Kristendom, Sikhism, Judendom, Islam, Buddhism, Hinduism. En tro på högre makt, större mening, något mer än det vi kan se och röra. En tro på att någon, eller något, ser oss och kan vägleda oss. Är religion en tröst och ett hopp, eller något som sprider skräck?


Religion har alltid varit ett väldigt hett ämne, många anser att religion tar livet utav människor, jag anser snarare att religion är vad som hjälper människor ur lidande. De människor som begår fruktansvärda brott i religionens namn använder endast religionen för att skapa mer hat och större klyftor mellan andra, brotten hade tveklöst begåtts oavsett om religion existerade eller ej, och vi kan knappast beskylla någon människas tro för all världens mörker. De monster vars existens kretsar kring att sprida lidande har en förkärlek till att gömma sig bakom religion, men de kommer ALLTID hitta något att gömma sig bakom, vare sig det är religion eller favoritmusik. Detta ger ingen rätten att döma ut miljoner andra människor vars tro ger dem styrka, hopp och trygghet.

När jag var 5-12 år var vi en grupp på 5 tjejer som var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans och jäklar vad roligt vi brukade ha! Vi var jämngamla och hade turen att gå i samma klass både låg- och mellanstadie. Vi var alla väldigt olika personer, vi tyckte olika om det mesta, vi kände olika, såg olika ut -men det ändrade inte vår vänskap. En utav oss var en troende kristen, och hon fick mycket skit för det i skolan. Folk hånade hennes tro och betedde sig illa, enbart för att hon trodde på något annat än vad de gjorde. Jag minns en gång, jag tror vi gick i fjärde klass, när en tjej sa till henne "Gud finns inte, du är ju förfan sjuk i huvudet som tror att någon gubbe styr allt", -det ska tilläggas att det var helt och hållet oprovocerat, min vän var ingen provocerande person. Vet ni vad hennes svar var? "Du har rätt till att känna som du gör, jag accepterar att du tycker och tror något annat än vad jag gör. Det enda jag ber om är detsamma tillbaka". När jag senare frågade hur hon kunde vara så lugn, jag själv hade ju blivit vansinnig, sa hon "Att någon annan tycker annorlunda är okej, sättet hon uttrycker det på kanske inte är okej, men det är inte upp till mig att bestämma vad för person hon ska vara, det angår mig inte". Jag får gåshud bara jag tänker på det, för än idag tycker jag att hon var så jäkla cool som trots all skit hon fick aldrig slutade stå upp för sig själv eller sin tro och aldrig var elak mot någon. Hennes tro gjorde att andra var elaka mot henne, men det var även hennes tro som fick henne att aldrig sjunka till deras nivå. Så säg mig; På vilket sätt skapar hennes tro mer lidande än din ignorans?

Men, så har vi ju inläggets stora fråga; Är JAG religiös?

Det beror faktiskt lite på hur man definerar religiös; måste jag tro på att det finns en Gud som har makten att förlåta eller förgöra oss alla för att anses religiös, eller innebär "religiös" att jag kan tro på att det finns något större, mer meningsfullt än du och jag utan att nödvändigtvis tro på en Gud? Faktum är att jag tror på mycket, och jag är övertygad om att det finns många saker som vi inte kan sätta fingret på men som påverkar oss alla. Jag tror på ödet, att många saker är förutbestämda, men att ödet är sammankopplat till karma och vi på så sätt delvis har chansen att forma vårat eget öde. Jag tror att allt levande har en själ, och att när vi dör så delas vår själ i 3; en del påbörjar ett nytt liv, en annan blir fri tillsammans med andra själar, och en tredje del stannar kvar som en del i själarna på de som älskar oss. Jag tror att det finns så mycket lidande för att vi ska kunna finna villkorslös kärlek och förenas som medmänniskor. Jag tror på kärlek, vilket är lika osynligt som en religiös tro och egentligen endast är en känslomässig övertygelse om att höra ihop med någon annan. Jag tror på själsfränder, att vi är sammankopplade till många andra människor, och att när vi finner någon utav dem skapas en känsla utav trygghet och samhörighet, som en pusselbit till sig själv. Som sagt, jag tror på mycket saker som inte går att sätta fingret på. Men jag låter er avgöra om jag kan anses som religiös eller ej, då det för mig är ganska oviktigt att sätta en etikett på min egen tro.


Vad anser ni om allt detta? Håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?