Att gråta i duschen och skrika i prydnadskuddar
Här är jag. Glad och fånig. Så som de flesta antagligen ser mig.
Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag gråter nästan alltid i duschen. Tack vare erfarenhet vet jag att en iskall ögonmask hjälper söndergråtna ögon att se mindre söndergråta ut. Jag sover aldrig mer än max 1,5 timme i streck. Jag vaknar hyperventilerande minst 1 gång varje natt. Jag hittar ofta på ursäkter för att gå hem när jag är ute bland folk. Jag använder åtminstone 50% av all min dagliga energi åt att inte självskada. Jag sätter på hög musik och skriker i soffans prydnadskuddar. Jag har dåligt samvete för precis allt, t.ex. att jag ej är i krigsdrabbade länder och hjälper till. Min sambo har olympiska medaljer i att trösta, linda in i filt och famn, och distrahera hyperventilering. Jag har legat ihopkrupen i fosterställning så mycket att jag numer automatiskt sover så. Jag har två självmordsbrev någonstans hemma som jag skrivit när jag varit redo att ge upp. Jag får övertala mig själv att klä på mig och gå utanför dörren varje dag. Jag får blackouts p.g.a ångest flera gånger i månaden. Jag lider av det smärtsamma velandet att vilja bli lämnad ifred, och inte vilja bli lämnad. Mina katter är så vana vid mitt mående att de vet när jag håller på att få en ångestattack och kommer direkt för att försöka lugna mig. Jag har alltid en sten i bröstet och en klump i magen. Jag kräks minst 1 gång i veckan till följd utav panikångest. Jag behöver bara sminka av mig 4/10 gånger, oftast gråter jag bort det. Jag är trasig, nedbruten, orkeslös, ångestfylld, sjävhatande och alltid precis på gränsen till att bryta samman. Ni trodde att ni kände mig. Visst?
Jag skriver inte om min psykiska ohälsa för att någon ska läsa och tänka "stackars lilla gumman", för medlidande är inget jag känner något begär efter. Jag skriver för att uppmärksamma, för att informera och sprida kunskap, för att skapa mer förståelse. Jag skriver för alla de som aldrig vågar yttra ett enda ord, för de som alltid lider i det tysta, för de som är lika mycket ensammast på jorden som jag. Jag skriver för att berätta att ja, det är jävligt illa och ja, det gör förbannat ont, men det är inte slutet.
För 3 timmar sedan fick Felix leda mig in till sängen, bädda om mig, sitta nedanför sängen och säga åt mig att försöka andas. För 3 timmar sedan pressade jag naglarna in i pannan och kved att jag inte ville mer. För 3 timmar sedan var jag redo att dö. Och nu, endast 3 timmar senare, är jag stark nog att skriva detta här, öppet för världen att se. Det är såhär mina dagar ser ut, och det är såhär mina dagar har sett ut sedan jag var 6 år ung. Jag vill ge upp hälften utav min vakna tid, och den andra hälften är jag så jäkla glad och tacksam att jag ännu står här.
Det kanske inte blir världsbäst, mitt liv kanske aldrig blir det livet andra ser på med avund, men jag är okej med det. Jag är lycklig och söndertrasad om vartannat, men det är fan okej ändå. Jag kommer aldrig glömma all smärta och alla tårar, men det jag verkligen kommer att se tillbaka på och minnas är all glädje och alla ont-i-magen-skratt. Och det är faktiskt mer än okej.
Ibland rasar allt, men det är okej
I 17 år har jag kämpat med min psykiska ohälsa, i 17 år har jag varit min egen värsta fiende, mitt eget största hot. Jag har mått mer dåligt än vad jag mått bra. Ingen vet egentligen hur illa det varit, hur många saker jag hållit för mig själv, hur många hemligheter världen aldrig kommer få veta, hemligheter som ätit upp mig så många gånger att jag tappat räkningen. Men det viktigaste ord i detta stycke är "kämpat". Hur många gånger jag än har gett upp, så har jag rest mig upp igen och haltat fram längs vägen, även när jag inte sett någon mening med stegen jag tagit. Någonstans inom mig har jag haft en liten röst som ägnat all energi åt att överrösta alla hjärnspöken; en röst som sagt åt mig att jag kan klara detta, att det inte är över ännu, att jag måste fortsätta.
Det har tagit mig 17 plågsamma år men jag har slutligen kommit till insikten att det är okej att må riktigt jävla skit ibland. Det är inget fel med att lida, det är mänskligt att gråta. Att jag har en dålig dag gör mig inte till en dålig person. Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig. Mina självskadande tankar bestämmer inte vem jag är. Jag accepterar att jag ramlar över stupet ibland, jag accepterar att jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och kippar efter andan, jag accepterar att det troligtvis alltid kommer att finnas ett mörker inom mig. Jag kan inte ändra på dessa saker, jag har sjukdomar som gör att dessa saker alltid kommer vara en del utav mitt liv -däremot kan jag ändra min syn på sakerna. Jag väljer att acceptera hur mitt liv ser ut, och göra det bästa utifrån mina egna förutsättningar. När dessa känslor kommer så är det något som behöver komma ut, så istället för att trycka ner det väljer jag nu att säga till mig själv "det är okej, gråt ut, skrik så högt du kan, slit en bok i småbitar om det behövs". För jag vet att det blir bättre.
Är det något jag vill att alla med psykisk ohälsa ska veta så är det just detta: DET.ÄR.OKEJ.
Avslutar detta inlägg med två utav mina favoritcitat, båda från Rise Against:
Ett år sedan jag gav mitt eget liv en deadline
1. Jag har kämpat hela livet med panikångest och kraftiga depressioner (p.g.a Bipolär Sjukdom)
2. Min ångest kan triggas av allt som känns ens lite obekvämt, t.ex. ringa och avboka en tandläkartid
3. Mina två största fobier är sjukhus och klaustrofobi
4. Jag är den envisaste jävel som satt sin fot på denna jord
Okej, nu när ni vet det så kan vi fortsätta.
Jag har fått kämpa så länge jag kan minnas, jag har aldrig haft livet på ett silverfat. Halva min skoltid spenderade jag sjukskriven i perioder, då jag inte klarade att ens gå utanför dörren utan att bryta ihop. Ibland har jag fått ringa min psykolog för att kunna gå till den lilla affär som ligger 200 meter ifrån mitt hem. Jag har isolerat mig, inte klarat att min egen sambo tittat på mig, stängt av telefonen för att slippa prata med närstående. Jag har hatat mig själv till den grad att jag försökt ta mitt eget liv. Jag har gått igenom saker som jag inte skulle önska min värsta fiende, saker ingen ska behöva gå igenom. Jag har velat ge upp. Men jag har kämpat.
" Så många gånger jag känt att 'nej nu orkar jag inte mer, det räcker nu' men påmint mig själv om min deadline "
För lite mer än ett år sedan låg jag på toalettgolvet i fosterställning. Jag skakade och grät, hade kräkts flera gånger till följd av flera timmars panikgråt. Jag hade dessutom kraftig abstinens efter alkohol, då jag nyligen hade bestämt mig för att bli nykter. När jag slutligen kunde lugna mig, ställde jag mig över handfatet och sköljde ansiktet i kallt vatten. Jag tittade upp i spegeln och såg mig själv rakt i ögonen. Sedan sa jag högt till mig själv "Ett år. Jag kämpar mer än jag någonsin gjort, jag gör allt som krävs, i ett år. Om jag ändå står här om ett år, då ger jag upp." Samma dag skrev jag detta inlägg på min blogg:
Det är lite mer än ett år sedan. Ett år sedan jag gav mitt eget liv en deadline. Ett år sedan jag bestämde att nu får det bära eller brista, att antingen blir det förändring eller så ger jag upp för gott. Och detta år har varit...tufft. Jag har aldrig förut kämpat så hårt; varit mer sjuk än frisk, tryckt naglarna in i handflatorna och blundat för att stå ut med abstinensen, varit så arg och så jävla ledsen. Så många gånger jag känt att "nej nu orkar jag inte mer, det räcker nu" men påmint mig själv om min deadline. Jag har varit hos läkaren varje månad, ofta flera gånger, och gått igenom oändligt med nålstick och andra prover. Jag har legat i 40-41°C feber i genomsnitt 2 veckor i månaden. Jag har blivit ifrågasatt av läkare som påpekat min psykiska ohälsa när jag kommit med samma fysiska åkomma gång på gång. Men skam den som ger sig. Jag låg på sjukhus två gånger under loppet av en månad, och jag har fasen hanterat det jäkligt bra! Jag, som får svårt att andas bara av att gå genom sjukhusets entré, har varit inlagd på sjukhus och ändå varit positiv. Jag har kämpat som aldrig förr.
" Jag tror verkligen att det finns mer i livet än ångest och självmordstankar "
Häromveckan fick jag min första ångestattack på flera veckor, och det var en väldigt kraftig sådan. Men när jag återigen stod lutad över handfatet, med svullna ögon och blöta kinder, såg jag mig själv i spegeln -och jag insåg någonting; Det var min första ångestattack på flera v.e.c.k.o.r. Och plötsligt såg jag någonting i mina egna ögon; En blandning utav hopp och stolthet. Jag började skratta genom tårarna. "Jag klarade det, jag mår bättre, på riktigt"
Det är fortfarande jävligt tufft. Jag kämpar varje vaken sekund, men det är just det; Jag KÄMPAR, jag VILL kämpa. För jag tror verkligen att det finns mer i livet än ångest och självmordstankar. Alla vidriga saker jag gått igenom under mitt liv har krossat mig, men inte dödat mig. "Det som inte dödar dig, gör dig starkare" sägs det ju, och jag har alltid tyckt det varit skitsnack. Tills nu. Alla dessa saker har lärt mig något, format mig till den jag är. Och jag är helt okej. Jag är faktiskt ganska bra. Jag är starkare än någonsin förut.
Jag lever och det är jag glad för. Det finns så många fantastiska saker i mitt liv, och jag har så många magiska stunder kvar. Jag har blivit välsignad med familj, vänner, sambo, katter, ett jobb jag älskar och allt detta har tillsammans gett mig en chans till ett nytt liv. Jag vill ta den chansen. Jag väljer att kämpa. Jag väljer att leva. Inte för någon, men med er alla.
KROSSA ENSAMHETEN: FRIDA UNDEGÅRD COLLINS
Frida är en 22 år gammal oktobertjej, uppvuxen i en familj med två föräldrar och fyra syskon. I Australien fann hon sin stora kärlek, och så fort hon fått svar om visum ska de tillsammans flytta tvärs över jorden. Frida är en riktig djurvän, som förutom att äta vegansk kost drömmer om att öppna ett animal shelter. Hon har ett viktigt arbete som kräver tålamod, nämligen som engelskalärare i högstadiet, vilket hon älskar och uttrycker sin glädje kring. Fridas stora intressen är, förutom djur, musik och resor. Hon är väldigt glad. Utåt sett.
Men förutom allt detta, så kämpar Frida mot panikångest. Något som har satt psykiska begränsningar i vardagen sedan hon var 14 år ung. Jag har pratat lite med Frida.
Frida Undegård Collins
Foto: Privat
Hej Frida! Vad spännande att flytta till Australien! Och högstadielärare är ju verkligen ett imponerande yrke, det måste krävas en hel del tålamod och förståelse? Vad skulle du säga är dina starkaste/bästa egenskaper?
Hm, svår fråga. Jag är väldigt förstående. Jag accepterar allas olikheter och bryr mig väldigt mycket om många saker. Tror det är min styrka.
Det är väldigt bra och hedersvärda styrkor att besitta! Tror du att andra uppfattar dig på samma sätt, eller hur tror du att du uppfattas utav omgivningen?
Jag tror det! Många säger att jag är lätt att prata med och har bra åsikter. Min man säger hela tiden att jag är så snäll mot andra haha, typ tänker på saker som han själv inte tänker på. Är nog ganska rolig med.
Jag tror att om man gått igenom saker så som depression, ångest eller liknande så blir man snällare. Man vet hur jobbigt det är att vara ledsen lixom??
Du verkar ju så glad och framåt, hur upptäcktes det att du led utav panikångest?
Hm alltså har haft det sedan jag var typ 14. Minns att de jag kände inte var samma saker som mina kompisar kände. Att jag tog allting så mycket mer allvarligt och blev typ mer ledsen. Nu för tiden går det i vågor. Ibland klarar jag inte av att gå och handla själv och kallsvettas av bara tanken, medan jag andra gånger åker utomlands själv. Många tror inte att jag får panik attacker. ”Du åkte ju till Australien själv? Vad ör problemet?” Typ. Men det är svårt stt förklara. Ibland när jag ska sova kan hjärtat klappa fortare och jag får ett tryck över bröstet, även fast jag inte har någonting speciellt att oroa mig över. Så ah.. märkte det väl när jag började dela med mig av mina känslor till mina vänner och de inte upplevt samma känslor alls angående vissa saker.
Har varit deprimerad sedan jag var fjorton också, så ibland är det svårt att förklara hur jag märkte det eller vad det känns som, då diagnoserna ofta lixom klumpas ihop. Om du förstår vad jag menar? Jag ser inga tydliga gränser mellan vad som är ångest och vad som är depression.
" Jag tror att om man gått igenom saker så som depression, ångest eller liknande så blir man snällare. Man vet hur jobbigt det är att vara ledsen lixom "
Ångest och depression skapar ju ofta begränsningar i ens vardag, t.ex. som du berättar om att gå till affären. Upplever du att det har begränsat dig mycket i din vardag? Finns det speciella saker du skulle vilja göra, men som ångesten sätter stopp för?
Ja det tycker jag. Skulle vilja klara av att ringa samtal själv. Det gör jag väldigt sällan då jag får panik av tanken att prata i telefon haha.. Jag vill våga köra bil i städer, men det klarar jag inte. Jag vill våga göra fler saker ensam lixom. Handla, äventyra, köra bil, shoppa osv. Mycket måste jag göra med min man för att jag inte klarar av att göra det själv. Ibland går det inte med sällskap heller, men oftast.
Förra året när vi bodde i Australien skulle vi åka till en pub som ligger typ 5 minuter med bil från vårt hus. Jag glömde mitt leg hemma så vi fick åka hem igen för stt hämta det. Blev så arg på mig själv att jag började gråta. Sen fick jag panik för stt jag grät typ.. slutade med att jag skrek rakt ut, la mig på köksgolvet och ba grät. Jag var jättetaggad innan. Sådana tillfällen önskar jag inte fanns. Jag vill kunna göra saker NÄR SOM HELST, och inte anpassa efter mitt mående just då.
Många med panikångest lever ju i en ständig rädsla för att få attacker, speciellt på offentliga platser, på grund utav oförståelse. Och just oförståelse är ju tyvärr en av de vanligaste orsakerna till att folk väljer att lida i det tysta. Har du fått uppleva oförståelse och fördomar kring din psykiska ohälsa?
Ja absolut!! Många som tror att bara för att jag klarar en sak, ska jag klara allt. Att jag ljuger om att jag inte klarar av, bara för att jag ”inte vill” lixom. Sen är jag ofta väldigt glad utåt, så folk har ofta svårt att tro att jag är deprimerad och har ångest. Min man har fått uppleva allting från första parkett och har sett mig skrika och gråta, han förstår nu men det tog ett tag innan han gjorde det. Tror man behöver prata mer om sånthär så att folk vet hur man hanterar det. Ibland behövs inte peppande ord och en kram. Ibland behöver man få skrika av sig och se ut som ett ”psykfall” en stund för att det ska gå över.
" Ibland behöver man få skrika av sig och se ut som ett ”psykfall” en stund för att det ska gå över "
Att se glad ut och att faktiskt vara glad, är ju ofta två väldigt skilda saker. Vi har ju dessutom olika sätt att hantera vår smärta. Har du provat några behandlingsformer för din ångest? Och ännu viktigare; har något hjälpt?
Nej det har jag inte. När jag var yngre (runt 15-18 år) dämpade jag det ofta med alkohol. Vilket ledde till andra problem.
Har gått hos psykologer, vilket jag tycker funkar helt okej. Inte jätte bra men.. okej. Har några vänner med liknande problematik som jag pratar med och det hjälper. Vi lixom stöttar varandra. Annars har jag inte provat så mycket mer. Står typ bara ut med det. Säger hela tiden att jag ska ta tag i det men det blir aldrig av, precis som med allt annat.
Att prata och diskutera med andra är ett bra sätt. Du säger att du gått hos psykologer, sökte du själv hjälp eller var det t.ex. en anhörig som hjälpte dig få kontakt?
Pappa sökte åt mig när jag var 16, efter att han upptäckt självskadebeteende. När jag var runt 18 sökte jag en ny själv. Nu har jag inte gått på 4 år typ.
Psykvården har ju fått en del kritik kring både bemötande, omhändertagande och viljan att tackla problem med mediciner på mediciner. Känner du att du blivit bemött på ett bra sätt när du varit i kontakt med dem? Och försökte de ge tips på behandlingar/kurser, eller var det mer medicinrecept som blev första fokus?
Bra bemött har jag blivit oftast. Det var vid ett tillfälle när vi pratade om hur mycket jag hatar min kropp som jag fick en kommentar som hänger kvar fortfarande. Jag sa att det finns en kroppsdel jag hatar mer än resten (menade mina lår) och hon svarar ”jag tror jag vet vilken du pratar om”. Jaha? Hur vet hon det? Är det för att hon tycker något är fulare än allt annat? Aja. Bytte psykolog och allt annat har varit bra. Har däremot aldrig blivit tipsad om några behandlingar eller dylikt, bara fått prata av mig.
Frida Undegård Collins
Foto: Privat
Vad skönt att du ändå känner att du blivit mestadels bra bemött, trots kommentaren!
Jag funderar lite på hur det funkar att arbeta i högstadieskola när du har panikångest, känner du att det har haft någon påverkan i ditt arbete? Eller att det kanske haft en positiv inverkan då du kan förstå ungdomarna som har det jobbigt?
Jag var jättenervös först och trodde inte jag skulle klara att prata framför så stora klasser, men det gick bra!! Tror det har hjälpt mig enormt. Dessutom pratar jag öppet om det med elever som går igenom samma sak. Tror det kan vara skönt för dom att ha någon som förstår. Att stå framför en klass känns kul nu istället för jobbigt!
Åh vad härligt att höra, och ett fint initiativ att prata öppet med elever kring det.
Jag undrar om du skulle vilja berätta lite om att få attacker; hur känns det under tiden, fysiskt och psykiskt? Hur känner du dig efteråt?
Efteråt skäms jag oftast, beroende på var vi är och vilka som ser. Under en attack vill jag bara slåss och skrika typ. Oavsett vad folk säger blir jag arg eller ledsen. Oftast arg. Det känns som att det aldrig kommer bli bättre. Jag hatar mig själv och alla andra. Vill ibland skada mig själv med, för att jag är så arg eller ledsen. Typ slå på saker så händerna gör ont (gör aldrig det längre, men viljan finns). Hjärtat känns tungt och andningen blir svårare. Vid lite mindre attacker gråter jag bara och vill bara kramas typ. Inte prata om någonting, bara bli omfamnad.
" Ställ frågor istället för att ta för givet vad mina diagnoser betyder och hur det påverkar mig "
Panikångest är verkligen en tuff kamp. Många som lider utav panikångest brukar tala om olika triggers, saker som leder till att paniken sätter igång. Har du märkt av om det finns vissa saker som lättare triggar igång en attack för dig; situationer, känslor, ord eller till och med en viss doft?
Kroppshets är triggande. Snack om vikt och utseende och sådant. Mest det tror jag. Annars har jag inte märkt något annat sammanhang mellan ord / känslor och attacker.
Tyvärr pågår det ju en hel del kroppshets i världen, speciellt på sociala medier, vilket är väldigt tråkigt. Det bidrar till mycket psykisk ohälsa. Vad önskar du att alla skulle veta om livet med psykisk ohälsa?
Jag skulle vilja att fler folk tror på oss när vi berättar om det. Att man blir tagen mer på allvar. Oavsett om jag är glad utåt, kan jag må dåligt på insidan. Även att man inte ALLTID mår dåligt. Det kan gå i vågor, men fortfarande vara jobbigt. Ibland ställer man in planer för att man inte orkar och så, då får man göra det. Vill helt enkelt att folk har mer förståelse och att vi vågar prata mer om det. Ställ frågor istället för att ta för givet vad mina diagnoser betyder och hur det påverkar mig. Jag har ingenting emot att diskutera!
Jag har upplevt att många har en bild av att personer som lider utav psykisk ohälsa inte riktigt tänker på framtiden, så avslutningsvis vill jag bara fråga kring dina drömmar?
Ja jag ska ju flytta till Australien med min man. Vill resa mycket runt där. Min absoluta dröm är att bo i en van och bara åka runt, haha. Sen vill jag skaffa familj med min man och sådär. Långt fram vill jag gärna driva ett ”animal shelter” och rädda djur.
Foto: Privat
Vilka underbara drömmar, jag hoppas och tror att du kommer uppfylla dem alla! Stort tack för pratstunden Frida!
Frida går att finna på instagram under namnet luukeskywalker (klicka på namnet för att kolla in hennes sida)
Vill du läsa mer om Panikångest/Paniksyndrom? Det kan du göra genom att klicka på länkarna nedan:
1177
Mind
Internetpsykiatri
Psykologiguiden
(Klicka på bilden för att se större)Krossa ensamheten
Jag har länge funderat fram och tillbaka på hur jag ska kunna få andras perspektiv, personliga erfarenheter istället för bara mina egna. Idag skrev jag ett inlägg i en facebookgrupp för tjejer och ickebinära, där jag efterlyste personer med samma diagnos/diagnoser som kunde tänka sig att ställa upp på en intervju här i bloggen. Jag blir rörd utav alla modiga människor som är villiga att berätta om sin kamp, så häftigt!
Så jag kommer att göra intervjuer, och det kommer att komma upp här lite då och då. Jag håller just nu på att intervjua en tjej, som då kommer att bli den första ni får läsa om. Förhoppningsvis kan jag färdigställa inlägget redan idag, det vore så roligt.
Jag kommer att börja med enbart de diagnoser jag själv har, men målet är att skapa förståelse och diskussioner kring alla osynliga sjukdomar. Att krossa ALL ensamhet.
Om någon är nyfiken eller vill ställa upp i en intervju så är det bara att skriva en kommentar, kontakta mig på facebook (Isabelle Thörner), eller mejl ( rakkurvablogg@hotmail.com )
förr eller senare
Vars skratt sken upp var dag
Ingen trodde någonsin
Att hon kunde vara svag
Alla såg henne som stark
Vi såg henne som fri
Aldrig kunde vi väl ana
Att hon var trasigare än vi
Åsikter fanns många
Hon trampades ofta på
Kallades för galen
För ingen orkade förstå
När hon gick förbi vår korridor
Med söndertrasad kropp
Då borde vi kanske sett
Avsaknaden av hopp
Men vi ställde inga frågor
Vi brydde oss kanske ej
Vi ansåg oss vara viktigare
Än en trasig tjej
Jag hörde hur de skrattade
När hon gått förbi
"Titta på idioten
Hon blir aldrig som vi"
Men hon stannade och såg på dem
Med en blick av empati
Det viskades omkring henne
Men det struntade hon i
Hon sa
" Förr eller senare
Blir ni alla som jag
Tvingade att leva i nuet
Det finns ingen annan dag
Förr eller senare
Står ni på ruta ett
Trasiga, funderande
Om ni någonsin gjort rätt
Förr eller senare
Så bryts vi alla ner
Låter mörkret förändra oss
När ingen annan ser
Men förr eller senare
Blir jag åter den jag vill
Då går jag framåt i mitt liv
Medan ni ännu står still
För förr eller senare
Blir jag stark igen
Och hur ni än behandlat mig
Kommer jag vara er vän
Slutligen är här
Då behöver ni en hand att hålla
Någon som finns där
Någon som lyssnar
Någon som ser
Någon som lyfter tyngden
När ni inte orkar mer "
