Jag är så trött och så jävla utmattad. Trött på att känna såhär, trött på skulden jag bär på och trött på att inte kunna må bra. Varje gång det börjar bli bättre så är det som om någonting måste stoppa mig från att skratta, som om jag inte förtjänar leendet på mina läppar. Så istället lämnas jag med tårar i ögonen och ett hjärta som knappt orkar slå. Visst har jag skrattat, men jag har inte känt glädje på så länge att jag glömt bort känslan. Jag kan inte minnas hur det är att må bra, utan någonting som står i vägen. Jag saknar mig själv. Det här är inte jag. Tårar är inte min grej, korta svar och dålig inställning till allting -det är inte jag. Jag brukade vara så positiv, så lycklig och så full av glädje. Titta på mig nu? Vem fan har jag blivit? Jag vill aldrig göra någonting, jag har ingen ork till något. Jag stöter bort dom jag älskar och vill helst av allt bara lämnas ifred. Ensamvarg, fast jag egentligen inte är ensam. Det är tomt på något sätt. Att sakna sig själv måste vara den största saknaden, för då har man liksom ingenting kvar. Då har man förlorat på riktigt.


Jag har begått så otroligt många misstag under mina snart 18 år, jag har valt fel vägar och jag har gjort människor illa. Jag har varit en idiot och det vet jag om. Hur länge straffas man för sina fel? Hur länge är egentligen karma en bitch? Kanske kommer det aldrig gå över, kanske kommer jag alltid gå runt med samma fruktansvärda känsla. Kanske har jag gjort så många fel att jag själv blivit ett, eller kanske är det bara allt jag är värd. Simple as that.