. o n e . y e a r .

Den första januari tvåtusenarton. Den stoltaste dagen i mitt liv.


Förra nyårsdagen (1/1-2017) vaknade jag med ett sprängande huvud, en snurrande värld och spenderade flera timmar hängandes i toalettstolen. Jag tog min telefon för att se bilden jag och Felix tagit vid 12-slaget, och möttes av äckelkänslor och skam. För bredvid Felix stod inte jag, inte den jag egentligen är. Där stod en stupfull, vilsen, söndertrasad tjej som inte kunde le utan alkohol i blodet. Där och då bestämde jag mig; Nu är det nog, på riktigt. 



Första gången jag blev kallad missbrukare var jag 15 år. Jag har haft alkoholproblem sedan jag första gången kände hur den bedövade min ångest, men det var när jag var 14 år som problemen blev uppenbara. Jag var onykter i skolan flera gånger. Som 15-åring hade jag kontakter på socialen, och de visste om problemen. Den ena, mannen, såg mig rakt i ögonen och frågade "hur länge har du missbrukat alkohol, Isabelle?" Jag ryckte till. "Missbrukat alkohol? Jag är 15 år" svarade jag. Han släppte inte min blick. "Ja, du är 15 år, men det var inte frågan. Hur länge har du varit alkoholmissbrukare?" Hans ord gjorde mig upprörd, så jävla upprörd. Alkoholmissbrukare? En alkis? Det var ju gubbarna som satt på bänkarna i stadsparken och skrek sluddrande ord när man gick förbi. Jag var inte som dem. Jag var ingen jävla alkis.

2015 blev det riktigt illa. Jag drack alkohol varje dag. Att jag fyllde 20 år och alltså kom in på systemet underlättade missbruket. Jag och mina två bästa vänner mådde alla tre extremt dåligt, så vi söp tillsammans. Dagsfylla, kallade vi det skämtsamt. Vi drack jämt. När jag var ensam drack jag lika mycket ändå. Jag satte på hög musik och dansade med en flaska i handen. Det enda jag brydde mig om var att vara smärtfri, och alkoholen bedövade allt. Jag brydde mig inte om någon såg, jag brydde mig inte riktigt om vad någon annan tyckte. Att alkoholen även stal min personlighet, det brydde jag mig inte heller om.

"Ett härligt medvetande" var något jag ibland kallade det när jag varit blackout-full


Jag började bli väldigt sliten, men det var inte förrän jag var utan alkohol i 2 dagar som jag insåg att den där socialarbetaren hade haft rätt när jag var tonåring. Jag var en alkoholist. Min kropp darrade, jag kräktes och mådde illa, hade spränghuvudvärk, ont i varenda muskel i kroppen, och jag hatade hela världen. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag bokade in ett akutmöte med min psykolog och berättade. Han hjälpte mig att få kontakt med alkoholmottagningen, som gav mig medicin mot suget och en kontakt att prata med. Det hjälpte. I några veckor. Sedan slutade jag svara när dom ringde, jag kastade medicinen, och gick till systemet. Festade bort problemen. Drack bort all smärta, tillsammans med all glädje, allt liv och allt jag var. Jag backade tryggt tillbaka in i förnekelsens enkelhet. Jag har inga alkoholproblem. Jag behöver inte alkoholen. Jag gillar bara att festa. Jag.är.inte.alkoholist.


" Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen "

Men förnekelse är svårt att hålla fast vid när någon ser dig i ögonen och säger sanningen.
Jag satt och osade vodka hos min psykolog och pratade lättsamt om hur "jäkla gött" det är att festa, hur roligt det är, hur enkelt allt är, hur ångest inte existerar. "Såklart det är härligt" sa han, "du lever ju inte i verkligheten". Jag tittade förvånat på honom. "Vad menar du?" frågade jag. "Jag lever visst i verkligheten, den är bara bättre såhär". Han lutade sig fram och spände blicken i mig. "Du har extrem panikångest men har aldrig kunnat medicineras, och nu har du hittat din mirakelmedicin, något som får dig glömma all ångest ett tag. Men problemen försvinner inte. De finns kvar, läggs på hög, byggs till gigantiska berg och dödliga laviner, och alkoholen tar aldrig bort dem. Den gör dig blind, så du inte ser berget, men det betyder inte att du aldrig kommer överrumplas utav en lavin igen. Du kan dricka, dämpa din ångest, men snart kommer du inse att alkohol inte är någon mirakelmedicin, utan ett gift. Du kommer få börja om, gå igenom alla ångestattacker, men denna gång med abstinens. Så självklart är det härligt nu. Det är lugnet före den verkliga stormen. Du är en alkoholist som stillar ditt begär, och DET är verkligheten". Det var som tusen slag i ansiktet på samma gång. Men det var exakt vad jag behövde för att vakna till. Jag drack ett par månader till, för att dämpa självhatet jag kände över att inte kunna stå emot suget. Stannade kvar i den onda cirkeln ett tag till.




Alkoholister är inte bara medelåldersmän som sitter på parkbänkar och gör andra illa till mods. Missburkare står inte alltid ut från mängden. Faktum är att det många gånger inte syns, speciellt när det gäller yngre personer. Mina vänner festade också mycket, under alla mina tonår. Skillnaden var att jag inte alltid ville dricka, men jag kunde inte stå emot, och när jag drack kunde jag inte sluta. Skillnaden var att när festen var slut så hade de en normal vecka i skolan, medan jag hade gömd alkohol i väskor och jackfickor. Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen.


I måndags vaknade jag och det första jag kunde tänka var "jag har varit nykter ett helt år idag". Det var det första jag sa till Felix när han vaknade. Jag hade aldrig varit stolt över mig själv, men i måndags var jag så stolt att jag grät. Jag ringde min psykolog och talade in ett röstmeddelande "jag ville bara berätta att idag har jag varit nykter ett helt år". Jag har aldrig känt mig så stark. Det har varit ett helvetes år, jag har kämpat arslet av mig, velat ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Jag kommer få kämpa med detta hela livet. Men jag klarade det. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.

Såhär glad känner jag mig; som en naken mini-Bella i en mini-balja som skvätter vatten på alla runtom 

Kommentarer
Postat av: Fishbun

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Du är en jävla hjälte Isabell. Så stark, och sprider hopp och tro på lovet, även när du skriver om saker jag inte ens kan föreställa mig. Säger det en sista gång, EN HJÄLTE.

Svar: Underbara älskade! Du gör mig alltid så varm i hjärtat med dina fina ord och fantastiska komplimanger. Evigt tacksam för Gotlandsbåten som förde dig in i mitt liv, vänner som du är sällsynta <3

2018-01-05 @ 21:49:18
Postat av: Rebecca

Åh! Så stark du är. Så jävla modig som delar. Heja dig. Styrkekramar <3

Svar: Tack fina du! Jag tycker det är viktigt att dela med mig, för min egen utveckling och för att öppna andras ögon. Massa kramar<3

2018-01-21 @ 09:24:44
Postat av: yesc.se

Så starkt av dig att dela med dig av din historia. Bra kämpat ett helt år det klarar inte vem som helst. Du har mer än rätt att vara super stolt över dig själv. Fortsätt kämpa så kommer du gå långt. Styrke kramar!

Svar: Tack för dina fina ord! Det har varit det tuffaste året i mitt liv, men även det bästa. Massa kramar till dig!

2018-01-21 @ 10:03:47
URL: http://yesc.se/
Postat av: Lars Gustafsson

Du är värd en stor kram och medalj. Bra delning jag känner igen mig själv i din berättelse.jag har också en tid nykter och deltager i livet idag

Svar: Tack för denna fina kommentar! Åh vad roligt, stort grattis till dig, fortsätt kämpa! Kramar

2018-01-21 @ 11:07:32
URL: http://nykterfyllekaja.blogg.se/
Postat av: Linnéa

Wow vilken text!

Jag kan relatera till det du skriver!

Jag tycker att du är modig som vågar uttrycka den känslomässiga processen i text!

Jag har varit en alkoholist - alkoholist för mig är att på riktigt få minnesförluster, vakna upp på okända platser och såna obehagliga grejer. Då förstår jag varför snuten visar sin oro och la in mig i fyllecellen.

Du skriver så bra! Jätte fina foton! Snygg header!

Fortsätt kämpa för det du tror på!

Svar: Vilken fin kommentar, tack snälla för alla värmande ord!

Alkoholism är så mycket vanligare än man tror, sorgligt nog. Du skriver "har varit", vilket jag antar innebär att du tagit dig ur det? Såå starkt! Stort grattis och fortsätt att kämpa! Massa kramar till dig!

2018-01-21 @ 14:14:00
URL: http://www.nealo.blogg.se
Postat av: Ellie, om mig och min mitt-i-livet-kris.

Underbart, grymt jobbat! :)

Svar: Tack snälla! Kram :)

2018-01-21 @ 21:59:15
URL: http://ellielindh.blogg.se/
Postat av: Dupljaja

Tummen upp ;)

Svar: :)! Kram

2018-01-21 @ 22:00:14
URL: http://dupljaja.blogg.se/
Postat av: Linnéa

Ja! jag super inte varenda dag längre och jag är inte heller på verklighetsflykt.

Jag är i verkligheten, har trappat ner stegvis, jag har haft stödpersonaler som har hjälpt mig på vägen.

Jag tränar nu min kropp och bygger upp mitt självförtroende stegvis.

Livet går att förbättra! Förändra!

Jag älskar hur du skriver, så gör jag för hand. Jag har skrivit kanske nio handskrivna dagböcker om hur jag mått under tiden som jag inte visat någon.

Men en dag kanske jag vågar prata om det med alla.

Jag har även fått kontakt med kyrkliga sammanhang. För att bidra mig själv att i alla fall kunna gå till kyrkan på onsdagar.

Svar: Så imponerande, wow vad du är grym! Jag hoppas du känner det i både kropp och själ, vilken resa du gjort och ännu gör!

Att skriva är väldigt terapeutiskt, det tillåter en att sätta allting på papper och sedan kunna gå tillbaka och läsa, både för att bearbeta saker men även för att se sin egen utveckling. Jag skriver jämt, överallt. I skrivböcker, på dator, bloggen, mobilen, på små post-it -ö v e r a l l t. Det har hjälpt mig att förstå mig själv på ett helt annat sätt.

Ta det i din egen takt, om du känner en dag att nu vill jag prata öppet om detta, då gör du det. Det viktiga är att man pratar med någon, vare sig det är familj, vänner, stödperson eller en psykolog.


Du ska vara såå stolt över dig själv! Du är GRYM!

2018-01-22 @ 00:35:37
URL: http://www.nealo.blogg.se
Postat av: annaendelavvarlden.blogg.se

Så starkt skrivet av dig och så modig du är som berättar och delar med dig och vågar belysa problem som är svåra att se! All styrka till dig och grattis till ditt förra år som nykter 😊👍

Svar: Tack för dina fina ord, de värmer!♥ Jag tycker det är lika läskigt varje gång jag ska publicera något "blottande" på bloggen, men för mig är det så viktigt att ta det steget. Jag vet själv hur ofta man kan känna sig ensam i sina problem, och hur jag blivit peppad utav människor som vågat öppna sig. Tack snälla, fler år ska det bli! Kram :)

2018-01-23 @ 18:33:34
URL: http://annaendelavvarlden.blogg.se/
Postat av: Linnéa

Perfekt!

Jag med :) vad bra! Jag målar mycket också! :)

eller skapar knyt plagg!

Ja jag har även haft stödteam personaler och polisutredningar angående mitt tidigare vardags missbrukande. Samt att jag har bott med en man som har haft samma problematik med alkoholhantering.

Ja det är jag! DU MED!!!!!




Svar: Det gör jag också, jag brukar lyssna på pianomusik och sedan bara försvinna in i målandet. Det har räddat mig många gånger när jag velat falla tillbaka! Vad roligt att du också målar! :)
Det måste vara ännu tuffare att sluta när man lever tillsammans med någon som har samma problematik som en själv. Min sambo har aldrig varit ett fan av alkohol, han tycker det är gott att dricka något litet glas ibland till mat (han kanske dricker 3 glas i halvåret, MAX), men han är ingen "festprisse" -jag tror det har underlättat min nykterhet mycket.

Ja, VI är grymma båda två. Vi har all rätt att vara stolta över oss själva!! Kram :)

2018-01-25 @ 13:35:55
URL: http://www.nealo.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0