"Hur kan någon vara så bekväm naken, men så jäkla obekväm i badkläder?"
2018-05-23 @ 21:59:32
Den frågan ställde Felix till mig förra sommaren. Och de orden har ekat i mitt huvud sedan dess.
Mina närstående brukar skoja och kalla mig nudist, inte för att jag på något sätt är det, men för att när jag kommer hem vill jag helst få slänga av mig alla osköna kläder och gå runt naken (självklart inte om vi har gäster!). Felix skojar ibland om att han inte minns hur jag ser ut i kläder. Jag är helt enkelt jäkligt bekväm med att vara naken. Jag anser att det är fullt naturligt, fritt och hälsosamt att inte känna att man måste gå runt i kläder när man ändå inte är bland folk. Jag har alltid varit så, hela mitt liv. Vi har alla varsin människokropp, hur den än ser ut, och vi borde inte känna oss tvingade att skymma den i onödan. Återigen, självklart inte bland gäster eller främlingar, men i mitt eget hem. När vi sover i stugan på sommaren så älskar jag att gå upp antingen mitt i natten, eller flera timmar de andra ens slagit upp ögonen, och nakenbada. Det är en underbar frihet och jag rekommenderar alla att göra detsamma.
Samtidigt kan jag inte minnas en sommar då jag kunnat visa mig i bikini/baddräkt utan ångest. Varje år när dagarna börjar bli längre, träden grönare och luften varmare, så känner jag ångesten komma krypandes. Jag älskar att bada, men fyfan, ska jag behöva visa mig i badkläder? Jag har vägrat att bada där det eventuellt kunnat vistats andra människor, inte velat åka en helg till t.ex. Öland för i helsike heller att jag skulle visa mig på en strand. Och hur min kropp sett ut har aldrig spelat någon roll, när jag var 15 år och ätstörd hade jag minst lika smärtsam panik över att behöva visa mig på en offentlig badplats. På något sätt är man ju förbannat självupptagen när man har stora kroppskomplex, för man tror ju att alla de 150 människor som ligger på sina handdukar eller plaskar runt i sjön, ska stanna upp på sina lediga stunder för att stirra på en. Så är det ju inte egentligen, folk är för upptagna med sitt för att ägna sin tid åt att skapa hysteri kring någon annans kropp, men man tror ju ändå det. Man ser sig nervöst omkring, försöker skakande lägga ut handduken och det enda man kan tänka är: Alla.Stirrar.På.Mig.
" Jag tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden "
"Hela världen stirrar på mig och äcklas av mig" [Bild: google.se]
Jag diskuterade det med min psykolog, att vara övertygad om att alla tittar på en. "Självhatande hybris" tror jag att jag kallade det. Och efter en stunds diskussion fram och tillbaka kom jag fram till att mina kroppskomplex inte alls handlar om min kropp. Jag kan inte säga att jag tittar mig och spegeln och tänker att "jävlar vilken snygging", men jag rycker på axlarna och tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden. Jag skuttar inte runt utav glädje, men det gör mig ingenting. Det är en kropp som alla andra. Jag har sett ut på många olika sätt, varit olika stor/liten, haft stora och små bröst, hård och mjuk rumpa, fasta och lite sladdrigare armar, utstickande revben, och lår som fortsatt röra sig lite även när jag stannat, jag har haft så himla många olika kroppsformer. Men hur jag än sett ut har jag alltid haft magkramp när jag ska bada på en offentlig plats. För det har ju inte med min kropp att göra. Mina kroppskomplex sitter enbart i mitt huvud, matas utav min ångest och stärks av att jag döljer min kropp. Min ångest hatar mig och vill trycka ner mig på alla sätt den kan, men det har med mitt psykiska mående att göra, inte min kropp.
Jag har äntligen kommit igång med att powerwalka/jogga. Men att jag motionerar har inget att göra med att jag vill ändra min kropp eller mitt utseende, jag vill bara orka mer och bli starkare. Sen om jag får superbra kondition och blir uthålligare, men vågens siffror förblir detsamma, då är jag helt okej med det. Att motionera ger mig en superdos utav endorfiner, och hjälper mig att hantera det verkliga problemet; Ångesten. Jag blir gladare, piggare, mer social och mindre osäker när jag tränar. Jag kan hantera mina psykiska problem betydligt bättre, och det är det viktigaste. För det är ju faktiskt min syn på mitt mänskliga värde jag behöver ändra, inte mitt utseende.
[ Bild: google.se ]
Hur känner ni er inför att "the bikiniseason" har startat?
Den frågan ställde Felix till mig förra sommaren. Och de orden har ekat i mitt huvud sedan dess.
Mina närstående brukar skoja och kalla mig nudist, inte för att jag på något sätt är det, men för att när jag kommer hem vill jag helst få slänga av mig alla osköna kläder och gå runt naken (självklart inte om vi har gäster!). Felix skojar ibland om att han inte minns hur jag ser ut i kläder. Jag är helt enkelt jäkligt bekväm med att vara naken. Jag anser att det är fullt naturligt, fritt och hälsosamt att inte känna att man måste gå runt i kläder när man ändå inte är bland folk. Jag har alltid varit så, hela mitt liv. Vi har alla varsin människokropp, hur den än ser ut, och vi borde inte känna oss tvingade att skymma den i onödan. Återigen, självklart inte bland gäster eller främlingar, men i mitt eget hem. När vi sover i stugan på sommaren så älskar jag att gå upp antingen mitt i natten, eller flera timmar de andra ens slagit upp ögonen, och nakenbada. Det är en underbar frihet och jag rekommenderar alla att göra detsamma.
Samtidigt kan jag inte minnas en sommar då jag kunnat visa mig i bikini/baddräkt utan ångest. Varje år när dagarna börjar bli längre, träden grönare och luften varmare, så känner jag ångesten komma krypandes. Jag älskar att bada, men fyfan, ska jag behöva visa mig i badkläder? Jag har vägrat att bada där det eventuellt kunnat vistats andra människor, inte velat åka en helg till t.ex. Öland för i helsike heller att jag skulle visa mig på en strand. Och hur min kropp sett ut har aldrig spelat någon roll, när jag var 15 år och ätstörd hade jag minst lika smärtsam panik över att behöva visa mig på en offentlig badplats. På något sätt är man ju förbannat självupptagen när man har stora kroppskomplex, för man tror ju att alla de 150 människor som ligger på sina handdukar eller plaskar runt i sjön, ska stanna upp på sina lediga stunder för att stirra på en. Så är det ju inte egentligen, folk är för upptagna med sitt för att ägna sin tid åt att skapa hysteri kring någon annans kropp, men man tror ju ändå det. Man ser sig nervöst omkring, försöker skakande lägga ut handduken och det enda man kan tänka är: Alla.Stirrar.På.Mig.
" Jag tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden "
"Hela världen stirrar på mig och äcklas av mig" [Bild: google.se]Jag diskuterade det med min psykolog, att vara övertygad om att alla tittar på en. "Självhatande hybris" tror jag att jag kallade det. Och efter en stunds diskussion fram och tillbaka kom jag fram till att mina kroppskomplex inte alls handlar om min kropp. Jag kan inte säga att jag tittar mig och spegeln och tänker att "jävlar vilken snygging", men jag rycker på axlarna och tycker liksom inte att det är någon stor grej att låren går ihop, eller att bristningarna på brösten skiner som lysmaskar på huden. Jag skuttar inte runt utav glädje, men det gör mig ingenting. Det är en kropp som alla andra. Jag har sett ut på många olika sätt, varit olika stor/liten, haft stora och små bröst, hård och mjuk rumpa, fasta och lite sladdrigare armar, utstickande revben, och lår som fortsatt röra sig lite även när jag stannat, jag har haft så himla många olika kroppsformer. Men hur jag än sett ut har jag alltid haft magkramp när jag ska bada på en offentlig plats. För det har ju inte med min kropp att göra. Mina kroppskomplex sitter enbart i mitt huvud, matas utav min ångest och stärks av att jag döljer min kropp. Min ångest hatar mig och vill trycka ner mig på alla sätt den kan, men det har med mitt psykiska mående att göra, inte min kropp.
Jag har äntligen kommit igång med att powerwalka/jogga. Men att jag motionerar har inget att göra med att jag vill ändra min kropp eller mitt utseende, jag vill bara orka mer och bli starkare. Sen om jag får superbra kondition och blir uthålligare, men vågens siffror förblir detsamma, då är jag helt okej med det. Att motionera ger mig en superdos utav endorfiner, och hjälper mig att hantera det verkliga problemet; Ångesten. Jag blir gladare, piggare, mer social och mindre osäker när jag tränar. Jag kan hantera mina psykiska problem betydligt bättre, och det är det viktigaste. För det är ju faktiskt min syn på mitt mänskliga värde jag behöver ändra, inte mitt utseende.
[ Bild: google.se ]
Hur känner ni er inför att "the bikiniseason" har startat?
Follow
Kommentarer
Postat av: Anna
Detta är anledningen varför du är min bästavän ❤️❤️
Svar:
Trackback
