way that my cats meow

I love to decorate a Christmas tree
with ornaments and light
I love the sunrise of each morning
and the silence of each night

I love, I love with all that I am
I think love is all too rare
I love so very much in life
My heart is Everywhere

I am so filled with love and joy
you might think it's all I bear
Life, oh life, is beautiful
and yet filled with despair

How can someone who loves like this
also dream of death–
How can someone laugh so very hard
with each dying breath?

How can I be in love with life
and still not want to stay–
How can someone seem so happy
and still not be okay?

How come I laugh and sing so loud
and dance out in the rain–
How can I bear so much happiness
and have room left for pain

I guess nothing is quite black and white
there's a million colors to feel
Some days it's all darkness, others all bright–
most days it's the entire color wheel

My longing for death is not all absolute;
I can love life and still wish to die
I have beauty and joy and pain and freight
painted in my mind's eye

I love, I love with all that I am
but I know that life isn't fair
I love and I hate so many things in this world
My heart's scattered everywhere

Oh, how I wish that love was enough
I would live forever for you
Still, For and not With is not living at all
but for now, it's the best I can do

I don't get your dreams and you do not get mine
Everything is not for share
I just need you to know, when I finally go
My heart will remain Everywhere

 








En dikt jag skrev igårkväll. Det dikten kretsar kring är något jag tänker på mycket och något jag & Youssef brukar diskutera; Att de flesta har en bild av hur man "bör" vara och känna när man är självmordsbenägen – att man liksom "måste" vara ledsen hela tiden och se allt i kolsvart mörker. Att självmordsbenägen är det enda man är och känner. Men det stämmer ju inte alls, åtminstone inte för mig. Jag har haft dödslängtan så länge jag kan minnas, det är en längtan som följt mig varje dag under hela livet. Jag älskar så otroligt mycket med och i livet, precis som dikten förklarar. Att älska livet och vilja dö kan tyckas motsägelsefullt, men det ena utesluter inte det andra. Jag har skrattat tills magen värkt och känt mig både älskad, stark, fri och riktigt, riktigt lycklig. Jag har haft dagar då det känts som om alla bitar fallit på plats och kroppen pirrar och bubblar av kärlek till livet. Jag har fortfarande velat dö, varje dag. Många har nog lite svårt att förstå kontrasterna i mina känslor, och det kan jag väl förstå, men det gör inte mina känslor fel och någon annans rätt – vi är bara olika. Dessa känslor och tankar har varit en del av mig genom barndom, tonår och vuxenliv. Genom sorg, glädje, lycka. Varje dag jag lever är en dag längre än jag som barn trodde att jag skulle finnas; Varje dag är min sista, även när det inte tar slut. Det har gett mig ett perspektiv många missar; Att faktiskt se och uppskatta varje liten sak som fyller kroppen med positiva känslor; Stanna och lukta på varje blomma. För, i ärlighetens namn; Hur ofta berörs du utav sättet solen mellan träden får skogen att se ut att vara tagen ur en saga? Hur ofta stannar du i regnet, vänder ansiktet uppåt och ler åt hur dropparna kittlar? Hur ofta talar du om för människorna i din omgivning hur mycket du älskar dem? Uppskattar du varje liten kopp kaffe? Hur ofta tar du en extra sväng på promenaden för att världen luktar så himla gott? Tillåter du dig själv att pausa i vardagen och njuta av en kort stunds ro? Hur ofta noterar du faktiskt saker du älskar i livet – inte bara människor eller de stora sakerna, utan de där små, små sakerna som utgör den vackra vardagen? Du kanske inte vill dö, men hur ofta uppskattar du egentligen livet? Jag gör det varje dag. 

Suicidtankar är väldigt stigmatiserade, människor som aldrig upplevt dem tror sig veta precis vad de innebär och sätter sina stämplar innan de lyssnat fullt ut. Är du självmordsbenägen? Alright, då blir du stämplad sjuk, konstig, deprimerad. Då ska du spärras in och hållas i människoförvar och stoppas i näve efter näve av tabletter som skalar bort dig. Jag förstår att många som har suicidtankar är i behov av akut hjälp, det säger jag ingenting annat om – jag säger bara att det finns tusen andra sidor av detta överpräglade mynt. Min sida är bara en av alla sidor, men det gör den inte mindre sann eller verklig. Jag älskar livet, men jag vill forfarande dö varje dag. Tycker du att det låter sorgligt? Kanske det, men personligen tycker jag att det är betydligt mer sorgligt att stressa sig genom ett liv man aldrig riktigt uppskattar.



Poesiliknande, Psykisk Ohälsa
Permalink | Trackbacks ()




Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback