kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
kaffe, depression och dissociation
2025-01-18 @ 09:13:06
Godmorgon! Jag sitter här med "lilla" muggen kaffe, inpackning i håret och hemmagjord ansiktsmask (finns det något skönare?) –med andra ord har jag en morgon ägnad åt selfcare. Min kaffekonsumtion har ökat markant, som alltid när jag är i en depressiv episod. Det är faktiskt ett sätt jag själv märker när jag är på väg "nedåt"; Att jag dricker mer och mer kaffe. Delvis tror jag det är då jag blir tröttare och tröttare, och delvis då jag behöver de små dopaminkickar kaffet ger mig. Men ja, jag kan gå från cirka 4 koppar per dag till flera liter, så skillnaden är klart märkbar. Dock är det smidigt då man inte alltid själv känner och hinner be om hjälp innan man slagit i botten, men ökar jag kaffedrickandet så blir jag mer uppmärksam och kan kontakta vården i tid. Absolut att magen tar stryk av så mycket kaffe, men alternativet är klart värre. Så ja, detta är förmiddagskoppen på 1,2 L haha.
Jag försöker verkligen bli bekväm i mig själv igen och känna mig lite fräsch, något som alltid försvinner så fort depressionen knackar på. Därför försöker jag göra mig lite i ordning ibland (har oftast brun utan sol i ansiktet så jag bara kan ta lite rouge, mascara och fylla i ögonbrynen) och ta bilder –även om det oftast slutar med att jag blir stressad då jag inte kommer ihåg hur man ser naturligt glad ut och känner att jag ser ansträngd eller besatt ut och har svårt att känna att det är jag på bilderna. Känner ni igen er i det?
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.
Follow
lite mysbilder från veckan
2025-01-17 @ 08:54:55
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.
TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!
Follow
söndag på en måndag
2025-01-13 @ 08:26:11
Godmorgon! Jag sitter här täppt med morgonkaffet i högsta hugg, rollar ansiktet (förvarar rollern i kylen för att dämpa svullnader och irritationer, såå skönt) och gör mig redo att spela lite Horizon. Jag försöker komma ihåg och spela igen då forskning faktiskt stödjer att det kan hjälpa återhämta och upprätthålla hjärnans kognitiva funktioner –något jag är i stort behov av. Dessutom ger det mig en paus från all ångest och övertänkande, något jag också behöver för återhämtningen.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.
Min handstil är verkligen inte fager, och blir värre när jag är uppe i varv eller kommer på något snabbt.
Försökte skriva lite igår. Det positiva är att jag inte haft energi eller kapacitet att researcha och skriva såhär mycket på flera månader så jag försöker se det som ett framsteg, det negativa är att det håller som allra högst en timme och är max en gång per vecka (om jag har tur...).
Follow
Recept: Kardemummascones
2025-01-12 @ 18:02:38
Follow
andra veckan tjugotjugofem
2025-01-10 @ 10:10:19
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Godmorgon! Här hemma fortsätter sjukstugan för fullt. I tisdags eftermiddag blev Cera akut dålig och vi fick åka till Valla i Linköping. Hon började bli bättre redan på vägen dit, men vi fick specialkost och råd för de kommande dagarna för att stabilisera magen. Väl hemma behövde hon, såklart, lite extra närhet och vem är väl bättre på soffhäng än Mollie? Så goa.
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Jag har haft fortsatt feber av och till (troligtvis då jag fortfarande har bihåleinflammation men inte kunnat ta panodil/ipren p.g.a magen, vilket leder till att det går åt fel håll igen haha) och magen är definitivt inte återställd –men den går åt rätt håll iallafall!
Köpte förresten nya vinterskor häromveckan. De är inte vackra, men det är fasen de varmaste och skönaste vinterskor jag haft! Underbara för snöiga promenader.
CHECKLISTA OCH DOPAMIN
I.o.m att jag varit sjuk så pass länge, och inte kan ta min adhd-medicin när magen är paj, så börjar rastlösheten värka i kroppen. Därför skrev jag igår en lista på saker jag vill få gjorda innan helgen är över. Jag tror jag sagt förut att jag skriver checklistor där jag delar upp allt i "små bitar"; Detta då jag vill åt dopaminet varje gång jag gör en bock, vilket får mig att orka hålla i längre utan att tappa lust, ork eller intresse. Det är ett väldigt bra tips för alla som har svårt att komma igång med saker, kanske framförallt för oss med diagnoser/sjukdomar som faktiskt gör att vardagen ibland känns omöjlig.
T.ex.: Istället för att skriva "städa badrummet", vilket känns som ett megaprojekt och därmed riskerar medföra att jag inte ens kan börja, så bryter jag ned det i små delar; Rensa avlopp dusch, skura toalett, skura dusch, rensa i duschhyllan, plocka småsaker badrum, diska tandborstmugg, tvätta spegeln, etc. Det gör att jag: 1) alltid vet var jag ska börja (vilken punkt som helst), 2) det känns inte så stort att göra och 3) jag får flera små dopaminkickar och en konstant "sense of accomplishment", vilket gör det roligare och enklare. Visst är projektet egentligen lika stort, men det skapar illusionen av att det är några små saker som ska göras och känns därmed överkomligt.
Här nedan har vi listan (jag checkade 23/35 igår, hur sjukt?), samt min omorganiserade kaffehörna. Står fast vid att min idé att ha kaffesyrup i en tvålpump är en av mina bästa, så jäkla smidigt och så fint!
Idag är jag trött och öm. Jag var ett riktigt klantarsle igår, som alltid utan medicinen, och har nu sträckt båda höfterna och ländryggen, dragit i knät och har lite nya bulor...skrattade och grät samtidigt när det hände då det gjorde så jäkla ont, men jag kände mig samtidigt så extremt förödmjukad och löjlig –trots att ingen såg mig. Ringde till mamma för att berätta och sa då "jag behöver få skratta åt detta för annars bryter jag nog ihop" haha! Som att det inte räckte med mitt nya ärr på läppen efter att jag var torr och fick en hostattack och bokstavligen spräckte läppen (1 cm långt jack, snyggt), haha. Jag ser ut som en riktig jäkla slagskämpe och känner att magen nog får skärpa till sig så jag kan ta min medicin igen innan jag klantar ihjäl mig fullständigt! Jag har faktiskt aldrig förut reflekterat över att min klantighet är direkt relaterad till min adhd, men det är verkligen tydligt efter några månaders medicinering.
Jaja, nu ska jag sluta babbla på här (märks det att jag är rastlös?) och gå och krama Youssef lite innan han åker till jouren. Vi tar fakiskt åtminstone en stund varje dag åt att bara ligga i sängen och hålla om varandra och prata lite, det gör underverk för både mentala och fysiska hälsan ärligt talat. Mina glukosvärden är alltid mer stabila de dagar vi kramas extra, troligtvis då ångesten/stressen går ner och de bra hormonerna fylls på.
Follow
mysig helg och mer influensa
2025-01-07 @ 08:54:10
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
I helgen bosatte vi oss hos Caroline & Emil för att vara hundvakt medan de var iväg. Cera var såå lycklig över att få leka med kompisarna. Snön började komma alltmer så jag försökte ta några snabba bilder mellan vindbyarna haha. Gullfisar!
Jag och Youssef gjorde i ordning en rejäl snackkväll och kröp ned i sofforna framför dokumentärserie. Perfekt lördagskväll!
Cera, Lexi och Billie sov tillsammans konstant –världens mysigaste lilla tjejgäng.
Min influensa har dock "krupit ned i magen"; Jag började få ont i magen häromkvällen men tänkte att det bara var magkatarren, igår mådde jag illa och hade magknip hela dagen så låg mest på soffan i smärtor. Väl hemma satte det fart på riktigt och jag har inatt knappt sovit då jag sprungit till toaletten hela tiden. Det känns inte som en maginfluensa i sig, utan som när man varit sjuk ett tag och det går ner i magen –vilket är nästan lika jävligt men jag kan iallafall få i mig lätta saker som vatten och yoghurt. Youssef är just nu iväg för att köpa lite blåbärssoppa (brukar vara typ det enda jag kan få i mig) så hoppas jag att magen ska stabilisera sig. Tills dess kör jag "Stör ej" på telefonen och sover i intervaller för att få vila.
Follow
lördag
2025-01-04 @ 07:24:03
Vad har ni för planer i helgen?
Godmorgon! Idag är jag rejält slutkörd –jag har knappt sovit inatt. Mitt glukos blir alltid helt omöjligt att kontrollera när jag är sjuk, och denna gång har det varit extremt med värden som går spikrakt upp och spikrakt ned, trots tappra försök att få dem stabila. Räcker med att jag missar en omgång panodil så ballar det ur. Nätterna är absolut värst, vilket leder till att jag inte sover. Så ja... slutkörd.
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Hursomhelst. Just nu dricker jag kaffe, men sedan ska vi packa ihop lite saker och åka bort till Carro & Emil där vi ska vara hundvakt några dagar. Det är så himla smidigt att kunna hjälpas åt med hundarna, och ärligt talat ska det bli väldigt skönt att slippa alla trappor varje gång man ska ut på promenad (bo på tredje våningen är värdelöst när man är sjuk och har hund). Även roligt för Cera att få vara med kompisarna, hon blir alltid så himla glad (och mallig) av att få hänga lite med flocken!
Några bilder från en snöig sväng runt kvarteret igår
Vad har ni för planer i helgen?
Follow
fortsatt sjukstuga
2025-01-03 @ 10:32:53
God förmiddag! Den första snön har äntligen kommit till viken, men jag som längtat halvt ihjäl mig får dessvärre inte njuta utav den då sjukstugan fortsätter här hemma. Jag blir piggare emellanåt, bara för att sedan få feber igen och må skit. Rastlösheten är ett faktum och då jag, såklart, glömt ta min adhdmedicin senaste dagarna är rastlösheten överväldigande och jag riskerar att driva mig själv, och Youssef, till vansinne haha. Men då vi äntligen köpt en ny dosa så kan jag återigen spela favoritspelen vilket stimulerar myrorna i kroppen ett tag –tack och lov. Så nu ska jag starta upp Horizon medan min underbara make gör frukost, sedan fortsätter vi mysa runt med näsdukar och panodil.
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Hur är er första vecka i 2025 hittills?
Follow
happy new year
2025-01-01 @ 18:29:49
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Vi spenderade nyårsafton med soffmys då vi båda är rejält förkylda/sjuka. Vi gav oss ut strax före tolvslaget för att få se fyverkerierna iallafall. Jag som har bihåleinflammation kunde inte ha på mig glasögon eller linser, men ville fortfarande ta lite bilder och då självklart med manuell fokus...inte min bästa idé kanske hahaha; Majoriteten utav bilderna var så jäkla suddiga att det knappt gick att se vad de föreställde, inställningarna var urdåliga...ja, inte min bästa idé, som sagt. Men men, bättre än inga bilder iallafall!
Youssef har åkt till jouren och jag har precis diskat lite innan nästa omgång nässpray och ipren haha. Kollar även på Clueless –har en sådan kärlek till den filmen alltså, vet inte hur många gånger jag sett den genom åren. Perfekta filmen när man inte orkar tänka, helt underbar.
Follow
2 0 2 4: Recap och tankar
2024-12-31 @ 16:15:29
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Varje år skriver jag nyårsbrev; Ett brev där jag berättar om året som gått, hur jag mått, min syn på livet och mina förhoppningar inför det kommande året. Jag skriver dem alltid sista veckan utav året, och läser dem sedan ett år senare. Det är ett fint sätt att både minnas åren, följa min egen utveckling och att sedan kunna se om några utav mina förhoppningar "slagit in". När jag var yngre skrev jag nyårslöften, men jag insåg sedan att löften lätt blir så tunga att bära och nästan alltid för med sig besvikelse när man inte kan eller orkar upprätthålla dem. Därför började jag istället skriva förhoppningar; Inte vad jag skulle tvinga mig själv till, utan vad jag hoppades få upleva. Genom åren har förhoppningarna varit olika, men grundtanken har alltid varit densamma; Med fokus på riktigt välmående. Jag har hoppats på glädje, stillsamhet, våga hoppas, inte ge upp, skratta ibland, acceptans, egentid, balans... Jag har hoppats på saker som varit avgörande för att livet ska vara värt det. Man brukar ju säga att hoppet är det sista som lämnar människan, och dessa förhoppningar har varit mitt segel genom varje storm.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Förra årets nyårsbrev avslutades såhär:
"2023 har varit min prövning, där universum utmanat mig för att se hur mycket jag klarar av. [...] Jag har trott att jag ska dö. Men jag har överlevt. Jag vågar hoppas på att jag närmar mig ljuset på tunneln och att livet snart ska fyllas med ljus –om så bara för blixtrande ögonblick. Det finns där, ljuset. Jag väntar vid regnbåges slut.
Mina förhoppningar inför 2024 är inte märkvärdiga; Jag vill bara blixtra ibland.
Ta vara på att leva. Våga hoppas. Känna allt. Skratta ibland. Känna lugn då och då. Kramas.
Det är egentligen det enda väsentliga:
Finnas."
Och nog har 2024 tillåtits blixtra utav ljusglimtar. Det har varit ett väldigt tufft år, fyllt med mycket sorg, smärta och sjukdom. Men det har också varit ett utav de mest fantastiska, vackra, magiska år jag fått uppleva. Jag fastnar så lätt i missuppfattningen att livet är antingen svart eller vitt; Bra eller dåligt; Lyckligt eller olyckligt. Men så är det ju aldrig riktigt. Det guppar upp och ner, blåser upp till storm och vilar spegelblankt –ibland på samma gång. Det är okej att skrika i kudden och det är okej att skratta i sorgen. Stundvis har jag velat dö, och andra stunder har jag velat leva för evigt. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut och jag har skrattat tills jag inte kunnat stå. Det jag vill komma fram till är...jag har levt. Inte bara överlevt, utan l e v t. Lite växtvärk i själen är ett nästintill obefintligt pris att betala för att för första gången kunna säga att jag nog har levt lika ofta som jag överlevt. Det är ett privilegium jag varsamt bär och aldrig tar för givet.
2024 har varit...allt. På en och samma gång. Kanske, förhoppningsvis, kan 2025 bjuda på lite balans.
Har ni några förhoppningar inför det kommande året?
Follow
