Ibland rasar allt, men det är okej
2018-04-21 @ 13:35:34
Idag är en dag då all stress, all ilska, all frustration, all oro, all skam och all sorg jag samlat på mig under en tid slutligen bildar en stor explosion inom mig och ut kommer bara ångest och tårar. En dag då allt gör ont, händerna darrar, varje andetag känns som jag ska kräkas, tårarna sliter i ansiktets tunna hud, och det enda jag vill göra är att skrika. Jag vill skrika tills luften tar slut, jag vill skrika ut all smärta, jag vill att mina lungor ska tömmas i ett enda smärtfyllt vrål. Idag skrattar hjärnspökena åt mig, demonerna i själen bränner hål i allt jag är och jag hatar mig själv till den grad att självmordstankarna bankar och slår i mitt huvud. Jag gråter precis just nu när jag skriver detta, och det tycks inte finnas något slut på dessa vidriga tårar. Idag mår jag inte bara sämre, och inte bara dåligt, utan idag mår jag fruktansvärt.
I 17 år har jag kämpat med min psykiska ohälsa, i 17 år har jag varit min egen värsta fiende, mitt eget största hot. Jag har mått mer dåligt än vad jag mått bra. Ingen vet egentligen hur illa det varit, hur många saker jag hållit för mig själv, hur många hemligheter världen aldrig kommer få veta, hemligheter som ätit upp mig så många gånger att jag tappat räkningen. Men det viktigaste ord i detta stycke är "kämpat". Hur många gånger jag än har gett upp, så har jag rest mig upp igen och haltat fram längs vägen, även när jag inte sett någon mening med stegen jag tagit. Någonstans inom mig har jag haft en liten röst som ägnat all energi åt att överrösta alla hjärnspöken; en röst som sagt åt mig att jag kan klara detta, att det inte är över ännu, att jag måste fortsätta.
I 17 år har jag kämpat med min psykiska ohälsa, i 17 år har jag varit min egen värsta fiende, mitt eget största hot. Jag har mått mer dåligt än vad jag mått bra. Ingen vet egentligen hur illa det varit, hur många saker jag hållit för mig själv, hur många hemligheter världen aldrig kommer få veta, hemligheter som ätit upp mig så många gånger att jag tappat räkningen. Men det viktigaste ord i detta stycke är "kämpat". Hur många gånger jag än har gett upp, så har jag rest mig upp igen och haltat fram längs vägen, även när jag inte sett någon mening med stegen jag tagit. Någonstans inom mig har jag haft en liten röst som ägnat all energi åt att överrösta alla hjärnspöken; en röst som sagt åt mig att jag kan klara detta, att det inte är över ännu, att jag måste fortsätta.
" Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig "
Det har tagit mig 17 plågsamma år men jag har slutligen kommit till insikten att det är okej att må riktigt jävla skit ibland. Det är inget fel med att lida, det är mänskligt att gråta. Att jag har en dålig dag gör mig inte till en dålig person. Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig. Mina självskadande tankar bestämmer inte vem jag är. Jag accepterar att jag ramlar över stupet ibland, jag accepterar att jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och kippar efter andan, jag accepterar att det troligtvis alltid kommer att finnas ett mörker inom mig. Jag kan inte ändra på dessa saker, jag har sjukdomar som gör att dessa saker alltid kommer vara en del utav mitt liv -däremot kan jag ändra min syn på sakerna. Jag väljer att acceptera hur mitt liv ser ut, och göra det bästa utifrån mina egna förutsättningar. När dessa känslor kommer så är det något som behöver komma ut, så istället för att trycka ner det väljer jag nu att säga till mig själv "det är okej, gråt ut, skrik så högt du kan, slit en bok i småbitar om det behövs". För jag vet att det blir bättre.
Är det något jag vill att alla med psykisk ohälsa ska veta så är det just detta: DET.ÄR.OKEJ.
Avslutar detta inlägg med två utav mina favoritcitat, båda från Rise Against:
Det senaste året har varit det bästa i mitt liv, men långt ifrån det enklaste. Jag har gått igenom så extremt många stora förändringar, som att bli nykter, börja bearbeta saker jag aldrig tagit itu med, och hålla fast vid ett jobb trots att jag många gånger bara velat isolera mig. Men är det något jag insett så är det att det är okej.
Det har tagit mig 17 plågsamma år men jag har slutligen kommit till insikten att det är okej att må riktigt jävla skit ibland. Det är inget fel med att lida, det är mänskligt att gråta. Att jag har en dålig dag gör mig inte till en dålig person. Alla de smärtsamma tankar mitt självhat tillåter spinna runt i huvudet, de definerar inte mig. Mina självskadande tankar bestämmer inte vem jag är. Jag accepterar att jag ramlar över stupet ibland, jag accepterar att jag ligger i fosterställning på badrumsgolvet och kippar efter andan, jag accepterar att det troligtvis alltid kommer att finnas ett mörker inom mig. Jag kan inte ändra på dessa saker, jag har sjukdomar som gör att dessa saker alltid kommer vara en del utav mitt liv -däremot kan jag ändra min syn på sakerna. Jag väljer att acceptera hur mitt liv ser ut, och göra det bästa utifrån mina egna förutsättningar. När dessa känslor kommer så är det något som behöver komma ut, så istället för att trycka ner det väljer jag nu att säga till mig själv "det är okej, gråt ut, skrik så högt du kan, slit en bok i småbitar om det behövs". För jag vet att det blir bättre.
Är det något jag vill att alla med psykisk ohälsa ska veta så är det just detta: DET.ÄR.OKEJ.
Avslutar detta inlägg med två utav mina favoritcitat, båda från Rise Against:
Kommentarer
Trackback
