Jag uppdaterar dåligt här och det vet jag, men jag tänker inte ursäkta mig för det, för jag känner inte riktigt att bloggen är någon prioritering i min vardag just nu. Sanningen är den att jag kämpar så in i helvete för att ens kliva upp ur sängen varje dag, vissa dagar spenderar jag stirrandes i väggen, andra klarar jag att gå ut och göra enklare saker utan att bryta samman fullständigt. Jag har gått i DBT-grupp ett tag, har regelbundna möten på psykmottagningen, försöker hålla det minimala hoppet vid liv. Fick ny medicin (igen) som jag blev fysiskt sjuk av (igen) så den togs bort och min läkare vågar inte skriva ut någon mer medicin om jag inte läggs in, vilket jag totalvägrar. Ångesten verkar ha kommit för att stanna denna gång, och jag börjar acceptera det faktum att glädje är en simpel illusion. Snart är julen här och jag försöker tycka att det är roligt -att övertyga andra om det är enkelt, att övertala mig själv tycks vara omöjligt. Självhatet sitter som ett skal på min kropp, låter ingen komma in och ingenting komma ut. Försöker öppna mig, men det skapar bara mer ångest och orken finns inte riktigt där. Har försökt vara en bättre människa, tänkte att om jag bara kunde vara tillräckligt bra så skulle jag kanske sluta straffas för något jag inte vet att jag gjort. Men det är uppenbart att mina läppar inte är gjorda för att le. Jag får acceptera det.

 

 

Living with the uncertainty
That I'll never find the words to say
Which would completely explain
Just how I'm breaking down