I huvudet på ett barn
2018-01-20 @ 17:32:33
För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok. Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.
Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.
Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.
När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".
" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "
Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?
Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?
Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?
Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.
Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!
För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok. Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.
Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.
Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.
När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".
" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "
Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?
Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?
Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?
Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.
Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!
Kommentarer
Trackback
