Enda sedan mitt första andetag har du funnits där, överöst mig med din villkorslösa kärlek. Jag har haft ett par rejält tuffa år, och jag vet hur mina tårar har skurit i ditt hjärta. Jag förstår om du känt dig fullkomligt hjälplös, som att du inte kan hjälpa mig till ett bättre mående. Men om jag ska vara ärlig så är det tack vare dig jag aldrig slutat kämpa, det är du som burit mig när jag inte orkat stå på egna ben och det är du som alltid har gjort precis allting för att sätta ett leende på mina läppar. Jag vet hur några ord kan få ditt hjärta att brista, jag vet att när jag säger "jag orkar inte mer" så sprider sig paniken i din kropp och jag vet hur hårt du fått kämpa för att inte bryta samman själv. Du kanske tror att jag glömt, men jag minns så väl alla gånger du stått och panikslaget bankat på min dörr och gråtit efter att bli insläppt. Jag minns alla nätter då jag försvann, då du satte dig i bilen och åkte runt i hela stan, ringde alla jag kände, gjorde allt för att hitta mig. Jag minns när jag försökte ta mitt liv, hur du kom springandes upp för trappan och in i mitt rum, hur du kramade mig hårdare än någonsin, när du sa att jag inte fick lämna dig. Jag förstår att du måste varit livrädd under alla dessa år, att du måste känt att du inte orkade längre. För vem skulle inte känt så? Många hade inte orkat, många hade gett upp, men aldrig du. Hur många gånger jag än försvann så hittade du mig alltid, hur många gånger jag än gråter så vet du alltid hur du ska få mig att le igen och vad jag än gör så lämnar du mig aldrig. För dig ska jag gå genom eld och vatten, för dig ska jag aldrig sluta kämpa. För dig ska jag må bra igen.

Du är min fina mamma, men du är också så mycket mer. Du är den starkaste personen jag träffat, som aldrig låter en motgång krossa dig. Du är mer lojal än dom flesta, som alltid finns där och aldrig går din väg. Du är en glädjespridare, som kan lysa upp hela världen med ditt leende. Du är en äkta vän, du är helt obeskrivligt vacker från insidan och ut, du är ärligheten själv, du är otroligt omtänksam och du dömer aldrig någon. Du är en sann förebild, om alla vore som du så skulle världen vara så mycket finare.

Tack för allt du gjort och allt du gör, utan dig skulle jag inte stå här idag. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, mitt ljus i mörkret♥

Min älskade lillasyster är här en stund och jag har precis gjort mig i ordning inför kvällen! 

Ska till min storasyster och ha lite hejdå/födelsedags-fest 

med henne och några tjejer. Senare intar vi även krogen och kör gärnet! Puss

Nu har vi precis kommit fram till Norrköping så nu är det shopping som gäller! Puss

Har precis ätit lite julmat och nu kom precis Jennie så nu blir det paketöppning! Puss

Vissa dagar känns lite jobbigare än andra, för vissa dagar känner jag mig mer tom än vanligt. Vissa dagar tänker jag på dig mer än andra, så vissa dagar gör det mer ont att du inte är här. Jag minns det så väl, hela dygnet. Hur ska jag kunna glömma? Jag förlorade en stor del av mig själv under det dygnet.

Jag minns kvällen, då mamma och Pelle var tvungna att åka till dig, du hade blivit sämre och dom visste inte om du skulle klara dig länge till. Jag minns min ilska över att inte få följa med, min ilska över att jag skulle på klassresa dagen där på så mamma tyckte att jag skulle stanna hemma och följa med på den istället. Jag sov inte en blund den natten, rädslan åt upp mig från insidan och mörkret kändes tyngre än någonsin. Den natten knep jag mina händer så hårt jag kunde och bad till den Gud jag aldrig trott på att du skulle överleva, att jag skulle få se dig igen. Tidigt på morgonen ringde telefonen och jag förstod direkt vad Pelle skulle säga. Mitt hjärta stannade när han sa dom där orden, dom där orden som har ekat i mitt huvud i snart 10 år; "Morfar har somnat in, han orkade inte längre, han ville till mormor". Jag stod helt stilla och sa ingenting på en lång stund, för vad kan man säga när det känns som att hjärtat gått i tusen bitar och lungorna tömts på luft?

Men på något sätt förträngde jag det faktum att du inte fanns kvar bland oss längre, så när julafton kom var jag så himla glad, jag var så himla säker på att du skulle komma. Jag köpte till och med en julklapp till dig, för jag ville att du skulle bli lika glad som jag var. Dom andra ville att vi skulle dela ut julklapparna, men jag vägrade. Jag förstod inte varför dom ville dela ut julklappar innan alla hade kommit. Till slut var jag tvungen att fråga mamma när du skulle komma. Hon tittade på mig med en undrande och sorgsen blick, sedan sa hon "men lilla gumman, morfar kommer inte, det vet du ju". Jag skakade på huvudet, varför skulle inte han komma? Vi brukade ju alltid träffas runt julen, så varför kom han inte nu? Mamma suckade med gråten i halsen och jag kan förstå nu hur ont det måste ha gjort för henne att vara tvungen och berätta allting för mig en gång till. 

Jag var nio år första gången mitt hjärta verkligen gick sönder, första gången jag kände mig tom och första gången jag kände riktig sorg. Julafton 2004, dagen då jag verkligen insåg att du inte skulle komma tillbaka till mig. Det fick mig att frukta och hata julen och allt som hade med det att göra. Varje år när mamma började plocka fram julsakerna så låste jag in mig i mörkret på toaletten och kröp ihop till en boll i hörnet. Sedan lät jag tårarna strömma tills all luft gått ur mig. Varje julafton klistrade jag på mitt fejkade leende och skrattade med dom andra, men på insidan dog jag lite mer för varje sekund som gick. 

Detta år ska inte bli som dom andra, detta år ska jag inte gå ner i depression på grund av julen. Jag ska vara så glad jag bara kan, för jag vet att du hade velat se mig glad. Jag ska le stort och skratta högt, jag ska göra mitt bästa för att hedra ditt minne på bästa sätt. För hur ont det än gör att jag inte kan se dig längre, så vet jag att du alltid finns med mig, det kommer du alltid göra. God jul morfar, jag älskar dig. ♥

Jag kollade in på min lillasysters blogg och såg detta inlägg, kan inte annat än att le när jag läser det. För visst har hon så jäkla rätt? Man ska alltid vara sig själv oavsett vem som står bredvid, man ska inte bry sig om elaka kommentarer eller nedvärderande blickar -det är bara ren avundssjuka. 

Sabinas födsel är något utav det absolut bästa som någonsin hänt mig, ända sedan första stund har hon varit mitt lilla lyckopiller, den där personen som jag skulle gå genom eld och vatten för, som jag skulle ta en kula för utan att tveka. Vi har gått igenom så mycket tillsammans, vi har tröstat varandra och vi har skrattat tills tårarna sprutat. När jag mått dåligt har hon funnits där, genom vått och torrt, för hon vet att jag alltid kommer göra detsamma för henne. Och att se henne skriva sådana saker, att man alltid ska stå upp för sig själv, det gör mig så stolt att jag nästan spricker. Det är en underbar känsla att som storasyster få se sin älskade lillasyster växa så mycket som människa och bli en stark, självständig och helt fantastisk person. 

Till dig, min finaste lillasyster: Låt aldrig någon trycka ner dig, struna i dom som viskar bakom din rygg och lämna dom personer som inte får dig att må bra. Du är en underbar och värdefull person med en skönhet som strålar från insidan och ut, dom som påstår någonting annat är rena idioter och förtjänar inte att du ska ägna ens en sekund åt dom. Vad det än är så kan du alltid komma till mig, jag kommer aldrig lämna dig, aldrig någonsin. Jag älskar dig och är så himla stolt över dig!♥

Nu är vi påväg hemåt efter en supermysig dag hos farfar&Inger. Har haft det hur bra som helst och åker hem med ett stort leende på läpparna :)

Nu är vi somsagt påväg till farfar där jag och mina systrar ska spendera dagen medan pappis spelar lite :) puss