Den första januari tvåtusenarton. Den stoltaste dagen i mitt liv.


Förra nyårsdagen (1/1-2017) vaknade jag med ett sprängande huvud, en snurrande värld och spenderade flera timmar hängandes i toalettstolen. Jag tog min telefon för att se bilden jag och Felix tagit vid 12-slaget, och möttes av äckelkänslor och skam. För bredvid Felix stod inte jag, inte den jag egentligen är. Där stod en stupfull, vilsen, söndertrasad tjej som inte kunde le utan alkohol i blodet. Där och då bestämde jag mig; Nu är det nog, på riktigt. 



Första gången jag blev kallad missbrukare var jag 15 år. Jag har haft alkoholproblem sedan jag första gången kände hur den bedövade min ångest, men det var när jag var 14 år som problemen blev uppenbara. Jag var onykter i skolan flera gånger. Som 15-åring hade jag kontakter på socialen, och de visste om problemen. Den ena, mannen, såg mig rakt i ögonen och frågade "hur länge har du missbrukat alkohol, Isabelle?" Jag ryckte till. "Missbrukat alkohol? Jag är 15 år" svarade jag. Han släppte inte min blick. "Ja, du är 15 år, men det var inte frågan. Hur länge har du varit alkoholmissbrukare?" Hans ord gjorde mig upprörd, så jävla upprörd. Alkoholmissbrukare? En alkis? Det var ju gubbarna som satt på bänkarna i stadsparken och skrek sluddrande ord när man gick förbi. Jag var inte som dem. Jag var ingen jävla alkis.

2015 blev det riktigt illa. Jag drack alkohol varje dag. Att jag fyllde 20 år och alltså kom in på systemet underlättade missbruket. Jag och mina två bästa vänner mådde alla tre extremt dåligt, så vi söp tillsammans. Dagsfylla, kallade vi det skämtsamt. Vi drack jämt. När jag var ensam drack jag lika mycket ändå. Jag satte på hög musik och dansade med en flaska i handen. Det enda jag brydde mig om var att vara smärtfri, och alkoholen bedövade allt. Jag brydde mig inte om någon såg, jag brydde mig inte riktigt om vad någon annan tyckte. Att alkoholen även stal min personlighet, det brydde jag mig inte heller om.



Jag började bli väldigt sliten, men det var inte förrän jag var utan alkohol i 2 dagar som jag insåg att den där socialarbetaren hade haft rätt när jag var tonåring. Jag var en alkoholist. Min kropp darrade, jag kräktes och mådde illa, hade spränghuvudvärk, ont i varenda muskel i kroppen, och jag hatade hela världen. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag bokade in ett akutmöte med min psykolog och berättade. Han hjälpte mig att få kontakt med alkoholmottagningen, som gav mig medicin mot suget och en kontakt att prata med. Det hjälpte. I några veckor. Sedan slutade jag svara när dom ringde, jag kastade medicinen, och gick till systemet. Festade bort problemen. Drack bort all smärta, tillsammans med all glädje, allt liv och allt jag var. Jag backade tryggt tillbaka in i förnekelsens enkelhet. Jag har inga alkoholproblem. Jag behöver inte alkoholen. Jag gillar bara att festa. Jag.är.inte.alkoholist.


" Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen "

Men förnekelse är svårt att hålla fast vid när någon ser dig i ögonen och säger sanningen.
Jag satt och osade vodka hos min psykolog och pratade lättsamt om hur "jäkla gött" det är att festa, hur roligt det är, hur enkelt allt är, hur ångest inte existerar. "Såklart det är härligt" sa han, "du lever ju inte i verkligheten". Jag tittade förvånat på honom. "Vad menar du?" frågade jag. "Jag lever visst i verkligheten, den är bara bättre såhär". Han lutade sig fram och spände blicken i mig. "Du har extrem panikångest men har aldrig kunnat medicineras, och nu har du hittat din mirakelmedicin, något som får dig glömma all ångest ett tag. Men problemen försvinner inte. De finns kvar, läggs på hög, byggs till gigantiska berg och dödliga laviner, och alkoholen tar aldrig bort dem. Den gör dig blind, så du inte ser berget, men det betyder inte att du aldrig kommer överrumplas utav en lavin igen. Du kan dricka, dämpa din ångest, men snart kommer du inse att alkohol inte är någon mirakelmedicin, utan ett gift. Du kommer få börja om, gå igenom alla ångestattacker, men denna gång med abstinens. Så självklart är det härligt nu. Det är lugnet före den verkliga stormen. Du är en alkoholist som stillar ditt begär, och DET är verkligheten". Det var som tusen slag i ansiktet på samma gång. Men det var exakt vad jag behövde för att vakna till. Jag drack ett par månader till, för att dämpa självhatet jag kände över att inte kunna stå emot suget. Stannade kvar i den onda cirkeln ett tag till.

---

Alkoholister är inte bara medelåldersmän som sitter på parkbänkar och gör andra illa till mods. Missburkare står inte alltid ut från mängden. Faktum är att det många gånger inte syns, speciellt när det gäller yngre personer. Mina vänner festade också mycket, under alla mina tonår. Skillnaden var att jag inte alltid ville dricka, men jag kunde inte stå emot, och när jag drack kunde jag inte sluta. Skillnaden var att när festen var slut så hade de en normal vecka i skolan, medan jag hade gömd alkohol i väskor och jackfickor. Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen.


I måndags vaknade jag och det första jag kunde tänka var "jag har varit nykter ett helt år idag". Det var det första jag sa till Felix när han vaknade. Jag hade aldrig varit stolt över mig själv, men i måndags var jag så stolt att jag grät. Jag ringde min psykolog och talade in ett röstmeddelande "jag ville bara berätta att idag har jag varit nykter ett helt år". Jag har aldrig känt mig så stark. Det har varit ett helvetes år, jag har kämpat arslet av mig, velat ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Jag kommer få kämpa med detta hela livet. Men jag klarade det. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.