Brevväxling; Kära femtonåriga jag.
Kära femtonåriga jag.
Du är just nu väldigt sårbar, du är en missförstådd tonåring. Du spenderar dagarna bakom muren du försökt bygga upp för att skydda dig själv från andra människors hårda ord, du låter ingen komma in och håller din egen smärta på insidan. I skolan kämpar du för att hålla masken fast över ansiktet, men det är svårt med alla känslostormar som sliter ditt inre i bitar. Många gånger har du blivit frustrerad och ledsen, men tagit ut allt i ilska. Du har kastat sönder speglar och flaskor, sparkat sönder det ena och det andra. Du har slagit till killar som slagit dig på röven eller kallat dig fula ord, men ännu fler gånger har du svalt det i skam. Du har kastat saker på lärare som sagt att du kan om du bara försöker, när du förtvivlat försökt be dom om hjälp. Du har skrikit rakt ut när frustrationen varit för stor, smällt många klassrums dörrar bakom dig när myrorna i dina ben drivit dig till vansinne. Du har suttit ihopkrupen på skolans toaletter och försökt kväva din ångest i händerna. Du har övertygat skolpersonalen om att du visst ätit, även fast du vet att det där äpplet du åt igår inte räknas som mat. Du har slitit sönder alla möjliga böcker när allt blivit ett enda blurr för du inte kunnat koncentrera dig.
Du har vaknat så många gånger med hopp, men alltid gått tills sängs med besvikelse, försökt vara bra men vant dig vid att misslyckas. Hemma kan du inte prata med någon. Din mamma gör allt för dig och du vet det så väl, men när hon kommer för nära sätter du taggarna utåt, knuffar bort henne. Du säger saker till henne som du inte menar, bara för att stöta bort henne. Och varje gång du sagt något elakt så stänger du in dig på ditt rum och låter ångesten tortera dig, du gråter tills du kräks. Du hatar dig själv mer och mer för varje dag, du har övertygat dig själv om att du är helt och hållet värdelös. Du ber till Gud att du ska få dö, viskar i mörkret att du inte klarar mer. Du har varit på behandlingshem, men du var "smart nog" att spela glad så du fick åka hem redan efter en vecka. Du har tvingats prova fler receptbelagda mediciner än du vet namnet på, men inga piller i världen tycks fylla ditt tomrum.
När du är ensam tar du fram den lilla burken du gömt i en låda; den lilla svarta, runda burken i plåt, med ett tryck utav frukter på locket. Inuti ligger dina bästa vänner och värsta fiender; dina smutsiga rakblad. Du är beroende utav dom, du behöver dom för att sätta smärtan på utsidan, så du får andas några sekunder. Ibland har du gnuggat citron och salt i dom öppna såren för att hålla fast i den fysiska smärtan om så bara för några sekunder till. Du tvättar alltid såren efteråt, smörjer dom med salva och sätter kompresser över. Dom måste läka fint och döljas bra, för du har fått höra att ingen tycker om någon som skär sig.
Du får ofta komplimanger, fast du ser det inte som komplimanger när någon kallar dig snygg eller sexig, eller lägger en kommentar som "fina bröst" eller "härlig röv". Faktum är att du snarare blir ledsen, även fast du låtsas att du blir glad. Du önskar att någon kille skulle kalla dig smart, rolig, intressant. Men det gör dom förstås inte. Dom är tonårskillar med hjärnan mellan benen, dom bryr sig inte om vem du är på insidan. Du har aldrig provat olagliga droger, men du är duktig på att hälla i dig alkohol. Du har inte haft sex med en massa killar, för du tror inte på sex utan känslor, men folk viskar det ändå bakom din rygg och kallar dig för hora. Du nekade en kille sex och han försökte ha det med dig ändå, och du anklagar dig själv för att ha uppmuntrat det. Du har många du kallar för vänner, men ytterst få utav dom är äkta. Du var kär, men tyvärr i någon som tryckte ner dig till botten, därför har du bestämt dig för att alla killar är svin och du ska aldrig älska igen.
Du går på fester och dricker så mycket sprit att benen viker sig; inte för att bli glad eller för att du tycker det är roligt, men för att du behöver någonting som dämpar smärtan om så bara för en stund. Du går på regelbundna möten med psykologer, läkare och sköterskor. Dom har talat om för dig att du har ADHD och lider utav djup depression med svår panikångest. Dom har sagt till dig att självskadebeteende inte kommer göra dig lycklig, att du måste äta eftersom du rasar i vikt och periodvis blir väldigt svag, att du måste ta hand om dig själv och sätta dig själv före andra. Du tycker att dom är dumma i huvudet.
Du drabbas av "black outs" dagligen, då ångesten omringat dig så fullständigt att allt blir svart, det känns som du endast blinkat när du i själva verket sprungit flera kilometer barfota i tunna kläder, du känner inte ens att du gått genom isvatten i snöstorm eller att fötterna är sönderskurna och fulla utav stickor och småsten. Du är så jävla rädd för framtiden och hur djupt ner i skiten du ska gå, att du beslutat dig för att inte ha någon framtid alls. Du brukade ha så mycket drömmar, du brukade veta precis vem du var, men nu är du inställd på att ta ditt liv före din sextonde födelsedag.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kära femtonåriga jag, jag önskar att jag kunde säga att det nu, sju långa år senare, är bra, att du är lycklig nu. Jag önskar jag kunde trösta dig och säga att "håll ut, för det blir snart bra". Men om sanningen ska fram så kämpar du fortfarande med din psykiska ohälsa, varje dag är olik den andra men ändå fylld med samma ångest. Du har lärt dig väldigt mycket på sju år, du ser annorlunda på det mesta, men det är väl knappast någon tröst för en femtonåring. Kära femtonåriga jag, om jag fick välja så skulle du njuta av att vara tonåring istället för att planera din död. Kära femtonåriga jag, du tror att du är svagast på jorden, men du är så otroligt stark. Även om ditt liv inte är lyckligt hela tiden, så finns det stunder som är så jävla värda att glädjas åt, stunder värda att minnas. Kära femtonåriga jag, stanna inte upp allting för att försöka finna lycka, fyll istället dina dagar med stunder du känner dig levande.
Kära femtonåriga jag, jag vet att alla knivar i ryggen svider. Det är en fruktansvärd upplevelse att någon man litat på sviker en, men det leder till något bra. Just nu rensas ditt liv på människor som inte borde vara där, och trots att bekantskapskretsen krymper, så växer de vänskaper som är äkta. De som kommer stå vid din sida genom vått och torrt, de är kvar. De är alltid kvar.
Kära femtonåriga jag, du hatar dig själv för alla bråk med mamma, och de ärren kommer alltid finnas där, men det blir bättre. Alla jobbiga perioder kommer att stärka erat band, ni kommer känna varandra utan och innan, ni kommer kunna prata om precis allting. Hon kommer vara din bästa vän i hela världen.
Kära femtonåriga jag, i november träffar du en kille och du kommer falla pladdask, och det kommer skrämma dig mer än något någonsin gjort tidigare. Du kommer försöka tygla dina känslor, du kommer försöka att inte vara sådär kär, men det kommer inte fungera. Och det är okej, det är bra. För han kommer inte vara som de andra. Han kommer se dig precis som du är och älska dig mer än någon annan gjort.
Kära femtonåriga jag, du kommer läsa nionde klass på en annan skola, en "specialskola" för ungdomar som inte fungerar i en vanlig klass. Du kommer först tycka det känns jobbigt, men tro mig när jag säger att din tid där kommer att förändra ditt liv för alltid. Du kommer bli sedd, förstådd, accepterad. Dina lärare kommer hjälpa dig mer än du anar. Du kommer inse att du faktiskt är väldigt intelligent, att dina svårigheter inte har något att göra med din intelligens. På några månader kommer du ha gått från streck i alla ämnen, till nästan alla VG, och det kommer stärka dig oerhört.
Kära femtonåriga jag, vi är fortfarande vilsna, sju år senare. Kanske blir det aldrig helt bra, kanske kommer ångestens järngrepp sitta runt halsen för alltid. Men vet du vad? Trots att det gör ont, så tror jag att det är värt det. Du har så många som bryr sig om dig, som gör allt för din skull. Tänk på alla tårar deras axlar fångat upp, alla underbara skratt och all genuin glädje, alla vrålande sångstunder och alla långa samtal. Tänk på alla svanhopp på sommaren och snögubbar på vintern. Hur ont det än gör, så är du inte färdig med dessa människor. Vi har så mycket kvar att göra, så mycket mer att uppleva. Vi får inte missa det.
Kära femtonåriga jag, ge inte upp. Vi klarar detta.
Kvinnan; ett mänskligt objekt,eller en objektifierad människa?
Elva år; Det är hur gammal jag var när jag grät i månader över att fått former tidigt och andra barn oblygt påpekade mina bröst.
"Att våldta dig ska bli ett nöje"; Ett utav hundratals sexuella hot och kommentarer jag fick i kommentarsfältet på min blogg som tonåring.
Tjugo kronor; Så mycket var jag värd enligt en kille i skolan som kastade pengen på mig när jag gick förbi.
Avstängning; Vad jag riskerade efter att ha tryckt upp killen mot ett skåp och knäat honom mellan benen.
Min rumpa; Den kroppsdel kompisar smygfotograferade utan att förstå hur äckligt det var.
Tre veckor; Det är hur lång tid det tog för en kille jag träffade att gå från komplimanger och omtänksamhet till att försöka ha sex med mig mot min vilja.
Aldrig mer; Det är hur ofta han hörde av sig efter jag lyckats sparka bort honom och gick därifrån med trasig resår i byxorna.
Alldeles för stora mjukiskläder; Det är vad jag trodde skulle skydda mig mot ovälkomna händer och kommentarer i skolan. Det gjorde det inte.
Fem; Så många blåmärken hade jag på mina bröst efter att blivit ofrivilligt tafsad på en kväll på krogen.
"Om du inte tänker ligga hittar jag någon annan som vill"; Svaret jag fick en gång då jag inte orkade ha sex med mitt ex.
Hora, slampa, luder, knullbar; Fyra utav många kränkande ord jag oprovocerat blivit kallad.
Obehag; Känslan jag fick då en kille i min klass började skriva till mig och kommentera kläderna jag haft på mig under dagen, kalla mig sexig och fin, hörde av sig varje gång han sett mig ute.
Hotade att döda min pojkvän; Vad en äldre kille gjorde när jag ej var intresserad.
"Äsch jag bryr mig inte"; Det största lögnen jag ofta sagt för att inte visa hur ont allt gjort.
Tusentals; Antalet tårar som rivit sönder mina kinder på grund utav sexuella övergrepp, hot, kommentarer, påhopp, trakasserier, ofredanden (etc.)
Jag kan fortsätta berätta i en halv evighet. Om alla ovälkomna händer som försökt äga min kropp. Om alla snabba steg jag tagit med hjärtat i halsgropen efter att ha blivit förföljd. Om alla vuxna i skolvärlden som sagt "han tycker bara om dig" eller "så farligt är det väl inte" eller "ta det som en komplimang". Om alla äckliga kukbilder följda av hot. Om hur lång tid det tog för mig att faktiskt förstå att min kropp är MIN. Men jag orkar inte fortsätta berätta. Inlägget är endast en ytlig inblick i det djupa, att detaljerat berätta är så jävla smärtsamt, fortfarande, så det behåller jag ett tag till.
Så många utav dessa saker har lagt mycket grund för oändligt utav panikångest, mardrömmar, fobier. Dessa saker är anledningen till att det tog nästan 3 år innan Felix fick hålla om mig ordentligt utan att jag fick panik, TRE JÄVLA ÅR. Och då är han ändå världens mest fantastiska människa, så mycket som han tagit hand om mig, hjälpt mig, funnits där, försökt förstå allt han omöjligen kan förstå. Tre jävla år innan jag vågade lita på honom tillräckligt för att känna hundraprocentig trygghet i hans famn. Tre.jävla.år.
Jag är, tyvärr, inget enskilt undantag som haft en jävla massa otur -jag är vilken kvinna som helst. Jag känner inte en enda kvinna/tjej som aldrig blivit sexuellt ofredad, förstår ni hur sjukt det är? En vän sa en gång "det är ju inte en fråga OM man ska bli utsatt, det är HUR MÅNGA GÅNGER man ska bli det" och det mest skrämmande är att hon hade helt rätt.
Går ni genom livet med en enda lärdom så låt det bli denna: Den ENDA kropp du har rätt till är din egen.
INGEN ANNAN KROPP ÄR DIN.
Smärtsamma utdrag ur min ångestbok
Jag har en liten svart bok där jag ofta skrivit ner mina känslor och tankar när jag inte mår bra, när ångesten är alldeles för kraftig och jag måste berätta men samtidigt inte vill prata med någon. Då skriver jag. Åtminstone hälften utav sidorna är fläckade utav torkade tårar, och varje ord gör ont i hela min kropp när jag läser. Men boken är min största ventil, alla de saker jag oftast inte vågar säga högt får samlas i min svarta bok. Nu ska jag skriva här, några utdrag ur boken, ångest svart på vitt. Jag kommer inte att ta med något av de absolut mörkaste sakerna i boken då jag känner att det blir alldeles för tungt. Saken är den att senaste dagarna har varit ganska bra, och då har jag styrkan att visa. Varför vill jag blotta min själ på detta sätt kanske ni undrar? För att jag måste. Det är så jävla viktigt att inte sitta tyst, tystnad för en deprimerad är en gigantisk självförstörelseknapp som man fortsätter klicka på. Så här kommer några smärtsamma utdrag ur min ångestbok.
Vill ännu en gång varna då dessa utdrag kan uppfattas som triggande för vissa
Jag uppfattas ofta som glad, positiv, fantasifull, sprallig, omtänksam -det är få som någonsin uppfattat mig som negativ, deppig, självisk, trasig, hatande. Men jag är alla dessa saker, bara inte samtidigt. Jag är glad, jag är positiv, jag är sprallig, jag är fantasifull och jag är omtänksam, de sakerna är j a g . Men i mina depressiva episoder blir jag en helt annan människa; som inte ser något bra, som inte orkar kämpa längre, som bara vill dö. Jag som är en extremt social varelse vill inte ens svara mina närmaste på sms. Det är inte den jag är egentligen, men det är den jag blir månader i sträck endast på grund utav min psykiska ohälsa. Att ha Bipolär Sjukdom, att ha flertalet ångestsyndrom, att ha fobier, att ha paniksyndrom -DET FÖRÄNDRAR MIG. Jag kan inte styra det mer än vad en cancersjuk kan styra sin sjukdom. Det enda jag kan göra är kämpa, och fortsätta kämpa även i de bra perioderna. Jag kommer få kämpa varje dag under mitt liv, det finns inget utrymme för att ge upp ens för en minut, då förlorar jag allt. Den enda medicin som kan rädda mig är min egen viljestyrka, min egen önskan om att må bra igen, mitt eget hopp om framtiden.
Jag önskar att alla skulle förstå att ingen i denna värld skulle välja att må dåligt, men skit händer och ibland är livet jävligt tufft. Då behöver man inte någon som säger att det blir bättre, eller att man ska skärpa sig. Då behöver man bara någon som håller om en och lyssnar. Kärlek är det enda som är starkare än hat, även självhat.
Jag tänkte först lägga in en "positiv avslutning", men sen insåg jag att ibland behöver mörkret visas. Hur ska vi någonsin se det verkliga ljuset om vi ständigt låtsas som mörkret inte riktigt finns? Om vi försöker tona ner det när vi berättar, trots att det ofta äter upp oss fullständigt, hur ska någon veta? Så ja, detta inlägg är jävligt tungt, men livet kan vara så och det måste vi våga se.
Brevväxling; Till Isabelle, från Ångest
Det är jag som styr dig, det är jag som bestämmer om du ska gå utanför dörren idag eller kväva smärtfyllda skrik i kuddar. Jag mår bäst av att trycka ner dig, för det är då jag blir riktigt stark, nästintill oförstörbar. Jag äger din kropp och själ, Isabelle. Min sambo Panik och mina bästa vänner Dödslängtan och Självhat är också här ganska ofta, vi reser liksom i flock. Visst är det bra? Eller, kanske inte för dig, eftersom vi livnär oss på din glädje, suger ut den likt dementorerna i Harry Potter. Minns du när du var 6 år och trodde att du skulle dö när jag hälsade på för första gången? Eller när du var runt 9-10 år och slog sönder en spegel för jag berättade hur ful du var? Kommer du ihåg när du var 15 år och de tog dig till behandlingshem för saker jag hade gjort? Eller när du var 17 år och hamnade på sjukhus efter att jag tvingat i dig en massa tabletter? Eller alla gånger jag manipulerat dig till att tro att ingen bryr sig om dig, att alla bara skrattar åt dig bakom din rygg? Alla gånger jag skrikit åt dig tills du sjunkit ihop till en patetisk hög på golvet? Alla gånger jag hjärntvättat dig till att knuffa bort alla som ställer upp för dig, sagt att de skulle få det bättre utan dig? Vilka härliga stunder vi delat va, Isabelle? Det tycker iallafall jag.
Jag vill tala om för dig att jag har hört dina böner, dom där du ber mig att sluta. Jag har hört när du hyperventilerande skriker mitt namn och ber mig att lämna dig, att det gör för ont. Men jag kommer inte lämna dig, aldrig någonsin. Vi hör ju ihop du och jag. Utan varandra, vad är vi då? Jag är här tills döden skiljer oss åt.
Med vänliga hälsningar
Din vän Ångest
Hej Ångest, det är jag som är Isabelle.
Jag vet att du tror att du kontrollerar mig, och många gånger har du rätt, många dagar lyder jag din minsta vink. Många dagar är jag bara ett skal om du inte fyller min insida. Men jag skriver för att berätta att det ska få ett slut. Du, din sambo och dina vänner kan allihopa dra åt helvete. I 16 år har jag varit din slav, men jag är så less på att inte vara en egen person. Jag är så less på dig.
Det kanske tar 16 år till innan jag lyckas frigöra mig från dina smärtsamma klor, men jag ska frigöra mig. Du och jag tills döden skiljer oss åt, Ångest. Och det kommer inte bli min död.
Detta är krig.
Isabelle
Inte alltid
"Inner Combat"
Kom på att jag inte visat er denna tavla jag gjorde för ett tag sedan. Inner Combat heter den och representerar en bra dag i en depressiv episod; Boxningshandskarna på, kraft nog att orka slåss mot mitt eget huvud.
Jag ska inte visa mig besviken.
Jag ska inte visa mig besviken
Det är en känsla som är ful och dum
Och när jag känner mig så jävla liten
Hörs inga ljud, jag låtsas vara stum
För jag vet att om ni ser mig gråta
Harklar ni halsen, drar lite i er sjal
Och är det något ingen kan förlåta
Så är det att någon är onormal
Jag ska inte låta tårar rinna
Det är ett tecken på svaghet, det vet jag
Så när jag helst av allt vill försvinna
Blundar jag, drömmer om en bättre dag
Min själ gör ont, men det vet ingen om nu
Att öppna käften är att vilja bli sedd
Må aldrig dåligt, nej det är helt tabu
Säg aldrig om du är ledsen eller rädd
Jag ska inte säga nej
Det är tråkigt att jämt vara emot
Så vad än sker är allting helt okej
Var helt beskedlig, var en idiot
Låt alla trampa rakt över din stolthet
Den är ändå ingenting värd här
Trots du kan, låtsas att du inte vet
Spela dum, var inte till besvär
Jag ska alltid låtsas att jag duger
Men aldrig tro jag är någonting att ha
För även om dom vet att jag ljuger
Är det bäst om jag låtsas att må bra
Göm dina piller, dölj dina sår
Annars orkar ingen stanna i ditt liv
För ingen bryr sig egentligen hur du mår
Tror du det är du bra jävla naiv
Jag vill aldrig mer stå på kanten
Blind för glädje, men öppen för panik
Aldrig köpa sprit för sista slanten
Kanske hör någon mina stumma skrik?
Jag vill aldrig gråta mig till sömns mer
För det jag känt när jag inte haft ett val
Så jag knäpper mina händer och jag ber
Att imorgon får jag vakna upp normal
i.l.t -17
Ord från en bortkommen
OCD/Tvångssyndrom
Nu mer handlar det mycket om att sortera saker eller ha mat på ett visst sätt; speciellt glass, ris, sallad och godis. Jag måste sortera och rätta till därför att det ger mig en känsla av kontroll, någonting jag kan styra när mitt huvud är ett kaos. Glass i bägare/skål måste jag äta så det blir helt runt med streck på (vet ej hur jag ska förklara), ris måste ligga i hög och inget får ligga ens två millimeter ifrån, sallad måste jag lägga uppdelat och det får inte ramla över på fel och godis sorterar jag in på olika sätt -oftast efter sorter eller färger (bild nedan).
Har ni haft tvångstankar någon gång? Vad gjorde ni?
Läs mer om OCD genom att klicka på en länk:
Vårdguiden 1177
Umo
Psykologiguiden
Wemind
"Du ser ju ut att må jättebra"
Gjorde jag verkligen det?
Låt oss klara ut detta här och nu; Jag kan gå 10 månader i sträck och vara fast i ett depressivt skov, då menar jag inte att jag gråter ibland när jag kollar på Disney och är lite trött, utan då menar jag att jag är deprimerad. Jag har inga krafter, drar mig undan från allt och alla, har svårt att gå ur sängen, glömmer att äta, får skeva sömnvanor (som att sova hela tiden eller bara sova några timmar vartannat dygn t.ex.), har ont konstant både psykiskt och fysiskt, darrar i händerna/armarna nästintill hela tiden p.g.a stress, får kraftiga panikångestattacker då jag får minnesluckor och/eller svimmar, växlar mellan att vara hysterisk utav gråt och att vara totalt apatisk, känner mig alltid ensam, blir extremt känslig (kan gråta för att någon tittar på mig och jag känner mig ful). Med andra ord så mår jag jävligt kasst.
MEN
Detta betyder inte att jag aldrig har bra dagar, för även i mina absolut kämpigaste perioder kommer det någon dag då och då, när livet känns helt okej. En dag då jag får energi nog att kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting, en dag då jag städar hela lägenheten samtidigt som jag dansar till min favoritmusik, en dag då jag vill hitta på saker och hör av mig till vänner och familj, en dag då jag kan gå till affären ensam utan problem eller ta bussen till stan. En dag då jag är som vem som helst.
"Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti"
Men jag är bra på att dölja när jag mår dåligt, och kan många gånger se ut som att jag har en jättebra dag, fast jag egentligen har bitit sönder min tunga för att inte skrika av all smärtsam ångest. Det är nästintill omöjligt för andra runtom att se skillnaden på när jag bygger upp en glad fasad, och när jag faktiskt är glad på riktigt. Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti. Någon kan verka som den gladaste människan på jorden, bara för att gå hem och ägna natten åt att skrika in i en kudde för att kämpa mot sina självmordstankar.
"Se mig bara som jag är för stunden"
Jag förväntar mig aldrig att någon ska se skillnaden på falskt och äkta leende, efter att ha levt cirka 16 utav mina snart 22 år med att lära mig dölja det så kan jag inte klandra någon för att inte se skillnad, det vore ju bara dumt. Så jag skriver inte detta för att på något sätt hacka på de som inte ser, jag vill bara få er alla att förstå att utsidan inte alltid speglar insidan, och att någon som är fast i långvarig depression kan ha bra dagar utan att depressionen faktiskt är över. Jag kan må riktigt bra i 5 timmar, och den 6:e timmen ligga hyperventilerande och skaka. Så om ni träffar mig en dag när jag är glad, och sedan träffar mig nästa dag och jag mår kasst -snälla påpeka inte att jag "var så himla glad häromdagen", för tro mig jag vet det. Och mitt i ångesten hatar jag mig själv för att jag inte kunde hålla fast vid glädjen, jag har så dåligt samvete över det att det gör fysiskt ont. Uppskatta gärna när jag är glad, men håll det inte över mitt huvud när jag mår dåligt igen. Se mig bara som jag är för stunden och ha förståelse för att jag kämpar varje sekund.
Ett konkret exempel; Dessa bilder tog jag häromdagen, jag hade gjort mig i ordning och tänkte ta några selfies då det var ett tag sedan jag tog någon. Jag ler och ser glad ut, eller hur? Ser ni att luggen hänger över ena ögat på alla tre bilderna? Vet ni varför? Därför att jag hade så jävla mycket ångest att det ögat var överfyllt utav tårar. Jag lyckades ta några bilder innan det andra ögat blev tårfyllt det med. Men tittar man på bilderna så ser jag glad ut, helt vanlig. Hade jag inte berättat nu att jag egentligen mådde skit när de togs så hade ni aldrig gissat det. Och så är det med psykisk ohälsa, man kan aldrig veta säkert hur någon mår.
För alla oss som är ensamma tillsammans
Listan kommer att publiceras på startsidan den 3 maj, men redan nu kan ni se den HÄR
Tack blogg.se, för att ni hjälper oss bota ensamheten! ♥
"Uniqueness prohibited"
Konsten att knapra piller.
Jag ska prata lite om att bli iproppad mediciner man ej borde, vikten av att stå på sig och lite allmänt om psykvården. Notera att detta är mina personliga erfarenheter och åsikter och att det jag upplevt ej stämmer för alla. Medicinering är jättebra när det fungerar då det räddar liv, och jag är oerhört tacksam att psykvården finns.
"Men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin"
Jag har alltid haft svårt att hitta mediciner som fungerar, ett fåtal har varit alldeles för svaga och då inte gjort någon som helst skillnad, men de flesta har jag blivit fysiskt sjuk utav, vissa allvarligare än andra. Listan över de mediciner jag provat är lång, tillräckligt lång för att min nuvarande läkare skulle rycka till första gången hon scrollade igenom den och sa "men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin" -då kanske ni förstår hur känslig jag är för mediciner. Det ännu större problemet är väl att jag egentligen inte vill medicinera, men verkligen skulle behöva, speciellt i mina olika episoder.
Men en tidigare läkare jag hade var medicingalen, och då menar jag GALEN. Alla problem skulle lösas med piller efter piller (trots att jag är en s.k "beroendemänniska" och egentligen inte borde ta någonting som har risk för beroende, om det är akut ska det tas under strikta regler och i små doser med regelbundna återkoller). Hon lyssnade aldrig någonsin på vad jag sa, jag tror att under dom år jag gick hos henne fick jag aldrig säga en hel mening. Ett tag åt jag ett helt gäng mediciner samtidigt, vilket inte var speciellt bra för mig. Jag kände mig som en laglig knarkare.
För några år sedan åt jag Concerta som är ett narkotikaklassat läkemedel och kan ges vid ADHD-diagnos. Jag hade haft problem med just Concerta tidigare (när jag var 15 år) och därför slutat, bl.a då den ökat ångest, rastlöshet och ilska, gav mig full mättnadskänsla vilket bidrog till ätstörningar, framkallat häftiga kräkningar och hjärtklappning med mer. Som ni förstår är detta inte en medicin jag borde äta, man behöver inte vara läkare för att förstå det. Men hon satte mig på 54mg på morgonen och 18mg till lunch. När jag berättade att jag fick abstinenssymtom som vid nikotinberoende och började må allt sämre valde hon att öka på med ytterliggare 18mg till lunch, istället för att ta bort medicinen. Kan tillägga att enligt FASS är den högsta rekommenderade dagliga dosen 54 mg. Jag vägrade självklart ta den mer.
Orörlig i flera timmar
Samtidigt som Concertan så åt jag även en medicin som heter Quetiapin, en medicin jag inte alls mådde bra utav. Jag skulle ta 200mg varje kväll, en stund innan jag skulle sova. Jag tyckte att det lät som en hög dos att börja med för mig som inte riktigt tål mediciner, så jag tog en fjärdedel. Tur var väl det. Jag blev väldigt dåsig tills det att jag somnade, och vaknade igen ca 15 timmar senare. Jag vaknade och var så jäkla kissnödig, ni vet så man bara vill rusa till toaletten, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens lyfta mina händer. Självklart drabbades jag utav panik, jag ville ringa någon och be om hjälp, men telefonen låg på mitt nattduksbord och jag kunde inte ta den. Jag hade en klocka på mitt nattduksbord som visade att klockan var 12, vilket betydde att ingen skulle vara hemma på åtminstone 5 timmar. Så där låg jag, tills klockan var cirka 17:30 då min mamma äntligen kom hem; hon ropade och undrade varför jag ej svarat i telefonen alls, och jag bara skrek rakt ut. Hon kom springandes upp till mitt rum och fick hjälpa mig att ta mig till toaletten. Efter ett tag kunde jag röra mig igen, men varje millimeter kändes som att kroppsdel efter kroppsdel skulle explodera. Det tog 1-2 dagar innan smärtan försvann. Även detta tog jag upp med min läkare, som sa att jag måste fortsätta ta den och absolut måste ta 200mg.
"Får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?"
Där och då fick jag nog, så jävla jävla nog. Jag hade aldrig höjt rösten åt henne eller ens varit otrevlig, men nu blev jag totalt vansinnig. Jag skrek åt henne att hon var dum i huvudet, frågade om hennes uppdrag inom psykvården var att mörda sina patienter och vrålade "får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?". Det mötet slutade med att hon tyckte jag var instabil och borde läggas in, samt skrev ut ännu fler mediciner. Jag insåg att det var lönlöst, och bytte läkare samma dag.
Jag gick till denna läkare i flera år, trots att jag redan vid första mötet avskydde henne. Våran personkemi var mer en giftig gas och det var bara en tidsfråga innan det skulle explodera. Detta kände jag under den allra första timmen jag satt i ett rum med henne, ändå fortsatte jag gå till henne. Varför? Jag kände mig elak. Jag fick dåligt samvete och trodde att hon skulle bli ledsen om jag bytte läkare. Jag kände andra som gick till samma läkare och där det fungerade jättebra, så på något sätt fick jag för mig att jag var konstig.
"Ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt"
Men vad är det egentligen för konstigt att byta läkare när det ej fungerar? Om vi har en partner där personkemin inte stämmer så gör vi slut, har vi bekanta där det inte fungerar så umgås vi inte, men det ska behöva kännas jobbigt att vi vill att den som ska hjälpa oss ta livsviktiga beslut för 200:- per tillfälle ska fungera med oss? Varför ska jag betala 200:- för att någon ska göra mig osäker och arg, är det inte då bättre att jag går till någon som faktiskt hjälper mig?
Det är så oerhört viktigt att stå på sig, speciellt inom vården. Jag har många gånger känt att "ingen kommer ju ändå tro på mig" eller "dom kommer ju bara tycka att jag är helt störd", men ändå har jag inte backat. Ingen känner mig bättre än jag, så ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt. Hade jag inte vägrat ta alla de mediciner jag fick utskrivna så skulle min kropp brakat ihop fullständigt, det kan jag lova er. Men när jag ringde min sköterska för att tala om att jag ville byta läkare (och berätta varför) sa hon "men hon är en jättebra läkare, en av de bästa vi har! Har du verkligen gett henne en ärlig chans?". Jag kände inte alls för att diskutera och argumentera kring något jag har fullkomlig rätt till, så jag sa bara "ändra min läkare eller så sätter jag aldrig foten hos er igen, så är det bara".
Jag har varit med om en del skit inom psykvården, saker som fått mig överväga att ge fan i att gå dit igen. Men jag går dit. Jag behöver hjälp och det vet jag, och jag vet även att för varje rötägg finns det någon som faktiskt vill hjälpa. Jag har haft en hel del psykologer genom livet, bra som dåliga, men jag försöker minnas de bra. De som fått mig inse viktiga saker, de som lyssnat och gett uppriktiga råd, de som kallat mig intelligent och sagt att jag faktiskt hjälpt dom förstå andra bättre. De som hjälpt mig att leva. Ja, det finns en jävla massa saker som skulle behöva förbättras inom psykvården, och ja det kryllar utav människor som inte överhuvudtaget borde arbeta i närheten utav levande varelser. Men det kryllar också utav personer som ägnar sina liv åt att rädda andras, och de får aldrig bli bortglömda.
Slutsatser: 1) Stå alltid, alltid, a l l t i d på dig 2) Ta inga mediciner du inte känner fungerar 3) Byt läkare/psykolog om du ej trivs
4) Psykvården är viktig 5) Men du själv är ännu vikigare
"Pink elephant in the room"
#HappiChallenge // 46x38 cm
Jag har lagt denna och även den förra tavlan under kategorin "Psykisk Ohälsa" (och såklart "Similar to art"), detta därför att de är mitt sätt att hantera ångest och panik, men även därför att de representerar någonting särskilt för mig.
"Hör min tystnad" (den förra) är för mig att ha så mycket man vill och behöver säga högt, skrika ut så alla hör -men inte kan. När jag mår riktigt dåligt vill jag mer än allt bara få lätta på trycket och prata med någon, gråta ut i någons armar och låta allt som gör ont rinna ut med tårarna, men det är så jävla svårt. Miljarder saker som snurrar i huvudet, men väldigt, väldigt få som faktiskt kommer ut. Så ibland önskar jag att någon kunde höra de extrema skriken av att inte säga någonting alls.
"Pink elephant in the room" är för alla hundratals gånger jag känt hur folk tippat på tårna runtom mig, rädda att råka nämna någonting om att må dåligt. Alla vill fråga saker, prata om det -men ingen törs. Som man säger "ska vi bara undvika elefanten i rummet?" när det är ett obekvämt ämne alla vet om men låtsas inte riktigt finns. Ibland har jag känt att jag är det där ämnet och istället för att folk ska fråga mig det dom undrar, så har det blivit en obekväm stelhet.
Så, där har ni historierna bakom mina två senaste kreativa utlopp.
Bröst, tuttar och boobs
Jag kom in i puberteten rätt tidigt i jämförelse till mina vänner, och med puberteten kommer ju ganska snart bröst. När jag var 10 år skämdes jag över att vara tvungen till att använda topp (man använde inte bh då, det var ju ännu mer skämmigt), de flesta andra behövde det inte även om många ändå använde det. När jag var 11 år fick jag köpa min första bh, en topp blev inte tillräckligt för att "keep the ladies in place" så att säga, så det var bara att välja mellan bouncyboobs eller bh. Redan då tog sig personer friheten att kommentera mina bröst, och jag började bli obekväm i tajta kläder. Kan ni förstå hur vidrigt det är att man som 11-åring ska behöva skämmas över något hälften av världens befolkning har?
"Alla ägde min kropp förutom jag"
På högstadiet blev det dock ett helvete. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och speciellt över min kropp, vilket resulterade i ätstörningar. Vet ni något konstigt? Oavsett hur mycket vikt jag tappade, oavsett hur mycket jag svälte mig själv -så fortsatte brösten bara växa. Dumma jävla skitbröst. När jag var 14-15 år hade jag 65E i bh-storlek, det fanns inte ens att köpa här i stan så jag fick ta bhar i 70-75E och sy in. Självklart kryllade min skola utav människor som ansåg det vara deras rätt att både kommentera (gärna skrika så alla hörde) mina bröst och det hände väldigt många gånger att personer tyckte det var okej att klämma på dom helt utan tillåtelse. Alla ägde min kropp förutom jag.
Under hela min högstadietid gick jag aldrig någonsin 1 endaste dag i skolan utan att folk skrek och viskade bakom min rygg, framförallt om min kropp. Jag gick 9 av 10 gånger runt i för stora mjukiskläder, ändå ropade folk sexuella saker åt mig, så att kläderna skulle ha någon betydelse är rent skitsnack. Jag minns en dag när jag var upprörd över min dåvarande pojkvän, jag sprang upp för trappan i skolan och ovanför på en bänk satt ett gäng killar. Dessa killar ropade alltid saker, och hade både tafsat och spridit falska rykten om mig. Jag hade på mig för stora mjukisbyxor uppvikta så anklarna syntes, ett par vita sneakers, och en stor luvtröja min mamma använde när hon var gravid. När jag går förbi killarna ställer sig en upp, tar fram en 20-lapp och kastar på mig samtidigt som han högt och tydligt säger "där har du din timlön gumman". Hans tuffa vänner skrattade. Jag trodde jag skulle kräkas. Jag tog tag i hans tröja och tryckte hårt in honom i skåpet så hans huvud dunkande till, gav honom ett knä mellan benen och sa "såna som du ska inte kunna föröka er". Gissa vem som fick sitta i möte hos rektorn den dagen för att få varningar om avstängning? Inte fan var det han iallafall.
"Jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren"
Jag ville inte gärna visa hur ont alla kommentarer gjorde, så på min blogg försökte jag verka obrydd och rentav stolt över mina bröst. Jag tänkte att om jag stod på mig så skulle folk tröttna på att säga saker, jag försökte ta tillbaka min kropp, jag ville ju inte att de skulle ha makt över mig. Så blev det ju inte riktigt. Min blogg svämmade över utav sexuella kommentarer, fler och fler rykten spreds. Folk kom fram i skolan och konfronterade mig över alla de rykten om att jag skulle ha haft sex med en jäkla massa killar, när jag i själva verket då bara hade haft sex med en enda person. Men när jag försökte försvara mig och berätta sanningen så trodde dom flesta inte på mig. Jag var ju trots allt bara en dum, uppmärksamhetssökande bimbo i deras ögon, jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren.
Oftast så sa jag faktiskt ingenting när folk viskade bakom min rygg eller skrek efter mig, jag stod upp för mig själv ganska bra annars men just när det gällde mig kropp så kände jag mig så jävla liten. Det var inte förrän jag träffade Felix som jag tog tillbaka makten. Alla andra killar var bara intresserade av min kropp, medan han ville känna mig på riktigt. Han kallade mig smart, rolig, intressant -istället för bara snygg, sexig, knullbar(ja, det är ett ord killar använde, så fruktansvärt äckligt). Det gav mig en självkänsla jag aldrig haft; Jag var inte något, jag var någon.
Vi måste sluta definera och kritisera varandra efter hur vi ser ut, sluta trycka i oss själva och varandra att någon är mer eller mindre värd på grund av ett utseende. Att passa i ett kroppsideal borde aldrig vara högre prioriterat än att vara en bra person. Aldrig någonsin.
Bildkälla: google.seHar ni några åsikter om detta? Dela gärna med er!
