Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark. Inte alltid söndertrasad, men aldrig hel. Inte alltid sämst i världen, men aldrig bra nog. Mörkret livnär sig på min själ, äter upp mig från insidan, gör mig till ett skal. Försöker känna efter, känna vad som helst, känna något, men vad är det meningen att jag egentligen ska känna? Känslomässig amnesi. Jag kan minnas platser där jag varit oförstörbar, stått på toppen med pumpande adrenalin, och jag besöker dem i mina drömmar. I mina mardrömmar. Platserna är inte längre starka eller ljusa, de är befläckade utav smärtan att vara föredetta. Föredetta lycklig, föredetta positiv, föredetta älskvärd, föredetta stark, föredetta någon. En sorgligt dyster föredetting. "Vem vill du vara?" Vem som helst. Vem som helst utom ett skal. Vem som helst utom jag. Vem som helst. Kämpar för att bibehålla förståendet, men det har kanske redan flytt. Är jag på väg att bli galen? Försöker pussla ihop alla söndertrasade själsbitar, försöker finna tillbaka. Men till vad? Vem är jag utan detta tillintetgörande mörker? Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark.

 

Hela mitt liv har jag varit vilsen. Sprungit runt i samma cirklar, ställt samma frågor och ändå hoppats på andra svar. Desperat letat efter en upplevelse, en känsla, ett uppvaknande, något annat än de smala väggar jag isolerat mig själv i. Jag har gjort så många misstag, valt fel vägar, ibland med flit. Vad som helst för att skapa en känsla, vad som helst för att känna något alls, vad som helst som kan ge någon form utav indikation på att jag ännu är vid liv. Så många gånger som jag fått höra "inte tillräcklig" och låtit orden eka i mitt huvud tills de varit den enda sanning jag känt till. Hela jag är en repad skiva, hakat upp mig på ett enda spår, oförmögen att gå vidare, inkapabel till att börja om på nytt. När natten är som mörkast och jag kan höra mitt blödande hjärta slåss för sitt liv, när världen lagt sig till ro och varje andetag ekar mellan väggarna -det är då jag undrar. Allt. Varje tanke som någonsin avslutats med ett frågetecken slåss om en plats i mitt huvud, skriker för att göra sin röst hörd tills jag kan känna pulsen skapa högljudda vibrationer i mina öron. Men en fråga skriks alltid lite högre, en fråga är alltid där natt efter natt, den eviga frågan i återskall; Vem.Är.Jag.?. Kanske är det något vi alla undrar, eller kanske är det bara vi vilsna själar som förtvivlat letat efter svar hela livet. Hur som helst så är det en fråga som kräver svar, svar ingen annan kan ge än jag själv, men dessvärre svar jag aldrig tycks finna. Varje år runt min födelsedag blir frågan mer intensiv, rentav smärtsam. Jag vill så gärna känna av en förändring, ta ett första andetag som en förbättrad människa, och det är en plågsam insikt att allt förblir detsamma, år efter år. Vilsen. Vem är jag? Detta begär efter facit till frågan sliter mig i bitar, det är en fruktansvärd sak att sakna kunskap om. Jag vill kunna säga "såhär är jag", oavsett om det är positiva adjektiv som används för beskrivning, eller negativa. Jag vill bara veta säkert. Jag vill finna mig själv, vart jag än är, för hur ska jag någonsin kunna bli den jag vill när jag inte har en aning om vem jag är? Hur ska jag ha en chans till att forma min framtid, när min nutid är för suddig för att läsas av? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hemma någonstans, när denna vilsenhet tycks vara kronisk? Jag slits mellan att vilja ge upp, och att ge mig fan på att lyckas. Slits mellan att bara vilja vara glad, men tycka mig förtjäna smärtan. Mellan att vara utmattad men samtidigt rastlös. Denna ambivalens är dödlig. Hur ska någon annan någonsin kunna känna mig på riktigt, när jag inte känner mig själv? Jag vill ju bara veta säkert; Vem.Är.Jag.?

Jag har haft tvångssyndrom hela mitt liv, det har varit allt ifrån att inte gå på A-brunnar till att vara tvungen att ta den tredje saken i affären (och fanns det bara 2 saker kvar så kunde jag inte köpa den). När jag mår bättre så blir tvången färre och jag kan oftast stå emot, men när jag mår dåligt så får jag ont i hela kroppen och väldigt mycket ångest om jag inte följer tvångstankarna.

Nu mer handlar det mycket om att sortera saker eller ha mat på ett visst sätt; speciellt glass, ris, sallad och godis. Jag måste sortera och rätta till därför att det ger mig en känsla av kontroll, någonting jag kan styra när mitt huvud är ett kaos. Glass i bägare/skål måste jag äta så det blir helt runt med streck på (vet ej hur jag ska förklara), ris måste ligga i hög och inget får ligga ens två millimeter ifrån, sallad måste jag lägga uppdelat och det får inte ramla över på fel och godis sorterar jag in på olika sätt -oftast efter sorter eller färger (bild nedan). 

De flestas fråga blir ofta "Vad gör du om det inte blir exakt som du vill då?" Svar: Jag får ångest såklart, och när det gäller mat så kan jag inte äta förrän det blir som jag behöver. Jag kämpar hela tiden med detta, det är inte direkt roligt att bli så styrd utav tvångssyndrom, det tar upp tid och energi och man blir väldigt beroende av tankarna. Har jag en dag då jag känner mig lite starkare så försöker jag stå ut, för jag vet att bli fri är en ständigt pågående proccess och jag måste alltid försöka bli av med tankarna. Man kommer inte vakna en dag och vara "frisk" utan det är målet man strävar efter och försöker uppnå genom att jobba arslet av sig. "Det är bara att du slutar" tycker många, som uppenbarligen aldrig haft tvångssyndrom eller ens mått riktigt dåligt. Hade det bara varit att sluta huxflux så hade ingen lidit av tvång, precis som med alla sjukdomar (både psykiska och fysiska). Om du bryter armen så kan du ju inte bara sluta ha en bruten arm, du måste låta den läka och sedan jobba för att återfå styrkan -psykisk ohälsa är likadant, bara att det tar längre tid.



Har ni haft tvångstankar någon gång? Vad gjorde ni?


Läs mer om OCD genom att klicka på en länk:
Vårdguiden 1177
Umo
Psykologiguiden
Wemind

En sak som väldigt många tror om psykisk ohälsa, särskilt depression och ångest, är att det ska synas tydligt. Helst ska man ha en post-it lapp i pannan eller en t-shirt med texten "Jag mår inte bra", om man inte vill ha det så måste man gråta varenda vaken sekund eller gång på gång upprepa att man mår dåligt likt en skiva som hakat upp sig. Om man inte gör någon utav dessa saker måste man lyssna på kommentarer om att gud vad skönt att man är lycklig igen. Gärna ska dom se en några dagar senare när man inte orkar hålla skenet uppe och då får man den obligatoriska kommentaren "men du mådde ju så bra häromdagen".

Gjorde jag verkligen det?

Låt oss klara ut detta här och nu; Jag kan gå 10 månader i sträck och vara fast i ett depressivt skov, då menar jag inte att jag gråter ibland när jag kollar på Disney och är lite trött, utan då menar jag att jag är deprimerad. Jag har inga krafter, drar mig undan från allt och alla, har svårt att gå ur sängen, glömmer att äta, får skeva sömnvanor (som att sova hela tiden eller bara sova några timmar vartannat dygn t.ex.), har ont konstant både psykiskt och fysiskt, darrar i händerna/armarna nästintill hela tiden p.g.a stress, får kraftiga panikångestattacker då jag får minnesluckor och/eller svimmar, växlar mellan att vara hysterisk utav gråt och att vara totalt apatisk, känner mig alltid ensam, blir extremt känslig (kan gråta för att någon tittar på mig och jag känner mig ful). Med andra ord så mår jag jävligt kasst.

MEN

Detta betyder inte att jag aldrig har bra dagar, för även i mina absolut kämpigaste perioder kommer det någon dag då och då, när livet känns helt okej. En dag då jag får energi nog att kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting, en dag då jag städar hela lägenheten samtidigt som jag dansar till min favoritmusik, en dag då jag vill hitta på saker och hör av mig till vänner och familj, en dag då jag kan gå till affären ensam utan problem eller ta bussen till stan. En dag då jag är som vem som helst.

"Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti"

Men jag är bra på att dölja när jag mår dåligt, och kan många gånger se ut som att jag har en jättebra dag, fast jag egentligen har bitit sönder min tunga för att inte skrika av all smärtsam ångest. Det är nästintill omöjligt för andra runtom att se skillnaden på när jag bygger upp en glad fasad, och när jag faktiskt är glad på riktigt. Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti. Någon kan verka som den gladaste människan på jorden, bara för att gå hem och ägna natten åt att skrika in i en kudde för att kämpa mot sina självmordstankar.

"Se mig bara som jag är för stunden"

Jag förväntar mig aldrig att någon ska se skillnaden på falskt och äkta leende, efter att ha levt cirka 16 utav mina snart 22 år med att lära mig dölja det så kan jag inte klandra någon för att inte se skillnad, det vore ju bara dumt. Så jag skriver inte detta för att på något sätt hacka på de som inte ser, jag vill bara få er alla att förstå att utsidan inte alltid speglar insidan, och att någon som är fast i långvarig depression kan ha bra dagar utan att depressionen faktiskt är över. Jag kan må riktigt bra i 5 timmar, och den 6:e timmen ligga hyperventilerande och skaka. Så om ni träffar mig en dag när jag är glad, och sedan träffar mig nästa dag och jag mår kasst -snälla påpeka inte att jag "var så himla glad häromdagen", för tro mig jag vet det. Och mitt i ångesten hatar jag mig själv för att jag inte kunde hålla fast vid glädjen, jag har så dåligt samvete över det att det gör fysiskt ont. Uppskatta gärna när jag är glad, men håll det inte över mitt huvud när jag mår dåligt igen. Se mig bara som jag är för stunden och ha förståelse för att jag kämpar varje sekund.


Ett konkret exempel; Dessa bilder tog jag häromdagen, jag hade gjort mig i ordning och tänkte ta några selfies då det var ett tag sedan jag tog någon. Jag ler och ser glad ut, eller hur? Ser ni att luggen hänger över ena ögat på alla tre bilderna? Vet ni varför? Därför att jag hade så jävla mycket ångest att det ögat var överfyllt utav tårar. Jag lyckades ta några bilder innan det andra ögat blev tårfyllt det med. Men tittar man på bilderna så ser jag glad ut, helt vanlig. Hade jag inte berättat nu att jag egentligen mådde skit när de togs så hade ni aldrig gissat det. Och så är det med psykisk ohälsa, man kan aldrig veta säkert hur någon mår.