But being and feeling alone was too much to face. Though everyone said that she was so strong, what they didn't know is that she could barely carry on.

Större delen utav mitt liv har jag lidit rejält utav min psykiska ohälsa; i perioder har jag inte klarat enkla vardagssaker såsom att gå ut bland folk eller överhuvudtaget ta mig ur sängen, haft kraftiga hjärtklappningar och andra fysiska problem p.g.a panikångest/ångest. Jag har år utav självskadebeteende i bagaget, tusentals nätter utav panikslaget gråt och skakningar, slagit sönder speglar för att jag hatat personen som tittat tillbaka på mig. Så många gånger jag i ren panikångest rivit sönder mina ben med naglarna, slitit hår från mitt eget huvud, slagit i väggar eller dunkat huvudet i dörrar tills jag nästan svimmat. Så många gånger min ångest fått mig att hyperventilera tills det faktiskt svartnat för ögonen.

Jag kan inte räkna alla gånger jag fått höra att jag ska skärpa mig, vara positiv, försöka tänka på annat, att det blir bättre om jag kommer ut lite eller att jag bara ska sluta vara så nere. Att om jag bara gör si eller så, då blir det bättre. Som att jag själv valt att känna såhär, att må såhär, att vara orkeslös. Som att jag inte redan kämpar hårdare än ni någonsin kommer behöva göra, som att jag inte försökt med allt men ingenting verkar hjälpa. Som att ni, som aldrig har sett döden som den enda utvägen, skulle veta mer om mitt mående än jag själv.

Jag får ofta höra utav psykologer, läkare och sköterskor att jag är väldigt medveten om mitt mående och hur jag själv fungerar. Och visst är det sant, jag känner i förväg när ångesten närmar sig osv, men jag kan ändå inte göra någonting åt den så vad hjälper det? Vad hjälper det att veta när den kommer, om den ändå kommer bemästra min kropp och mitt sinne, styra varje steg jag tar och varenda tanke som far genom mitt huvud? Är det verkligen bättre att en människa som insjuknat i obotlig cancer vet om att den ska dö så den får oroa sig och känna rädsla, istället för att den bara får somna in?

 

Jag vill inte ha medlidande, jag vill ge er en chans till att förstå. Det är alldeles för många som lider utav psykisk ohälsa, och ännu fler som inte har den minsta förståelsen för det. Men vem är jag att döma, för vem vet egentligen hur det känns att flyga om man aldrig haft vingar?

Måste hitta tillbaka, följa mina egna spår för att finna vad jag en gång tappat bort. Måste gå genom de djupaste dalar för att en dag kanske kunna nå toppen. För jag kan se den där uppe ovan molnen, men det är inte alltid lätt att klättra när man inte kan hitta något fäste. Så man ramlar handlöst mot botten igen, ingen chans att rädda sig själv. Eller kanske fanns det någon gång en chans, men man var alldeles för blind för att se den. Kanske är vi så upptagna av att hitta vårat lyckliga slut, att vi helt glömt bort glädjen i själva resan. Kan det vara så att jag så länge försökt rädda andra, att jag inte märkt att jag själv sjunker djupare? Som att panikslaget trampa vatten tills det sista hoppet försvinner ur kroppen och den slutligen ger upp. Jag brukade tro att allt har en mening, att varje snedsteg är en lärdom, att varje falsk vän leder dig till en äkta. Men vad är egentligen meningen med att känna sig så vilsen? Är det värt att tappa bort sig själv i jakten på den eviga lyckan? Jag tycker inte det, ändå verkar jag på något sätt ha förlorat både glädjen och mig själv på samma gång. Så jag går samma vägar tillbaka för att kanske en dag hitta tillbaka, jag slåss mot samma demoner och blir psykiskt misshandlad utav samma hjärnspöken. Försöker intala mig själv att det är okej att vara vilsen och irra runt likt en huvudlös höna, men jag vet så väl att det är en lögn. Det är inte bra, det kommer aldrig att bli bra. Kanske blir det okej, men aldrig bra. 

"Jag drunknar i mitt mörka inre och ingen kan rädda mig. Det stod ”game over” i pannan på mig redan vid födseln, dömd att misslyckas, dömd att bära runt på den eviga smärtan. Dömd att vara orkeslös, dömd till döden innan jag hunnit leva. Allt gör ont, hela kroppen värker som efter tusentals sparkar och slag. Jag vet att jag har många fina människor i min omgivning, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig ensam, så jävla ensam. Det fanns en tid då jag faktiskt trodde allt skulle bli bättre, men ljuset i tunneln försvann och lämnade mig vilse i mörkret. Jag önskar att det fanns någonting någon kunde göra för att lyfta tyngden ur mitt bröst, men jag är rädd att den blivit en del av mig. Det finns många sätt att rädda en människa, men bara ett sätt att rädda den från sig själv. Den sista utvägen är ibland den enda."  - Skrivet av mig.

Så trött på att ha ont, trött på att kämpa, trött på att försöka hålla skenet uppe medan mitt inre trasas sönder i miljarder små bitar. Jag har rest mig efter varje fall, haltar mig fram genom detta helvete. Jag vill inte ge upp, får inte svika, kan inte sluta kämpa nu. Det gör bara så ont ibland.

 

" Man skrattar högt tills magen gör ont, man är ute och hittar på saker, går i skolan, och allt känns bara sådär jävla bra. Men så kommer det, som ett slag i magen. Luften går ur en fullständigt och det spelar ingen roll hur många gånger man drar in luft för syret verkar ändå inte nå lungorna. Det gör ont, som miljarder slag i bröstet, tusentals svidande skrapsår, hundratals brutna ben. Och så plötsligt minns man varje misstag man gjort under sin livstid, varje snedsteg man någonsin tagit, varje ord som kommit ut fel. Allt kommer tillbaka och spelas upp som en suddig film. Man minns alla gånger man gråtit sig till sömns och smärtan efter varje svek. Man vill gråta och skrika, men inga ljud lämnar läpparna. Så man pressar upp knäna mot ansiktet, trycker in naglarna i benen och försöker kontrollera sin ångest. Men det är lönlöst; ångesten är starkare, det har den alltid varit. Den håller en i sitt järngrepp och det känns som att man drunknar. Och på sätt och vis gör man kanske det, man drunknar i ångest. Det spelar ingen roll om man försöker ta sig upp till ytan för att hämta andan, för ångesten kommer ändå dra ner en till botten igen. Till slut kan man inte kämpa emot längre, orken är slut. Så man låter ångesten omfamna en med sitt mörker. " 


Jag var sex år gammal första gången jag hatade mig själv, nio år gammal första gången jag skadade mig själv genom att slå hårda föremål mot mitt huvud. Jag var tolv år gammal när dom sylvassa rakbladen blev min bästa vän och värsta fiende, tretton år gammal första gången jag svälte mig själv och fjorton år gammal första gången jag självmedicinerade med alkohol.
Så många gånger som jag försökt dämpa min psykiska smärta med fysisk smärta, så många gånger som jag sett mig själv i spegeln och hatat precis allt med mig själv. Så många gånger som jag kvävt gråten i kudden, ljugit om mitt mående, döljt mina självförvållade skador under långa kläder. Så många gånger jag känt att fan, jag orkar inte mer, inte en sekund till i detta helvete. Jag kan inte räkna alla gånger jag velat ge upp, inte kunnat se någon annan utväg än självmord. 

Men här står jag idag, om några dagar är det två hela år sedan jag senast gjorde mig själv illa, och jag kan lova er att ingen är mer stolt än jag. Jag kan inte påstå att jag mår bra alla dagar, men vem gör det å andra sidan? Det kommer stunder då ångesten stryper mig och lämnar mig gråtandes i mörkret, det kommer stunder då jag så sjukt jävla mycket bara vill rota fram något vasst och lämna blodiga sår på min kropp, ta alla tabletter jag kan hitta i en endaste klunk. Men jag låter bli, därför att jag vet att det blir bättre. Kanske inte idag och kanske inte imorgon, men det kommer komma en stund då glädjen värmer upp hela kroppen på en sekund och alla års kämpande blir så jävla värt det. Det finns så otroligt mycket fina saker här i världen, varför ska någonting dåligt få förstöra allt det bra?

"God gives his hardest battles to his strongest soldiers:"

Den senaste tiden har jag inte mått så bra, vissa dagar vill jag ingenting annat än att dra täcket över huvudet och inte visa mig för någon. Hjärnspökena har återigen bosatt sig i mitt huvud och dom skriker hårda ord, ord som jag direkt tar till mig och som skär djupa sår i mitt inre. Jag klarar ingenting, för jag orkar inte göra något. Jag vet att jag har ett underbart liv, jag är så enormt lyckligt lottad med alla dessa fantastiska människor som är i mitt liv. Ändå verkar jag inte kunna ta mig ur detta djupa, mörka hål. Jag får skuldkänslor när jag är ledsen, för vad har jag egentligen att vara ledsen över? Jag har inte vågat visa hur dåligt jag mår, för jag har varit så jäkla rädd att mina nära ska tro att dom inte är tillräckliga. Men detta är allt annat än deras fel, det är ingens fel, det är bara såhär det är. Men igår svämmade dom dåliga känslorna över, jag började gråta flera gånger i skolan och fick åka hem innan skolan ens hunnit börja. Idag skulle mamma hämta mig efter jag varit på öppenvården och jag bröt ihop, så hon fick skjutsa hem mig istället. Jag vet inte vad det är med mig, jag brukar vara så stark. Men jag antar att vi alla är svaga ibland, och det kanske vi måste få vara för att kunna resa oss ur askan och gå vidare. Jag måste acceptera att det är såhär det är, min Bipolär gör att jag får perioder då jag inte orkar någonting och då får man ta det därifrån helt enkelt. Jag försöker vända på tankarna, styra dom i rätt riktning, kämpar för att tänka positivt. Men det är inte alltid så lätt. Så många gånger jag kämpat mig blodig på livets slagfält, så många gånger jag haltat mig framåt men ändå inte gett upp. Jag tänker inte ge upp denna gång heller, aldrig någonsin. För jag vet att jag är starkare än så.

Jag vill i detta inlägg passa på att tacka dom människor jag idag kallar min familj, inte bara blodsbundna personer utan även dom människor som har förmågan att alltid få mig att må bättre. Dom personer som kom in i mitt liv och aldrig lämnade, dom människor som har kämpat vid min sida genom eld och vatten, dom personer som bara behöver finnas till för att jag ska orka kämpa. Dom personer som inte behöver säga att dom finns här, dom visar dagligen att dom gör det ändå.
Ni är mitt ljus i detta mörker, ni är stjärnorna på min natthimmel, ni är anledningen till att jag står här idag och fortfarande kämpar. Alltid ska jag stå vid eran sida och kämpa med er in i det sista, aldrig ska jag lämna er, förevigt ska jag älska er. Ni är fantastiska, tack.♥