Ur funktion
Både vänner och familj har noterat att jag dragit mig undan, att jag vill vara ifred, att jag behöver älta på egen hand. Och jag förstår att de vill träffas, jag förstår att de skickar meddelanden och ringer, för jag hade gjort samma sak. De vill ju bara finnas där. Men jag orkar verkligen inte.
9/10 gånger har jag inte kraft nog att svara på ett sms, det tar emot i precis hela kroppen. Jag blir stressad när någon vill träffas, för jag vill så himla gärna ses och stundvis tycker jag det är jätteroligt, men efter max 1h är kraften helt slut och jag vill bara hem, men jag vill oftast inte säga det, vill inte vara den som alltid går hem. Så jag blir den som aldrig hänger med. Jag blir den som väljer att sitta hemma medan alla har roligt, för jag orkar inte. Jag orkar fan inte ha roligt.
De osynliga barriärerna tycks omringa mig; hindrar mig från att göra någonting alls. Så jag sitter här. Försöker att bena ut knutarna i huvudet med springturer, långpromenader, skrivade, matlagning och allt det där som förut har gett mig styrkan åter. Men det blir ingen skillnad, jag finner ändå mig själv krypa ihop till en ångestboll och jag hör mig själv säga högt "håll ut, stå ut, du klarar detta också", samtidigt som det enda jag kan tänka på är att jag inte orkar mer.
Så, jag är uttömd, har ingenting kvar att ge till någon annan. Ur fuktion.
Och jag menar inte att glömma bort er, jag menar inte att skjuta undan er, och jo ni är otroligt viktiga. Allihop. Just nu är det bara viktigare att överleva dagen.
Ur min ångestbok: Tisdag, 5/feb/2019
Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Du sa ordet jag drömt om att få höra.
Förlåt.
Vi gick in i varandra i affären, din axel stötte till min och du sa förlåt. För det var ditt fel. Min axel fick ursäkten min själ har väntat på i så många år. Min axel var värd en ursäkt.
Dom säger att sexualbrott förstör en människa, men det stämmer inte. Något som är förstört kan lagas, byggas på nytt, återuppstå. Men det är ingen vandalism; Det är en stöld.
Du stal ifrån mig.
Du övertog äganderätten till min kropp, men du stal även något mycket värre än så; Du stal min trygghet, min glädje, mina drömmar. Du stal mitt öppna hjärta, min närhet, mitt värde. Du stal mitt nej, min fria vilja, min känsla av kontroll.
Du stal mig. Hela mig.
Jag har spenderat så många år med att försöka återuppbygga mig själv, men hur kan jag någonsin göra det när jag inte ens existerar?
Jag finns inte.
Du stal mig och dödade mig. Jag ligger begraven i dina trevande händer, dina mörka ögon, i dina vassa knän. Jag har fantomsmärtor i en själ som inte längre finns. Mitt huvud exploderar varje gång din röst spelas upp som en hackig cd-skiva, om och om igen.
"Det är ju ditt fel, du ville ju det här"
Smärtan från din brännande beröring var ingenting i jämförelse till tortyren då dina ord slet ut min själ.
Jag var någon igen. Efter alla år av tomhet så hade jag äntligen blivit någon.
Men så såg jag dig, mitt framför mig stod du.
Och precis som den där kvällen i din säng så stal du mig. På ett ögonblick gick jag från Någon, till Ingen Alls.
Jag vill glömma och gå vidare, men jag vet inte hur. Jag har förlorat förut, jag har sörjt många gånger. Men nu vet jag inte hur.
För..
Hur går man vidare från sin egen död?
Det är okej att vara okej
Igår åkte jag och mamma ut för att ta lite bilder på varandra, och resultatet ser ni här. Vet ni vad? Jag älskar dessa bilder, allihop. Inte för att jag egentligen är sådär supernöjd med dom, men därför att de aldrig tidigare existerat. För några månader sedan, och i 23 år dessförinnan, var dessa bilder omöjliga. Aldrig hade jag aldrig varit bekväm med att någon annan ta bilder på mig, än mindre helkroppsbilder. Så många saker som varit otillräckligt, fult och rakt igenom fel. Varför skulle jag vilja föreviga något så motbjudande?
Men de där skrattet, med den lilla huggtanden synlig och smilegropar runtom, är inte längre något som äcklar mig; Det imponerar mig. Efter alla gånger jag varit övertygad om att jag aldrig ska le igen, all smärta och alla jobbiga år, så imponeras jag utav att ens kunna skratta, att ha förmågan att känna glädje. Jag tar det aldrig för givet, för vilken gåva det är att få skratta.
Den där gigantiska stjärten och de breda låren, de får mig inte längre att skrika åt spegelbilden. Tänk om 15-åriga jag, som svalt mig till den grad att jag svimmade dagligen och som var övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna äta utan att kräkas, kunde se mig nu -kunde se att vi vann över alla hjärnspöken? Vad stolt mitt tonårsjag skulle vara om hon såg det arslet dansa loss utan att bry sig vad andra tycker.
Dom där små ögonen som jag avskydde och skämdes över, som jag önskade hade varit bruna istället för gröna under så många år -hur häftigt är det inte att efter allt dessa ögon tvingats se, så ser jag fram emot att öppna dom på morgonen?
De vidriga armarna och konstiga händerna som jag så många gånger svurit över, tänk så många kramar de givit? Så många saker de orkat bära, så mycket kreativt de skapat, så mycket tröst andra funnit i dem, så mycket de orkat med.
Läpparna, de där osymmetriska jäkla läpparna som jag så många gånger önskat jag fick slita av - de är det tydligaste genetiska arvet jag fick efter min älskade morfar med sin underbara hängläpp. Och vad de gjort mitt liv roligare; alla leenden de format, alla kyssar de stulit, alla godsaker de smakat, alla ord de sagt, alla låtar de sjungit med till.
Vad jag har avskytt brösten, som alltid varit för stora, i vägen, jobbiga, fula, tunga -men tänk att de är friska. För några år sedan hittade min läkare knölar i ena bröstet och jag förberedde mig på det värsta, men fick tacka gud när det sedan visade sig vara helt ofarligt. Vad tacksam jag bör vara, för att de faktiskt mår bra.
Och det där tråkiga, platta håret som jag bokstavligen slitit tussar ifrån när jag inte stått ut -tänk vad häftigt det är att trots alla hundratals färgningar, blekningar, avfärgningar, medel, tovor, ångestslitningar och övriga slitningar, så är det fortfarande tjockt, friskt och växer så det knakar.
Tänk hur många vi är som spenderat mer tid åt att må dåligt över hur vi ser ut, än vi gjort åt att skratta? Som ställt in planer för att vi känt oss fula, som fått ångest när någon tittat på oss, vars liv kretsat kring att trycka ner oss själva fullständigt. Jag har ägnat så många år åt att irriteras, störas, äcklas och hata mig själv, men varför? Okej, jag tycker inte att jag är någon modell direkt, men so what? Vi föds med olika utseenden, det är våra små olikheter som gör oss till dom vi är, och att vara unik bör aldrig vara någonting negativt. När jag nu tänker på hur mycket både min kropp och själ genomgått så känner jag mig både tacksam och glad, för att hela jag har orkat kämpa vidare. Och är det inte viktigare att vara lycklig, än att vara perfekt? Jag tycker det.
Varje år har jag sagt att det blir mitt sista, att jag inte överlever tills det nästa, och jag har menat det. Jag har varit död större delen utav mitt liv, men jag har äntligen börjat vakna till liv; med mer kämparglöd och positivitet än någonsin. Så detta är inte mitt sista år, det är mitt första. Mitt första år som levande; för jag har ett helt liv att leva, och jag vill inte gå miste om en enda sekund.
Jag vet att texten blev lite rörig och kanske ibland lite osammanhängande, men äsch ni förstår nog poängen.
ärliga ord ur gamla anteckningar
10 oktober 2016
Jag är fortfarande en person med ett väldigt öppet hjärta, som alltid vill se det bästa i människor och gör vad jag kan för att andra ska må bra. Och visst kan det vara påfrestande, visst har det stundvis blivit ett slag i ansiktet när ens godhet utnyttjas, men jag vill inte ändra på det ändå. Det är just denna egenskap som gör att jag aldrig ser ner på människor, att jag försöker sprida glädje, att jag har träffat så många underbara människor, att jag är kapabel att förlåta och gå vidare. Så även om det ibland sliter mig itu, så ger det mig så mycket styrka och glädje. Varför skulle jag vilja ändra på det?
5 maj 2016
Jag vill fortfarande åka bort, börja om, se något nytt. Men inte för att jag behöver det, inte för att jag "måste", utan för att jag VILL. Det senaste halvåret har jag byggt upp mig själv från grunden, och jag tycker idag om mig själv tillräckligt för att inte bry mig om någon annan ogillar mig. Dom som viskar bakom ryggen kommer alltid att stå där bakom, men dom är just det; Bakom mig. Så jag lämnar dom där och fortsätter framåt.
2 januari 2016
Vad tänker ni kring detta? Känner ni igen er i någon utav texterna?
förlåt.
Jag har hatat dig i hela mitt liv. Synen av dig har plågat mig, så i gengäld har jag torterat dig. Jag minns första gången jag hatade dig så mycket att jag slog sönder spegeln i ren panik. Vi var 6 år. Jag minns första gången jag stoppade fingrarna i halsen för att du äcklade mig. Vi var 10 år. Jag minns när gympaläraren förbjöd oss från att delta i friitdrottsdagen för att jag svalt dig och du inte kunde behålla vatten. Vi var 12 år. Jag minns alla gånger jag skar sönder dig för du var så ful, alla gånger jag hällde i dig alkohol och mediciner för att du var vidrig, alla piller jag tryckte i dig den där kvällen, alla hårda ord jag skrikit. Jag har torterat dig, och det enda du har gjort... är kämpat -för mig. Du har vägrat ge upp oavsett hur illa jag har behandlat dig.
Jag har hatat min kropp hela mitt liv. Det har aldrig spelat någon roll hur jag sett ut, jag har ändå mått illa varje gång jag passerat en spegel. Den har alltid varit..fel, inte tillräcklig, och aldrig någonsin bra.
Men jag är äntligen färdig med det.
Varför ska vi tycka illa om oss själva, egentligen? Vi säger att alla är fina som dom är, sedan ställer vi oss i spegeln och pekar ut allt vi "borde" ändra på; för tjock eller för smal, för lång eller kort, för sladdrig här och benig där, för stora eller små bröst, för stora eller för små muskler, etc. Allting är FÖR. Men räcker det inte med att vara alla dessa saker, punkt? Inget för mycket eller för lite, utan bara ett konstaterande och en acceptans, och kanske slutligen en kärlek till oss själva? Det finns trots allt ingenting här i världen som är perfekt, så varför ska vi någonsin förvänta oss att vi själva ska vara det?
Varför ska jag låta hjärnspökena diktera ytterligare 23 år utav mitt liv, endast på grund utav min kropp? Kroppen som har räddat mig alla gånger huvudet gett upp. Kroppen jag nu ber om ursäkt till, för allt jag utsatt den för, enbart på grund utav mitt hat. Förlåt, kära kropp, för allt jag gjort. Och tack, för allt du klarat av.
Jag är 164 cm lång, har korta fingrar, lår som rör sig när jag går, stora bröst, liten överläpp, bristningar och ärr, ett snett smalben och platt hår.
Detta är några saker jag alltid hatat med mitt utseende, men vet ni vad det också är? Ett simpelt konstaterande på saker i mitt utseende, och när jag granskar alla dessa saker i spegeln idag så finner jag mig själv ryckandes på axlarna med ett leende. Jag älskar dom inte, men hatet är borta. Dessa saker brukade få mig att bryta samman dagligen, men idag får dom mig inte ens att reagera. För vet ni vad jag är mer än allt detta? Så jävla mycket.
Jag är intelligent, kreativ, ärlig och omtänksam. Jag älskar att dansa och sjunga trots att jag inte kan något utav det. Min favoritplats på jorden är vid havet eller i skogen. Jag tycker att läsk smakar bättre i burk än i flaska. Jag har perioder då jag enbart kollar på dokumentärer, ingenting annat. Jag älskar barn men vet inte om jag vill ha egna. Jag drömmer om att göra mig förtjänt utav ära och berömmelse utan att faktiskt ha det. Jag är svinrolig. Jag lyssnar väldigt mycket på pianomusik, men tycker att fiol är det vackraste instrumentet. Jag tycker att tomater och hårda päron är det godaste som finns.
Vet ni vad detta är? Några saker som definierar mig, saker som alltid borde spela större roll än hur jag ser ut. Vad andra ser, tänker och tycker kan jag aldrig styra och borde därför inte formas efter någon annan åsikt än min egen, för varför ska jag bry mig om vilka utav mina brister som stör någon annan? Vi har alla våra skavanker, men de gör oss varken sämre eller bättre, de bara är. Och jag känner mig ändå ganska tillfreds med vem, vad och hur jag är.
2019. Det första året jag startat utan att hata mig själv, det första året jag verkligen känner att det är helt okej, och det första året jag inlett med den uppriktiga känslan av vem-fan-bryr-sig.
Jag hade inga nyårslöften i år, bara en påminnelse på 5 ord nedskrivna i den lilla svarta boken: Fyfan vad du är bra.
</div
"Normal" - en låt om psykisk ohälsa
Senare bad jag min fantastiskt begåvade lillasyster Sabina göra om dikten till en låt, något vi kunde skapa tillsammans och förhoppningsvis kunde hjälpa till att öppna dialog kring psykisk ohälsa. Hon gjorde den bättre än jag kunnat hoppats på och jag tycker att den fick exakt den känslan jag ville förmedla. Sabina är så himla duktig, ja jag är aningen partisk haha, men hon är verkligen det.
Nu är det dags att dela låten med alla er andra, så här har ni den mina vänner. Jag vill tillägna låten till alla er fighters, som lider precis som jag -tillsammans kan vi klara allt. Tala gärna om vad ni tycker (och känner) och dela den vidare.
Jag är även i full gång med att göra en video, och sekunden den är färdig kommer jag att dela den med er.
Jättetack till Sabina Thörner, samt hennes vänner Miriam Holmgren & Lovisa Niklasson.
