Vissa dagar känns lite jobbigare än andra, för vissa dagar känner jag mig mer tom än vanligt. Vissa dagar tänker jag på dig mer än andra, så vissa dagar gör det mer ont att du inte är här. Jag minns det så väl, hela dygnet. Hur ska jag kunna glömma? Jag förlorade en stor del av mig själv under det dygnet.

Jag minns kvällen, då mamma och Pelle var tvungna att åka till dig, du hade blivit sämre och dom visste inte om du skulle klara dig länge till. Jag minns min ilska över att inte få följa med, min ilska över att jag skulle på klassresa dagen där på så mamma tyckte att jag skulle stanna hemma och följa med på den istället. Jag sov inte en blund den natten, rädslan åt upp mig från insidan och mörkret kändes tyngre än någonsin. Den natten knep jag mina händer så hårt jag kunde och bad till den Gud jag aldrig trott på att du skulle överleva, att jag skulle få se dig igen. Tidigt på morgonen ringde telefonen och jag förstod direkt vad Pelle skulle säga. Mitt hjärta stannade när han sa dom där orden, dom där orden som har ekat i mitt huvud i snart 10 år; "Morfar har somnat in, han orkade inte längre, han ville till mormor". Jag stod helt stilla och sa ingenting på en lång stund, för vad kan man säga när det känns som att hjärtat gått i tusen bitar och lungorna tömts på luft?

Men på något sätt förträngde jag det faktum att du inte fanns kvar bland oss längre, så när julafton kom var jag så himla glad, jag var så himla säker på att du skulle komma. Jag köpte till och med en julklapp till dig, för jag ville att du skulle bli lika glad som jag var. Dom andra ville att vi skulle dela ut julklapparna, men jag vägrade. Jag förstod inte varför dom ville dela ut julklappar innan alla hade kommit. Till slut var jag tvungen att fråga mamma när du skulle komma. Hon tittade på mig med en undrande och sorgsen blick, sedan sa hon "men lilla gumman, morfar kommer inte, det vet du ju". Jag skakade på huvudet, varför skulle inte han komma? Vi brukade ju alltid träffas runt julen, så varför kom han inte nu? Mamma suckade med gråten i halsen och jag kan förstå nu hur ont det måste ha gjort för henne att vara tvungen och berätta allting för mig en gång till. 

Jag var nio år första gången mitt hjärta verkligen gick sönder, första gången jag kände mig tom och första gången jag kände riktig sorg. Julafton 2004, dagen då jag verkligen insåg att du inte skulle komma tillbaka till mig. Det fick mig att frukta och hata julen och allt som hade med det att göra. Varje år när mamma började plocka fram julsakerna så låste jag in mig i mörkret på toaletten och kröp ihop till en boll i hörnet. Sedan lät jag tårarna strömma tills all luft gått ur mig. Varje julafton klistrade jag på mitt fejkade leende och skrattade med dom andra, men på insidan dog jag lite mer för varje sekund som gick. 

Detta år ska inte bli som dom andra, detta år ska jag inte gå ner i depression på grund av julen. Jag ska vara så glad jag bara kan, för jag vet att du hade velat se mig glad. Jag ska le stort och skratta högt, jag ska göra mitt bästa för att hedra ditt minne på bästa sätt. För hur ont det än gör att jag inte kan se dig längre, så vet jag att du alltid finns med mig, det kommer du alltid göra. God jul morfar, jag älskar dig. ♥