Kanske är det verkligen så att det finns en för alla, men att ingenting är så enkelt som det ibland kan verka. Ingenting kommer helt gratis, man måste jobba för att saker ska fungera. Vi lägger tusentals kronor och alldeles för mycket tid på skönhet, på materiella ting i allmänhet, så varför är det så fel att lägga all sin energi på en människa som kan få en varm och pirrig i hela kroppen? 

Jag tror att människor ger upp för lätt, att så fort dom stöter på en motgång i förhållandet ger dom upp, dom antar att det måste vara fel eftersom det gör ont. För mig spelar smärta ingen roll, hur många tårar jag än fäller och hur ont jag än kan ha, så är jag övertygad om en sak; han är värd det. 

Ni som sett filmerna med Tsatsiki kanske känner igen meningen "När den rätta dyker upp så säger hjärtat till, och då får huvudet säga vad det vill", - det är det bästa citat jag känner till. För hur ofta övertänker man inte allt som sägs i tjafs, hur många gånger har man inte gjort sig själv orolig genom att tänka att han inte kan älska en? Under hur många bråk överväger man inte om det är bättre att göra slut, men ändå stannar? Huvudet är fullt utav idioti, och jag tror att även dom smartaste människor kan bli dumma när det kommer till kärlek. Det är när man väljer att följa sitt hjärta som man lär sig att oavsett hur många gånger man fått sitt hjärta krossat så har det på något sätt varit bra, för det har lett en till den rätta. Den personen som ger dig en trygg famn att somna i och en morgondag att längta efter -det är den rätta. Alla par bråkar, alla människor kan bli trötta, arga, ledsna. Det handlar egentligen inte om hur ofta man är osams, eller vem som sagt och gjort dummast saker. Förr eller senare lär man sig att stunderna man tidigare kanske tagit för givet, som att bara ligga i varandras armar och prata om allt och ingenting, blir stunderna man lever för. Allt det som tidigare varit en självklarhet, blir något man kämpar för att hålla kvar. Och på något sätt blir det mer speciellt, att bara ligga och prata blir något fantastiskt, något fint. Något man ser tillbaka på senare och minns med glädje. Alla har ont ibland, men om man har turen att hitta någon som på en sekund kan ta bort all smärta och få en helt varm, då jävlar ska man hålla hårt i den. 

But being and feeling alone was too much to face. Though everyone said that she was so strong, what they didn't know is that she could barely carry on.

Större delen utav mitt liv har jag lidit rejält utav min psykiska ohälsa; i perioder har jag inte klarat enkla vardagssaker såsom att gå ut bland folk eller överhuvudtaget ta mig ur sängen, haft kraftiga hjärtklappningar och andra fysiska problem p.g.a panikångest/ångest. Jag har år utav självskadebeteende i bagaget, tusentals nätter utav panikslaget gråt och skakningar, slagit sönder speglar för att jag hatat personen som tittat tillbaka på mig. Så många gånger jag i ren panikångest rivit sönder mina ben med naglarna, slitit hår från mitt eget huvud, slagit i väggar eller dunkat huvudet i dörrar tills jag nästan svimmat. Så många gånger min ångest fått mig att hyperventilera tills det faktiskt svartnat för ögonen.

Jag kan inte räkna alla gånger jag fått höra att jag ska skärpa mig, vara positiv, försöka tänka på annat, att det blir bättre om jag kommer ut lite eller att jag bara ska sluta vara så nere. Att om jag bara gör si eller så, då blir det bättre. Som att jag själv valt att känna såhär, att må såhär, att vara orkeslös. Som att jag inte redan kämpar hårdare än ni någonsin kommer behöva göra, som att jag inte försökt med allt men ingenting verkar hjälpa. Som att ni, som aldrig har sett döden som den enda utvägen, skulle veta mer om mitt mående än jag själv.

Jag får ofta höra utav psykologer, läkare och sköterskor att jag är väldigt medveten om mitt mående och hur jag själv fungerar. Och visst är det sant, jag känner i förväg när ångesten närmar sig osv, men jag kan ändå inte göra någonting åt den så vad hjälper det? Vad hjälper det att veta när den kommer, om den ändå kommer bemästra min kropp och mitt sinne, styra varje steg jag tar och varenda tanke som far genom mitt huvud? Är det verkligen bättre att en människa som insjuknat i obotlig cancer vet om att den ska dö så den får oroa sig och känna rädsla, istället för att den bara får somna in?

 

Jag vill inte ha medlidande, jag vill ge er en chans till att förstå. Det är alldeles för många som lider utav psykisk ohälsa, och ännu fler som inte har den minsta förståelsen för det. Men vem är jag att döma, för vem vet egentligen hur det känns att flyga om man aldrig haft vingar?

Jag tror inte att någon missat all uppståndelse kring festivalen i Kina där dom äter hundar (och katter, men av någon anledning skriver fler om hundarna), hundar som sitter i trånga burar bara för att plågas ihjäl, kokas levande osv. Än mindre har ni väl missat alla människor som rasar över detta, kolla bara in hashtagen "stopyulin2015" så får ni se hur galna människor blivit över det. Vilka barbarer dom är, kineserna! För här i Sverige plågar och äter vi aldrig djur, aldrig någonsin! ...eller?

 

Igår scrollade jag igenom mitt facebook-flöde när det kom upp en text skriven utav någon svensk tjej, självklart med #stopyulin2015 på slutet. En kille hade kommenterat någonting om hur djuren behandlas innan dom hamnar på tallrikar i Sverige, varav denna tjej svarar ungefär "det är inte det vi pratar om nu, ser du inte hur dom behandlar hundarna i Kina?! Dom är ju sjuka, som njuter av djurs lidande och dessutom äter hundarna! Om jag kunde så skulle jag hjälpa djur här med fattar du väl!" och jag kunde inte låta bli att skratta och undra hur dum en människa kan bli. För kan alla ni som delar dessa bilder under denna hashtag med handen på hjärtat säga att ni inte längtar efter att få grilla den där fina steken och avnjuta den med en kall öl? Om ni inte längtar, så förstår jag inte varför ni äter kött. Och om ni gör det, så förstår jag inte varför ni blir hysteriska över denna festival. 

"Ät inte danskt kött dom är inte snälla mot djuren!!!" hör man lite här och var. Jaså okej, men Sverige är jävligt mycket bättre? Visst har vi bättre lagar om hur djuren ska hanteras, men det är långt ifrån alla som följer dessa lagar. Alldeles för många fraktar djuren i trånga utrymmen där många dessutom blir ihjältrampade av dom andra, bara för att slaktas på led. Innan detta är det så jävla många utav djuren som levt så pass trångt att dom knappt kunnat röra sig, blivit galna och till och med börjat äta på varandra. Dom föds upp endast för att hamna på en tallrik, ungarna hinner knappt öppna ögonen förrän dom tas ifrån sina mammor. Djuren känner en rädsla vi aldrig kommer förstå. Men kossor, grisar, lamm och kycklingar/hönor/tuppar är ju inga direkta sällskapsdjur, det är inga djur man har sovandes vid fötterna eller kastar boll med, så då har dom inget värde. Då spelar det ingen roll hur mycket dom skriker eller panikslaget försöker ta sig därifrån, för dom är ju ändå bara mat för er. 

Varför har hundarna större värde? Varför gör ni denna festival till världens största sak och säger att dessa människor är hemska, när ni inte är det minsta bättre själva? Vet ni vad det sjukaste är? Att när all uppståndelse lagt sig, när inte "alla andra" bryr sig lika mycket längre, då kommer inte ni heller göra det. Ni kommer inte försöka ändra något, för hade ni på riktigt brytt er om djuren hade ni inte försökt ändra denna festival, ni hade börjat med att försöka ändra er själva och eran egen syn på djur. Varför äter ni kött och bidrar till köttindustrin när det finns så många andra alternativ som är så mycket bättre på så många olika sätt?

Hur kommer det sig att pedofiler, våldtäktsmän och mördare får som högst några år i fängelse här i Sverige, men ett djur som biter någon direkt avlivas? Är dessa ynkliga människor, som förstört så många liv, mer värda än någon som kanske bara försvarat sig? Hur kommer det sig att ni med glädje njuter av ett djurs lidande i form av en stek, men går bananas när andra gör samma sak? Är ni verkligen så dumma att ni inte ser era egna fel?

Missförstå mig inte, jag tycker att denna festival är så förbannat vidrig, men jag tycker exakt samma sak om köttindustrin. Ni som tänker kommentera någonting dumt kan tänka till lite innan, för ni känner er nog träffade av en anledning.

Måste hitta tillbaka, följa mina egna spår för att finna vad jag en gång tappat bort. Måste gå genom de djupaste dalar för att en dag kanske kunna nå toppen. För jag kan se den där uppe ovan molnen, men det är inte alltid lätt att klättra när man inte kan hitta något fäste. Så man ramlar handlöst mot botten igen, ingen chans att rädda sig själv. Eller kanske fanns det någon gång en chans, men man var alldeles för blind för att se den. Kanske är vi så upptagna av att hitta vårat lyckliga slut, att vi helt glömt bort glädjen i själva resan. Kan det vara så att jag så länge försökt rädda andra, att jag inte märkt att jag själv sjunker djupare? Som att panikslaget trampa vatten tills det sista hoppet försvinner ur kroppen och den slutligen ger upp. Jag brukade tro att allt har en mening, att varje snedsteg är en lärdom, att varje falsk vän leder dig till en äkta. Men vad är egentligen meningen med att känna sig så vilsen? Är det värt att tappa bort sig själv i jakten på den eviga lyckan? Jag tycker inte det, ändå verkar jag på något sätt ha förlorat både glädjen och mig själv på samma gång. Så jag går samma vägar tillbaka för att kanske en dag hitta tillbaka, jag slåss mot samma demoner och blir psykiskt misshandlad utav samma hjärnspöken. Försöker intala mig själv att det är okej att vara vilsen och irra runt likt en huvudlös höna, men jag vet så väl att det är en lögn. Det är inte bra, det kommer aldrig att bli bra. Kanske blir det okej, men aldrig bra. 

Bloggen har verkligen hamnat åt sidan senaste tiden, men mitt liv är just nu allt annat än roligt. Jag har varit väldigt ledsen under en period, blivit så jävla sviken alldeles för många gånger, fått känna mig som en jävla idiot för jag litat blint på lögner. Jag tror alltid det bästa om människor, är dum nog att tro att alla vill mig väl, för blind för att se att jag är deras sistahandsval. Men nu har sorgen övergått till att vara sjukt jävla bitter, jag är så jävla trött på att bli tagen för givet, trött på att ge min själ till människor som ändå inte bryr sig. Jag ger ut så många chanser, tror att en idiot någon gång ska bli någonting annat, att om jag bara kämpar så kommer det bli bra. Men vet ni vad? Det blir fan inte bra. Det går inte hålla ihop tusen trasiga bitar med endast två händer. Alla har en gräns och min är så jävla nådd, orkar inte bry mig om människor som inte bryr sig om mig. Jag har stått ut jävligt länge, bra mycket längre än vad dom flesta andra skulle göra. Ni tror att ni kan göra vad fan som helst och att jag ska stå kvar där med öppna armar, men vet ni vad? FUCK ER. Så jävla less på detta nu. 

Hädanefter ska jag ställa upp för dom som ställer upp för mig, vara snäll mot dom som behandlar mig med respekt. Jag har behandlat människor som jag själv vill bli behandlad, men nu tänker jag fan behandla människor som dom behandlar mig så får vi se hur ni gillar det.

Allt började på en trappa, med en clementin. Efter det har ingenting kunnat sära på oss, absolut ingenting. Under snart 19 år har vi krigat tillsammans, delat precis allt. Vi har skrattat tillsammans, gråtit tillsammans, tjurat tillsammans, allting. Du gör varje dag värd att minnas, och då är det kanske inte så konstigt att alla mina bästa minnen är med dig. Du är fantastisk.

I alla mina svåraste stunder har du tagit min hand och varit vid min sida, när andra lämnat har du stått kvar. Du har förmågan att sätta ett leende på mina läppar när allt känns meningslöst, förmågan att få mig se saker positivt när allt känns skit. Många säger att dom finns där, men när det verkligen gäller är det få som gör det. Du är den där personen som inte ens behöver säga "jag finns för dig", du bara gör det iallafall. Utan dig vore jag borta sedan länge, för när jag inte orkar längre så är du min styrka.

Saken är den att det finns verkligen ingen som du, ingen jag litar på som jag litar på dig, ingen jag känner mig trygg med som jag gör med dig, ingen som jag älskar som jag älskar dig. Du har alltid varit den starkast lysande stjärnan på min himmel, visat mig in på rätt väg när jag känt mig vilsen, lyst upp mina mörkaste stunder och fått mig inse att livet är så jävla värt att leva. 

Nitton år, kan du förstå det? Nitton år med dig vid min sida och jag skulle inte byta bort dessa år mot allt i världen. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, min bästa vän, min syster, min själsfrände, mitt allt. Alltid ska jag stå kvar hos dig när andra sviker, alltid ska jag finnas där för varje tår och varje skratt, alltid ska jag kalla dig min bästa vän. 1996 - Föralltid.

Fick en fråga om jag kunde göra två listor med tio saker som jag gillar och inte gillar hos killar, tyvärr kom jag bara på åtta av varje, men here it come haha..

 

"Jag drunknar i mitt mörka inre och ingen kan rädda mig. Det stod ”game over” i pannan på mig redan vid födseln, dömd att misslyckas, dömd att bära runt på den eviga smärtan. Dömd att vara orkeslös, dömd till döden innan jag hunnit leva. Allt gör ont, hela kroppen värker som efter tusentals sparkar och slag. Jag vet att jag har många fina människor i min omgivning, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ensam, så jävla ensam. Det fanns en tid då jag faktiskt trodde allt skulle bli bättre, men ljuset i tunneln försvann och lämnade mig vilse i mörkret. Jag önskar att det fanns någonting någon kunde göra för att lyfta tyngden ur mitt bröst, men jag är rädd att den blivit en del av mig. Det finns många sätt att rädda en människa, men bara ett sätt att rädda den från sig själv. Den sista utvägen är ibland den enda."  - Skrivet av mig.

Så trött på att ha ont, trött på att kämpa, trött på att försöka hålla skenet uppe medan mitt inre trasas sönder i miljarder små bitar. Jag har rest mig efter varje fall, haltar mig fram genom detta helvete. Jag vill inte ge upp, får inte svika, kan inte sluta kämpa nu. Det gör bara så ont ibland.

 

Igår var jag och såg teatern V.D. på Stadsteatern i Stockholm. Jag som har både svårt att sitta still och koncentrera mig på samma sak länge tänkte att shit vad tråkigt o sitta still och kolla på teater. Men herregud så fel jag hade.  

För det första så var skådespelarna över all förväntan. Visst har jag sett dom i filmer och tyckt dom är riktigt bra, men teater är ju så annorlunda, då kan man inte bara ropa bryt och ta en paus, då spelar man hela tiden och tvingas leva in i rollen på ett helt annat sätt. Detta fixade dom hur bra som helst.

Helena Bergström, som spelar själva V.D:n växlar på ett snyggt sätt mellan glad och aggressiv och förvånar en genom teatern. Hon visar verkligen vilken bra skådespelerska hon är. 

Anastasios Soulis, känd från bl.a. flera filmer om Johan Falk, är inte bara jävligt snygg utan också en väldigt trovärdig skådespelare. Cecilia Forss är även hon helt fantastisk i denna teater och dom två tillsammans utgör det perfekta teater-paret. 

Det är en historia om makt,  sexualitet och klass och den görs helt fantastisk där man får både skratta och ha nära till tårar.  

Om två dagar har jag varit rökfri i tre veckor, men jag skulle ljuga om jag sa att det bara känns bra. Visst är jag stolt som låtit bli det där giftet så länge, men det är allt annat än lätt. Jag skakar, jag gråter, jag blir arg för ingenting, jag stör mig på allt, jag vill bara bli lämnad ifred hela tiden. Jag försöker att tänka på annat, men det är svårt, så jävla svårt. Men jag kämpar på, för det är väl allt jag kan göra. Jag får stå ut helt enkelt, för någon gång borde det ju släppa, röksuget. Någon gång måste det släppa.

Uppdateringen har varit usel ett tag, men jag orkar inte, och dessutom; vem fan vill läsa om universums tråkigaste liv? Jag är rastlös, uttråkad och vill bara härifrån. Dra utomlands ett tag, se nya saker, slippa all skit i en skitstad. Ja, jag är trött på allt just nu.

" Man skrattar högt tills magen gör ont, man är ute och hittar på saker, går i skolan, och allt känns bara sådär jävla bra. Men så kommer det, som ett slag i magen. Luften går ur en fullständigt och det spelar ingen roll hur många gånger man drar in luft för syret verkar ändå inte nå lungorna. Det gör ont, som miljarder slag i bröstet, tusentals svidande skrapsår, hundratals brutna ben. Och så plötsligt minns man varje misstag man gjort under sin livstid, varje snedsteg man någonsin tagit, varje ord som kommit ut fel. Allt kommer tillbaka och spelas upp som en suddig film. Man minns alla gånger man gråtit sig till sömns och smärtan efter varje svek. Man vill gråta och skrika, men inga ljud lämnar läpparna. Så man pressar upp knäna mot ansiktet, trycker in naglarna i benen och försöker kontrollera sin ångest. Men det är lönlöst; ångesten är starkare, det har den alltid varit. Den håller en i sitt järngrepp och det känns som att man drunknar. Och på sätt och vis gör man kanske det, man drunknar i ångest. Det spelar ingen roll om man försöker ta sig upp till ytan för att hämta andan, för ångesten kommer ändå dra ner en till botten igen. Till slut kan man inte kämpa emot längre, orken är slut. Så man låter ångesten omfamna en med sitt mörker. " 


Jag var sex år gammal första gången jag hatade mig själv, nio år gammal första gången jag skadade mig själv genom att slå hårda föremål mot mitt huvud. Jag var tolv år gammal när dom sylvassa rakbladen blev min bästa vän och värsta fiende, tretton år gammal första gången jag svälte mig själv och fjorton år gammal första gången jag självmedicinerade med alkohol.
Så många gånger som jag försökt dämpa min psykiska smärta med fysisk smärta, så många gånger som jag sett mig själv i spegeln och hatat precis allt med mig själv. Så många gånger som jag kvävt gråten i kudden, ljugit om mitt mående, döljt mina självförvållade skador under långa kläder. Så många gånger jag känt att fan, jag orkar inte mer, inte en sekund till i detta helvete. Jag kan inte räkna alla gånger jag velat ge upp, inte kunnat se någon annan utväg än självmord. 

Men här står jag idag, om några dagar är det två hela år sedan jag senast gjorde mig själv illa, och jag kan lova er att ingen är mer stolt än jag. Jag kan inte påstå att jag mår bra alla dagar, men vem gör det å andra sidan? Det kommer stunder då ångesten stryper mig och lämnar mig gråtandes i mörkret, det kommer stunder då jag så sjukt jävla mycket bara vill rota fram något vasst och lämna blodiga sår på min kropp, ta alla tabletter jag kan hitta i en endaste klunk. Men jag låter bli, därför att jag vet att det blir bättre. Kanske inte idag och kanske inte imorgon, men det kommer komma en stund då glädjen värmer upp hela kroppen på en sekund och alla års kämpande blir så jävla värt det. Det finns så otroligt mycket fina saker här i världen, varför ska någonting dåligt få förstöra allt det bra?

"God gives his hardest battles to his strongest soldiers:"