v.51 Utmaning: Positiv Fokusering💎💭

Om ni vÀljer att sjÀlva delta i Veckans Utmaning fÄr ni gÀrna lÀnka era inlÀgg i kommentarsfÀltet sÄ jag fÄr lÀsa dem! LÄt oss peppa varandra!
Har ni ingen blogg Àr ni varmt vÀlkomna att ÀndÄ skicka eran lista i kommentarsfÀltet
❀

Tanken Àr att man ska lista (minst) 5 saker man Àr glad/tacksam för just precis idag. Det kan vara vad som helst, stort som litet. En viktig sak Àr att man ska lista sakerna utan en massa förklaringar eller ursÀkter, listan Àr inte till för nÄgon annan och ingen annan behöver egentligen förstÄ varför jag satt upp en viss sak pÄ min lista. Det viktiga Àr att man kan se sin glÀdje/tacksamhet pÄ ett enkelt och konkret sÀtt. Med det sagt; DÄ jag ÀndÄ faktiskt skrev ner min lista pÄ 5 saker jag var glad och/eller tacksam för igÄr, sÄ fÄr ni hÀr mina listor för mÄndag och tisdag:


MĂ„ndag
‱Varma sockar
‱Öppen mottagning hos lĂ€karen (slippa vĂ€nta)
‱JĂ€vligt snabb pasta
‱Sambo som diskar och rensar kattlĂ„da
‱SĂ„ bra jobb att jag saknar det


Tisdag
‱MatlĂ„da
‱Snyta nĂ€san
‱Tjocka tĂ€cken
‱Viaplay & Netflix
‱Vatten

Denna fina whiteboardtavla hĂ€nger i mitt kök, och dĂ€r skriver jag ner saker nĂ€r de dyker upp i skallen😊


Innan jag avslutar: Att mÄ dÄligt Àr alldeles för vanligt i dagens samhÀlle, och att ha lite av en negativ instÀllning till livet har blivit nÄgon slags "grej" -vilket gör att negativa tankar och gnÀll blir en dÄlig vana för de flesta mÀnniskor. Att dÄ skriva ner saker man Àr glad och tacksam för varje dag Àr jÀttebra för att bryta de negativa tankebanorna och lÀra hjÀrnan att fokusera pÄ det som Àr bra. Dessa listor kommer slutligen bli överflödiga; hjÀrnan skapar automatiskt listan som ett minne. Ge det lite tid bara.


Ny kategori: "Veckans Utmaning"

Sedan jag var 6 Ă„r gammal har jag kĂ€mpat mot Ă„ngest, panikattacker, depression, Ă„ngestrelaterade fobier, ADHD och en del andra psykiska besvĂ€r. Om man inte sjĂ€lv gjort samma resa, sĂ„ kan man aldrig riktigt förstĂ„ vad det gör med en, var det tar ifrĂ„n en. För min del har mina psykiska sjukdomar stulit mig; den jag var, den jag vill vara. Men de ska inte fĂ„ stjĂ€la den jag hoppas kunna bli. Jag vet inte vem jag Ă€r utan min Ă„ngest, och jag vet att det lĂ„ter helt galet, men det Ă€r sant. Ångesten har kontrollerat hela mitt liv. Mina minnen Ă€r uppdelade i "PĂ„ grund utav Ă„ngest", "För att slippa Ă„ngest" och "Ångestfritt" -i varje fack har Ă„ngesten spelat sin roll. Vet ni hur mĂ„nga saker jag kan tĂ€nka tillbaka pĂ„ och sĂ€ga "det var för Ă„ngesten" eller "jag avstod frĂ„n det pĂ„ grund utav Ă„ngesten"? Fler Ă€n jag vĂ„gar erkĂ€nna.

Jag har insett att jag behöver Àndra saker i mitt liv, framförallt saker i mitt eget tÀnkande och agerande. De saker jag besvÀras utav psykiskt kanske inte gÄr att Àndra med medicin (tÄl ej medicin, provat  a l l t ), men jag Àr övertygad om att jag kan klara detta genom att aktivt jobba med mig sjÀlv hela tiden. De senaste mÄnaderna har jag börjat göra lite "soul-searching", och det kÀnns som jag Àntligen börjar trampa en stig mot att finna mig sjÀlv. Jag har pÄbörjat tre viktiga listor; en över saker jag vill uppleva/Ästadkomma innan en viss Älder, en pÄ saker jag inte kommit över för att stegvis bearbeta mig genom dem, och en lista pÄ saker jag tycker om utan att nÄgon annans Äsikt spelat in(och vilka saker jag egentligen inte gillar, fast jag tidigare trott det).


Steg för steg kÀnner jag hur jag utvecklas som person, hur jag fÄr en djupare förstÄelse för mig sjÀlv och lÀr kÀnna mig sjÀlv utan andras pÄverkan. Nu vill jag dela detta med er, hÀr i bloggen:

Varje vecka kommer jag att dela med mig utav en utmaning, och de kan verka smĂ„ eller obetydliga, men kom ihĂ„g att likt Rom sĂ„ kan en mĂ€nniska inte byggas pĂ„ en dag. Ni Ă€r alla varmt vĂ€lkomma att dela dessa utmaningar med mig, vare sig det Ă€r en eller allihop. Om ni vĂ€ljer att göra det sĂ„ fĂ„r ni mer Ă€n gĂ€rna dela lĂ€nkar till era inlĂ€gg i kommentarsfĂ€ltet sĂ„ jag kan fĂ„ lĂ€sa dem. Det vore vĂ€ldigt roligt. LĂ„t oss utmanas och utvecklas tillsammans♄
 
BildkÀlla: google.se
 
 

En tuff period

Jag har Ă„terigen gĂ„tt rakt in i en betongvĂ€gg utav Ă„ngest, senaste veckan har det bara blivit vĂ€rre och jag tycks inte kunna gĂ„ en dag utan tĂ„rar. Det enda som hindrar mig frĂ„n att isolera mig totalt Ă€r jobbet, sĂ„ jag Ă€r extra tacksam att ha det just nu, dĂ€r gĂ„r jag in i "jobbrollen" och kan lĂ€mna problemen hemma ett par timmar. DĂ€remot Ă€r jag utmattad, helt och hĂ„llet. Jag kan vara nĂ„gorlunda pigg ett par timmar, men sedan pĂ„ en sekund kan jag knappt hĂ„lla ögonen öppna och blir alldeles snurrig av trötthet. Allting Ă€r för mycket just nu och mest av allt vill jag sova ett par mĂ„nader i strĂ€ck. Jag har försökt med att "fake it until you make it" -att spela glad och positiv för att lura min egen hjĂ€rna- under flera mĂ„nader, men det tycks inte ge nĂ„gon effekt. Jag vet inte riktigt hur jag ska bryta detta, hur jag ska Ă€ndra mina tankar och min vilja, hur jag ska Ă„terfĂ„ styrkan, hur jag ska bli jag igen. Jag vet bara att jag Ă€r sĂ„ jĂ€vla, jĂ€vla trött. 


Jag har avinstallerat Facebook och messenger pÄ telefonen dÄ det ger mig en vÀldig stress, och kommer endast vara inne ibland frÄn datan, men aldrig svara messenger. De jag Àr intresserad av att prata med har mitt nummer och det rÀcker just nu. Detta Àr Àven anledningen till varför jag senaste tiden bloggat betydligt sÀmre Àn vanligt. SÄ nu vet ni det.

Ta hand om varandra, alla behöver vi en hand att hĂ„lla ibland♡


BrevvÀxling; KÀra femtonÄriga jag.


KÀra femtonÄriga jag.
Du Àr just nu vÀldigt sÄrbar, du Àr en missförstÄdd tonÄring. Du spenderar dagarna bakom muren du försökt bygga upp för att skydda dig sjÀlv frÄn andra mÀnniskors hÄrda ord, du lÄter ingen komma in och hÄller din egen smÀrta pÄ insidan. I skolan kÀmpar du för att hÄlla masken fast över ansiktet, men det Àr svÄrt med alla kÀnslostormar som sliter ditt inre i bitar. MÄnga gÄnger har du blivit frustrerad och ledsen, men tagit ut allt i ilska. Du har kastat sönder speglar och flaskor, sparkat sönder det ena och det andra. Du har slagit till killar som slagit dig pÄ röven eller kallat dig fula ord, men Ànnu fler gÄnger har du svalt det i skam. Du har kastat saker pÄ lÀrare som sagt att du kan om du bara försöker, nÀr du förtvivlat försökt be dom om hjÀlp. Du har skrikit rakt ut nÀr frustrationen varit för stor, smÀllt mÄnga klassrums dörrar bakom dig nÀr myrorna i dina ben drivit dig till vansinne. Du har suttit ihopkrupen pÄ skolans toaletter och försökt kvÀva din Ängest i hÀnderna. Du har övertygat skolpersonalen om att du visst Àtit, Àven fast du vet att det dÀr Àpplet du Ät igÄr inte rÀknas som mat. Du har slitit sönder alla möjliga böcker nÀr allt blivit ett enda blurr för du inte kunnat koncentrera dig. 


Du har vaknat sÄ mÄnga gÄnger med hopp, men alltid gÄtt tills sÀngs med besvikelse, försökt vara bra men vant dig vid att misslyckas. Hemma kan du inte prata med nÄgon. Din mamma gör allt för dig och du vet det sÄ vÀl, men nÀr hon kommer för nÀra sÀtter du taggarna utÄt, knuffar bort henne. Du sÀger saker till henne som du inte menar, bara för att stöta bort henne. Och varje gÄng du sagt nÄgot elakt sÄ stÀnger du in dig pÄ ditt rum och lÄter Ängesten tortera dig, du grÄter tills du krÀks. Du hatar dig sjÀlv mer och mer för varje dag, du har övertygat dig sjÀlv om att du Àr helt och hÄllet vÀrdelös. Du ber till Gud att du ska fÄ dö, viskar i mörkret att du inte klarar mer. Du har varit pÄ behandlingshem, men du var "smart nog" att spela glad sÄ du fick Äka hem redan efter en vecka. Du har tvingats prova fler receptbelagda mediciner Àn du vet namnet pÄ, men inga piller i vÀrlden tycks fylla ditt tomrum.

NÀr du Àr ensam tar du fram den lilla burken du gömt i en lÄda; den lilla svarta, runda burken i plÄt, med ett tryck utav frukter pÄ locket. Inuti ligger dina bÀsta vÀnner och vÀrsta fiender; dina smutsiga rakblad. Du Àr beroende utav dom, du behöver dom för att sÀtta smÀrtan pÄ utsidan, sÄ du fÄr andas nÄgra sekunder. Ibland har du gnuggat citron och salt i dom öppna sÄren för att hÄlla fast i den fysiska smÀrtan om sÄ bara för nÄgra sekunder till. Du tvÀttar alltid sÄren efterÄt, smörjer dom med salva och sÀtter kompresser över. Dom mÄste lÀka fint och döljas bra, för du har fÄtt höra att ingen tycker om nÄgon som skÀr sig.

Du fÄr ofta komplimanger, fast du ser det inte som komplimanger nÀr nÄgon kallar dig snygg eller sexig, eller lÀgger en kommentar som "fina bröst" eller "hÀrlig röv". Faktum Àr att du snarare blir ledsen, Àven fast du lÄtsas att du blir glad. Du önskar att nÄgon kille skulle kalla dig smart, rolig, intressant. Men det gör dom förstÄs inte. Dom Àr tonÄrskillar med hjÀrnan mellan benen, dom bryr sig inte om vem du Àr pÄ insidan. Du har aldrig provat olagliga droger, men du Àr duktig pÄ att hÀlla i dig alkohol. Du har inte haft sex med en massa killar, för du tror inte pÄ sex utan kÀnslor, men folk viskar det ÀndÄ bakom din rygg och kallar dig för hora. Du nekade en kille sex och han försökte ha det med dig ÀndÄ, och du anklagar dig sjÀlv för att ha uppmuntrat det. Du har mÄnga du kallar för vÀnner, men ytterst fÄ utav dom Àr Àkta. Du var kÀr, men tyvÀrr i nÄgon som tryckte ner dig till botten, dÀrför har du bestÀmt dig för att alla killar Àr svin och du ska aldrig Àlska igen.

Du gÄr pÄ fester och dricker sÄ mycket sprit att benen viker sig; inte för att bli glad eller för att du tycker det Àr roligt, men för att du behöver nÄgonting som dÀmpar smÀrtan om sÄ bara för en stund. Du gÄr pÄ regelbundna möten med psykologer, lÀkare och sköterskor. Dom har talat om för dig att du har ADHD och lider utav djup depression med svÄr panikÄngest. Dom har sagt till dig att sjÀlvskadebeteende inte kommer göra dig lycklig, att du mÄste Àta eftersom du rasar i vikt och periodvis blir vÀldigt svag, att du mÄste ta hand om dig sjÀlv och sÀtta dig sjÀlv före andra. Du tycker att dom Àr dumma i huvudet.

Du drabbas av "black outs" dagligen, dÄ Ängesten omringat dig sÄ fullstÀndigt att allt blir svart, det kÀnns som du endast blinkat nÀr du i sjÀlva verket sprungit flera kilometer barfota i tunna klÀder, du kÀnner inte ens att du gÄtt genom isvatten i snöstorm eller att fötterna Àr sönderskurna och fulla utav stickor och smÄsten. Du Àr sÄ jÀvla rÀdd för framtiden och hur djupt ner i skiten du ska gÄ, att du beslutat dig för att inte ha nÄgon framtid alls. Du brukade ha sÄ mycket drömmar, du brukade veta precis vem du var, men nu Àr du instÀlld pÄ att ta ditt liv före din sextonde födelsedag.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


KĂ€ra femtonĂ„riga jag, jag önskar att jag kunde sĂ€ga att det nu, sju lĂ„nga Ă„r senare, Ă€r bra, att du Ă€r lycklig nu. Jag önskar jag kunde trösta dig och sĂ€ga att "hĂ„ll ut, för det blir snart bra". Men om sanningen ska fram sĂ„ kĂ€mpar du fortfarande med din psykiska ohĂ€lsa, varje dag Ă€r olik den andra men Ă€ndĂ„ fylld med samma Ă„ngest. Du har lĂ€rt dig vĂ€ldigt mycket pĂ„ sju Ă„r, du ser annorlunda pĂ„ det mesta, men det Ă€r vĂ€l knappast nĂ„gon tröst för en femtonĂ„ring. KĂ€ra femtonĂ„riga jag, om jag fick vĂ€lja sĂ„ skulle du njuta av att vara tonĂ„ring istĂ€llet för att planera din död. KĂ€ra femtonĂ„riga jag, du tror att du Ă€r svagast pĂ„ jorden, men du Ă€r sĂ„ otroligt stark. Även om ditt liv inte Ă€r lyckligt hela tiden, sĂ„ finns det stunder som Ă€r sĂ„ jĂ€vla vĂ€rda att glĂ€djas Ă„t, stunder vĂ€rda att minnas. KĂ€ra femtonĂ„riga jag, stanna inte upp allting för att försöka finna lycka, fyll istĂ€llet dina dagar med stunder du kĂ€nner dig levande.

KÀra femtonÄriga jag, jag vet att alla knivar i ryggen svider. Det Àr en fruktansvÀrd upplevelse att nÄgon man litat pÄ sviker en, men det leder till nÄgot bra. Just nu rensas ditt liv pÄ mÀnniskor som inte borde vara dÀr, och trots att bekantskapskretsen krymper, sÄ vÀxer de vÀnskaper som Àr Àkta. De som kommer stÄ vid din sida genom vÄtt och torrt, de Àr kvar. De Àr alltid kvar.

KÀra femtonÄriga jag, du hatar dig sjÀlv för alla brÄk med mamma, och de Àrren kommer alltid finnas dÀr, men det blir bÀttre. Alla jobbiga perioder kommer att stÀrka erat band, ni kommer kÀnna varandra utan och innan, ni kommer kunna prata om precis allting. Hon kommer vara din bÀsta vÀn i hela vÀrlden.

KÀra femtonÄriga jag, i november trÀffar du en kille och du kommer falla pladdask, och det kommer skrÀmma dig mer Àn nÄgot nÄgonsin gjort tidigare. Du kommer försöka tygla dina kÀnslor, du kommer försöka att inte vara sÄdÀr kÀr, men det kommer inte fungera. Och det Àr okej, det Àr bra. För han kommer inte vara som de andra. Han kommer se dig precis som du Àr och Àlska dig mer Àn nÄgon annan gjort.

KÀra femtonÄriga jag, du kommer lÀsa nionde klass pÄ en annan skola, en "specialskola" för ungdomar som inte fungerar i en vanlig klass. Du kommer först tycka det kÀnns jobbigt, men tro mig nÀr jag sÀger att din tid dÀr kommer att förÀndra ditt liv för alltid. Du kommer bli sedd, förstÄdd, accepterad. Dina lÀrare kommer hjÀlpa dig mer Àn du anar. Du kommer inse att du faktiskt Àr vÀldigt intelligent, att dina svÄrigheter inte har nÄgot att göra med din intelligens. PÄ nÄgra mÄnader kommer du ha gÄtt frÄn streck i alla Àmnen, till nÀstan alla VG, och det kommer stÀrka dig oerhört.

KÀra femtonÄriga jag, vi Àr fortfarande vilsna, sju Är senare. Kanske blir det aldrig helt bra, kanske kommer Ängestens jÀrngrepp sitta runt halsen för alltid. Men vet du vad? Trots att det gör ont, sÄ tror jag att det Àr vÀrt det. Du har sÄ mÄnga som bryr sig om dig, som gör allt för din skull. TÀnk pÄ alla tÄrar deras axlar fÄngat upp, alla underbara skratt och all genuin glÀdje, alla vrÄlande sÄngstunder och alla lÄnga samtal. TÀnk pÄ alla svanhopp pÄ sommaren och snögubbar pÄ vintern. Hur ont det Àn gör, sÄ Àr du inte fÀrdig med dessa mÀnniskor. Vi har sÄ mycket kvar att göra, sÄ mycket mer att uppleva. Vi fÄr inte missa det.

KÀra femtonÄriga jag, ge inte upp. Vi klarar detta.


Kvinnan; ett mÀnskligt objekt,eller en objektifierad mÀnniska?




Elva Ă„r;
Det Àr hur gammal jag var nÀr jag grÀt i mÄnader över att fÄtt former tidigt och andra barn oblygt pÄpekade mina bröst.

"Att vÄldta dig ska bli ett nöje"; Ett utav hundratals sexuella hot och kommentarer jag fick i kommentarsfÀltet pÄ min blogg som tonÄring.

Tjugo kronor; SÄ mycket var jag vÀrd enligt en kille i skolan som kastade pengen pÄ mig nÀr jag gick förbi.
AvstÀngning; Vad jag riskerade efter att ha tryckt upp killen mot ett skÄp och knÀat honom mellan benen.

Min rumpa; Den kroppsdel kompisar smygfotograferade utan att förstÄ hur Àckligt det var.

Tre veckor; Det Àr hur lÄng tid det tog för en kille jag trÀffade att gÄ frÄn komplimanger och omtÀnksamhet till att försöka ha sex med mig mot min vilja.
Aldrig mer; Det Àr hur ofta han hörde av sig efter jag lyckats sparka bort honom och gick dÀrifrÄn med trasig resÄr i byxorna.

Alldeles för stora mjukisklÀder; Det Àr vad jag trodde skulle skydda mig mot ovÀlkomna hÀnder och kommentarer i skolan. Det gjorde det inte.

Fem; SÄ mÄnga blÄmÀrken hade jag pÄ mina bröst efter att blivit ofrivilligt tafsad pÄ en kvÀll pÄ krogen.

"Om du inte tÀnker ligga hittar jag nÄgon annan som vill"; Svaret jag fick en gÄng dÄ jag inte orkade ha sex med mitt ex.

Hora, slampa, luder, knullbar; Fyra utav mÄnga krÀnkande ord jag oprovocerat blivit kallad.

Obehag; KÀnslan jag fick dÄ en kille i min klass började skriva till mig och kommentera klÀderna jag haft pÄ mig under dagen, kalla mig sexig och fin, hörde av sig varje gÄng han sett mig ute.

Hotade att döda min pojkvÀn; Vad en Àldre kille gjorde nÀr jag ej var intresserad.

"Äsch jag bryr mig inte"; Det största lögnen jag ofta sagt för att inte visa hur ont allt gjort.

Tusentals; Antalet tÄrar som rivit sönder mina kinder pÄ grund utav sexuella övergrepp, hot, kommentarer, pÄhopp, trakasserier, ofredanden (etc.)

 




Jag kan fortsÀtta berÀtta i en halv evighet. Om alla ovÀlkomna hÀnder som försökt Àga min kropp. Om alla snabba steg jag tagit med hjÀrtat i halsgropen efter att ha blivit förföljd. Om alla vuxna i skolvÀrlden som sagt "han tycker bara om dig" eller "sÄ farligt Àr det vÀl inte" eller "ta det som en komplimang". Om alla Àckliga kukbilder följda av hot. Om hur lÄng tid det tog för mig att faktiskt förstÄ att min kropp Àr MIN. Men jag orkar inte fortsÀtta berÀtta. InlÀgget Àr endast en ytlig inblick i det djupa, att detaljerat berÀtta Àr sÄ jÀvla smÀrtsamt, fortfarande, sÄ det behÄller jag ett tag till.

SĂ„ mĂ„nga utav dessa saker har lagt mycket grund för oĂ€ndligt utav panikĂ„ngest, mardrömmar, fobier. Dessa saker Ă€r anledningen till att det tog nĂ€stan 3 Ă„r innan Felix fick hĂ„lla om mig ordentligt utan att jag fick panik, TRE JÄVLA ÅR. Och dĂ„ Ă€r han Ă€ndĂ„ vĂ€rldens mest fantastiska mĂ€nniska, sĂ„ mycket som han tagit hand om mig, hjĂ€lpt mig, funnits dĂ€r, försökt förstĂ„ allt han omöjligen kan förstĂ„. Tre jĂ€vla Ă„r innan jag vĂ„gade lita pĂ„ honom tillrĂ€ckligt för att kĂ€nna hundraprocentig trygghet i hans famn. Tre.jĂ€vla.Ă„r.

Jag Ă€r, tyvĂ€rr, inget enskilt undantag som haft en jĂ€vla massa otur -jag Ă€r vilken kvinna som helst. Jag kĂ€nner inte en enda kvinna/tjej som aldrig blivit sexuellt ofredad, förstĂ„r ni hur sjukt det Ă€r? En vĂ€n sa en gĂ„ng "det Ă€r ju inte en frĂ„ga OM man ska bli utsatt, det Ă€r HUR MÅNGA GÅNGER man ska bli det" och det mest skrĂ€mmande Ă€r att hon hade helt rĂ€tt.


GÄr ni genom livet med en enda lÀrdom sÄ lÄt det bli denna: Den ENDA kropp du har rÀtt till Àr din egen.
INGEN ANNAN KROPP ÄR DIN.


 

SmÀrtsamma utdrag ur min Ängestbok

VARNING Detta inlÀgg innehÄller text som kan anses triggande för vissa. Varnar Àven för nÀrstÄende dÄ det kan vara jobbigt att lÀsa. Ni vet att jag Àlskar er, ni Àr anledningen till att jag finns, ni Àr allt.

Detta inlÀgg Àr vÀldigt jobbigt för mig att skriva och att publicera, det Àr extremt blottande sÄ Àven att jag behöver lÀgga ut detta sÄ har det tagit mig över en mÄnad att finna styrka nog att klicka pÄ "Publicera". Jag skrev inlÀgget 31/8, har gÄtt in och lÀst det sÀkert 10 gÄnger efter det, Àndrat nÄgot enstaka ord dÄ och dÄ. Men nu Äker det upp, det Àr viktigt. För mig och för alla de andra som lider i det tysta. Tystnaden fÄr inte bli vÄr död.

Jag har en liten svart bok dĂ€r jag ofta skrivit ner mina kĂ€nslor och tankar nĂ€r jag inte mĂ„r bra, nĂ€r Ă„ngesten Ă€r alldeles för kraftig och jag mĂ„ste berĂ€tta men samtidigt inte vill prata med nĂ„gon. DĂ„ skriver jag. Åtminstone hĂ€lften utav sidorna Ă€r flĂ€ckade utav torkade tĂ„rar, och varje ord gör ont i hela min kropp nĂ€r jag lĂ€ser. Men boken Ă€r min största ventil, alla de saker jag oftast inte vĂ„gar sĂ€ga högt fĂ„r samlas i min svarta bok. Nu ska jag skriva hĂ€r, nĂ„gra utdrag ur boken, Ă„ngest svart pĂ„ vitt. Jag kommer inte att ta med nĂ„got av de absolut mörkaste sakerna i boken dĂ„ jag kĂ€nner att det blir alldeles för tungt. Saken Ă€r den att senaste dagarna har varit ganska bra, och dĂ„ har jag styrkan att visa. Varför vill jag blotta min sjĂ€l pĂ„ detta sĂ€tt kanske ni undrar? För att jag mĂ„ste. Det Ă€r sĂ„ jĂ€vla viktigt att inte sitta tyst, tystnad för en deprimerad Ă€r en gigantisk sjĂ€lvförstörelseknapp som man fortsĂ€tter klicka pĂ„. SĂ„ hĂ€r kommer nĂ„gra smĂ€rtsamma utdrag ur min Ă„ngestbok.

Vill Ànnu en gÄng varna dÄ dessa utdrag kan uppfattas som triggande för vissa

 



Jag uppfattas ofta som glad, positiv, fantasifull, sprallig, omtĂ€nksam -det Ă€r fĂ„ som nĂ„gonsin uppfattat mig som negativ, deppig, sjĂ€lvisk, trasig, hatande. Men jag Ă€r alla dessa saker, bara inte samtidigt. Jag Ă€r glad, jag Ă€r positiv, jag Ă€r sprallig, jag Ă€r fantasifull och jag Ă€r omtĂ€nksam, de sakerna Ă€r  j a g . Men i mina depressiva episoder blir jag en helt annan mĂ€nniska; som inte ser nĂ„got bra, som inte orkar kĂ€mpa lĂ€ngre, som bara vill dö. Jag som Ă€r en extremt social varelse vill inte ens svara mina nĂ€rmaste pĂ„ sms. Det Ă€r inte den jag Ă€r egentligen, men det Ă€r den jag blir mĂ„nader i strĂ€ck endast pĂ„ grund utav min psykiska ohĂ€lsa. Att ha BipolĂ€r Sjukdom, att ha flertalet Ă„ngestsyndrom, att ha fobier, att ha paniksyndrom -DET FÖRÄNDRAR MIG. Jag kan inte styra det mer Ă€n vad en cancersjuk kan styra sin sjukdom. Det enda jag kan göra Ă€r kĂ€mpa, och fortsĂ€tta kĂ€mpa Ă€ven i de bra perioderna. Jag kommer fĂ„ kĂ€mpa varje dag under mitt liv, det finns inget utrymme för att ge upp ens för en minut, dĂ„ förlorar jag allt. Den enda medicin som kan rĂ€dda mig Ă€r min egen viljestyrka, min egen önskan om att mĂ„ bra igen, mitt eget hopp om framtiden.

Jag önskar att alla skulle förstÄ att ingen i denna vÀrld skulle vÀlja att mÄ dÄligt, men skit hÀnder och ibland Àr livet jÀvligt tufft. DÄ behöver man inte nÄgon som sÀger att det blir bÀttre, eller att man ska skÀrpa sig. DÄ behöver man bara nÄgon som hÄller om en och lyssnar. KÀrlek Àr det enda som Àr starkare Àn hat, Àven sjÀlvhat.


Jag tÀnkte först lÀgga in en "positiv avslutning", men sen insÄg jag att ibland behöver mörkret visas. Hur ska vi nÄgonsin se det verkliga ljuset om vi stÀndigt lÄtsas som mörkret inte riktigt finns? Om vi försöker tona ner det nÀr vi berÀttar, trots att det ofta Àter upp oss fullstÀndigt, hur ska nÄgon veta? SÄ ja, detta inlÀgg Àr jÀvligt tungt, men livet kan vara sÄ och det mÄste vi vÄga se.
 
Vill passa pĂ„ att tacka för alla fina kommentarer pĂ„ mitt inlĂ€gg "BrevvĂ€xling; Till Isabelle, frĂ„n Ångest" -era ord gav mig lite mer styrka att publicera detta. Tack!

BrevvĂ€xling; Till Isabelle, frĂ„n Ångest



Hej Isabelle, mitt namn Ă€r Ångest.

Det Àr jag som styr dig, det Àr jag som bestÀmmer om du ska gÄ utanför dörren idag eller kvÀva smÀrtfyllda skrik i kuddar. Jag mÄr bÀst av att trycka ner dig, för det Àr dÄ jag blir riktigt stark, nÀstintill oförstörbar. Jag Àger din kropp och sjÀl, Isabelle. Min sambo Panik och mina bÀsta vÀnner DödslÀngtan och SjÀlvhat Àr ocksÄ hÀr ganska ofta, vi reser liksom i flock. Visst Àr det bra? Eller, kanske inte för dig, eftersom vi livnÀr oss pÄ din glÀdje, suger ut den likt dementorerna i Harry Potter. Minns du nÀr du var 6 Är och trodde att du skulle dö nÀr jag hÀlsade pÄ för första gÄngen? Eller nÀr du var runt 9-10 Är och slog sönder en spegel för jag berÀttade hur ful du var? Kommer du ihÄg nÀr du var 15 Är och de tog dig till behandlingshem för saker jag hade gjort? Eller nÀr du var 17 Är och hamnade pÄ sjukhus efter att jag tvingat i dig en massa tabletter? Eller alla gÄnger jag manipulerat dig till att tro att ingen bryr sig om dig, att alla bara skrattar Ät dig bakom din rygg? Alla gÄnger jag skrikit Ät dig tills du sjunkit ihop till en patetisk hög pÄ golvet? Alla gÄnger jag hjÀrntvÀttat dig till att knuffa bort alla som stÀller upp för dig, sagt att de skulle fÄ det bÀttre utan dig? Vilka hÀrliga stunder vi delat va, Isabelle? Det tycker iallafall jag.

Jag vill tala om för dig att jag har hört dina böner, dom dÀr du ber mig att sluta. Jag har hört nÀr du hyperventilerande skriker mitt namn och ber mig att lÀmna dig, att det gör för ont. Men jag kommer inte lÀmna dig, aldrig nÄgonsin. Vi hör ju ihop du och jag. Utan varandra, vad Àr vi dÄ? Jag Àr hÀr tills döden skiljer oss Ät.

Med vÀnliga hÀlsningar
Din vĂ€n Ångest



Hej Ångest, det Ă€r jag som Ă€r Isabelle.

Jag vet att du tror att du kontrollerar mig, och mÄnga gÄnger har du rÀtt, mÄnga dagar lyder jag din minsta vink. MÄnga dagar Àr jag bara ett skal om du inte fyller min insida. Men jag skriver för att berÀtta att det ska fÄ ett slut. Du, din sambo och dina vÀnner kan allihopa dra Ät helvete. I 16 Är har jag varit din slav, men jag Àr sÄ less pÄ att inte vara en egen person. Jag Àr sÄ less pÄ dig.

Det kanske tar 16 Ă„r till innan jag lyckas frigöra mig frĂ„n dina smĂ€rtsamma klor, men jag ska frigöra mig. Du och jag tills döden skiljer oss Ă„t, Ångest. Och det kommer inte bli min död.

Detta Àr krig.
Isabelle


[BildkÀlla]

Inte alltid

Inte alltid svag, men aldrig tillrĂ€ckligt stark. Inte alltid söndertrasad, men aldrig hel. Inte alltid sĂ€mst i vĂ€rlden, men aldrig bra nog. Mörkret livnĂ€r sig pĂ„ min sjĂ€l, Ă€ter upp mig frĂ„n insidan, gör mig till ett skal. Försöker kĂ€nna efter, kĂ€nna vad som helst, kĂ€nna nĂ„got, men vad Ă€r det meningen att jag egentligen ska kĂ€nna? KĂ€nslomĂ€ssig amnesi. Jag kan minnas platser dĂ€r jag varit oförstörbar, stĂ„tt pĂ„ toppen med pumpande adrenalin, och jag besöker dem i mina drömmar. I mina mardrömmar. Platserna Ă€r inte lĂ€ngre starka eller ljusa, de Ă€r beflĂ€ckade utav smĂ€rtan att vara föredetta. Föredetta lycklig, föredetta positiv, föredetta Ă€lskvĂ€rd, föredetta stark, föredetta nĂ„gon. En sorgligt dyster föredetting. "Vem vill du vara?" Vem som helst. Vem som helst utom ett skal. Vem som helst utom jag. Vem som helst. KĂ€mpar för att bibehĂ„lla förstĂ„endet, men det har kanske redan flytt. Är jag pĂ„ vĂ€g att bli galen? Försöker pussla ihop alla söndertrasade sjĂ€lsbitar, försöker finna tillbaka. Men till vad? Vem Ă€r jag utan detta tillintetgörande mörker? Inte alltid svag, men aldrig tillrĂ€ckligt stark.

 

"Inner Combat"

Kom pÄ att jag inte visat er denna tavla jag gjorde för ett tag sedan. Inner Combat heter den och representerar en bra dag i en depressiv episod; Boxningshandskarna pÄ, kraft nog att orka slÄss mot mitt eget huvud.


Jag ska inte visa mig besviken.

 

Jag ska inte visa mig besviken
Det Àr en kÀnsla som Àr ful och dum
Och nÀr jag kÀnner mig sÄ jÀvla liten
Hörs inga ljud, jag lÄtsas vara stum
För jag vet att om ni ser mig grÄta
Harklar ni halsen, drar lite i er sjal
Och Àr det nÄgot ingen kan förlÄta
SÄ Àr det att nÄgon Àr onormal


Jag ska inte lÄta tÄrar rinna

Det Àr ett tecken pÄ svaghet, det vet jag
SÄ nÀr jag helst av allt vill försvinna
Blundar jag, drömmer om en bÀttre dag
Min sjÀl gör ont, men det vet ingen om nu
Att öppna kÀften Àr att vilja bli sedd
MÄ aldrig dÄligt, nej det Àr helt tabu
SÀg aldrig om du Àr ledsen eller rÀdd

 

Jag ska inte sÀga nej
Det Àr trÄkigt att jÀmt vara emot
SÄ vad Àn sker Àr allting helt okej
Var helt beskedlig, var en idiot
LÄt alla trampa rakt över din stolthet
Den Àr ÀndÄ ingenting vÀrd hÀr
Trots du kan, lÄtsas att du inte vet
Spela dum, var inte till besvÀr


Jag ska alltid lÄtsas att jag duger

Men aldrig tro jag Àr nÄgonting att ha
För Àven om dom vet att jag ljuger
Är det bĂ€st om jag lĂ„tsas att mĂ„ bra
Göm dina piller, dölj dina sÄr
Annars orkar ingen stanna i ditt liv
För ingen bryr sig egentligen hur du mÄr
Tror du det Àr du bra jÀvla naiv

 

Jag vill aldrig mer stÄ pÄ kanten
Blind för glÀdje, men öppen för panik
Aldrig köpa sprit för sista slanten
Kanske hör nÄgon mina stumma skrik?
Jag vill aldrig grÄta mig till sömns mer
För det jag kÀnt nÀr jag inte haft ett val
SÄ jag knÀpper mina hÀnder och jag ber
Att imorgon fÄr jag vakna upp normal
i.l.t -17


Ord frÄn en bortkommen

Hela mitt liv har jag varit vilsen. Sprungit runt i samma cirklar, stĂ€llt samma frĂ„gor och Ă€ndĂ„ hoppats pĂ„ andra svar. Desperat letat efter en upplevelse, en kĂ€nsla, ett uppvaknande, nĂ„got annat Ă€n de smala vĂ€ggar jag isolerat mig sjĂ€lv i. Jag har gjort sĂ„ mĂ„nga misstag, valt fel vĂ€gar, ibland med flit. Vad som helst för att skapa en kĂ€nsla, vad som helst för att kĂ€nna nĂ„got alls, vad som helst som kan ge nĂ„gon form utav indikation pĂ„ att jag Ă€nnu Ă€r vid liv. SĂ„ mĂ„nga gĂ„nger som jag fĂ„tt höra "inte tillrĂ€cklig" och lĂ„tit orden eka i mitt huvud tills de varit den enda sanning jag kĂ€nt till. Hela jag Ă€r en repad skiva, hakat upp mig pĂ„ ett enda spĂ„r, oförmögen att gĂ„ vidare, inkapabel till att börja om pĂ„ nytt. NĂ€r natten Ă€r som mörkast och jag kan höra mitt blödande hjĂ€rta slĂ„ss för sitt liv, nĂ€r vĂ€rlden lagt sig till ro och varje andetag ekar mellan vĂ€ggarna -det Ă€r dĂ„ jag undrar. Allt. Varje tanke som nĂ„gonsin avslutats med ett frĂ„getecken slĂ„ss om en plats i mitt huvud, skriker för att göra sin röst hörd tills jag kan kĂ€nna pulsen skapa högljudda vibrationer i mina öron. Men en frĂ„ga skriks alltid lite högre, en frĂ„ga Ă€r alltid dĂ€r natt efter natt, den eviga frĂ„gan i Ă„terskall; Vem.Är.Jag.?. Kanske Ă€r det nĂ„got vi alla undrar, eller kanske Ă€r det bara vi vilsna sjĂ€lar som förtvivlat letat efter svar hela livet. Hur som helst sĂ„ Ă€r det en frĂ„ga som krĂ€ver svar, svar ingen annan kan ge Ă€n jag sjĂ€lv, men dessvĂ€rre svar jag aldrig tycks finna. Varje Ă„r runt min födelsedag blir frĂ„gan mer intensiv, rentav smĂ€rtsam. Jag vill sĂ„ gĂ€rna kĂ€nna av en förĂ€ndring, ta ett första andetag som en förbĂ€ttrad mĂ€nniska, och det Ă€r en plĂ„gsam insikt att allt förblir detsamma, Ă„r efter Ă„r. Vilsen. Vem Ă€r jag? Detta begĂ€r efter facit till frĂ„gan sliter mig i bitar, det Ă€r en fruktansvĂ€rd sak att sakna kunskap om. Jag vill kunna sĂ€ga "sĂ„hĂ€r Ă€r jag", oavsett om det Ă€r positiva adjektiv som anvĂ€nds för beskrivning, eller negativa. Jag vill bara veta sĂ€kert. Jag vill finna mig sjĂ€lv, vart jag Ă€n Ă€r, för hur ska jag nĂ„gonsin kunna bli den jag vill nĂ€r jag inte har en aning om vem jag Ă€r? Hur ska jag ha en chans till att forma min framtid, nĂ€r min nutid Ă€r för suddig för att lĂ€sas av? Hur ska jag nĂ„gonsin kunna kĂ€nna mig hemma nĂ„gonstans, nĂ€r denna vilsenhet tycks vara kronisk? Jag slits mellan att vilja ge upp, och att ge mig fan pĂ„ att lyckas. Slits mellan att bara vilja vara glad, men tycka mig förtjĂ€na smĂ€rtan. Mellan att vara utmattad men samtidigt rastlös. Denna ambivalens Ă€r dödlig. Hur ska nĂ„gon annan nĂ„gonsin kunna kĂ€nna mig pĂ„ riktigt, nĂ€r jag inte kĂ€nner mig sjĂ€lv? Jag vill ju bara veta sĂ€kert; Vem.Är.Jag.?

 

OCD/TvÄngssyndrom

Jag har haft tvÄngssyndrom hela mitt liv, det har varit allt ifrÄn att inte gÄ pÄ A-brunnar till att vara tvungen att ta den tredje saken i affÀren (och fanns det bara 2 saker kvar sÄ kunde jag inte köpa den). NÀr jag mÄr bÀttre sÄ blir tvÄngen fÀrre och jag kan oftast stÄ emot, men nÀr jag mÄr dÄligt sÄ fÄr jag ont i hela kroppen och vÀldigt mycket Ängest om jag inte följer tvÄngstankarna.

Nu mer handlar det mycket om att sortera saker eller ha mat pÄ ett visst sÀtt; speciellt glass, ris, sallad och godis. Jag mÄste sortera och rÀtta till dÀrför att det ger mig en kÀnsla av kontroll, nÄgonting jag kan styra nÀr mitt huvud Àr ett kaos. Glass i bÀgare/skÄl mÄste jag Àta sÄ det blir helt runt med streck pÄ (vet ej hur jag ska förklara), ris mÄste ligga i hög och inget fÄr ligga ens tvÄ millimeter ifrÄn, sallad mÄste jag lÀgga uppdelat och det fÄr inte ramla över pÄ fel och godis sorterar jag in pÄ olika sÀtt -oftast efter sorter eller fÀrger (bild nedan). 

Allt med papper pÄ en sida, blÄgula s-mÀrken ligger med rÀtt fÀrg pÄ rÀtt sida, björnarna Àr till och med lagda i fÀrgordning. PÄ första bilden ser man Àven lite utav godispappren som Àven de Àr sorterade i högar. Detta gör jag automatiskt nÀr jag har mycket Ängest. Felix skojade och sprang in till godiset och sa "nu ska jag röra runt allt", min reaktion var att springa efter och bara skrika rakt ut i ren panik. KÀnslan kan jÀmföras med att jagas med kniv, ren och skÀr panik.


De flestas frÄga blir ofta "Vad gör du om det inte blir exakt som du vill dÄ?" Svar: Jag fÄr Ängest sÄklart, och nÀr det gÀller mat sÄ kan jag inte Àta förrÀn det blir som jag behöver. Jag kÀmpar hela tiden med detta, det Àr inte direkt roligt att bli sÄ styrd utav tvÄngssyndrom, det tar upp tid och energi och man blir vÀldigt beroende av tankarna. Har jag en dag dÄ jag kÀnner mig lite starkare sÄ försöker jag stÄ ut, för jag vet att bli fri Àr en stÀndigt pÄgÄende proccess och jag mÄste alltid försöka bli av med tankarna. Man kommer inte vakna en dag och vara "frisk" utan det Àr mÄlet man strÀvar efter och försöker uppnÄ genom att jobba arslet av sig. "Det Àr bara att du slutar" tycker mÄnga, som uppenbarligen aldrig haft tvÄngssyndrom eller ens mÄtt riktigt dÄligt. Hade det bara varit att sluta huxflux sÄ hade ingen lidit av tvÄng, precis som med alla sjukdomar (bÄde psykiska och fysiska). Om du bryter armen sÄ kan du ju inte bara sluta ha en bruten arm, du mÄste lÄta den lÀka och sedan jobba för att ÄterfÄ styrkan -psykisk ohÀlsa Àr likadant, bara att det tar lÀngre tid.



Har ni haft tvÄngstankar nÄgon gÄng? Vad gjorde ni?


LÀs mer om OCD genom att klicka pÄ en lÀnk:
VĂ„rdguiden 1177
Umo
Psykologiguiden
Wemind

"Du ser ju ut att mÄ jÀttebra"

En sak som vÀldigt mÄnga tror om psykisk ohÀlsa, sÀrskilt depression och Ängest, Àr att det ska synas tydligt. Helst ska man ha en post-it lapp i pannan eller en t-shirt med texten "Jag mÄr inte bra", om man inte vill ha det sÄ mÄste man grÄta varenda vaken sekund eller gÄng pÄ gÄng upprepa att man mÄr dÄligt likt en skiva som hakat upp sig. Om man inte gör nÄgon utav dessa saker mÄste man lyssna pÄ kommentarer om att gud vad skönt att man Àr lycklig igen. GÀrna ska dom se en nÄgra dagar senare nÀr man inte orkar hÄlla skenet uppe och dÄ fÄr man den obligatoriska kommentaren "men du mÄdde ju sÄ bra hÀromdagen".

Gjorde jag verkligen det?

LÄt oss klara ut detta hÀr och nu; Jag kan gÄ 10 mÄnader i strÀck och vara fast i ett depressivt skov, dÄ menar jag inte att jag grÄter ibland nÀr jag kollar pÄ Disney och Àr lite trött, utan dÄ menar jag att jag Àr deprimerad. Jag har inga krafter, drar mig undan frÄn allt och alla, har svÄrt att gÄ ur sÀngen, glömmer att Àta, fÄr skeva sömnvanor (som att sova hela tiden eller bara sova nÄgra timmar vartannat dygn t.ex.), har ont konstant bÄde psykiskt och fysiskt, darrar i hÀnderna/armarna nÀstintill hela tiden p.g.a stress, fÄr kraftiga panikÄngestattacker dÄ jag fÄr minnesluckor och/eller svimmar, vÀxlar mellan att vara hysterisk utav grÄt och att vara totalt apatisk, kÀnner mig alltid ensam, blir extremt kÀnslig (kan grÄta för att nÄgon tittar pÄ mig och jag kÀnner mig ful). Med andra ord sÄ mÄr jag jÀvligt kasst.

MEN

Detta betyder inte att jag aldrig har bra dagar, för Àven i mina absolut kÀmpigaste perioder kommer det nÄgon dag dÄ och dÄ, nÀr livet kÀnns helt okej. En dag dÄ jag fÄr energi nog att kliva upp ur sÀngen och faktiskt göra nÄgonting, en dag dÄ jag stÀdar hela lÀgenheten samtidigt som jag dansar till min favoritmusik, en dag dÄ jag vill hitta pÄ saker och hör av mig till vÀnner och familj, en dag dÄ jag kan gÄ till affÀren ensam utan problem eller ta bussen till stan. En dag dÄ jag Àr som vem som helst.

"Det Àr vÀl det som Àr det farligaste med psykisk ohÀlsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om nÄgon mÄr psykisk dÄligt, inga tester kan egentligen visa hur nÄgon kÀnner sig inuti"

Men jag Àr bra pÄ att dölja nÀr jag mÄr dÄligt, och kan mÄnga gÄnger se ut som att jag har en jÀttebra dag, fast jag egentligen har bitit sönder min tunga för att inte skrika av all smÀrtsam Ängest. Det Àr nÀstintill omöjligt för andra runtom att se skillnaden pÄ nÀr jag bygger upp en glad fasad, och nÀr jag faktiskt Àr glad pÄ riktigt. Det Àr vÀl det som Àr det farligaste med psykisk ohÀlsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om nÄgon mÄr psykisk dÄligt, inga tester kan egentligen visa hur nÄgon kÀnner sig inuti. NÄgon kan verka som den gladaste mÀnniskan pÄ jorden, bara för att gÄ hem och Àgna natten Ät att skrika in i en kudde för att kÀmpa mot sina sjÀlvmordstankar.

"Se mig bara som jag Àr för stunden"

Jag förvÀntar mig aldrig att nÄgon ska se skillnaden pÄ falskt och Àkta leende, efter att ha levt cirka 16 utav mina snart 22 Är med att lÀra mig dölja det sÄ kan jag inte klandra nÄgon för att inte se skillnad, det vore ju bara dumt. SÄ jag skriver inte detta för att pÄ nÄgot sÀtt hacka pÄ de som inte ser, jag vill bara fÄ er alla att förstÄ att utsidan inte alltid speglar insidan, och att nÄgon som Àr fast i lÄngvarig depression kan ha bra dagar utan att depressionen faktiskt Àr över. Jag kan mÄ riktigt bra i 5 timmar, och den 6:e timmen ligga hyperventilerande och skaka. SÄ om ni trÀffar mig en dag nÀr jag Àr glad, och sedan trÀffar mig nÀsta dag och jag mÄr kasst -snÀlla pÄpeka inte att jag "var sÄ himla glad hÀromdagen", för tro mig jag vet det. Och mitt i Ängesten hatar jag mig sjÀlv för att jag inte kunde hÄlla fast vid glÀdjen, jag har sÄ dÄligt samvete över det att det gör fysiskt ont. Uppskatta gÀrna nÀr jag Àr glad, men hÄll det inte över mitt huvud nÀr jag mÄr dÄligt igen. Se mig bara som jag Àr för stunden och ha förstÄelse för att jag kÀmpar varje sekund.


Ett konkret exempel; Dessa bilder tog jag hÀromdagen, jag hade gjort mig i ordning och tÀnkte ta nÄgra selfies dÄ det var ett tag sedan jag tog nÄgon. Jag ler och ser glad ut, eller hur? Ser ni att luggen hÀnger över ena ögat pÄ alla tre bilderna? Vet ni varför? DÀrför att jag hade sÄ jÀvla mycket Ängest att det ögat var överfyllt utav tÄrar. Jag lyckades ta nÄgra bilder innan det andra ögat blev tÄrfyllt det med. Men tittar man pÄ bilderna sÄ ser jag glad ut, helt vanlig. Hade jag inte berÀttat nu att jag egentligen mÄdde skit nÀr de togs sÄ hade ni aldrig gissat det. Och sÄ Àr det med psykisk ohÀlsa, man kan aldrig veta sÀkert hur nÄgon mÄr.

 
 

För alla oss som Àr ensamma tillsammans

Fina blogg.se har listat 20 bloggare som delar med sig av sin sjukdomskamp, och jag har fÄtt Àran att vara en av de 20. Jag skriver ju, som ni vet, en del om min psykiska ohÀlsa, och jag Àlskar att blogg.se vÀljer att uppmÀrksamma detta. Förutom psykisk ohÀlsa finner vi i listan bland annat muskelsjukdomar, Àtstörningar och bröstcancer, och allt Àr lika viktigt att prata om! Jag personligen har en förmÄga att kÀnna mig vÀldigt ensam, och att dÄ kunna lÀsa historier av mÀnniskor som gÄr igenom liknande saker -det hjÀlper mig. Jag kan inte bota alla sjukdomar hur gÀrna jag Àn vill, men tillsammans kan vi bota ensamheten, och det Àr ett stort steg pÄ vÀgen.

Listan kommer att publiceras pĂ„ startsidan den 3 maj, men redan nu kan ni se den HÄR
Tack blogg.se, för att ni hjĂ€lper oss bota ensamheten! ♄





"Uniqueness prohibited"

 

Konsten att knapra piller.

Detta Àr ett vÀldigt lÄngt inlÀgg, har ni ej orken till att lÀsa sÄ scrolla förbi.

Jag ska prata lite om att bli iproppad mediciner man ej borde, vikten av att stÄ pÄ sig och lite allmÀnt om psykvÄrden. Notera att detta Àr mina personliga erfarenheter och Äsikter och att det jag upplevt ej stÀmmer för alla. Medicinering Àr jÀttebra nÀr det fungerar dÄ det rÀddar liv, och jag Àr oerhört tacksam att psykvÄrden finns. 



"Men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin"

Jag har alltid haft svÄrt att hitta mediciner som fungerar, ett fÄtal har varit alldeles för svaga och dÄ inte gjort nÄgon som helst skillnad, men de flesta har jag blivit fysiskt sjuk utav, vissa allvarligare Àn andra. Listan över de mediciner jag provat Àr lÄng, tillrÀckligt lÄng för att min nuvarande lÀkare skulle rycka till första gÄngen hon scrollade igenom den och sa "men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin" -dÄ kanske ni förstÄr hur kÀnslig jag Àr för mediciner. Det Ànnu större problemet Àr vÀl att jag egentligen inte vill medicinera, men verkligen skulle behöva, speciellt i mina olika episoder.

Men en tidigare lÀkare jag hade var medicingalen, och dÄ menar jag GALEN. Alla problem skulle lösas med piller efter piller (trots att jag Àr en s.k "beroendemÀnniska" och egentligen inte borde ta nÄgonting som har risk för beroende, om det Àr akut ska det tas under strikta regler och i smÄ doser med regelbundna Äterkoller). Hon lyssnade aldrig nÄgonsin pÄ vad jag sa, jag tror att under dom Är jag gick hos henne fick jag aldrig sÀga en hel mening. Ett tag Ät jag ett helt gÀng mediciner samtidigt, vilket inte var speciellt bra för mig. Jag kÀnde mig som en laglig knarkare.

BildkÀlla: google.se

För nÄgra Är sedan Ät jag Concerta som Àr ett narkotikaklassat lÀkemedel och kan ges vid ADHD-diagnos. Jag hade haft problem med just Concerta tidigare (nÀr jag var 15 Är) och dÀrför slutat, bl.a dÄ den ökat Ängest, rastlöshet och ilska, gav mig full mÀttnadskÀnsla vilket bidrog till Àtstörningar, framkallat hÀftiga krÀkningar och hjÀrtklappning med mer. Som ni förstÄr Àr detta inte en medicin jag borde Àta, man behöver inte vara lÀkare för att förstÄ det. Men hon satte mig pÄ 54mg pÄ morgonen och 18mg till lunch. NÀr jag berÀttade att jag fick abstinenssymtom som vid nikotinberoende och började mÄ allt sÀmre valde hon att öka pÄ med ytterliggare 18mg till lunch, istÀllet för att ta bort medicinen. Kan tillÀgga att enligt FASS Àr den högsta rekommenderade dagliga dosen 54 mg. Jag vÀgrade sjÀlvklart ta den mer.

Orörlig i flera timmar

Samtidigt som Concertan sĂ„ Ă„t jag Ă€ven en medicin som heter Quetiapin, en medicin jag inte alls mĂ„dde bra utav. Jag skulle ta 200mg varje kvĂ€ll, en stund innan jag skulle sova. Jag tyckte att det lĂ€t som en hög dos att börja med för mig som inte riktigt tĂ„l mediciner, sĂ„ jag tog en fjĂ€rdedel. Tur var vĂ€l det. Jag blev vĂ€ldigt dĂ„sig tills det att jag somnade, och vaknade igen ca 15 timmar senare. Jag vaknade och var sĂ„ jĂ€kla kissnödig, ni vet sĂ„ man bara vill rusa till toaletten, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens lyfta mina hĂ€nder. SjĂ€lvklart drabbades jag utav panik, jag ville ringa nĂ„gon och be om hjĂ€lp, men telefonen lĂ„g pĂ„ mitt nattduksbord och jag kunde inte ta den. Jag hade en klocka pĂ„ mitt nattduksbord som visade att klockan var 12, vilket betydde att ingen skulle vara hemma pĂ„ Ă„tminstone 5 timmar. SĂ„ dĂ€r lĂ„g jag, tills klockan var cirka 17:30 dĂ„ min mamma Ă€ntligen kom hem; hon ropade och undrade varför jag ej svarat i telefonen alls, och jag bara skrek rakt ut. Hon kom springandes upp till mitt rum och fick hjĂ€lpa mig att ta mig till toaletten. Efter ett tag kunde jag röra mig igen, men varje millimeter kĂ€ndes som att kroppsdel efter kroppsdel skulle explodera. Det tog 1-2 dagar innan smĂ€rtan försvann. Även detta tog jag upp med min lĂ€kare, som sa att jag mĂ„ste fortsĂ€tta ta den och absolut mĂ„ste ta 200mg.

"FÄr du extra betalt för varje tablettjÀvel du skriver ut?"

DÀr och dÄ fick jag nog, sÄ jÀvla jÀvla nog. Jag hade aldrig höjt rösten Ät henne eller ens varit otrevlig, men nu blev jag totalt vansinnig. Jag skrek Ät henne att hon var dum i huvudet, frÄgade om hennes uppdrag inom psykvÄrden var att mörda sina patienter och vrÄlade "fÄr du extra betalt för varje tablettjÀvel du skriver ut?". Det mötet slutade med att hon tyckte jag var instabil och borde lÀggas in, samt skrev ut Ànnu fler mediciner. Jag insÄg att det var lönlöst, och bytte lÀkare samma dag.

Jag gick till denna lÀkare i flera Är, trots att jag redan vid första mötet avskydde henne. VÄran personkemi var mer en giftig gas och det var bara en tidsfrÄga innan det skulle explodera. Detta kÀnde jag under den allra första timmen jag satt i ett rum med henne, ÀndÄ fortsatte jag gÄ till henne. Varför? Jag kÀnde mig elak. Jag fick dÄligt samvete och trodde att hon skulle bli ledsen om jag bytte lÀkare. Jag kÀnde andra som gick till samma lÀkare och dÀr det fungerade jÀttebra, sÄ pÄ nÄgot sÀtt fick jag för mig att jag var konstig. 

"Ingen kan sÀga Ät mig att det jag kÀnner Àr fel bara för att de ej skulle kÀnt pÄ samma sÀtt"

Men vad Àr det egentligen för konstigt att byta lÀkare nÀr det ej fungerar? Om vi har en partner dÀr personkemin inte stÀmmer sÄ gör vi slut, har vi bekanta dÀr det inte fungerar sÄ umgÄs vi inte, men det ska behöva kÀnnas jobbigt att vi vill att den som ska hjÀlpa oss ta livsviktiga beslut för 200:- per tillfÀlle ska fungera med oss? Varför ska jag betala 200:- för att nÄgon ska göra mig osÀker och arg, Àr det inte dÄ bÀttre att jag gÄr till nÄgon som faktiskt hjÀlper mig?

Det Àr sÄ oerhört viktigt att stÄ pÄ sig, speciellt inom vÄrden. Jag har mÄnga gÄnger kÀnt att "ingen kommer ju ÀndÄ tro pÄ mig" eller "dom kommer ju bara tycka att jag Àr helt störd", men ÀndÄ har jag inte backat. Ingen kÀnner mig bÀttre Àn jag, sÄ ingen kan sÀga Ät mig att det jag kÀnner Àr fel bara för att de ej skulle kÀnt pÄ samma sÀtt. Hade jag inte vÀgrat ta alla de mediciner jag fick utskrivna sÄ skulle min kropp brakat ihop fullstÀndigt, det kan jag lova er. Men nÀr jag ringde min sköterska för att tala om att jag ville byta lÀkare (och berÀtta varför) sa hon "men hon Àr en jÀttebra lÀkare, en av de bÀsta vi har! Har du verkligen gett henne en Àrlig chans?". Jag kÀnde inte alls för att diskutera och argumentera kring nÄgot jag har fullkomlig rÀtt till, sÄ jag sa bara "Àndra min lÀkare eller sÄ sÀtter jag aldrig foten hos er igen, sÄ Àr det bara".

Jag har varit med om en del skit inom psykvÄrden, saker som fÄtt mig övervÀga att ge fan i att gÄ dit igen. Men jag gÄr dit. Jag behöver hjÀlp och det vet jag, och jag vet Àven att för varje rötÀgg finns det nÄgon som faktiskt vill hjÀlpa. Jag har haft en hel del psykologer genom livet, bra som dÄliga, men jag försöker minnas de bra. De som fÄtt mig inse viktiga saker, de som lyssnat och gett uppriktiga rÄd, de som kallat mig intelligent och sagt att jag faktiskt hjÀlpt dom förstÄ andra bÀttre. De som hjÀlpt mig att leva. Ja, det finns en jÀvla massa saker som skulle behöva förbÀttras inom psykvÄrden, och ja det kryllar utav mÀnniskor som inte överhuvudtaget borde arbeta i nÀrheten utav levande varelser. Men det kryllar ocksÄ utav personer som Àgnar sina liv Ät att rÀdda andras, och de fÄr aldrig bli bortglömda. 

Slutsatser: 1) StÄ alltid, alltid, a l l t i d  pÄ dig  2) Ta inga mediciner du inte kÀnner fungerar  3) Byt lÀkare/psykolog om du ej trivs  
4) PsykvÄrden Àr viktig   5) Men du sjÀlv Àr Ànnu vikigare



 















"Pink elephant in the room"


#HappiChallenge  //  46x38 cm

Jag har lagt denna och Àven den förra tavlan under kategorin "Psykisk OhÀlsa" (och sÄklart "Similar to art"), detta dÀrför att de Àr mitt sÀtt att hantera Ängest och panik, men Àven dÀrför att de representerar nÄgonting sÀrskilt för mig.

"Hör min tystnad" (den förra) Àr för mig att ha sÄ mycket man vill och behöver sÀga högt, skrika ut sÄ alla hör -men inte kan. NÀr jag mÄr riktigt dÄligt vill jag mer Àn allt bara fÄ lÀtta pÄ trycket och prata med nÄgon, grÄta ut i nÄgons armar och lÄta allt som gör ont rinna ut med tÄrarna, men det Àr sÄ jÀvla svÄrt. Miljarder saker som snurrar i huvudet, men vÀldigt, vÀldigt fÄ som faktiskt kommer ut. SÄ ibland önskar jag att nÄgon kunde höra de extrema skriken av att inte sÀga nÄgonting alls.

"Pink elephant in the room" Àr för alla hundratals gÄnger jag kÀnt hur folk tippat pÄ tÄrna runtom mig, rÀdda att rÄka nÀmna nÄgonting om att mÄ dÄligt. Alla vill frÄga saker, prata om det -men ingen törs. Som man sÀger "ska vi bara undvika elefanten i rummet?" nÀr det Àr ett obekvÀmt Àmne alla vet om men lÄtsas inte riktigt finns. Ibland har jag kÀnt att jag Àr det dÀr Àmnet och istÀllet för att folk ska frÄga mig det dom undrar, sÄ har det blivit en obekvÀm stelhet.

SÄ, dÀr har ni historierna bakom mina tvÄ senaste kreativa utlopp.

Bröst, tuttar och boobs

HÀromdagen satt jag och Lizzie i ett av vÄra dagliga "deeptalks" nÀr vi kom in pÄ ett halvt uttjatat men alltid aktuellt Àmne; Bröst. Vi diskuterade det lÀnge och vÀl, och pratade om hur olika man behandlas beroende pÄ sin bröststorlek. Det lÄter ju helt osannolikt, men sÄ Àr det. MÄnga tror att personer med större bröst blir behandlade bÀttre (fÄtt höra det sÄ jÀkla mÄnga gÄnger), men jag skulle vilja pÄstÄ att det Àr helt tvÀrtom. Jag ska förklara.

Jag kom in i puberteten rÀtt tidigt i jÀmförelse till mina vÀnner, och med puberteten kommer ju ganska snart bröst. NÀr jag var 10 Är skÀmdes jag över att vara tvungen till att anvÀnda topp (man anvÀnde inte bh dÄ, det var ju Ànnu mer skÀmmigt), de flesta andra behövde det inte Àven om mÄnga ÀndÄ anvÀnde det. NÀr jag var 11 Är fick jag köpa min första bh, en topp blev inte tillrÀckligt för att "keep the ladies in place" sÄ att sÀga, sÄ det var bara att vÀlja mellan bouncyboobs eller bh. Redan dÄ tog sig personer friheten att kommentera mina bröst, och jag började bli obekvÀm i tajta klÀder. Kan ni förstÄ hur vidrigt det Àr att man som 11-Äring ska behöva skÀmmas över nÄgot hÀlften av vÀrldens befolkning har?

"Alla Àgde min kropp förutom jag"

PÄ högstadiet blev det dock ett helvete. Jag mÄdde vÀldigt dÄligt psykiskt och speciellt över min kropp, vilket resulterade i Àtstörningar. Vet ni nÄgot konstigt? Oavsett hur mycket vikt jag tappade, oavsett hur mycket jag svÀlte mig sjÀlv -sÄ fortsatte brösten bara vÀxa. Dumma jÀvla skitbröst. NÀr jag var 14-15 Är hade jag 65E i bh-storlek, det fanns inte ens att köpa hÀr i stan sÄ jag fick ta bhar i 70-75E och sy in. SjÀlvklart kryllade min skola utav mÀnniskor som ansÄg det vara deras rÀtt att bÄde kommentera (gÀrna skrika sÄ alla hörde) mina bröst och det hÀnde vÀldigt mÄnga gÄnger att personer tyckte det var okej att klÀmma pÄ dom helt utan tillÄtelse. Alla Àgde min kropp förutom jag.

Under hela min högstadietid gick jag aldrig nÄgonsin 1 endaste dag i skolan utan att folk skrek och viskade bakom min rygg, framförallt om min kropp. Jag gick 9 av 10 gÄnger runt i för stora mjukisklÀder, ÀndÄ ropade folk sexuella saker Ät mig, sÄ att klÀderna skulle ha nÄgon betydelse Àr rent skitsnack. Jag minns en dag nÀr jag var upprörd över min dÄvarande pojkvÀn, jag sprang upp för trappan i skolan och ovanför pÄ en bÀnk satt ett gÀng killar. Dessa killar ropade alltid saker, och hade bÄde tafsat och spridit falska rykten om mig. Jag hade pÄ mig för stora mjukisbyxor uppvikta sÄ anklarna syntes, ett par vita sneakers, och en stor luvtröja min mamma anvÀnde nÀr hon var gravid. NÀr jag gÄr förbi killarna stÀller sig en upp, tar fram en 20-lapp och kastar pÄ mig samtidigt som han högt och tydligt sÀger "dÀr har du din timlön gumman". Hans tuffa vÀnner skrattade. Jag trodde jag skulle krÀkas. Jag tog tag i hans tröja och tryckte hÄrt in honom i skÄpet sÄ hans huvud dunkande till, gav honom ett knÀ mellan benen och sa "sÄna som du ska inte kunna föröka er". Gissa vem som fick sitta i möte hos rektorn den dagen för att fÄ varningar om avstÀngning? Inte fan var det han iallafall.

"Jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade pÄ eller klÀmde till i korridoren"

Jag ville inte gÀrna visa hur ont alla kommentarer gjorde, sÄ pÄ min blogg försökte jag verka obrydd och rentav stolt över mina bröst. Jag tÀnkte att om jag stod pÄ mig sÄ skulle folk tröttna pÄ att sÀga saker, jag försökte ta tillbaka min kropp, jag ville ju inte att de skulle ha makt över mig. SÄ blev det ju inte riktigt. Min blogg svÀmmade över utav sexuella kommentarer, fler och fler rykten spreds. Folk kom fram i skolan och konfronterade mig över alla de rykten om att jag skulle ha haft sex med en jÀkla massa killar, nÀr jag i sjÀlva verket dÄ bara hade haft sex med en enda person. Men nÀr jag försökte försvara mig och berÀtta sanningen sÄ trodde dom flesta inte pÄ mig. Jag var ju trots allt bara en dum, uppmÀrksamhetssökande bimbo i deras ögon, jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade pÄ eller klÀmde till i korridoren.

Oftast sÄ sa jag faktiskt ingenting nÀr folk viskade bakom min rygg eller skrek efter mig, jag stod upp för mig sjÀlv ganska bra annars men just nÀr det gÀllde mig kropp sÄ kÀnde jag mig sÄ jÀvla liten. Det var inte förrÀn jag trÀffade Felix som jag tog tillbaka makten. Alla andra killar var bara intresserade av min kropp, medan han ville kÀnna mig pÄ riktigt. Han kallade mig smart, rolig, intressant -istÀllet för bara snygg, sexig, knullbar(ja, det Àr ett ord killar anvÀnde, sÄ fruktansvÀrt Àckligt). Det gav mig en sjÀlvkÀnsla jag aldrig haft; Jag var inte nÄgot, jag var nÄgon.


Vi mÄste sluta definera och kritisera varandra efter hur vi ser ut, sluta trycka i oss sjÀlva och varandra att nÄgon Àr mer eller mindre vÀrd pÄ grund av ett utseende. Att passa i ett kroppsideal borde aldrig vara högre prioriterat Àn att vara en bra person. Aldrig nÄgonsin.

BildkÀlla: google.se

Har ni nÄgra Äsikter om detta? Dela gÀrna med er!

"Hör min tystnad"


#HappiChallenge  //  46x38 cm - Denna gjorde jag precis fÀrdigt, gillar att den ser sÄ slarvig ut (Àven fast det tog ett par timmar haha)


Idag har jag, förutom mĂ„lat, umgĂ„tts med mina kĂ€ra systrar. Vi har haft mys hos mig. Nu har Natta Ă„kt hem till skogen och Sabina Ă€r pĂ„vĂ€g tillbaka hit sĂ„ ska vi fortsĂ€tta ha mys. Önskar er alla en fortsatt fin tisdag♄

Q/A - Diagnos?

Q: Har lÀst din blogg ett tag nu och undrar över din psykiska ohÀlsa om det Àr nÄgon diagnos du har eller vad det Àr som gör att du mÄr sÄ dÄligt i perioder. Kram <3

A:
Hej! Ja, jag har flera diagnoser men anledningen till att det gÄr i sÄ kraftiga perioder Àr BipolÀr Sjukdom. Jag har haft depressiva och maniska episoder hela mitt liv i stort sett, men de har blivit mer och mer kraftiga desto Àldre jag blivit. Förr hade jag vÀldigt, vÀldigt korta maniska episoder och inte alls lika uppenbara, mer hypomaniska, det Àr först nu som de blivit sÄ pass starka att jag sjÀlv och andra anser det allvarligt. Jag brukar Àven ha en "neutral" period mellan de olika episoderna, dÄ jag Àr jag liksom. Jag har dock nu, för första gÄngen, kommit in i en sÄ kallad blandepisod, som innebÀr att jag har bÄde och; just nu Àr jag deprimerad med kraftig Ängest under dagarna och manisk pÄ kvÀllar och nÀtter. Som ni kanske förstÄr dÄ sÄ har jag inte fÄtt sÄ mycket sömn de senaste veckorna. 
De olika episoderna pÄgÄr nÀstan alltid under lÀngre tid för mig, vissa har ju bara nÄgra veckor, men mina depressiva episoder hÄller i mÄnader i strÀck, den förra 9 mÄnader och denna Àn sÄ lÀnge sedan november förra Äret (6 mÄnader). Min senaste maniska period varade i lite mer Àn 3 mÄnader. Mitt största problem Àr vÀl att jag ej kan medicinera dÄ jag inte tÄl nÄgon medicin alls (tro mig, har provat fler Àn ni kan rÀkna till), sÄ fÄr kÀmpa "pÄ egen hand" vilket mÄnga gÄnger Àr nÀstintill omöjligt.

Du kan lÀsa om BipolÀr Sjukdom genom lÀnkarna nedan:
1177.se
HjÀrnfonden
Manodepressiv.se

















 


Tidigare inlÀgg Nyare inlÀgg
RSS 2.0