att vara för trött för att leva


2022-06-25 @ 12:35:43
I oktober förra året sjukskrevs jag efter att ha smällt mitt huvud i väggen så hårt att det svartat, och fått åka in till akuten för undersökning. Anledningen var knappast en olycka, utan resultatet utav långvarig extrem stress, oro och ångest, som då slutade i att jag föll tillbaka i mitt självskadebeteende. Jag fick höra att jag drabbats utav utmattningssyndrom; med andra ord så hade jag gått in i väggen, igen.

De flesta tror att en utmattning sker p.g.a ens arbetsliv; för många uppgifter, för lite tid, för stressigt. Men i mitt fall höll jag kvar i mitt arbete så länge jag kunde, därför att det var den enda platsen jag fick någon form utav lugn. Jag började känna av utbrändheten redan i februari, men jag älskade både arbetsplatsen och kollegorna, och sa därför hela tiden till min psykolog att jag absolut inte ville sjukskrivas; arbetet var det enda som fick mig att gå upp på morgonen. Men under sommaren hade jag några veckors semester, och det blev droppen. Det som drev mig in i väggen var alltså inte jobbet, utan som flertalet gånger tidigare var det mitt privatliv; det var konstant drama i mina kompisgrupper -mellan eller kring dem, närstående ville umgås hela tiden "för det var ju ändå semester" och jag ville inte svika, samtidigt som jag hade mycket att reda ut i min relation, ovanpå det faktum att jag i 12 år kämpat med min PTSD som varje dag påverkar mitt liv. Inte en enda dag kunde jag slappna av på semestern, för det var liksom alltid något. Jag kraschade fullständigt, grät varje dag och orkade inte leva längre. När jag inte hade jobbet att klamra mig fast vid så försvann all min livslust. Jag minns att jag ringde min psykolog en dag, gråtandes, och sa "jag vill kämpa, jag vill leva, men jag orkar inte. Jag vill dö bara för att få vara ifred och få lite jävla lugn. Jag är för trött för att orka leva".

Efter semestern försökte jag gå tillbaka till jobbet, men utmattningen hade redan tagit över hela mig. Jag glömde bort saker hela tiden, jag tappade bort mig mitt i en mening, alla ljud kändes som knivar i huvudet, och jag hade konstant huvudvärk, hjärtklappning och yrsel. Puls och blodtryck skenade iväg. Jag var alltid trött men kunde aldrig somna på kvällen och när jag väl somnade så vaknade jag nästan varje timme. Ångesten satt som en sten i bröstet, dygnet runt. Jag kunde inte läsa längre texter, kolla på tv eller hänga med ordentligt i samtal. Om jag försökte koncentrera mig på något så blev jag direkt "dimmig" i huvudet. Mitt minne blev allt sämre, och vissa dagar kunde jag inte minnas alls vad jag gjort, vem jag träffat eller om jag ens hade ätit. Jag klarade inte av intryck utan att det kändes som huvudet skulle explodera. Att vara social gjorde att jag stundvis satt apatisk och bara stirrade. Det kändes verkligen som om hjärnan stängt av helt och hållet.

Så, i oktober sjukskrevs jag. Först för hjärnskakningen jag orsakat mig själv, sedan för utmattningen som höll på att ta livet av mig. Sedan dess har jag tillsammans med min psykolog försökt få mig på benen igen, men det går...sådär. Mitt absolut största problem har alltid varit mitt sociala liv; Jag är en extrovert introvert; Jag kan verka väldigt social och utåtriktad, men blir snabbt dränerad och behöver otroligt mycket egentid för att fungera, även när jag mår bra. Utan min egentid så faller jag isär. Att umgås resulterar idag i att alla symtom förvärras drastiskt, och jag börjar oftast om från ruta ett. Telefonen är något som tyvärr tillhör min PTSD och stresskänslighet; Så fort min telefon ringer får jag hjärtklappning, panikkänslor, illamående, och ofta är dagen därefter förstörd. Min stresskänslighet är så extrem. Trots vetskapen kring detta har de flesta i min omgivning fortsatt att ringa, även om det äntligen blivit mindre under de senaste veckorna. När någon som vet om min problematik ringer så känner jag mig extremt ensam och värdelös ärligt talat, därför att det betyder att deras behov av att prata är viktigare än min ork att leva. För varför annars kan man inte skicka ett meddelande och acceptera att man svarar när man kan? Min läkare har länge försökt få mig att blockera numret till alla som ringer, för att få ner min stress, men jag kan liksom inte; Det är ju mina anhöriga, som jag älskar och vill allt väl. Jag vill inte klippa ut dem ur mitt liv sådär ens en period.
Jag har dessutom otroligt svårt att säga nej, då jag drabbas utav väldigt dåligt samvete, vilket sätter mig i en riktig rävsax varje gång någon vill ses; Säger jag nej, då blir jag stressad och gråter p.g.a dåligt samvete -men säger jag ja så blir jag stressad, utmattad och gråter utav trötthet. Hur jag än gör så kraschar jag.

Jag försöker att få en bra rutin på sömn, kost och träning, men det är svårt när man aldrig känner sig utvilad. Fastän jag är sjukskriven så känns det aldrig som tiden räcker till. Jag vill så himla gärna kunna umgås med mina vänner och min familj och tycka att det är roligt, men faktum är att det inte känts roligt på över ett år. Jag träffas för att jag älskar dem och vill ha dem i mitt liv, men det känns aldrig roligt och jag ser aldrig fram emot det, därför att jag vet vad som väntar därefter; panikattacker, sprängande huvudvärk, illamående, yrsel, trötthet, negativ självbild och självmordstankar. Jag vet inte alls hur jag ska ta mig ur detta, för hur jag än gör så tycks spiralen fortsätta nedåt. Hur fan ska jag ta mig upp igen?

Jag vet att jag måste ge mig själv tid för återhämtning -men jag har ingen aning om hur lång tid det ska ta. Jag trodde verkligen att jag skulle vara på benen efter några veckor, men här står jag nu med åtta månaders sjukskrivning bakom mig, och jag vet inte ens om jag är på rätt väg.


Det var länge sedan jag skrev ett såhär personligt inlägg, och jag vet inte riktigt vad poängen med detta inlägg egentligen är; kanske behövde jag bara få detta ur mig då jag faktiskt inte känner att någon förstår, kanske hoppas jag att någon ska känna igen sig och slippa känna sig såhär ensam. Jag vet inte. Men jag vet att livet har varit jävligt tufft ett bra tag, och att det verkar fortsätta vara tufft ett tag till. Allt jag kan göra är att försöka kämpa, även om jag inte alls har orken till det.

 








Kommentarer



NAMN:
Kom ihåg mig?

E-MAIL: (publiceras ej)


URL:


DIN KOMMENTAR:






























Trackback