Här har det stått relativt stilla ett tag, med undantag på något inlägg då och då. Men jag tänker absolut inte be om ursäkt eller så, för jag är inte tvungen att blogga (trots att jag förr trodde det). Jag har mått väldigt, väldigt dåligt den senaste tiden, varit sjukskriven i 2 veckor nu och kämpar för att klara av enkla vardagssaker. Ångesten kom tillbaka som den värsta käftsmällen någonsin, och jag är förvånad över att jag ens har tårar kvar att gråta, det känns som jag inte gör annat. Gör mitt bästa för att inte isolera mig, som att träffa vänner, men efteråt är jag fullständigt uttömd och orkar inte ens kolla på tv. Saker som tidigare givit mig glädje och energi, såsom att måla, laga mat, fotografera & redigera bilder, träffa nära och kära -de är för tillfället saker som får mig att sucka och får hjärtat att stressat rusa. Jag har väldigt svårt att finna glädje i något alls, och tro mig när jag säger att det enda som är värre än att må skit är när man inte mår alls -när känslorna varit så kraftfulla att det blir för mycket och allting stängs av. Tomheten som kommer efter panikattackerna är värre än all ångest i världen.

Detta skrämmer skiten ur mig, men jag tänker dela med mig utav ett utdrag ur mina "dagboksdokument". Kanske kan ni förstå bättre, eller kanske känner någon igen sig i mina känslor och därmed inte känner sig så jävla ensam. För ensamheten är dödlig.

" 260518 
Dessa känslor, dessa jävla känslor. De har blivit min död, min själsliga död. Min kropp är kvar; mina ben står fortfarande och mina läppar kan ännu le, men min insida är fullkomligt död. Jag försöker övertala mig själv att jag måste leva, att det finns saker som lockar mer än döden, men jag kan inte tro på dessa tankar. Jag är så utmattad, så utslagen, nedbruten, så förbannat trött. Allt jag vill är att få stänga av, trycka på off-knappen och aldrig behöva startas upp igen. Hur många gånger har jag inte försökt börja om, försökt bearbeta, försökt förbättra allt jag är? Jag har tappat räkningen. Men vem bryr sig? Ingenting har ändå hjälpt. 
 
Jag försöker säga hur det verkligen är, jag försöker vara ärlig, men jag ser deras ansiktsuttryck och jag kan höra deras hjärtan brista, så jag ljuger. Eller kanske ljuger jag inte, men jag berättar bara en mild del utav allt mörker som slukat mig. Jag säger att jag "mår lite sämre" när jag gråter dagligen, säger att jag "börjat gå nedåt igen" när min kropp redan krossats mot bottenskiktet, säger att "jag orkar inte mer" när jag redan gett upp. Allt jag kan tänka på är döden, jag är förtrollad utav tanken på att slippa allt, och min längtan är kronisk. Jag har många drömmar, men ingen har hållit i längre eller tagit upp så mycket utav min tankekraft som den eviga drömmen om att aldrig vakna igen. Och är det inte nästintill ett samhällskrav att följa sina drömmar? Eller gäller det endast de socialt accepterade drömmarna som att få ett bra jobb, skaffa familj eller resa jorden runt? Jag vill alla dessa saker, men jag vill hellre dö. Så enkelt är det. 
 
Det dåliga samvetet är min dödligaste sjukdom. Jag kan inte tala om när jag blir riktigt sårad, för då får jag dåligt samvete. Tänk om de blir ledsna över att ha sårat mig? Så jag låter folk köra med mig, jag låter dem trampa sönder alla gränser jag ritat upp och oavsett hur många bitar de sliter min själ i så förlåter jag dem. Jag hör själv hur sinnessjukt det låter, och jag förstår att något är fel på mig, men jag kan inte rätta till det. Jag vet inte hur man gör rätt, för jag är det personifierade felandet. Ett halvdött misstag. Ett error i universums datakoder. Hur fan ska jag kunna rätta till något, när hela jag är fel? "