Vi måste börja uppskatta oss själva, för om vi inte uppskattar oss så varför skulle någon annan göra det? Varje dag hör man folk säga "jag kan inte" om så himla mycket saker, när vi alla vet att det inte är sant. Jag säger ofta att jag inte kan, att jag är dålig på det och det. Någonstans på vägen tappade vi allihopa självförtroendet och det är en hård kamp att försöka bygga upp det igen. Men saken är den att ofta när man säger att man inte kan så har man inte ens försökt, man har bara bestämt sig redan innan att man är för dålig. Jag har jättesvårt att erkänna när jag är bra på saker, men jag vet ju egentligen att jag inte suger på allt, det gör ingen. Alla är bra på någonting. Jag är ganska duktig på matte till exempel, trots det säger jag nästan alltid "det där kändes inte bra, det var ju jättesvårt och jag kommer säkert inte få så bra" efter varje matteprov. Men sedan står jag där med hyfsat bra resultat i handen, ett bevis på att jag faktiskt kan det här. Så varför kan vi inte tro på oss själva trots att vi har bevis på att vi är duktiga?

Jag tror att det är lite så att vi behöver ständig uppskattning, vi behöver höra att vi är duktiga hela tiden, för att våga tro på det. Det är så mycket lättare att säga att man inte kan och skita i det, än att ta tag i saken och riskera att inte klara det. Vad man då inte förstår är att ge upp är det största misslyckandet, att vara för feg för att satsa är ett misslyckande. Att satsa men att inte klara det är ett värdigt försök och då har man delvis vunnit oavsett resultatet.

 

Jag ska sluta säga att jag inte kan, för egentligen så kan jag ju om jag bara ger mig fan på att jag ska klara det. Och det kan ni också.