"Avicii: True Stories" krossar mitt hjärta gång på gång
2018-05-01 @ 10:14:11
För 1,5 vecka sedan kom beskedet som berört en hel värld: Tim "Avicii" Bergling är död, endast 28 år ung. Det är fruktansvärt på alla sätt och vis, som alltid när det gäller speciellt unga människor, men ännu mer då den unga världsstjärnan numer är en siffra i självmordsstatistiken. Det gör alltid extra ont i mig när någon valt att avsluta sitt liv, när någons psykiska hälsa är så åt helvete att personen inte ser någon annan utväg. Antagligen då jag själv velat och försökt att ta mitt liv, och har fått hälsa på nära vänner på sjukhus och psyket, som försökt ta livet av sig. Jag har bett om ursäkt till gråtande närstående, och jag har varit den gråtande närstående. Jag önskar ingen det enorma lidande som slutligen leder till hopplösheten. I många fall undrar personerna runtomkring vad de kunde gjort, men i detta fall vet de nog exakt vad de kunde ha gjort. Vad de BORDE ha gjort, men struntade i att göra; Lyssnat, och prioriterat personen Tim framför varumärket Avicii, prioriterat ett liv framför pengar. För vad är egentligen viktigast?
Att Tim Bergling mådde dåligt var inte någon direkt nyhet, han var betydligt mer öppen om sitt mående än vad de flesta människor har modet att vara. När jag klickade på play i "Avicii: True Stories", dokumentären om den fantastiska konstnären (ja, hans musik är konst!), vår tids Mozart, hade jag en känsla av att jag skulle känna mig varm inombords. En ung kille som tagit med sina bästa kompisar på hans framgångsresa, som mår dåligt men som ändå var omringad utav människor som alltid varit där. Jag var säker på att dokumentären skulle vara fin på något sätt, kärleksfull. Men så var inte fallet.
"Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim"
Gång på gång fann jag mig själv skrikandes åt den datorskärm jag tittade på, någonstans inom mig hoppades jag att om jag bara skrek tillräckligt högt så skulle de höra mig. "Titta på honom då, se hur trasig han är!", "krama om honom då förhelvete!", "hur fan kan ni strunta i honom?", "hur kan du säga så?" var några utav sakerna jag skrek, och jag kände hur Tims smärta värkte i mig. Dessa personer kände ju honom, de var dem han själv valt att ha med sig på sin resa, de stod honom nära, så jag förstår inte hur de kunde vara så likgiltiga till hans psykiska undergång. Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim. Jag får en sån jäkla klump i magen av att se denna dokumentär.
" Vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin "
Jag vet hur tankarna går i huvudet på någon med ångest, och jag är 99% säker på att det Tim hörde här var "jag ser att du mår skit, men tänk på pengarna, de är ju det viktigaste". Han försöker förklara att han inte klarar att spela fler gig, flera gånger under dokumentären säger han att han kommer dö, men ingen frågar vad de kan göra för honom, ingen säger "klart vi hjälper dig att ställa in allt, du är viktigare, skit i pengarna". Det enda som tas upp är pengar. Men han hade pengar, vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin.
Det finns några sekvenser då jag blir lite varmare, då någon visar omtanke och att de bryr sig. T.ex. klippet med hans PT som faktiskt lyssnar på det han säger, och kompisen som ställt fram mat åt Tim som han ej ätit, så kompisen värmer ny mat och byter ut tallriken. Dessa klipp är fina. Tyvärr är de bara någon knapp minut utav 97 minuter.
En person som verkligen får mig att vilja slå sönder allt jag ser är Tims manager Arash Pournouri. Man ser nästan direkt att denna människa är en pengakåt, maktgalen douchebag, men han blir minst sagt värre längs vägen. Ett specifikt klipp fick mig att skrika rakt ut och fyllde mina ögon med tårar. Jag sa till Felix "hade jag sett denna dokumentär om mig själv, och sett vad som sades om mig, hur jag faktiskt behandlades, då vet jag inte om jag hade orkat heller, det hade nog blivit sista knuffen för mig".
Jag hoppas innerligt att dokumentären endast får Tims crew att se sämre ut än vad de var, att de egentligen brydde sig om honom, stöttade honom och fanns där för honom när marken under honom försvann. Men det är med smärta i varje cell av min kropp jag säger att jag faktiskt tror att dokumentären skildrar sanningen. Och då hoppas jag att dessa människor lever varje dag med vetskapen om att de pushade sin pengamaskin till gränsen, att de knuffade sin s.k vän mot kanten.
Vila i frid Tim "Avicii" Bergling. Jag hoppas att du är lycklig var du än är.
[Bildkälla]
Mina tankar går ut till Tims nära och kära, de som älskade honom och skulle gjort vadsomhelst för att han skulle må bra. Hela världen sörjer en fantastisk artist och kompositör, men ni sörjer personen bakom allt det, och jag beklagar att ni ska behöva göra det.
Spoiler alert: Har ni ej sett dokumentären så ska ni veta att hela inlägget handlar om den, bilder och text!
OBS Detta är min personliga syn på det som sker i dokumentären, jag var uppenbarligen inte där utan detta är endast utifrån det jag sett
OBS Detta är min personliga syn på det som sker i dokumentären, jag var uppenbarligen inte där utan detta är endast utifrån det jag sett
För 1,5 vecka sedan kom beskedet som berört en hel värld: Tim "Avicii" Bergling är död, endast 28 år ung. Det är fruktansvärt på alla sätt och vis, som alltid när det gäller speciellt unga människor, men ännu mer då den unga världsstjärnan numer är en siffra i självmordsstatistiken. Det gör alltid extra ont i mig när någon valt att avsluta sitt liv, när någons psykiska hälsa är så åt helvete att personen inte ser någon annan utväg. Antagligen då jag själv velat och försökt att ta mitt liv, och har fått hälsa på nära vänner på sjukhus och psyket, som försökt ta livet av sig. Jag har bett om ursäkt till gråtande närstående, och jag har varit den gråtande närstående. Jag önskar ingen det enorma lidande som slutligen leder till hopplösheten. I många fall undrar personerna runtomkring vad de kunde gjort, men i detta fall vet de nog exakt vad de kunde ha gjort. Vad de BORDE ha gjort, men struntade i att göra; Lyssnat, och prioriterat personen Tim framför varumärket Avicii, prioriterat ett liv framför pengar. För vad är egentligen viktigast?
Att Tim Bergling mådde dåligt var inte någon direkt nyhet, han var betydligt mer öppen om sitt mående än vad de flesta människor har modet att vara. När jag klickade på play i "Avicii: True Stories", dokumentären om den fantastiska konstnären (ja, hans musik är konst!), vår tids Mozart, hade jag en känsla av att jag skulle känna mig varm inombords. En ung kille som tagit med sina bästa kompisar på hans framgångsresa, som mår dåligt men som ändå var omringad utav människor som alltid varit där. Jag var säker på att dokumentären skulle vara fin på något sätt, kärleksfull. Men så var inte fallet.
"Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim"
Gång på gång fann jag mig själv skrikandes åt den datorskärm jag tittade på, någonstans inom mig hoppades jag att om jag bara skrek tillräckligt högt så skulle de höra mig. "Titta på honom då, se hur trasig han är!", "krama om honom då förhelvete!", "hur fan kan ni strunta i honom?", "hur kan du säga så?" var några utav sakerna jag skrek, och jag kände hur Tims smärta värkte i mig. Dessa personer kände ju honom, de var dem han själv valt att ha med sig på sin resa, de stod honom nära, så jag förstår inte hur de kunde vara så likgiltiga till hans psykiska undergång. Alla ville ha något från Avicii, men nästan ingen ville ta hänsyn till Tim. Jag får en sån jäkla klump i magen av att se denna dokumentär.
" Vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin "
Jag vet hur tankarna går i huvudet på någon med ångest, och jag är 99% säker på att det Tim hörde här var "jag ser att du mår skit, men tänk på pengarna, de är ju det viktigaste". Han försöker förklara att han inte klarar att spela fler gig, flera gånger under dokumentären säger han att han kommer dö, men ingen frågar vad de kan göra för honom, ingen säger "klart vi hjälper dig att ställa in allt, du är viktigare, skit i pengarna". Det enda som tas upp är pengar. Men han hade pengar, vad han behövde var att bli sedd och hörd som en person, inte som en pengamaskin.Det finns några sekvenser då jag blir lite varmare, då någon visar omtanke och att de bryr sig. T.ex. klippet med hans PT som faktiskt lyssnar på det han säger, och kompisen som ställt fram mat åt Tim som han ej ätit, så kompisen värmer ny mat och byter ut tallriken. Dessa klipp är fina. Tyvärr är de bara någon knapp minut utav 97 minuter.
En person som verkligen får mig att vilja slå sönder allt jag ser är Tims manager Arash Pournouri. Man ser nästan direkt att denna människa är en pengakåt, maktgalen douchebag, men han blir minst sagt värre längs vägen. Ett specifikt klipp fick mig att skrika rakt ut och fyllde mina ögon med tårar. Jag sa till Felix "hade jag sett denna dokumentär om mig själv, och sett vad som sades om mig, hur jag faktiskt behandlades, då vet jag inte om jag hade orkat heller, det hade nog blivit sista knuffen för mig".
Jag hoppas innerligt att dokumentären endast får Tims crew att se sämre ut än vad de var, att de egentligen brydde sig om honom, stöttade honom och fanns där för honom när marken under honom försvann. Men det är med smärta i varje cell av min kropp jag säger att jag faktiskt tror att dokumentären skildrar sanningen. Och då hoppas jag att dessa människor lever varje dag med vetskapen om att de pushade sin pengamaskin till gränsen, att de knuffade sin s.k vän mot kanten.
Vila i frid Tim "Avicii" Bergling. Jag hoppas att du är lycklig var du än är.
[Bildkälla]
Mina tankar går ut till Tims nära och kära, de som älskade honom och skulle gjort vadsomhelst för att han skulle må bra. Hela världen sörjer en fantastisk artist och kompositör, men ni sörjer personen bakom allt det, och jag beklagar att ni ska behöva göra det.
Follow
Kommentarer
Trackback
