Jag vet att man "ska" älska sommaren, och att folk tittar jävligt snett när man rentav avskyr den, trust me I know. Jag älskar hösten och våren, är okej med vintern men sommaren är verkligen ingen favorit hos mig. Helst av allt skulle jag leva på en plats där det aldrig går över 15 grader men är tillräckligt varmt i vattnet för att bada. Hur som helst, folk tycker att man är jättekonstig om man inte älskar sommaren för HUR kan någon inte göra det?? Det ska jag tala om för er här:


Min kropp hanterar inte värme jättebra, vilket fungerar om jag kan ligga i sjön hela tiden liksom, men annars är det rentav plågsamt för mig. Jag får riktiga panikkänslor när jag blir så extremt varm.


Jag har riktig fobi för allt med för mycket ben, som jag brukar säga. Spindlar, myror, getingar, skalbaggar, fästingar -you name it. Och på sommaren kryllar det av dom, de försöker ta över världen såfort solen kommer ut. Ännu värre att jag verkligen inte kan döda dom då jag får så dåligt samvete att jag gråter haha. Ondsinta jäklar.


Folk kan gå hela hösten/vintern/våren och ba "usch är så trött på att dricka", sen såfort termometern visar 20 grader så ba "PARTYYYYY". Ja, jag har alltid varit en av de idioter som håller på sådär, och varje höst har jag tänkt att shit vad ovärt det är, jag gillar ju inte ens att dricka alkohol egentligen. Dessutom är jag extremt obekväm bland onyktra människor, om en kompis är på fest och ringer en natt så svarar jag inte ens för att jag hatar fulla människor så mycket. Nu har jag slutat helt och hållet, inte ens ett glas vin till maten. Jag föredrar vatten eller mjölk.








Vi har ju vattenbrist; det har inte snöat och regnat tillräckligt och sedan varit rekordvarmt=inte bra för vattenståndet. Gör mig ganska förbannad att folk ändå fortsätter duscha 45 minuter eller på andra onödiga sätt förbrukar vatten. Om alla drar sitt strå till stacken kanske vi kan undvika att behöva få vattenbrist som samhällsproblem.

Jag kan inte räkna hur många gånger jag fått frågan "Hur har du och Felix gjort för att hålla ihop så länge?", både i verkligheten och här på bloggen. Folk säger att de haft perfekta relationer som ändå inte hållt, eller att de inte vet om de orkar kämpa för en relation mer, etc. Alla verkar tro att det finns någon stor hemlighet till att få ett förhållande att hålla, men jag trodde redan att alla visste den enda ingrediensen som är oumbärlig för en relations överlevnad; Kärlek. Jag menar visst, alla Hollywood-filmer kanske har satt ribban högt, men de visar alltid att kärlek är limmet för att hålla två personer tillsammans, och så är faktiskt verkligheten. Om man inte har kärlek i relationen, så vad är då meningen med att hålla fast vid den? 

Många har även förväxlat fysisk attraktion med kärlek, de tror att bara för det pirrar till lite i kroppen när dom träffar någon riktig snygging så är det kärlek. Fysisk attraktion är endast fysisk attraktion, och om det är det enda ni delar så kommer ni aldrig ha kärlek. För att riktig fyverkerier-i-magen-världen-stannar-vadsomhelst-för-dig-kärlek ska uppstå så krävs det att man känner någon utan och innan -allt det bra och allt det dåliga- och vill vara med den. För kärlek är inte att vilja vara med någon TROTS det dåliga, utan att vilja vara med någon MED det dåliga, att se någon precis så som den är och älska den.



Jag och Felix blev tillsammans när vi var 14 & 15 år, och om knappt 2 veckor har vi varit tillsammans i 6½ år. Folk verkar tro att det är rätt enkelt att hålla ihop, att det bara är att tuta och köra liksom, men så är det inte. En relation är ett arbete som aldrig tar slut, man måste alltid jobba på den. Så bara för att jag säger att kärlek är den enda ingrediensen som är oumbärlig, betyder det inte att det är den enda ingrediensen som behövs. Jag menar vi var förfasen knappt halvfärdiga ungdomar när vi träffades, vi hade inte alls fått ihop pusslet om vilka vi var eller vad vi ville göra. Vi växte upp tillsammans, och man kan nog säga att när man träffas så unga så uppfostrar man varandra lite i relationen. Och det har många gånger varit tufft, men det betyder inte att man bara ger upp. Felix har flera egenskaper som kan göra mig totalt galen, och ibland måste jag gå ut och räkna till tio, men samma egenskaper gör honom till den han är och den personen jag älskar. T.ex; Han kan vara superimpulsiv och när något roligare dyker upp vill han hellre göra det, men det är samma impulsivitet som gjort att vi åkt på spontana resor och att han överraskar mig. Han kan vara den största retstickan i hela världen och vara en jäkla pain in the ass, men det är hans fåniga sätt att driva med mig som alltid får mig att brista ut i asgarv.

Hela mitt liv har jag varit vilsen. Sprungit runt i samma cirklar, ställt samma frågor och ändå hoppats på andra svar. Desperat letat efter en upplevelse, en känsla, ett uppvaknande, något annat än de smala väggar jag isolerat mig själv i. Jag har gjort så många misstag, valt fel vägar, ibland med flit. Vad som helst för att skapa en känsla, vad som helst för att känna något alls, vad som helst som kan ge någon form utav indikation på att jag ännu är vid liv. Så många gånger som jag fått höra "inte tillräcklig" och låtit orden eka i mitt huvud tills de varit den enda sanning jag känt till. Hela jag är en repad skiva, hakat upp mig på ett enda spår, oförmögen att gå vidare, inkapabel till att börja om på nytt. När natten är som mörkast och jag kan höra mitt blödande hjärta slåss för sitt liv, när världen lagt sig till ro och varje andetag ekar mellan väggarna -det är då jag undrar. Allt. Varje tanke som någonsin avslutats med ett frågetecken slåss om en plats i mitt huvud, skriker för att göra sin röst hörd tills jag kan känna pulsen skapa högljudda vibrationer i mina öron. Men en fråga skriks alltid lite högre, en fråga är alltid där natt efter natt, den eviga frågan i återskall; Vem.Är.Jag.?. Kanske är det något vi alla undrar, eller kanske är det bara vi vilsna själar som förtvivlat letat efter svar hela livet. Hur som helst så är det en fråga som kräver svar, svar ingen annan kan ge än jag själv, men dessvärre svar jag aldrig tycks finna. Varje år runt min födelsedag blir frågan mer intensiv, rentav smärtsam. Jag vill så gärna känna av en förändring, ta ett första andetag som en förbättrad människa, och det är en plågsam insikt att allt förblir detsamma, år efter år. Vilsen. Vem är jag? Detta begär efter facit till frågan sliter mig i bitar, det är en fruktansvärd sak att sakna kunskap om. Jag vill kunna säga "såhär är jag", oavsett om det är positiva adjektiv som används för beskrivning, eller negativa. Jag vill bara veta säkert. Jag vill finna mig själv, vart jag än är, för hur ska jag någonsin kunna bli den jag vill när jag inte har en aning om vem jag är? Hur ska jag ha en chans till att forma min framtid, när min nutid är för suddig för att läsas av? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hemma någonstans, när denna vilsenhet tycks vara kronisk? Jag slits mellan att vilja ge upp, och att ge mig fan på att lyckas. Slits mellan att bara vilja vara glad, men tycka mig förtjäna smärtan. Mellan att vara utmattad men samtidigt rastlös. Denna ambivalens är dödlig. Hur ska någon annan någonsin kunna känna mig på riktigt, när jag inte känner mig själv? Jag vill ju bara veta säkert; Vem.Är.Jag.?

Jag har haft tvångssyndrom hela mitt liv, det har varit allt ifrån att inte gå på A-brunnar till att vara tvungen att ta den tredje saken i affären (och fanns det bara 2 saker kvar så kunde jag inte köpa den). När jag mår bättre så blir tvången färre och jag kan oftast stå emot, men när jag mår dåligt så får jag ont i hela kroppen och väldigt mycket ångest om jag inte följer tvångstankarna.

Nu mer handlar det mycket om att sortera saker eller ha mat på ett visst sätt; speciellt glass, ris, sallad och godis. Jag måste sortera och rätta till därför att det ger mig en känsla av kontroll, någonting jag kan styra när mitt huvud är ett kaos. Glass i bägare/skål måste jag äta så det blir helt runt med streck på (vet ej hur jag ska förklara), ris måste ligga i hög och inget får ligga ens två millimeter ifrån, sallad måste jag lägga uppdelat och det får inte ramla över på fel och godis sorterar jag in på olika sätt -oftast efter sorter eller färger (bild nedan). 

De flestas fråga blir ofta "Vad gör du om det inte blir exakt som du vill då?" Svar: Jag får ångest såklart, och när det gäller mat så kan jag inte äta förrän det blir som jag behöver. Jag kämpar hela tiden med detta, det är inte direkt roligt att bli så styrd utav tvångssyndrom, det tar upp tid och energi och man blir väldigt beroende av tankarna. Har jag en dag då jag känner mig lite starkare så försöker jag stå ut, för jag vet att bli fri är en ständigt pågående proccess och jag måste alltid försöka bli av med tankarna. Man kommer inte vakna en dag och vara "frisk" utan det är målet man strävar efter och försöker uppnå genom att jobba arslet av sig. "Det är bara att du slutar" tycker många, som uppenbarligen aldrig haft tvångssyndrom eller ens mått riktigt dåligt. Hade det bara varit att sluta huxflux så hade ingen lidit av tvång, precis som med alla sjukdomar (både psykiska och fysiska). Om du bryter armen så kan du ju inte bara sluta ha en bruten arm, du måste låta den läka och sedan jobba för att återfå styrkan -psykisk ohälsa är likadant, bara att det tar längre tid.



Har ni haft tvångstankar någon gång? Vad gjorde ni?


Läs mer om OCD genom att klicka på en länk:
Vårdguiden 1177
Umo
Psykologiguiden
Wemind

En sak som väldigt många tror om psykisk ohälsa, särskilt depression och ångest, är att det ska synas tydligt. Helst ska man ha en post-it lapp i pannan eller en t-shirt med texten "Jag mår inte bra", om man inte vill ha det så måste man gråta varenda vaken sekund eller gång på gång upprepa att man mår dåligt likt en skiva som hakat upp sig. Om man inte gör någon utav dessa saker måste man lyssna på kommentarer om att gud vad skönt att man är lycklig igen. Gärna ska dom se en några dagar senare när man inte orkar hålla skenet uppe och då får man den obligatoriska kommentaren "men du mådde ju så bra häromdagen".

Gjorde jag verkligen det?

Låt oss klara ut detta här och nu; Jag kan gå 10 månader i sträck och vara fast i ett depressivt skov, då menar jag inte att jag gråter ibland när jag kollar på Disney och är lite trött, utan då menar jag att jag är deprimerad. Jag har inga krafter, drar mig undan från allt och alla, har svårt att gå ur sängen, glömmer att äta, får skeva sömnvanor (som att sova hela tiden eller bara sova några timmar vartannat dygn t.ex.), har ont konstant både psykiskt och fysiskt, darrar i händerna/armarna nästintill hela tiden p.g.a stress, får kraftiga panikångestattacker då jag får minnesluckor och/eller svimmar, växlar mellan att vara hysterisk utav gråt och att vara totalt apatisk, känner mig alltid ensam, blir extremt känslig (kan gråta för att någon tittar på mig och jag känner mig ful). Med andra ord så mår jag jävligt kasst.

MEN

Detta betyder inte att jag aldrig har bra dagar, för även i mina absolut kämpigaste perioder kommer det någon dag då och då, när livet känns helt okej. En dag då jag får energi nog att kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting, en dag då jag städar hela lägenheten samtidigt som jag dansar till min favoritmusik, en dag då jag vill hitta på saker och hör av mig till vänner och familj, en dag då jag kan gå till affären ensam utan problem eller ta bussen till stan. En dag då jag är som vem som helst.

"Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti"

Men jag är bra på att dölja när jag mår dåligt, och kan många gånger se ut som att jag har en jättebra dag, fast jag egentligen har bitit sönder min tunga för att inte skrika av all smärtsam ångest. Det är nästintill omöjligt för andra runtom att se skillnaden på när jag bygger upp en glad fasad, och när jag faktiskt är glad på riktigt. Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti. Någon kan verka som den gladaste människan på jorden, bara för att gå hem och ägna natten åt att skrika in i en kudde för att kämpa mot sina självmordstankar.

"Se mig bara som jag är för stunden"

Jag förväntar mig aldrig att någon ska se skillnaden på falskt och äkta leende, efter att ha levt cirka 16 utav mina snart 22 år med att lära mig dölja det så kan jag inte klandra någon för att inte se skillnad, det vore ju bara dumt. Så jag skriver inte detta för att på något sätt hacka på de som inte ser, jag vill bara få er alla att förstå att utsidan inte alltid speglar insidan, och att någon som är fast i långvarig depression kan ha bra dagar utan att depressionen faktiskt är över. Jag kan må riktigt bra i 5 timmar, och den 6:e timmen ligga hyperventilerande och skaka. Så om ni träffar mig en dag när jag är glad, och sedan träffar mig nästa dag och jag mår kasst -snälla påpeka inte att jag "var så himla glad häromdagen", för tro mig jag vet det. Och mitt i ångesten hatar jag mig själv för att jag inte kunde hålla fast vid glädjen, jag har så dåligt samvete över det att det gör fysiskt ont. Uppskatta gärna när jag är glad, men håll det inte över mitt huvud när jag mår dåligt igen. Se mig bara som jag är för stunden och ha förståelse för att jag kämpar varje sekund.


Ett konkret exempel; Dessa bilder tog jag häromdagen, jag hade gjort mig i ordning och tänkte ta några selfies då det var ett tag sedan jag tog någon. Jag ler och ser glad ut, eller hur? Ser ni att luggen hänger över ena ögat på alla tre bilderna? Vet ni varför? Därför att jag hade så jävla mycket ångest att det ögat var överfyllt utav tårar. Jag lyckades ta några bilder innan det andra ögat blev tårfyllt det med. Men tittar man på bilderna så ser jag glad ut, helt vanlig. Hade jag inte berättat nu att jag egentligen mådde skit när de togs så hade ni aldrig gissat det. Och så är det med psykisk ohälsa, man kan aldrig veta säkert hur någon mår.

Jag gick upp före kl 7 imorse, målade över en tavla jag var missnöjd med och målade sedan första lagret av det nya som ska bli där. I väntan på att det skulle torka la jag mig i soffan och satte igång Dirty Dancing. Förutom att det är den sexigaste filmen som någonsin gjorts (finns det någonting sexigare än dans? Och då menar jag inte stå på dyngrak på nattklubb och röra tuttarna upp och ner eller jucka på halvt skräckslagna brudar, utan riktig  d a n s ), så har Baby så jävla snygga outfits. Allt hon tar på sig ser ut som det direkt är taget ur en tidning, hur kan en människa se så jäkla perfekt ut i allting?? Penny har ju också galet snygga outfits, men Baby's är jag förälskad i.

Detta är ett väldigt långt inlägg, har ni ej orken till att läsa så scrolla förbi.

Jag ska prata lite om att bli iproppad mediciner man ej borde, vikten av att stå på sig och lite allmänt om psykvården. Notera att detta är mina personliga erfarenheter och åsikter och att det jag upplevt ej stämmer för alla. Medicinering är jättebra när det fungerar då det räddar liv, och jag är oerhört tacksam att psykvården finns. 


"Men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin"

Jag har alltid haft svårt att hitta mediciner som fungerar, ett fåtal har varit alldeles för svaga och då inte gjort någon som helst skillnad, men de flesta har jag blivit fysiskt sjuk utav, vissa allvarligare än andra. Listan över de mediciner jag provat är lång, tillräckligt lång för att min nuvarande läkare skulle rycka till första gången hon scrollade igenom den och sa "men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin" -då kanske ni förstår hur känslig jag är för mediciner. Det ännu större problemet är väl att jag egentligen inte vill medicinera, men verkligen skulle behöva, speciellt i mina olika episoder.

Men en tidigare läkare jag hade var medicingalen, och då menar jag GALEN. Alla problem skulle lösas med piller efter piller (trots att jag är en s.k "beroendemänniska" och egentligen inte borde ta någonting som har risk för beroende, om det är akut ska det tas under strikta regler och i små doser med regelbundna återkoller). Hon lyssnade aldrig någonsin på vad jag sa, jag tror att under dom år jag gick hos henne fick jag aldrig säga en hel mening. Ett tag åt jag ett helt gäng mediciner samtidigt, vilket inte var speciellt bra för mig. Jag kände mig som en laglig knarkare.

Bildkälla: google.se

För några år sedan åt jag Concerta som är ett narkotikaklassat läkemedel och kan ges vid ADHD-diagnos. Jag hade haft problem med just Concerta tidigare (när jag var 15 år) och därför slutat, bl.a då den ökat ångest, rastlöshet och ilska, gav mig full mättnadskänsla vilket bidrog till ätstörningar, framkallat häftiga kräkningar och hjärtklappning med mer. Som ni förstår är detta inte en medicin jag borde äta, man behöver inte vara läkare för att förstå det. Men hon satte mig på 54mg på morgonen och 18mg till lunch. När jag berättade att jag fick abstinenssymtom som vid nikotinberoende och började må allt sämre valde hon att öka på med ytterliggare 18mg till lunch, istället för att ta bort medicinen. Kan tillägga att enligt FASS är den högsta rekommenderade dagliga dosen 54 mg. Jag vägrade självklart ta den mer.

Orörlig i flera timmar

Samtidigt som Concertan så åt jag även en medicin som heter Quetiapin, en medicin jag inte alls mådde bra utav. Jag skulle ta 200mg varje kväll, en stund innan jag skulle sova. Jag tyckte att det lät som en hög dos att börja med för mig som inte riktigt tål mediciner, så jag tog en fjärdedel. Tur var väl det. Jag blev väldigt dåsig tills det att jag somnade, och vaknade igen ca 15 timmar senare. Jag vaknade och var så jäkla kissnödig, ni vet så man bara vill rusa till toaletten, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens lyfta mina händer. Självklart drabbades jag utav panik, jag ville ringa någon och be om hjälp, men telefonen låg på mitt nattduksbord och jag kunde inte ta den. Jag hade en klocka på mitt nattduksbord som visade att klockan var 12, vilket betydde att ingen skulle vara hemma på åtminstone 5 timmar. Så där låg jag, tills klockan var cirka 17:30 då min mamma äntligen kom hem; hon ropade och undrade varför jag ej svarat i telefonen alls, och jag bara skrek rakt ut. Hon kom springandes upp till mitt rum och fick hjälpa mig att ta mig till toaletten. Efter ett tag kunde jag röra mig igen, men varje millimeter kändes som att kroppsdel efter kroppsdel skulle explodera. Det tog 1-2 dagar innan smärtan försvann. Även detta tog jag upp med min läkare, som sa att jag måste fortsätta ta den och absolut måste ta 200mg.

"Får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?"

Där och då fick jag nog, så jävla jävla nog. Jag hade aldrig höjt rösten åt henne eller ens varit otrevlig, men nu blev jag totalt vansinnig. Jag skrek åt henne att hon var dum i huvudet, frågade om hennes uppdrag inom psykvården var att mörda sina patienter och vrålade "får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?". Det mötet slutade med att hon tyckte jag var instabil och borde läggas in, samt skrev ut ännu fler mediciner. Jag insåg att det var lönlöst, och bytte läkare samma dag.

Jag gick till denna läkare i flera år, trots att jag redan vid första mötet avskydde henne. Våran personkemi var mer en giftig gas och det var bara en tidsfråga innan det skulle explodera. Detta kände jag under den allra första timmen jag satt i ett rum med henne, ändå fortsatte jag gå till henne. Varför? Jag kände mig elak. Jag fick dåligt samvete och trodde att hon skulle bli ledsen om jag bytte läkare. Jag kände andra som gick till samma läkare och där det fungerade jättebra, så på något sätt fick jag för mig att jag var konstig. 

"Ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt"

Men vad är det egentligen för konstigt att byta läkare när det ej fungerar? Om vi har en partner där personkemin inte stämmer så gör vi slut, har vi bekanta där det inte fungerar så umgås vi inte, men det ska behöva kännas jobbigt att vi vill att den som ska hjälpa oss ta livsviktiga beslut för 200:- per tillfälle ska fungera med oss? Varför ska jag betala 200:- för att någon ska göra mig osäker och arg, är det inte då bättre att jag går till någon som faktiskt hjälper mig?

Det är så oerhört viktigt att stå på sig, speciellt inom vården. Jag har många gånger känt att "ingen kommer ju ändå tro på mig" eller "dom kommer ju bara tycka att jag är helt störd", men ändå har jag inte backat. Ingen känner mig bättre än jag, så ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt. Hade jag inte vägrat ta alla de mediciner jag fick utskrivna så skulle min kropp brakat ihop fullständigt, det kan jag lova er. Men när jag ringde min sköterska för att tala om att jag ville byta läkare (och berätta varför) sa hon "men hon är en jättebra läkare, en av de bästa vi har! Har du verkligen gett henne en ärlig chans?". Jag kände inte alls för att diskutera och argumentera kring något jag har fullkomlig rätt till, så jag sa bara "ändra min läkare eller så sätter jag aldrig foten hos er igen, så är det bara".

Jag har varit med om en del skit inom psykvården, saker som fått mig överväga att ge fan i att gå dit igen. Men jag går dit. Jag behöver hjälp och det vet jag, och jag vet även att för varje rötägg finns det någon som faktiskt vill hjälpa. Jag har haft en hel del psykologer genom livet, bra som dåliga, men jag försöker minnas de bra. De som fått mig inse viktiga saker, de som lyssnat och gett uppriktiga råd, de som kallat mig intelligent och sagt att jag faktiskt hjälpt dom förstå andra bättre. De som hjälpt mig att leva. Ja, det finns en jävla massa saker som skulle behöva förbättras inom psykvården, och ja det kryllar utav människor som inte överhuvudtaget borde arbeta i närheten utav levande varelser. Men det kryllar också utav personer som ägnar sina liv åt att rädda andras, och de får aldrig bli bortglömda. 

Slutsatser: 1) Stå alltid, alltid, a l l t i d  på dig  2) Ta inga mediciner du inte känner fungerar  3) Byt läkare/psykolog om du ej trivs  
4) Psykvården är viktig   5) Men du själv är ännu vikigare

Häromdagen satt jag och Lizzie i ett av våra dagliga "deeptalks" när vi kom in på ett halvt uttjatat men alltid aktuellt ämne; Bröst. Vi diskuterade det länge och väl, och pratade om hur olika man behandlas beroende på sin bröststorlek. Det låter ju helt osannolikt, men så är det. Många tror att personer med större bröst blir behandlade bättre (fått höra det så jäkla många gånger), men jag skulle vilja påstå att det är helt tvärtom. Jag ska förklara.

Jag kom in i puberteten rätt tidigt i jämförelse till mina vänner, och med puberteten kommer ju ganska snart bröst. När jag var 10 år skämdes jag över att vara tvungen till att använda topp (man använde inte bh då, det var ju ännu mer skämmigt), de flesta andra behövde det inte även om många ändå använde det. När jag var 11 år fick jag köpa min första bh, en topp blev inte tillräckligt för att "keep the ladies in place" så att säga, så det var bara att välja mellan bouncyboobs eller bh. Redan då tog sig personer friheten att kommentera mina bröst, och jag började bli obekväm i tajta kläder. Kan ni förstå hur vidrigt det är att man som 11-åring ska behöva skämmas över något hälften av världens befolkning har?

"Alla ägde min kropp förutom jag"

På högstadiet blev det dock ett helvete. Jag mådde väldigt dåligt psykiskt och speciellt över min kropp, vilket resulterade i ätstörningar. Vet ni något konstigt? Oavsett hur mycket vikt jag tappade, oavsett hur mycket jag svälte mig själv -så fortsatte brösten bara växa. Dumma jävla skitbröst. När jag var 14-15 år hade jag 65E i bh-storlek, det fanns inte ens att köpa här i stan så jag fick ta bhar i 70-75E och sy in. Självklart kryllade min skola utav människor som ansåg det vara deras rätt att både kommentera (gärna skrika så alla hörde) mina bröst och det hände väldigt många gånger att personer tyckte det var okej att klämma på dom helt utan tillåtelse. Alla ägde min kropp förutom jag.

Under hela min högstadietid gick jag aldrig någonsin 1 endaste dag i skolan utan att folk skrek och viskade bakom min rygg, framförallt om min kropp. Jag gick 9 av 10 gånger runt i för stora mjukiskläder, ändå ropade folk sexuella saker åt mig, så att kläderna skulle ha någon betydelse är rent skitsnack. Jag minns en dag när jag var upprörd över min dåvarande pojkvän, jag sprang upp för trappan i skolan och ovanför på en bänk satt ett gäng killar. Dessa killar ropade alltid saker, och hade både tafsat och spridit falska rykten om mig. Jag hade på mig för stora mjukisbyxor uppvikta så anklarna syntes, ett par vita sneakers, och en stor luvtröja min mamma använde när hon var gravid. När jag går förbi killarna ställer sig en upp, tar fram en 20-lapp och kastar på mig samtidigt som han högt och tydligt säger "där har du din timlön gumman". Hans tuffa vänner skrattade. Jag trodde jag skulle kräkas. Jag tog tag i hans tröja och tryckte hårt in honom i skåpet så hans huvud dunkande till, gav honom ett knä mellan benen och sa "såna som du ska inte kunna föröka er". Gissa vem som fick sitta i möte hos rektorn den dagen för att få varningar om avstängning? Inte fan var det han iallafall.

"Jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren"

Jag ville inte gärna visa hur ont alla kommentarer gjorde, så på min blogg försökte jag verka obrydd och rentav stolt över mina bröst. Jag tänkte att om jag stod på mig så skulle folk tröttna på att säga saker, jag försökte ta tillbaka min kropp, jag ville ju inte att de skulle ha makt över mig. Så blev det ju inte riktigt. Min blogg svämmade över utav sexuella kommentarer, fler och fler rykten spreds. Folk kom fram i skolan och konfronterade mig över alla de rykten om att jag skulle ha haft sex med en jäkla massa killar, när jag i själva verket då bara hade haft sex med en enda person. Men när jag försökte försvara mig och berätta sanningen så trodde dom flesta inte på mig. Jag var ju trots allt bara en dum, uppmärksamhetssökande bimbo i deras ögon, jag var inte ens en person. Bara ett par bröst man stirrade på eller klämde till i korridoren.

Oftast så sa jag faktiskt ingenting när folk viskade bakom min rygg eller skrek efter mig, jag stod upp för mig själv ganska bra annars men just när det gällde mig kropp så kände jag mig så jävla liten. Det var inte förrän jag träffade Felix som jag tog tillbaka makten. Alla andra killar var bara intresserade av min kropp, medan han ville känna mig på riktigt. Han kallade mig smart, rolig, intressant -istället för bara snygg, sexig, knullbar(ja, det är ett ord killar använde, så fruktansvärt äckligt). Det gav mig en självkänsla jag aldrig haft; Jag var inte något, jag var någon.


Vi måste sluta definera och kritisera varandra efter hur vi ser ut, sluta trycka i oss själva och varandra att någon är mer eller mindre värd på grund av ett utseende. Att passa i ett kroppsideal borde aldrig vara högre prioriterat än att vara en bra person. Aldrig någonsin.

Jag har precis sett klart denna serie (13 avsnitt) och jag vill verkligen tipsa om den. Denna serie skildrar viktiga saker såsom självmord, sexuella övergrepp och våldtäkt, missbruk och flera former utav mobbning på precis rätt sätt; Nära, obehagligt och väldigt smärtsamt. Jag grät minst en gång per avsnitt, det var oerhört jobbigt att titta, skådespelarna och crewet bakom har gjort ett så otroligt bra jobb att man bokstavligen känner smärtan. Men trots att det är smärtsamt, så rekommenderar jag er alla att se den, därför att den är så viktig. Jag tror nästan allra mest för föräldrar, framförallt till tonåringar, då dom flesta inte förstår eller ser hur kämpigt det kan vara.

Det finns även "13 orsaker varför - Bortom skälen" att se på Netflix, där skådespelare, producenter och experter inom psykisk ohälsa diskuterar serien, specifika scener och de ämnen som tas upp. Även detta tycker jag är viktigt att se på.

Igår hände någonting som för många är helt overkligt; Sverige blev utsatt för ett terrordåd. Egentligen var det bara en tidsfråga innan det hände här, varför skulle det hända överallt i världen förutom här? Men det gör det varken mindre hemskt eller sorgligt. Det är fruktansvärt när någon bestämmer sig för att ta oskyldiga människors liv i sina egna händer, det är alltid lika smärtsamt att se panikslagna människor i videor på nyheterna. Ingen ska någonsin behöva fly för sitt liv, oavsett vad de flyr ifrån, det ska inte behöva ske. Mitt hjärta blöder för de människor som mist sina liv, sina anhöriga och sin trygghet. 

Jag såg en livevideo på facebook sänd utav en tidning, och många kommentarer under den skrämde mig. Istället för kärlek, oro eller stöd, så svämmade det över utav hat. Återigen svämmade internet över utav främlingsfientlighet - "allt är invandrarnas och framförallt muslimernas fel". Det skrevs att man borde ta lagen i egna händer och "utrota alla som inte hör hemma här", att dom bara förstör och självklart den klassiska idiotkommentaren "alla muslimer är terrorister". Detta skrämmer mig minst lika mycket som terrordådet. Vem är ni att bestämma vilka som hör hemma här? Om du sitter med chipsfläckar på magen i soffan hela dagarna, medan en nyinflyttad är ute och jobbar arslet av sig -vem gör då egentligen mest för samhället? Hur kan det vara miljontals människors fel om några som (knappt) delar samma religion begår brott? Är du, svensk man, skyldig till en serie våldtäkter och mordförsök - Hagamannen och du delar ju etnicitet och kultur så då måste du ju vara det? Och är du, norsk man, en nazistisk terrorist -Anders Behring Breivik är det och han är ju också norsk? Om ni kan dra alla över en kam, så kan väl andra göra detsamma med er?

En sak måste alla människor förstå; Det kommer aldrig någonsin vara möjligt att stoppa hat genom att hata, hat föder hat. I denna värld finns det bara en enda sak som är starkare än hat och det är kärlek. Istället för att ägna era dagar hatandes på sociala medier - ge stöd, omtanke, hopp. De som begår dessa vidriga dåd är människor förpestade utav hat, och deras stora förhoppning är att starta en pandemi utav hat. Låt inte deras uppdrag lyckas. 

Ta hand om varandra. Bry er om varandra. Se varandra. Acceptera varandra. Ta främmande händer och känn gemenskap. Det är det enda sättet att övervinna hat.

Ingenting som personer utifrån skulle se på som något stort eller kanske inte ens märkbart -men som för mig fyller på mitt energiförråd tillräckligt för att orka kämpa lite längre. Lite tändvätska på min livsglöd. 

Jag kom ut ur duschen, klädde på mig och Felix satt i soffan med telefonen. Jag la mig med huvudet lite snett i hans knä, så jag kunde se hans ansikte. Sedan lyssnade vi på låtar ur Ed Sheeran's nya album, sjöng med, pratade och skrattade. I över en timme låg jag där, flyttade upp huvudet tillräckligt för att känna vibrationerna i hans bröst medan han sjöng med och skrattade. Jag var så..lätt. 

I en timme var jag fri från all smärta, all ångest, allt självhat, all rädsla, all frustration, all sorg, all tyngd -allt som annars gör mig illa fanns inte riktigt där. Jag var väl medveten om att världen fanns runtom, men den spelade liksom ingen roll, den kunde inte skada mig. Det enda som var viktigt var stunden. 

Jag tänkte att "om det här är lycka, så förstår jag varför alla vill ha den, och om detta inte är lycka då vill jag ändå bara känna precis såhär". Jag fick kämpa för att alla överväldigande positiva känslor inte skulle svämma över genom tårkanalerna -tårar har jag så många ändå, jag behöver samla skratt. Gång på gång tänkte jag även "det här är varför jag kämpar, det här är vad som är värt att kämpa för", som ett smått desperat försök att pränta in i mitt eget huvud att inte ge upp sen när ångesten återfått makten.

För någon annan var vi ett par som hade en mysig och rolig stund -för mig var detta en stund att leva, så jag orkar överleva andra stunder.