Whiskey and cigarettes 
were the ones to set her free
An adventurous woman
behind the bars of society;

An ocean trapped in a whiskey glass
A hurricane taught to sit still
She learned to shrink herself for company–
but the tide returned against her will

Whiskey silenced the Ocean
It hushed all of her winds
Although never meant to whisper
She tried to hold it all in–

She carried the galaxies in her chest night and day;
Her pieces scrambled, yet astonishigly bright on display
The stars of her heart tried to show her the way
But the Ocean kept polishing herself away

Every man that she met admired the storm from shore
Still, never eager to actually go in
They claimed to love the deep, wide Ocean
And yet, did not want to learn how to swim

And so, she would gather her strengths
Pray that the stars would align
Trying so hard to reach his side, but instead-
breaking against the shoreline

Every man -every time- opened up his paper umbrella
so easily torn apart 
Expecting love to be a simple drizzle, a drop–
Not an Ocean with a fast-beating heart

See, she loved with the waves of the ocean
while their love was made paper-thin 
And when her waves came crashing down
their paper-thin love caved in

So easily crumbled, so easily gone–
So quickly from always to never
The promise of paper are only for show
and never built to last forever 

So she learned that distant admiration 
is not nearly as true;
Because seeing from a distance
means never truly meeting You

And she wanted to shrink, she wanted to hide
But the storms were her every breath
So with a whiskey drink and a hurricane life
She pondered about the deadliest depth;

When the love is too deep
And it failures to meet
Its match in another one 

It will not start to shrink
Until it finally sinks
to the bottom; forgotten and gone

She wished, oh she dreamed
of meeting her match
The one who could ride out her waves 

But it surely seemed
As a near impossible task;
To find the Still she so desperately craved

She collected the paper umbrellas
from every man who swore he'd stay
A graveyard of soggy promises
Slowly dissolving away

The stars kept leading her, taking her down
All of her own darkest courses;
Rinsing the static, silencing noise
Clearing out the distortions 

Then, like from a bad dream, she wakes
She cannot hear a sound
And she can see from the far horizon
A light pulsating around

She pulls her waves closer, as close as she can
So curious about the light at the shore
Although somewhat frightened, she somehow knows 
That she simply has to know more

A Lighthouse is kept
On an deserted island
Forsaken and yet so strong

She rises her waves and
he reaches his hand
And This is were the Ocean belongs

In the end, she met her match;
The one who'd be worth every fail
And he wanted so dearly to be near to her;
He took the paper and he built a sail

And so he sailed With the Ocean
He dove down to her depths
And turned all of her hurricanes
Into deep, calming breaths 

She realized that what she had been seeking
Was not simply someone being there;
It was all of the fragments that adds up to love-
It was someone meeting Her;

Not the horizon away
Nor the tornado breaths
Not the the things that you see from afar;

But the bright of her day
And the dark of her depths 
And the shine of her every chest star

The Ocean needed to overwhelm them all
She was the season of the monsoon
It was the paper umbrellas who could hold no weight;
No waves or sun or moon

And so, her own lightened waves
were the ones to set her free
A powerful woman
Free from the norms of society;

An Ocean free to roam the sky
A hurricane never asked to sit still
She learned to finally embrace herself–
and the tide would turn at her will

Together, they empowered the Ocean
He danced in her winds, round and round
She would never again need to whisper
She could finally let it all out

ANALYS

Dikten handlar om en kvinna som alltid är den som tycks "älska mest" och alltid blir betraktad, men aldrig riktigt sedd. Genom dikten föjer vi Havet; Först genom självförminskning och ett slags självförakt, och en samtidig skuldbeläggning gentemot både sig själv och männen hon möter; Sedan genom bearbetning och självreflektion; Tills hon äntligen accepterar sig själv tillräckligt för att våga visa någon sitt verkliga Jag. Dikten landar slutligen i acceptans, styrka och kärlek - både till sig själv, och till och från Fyrtornet.


The Ocean.
Havet är diktens huvudperson, men genom dikten ser vi att hon är så mycket mer; Hon är stormar och orkaner, vågor och hav, galaxer och stjärnor. Naturfenomen och krafter används för att beskriva henne, vilket är en hint till hennes enorma styrka och djup.

Paper Umbrellas.
Papperparaplyn används i dikten som en metafor för en annan slags kärlek; Något mer skört och bräckligt, något som inte orkar med Havet. Men det är viktigt att understryka att de inte bär någon skam. Det sönderfallande paraplyet är inte ett misslyckande, utan bär snarare insikten att de aldrig var skapta för varandra. Det gör också att Fyrtornets innebörd blir både djupare och vackrare.

Lighthouse.
I mötet med Fyrtornet händer något ovanligt. De flesta dikter talar om sammansmältningen av själar, men här blir skillnaderna i själarna istället en prioritering för diktens syfte. Om Havet mött ett annat hav hade det blivit en sammansmältning och ett fokusskifte; Från Havets läkning och styrka, till enbart kärleken. Men Fyrtornet står där det står och Havet tillåts virvla. Havet försöker inte bli ett fyrtorn för att passa ihop, och Fyrtornet försöker inte bli ett hav. De tillåts ha separata existenser och mötas halvvägs genom acceptans, kärlek och förståelse.

Galaxies/stars.
Galaxerna representerar djupet av hennes själ och stjärnorna symboliserar drivet i hennes hjärta. Det innebär att även om det vid första anblick kan misstas för yttre krafters påverkan, så är det Havet själv som driver sig framåt; Inte vad andra ser på håll, utan vad som gör henne till just Henne. Det är genom att vara sann och ärlig mot sig själv som hon finner styrka och mod att bearbeta sina trauman (darkest courses) så hon kan läka på riktigt och därmed senare finna sig själv med hjälp utav Fyrtornet -inte tack vare, med hjälp utav.
Användningen av Galaxies syftar också till att visa att det finns en hel värld "under ytan", som få får se och uppleva. Som få ens bryr sig om att försöka se.

"'She realized that what she had been seeking
Was not simply someone being there;
It was all of the fragments that adds up to love–
It was someone meeting Her;"

"Meeting Her" är här en referens till tidigare i dikten, för att bättre knyta ihop historiens gång. Stycket är också ett bevis på att hon inte bara behövde möta Någon/Vemsomhelst, för vem som helst kan inte älska henne så som hon behöver – så som Fyrtornet nu gör. Att möta Fyrtornet blir som ett djupt andetag, en sekund extra innan hon agerar på impuls – alltså, inte något som förändrar henne, men något som stärker, underlättar och tillför.

--------------------

"Not the horizon away
Nor the tornado breaths
Not the the things that you see from afar;

But the bright of her day
And the dark of her depths
And the shine of her every chest star"

Detta är också i referens till tidigare i dikten, för att understryka skillnaden mellan att se någon, och att faktiskt känna/förstå den. För första gången blir ett möte ömsesidigt; Äkta. Från observation till verklig kontakt.
Sista raden blir också starkare när man förstår min tidigare tolkning gällande "star" och "galaxies"; Därför att Fyrtornet här inte älskar henne för den han tror att hon är eller anser att hon borde vara. Han älskar henne för att han känner till hennes ljus och mörker, drömmar och trauman, minnen och förhoppningar, styrkor och svagheter - hennes hjärta och själ. Han ser henne för vad hon är och älskar henne precis så, utan att försöka ändra henne. Varje liten stjärna.

Fyrtornet är inte räddningen, men han är beviset på hur långt Havet kommer när hon lyssnar till sina egna inre drömmar, förhoppningar och följer sitt hjärta.

--------------------

"And so, her own lightened waves
were the ones to set her free
A powerful woman
Free from the norms of society;"

Denna vers är en omskrivning utav diktens första vers, delvis för att "knyta ihop dikten", men även för att visa hur hon utvecklats och stärkts sedan starten. Lightened waves syftar till att visa på att arbetet fortfarande är hennes, men att Fyrtornet lyser upp och förstärker hennes styrka så hon lättare ska se vad hon är kapabel att klara av. Havets relation till sig själv har uppenbart förgyllts utav hennes relation till Fyrtornet. 

Kontrasterna mellan första versen och denna tydliggör utvecklingen av Havets inre konflikter:
- I första versen är hennes "frihet" egentligen grundad i flykt från verkligheten. Hon bedövar sig med alkohol och cigaretter, men det är ändå inte tillräckligt för att få henne känna sig riktigt fri. Hon känner sig snarare instängd.
- I denna vers är det hennes egna vågor - hennes styrka, personlighet, sätt att älska, känslor, HON -som gör henne fri. Frihet genom självacceptans.

--------------------

"Together, they empowered the Ocean
He danced in her winds, round and round
She would never again need to whisper
She could finally let it all out"

Medan andra endast betraktat Havet och hennes vindar, så dansar Fyrtornet i dem. Han omfamnar och uppskattar alla hennes riktiga sidor och han hjälper henne att uppskatta sig själv. Havet är nu så pass stark i sig själv att hon inte längre förminskar sig; Hon tillåter sig själv finnas, fullt ut. Precis så som hon är.