Det var så många år sedan jag mådde helt bra att jag knappt minns hur det känns. När jag är lycklig så gråter jag, för jag vet inte hur man hanterar glädje. Däremot lärde jag mig för länge sedan hur man hanterar sorg, hur man gömmer sitt mående bakom långärmade tröjor och fejkade leenden. Jag lärde mig redan som nioåring hur man fick människor att tro att allt var okej, även om det var rätt åt helvete. Jag minns när jag fick gå till kuratorn när jag var 9-10 år och hon frågade hela tiden hur det egentligen var med mig. Men jag hade redan lärt mig hur man låtsades må bra. Så jag log, skakade lite på huvudet och sa "jag mår bra, jag förstår inte riktigt vad jag gör här faktiskt, för jag är helt okej". Hon trodde mig. Men som tolvåring började saker bli värre och efter mycket skolk så kopplade skolan in BUP. Jag hatade dom för det, jag ville inte ha någon som la sig i mitt mående, jag ville bara bli lämnad ifred. Nu förstår jag att dom gjorde det av oro, inte av elakhet. Och ärligt talat tror jag att dom räddade mitt liv då.

 

Jag har haft fler BUP-kontakter än jag kan minnas, jag har haft kontakter på socialen och jag har haft läkarkontakter. Jag minns speciellt två kvinnor, Stin hette den ena och hon jobbade för socialen. Hon var norsk och pratade hälften svenska, hälften norska. Vi brukade åka iväg och fika och gå långa promenader. Nu är det snart tre år sen jag hade henne. Den andra kvinnan hette Christina och jobbade på BUP. Henne hade jag för bara några månader sedan, jag kom till henne några gånger i månaden och pratade.
Anledningen till att jag minns dessa två så bra är för dom såg mig precis som jag var. Dom förstod min trasiga själ och dom var ärliga. Jag minns att Christina sa en gång "jag tänker inte säga att jag förstår hur du känner, för det gör jag inte. Jag kan försöka sätta mig in i din situation och förstå att du mår riktigt dåligt, men jag kan inte säga att jag förstår", det gjorde att jag fick enorm respekt för henne. Alla andra har alltid sagt att dom förstår, men det gjorde dom ju inte. Dom hade aldrig gått igenom samma saker som jag, dom hade aldrig känt på samma sätt som jag. Så att hon sa öppet och ärligt att hon inte förstod fick mig att tycka om henne ännu mer. Vi pratade på dom timmarna jag var där, det var inte tyst en sekund. Hon brukade prata med min mamma i telefon, och hon berättade för mamma hur mycket hon tyckte om mig, att hon lärde sig så mycket av mig och att jag var så himla klok. Sedan var hon tvungen att sluta och jobba någon annanstans. Det var jobbigt.

Jag har en fast kontakt på BUP, en som jag haft sedan början och som alltid brytt sig om mig på riktigt. Gerhard heter han och han är fantastisk. Jag minns för snart tre år sedan, då jag mådde som allra allra värst. Jag hade gjort lite dumma grejer, bl.a försökt ta mitt liv. Han var ledig den dagen, men mamma ringde panikslaget till BUP och sa att vi måste träffa honom. Man kan tro att han skulle be oss komma en annan dag, men faktum är att han kom in direkt för att prata med mig. Han brydde sig verkligen om mig och det gör han fortfarande. Han har liksom funnits där från början och han förstår mig som ingen annan gör. Om några månader fyller jag 18 år och tvingas börja på vuxenpsykiatrin (stv?), då kommer jag inte få träffa Gerhard mer. Det känns fruktansvärt, för han har hjälpt mig så himla mycket.