Större delen utav mitt liv har jag tyckt illa om mig själv. Gråtit mig till sömns när självhatet ätit upp mig, krossat speglar när jag inte klarat av att se personen som stirrat tillbaka på mig, känt mig obekväm bland andra människor och tagit komplimanger som hån. Det är den jag alltid trott att jag varit. Men vad händer när man plötsligt känner sig helt okej i sig själv? Vad händer när självhatet blir utmanad utav självsäkherhet?


Som barn tittade jag alltid på mina vänner, såg allt det jag saknade och en del av mig föraktade dem för att de var så mycket finare och bättre. Jag pushade alltid mig själv, ville vara bäst för annars var jag automatiskt sämst. Men det gjorde också att alla de saker som jag älskade, blev till saker jag avskydde; saker jag gjorde under tvångsmässig tävlingsinstinkt. Detta höll i sig i många år, och även om sakerna förändrades så vad grundprincipen densamma; Jag var aldrig bra nog. 

Under mina tonår gav jag upp om att vara duktig i skolan, jag mådde alldeles för dåligt för att min kraft skulle räcka till, så istället fick jag en sjuklig fixering vid mitt utseende. Jag var tvungen att vara smal, men oavsett vågens siffror så såg jag aldrig någon skillnad, så jag svalt mig till den grad att min kropp började ge upp. Jag var alltid trött och nedstämd, min hjärna hängde inte riktigt med, mina ben orkade inte bära mig, och jag svimmade åtminstone ett par gånger i veckan. Samtidigt kände jag mig tvungen att vara med "där saker hände" så jag var aldrig hemma och vilade, utan var alltid ute med vänner. Jag fick inte missa någonting, så jag sov endast några timmar varannan natt ungefär. Men hur många små äventyr jag än hängde på, hur stor min kompiskrets än växte sig och hur många killar jag än fick uppmärksamhet ifrån så var jag ändå inte bra nog.


"Min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan"


Jag har varit i relationer halva mitt liv, dessa cirka 2,5 månader är det längsta jag varit "på egen hand" sedan jag var 12 år ung. Och det är väl fint att få älska och älskas, men man blir väldigt beroende utav andra människor. Jag har aldrig riktigt fått vara ett jag, utan bara ena halva utav ett vi, och det är inte hälsosamt i längden. I och med att jag var så pass ung när jag började ha relationer, så var jag ingen färdigutvecklad människa, utan utvecklades tillsammans med de andra, vilket i sin tur gjorde att hela min personlighet var präglad utav andra människors tyck och tänk. 90% utav min personlighet var stöpt i formen av någon annan. Till följd utav detta så blev jag väldigt osäker i mig själv, och väldigt beroende utav dem; jag kunde inte sova utan dem, inte leva utan dem, och de var min stora trygghet. "Vad är det för fel med att ha en partner som trygghet?" tänker ni säkert, och det är absolut inget fel alls, men det är farligt när ens liv kretsar så mycket runt en annan människa att man långsamt raderar sig själv, man blir bara ett bihang och de är det viktigaste i ens liv. För de ska vara viktiga, de ska vara högt upp på prio-listan, men de ska inte vara nummer ett; Det ska du själv vara.

Den senaste tiden har jag bit för bit börjat pussla ihop mig själv, upptäckt bitar som jag inte trodde fanns, och i takt med detta har jag börjat bli mer bekväm i mig själv. Jag har alltid behövt mycket ensamtid, men nu njuter jag verkligen av att vara ifred. Jag sover bättre än någonsin när jag breder ut mig i min stora säng, jag dansar runt till hög musik när jag städar och skrattar i spegeln, jag lagar mat som jag själv gillar, jag fixar mitt hem såsom jag trivs. Jag går ut på krogen och dansar skrattande loss med vänner, jag har träffat så många nya härliga människor då jag nu är fullt bekväm i vilka grupper som helst, jag tar långa promenader med mina egna tankar och när jag börjar tvivla på mig själv så påminner jag mig om att jag fan är jäkligt bra. Jag har aldrig trivts såhär bra i mig själv förut, men kanske är det därför att jag aldrig riktigt haft chansen att vara mig själv? Kanske börjar jag bli starkare och gladare därför att jag funnit tryggheten i mig själv? Kanske spelar det ingen roll vad någon annan tycker och tänker, för jag tycker att jag är bra nog och det är allt som räknas?

Mitt liv kommer att gå upp och ner, det är jag väl medveten om. För några dagar sedan var jag redo att ta mitt liv, och idag känner jag mig rätt nöjd med tillvaron, och så kanske det alltid kommer vara. Men jag känner att för varje del av mig själv jag finner, så blir jag starkare och ångesten får inte samma övertag. Jag kanske tar mitt liv en dag, jag kanske blir överkörd imorgon, eller så kanske jag hamnar i tv som världens äldsta kvinna, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att när jag väl dör, så vill jag göra det med stolthet över vem jag är.


Några tankar på det?

TW: Detta inlägg kan verka triggande för vissa med psykisk ohälsa och suicidrisk.

---

Den senaste månaden har jag, som ni vet, tvingats gå genom helvetet. Att ens s.k "bästa vän" och sambo ska gå bakom ryggen på en är aldrig något man förväntar sig, så det har varit en rejäl känslostorm för mig. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt, samtidigt som jag aldrig mått så bra, vilket är extremt förvirrande och jag har svårt att hitta någon stadig punkt att stå på.

Jag grät konstant i 10 dagar, sedan kom ilskan och hatet, och det liksom tryckte undan ångesten lite. Men jag har hela tiden vetat att jag måste gråta, jag har inte gråtit färdigt och om jag inte släpper på trycket så kommer jag explodera. Jag försökte få mig själv att gråta i flera veckor; jag lyssnade på sorgsen musik, kollade "try not to cry"-videor, jag satte till och med igång Titanic -men fortfarande ingenting. Jag gjorde så att jag själv mådde riktigt illa (har illamående-fobi) i försök att framkalla tårar, men vad jag än gjorde så kunde jag inte gråta. Jag fick, vad läkarna tror, något fel på gallan vilket var den värsta smärtan jag någonsin känt och jag mådde fruktansvärt, och jag kom på mig själv med att tänka "men varför gråter jag inte?". Jag började till och med undra om jag blivit känslokall, om det hade blivit för mycket så allt bara stängdes av. Jag, som alltid varit en känslosam människa och haft nära till tårar, kunde inte gråta.

Men igår kom explosionen jag väntat på, värre än jag trodde. Jag vaknade gråtandes, och kunde endast lugna mig kortare stunder innan jag bröt samman igen. Jag pratade med min läkare från psyk, vilket slutade med att jag grät och skrek "allt är så jävla svart nu, ingenting har någon mening, hur fan kan du säga åt mig att jag måste leva när jag inte vill? Jag är så jävla färdig!". Jag satt och kedjerökte för att försöka stilla ångesten. Jag ville inget annat än att dö, jag kunde verkligen inte se någon mening med att fortsätta kämpa. Jag stod i köket med en näve tabletter i handen och det enda jag kunde tänka var "finns det någon som ens skulle gråta på min begravning, eller blir dom bara lättade?". Jag hämtade mina färdigskrivna brev, fyllde ett glas vatten, satte mig på köksstolen. Jag var 100% redo, utan minsta tvekan, det var nog. Men så kom båda mina älskade katter. Den ena hoppade upp i knät, den andra på bordet, och de skrek högt för att få min uppmärksamhet. De bröt min besatthet en sekund, och en sekund var allt som krävdes för att jag skulle inse att det inte var värt det. De människorna är inte värda det. Det är sjukt att människor man gjort allt för, som man älskat av hela sitt hjärta och som tidigare varit anledningar till att kämpa, ska bli anledningen till att man vill ge upp.

På kvällen gick jag ut och gick i över 1 timme, jag var egentligen sjuk och inte särskilt pigg, men jag visste att jag var tvungen att göra mig av med min ångestfyllda energi annars skulle jag bli destruktiv igen. 


Saken är den att jag tänker på döden varje dag, det har jag gjort hela mitt liv. Jag har alltid haft en väldigt romantiserad syn på döden; att man får själsligt lugn, all smärta försvinner, man blir fri, och man får träffa dem man förlorat. Så för mig är döden något fint, vilket nog ökat min besatthet. Jag har en kronisk dödslängtan som jag lärt mig att leva med, och oftast kan jag hantera det. Det låter fruktansvärt och jag kan se hur många av er som skakar på huvudet och tyst säger "men herregud", men om sanningen ska fram så är det okej. Det är okej att vilja dö ibland, att undra hur det skulle kännas, längta efter friheten. Det är okej att inte vilja kämpa mer, att känna sig färdig, att vilja ge upp. Det är känslor, och det är okej, så länge man inte agerar på dem. Ja, självmord är extremt själviskt, och jag tycker aldrig man ska göra det, men samtidigt har jag tråkigt nog full förståelse för dem som gör det. Jag förstår, för jag står på samma avsats redo att ta steget, men jag väljer att stå kvar lite till. Jag vet inte hur många gånger jag satt upp en "deadline" för mitt eget liv; bestämt mig att är det inte bättre tills detta datum, då är jag klar. Men saken är den att känslor går upp och ner, och hur djupt ner det än går så kommer det alltid gå upp igen, förr eller senare. Så det är inte värt det.

Jag har mycket att leva för, många människor som bryr sig om mig, så många roliga stunder kvar att uppleva, platser att besöka, främlingar att skaka hand med. Jag måste bara påminna mig själv om att jag inte vill missa allt.

Jag är 3 år. Arg på mamma för något löjligt, sådär vansinnig som barn kan bli när deras vilja inte går igenom. Så jag rusar ut ur huset trots att det är mörk kväll och endast gatlamporna kastar ljus över mina fötter. Jag vägrar att stanna i en situation där jag inte blir bekväm, vägrar att ta konfrontationen.

Jag är 5 år. Börjar gråta hysteriskt och kastar en bok i väggen. Jag kan läsa, ganska bra till och med, men jag kan inte koncentrera mig så orden liksom flyter runt i mitt huvud och rör till allting. Jag känner mig dum, och dålig, och jag vill inte stanna i bokens övertag, så med en sida halvt utriven åker den i väggen.

Jag är 10 år. Råkar sparka ett hål i en tunn dörr i ren panik efter att min familj anklagat mig för att ha förstört datan, något jag vet att jag inte gjort. Jag klarar inte av att bli kallad lögnare och får ångest. När foten, till min stora förskräckelse, gått genom den tunna skivan i dörren så går min ångest från 3-100 på 0.2 sekunder och jag springer ut i skogen.


"Jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata"


Jag är 12 år. Skolan har ringt min familj efter att jag återigen har försvunnit från skolområdet. Jag mår inte alls bra och känner mig oförstådd i skolan, så av ren automatik flyr jag direkt. Mina närmaste vänner gråter och är oroliga. Mina föräldrar hämtar mig i stugan, ca 1 mil ifrån skolan.

Jag är 14 år. Jag klarar inte att sitta stilla i klassrummet, jag kan inte vara tyst när jag blir rastlös, blir frustrerad av att sitta kvar. En lärare påpekar mina skakande ben, trummande fingrar och knäppande med pennan. Säger åt mig att vara tyst, att jag stör. Alla stirrar, jag känner mig som ett djur på zoo, eller en utpekad cirkusattraktion. Jag reser mig upp och går därifrån.

Jag är 15 år. Jag har precis upptäckt att min pojkvän varit otrogen, igen, och han vill prata om det. Jag kan inte stå ut i situationen så jag sliter mig ur hans armar och springer ut. Barfota, i linne och jeansshorts, i snö och nästan 10 minusgrader. Jag håller på att svimma av kylan när jag blir räddad av en underbar dam. Men jag hade frusit ihjäl, hellre än att stanna när min pojkvän ville prata.

Jag är 23 år gammal och vill ständigt fly. När jag hamnar i ett situation där jag känner mig obekväm, konstig eller utpekad så vill jag springa för livet. Jag vill slå mig fri och aldrig se bakåt. Jag drabbas utav ren och skär panik när jag känner mig intryckt i ett hörn, och vill bara därifrån. 

Känslan av tvångsmässig flykt har suttit i hela livet, fast den har utvecklats och påverkat olika aspekter i mitt liv. Jag vill ofta lämna situationen fysiskt, men när det inte går så lämnar jag den emotionellt och mentalt, något jag är helt övertygad om att det är många som gör. Speciellt när en relation inte riktigt fungerar som vi vill, och kanske även behöver. Då behöver vi använda får fantasi för att fly, för annars står vi inte ut.

Jag och Felix har perioder då vi tjafsar mer och får kämpa betydligt hårdare för vår relation, och vi kan båda säga saker vi inte menar. När vi hamnar i ett bråk, då menar jag ett sådant som handlar om verkligt viktiga saker, och det känns som att vi aldrig kommer lyckas lösa det -då vill jag fly. Jag vill bara vända mig om och gå, gå och gå, till världens ände och tillbaka. Men det fungerar inte, så när den fysiska flykten är omöjlig slår jag på den mentala; den som stänger av det mesta av min förmåga att känna, och som trycker play på drömmandet. Jag står inte ut i den jobbiga situationen, så jag tar som vanligt till flykten. 

"Jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna"

Det stora problemet med mental flykt är att den inte är verklig. Vi kan drömma oss bort till vår egen fantasivärld, där alla får ett "happily ever after" och små blå fåglar klär på oss på morgonen. Vi kan fantisera om att vår partner vill alla samma saker som vi, och de enda känslor vi känner är underbara. Vi kan tänka, längta, drömma och fantisera hur mycket vi vill, men det kommer ändå aldrig bli verklighet. Och när jag tänker efter så vet jag inte om jag vill att det ska vara verkligheten heller. Självklart önskar jag att alla kunde få vara lyckliga hela tiden, men lycka är en kortvarig känsla, en sådan som kommer enstaka stunder. Lycka hade endast varit vardaglig glädje om den var där konstant. Och jag tror att den verkliga utmaningen inte är att stå ut i stunder utav smärta, men att kunna ta vara på de lyckliga stunderna. 

Istället för att ha ett kronisk tvångsbegär i att sätta ribban högre än någon människa kan nå, så bör vi jobba med oss själva och vår syn på det fortsatta livet. Vi måste våga ifrågasätta oss själva och våra val; Varför gör jag si och så? Vad vill jag ha ut av detta? Vem vill jag vara? Vi kommer att ha dagar då allt känns förjävligt rent ut sagt, vi kommer bli irriterade för onödiga saker, och vi kommer att gråta oss till sömns. Men vi kommer också att ha stunder då vi känner oss trygga, då vi skrattar så käken gör ont, och då vi är riktigt lyckliga. Frågan är bara; Vilka stunder har vi tagit så pass tillvara på att de kommer påverka vår framtid?

---

Vad tror ni om detta? Håller ni med mig eller tycker ni att jag är helknäpp? Dela med er utav era åsikter, jag är nyfiken!

Häromdagen postade jag det absolut jobbigaste inlägget jag någonsin postat, "Jag tror att du missförstod situationen", och jag överdriver inte när jag säger att mina händer darrade en bra stund efteråt. Jag behövde verkligen öppna upp mig, visa mig som svagast, för att kunna återta min styrka. Men jag var så otroligt rädd för efterskalvet; vad skulle jag få för reaktioner? Skulle jag bli hatad? Förminskad? Förlöjligad? Nedtryckt? Jag kände hur jag satte på mig min starkaste rustning för att förbereda mig på vad som än skulle kastas på mig, jag ville skydda mig från att någonting skulle komma in. Men allt kom rakt in.

Den enda respons jag fått är kärlek och stöd, och tjejer/kvinnor som själva vill dela sin historia med mig. Det är så överväldigande underbart att jag knappt visste hur jag skulle reagera först. Jag var så inställd på att få hat, att jag glömt att det finns kärleksfulla människor, och det gjorde mig fullkomligt ställd. Jag fick gåshud över hela kroppen, och började ärligt talat att gråta utav lättnad och glädje. Så många starka, fantastiska kvinnor som ställt sig bakom mig och visat sitt stöd. Och så många starka, fantastiska tjejer/kvinnor som hört av sig via facebook & mejl för att berätta om sitt helvete, få dela med sig, pysa ut lite luft innan ballongen smäller. Wow, säger jag bara, vad ni är häftiga, allihop. Wow.

---

"Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka"

Inlägget tog mig runt 1 år att skriva; jag gick in och läste, skrev om, läste igen -men vågade aldrig publicera. Jag skrev aldrig inlägget för att få uppmärksamhet eller medlidande, jag skrev det för MIN skull. För att hur tuff historien än är, så är den MIN och det är JAG som ska äga den. I alla år har HAN ägt min historia, mitt liv har nästintill omedvetet styrts utav honom, han har haft min kropp och min själ och jag har bara varit trasig, fängslad. Det var dags att slå mig ur skammens handbojor och börja läka. Det första steget till att läka, är att erkänna händelsens existens, något jag haft väldigt svårt för. Men nu är det ute i världen, svart på vitt, jag kan inte förneka händelseförloppet längre och det känns faktiskt bra. Det känns som att jag tog tillbaka mitt liv, jag krävde makten, jag slet tillbaka äganderätten till mig själv. Jag har fortfarande en väldigt lång väg att gå, och jag har garanterat många nätter utav panikångest kvar att genomlida innan jag är fri, men nu är jag åtminstone inte i hans våld längre. 

En annan anledning till varför jag skrev detta öppna, ärliga och skitjobbiga inlägg var för alla de kvinnor som aldrig vågar berätta. För dem som håller allt inom sig, som ljuger för att dölja det som hänt, som kanske t.o.m skyddar den människa som förstört dem så fullständigt. Jag vill att de ska veta att de inte är ensamma, att vi står tillsammans. Den mening i hela inlägget som nästan kändes viktigast var; "Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig." Anledningen till att den kändes så viktig var för att jag vill att folk ska förstå att bara för att någon "bara ligger där" så betyder det inte att den vill, att den inte kämpar emot, att den inte blivit våldtagen. Fäkta, fly eller paralyseras är de tre "valen" hjärnan automatiskt gör under fullständig skräck, det är ingenting man kan styra över, alla tre är en försvarsamekanism. Paralyseras är att "spela död", men tyvärr fungerar den inte på sådana förövare. Jag äcklas när någon ifrågasätter en överlevare p.g.a "du gjorde ju inget motstånd, du låg ju bara där", för det är ett motstånd, det är ett nej, det är ett tyst skrik på hjälp, och ännu mer; Det är inte ett ja. Ni måste alla ta in detta och förstå det; allt annat än ett JA är ett NEJ, vare sig det är tystnad eller skrik, skratt eller gråt.

---

Ett jättestort tack för att fin respons på mitt inlägg, ni har stärkt mig och min självkänsla, ni har hjälpt mig på vägen mot att ta tillbaka mitt liv. All kärlek till er!♥

VARNING Detta inlägg innehåller text som kan verka triggande.

Här och nu ska jag berätta någonting som inte många vet om, någonting som fortfarande påverkar mig och som jag skäms över. Trots att jag inte borde skämmas. Har ni ingenting snällt att säga efter att ha läst, så ber jag er att inte säga någonting alls. Det krävs allt mod jag har för att skriva detta, men jag behöver göra det. Bloggen är ju min ventil, dit jag vänder mig när jag behöver lätta lite på trycket. Så det tänker jag göra. För min skull. För att jag ska äga min egen historia.

Jag vill ge en varning till min familj, min mamma och mina systrar har jag endast sagt det till väldigt kort ganska nyligen, och jag tror att det kan vara nästan lika jobbigt för dem att läsa som det är för mig att skriva, speciellt då vi står varandra väldigt nära. Överväg att inte läsa detta inlägg. Jag älskar er, det är ni som tagit mig igenom allt mörker jag hamnat i, utan att ni vetat om det.

Om du tycker det är jobbigt att läsa, och hellre vill lyssna på då jag (tyvärr lite slarvigt och med täppt näsa) läser inlägget, kan du göra det genom att trycka på play► :

---

Jag är så trött på att inte bli tagen på allvar. Så trött på att kämpa för mina rättigheter, och för mig själv i allmänhet. Under mina tonår var jag med om några saker, många av dem saker som tog flera år för mig innan jag ens kunde tänka på, inte mindre kunna säga högt. En utav sakerna berättade jag för några närstående personer ca 2-3 år senare, och fick svaren "jag kan inte tänka mig att han skulle göra så, jag kände ju honom förr, han är snäll" och "jag tror att du missförstod situationen". Deras ord fick mig att ifrågasätta mig själv, det som hände kanske inte var så farligt ändå? Men framförallt kände jag mig väldigt, väldigt liten. Efter det tog det ytterliggare cirka 4 år innan jag någonsin nämnde det igen, för någon. Det var först när jag satt hos min psykolog och vi pratade om saker som traumatiserat mig som jag faktiskt insåg hur denna sak påverkat mig, och jag öppnade upp mig. Jag bokstavligen skakade när jag berättade för honom, flera gånger fick vi pausa och göra andningsövningar för att jag inte skulle få panik. Jag flackade med blicken, kände mig så jävla skamsen. Flera gånger bad jag om ursäkt och sa "jag vet att det är löjligt, jag är så töntig, förlåt". Hans svar förändrade mycket för mig; "Det är inte löjligt eller töntigt, faktum är att vi borde pratat om detta för länge sen, det var ju ett övergrepp"


" Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda "


Det var i yngre tonåren, och jag hade träffat en kille i några veckor. Han var så snäll mot mig, vi kunde verkligen prata på om allt och ingenting. Dessutom var han rolig och vi skrattade mycket tillsammans. Däremot hade han en tendes att bli irriterad ganska lätt, men det var liksom ingenting jag direkt tänkte på, lite tjuriga kan ju alla vara ibland. Han hade flera gånger sagt att "vi borde ha sex", men det var jag inte jätteintresserad av då vi som sagt endast träffats i några veckor, jag har aldrig varit någon som hoppar i säng med första bästa vilket jag gjorde klart för honom. Han blev irriterad och sa "så jag är bara första bästa? Betyder jag ens någonting för dig?". Självklart betydde han något, men jag ansåg inte att det gav honom rätten till min kropp. Han tyckte annorlunda.

En kväll var jag hos honom och vi kysstes, han påpekade återigen att vi borde ha sex men jag sa ännu en gång att jag inte ville. "Klart du vill, sluta hålla på och spela svår, du gillar väl mig?" sa han då och tryckte ner handen i mina byxor. Han låg nu över mig och jag fick en rejäl obehagskänsla i hela kroppen. Jag drog bort hans hand och sa åt honom att lägga av, att jag inte ville. Han blev förbannad och hans blick ändrades. "Men titta vad fan du har gjort då? Va? Det är ditt fel, gör något åt det!" nästan skrek han åt mig och tryckte min hand mellan sina ben. Jag blev livrädd, den snälla killen var som bortblåst och jag började få panik. Han var både större och starkare än mig, jag kände mig fångad och ville bara därifrån. "Gå bort från mig, sluta" bad jag honom. Han tryckte sin hand mellan mina ben och slet till så resåren i både mina trosor och lackleggins gick sönder med ett knakande ljud. Jag kunde inte andas. "Snälla sluta då" kved jag. Hans knän kändes som knivar in i mina lår, hans ögon var elakt svarta och han stank av parfym och halvtorkad pubertetssvett. Jag tänkte att jag inte kan göra något, jag är fast, han äger min kropp och jag är ingenting alls. "Om jag slutar andas nu, om jag dör, kommer han ens att märka det?" tänkte jag och knep ihop ögonen så hårt jag kunde. Men så spred sig en rysning i hela min kropp och jag tänkte att jag försöker en sista gång, en sista gång försöker jag slita mig loss, sedan ger jag upp och bara dör. Jag fick en adrenalinkick och lyckades då knuffa honom lite åt sidan, knäade honom i magen och mellan benen med all min kraft och han flyttade sig med högljudda, grymtande svordomar. Han skrek "vad fan är ditt problem", att det var jag som varit inbjudande, det var mitt fel.

När jag kom hem grät jag. Och jag skämdes, så in i helvete skämdes jag. Jag slängde både byxorna och trosorna. Duschade. Kände mig smutsig. Duschade igen. Jag var tvungen att få bort hans lukt. Även om jag tog mig därifrån så kändes det som jag var kvar; jag kunde känna hans äckliga händer på min kropp, varje gång jag blinkade såg jag hans vansinniga ögon, kände hans vassa knän, kunde känna hans äckliga doft och tyngdes ned utav hans kropp. Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal. Jag minns tankarna som for genom mitt huvud "det var ju mitt fel, jag gav fel signaler, hade tajta byxor, jag kysste ju honom också, såklart han skulle göra så, jag får skylla mig själv".


" Det kändes som att min kropp inte längre var min, han hade övertagit äganderätten, jag var en själ i ett smutsigt skal "


Han hörde aldrig någonsin av sig igen, och det gjorde inte jag heller. Jag ville att han skulle höra av sig, jag ville att han skulle säga att det var hans fel, att jag inte hade gjort något fel, att jag var mer än någon man slet i tusen bitar och lämnade att dö. När vänner frågade varför vi slutat träffas sa jag bara att han ville ha sex och inte jag, så vi avslutat det. Jag berättade inte att han försökte trots att jag inte ville. Jag berättade inte att mina kläder nu låg i soptunnan. Jag berättade inte att jag suttit en timme på morgonen med kylklampar mot mitt ansikte för att dämpa svullnaden efter all gråt. Jag berättade inte var blåmärkena på mina lår, armar och handleder kom ifrån. Jag berättade inte vad som faktiskt hänt. Jag borde ha berättat hela sanningen, men det gjorde jag inte. Det fanns ju ingenting att berätta, det var jag som varit inbjudande.

Det ska inte behöva ta 6-7 år innan man öppnar upp sig, man ska inte hålla det för sig själv. Men det gör många ändå. För man skäms, "alla skulle ändå tycka att jag är löjlig" tänker man. Och den där jävla skammen är livsfarlig. Jag kunde inte gå i närheten av hans hem på flera år, trots att det många gånger hade blivit en genväg att gå förbi. Jag kunde bara inte. Efter ett tag hade jag nästan förträngt det, jag kunde inte gå nära området där han bott, det tog totalt stopp och jag fick ångest i hela kroppen, men jag var osäker på varför. Tills jag och min psykolog pratade om platser dit jag inte kunde gå på grund utav min agorafobi, och jag plötsligt mindes allting, sådär som folk gör i filmer. Allt kom tillbaka, det spelades upp framför mina ögon på några sekunder. Varje tår som rann den natten, varje hyperventilering, känslan av hans tunga kropp som tryckte ner min, hur mitt hjärta rusade när mina byxor knakade till, blåmärkena efter hans knän på mina lår, hur jag slutade andas några sekunder när vänner frågade varför vi slutat ses. Att jag inte kunde gå nära området hade inget att göra med min agorafobi, min psykolog konstaterade att jag var uppenbart drabbad utav PTSD och behövde jobba med det. Detta är alltså en psykolog jag då gått till i 3-4 år, berättat alla mörkaste tankar för, gråtit och haft panikångest inför, ringt när jag velat ta mitt liv -han vet  a l l t  , men detta tog flera år innan jag kunde berätta, innan jag ens kunde erkänna det för mig själv igen. På grund av den där jävla skammen som fick mig att trycka bak minnet till det mörkaste skrymslet i min hjärna.


" Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring "




Idag vet jag att jag inte gjorde något fel. Jag.Gjorde.Inget.Fel. Jag är tacksam att jag fick några sekunders styrka så jag tog mig därifrån och hem. Alla har inte den turen. Fäkta, fly eller paralyseras -under panik gör man automatiskt någonting utav det, eller alltihop. Jag är glad att min hjärna valde att fäkta och fly, för rädslan som spred sig till varje cell i min kropp hade istället kunnat paralysera mig. Hur hade det då gått? Hade han fått en sekund utav klarhet och gått bort ifrån mig? Troligtvis inte. Jag vill inte ens tänka på det.

Saken är den att jag är en stark person. Jag är inte den som tar åt mig om folk pratar skit om mig, jag är en sådan person som hellre står ensam för det jag tror på än med hundra andra för någonting jag inte tror på. Även i mina djupaste depressioner så har jag någonstans alltid stått upp för mig själv, vägrat ta emot skit jag inte förtjänat. Men när han sa att det var mitt fel så svalde jag orden utan att säga emot. Jag lät hans ord bilda ett smärtsamt eko i mitt inre, tala om för mig att jag inte dög någonting annat till. Hans ord skadade mig nästan mer än hans beröring. Det var dom orden som fick mig att skämmas, att inte berätta, att äcklas av mig själv. Utan dom orden hade jag kanske pratat med någon om det tidigare, kunnat bearbeta det.

Trots att jag vet att jag inte gjorde något fel, så sköljer minnena över mig varje dag. De får mig att bli pytteliten, obetydlig, värdelös. De gör mig till ingen alls. De kväver mig, hindrar skriken att komma ut ur min gapande mun, gör tårarna till tusentals rakblad mot mina kinder. De får mig att falla ihop till en hög, skaka tills jag kräks och svimmar. De sliter mig i småbitar. De gör att ingen får röra mig, ingen får komma nära, jag blir rädd för mina närmaste, deras beröring blir hans för han äger allt jag är. Det har gått så många år, och fortfarande har blotta tanken på honom en sådan enorm makt över mig. Men jag kämpar, för han ska inte få förstöra hela livet såsom han förstört alla dessa år. Alla dessa år då jag inte kunnat bli kramad längre än någon sekund, alla dessa år av emotionell klaustrofobi. Alla dessa år av att ha vaknat av hans flämtande ord, hans sneda leende, hans äckliga doft. Men jag ska bli fri. Han förtjänar inte mitt liv, så han ska inte få det.

Till alla er som varit med om liknande, eller värre, vill jag säga: Det är inte ditt fel, det är ALDRIG ditt fel. Det spelar ingen roll om du är onykter eller om du flörtat. Det spelar ingen roll om ni haft sex förut, eller om det är din partner. Det spelar ingen jävla roll om du så gått spritt språngande naken på krogen, det är fortfarande DIN kropp och INGEN ANNAN har rätt till den. Prata med någon, berätta, håll det inte inom dig. Tystnad är ett dödligt gift, så svälj det inte. Du har ingenting att skämmas för, du har inte gjort något fel. Du är värdefull, kom ihåg det.

Till alla er som har/haft anhöriga som varit med om liknande, vill jag säga: Ifrågasätt aldrig det som hänt, få dem aldrig att ifrågasätta sig själva och deras skuld i händelsen, tala om för dem att ingenting är deras fel. Hjälp dem. Det bästa ni kan göra är att finnas där. För att lyssna, för att ge råd, eller bara för att dela en stunds tystnad. 

 

 

Midsommarafton. Denna ständigt regnande, silldoftande dag, då miljoner trädgårdar pryds utav blomsterdekorerade stångar och småfulla vuxna som skuttar omrking dem. Borden fylls med färskpotatis, olika sorters sill, gräslök och gräddfil, och såklart snaps. På de flesta bord finns även öl, cider, vin och/eller annan sprit. Vi sjunger snapsvisor, slänger i oss brännande shots och slår glasen i bordet. Det är tradition säger vi dagen efter, när huvudet värker efter lite för många snapsvisor. Det är tradition, och traditioner ska man följa. Iallafall de traditioner där man får bli lite rund under fötterna.


Som tonåring följde jag alltid denna tradition med stor glädje. Då var det nästan alltid party på midsommar, man spenderade en del av dagen (helst lunch eller middag) med familjen innan man gick för att träffa kompisar och supa. Sedan var man ute hela kvällen och halva natten, drack mer och mer, snubblade runt och skrattade åt sitt sönderskrapade knä efter man trillat med cykeln. Det var ju trots allt tradition.

Förra midsommarafton hade jag påbörjat mitt första år som nykter efter x antal år utav alkoholmissbruk, jag var 6 månader in i min nykterhet när midsommar kom. Jag spenderade dagen och kvällen tillsammans med familjen och några familjevänner i stugan. Min familj är verkligen inte några stordrickare, men sprit fanns det såklart på borden. Jag hade en jättefin midsommarafton, vi hade roligt och mysigt, men jag skulle ljuga om jag sa att det var enkelt. Varje cell i min kropp avundades dem andra som tog en öl till lunchen, en snaps, ett glas vin till maten. Jag stirrade på flaskorna och längtade efter det där varma brännandet när de rinner bak i svalget, kände desperat saknad efter känslan av att tappa verkligheten lite i taget. Jag ska vara ärlig; Jag undrade många gånger om någon skulle märka om jag tog en snaps eller klunkade lite konjak, jag täkte på det hela tiden. Men jag tog ingenting, inte en droppe. För jag visste att det räcker med ett smakprov för att få börja om på ruta ett. Och det enda som var större än suget, var skräcken för att behöva gå igenom alla darrningar, kräkningar, migräner och hjärtklappningar en gång till.


För några år sedan när jag festade så kunde jag utan problem dricka 70cl ren vodka, blandat med cider, öl och en hel drös shottar tequila. Det var liksom en helt vanlig fest för mig. Jag tyckte aldrig att det var något konstigt. Jag såg att många kompisar inte kunde dricka ens hälften, men det var ingenting jag reagerade på. Fest är ju fest, tänkte jag. Att varje dag, kväll och natt var fest, det reagerade jag inte heller på. "Man är bara ung en gång" sa jag ofta. "Om man inte super ihjäl sig förstås, haha" skrattade jag, även att det enkelt kunde ha blivit min sanning.

---

Jag har varit nykter i 1,5 år nu, och jag kämpar fortfarande med suget varje dag. Inte det fysiska som framkallar kräkningar och darrande händer, men det psykiska suget efter ångestlindring i flytande form. Det är förvånansvärt svårt att vara nykter som ung. Man "ska" supa, det är lite status, lite häftigt att dricka tills man stupar, man är lite roligare om man har knäppa fyllehistorier. Jag har många fyllehistorier som går att skratta åt, där jag gjort bort mig totalt, men vet man historien bakom varje fylla smakar historierna lite illa.

Mina vänner festar och dricker fortfarande, och det ser inte jag som något konstigt eller fel, det är deras rätt att få göra. Det som gör dem till så bra och underbara människor, är att enda sedan jag erkände mitt missbruk så har de alltid stöttat mig och aldrig ens tänkt tanken att erbjuda mig alkohol. Mina vänner vet att jag kämpar, och de vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De säger alltid att jag är välkommen på fester utan att dricka, de inkluderar mig trots att jag inte dricker alkohol vilket, som sagt, tyvärr är relativt ovanligt bland unga. 

Jag har tur, för jag är omringad utav människor som stöttar mig. När jag först berättade för mina närstående om mitt missbruk, så var det inte en enda utav dem som var dömande eller kritiserande. De lyssnade, accepterade, hade förståelse och stöttade mig. De har varit min hejarklack hela vägen, och jag hade nog aldrig klarat av att bli nykter utan deras hjälp.

Om någon tackar nej till alkohol; ifrågasätt inte personens val att avstå, försök aldrig tvinga den att dricka för du har ingen aning om hur mycket den kan ha gått igenom för att klara av att säga nej.

---

Har du eller någon i din närhet problem med alkoholmissbruk? Kontakta din vårdcentral/husläkare för information om vilken hjälp som erbjuds där du bor. Du kan även läsa mer på 1177 eller ringa ett kostnadsfritt och anonymt samtal till Alkohollinjen på telefonnummer 020-84 44 48. Kom ihåg: Du är aldrig ensam, det finns alltid hjälp att få. Sök den innan det är för sent. Jag tror på dig♥

Här har det stått relativt stilla ett tag, med undantag på något inlägg då och då. Men jag tänker absolut inte be om ursäkt eller så, för jag är inte tvungen att blogga (trots att jag förr trodde det). Jag har mått väldigt, väldigt dåligt den senaste tiden, varit sjukskriven i 2 veckor nu och kämpar för att klara av enkla vardagssaker. Ångesten kom tillbaka som den värsta käftsmällen någonsin, och jag är förvånad över att jag ens har tårar kvar att gråta, det känns som jag inte gör annat. Gör mitt bästa för att inte isolera mig, som att träffa vänner, men efteråt är jag fullständigt uttömd och orkar inte ens kolla på tv. Saker som tidigare givit mig glädje och energi, såsom att måla, laga mat, fotografera & redigera bilder, träffa nära och kära -de är för tillfället saker som får mig att sucka och får hjärtat att stressat rusa. Jag har väldigt svårt att finna glädje i något alls, och tro mig när jag säger att det enda som är värre än att må skit är när man inte mår alls -när känslorna varit så kraftfulla att det blir för mycket och allting stängs av. Tomheten som kommer efter panikattackerna är värre än all ångest i världen.

Detta skrämmer skiten ur mig, men jag tänker dela med mig utav ett utdrag ur mina "dagboksdokument". Kanske kan ni förstå bättre, eller kanske känner någon igen sig i mina känslor och därmed inte känner sig så jävla ensam. För ensamheten är dödlig.

" 260518 
Dessa känslor, dessa jävla känslor. De har blivit min död, min själsliga död. Min kropp är kvar; mina ben står fortfarande och mina läppar kan ännu le, men min insida är fullkomligt död. Jag försöker övertala mig själv att jag måste leva, att det finns saker som lockar mer än döden, men jag kan inte tro på dessa tankar. Jag är så utmattad, så utslagen, nedbruten, så förbannat trött. Allt jag vill är att få stänga av, trycka på off-knappen och aldrig behöva startas upp igen. Hur många gånger har jag inte försökt börja om, försökt bearbeta, försökt förbättra allt jag är? Jag har tappat räkningen. Men vem bryr sig? Ingenting har ändå hjälpt. 
 
Jag försöker säga hur det verkligen är, jag försöker vara ärlig, men jag ser deras ansiktsuttryck och jag kan höra deras hjärtan brista, så jag ljuger. Eller kanske ljuger jag inte, men jag berättar bara en mild del utav allt mörker som slukat mig. Jag säger att jag "mår lite sämre" när jag gråter dagligen, säger att jag "börjat gå nedåt igen" när min kropp redan krossats mot bottenskiktet, säger att "jag orkar inte mer" när jag redan gett upp. Allt jag kan tänka på är döden, jag är förtrollad utav tanken på att slippa allt, och min längtan är kronisk. Jag har många drömmar, men ingen har hållit i längre eller tagit upp så mycket utav min tankekraft som den eviga drömmen om att aldrig vakna igen. Och är det inte nästintill ett samhällskrav att följa sina drömmar? Eller gäller det endast de socialt accepterade drömmarna som att få ett bra jobb, skaffa familj eller resa jorden runt? Jag vill alla dessa saker, men jag vill hellre dö. Så enkelt är det. 
 
Det dåliga samvetet är min dödligaste sjukdom. Jag kan inte tala om när jag blir riktigt sårad, för då får jag dåligt samvete. Tänk om de blir ledsna över att ha sårat mig? Så jag låter folk köra med mig, jag låter dem trampa sönder alla gränser jag ritat upp och oavsett hur många bitar de sliter min själ i så förlåter jag dem. Jag hör själv hur sinnessjukt det låter, och jag förstår att något är fel på mig, men jag kan inte rätta till det. Jag vet inte hur man gör rätt, för jag är det personifierade felandet. Ett halvdött misstag. Ett error i universums datakoder. Hur fan ska jag kunna rätta till något, när hela jag är fel? "

När mörka vintern gått mot slutet
Ingen natt är lika lång
När jag vaknar till solstrålar
Och fåglars visslande sång


Då borde mörkret inombords
Sakta fasas ut
All ångest och all smärta
Borde långsamt tagit slut

Och jag vet att våren kommit
Solen kräver att jag ler
Ändå skriker något inom mig
"Jag orkar inte mer"


Jag förträngde all min smärta
Fick känna mig vid liv
Invirad i förnekelsens trygghet
För blind för att ens kallas naiv

Med snön liggandes på marken
Ekade mantrat inuti
"Det är bra nu, det är bra nu"
Men så kommer det väl aldrig bli?

För varje gång jag trott och hoppats
Att jag äntligen är fri
Blir jag slukad utav mörkret
Det som lever inuti

Och jag ser hur solen skiner
Jag ser hur världen färgläggs glatt
Energin borde bli påfylld
Men allt har blivit helt motsatt

Jag vill inte ut bland folk
Inte ens träffa vänner
Jag vill isolera mig från allt
Och från alla som jag känner


Lämna mig ifred
Men lämna mig inte ändå
Jag knuffar ut er alla
Fast jag inte vill att ni ska gå

Mina nätter är ännu långa
Och fastän ljuset kikar in
Stannar jag kvar i mörkret
I mitt helvetes krypin


Jag vill att allting ska försvinna
Jag vill bara vara jag
Erkänner förlusten
Förstår att jag är svag

Fråga ej vad du kan göra
Bry dig ej om hur jag mår
För glöden den har slocknat
Låt mig följa i dess spår

Den frågan ställde Felix till mig förra sommaren. Och de orden har ekat i mitt huvud sedan dess.

Mina närstående brukar skoja och kalla mig nudist, inte för att jag på något sätt är det, men för att när jag kommer hem vill jag helst få slänga av mig alla osköna kläder och gå runt naken (självklart inte om vi har gäster!). Felix skojar ibland om att han inte minns hur jag ser ut i kläder. Jag är helt enkelt jäkligt bekväm med att vara naken. Jag anser att det är fullt naturligt, fritt och hälsosamt att inte känna att man måste gå runt i kläder när man ändå inte är bland folk. Jag har alltid varit så, hela mitt liv. Vi har alla varsin människokropp, hur den än ser ut, och vi borde inte känna oss tvingade att skymma den i onödan. Återigen, självklart inte bland gäster eller främlingar, men i mitt eget hem. När vi sover i stugan på sommaren så älskar jag att gå upp antingen mitt i natten, eller flera timmar de andra ens slagit upp ögonen, och nakenbada. Det är en underbar frihet och jag rekommenderar alla att göra detsamma.

Samtidigt kan jag inte minnas en sommar då jag kunnat visa mig i bikini/baddräkt utan ångest. Varje år när dagarna börjar bli längre, träden grönare och luften varmare, så känner jag ångesten komma krypandes. Jag älskar att bada, men fyfan, ska jag behöva visa mig i badkläder? Jag har vägrat att bada där det eventuellt kunnat vistats andra människor, inte velat åka en helg till t.ex. Öland för i helsike heller att jag skulle visa mig på en strand. Och hur min kropp sett ut har aldrig spelat någon roll, när jag var 15 år och ätstörd hade jag minst lika smärtsam panik över att behöva visa mig på en offentlig badplats. På något sätt är man ju förbannat självupptagen när man har stora kroppskomplex, för man tror ju att alla de 150 människor som ligger på sina handdukar eller plaskar runt i sjön, ska stanna upp på sina lediga stunder för att stirra på en. Så är det ju inte egentligen, folk är för upptagna med sitt för att ägna sin tid åt att skapa hysteri kring någon annans kropp, men man tror ju ändå det. Man ser sig nervöst omkring, försöker skakande lägga ut handduken och det enda man kan tänka är: Alla.Stirrar.På.Mig.

" Jag tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden "

För 1,5 vecka sedan kom beskedet som berört en hel värld: Tim "Avicii" Bergling är död, endast 28 år ung. Det är fruktansvärt på alla sätt och vis, som alltid när det gäller speciellt unga människor, men ännu mer då den unga världsstjärnan numer är en siffra i självmordsstatistiken. Det gör alltid extra ont i mig när någon valt att avsluta sitt liv, när någons psykiska hälsa är så åt helvete att personen inte ser någon annan utväg. Antagligen då jag själv velat och försökt att ta mitt liv, och har fått hälsa på nära vänner på sjukhus och psyket, som försökt ta livet av sig. Jag har bett om ursäkt till gråtande närstående, och jag har varit den gråtande närstående. Jag önskar ingen det enorma lidande som slutligen leder till hopplösheten. I många fall undrar personerna runtomkring vad de kunde gjort, men i detta fall vet de nog exakt vad de kunde ha gjort. Vad de BORDE ha gjort, men struntade i att göra; Lyssnat, och prioriterat personen Tim framför varumärket Avicii, prioriterat ett liv framför pengar. För vad är egentligen viktigast?

Att Tim Bergling mådde dåligt var inte någon direkt nyhet, han var betydligt mer öppen om sitt mående än vad de flesta människor har modet att vara. När jag klickade på play i "Avicii: True Stories", dokumentären om den fantastiska konstnären (ja, hans musik är konst!), vår tids Mozart, hade jag en känsla av att jag skulle känna mig varm inombords. En ung kille som tagit med sina bästa kompisar på hans framgångsresa, som mår dåligt men som ändå var omringad utav människor som alltid varit där. Jag var säker på att dokumentären skulle vara fin på något sätt, kärleksfull. Men så var inte fallet.


"Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim"

Gång på gång fann jag mig själv skrikandes åt den datorskärm jag tittade på, någonstans inom mig hoppades jag att om jag bara skrek tillräckligt högt så skulle de höra mig. "Titta på honom då, se hur trasig han är!", "krama om honom då förhelvete!", "hur fan kan ni strunta i honom?", "hur kan du säga så?" var några utav sakerna jag skrek, och jag kände hur Tims smärta värkte i mig. Dessa personer kände ju honom, de var dem han själv valt att ha med sig på sin resa, de stod honom nära, så jag förstår inte hur de kunde vara så likgiltiga till hans psykiska undergång. Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim. Jag får en sån jäkla klump i magen av att se denna dokumentär. 


" Vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin "

Jag vet hur tankarna går i huvudet på någon med ångest, och jag är 99% säker på att det Tim hörde här var "jag ser att du mår skit, men tänk på pengarna, de är ju det viktigaste". Han försöker förklara att han inte klarar att spela fler gig, flera gånger under dokumentären säger han att han kommer dö, men ingen frågar vad de kan göra för honom, ingen säger "klart vi hjälper dig att ställa in allt, du är viktigare, skit i pengarna". Det enda som tas upp är pengar. Men han hade pengar, vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin.

Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag är född i oxens tecken, vilket betyder något för mig då jag lägger pinsamt mycket tro och hopp i händerna på tidningshoroskop. Jag upptäckte nyligen att jag inte gillar makaroner, trots att jag ätit det hela mitt liv. Jag avskyr att vara ensam men älskar att vara själv. Jag är en kreativ dagdrömmare. Materialistiska ting är inget jag lägger särskilt mycket värde i, så det bästa presenten att ge mig är något personligt. Jag tycker att solrosor är de vackraste blommorna som finns. Ballonger gör mig glad. Jag dömer aldrig människor efter utseende, men jag dömer alltid mat direkt, ser det äckligt ut kan du få kämpa som fasen för att jag ska smaka. Jag rappar Eminem och gamla svenska hiphoplåtar när jag är ensam. Den disneyprinsessa jag gillar bäst är Belle, men som barn ville jag helst vara Pocahontas då hon hade djurkompisar och bodde vid vattnet. Jag är positiv, (lite för) pratsam, sprallig, skrattfylld, envis, glad, fantasifull och lite konstig. Nu känner ni mig. Visst?

Här är jag. Glad och fånig. Så som de flesta antagligen ser mig.

 

---

Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag gråter nästan alltid i duschen. Tack vare erfarenhet vet jag att en iskall ögonmask hjälper söndergråtna ögon att se mindre söndergråta ut. Jag sover aldrig mer än max 1,5 timme i streck. Jag vaknar hyperventilerande minst 1 gång varje natt. Jag hittar ofta på ursäkter för att gå hem när jag är ute bland folk. Jag använder åtminstone 50% av all min dagliga energi åt att inte självskada. Jag sätter på hög musik och skriker i soffans prydnadskuddar. Jag har dåligt samvete för precis allt, t.ex. att jag ej är i krigsdrabbade länder och hjälper till. Min sambo har olympiska medaljer i att trösta, linda in i filt och famn, och distrahera hyperventilering. Jag har legat ihopkrupen i fosterställning så mycket att jag numer automatiskt sover så. Jag har två självmordsbrev någonstans hemma som jag skrivit när jag varit redo att ge upp. Jag får övertala mig själv att klä på mig och gå utanför dörren varje dag. Jag får blackouts p.g.a ångest flera gånger i månaden. Jag lider av det smärtsamma velandet att vilja bli lämnad ifred, och inte vilja bli lämnad. Mina katter är så vana vid mitt mående att de vet när jag håller på att få en ångestattack och kommer direkt för att försöka lugna mig. Jag har alltid en sten i bröstet och en klump i magen. Jag kräks minst 1 gång i veckan till följd utav panikångest. Jag behöver bara sminka av mig 4/10 gånger, oftast gråter jag bort det. Jag är trasig, nedbruten, orkeslös, ångestfylld, sjävhatande och alltid precis på gränsen till att bryta samman. Ni trodde att ni kände mig. Visst?

Idag är en dag då all stress, all ilska, all frustration, all oro, all skam och all sorg jag samlat på mig under en tid slutligen bildar en stor explosion inom mig och ut kommer bara ångest och tårar. En dag då allt gör ont, händerna darrar, varje andetag känns som jag ska kräkas, tårarna sliter i ansiktets tunna hud, och det enda jag vill göra är att skrika. Jag vill skrika tills luften tar slut, jag vill skrika ut all smärta, jag vill att mina lungor ska tömmas i ett enda smärtfyllt vrål.  Idag skrattar hjärnspökena åt mig, demonerna i själen bränner hål  i allt jag är och jag hatar mig själv till den grad att självmordstankarna bankar och slår i mitt huvud. Jag gråter precis just nu när jag skriver detta, och det tycks inte finnas något slut på dessa vidriga tårar. Idag mår jag inte bara sämre, och inte bara dåligt, utan idag mår jag fruktansvärt.

I 17 år har jag kämpat med min psykiska ohälsa, i 17 år har jag varit min egen värsta fiende, mitt eget största hot. Jag har mått mer dåligt än vad jag mått bra. Ingen vet egentligen hur illa det varit, hur många saker jag hållit för mig själv, hur många hemligheter världen aldrig kommer få veta, hemligheter som ätit upp mig så många gånger att jag tappat räkningen. Men det viktigaste ord i detta stycke är "kämpat". Hur många gånger jag än har gett upp, så har jag rest mig upp igen och haltat fram längs vägen, även när jag inte sett någon mening med stegen jag tagit. Någonstans inom mig har jag haft en liten röst som ägnat all energi åt att överrösta alla hjärnspöken; en röst som sagt åt mig att jag kan klara detta, att det inte är över ännu, att jag måste fortsätta.

Innan ni läser vidare så är det fyra saker ni bör veta om mig:
1. Jag har kämpat hela livet med panikångest och kraftiga depressioner (p.g.a Bipolär Sjukdom)
2. Min ångest kan triggas av allt som känns ens lite obekvämt, t.ex. ringa och avboka en tandläkartid
3. Mina två största fobier är sjukhus och klaustrofobi
4. Jag är den envisaste jävel som satt sin fot på denna jord

Okej, nu när ni vet det så kan vi fortsätta.


Jag har fått kämpa så länge jag kan minnas, jag har aldrig haft livet på ett silverfat. Halva min skoltid spenderade jag sjukskriven i perioder, då jag inte klarade att ens gå utanför dörren utan att bryta ihop. Ibland har jag fått ringa min psykolog för att kunna gå till den lilla affär som ligger 200 meter ifrån mitt hem. Jag har isolerat mig, inte klarat att min egen sambo tittat på mig, stängt av telefonen för att slippa prata med närstående. Jag har hatat mig själv till den grad att jag försökt ta mitt eget liv. Jag har gått igenom saker som jag inte skulle önska min värsta fiende, saker ingen ska behöva gå igenom. Jag har velat ge upp. Men jag har kämpat.


" Så många gånger jag känt att 'nej nu orkar jag inte mer, det räcker nu' men påmint mig själv om min deadline "


För lite mer än ett år sedan låg jag på toalettgolvet i fosterställning. Jag skakade och grät, hade kräkts flera gånger till följd av flera timmars panikgråt. Jag hade dessutom kraftig abstinens efter alkohol, då jag nyligen hade bestämt mig för att bli nykter. När jag slutligen kunde lugna mig, ställde jag mig över handfatet och sköljde ansiktet i kallt vatten. Jag tittade upp i spegeln och såg mig själv rakt i ögonen. Sedan sa jag högt till mig själv "Ett år. Jag kämpar mer än jag någonsin gjort, jag gör allt som krävs, i ett år. Om jag ändå står här om ett år, då ger jag upp." Samma dag skrev jag detta inlägg på min blogg:

 

Dagen därpå åkte jag ut till min syster, där jag spenderade större delen utav årets tre första månader. I början av maj, 7/5 för att vara exakt, ställde jag in min egen födelsedag då jag kände att jag inte orkade fira den. I slutet på maj fick jag jobb på en förskola, där det bara var tänkt att jag skulle hoppa in när någon var sjuk.

Det är lite mer än ett år sedan. Ett år sedan jag gav mitt eget liv en deadline. Ett år sedan jag bestämde att nu får det bära eller brista, att antingen blir det förändring eller så ger jag upp för gott. Och detta år har varit...tufft. Jag har aldrig förut kämpat så hårt; varit mer sjuk än frisk, tryckt naglarna in i handflatorna och blundat för att stå ut med abstinensen, varit så arg och så jävla ledsen. Så många gånger jag känt att "nej nu orkar jag inte mer, det räcker nu" men påmint mig själv om min deadline. Jag har varit hos läkaren varje månad, ofta flera gånger, och gått igenom oändligt med nålstick och andra prover. Jag har legat i 40-41°C feber i genomsnitt 2 veckor i månaden. Jag har blivit ifrågasatt av läkare som påpekat min psykiska ohälsa när jag kommit med samma fysiska åkomma gång på gång. Men skam den som ger sig. Jag låg på sjukhus två gånger under loppet av en månad, och jag har fasen hanterat det jäkligt bra! Jag, som får svårt att andas bara av att gå genom sjukhusets entré, har varit inlagd på sjukhus och ändå varit positiv. Jag har kämpat som aldrig förr.


" Jag tror verkligen att det finns mer i livet än ångest och självmordstankar "


Häromveckan fick jag min första ångestattack på flera veckor, och det var en väldigt kraftig sådan. Men när jag återigen stod lutad över handfatet, med svullna ögon och blöta kinder, såg jag mig själv i spegeln -och jag insåg någonting; Det var min första ångestattack på flera v.e.c.k.o.r. Och plötsligt såg jag någonting i mina egna ögon; En blandning utav hopp och stolthet. Jag började skratta genom tårarna. "Jag klarade det, jag mår bättre, på riktigt"


Det är fortfarande jävligt tufft. Jag kämpar varje vaken sekund, men det är just det; Jag KÄMPAR, jag VILL kämpa. För jag tror verkligen att det finns mer i livet än ångest och självmordstankar. Alla vidriga saker jag gått igenom under mitt liv har krossat mig, men inte dödat mig. "Det som inte dödar dig, gör dig starkare" sägs det ju, och jag har alltid tyckt det varit skitsnack. Tills nu. Alla dessa saker har lärt mig något, format mig till den jag är. Och jag är helt okej. Jag är faktiskt ganska bra. Jag är starkare än någonsin förut.

Jag lever och det är jag glad för. Det finns så många fantastiska saker i mitt liv, och jag har så många magiska stunder kvar. Jag har blivit välsignad med familj, vänner, sambo, katter, ett jobb jag älskar och allt detta har tillsammans gett mig en chans till ett nytt liv. Jag vill ta den chansen. Jag väljer att kämpa. Jag väljer att leva.  Inte för någon, men med er alla.