Hat föder endast hat // Stockholm♥

Igår hände någonting som för många är helt overkligt; Sverige blev utsatt för ett terrordåd. Egentligen var det bara en tidsfråga innan det hände här, varför skulle det hända överallt i världen förutom här? Men det gör det varken mindre hemskt eller sorgligt. Det är fruktansvärt när någon bestämmer sig för att ta oskyldiga människors liv i sina egna händer, det är alltid lika smärtsamt att se panikslagna människor i videor på nyheterna. Ingen ska någonsin behöva fly för sitt liv, oavsett vad de flyr ifrån, det ska inte behöva ske. Mitt hjärta blöder för de människor som mist sina liv, sina anhöriga och sin trygghet. 

Jag såg en livevideo på facebook sänd utav en tidning, och många kommentarer under den skrämde mig. Istället för kärlek, oro eller stöd, så svämmade det över utav hat. Återigen svämmade internet över utav främlingsfientlighet - "allt är invandrarnas och framförallt muslimernas fel". Det skrevs att man borde ta lagen i egna händer och "utrota alla som inte hör hemma här", att dom bara förstör och självklart den klassiska idiotkommentaren "alla muslimer är terrorister". Detta skrämmer mig minst lika mycket som terrordådet. Vem är ni att bestämma vilka som hör hemma här? Om du sitter med chipsfläckar på magen i soffan hela dagarna, medan en nyinflyttad är ute och jobbar arslet av sig -vem gör då egentligen mest för samhället? Hur kan det vara miljontals människors fel om några som (knappt) delar samma religion begår brott? Är du, svensk man, skyldig till en serie våldtäkter och mordförsök - Hagamannen och du delar ju etnicitet och kultur så då måste du ju vara det? Och är du, norsk man, en nazistisk terrorist -Anders Behring Breivik är det och han är ju också norsk? Om ni kan dra alla över en kam, så kan väl andra göra detsamma med er?

En sak måste alla människor förstå; Det kommer aldrig någonsin vara möjligt att stoppa hat genom att hata, hat föder hat. I denna värld finns det bara en enda sak som är starkare än hat och det är kärlek. Istället för att ägna era dagar hatandes på sociala medier - ge stöd, omtanke, hopp. De som begår dessa vidriga dåd är människor förpestade utav hat, och deras stora förhoppning är att starta en pandemi utav hat. Låt inte deras uppdrag lyckas. 

Ta hand om varandra. Bry er om varandra. Se varandra. Acceptera varandra. Ta främmande händer och känn gemenskap. Det är det enda sättet att övervinna hat.

 #HappiChallenge -vi behöver kärlek

#HappiChallenge // 7 positiva saker med att blogga

Blogg.se har startat en grej kallat "Happichallenge" som går ut på att under tre veckor (5-26 april) skriva positiva inlägg minst 1 gång per dag, så jag tänkte hoppa på det därför att jag tycker vi behöver mer positivitet i världen (I know I do). Jag har bloggat på blogg.se sedan 2008, under olika bloggnamn, detta har jag haft sedan 2011 och även om jag fått utstå en del hat och skit (främst när jag var tonåring) så är det mycker mer positivt än negativt. Tycker därför att det kan vara passande att kicka igång det med detta:






Jag har somsagt bloggat ett bra dag, och anledningen till varför jag började var just för att kunna se tillbaka på alla minnen. Jag kan ibland sitta och kolla tillbaka på min gamla blogg (även om den är en aning cringey haha) och skratta, läsa mina gamla åsikter om saker, se bilder jag hade glömt existerade osv. Det är jätteroligt!




Jag ventilerar ju väldigt mycket här på bloggen, ibland finns det saker som man inte kan hålla inom sig men inte vill ringa någon och prata om -då är det väldigt skönt att bara kunna skriva av sig lite. Dessutom läser många utav mina närstående bloggen och om jag då t.ex. skrivit ett inlägg om att jag har en väldigt jobbig dag och ej orkar prata med någon, då ser dom det och förstår varför jag ej svarat i telefon eller så. Ibland behöver man prata utan att prata och då är bloggen perfekt.




Sedan jag började blogga har jag fått många hatkommentarer, men ärligt talat så har jag fått 99% mer kärlek. När jag mått dåligt har jag fått kommentarer/mejl fyllda med energi och kärlek, när jag varit trött på allt och velat lägga ner bloggen har läsare skrivit att min blogg verkligen behövs, jag har haft mejlkontakt med unga tjejer som inte vetat var de ska vända sig men läst bloggen och varit i behov av stöd och råd, jag har fått kommentarer/mejl där människor sagt att min blogg gör skillnad i deras liv och hjälper dom, jag har till och med varit med om personer som kommit fram i verkligheten och berättat att de älskar min blogg och hur mycket de uppskattar mig, att de ser mig som förebild osv. Jag har aldrig haft någon superfamous blogg, men ändå har jag blivit överöst med så mycket kärlek från underbara läsare. Det är så underbart!




Jag har inga många bloggar jag läser varje dag, faktiskt bara en haha, men jag älskar att klicka mig in på bloggar och bara inspireras. Jag kan gå in i blogg-grupper på facebook och bara klicka på en efter en för att läsa och se bilder. Bloggar är en perfekt plats för inspiration! Jag brukar dessutom lämna en liten kommentar om jag ser något jag verkligen gillar, att visa uppskattning är viktigt.




Jag älskar ju att skriva, om allt som dyker upp i mitt snurriga huvud. Mycket om psykisk ohälsa och försök att skapa förståelse kring det, men även om allt annat som finns här i världen. Jag älskar att uttrycka mina tankar och känslor i text, lägger ofta ner mycket tid när jag skriver något lite längre, och jag älskar när det får andra att reagera -vare sig de håller med eller ej. Så länge det skapat en tanke hos andra så tycker jag det har lyckats. (OBS ej provocera, jag är inte 14 år längre haha!)



Enda sedan jag var barn har jag varit väldigt kreativ och full av fantasi, och på samma sätt som fysisk energi behöver få utlopp så behöver psykisk energi det. Jag målar en hel del, fotar massvis och skriver dagligen -och jag älskar att dela dessa saker här på bloggen. Jag får ut så mycket av min kreativitet här och det hjälper faktiskt mitt mående mycket!



Det är ofta svårt att se att man själv utvecklas, åtminstone tycker jag det. Jag är ju en sådan person som har väldigt lätt att se det jag inte gör bra, men nästintill blind för det jag gör bra. Då är bloggen fantastisk. Jag kan gå tillbaka 3 år och få en glimt av hur jag var som person då, och på så sätt få en förståelse för min utveckling. Dessutom kan jag genom mina texter om min psykiska ohälsa få en större förståelse för mig själv och hur jag ska hantera saker.


Bonus: Mina två första "tanke-inlägg" på denna blogg (år 2011, jag var 15 skulle fylla 16)
 

Lite tändvätska på min livsglöd

Livet har varit tufft de senaste månaderna, mitt mående påverkar inte bara mig utan alla i min närhet och jag tror det är fler än mina krafter som börjar ta slut. Jag har fällt lika många tårar som jag tagit andetag, och mina leenden har alltmer sällan varit äkta. Därför är det så otroligt viktigt att skriva ner och minnas de stunder då stenen i bröstet mer liknat ett sandkorn och andetagen plötsligt slutat göra ont. Ikväll var en sådan stund. 


Ingenting som personer utifrån skulle se på som något stort eller kanske inte ens märkbart -men som för mig fyller på mitt energiförråd tillräckligt för att orka kämpa lite längre. Lite tändvätska på min livsglöd. 

Jag kom ut ur duschen, klädde på mig och Felix satt i soffan med telefonen. Jag la mig med huvudet lite snett i hans knä, så jag kunde se hans ansikte. Sedan lyssnade vi på låtar ur Ed Sheeran's nya album, sjöng med, pratade och skrattade. I över en timme låg jag där, flyttade upp huvudet tillräckligt för att känna vibrationerna i hans bröst medan han sjöng med och skrattade. Jag var så..lätt. 

I en timme var jag fri från all smärta, all ångest, allt självhat, all rädsla, all frustration, all sorg, all tyngd -allt som annars gör mig illa fanns inte riktigt där. Jag var väl medveten om att världen fanns runtom, men den spelade liksom ingen roll, den kunde inte skada mig. Det enda som var viktigt var stunden. 

Jag tänkte att "om det här är lycka, så förstår jag varför alla vill ha den, och om detta inte är lycka då vill jag ändå bara känna precis såhär". Jag fick kämpa för att alla överväldigande positiva känslor inte skulle svämma över genom tårkanalerna -tårar har jag så många ändå, jag behöver samla skratt. Gång på gång tänkte jag även "det här är varför jag kämpar, det här är vad som är värt att kämpa för", som ett smått desperat försök att pränta in i mitt eget huvud att inte ge upp sen när ångesten återfått makten.

För någon annan var vi ett par som hade en mysig och rolig stund -för mig var detta en stund att leva, så jag orkar överleva andra stunder.

"Älskar du mig?" - "Ja." - "Hur mycket?" - "Mest av allt, såklart. Alltid."


En fjäril och tusen tankar

Jag vill inte gärna prata om hur jag mår. Jag vill inte ringa min mamma och gråtandes säga "jag vet inte om jag klarar det här längre". Jag vill inte att Felix ska vakna klockan 3 på natten och hitta mig skakandes i mörkret. Jag vill inte säga till mina vänner att jag inte orkar träffas därför att jag inte kan sluta gråta. Jag vill inte skratta med nära och sedan komma hem och falla ihop för orken tagit slut. Jag vill inte behöva avboka 9 utav 10 möten för att jag ligger och kräks. Jag vill inte få blackouts och svimma flera gånger om dagen. Jag vill inte sätta mig i en fotölj mittemot min psykolog och tala om för honom att jag gett upp hoppet. Jag vill inte få medicin på medicin utskriven för att ändå bara bli sjuk och tvingas leta vidare. Jag vill inte behöva byta kanal när nyheterna kommer för att de ger mig ångest. Jag vill inte knuffa bort alla i rädsla att de ska känna min smärta. Jag vill inte slita loss hår från mitt huvud i ren panik. Jag vill inte höra folks suckar när jag svikit dom. Jag vill inte behöva förklara mig för oförstående människor. Jag vill inte få förhoppningar för att sedan slå i marken hårdare än innan. Jag vill inte ha hjärtklappning och stickningar i kroppen varje gång jag måste handla. Jag vill inte ständigt växla mellan att inte kunna sova, och att aldrig kunna hålla mig vaken. Jag vill inte gå varje dag och vara rädd för vad jag ska göra mot mig själv. Jag vill inte tala om för någon hur illa det verkligen är, hur ont det gör precis hela tiden. Jag vill inte att någon ska veta om mina ärr, hur gärna jag vill ge upp, trycket som plågat mitt vänsteröra i veckor på grund av att jag svimmar, eller det faktum att jag verkligen inte vet vad jag ska göra längre. Jag vill inte gärna prata om hur jag mår. Men jag måste.


Jag kan inte sopa det under mattan såfort någon kommer och låtsas som ingenting. Dom flesta frågar "hur är det med dig då?" på ren rutin, det är någonting man bara gör och många vill egentligen inte ha ett ärligt svar. Men jag kan inte fortsätta svara "jodå jag mår bra" när ögonen fortfarande är svullna efter all gråt. Även om andra blir smått obekväma när man svarar att det inte är så bra, och även om jag skäms så fruktansvärt, så måste jag vara ärlig. Inte för deras skull, men för min egen. Hur ska jag någonsin ha en chans att bli bättre, om jag inte ens kan erkänna att det är dåligt? Hur ska jag någonsin kunna lösa ett enda problem, om jag bara låtsas som de inte finns? Jag kan inte hålla det inom mig, hur gärna jag än vill, för då blir det såhär. Då går jag månader i sträck och blir sämre för var dag. Om någon med en stor tumör inte pratar om det och får hjälp, hur ska den någonsin ha en chans att bli frisk? Tumören kommer ju inte en dag plötsligt krympa ihop och försvinna av sig självt, precis som min psykiska ohälsa inte bara kommer försvinna. Jag är sjuk, utan botemedel, det finns ingenting som någonsin kommer kunna garantera att jag kommer vara pigg eller må bra länge. Min sjukdom syns inte, jag har inget gips eller rullstol, men det betyder inte att den inte existerar. Jag har kämpat varje sekund sedan jag var 6 år, och jag kommer troligtvis vara tvungen att kämpa till mitt sista andetag. Så jag måste prata om det, inte för uppmärksamhet eller medlidande, utan för att varje gång jag låtsas att allt är bra så dör jag lite inombords. Jag måste vara ärlig för att ge mig själv en chans att få leva.

Så, hur mår jag?
Inte bra, inte bra alls. Men jag kämpar på.
Kanske slipper jag överleva snart. Så jag äntligen får leva.


Review: Beauty & the Beast

Igår var jag och såg den nya Beauty & the Beast på biopremiären, och jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare varit ens i närheten så exalterad över en film som denna. Alla som känner mig vet att den tecknade B&TB är en utav mina absoluta favoritfilmer of all time. Belle som karaktär är en utav mina topp 3 i alla Disney-filmer(kanske alla filmer överhuvudtaget), så ni kan ju tänka er vilka förväntningar jag hade.


Först av allt kan jag säga att jag hade konstant gåshud genom HELA filmen, jag var nästan öm i huden efteråt haha! Dessutom satt jag och log som ett fån, och då och då grät jag -bara för den var så jäkla bra att jag blev väldigt känslosam! Filmen som helhet var rakt igenom MAGISK, och så mycket bättre än jag ens kunnat tänka mig. Den var så otroligt välgjord i både skådespeleri, sånger och manus.

 
Emma Watson...vart ska jag ens börja? Hon är så fantastisk. När jag först läste att hon skulle spela rollen som Belle blev jag överlycklig, för visst känns hon ändå lite som en "real life Belle"? Hennes sångröst var överraskande vacker, att hon dessutom är en grym skådespelerska vet vi nog alla men denna rollen passade henne så perfekt. Hon var en bättre Belle, än Belle. Och det är jäkligt stora ord att komma ifrån mig.



Denna film går "steget längre" än den tecknade filmen från 1991 och jag fullkomligt älskar det, den svarar liksom på frågor man haft på ett alldeles underbart sätt. Jag måste även säga att de övriga skådespelarna inte heller kunde passat bättre än de gjorde, helt obeskrivligt bra. Måste nog speciellt ge cred till Luke Evans som gjorde Gaston så jäkla bra!
 


Allt som allt var detta en av de bästa filmer jag någonsin sett och jag vill bara se den igen och igen.
 

Ni som funderar på att gå och se filmen: GÖR DET.
Ni som inte funderar på att se den: SE DEN.

UR MINA ANTECKNINGAR

Jag såg någon göra ett inlägg med några printscreens ur sina anteckningar på mobilen någon gång, tänkte det kunde vara ett lite random inlägg att göra så here we go.


Min hjärna hade smält sönder av att försöka komma på namnen på dessa filmer jag älskade som barn, så när jag äntligen kom på vad de hette skrev jag ner det för att slippa lida igen



De flesta längre inlägg (texter) jag gör på bloggen börjar i anteckningarna. Detta inlägg gjorde jag faktiskt och det finns här: INLÄGG



Jag kände mig motiverad och ville skriva brev till mig själv för att se skillnader och uppnådda mål. Den motivationen försvann dock snabbt när något annat var roligare. Som vanligt.


Mamma fyllde år så jag och Natta hade köpt present (halsband med lite rispat hjärta) och jag skulle komma på ett lagom cheesy rim till det.



Ett av de miljoner citat jag fann i anteckningarna (överdriver inte ens). Detta från min favoritfilm och tycker det är så bra.



Felix pratar väldigt mycket i sömnen (då menar jag VÄLDIGT mycket), så jag tycker det är roligt att ibland skriva ner våra små konversationer och berätta för honom nästa dag.
 
 
Nattliga tankar hos sömnlös Isabelle. Vet inte om jag la in detta i inlägg senare?



Ytterliggare två underbara citat från underbara filmer.



En idé till text jag ännu inte skrivit. Såhär kan det se ut när jag får idéer lite snabbt och inte har tid att utveckla där och då. Weird or nah?



Är ni också såna som överanvänder anteckningarna eller är det bara jag?

Det är inget fel att vara lite "känslig"

Dom flesta har hela mitt liv sett mig som en väldigt "hårdhudad" person, som alltid reser mig efter alla smärtsamma fall och är alldeles för envis för att låta andra trycka ner mig. Jag ändrar aldrig åsikter för andras skull eller i rädsla att trampa någon på tårna, jag står upp för mig själv även om det betyder att jag får stå ensam, jag är så jävla öppen att jag vet vissa nästan skräms till en början och beter någon sig som ett arsle så är jag inte rädd att tala om det. Jag tror inte på att ljuga, jag tror inte på att ändra sig själv för att passa samhällets normer, jag tror inte på att hålla käften för att fly konflikter. Jag är 100 procent säker på att hur ont livet än gör, så hade det gjort mycket ondare om jag låtsades vara någonting jag inte är. Jag har blivit kallad många fula saker i mitt liv men låter inget av det definera mig, jag har många gånger faktiskt skrattat när folk försökt trampa på mig med ord som "slampa" och "hora", det rör mig liksom inte. Jag tror på ärlighet utan att vara elak, att köra sitt race utan att köra över någon annan. Allt detta är jag, men inte hela jag. Jag är lika känslig som jag är hårdhudad.

Jag är en otroligt emotionell person, känner jag saker så gör jag det med hela min kropp och själ, jag blir liksom uppslukad utav känslor. Och jag är, till skillnad från vad dom flesta tror, en riktig storgråtare. Inte bara i mina depressiva skov(då är det ju mer ångest), utan alltid. Ärligt talat så kan nästan vadsomhelst få mig att gråta, allt ifrån en söt hund till att inte komma åt där det kliar. Det är ingenting jag egentligen skäms över, det är sån jag är, ändå säger jag det med en nästan skämtsam ton om jag pratar med andra om det, som att det annars skulle låta så allvarligt och pinsamt. Men vad är det för fel med att vara känslig? Är det egentligen någonting konstigt att ha nära till tårar? Jag tycker inte det. Därför tänker jag här lista 15 saker som får mig att gråta. Läs och döm.
 


Har ni lätt att gråta?

4 FAVS FROM 4 FAVS


Jag älskar verkligen Disney; både filmerna, karaktärerna och såklart alla dessa fantastiska låtar. Lyssnar nog ärligt talat mer på disneymusik än vanlig haha (fråga Felix hur många gånger jag sjungit disney när jag lagat mat bara). Jag har verkligen växt upp med dessa underbara filmer, och för mig är dom så djupa och viktiga, med starka budskap om det som faktiskt är viktigt. T.ex; Pocahontas är inte bara en "flicka älskar förbjuden pojke", det är en film som gång på gång påvisar det viktiga i att ta hand om det runtom oss (natur, djur), att vi är en del av världens kretslopp och vi måste behandla världen därefter, samt så är det såklart den förbjudna kärleken som mot alla odds inte ger upp och får folk som är inlärda att hata varandra att faktiskt vara fredliga. Skönheten och Odjuret handlar såklart om att inte döma någon efter det yttre utan att se bakom den ytliga fasaden och se personen, men man får inte glömma bort att Belle är en stark och självständig ung kvinna med intressen, åsikter och drömmar som definivt inte accepteras utav samhället, men som hellre ses som konstig av andra än är oärlig mot sig själv. Jag kan fortsätta i all evighet (typ), men känner att ni förstår poängen. Vilken kärlek jag har till alla dessa filmer alltså.♥

Har ni någon favorit-disney?

Tack för allt

För mer än 6 år sedan var jag 15 år och nykär, störtförälskad faktiskt. Jag hade hela kroppen fylld utav fjärilar, en ständig längtan efter din närhet. Men jag var inte trygg, tvärtom så var jag livrädd. Hade någon frågat mig för 6 år sedan om jag trodde att vi skulle hålla ihop, hade jag sagt nej utan att tveka. Inte för att jag inte ville vara med dig, och inte för att jag inte älskade dig. Utan därför att jag var helt säker på att om någon fick se alla mina sidor, skulle jag aldrig bli älskad igen. Att någon skulle acceptera och tycka om mig precis som jag var, det fanns inte ens. Självhatet, osäkerheten, rädslan -det åt upp mig, jag övertalade mig själv att du inte tyckte om mig, att det var något slags sjukt skämt. Vissa gånger när du sa att du älskade mig så blev jag nästan arg, hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag förstod inte varför någon som du, ville vara med mig. Du, som var den snällaste människan som fanns, som ingen hade något ont att säga om, som alltid ställde upp för alla och kunde få alla att skratta. Du, med dina bruna ögon som kunde få vem som helst knäsvag. Du, som var så perfekt en människa kan bli. Vad fasen såg du hos mig, som bara var...jag?

Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.

Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.

Jag älskar dig
Då, nu, förevigt
 


En längtan

Alla filmer jag såg som barn, och alla filmer jag sett som vuxen, dom har inte fått mig att längta efter kärlek eller omtanke -dom har gett mig en sådan längtan att det blivit som ett begär, efter mitt livs äventyr där jag finner mig själv i takt med så mycket annat. Min själ är den mest rastlösa som någonsin existerat, jag har en sådan enorm längtan efter platser jag aldrig sett med människor jag aldrig mött och saker jag aldrig hört talas om. Jag vill ta främmande händer och känna gemenskap med någon jag inte har något annat gemensamt med än att vi är på samma plats för stunden. Jag vill uträtta stordåd, men inte de som skriks över världen och hamnar i tidningar och tv, utan de stordåd som skapas när man delat ut tusen ljusa viskningar i mörkret och ser världen lysa upp. Jag vill göra mig förtjänt utav ära och berömmelse utan att faktiskt ha det. Jag vill göra misstag och lära mig utav dom. Jag vill se rädslan rakt i ögonen och knäckas 99 gånger, bara för att den 100:e gången kunna knäcka den. Jag vill leva med ena foten utanför klippkanten, och känna som att jag flyger iställer för faller. Jag vill upptäcka, utforska, fascineras, skrämmas, älska, våndas, se, höra, springa, simma, hoppa, lyssna, gråta, skratta, skrika, irriteras, exalteras, generas, engageras, stimuleras, inspireras. Jag vill leva på spänn, ibland med lite rädsla, och med känslan att jag inte bara KAN utan även GÖR. Men mest av allt vill jag leva. Varje dag vill jag leva, sprängfylld utav det fantastiska ruset man endast kan få när bekvämlighetszonen är så långt bort att den inte längre syns. Jag är trött på att överleva, att stundvis inte kunna känna någonting alls, trött på att vara så smärtsamt tom. Jag vill känna allt och lite till även dom det skrämmer mig. Jag vill använda all den energi som slår och bankar inom mig till något bra. Jag vill lämna efter någonting fantastiskt som ingen vet om men alla påverkas utav. Jag vill vara gnistan som sätter världen i lågor.

Bild (redigerad av mig); gammal bild på mig + googlebild

Världens ljusa sida.

Hat. Olycka. Sorg. Svek. Våld. Det omringar oss dagligen; i samhället, i media, i filmer, i böcker, i minnen. Vi är så vana vid terrordåd, mord, våldtäkt, misshandel, gråt, skrik att när vi går genom staden så letar våra ögon efter just dessa saker. Vi är så vana vid att världen är mörk och ond att det är det enda vi förväntar oss utav den. Hör vi en hetsig diskussion vänder vi vårat huvud för att se hur mycket mörker som infiltrerat vår omgivning. Vi har hjärntvättat oss själva till att uppfatta det dåliga, präntat in i våra hjärnor att det onda övervunnit det goda.

Men det är inte sant. Är det något jag burit med mig från alla filmer jag såg som barn, så är det att det goda alltid övervinner det onda. Det kommer ingen kunna ta ifrån mig. Det kommer jag hålla fast vid till mitt sista andetag.
 
Jag var på stan för ett tag sedan, det var ingen bra dag och ångesten höll strypgrepp runt min själ. Jag var på bristningsgränsen. Världen var kolsvart i mina ögon. Men så såg jag något som gjorde mig alldeles varm, något som faktiskt vände hela den dagen för mig. Jag såg en gammal dam som kämpade sig fram med sin rullator på skakiga ben, flera gånger höll hon på att ramla omkull när benen ville vika sig och armstyrkan inte riktigt räckte till. Men hon föll inte en enda gång. För bredvid henne gick en farbror och höll i henne varje steg på vägen, såg till att hon inte åkte i backen. Dom satte sig på en bänk utanför H&M-butiken och när jag gick förbi hörde jag en liten del av deras konversation. Damen tittade på sin rullator, sedan på farbrorn och sa "tack för du hjälper att stötta upp mig, jag vill så gärna komma ut". Farbrorn log brett och såg på henne med sån värme, så sa han "du har stöttat upp mig hela livet, jag återgäldar bara tjänsten gumman". När jag hörde det blev jag på fullaste allvar tårögd, det var en sådan genuin kärlek.

Det gav mig flashbacks till alla gånger jag fått uppleva den ljusa sidan utav världen, alla gånger en total främling har värmt mitt hjärta och satt ett spår i mitt liv. Kvinnan som räddade mig när jag som förkrossad 15-åring var halvnaken i snön, joggaren som stannade för att ta min hand och fråga hur det var med mig när jag grät, den 89-åriga farbrorn som hjälpte mig att gå när jag hade infektion i balansnerven, den nyopererade mannen och hans fru som på en busshållsplats berättade om deras 50-åriga bröllopsdag och sprudlande kärlek, den gamla farbrorn utanför affären som kallade mig underbar och grät av glädje när jag hjälpt honom efter han ramlat och tappat sina varor, kvinnan på bussen som sa att vårat korta samtal gjorde hela hennes vecka för hon känt sig så ensam. Alla goda gärningar jag sett, upplevt eller hört om. All kärlek som finns omkring oss varje dag, men som vi är så förblindade av hat att vi ej ser. 
 
Ja, det händer fruktansvärda saker i världen vareviga dag, hela tiden. Varje dag begås nya brott, nya människor som får lida, nya liv som aldrig blir detsamma igen på grund utav hat. Alla dessa terrordåd som skapas utav hat i hoppet om att föda ännu mer hat, i försök att låta det onda vinna. Men efter varje terrordåd ställer människor upp, ofta främlingar, för att hjälpa de utsatta. Efter varje terrordåd riskerar människor sina liv i hopp om att rädda andras. Efter varje terrordåd samlas människor för att visa respekt och hedra de som förlorats. Efter varje ondsint dåd, samlas människor för att sprida godhet och kärlek. Och så länge godheten och kärleken lever, kan ondskan aldrig någonsin vinna.

Mörker har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas, det måste vi vara medvetna om. Men vi ska aldrig någonsin ge den makten att få oss glömma hur mycket ljus som finns.
 

FASCINERANDE

Jag är faktiskt intresserad och fascinerad av det mesta, allt jag inte vet eller förstår fascinerar mig, men här är 7 saker:
 
 
x Hur en kamera fungerar, vanlig och film. Ja visst det funkar si och så, men hur jävla häftigt är det egentligen inte? Man trycker på en liten knapp och sedan finns det man ser framför sig sparat på en liten manick. Det är helt galet när man tänker på det.
 
x Hur psykopaters hjärnor/tankeverksamhet fungerar. Missförstå ej, jag tycker inte att det ligger något häftigt i mördare, terrorister eller våldtäktsmän, men hur går deras tankebanor? Vad har skapat deras sjuka världsbild? Hur kan så många människor beskrivas som godhjärtade och omtänksamma av sin omgivning, och sedan gå ut och skjuta folk t.ex.? Finns det någon logisk förklaring eller blir vissa människor helt enkelt onda?
 
x Storstäder på kvällar/nätter. Ni vet när man åker över en stad och ser alla tusentals fönster som lyser? Jag tycker det liknar en stjärnhimmel, och jag tänker alltid att bakom alla fönster jag ser så finns det människor, människor jag aldrig träffat, människor som säkerligen gör så många viktiga saker varje dag som jag inte har en aning om, människor som på ett eller annat sätt gör en förändring i min värld utan att varken de eller jag vet om det. På något sätt fascineras jag oerhört av det.
 
x Hur barn från helt olika kulturer, religioner och språk är nyfikna på varandra, medan vuxna istället skräms. Hur kan det egentligen komma sig att 2 stycken 3-åringar vågar närma sig och kan skapa förståelse för varandra när de knappt kan tala sina egna språk rent, men 2 vuxna utbildade personer tar avstånd från varandra då de ej har förmåga att skapa tillräcklig kommunikativ förståelse för att se på varandra utan fördomar? Och hur kan vi kalla oss fullt utvecklade, om den delen av oss som är nyfikna och öppensinnade, försvinner med åren? Intressant att tänka på, eller hur?
 
Telefoner. Ni måste tro jag är en gammal tant som är fascinerad utav kameror och telefoner, men jag tycker det är så häftigt hur jag kan åka till Thailand och ringa min mamma i Sverige och prata som om jag sitter i mitt vardagsrum liksom. Hur min röst på några få sekunder kan skickas över halva jorden, det är ändå jävligt imponerande.
 
Varför vi blir som vi blir/vad som gör oss till individer. Det pratas så mycket om hur uppväxt, gener, omgivning och så vidare påverkar oss, men vi har ju även vissa saker som skiljer oss från varandra redan från början. Till exempel: ett siamesiskt tvillingpar, de har ju definitivt samma gener, de spenderar varenda sekund tillsammans, pratar med samma personer, ser samma saker, blir uppfostrade tillsammans -allt, men de bildar ändå varsin personlighet vilket indikerar på att de från början har vissa drag som skiljer dom åt. Vad är det som gör att vissa personer har lite mer "krut" i sig och kämpar för vad de vill få ut av livet, medan andra sitter på arslet och inte gör någonting? Vad gör att vissa människor aldrig någonsin är nöjda utan girigt vill ha mer, medan vissa är glada för det mesta? Varför blir vissa människor allvarligt deprimerade, medan andra aldrig är ledsna?

x Rymden, universum. Behöver jag ens förklara varför?


 

REVERSE BUCKET LIST



1) Upptäckt vad jag vill göra med mitt liv
2) Överlevt depressiva skov utan medicinering
3) Slutat röka
4) Besökt 5 olika länder
5) Vara vegetarian
6) Provat en massa olika hårfärger
7) Träffat mitt livs kärlek

8) Rest till Phi Phi-öarna
9) Funnit glädje i det enkla
10) Gått på konsert och sett artister/band jag älskar

11) Snorklat i Thailand
12) Besökt Lindos Acropolis
13) Ridit islandshästar
14) Övervunnit höjdrädslan i London Eye och på toppen av Empire State Building
15) Sett en meteor explodera
16) Besökt Madame Tussauds
17) Spenderat en hel natt under stjärnorna med vänner
18) Sett vilda delfiner (både på Gran Canaria och i Sverige)

19) Sett Frihetsgudinnan
20) Slutat skämmas. Vill jag dansa i en folksamling för det gör mig glad, så skiter jag i vad andra tycker.
21) Endast omringa mig med människor som lyfter mig
22) Klappat en fågelspindel
23) Skrivit och fått kärleksbrev
24) Skaffat mina 2 alldeles egna kattbebisar
25) Lärt mig att aldrig ta skit och alltid vara ärlig med var jag känner, oavsett om det känns jobbigt
26) Slutat hata. Förr brukade jag hata människor som sårade mig osv, men inte längre. Ingen vinner på hat.
27) Flyttat hemifrån, blivit sambo och skapat ett hem med min kärlek
28) Haft ett förhållande i 6 år and still going
29) Tillåtit mig själv att känna mig älskad
30) Fotograferat mer och mer för att JAG älskar det
31) Lärt mig att den viktigaste åsikten för mig, är min egen
32) Besökt 9/11 Memorial

33) Gjort mina föräldrar stolta
34) Badat på en hästrygg
35) Sett solen gå upp/ned från ett flygplan


Här är 35 saker jag gjort i mitt liv som jag är glad/tacksam/stolt över. Det är bra att ha drömmar och mål, men det är också viktigt att komma ihåg de man redan uppfyllt!

POSITIV IDAG

Idag har jag fått en paus från den hemska ångesten som minst sagt torterat mig till det extrema den senaste tiden, för idag har jag haft en BRA dag, en UNDERBAR dag till och med! Jag har inte gjort något annorlunda så, jag har inte vunnit på lotto eller räddat ett liv, men denna dag har varit helt fantastisk. För någon som lever med konstant oro i magen, som grubblar över precis exakt allting, som oftare har kroppen full av ångest än får vara utan, som har dåligt samvete över att man inte är mitt i krigen och räddar liv(ja, när jag mår dåligt så lägger jag verkligen hela världen på mina axlar), som drabbas av så kraftiga panikångestattacker att det stundvis kan svarta för ögonen, som är skrämmande duktig på att kritisera och nedvärdera sig själv. För någon som varje dag kämpar mot sin psykiska ohälsa -så är en dag med lättnad i bröstet och ärliga skratt betydligt större än att vinna på lotto. Man får en chans att andas, en chans att se allt det underbara man omges av, en förståelse för hur jäkla stark (och envis!) man är, och hjärnan får vila. Jag skriver mycket, har en liten anteckningsbok som jag alltid har i fickan för att kunna få ur mig mina tankar och känslor när dom blir svåra att hantera, och för mig är det så himla viktigt att även dokumentera dagar som denna när livet är jävligt najs ändå. För jag vet att jag kommer sitta där på botten igen, kanske om en timme, kanske imorgon eller kanske om ett år -och när jag gör det behöver jag kunna påminna mig själv om att hur ont allt än gör så kommer det dagar då jag verkligen njuter av livet. Och hur få dessa dagar än är, så väger de på något sätt tyngre än alla de dåliga. Jag överlever de mörka dagarna, för att få uppleva mina ljusa.

Visst blev den här bilden rätt fin? Tog en bild jag tagit på fåglar i himlen, la ihop med en bild på vatten och voilá. Jag gillar den.


Kommer ännu ett positivt inlägg snart, fyller på med lite positiv energi medan jag kan haha!

Åt helvete

Idag är en sådan dag då allt kan dra åt helvete, precis exakt allt. Många sådana dagar senaste tiden men skit ska väl skit ha antar jag. Så orkeslös och trött men kan aldrig sova, ångestfylld och arg och bara trött på allt. Vill låsa in mig under jorden, gå i ide ett år eller två. Slippa tjat, tjafs, måsten, krav, människor, allt. 99% av min vakna tid vill jag bara bli lämnad ifred, få vara ensam med mina känslor utan någon som kollar snett, utan höga suckar som indikerar på att man är en börda, utan ord som saknar betydelse, utan alla lögner förklädda i milda sanningar, utan den konstanta rädslan för att bryta samman och visa mörkret som stryper ens själ. Idag tänker jag skita i allt, precis allt. Tänker inte träffa någon, tänker inte göra något, tänker inte bry mig om ett piss. Idag stänger jag av allt och vilar hjärnan.
 
 

3 NEDLAGDA SERIER JAG VILL SE MER UTAV

 
 
 

Handlingen i korta drag:
1963 försvinner alla fångar och fångvakter mystiskt från fängelset Alcatraz. I nutid börjar de dyka upp, utan att ens ha åldrats, och en hemlig byrå har till uppgift att hitta och fånga dom.

Min åsikt: Jag och Felix hittade denna serie strax efter den kom ut och vi blev helt fast på en gång. Den var så jäkla spännande att vi inte kunde sluta titta, och såfort vi sett det sista 13:e avsnittet googlade vi efter nästa säsong. Gissa om vi blev besvikna när vi upptäckte att serien lagts ner.




Handlingen i korta drag(taget från Netflix):
Tonårstjejen Carrie Bradshaw navigerar sig fram genom high school samtidigt som hon drömmer om att bli skribent i denna serie som utspelar sig före Sex and the City.

Min åsikt: Jag älskar The Carrie Diaries, troligtivs då SATC är en utav de bästa serierna någonsin, men även för att den är precis så som ett jag-börjar-bli-vuxen-drama ska vara. Jag såg båda säsongerna väldigt snabbt och ville direkt se mer, men upptäckte att även denna serie lagts ner och besvikelsen var enorm.




Handlingen i korta drag(taget från Netflix): En elitsoldat, en bolagsjurist och en politisk aktivist upptäcker en dödlig konspiration som kopplar terrorister till ett mäktigt amerikanskt bolag.

Min åsikt: Så.jävla.bra!! Denna serie håller en verkligen på helspänn. Den är välgjord och inte en sekund är tråkig(jag har en tendes att bli uttråkad lätt). Finns inget bättre ord att beskriva den med än helgrym. Dessvärre blev det endast 1 säsong, vilket gör mig galen då jag bara vill se mer mer mer!



Har ni några serier som ni skulle velat sett mer utav?

HEAL

Take my mind and take my pain,
Like an empty bottle takes the rain.
And heal, heal, heal, heal.

DISNEY

 

ÅRETS JULKALENDER

Okej, jag såg precis trailern på årets julkalender (ni inte sett den så kan ni göra det på svt, HÄR ) och jag är superexalterad. Ja, jag är 21 år och troligtvis mer besatt av underbara julkalendrar än dom flesta barn. Mina absoluta favoriter är Mysteriet på Greveholm (2012's uppföljare "Grevens Återkomst" var bra den med), Dieselråttor & sjömansmöss, och Trolltider. Kaspar i Nudådalen och Julens hjältar var också bra, men jag gillade mer datorspelen av dessa. Som sagt, jag fullkomligt älskar julkalendrar.

Förra årets julkalender såg jag endast några få avsnitt, den var inte alls bra. En julkalender är inte menad att vara lärorik, den är menad att vara magisk. Årets julkalender verkar vara precis som en julkalender ska; bra skådespelare, mysig och sagolik handling, och någonting att längta efter. Jag kommer garanterat sitta bänkad.

Bildkälla: google


Vad tror ni om årets julkalender?

161016

 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0