Hur du vet att du arbetar i förskolan
2018-03-15 @ 21:06:04
•Ibland, när du är hemma och börjar bli rastlös, får du en plötslig längtan efter att läsa om Alfons och Pippi, eller kladda färg på kottar och pinnar.•
•Trots att många utav dessa listade saker kan få många människor att rynka på näsan, så ger de dig ett leende på läpparna.•
Att arbeta på förskola är faktiskt underbart. Ja det är jobbigt ibland, och ja vissa dagar vill jag bara gå och lägga mig, men jag är alltid glad att gå dit. Varje dag blir jag överöst med kramar, barn som vill hålla i handen eller sitta i knät, och får känna mig uppskattad. Hur många utav er blir bemött så på arbetet?
Någon som jobbar inom förskola och känner igen sig? Eller vill tillägga något?👶
Jag har arbetat på förskola i snart ett år, och det märks tydliga förändringar i min personlighet och mitt beteende. Min omgivning påpekar det gärna, så jag ska göra det själv också tänkte jag. Varsågoda
En lista för er som jobbar i förskola:
•När sambon slår i skallen skrattar du inte, du säger "oj, bonk" och kommer på dig själv att klappa honom lite på huvudet.•
•Du känner dig ensam när du äter mat utan någon som kladdar mat på bordet, någon som gråter varannan minut, tre kokta morötter i knät och någon som snarkar med ansiktet två centimeter ifrån tallriken.•
•När du kommer hem upptäcker du att kläderna har cirka en miljard olika fläckar, och det stör dig inte ens att det är en salig blandning utav mat, snor, dregel och saker du inte har en aning om.•
•Du är the multitasker-master; byta blöja, snyta en näsa, sjunga sång, hålla koll på någon som "tvättar händerna" (dvs tar en dusch i handfatet) och samtidigt fundera på vad du ska göra efter jobbet? No problem.•
•När någon halkar ute på de isiga gatorna säger du "oj, upp igen vännen" automatiskt. Jag sa det till en okänd man. Oh yes I did.•
•Du vet verkligen om ett barn har "ovanligt bajs" en dag, för du vet exakt hur det vanligen ser ut. Stenkoll.•
•När ett barn börjar gå på pottan tycker du att det är helt fantastiskt och att den förtjänar Nobelpriset.•
•Du är van att hämta ny mat vid lunchen efter din fått en gigantisk snorlobba över sig.•
•Omärkta kläder ger dig ett behov av att kalla in Sherlock Holmes.•
•Du har haft feberinfluensa, maginfluensa, löss...det senaste året•
•Några av dina vanliga google-sökningar är: "roligt pyssel för små barn", "hur vet man om det är ögonflammation" och texter till barnlåtar du inte minns namnet på•
•Nio utav tio sånger du går runt och nynnar på är barnsånger. Äsch, vem försöker jag lura? Tio utav tio sånger är barnsånger.•
•Du börjar tycka att vissa barnlåtar (t.ex. Babblarna) faktiskt är rätt bra. Antagligen då du intalat dig själv det för att inte bli tokig av att höra dem 10 gånger om dagen varje dag.•
•Meningar likt "man får inte slå kompisarna med spaden" och "ska du provkissa iallafall?" förekommer dagligen.•
•När sambon slår i skallen skrattar du inte, du säger "oj, bonk" och kommer på dig själv att klappa honom lite på huvudet.•
•Du känner dig ensam när du äter mat utan någon som kladdar mat på bordet, någon som gråter varannan minut, tre kokta morötter i knät och någon som snarkar med ansiktet två centimeter ifrån tallriken.•
•När du kommer hem upptäcker du att kläderna har cirka en miljard olika fläckar, och det stör dig inte ens att det är en salig blandning utav mat, snor, dregel och saker du inte har en aning om.•
•Du är the multitasker-master; byta blöja, snyta en näsa, sjunga sång, hålla koll på någon som "tvättar händerna" (dvs tar en dusch i handfatet) och samtidigt fundera på vad du ska göra efter jobbet? No problem.•
•När någon halkar ute på de isiga gatorna säger du "oj, upp igen vännen" automatiskt. Jag sa det till en okänd man. Oh yes I did.•
•Du vet verkligen om ett barn har "ovanligt bajs" en dag, för du vet exakt hur det vanligen ser ut. Stenkoll.•
•När ett barn börjar gå på pottan tycker du att det är helt fantastiskt och att den förtjänar Nobelpriset.•
•Du är van att hämta ny mat vid lunchen efter din fått en gigantisk snorlobba över sig.•
•Omärkta kläder ger dig ett behov av att kalla in Sherlock Holmes.•
•Du har haft feberinfluensa, maginfluensa, löss...det senaste året•
•Några av dina vanliga google-sökningar är: "roligt pyssel för små barn", "hur vet man om det är ögonflammation" och texter till barnlåtar du inte minns namnet på•
•Nio utav tio sånger du går runt och nynnar på är barnsånger. Äsch, vem försöker jag lura? Tio utav tio sånger är barnsånger.•
•Du börjar tycka att vissa barnlåtar (t.ex. Babblarna) faktiskt är rätt bra. Antagligen då du intalat dig själv det för att inte bli tokig av att höra dem 10 gånger om dagen varje dag.•
•Meningar likt "man får inte slå kompisarna med spaden" och "ska du provkissa iallafall?" förekommer dagligen.•
•Ibland, när du är hemma och börjar bli rastlös, får du en plötslig längtan efter att läsa om Alfons och Pippi, eller kladda färg på kottar och pinnar.•
•Trots att många utav dessa listade saker kan få många människor att rynka på näsan, så ger de dig ett leende på läpparna.•
Att arbeta på förskola är faktiskt underbart. Ja det är jobbigt ibland, och ja vissa dagar vill jag bara gå och lägga mig, men jag är alltid glad att gå dit. Varje dag blir jag överöst med kramar, barn som vill hålla i handen eller sitta i knät, och får känna mig uppskattad. Hur många utav er blir bemött så på arbetet?
Någon som jobbar inom förskola och känner igen sig? Eller vill tillägga något?👶
tionde mars och nu är jag less
2018-03-10 @ 20:39:53
Några gosiga (och suddiga) instagrambilder från de senaste dagarna. Helt orelevanta till inlägget, men de gör mig glad
[VARNING FÖR ETT JÄKLIGT GNÄLLIGT INLÄGG]
Jag är sjuk, igen. Fick i torsdags gå hem från jobbet vid lunchtid då jag var så pass sjuk att jag inte kunde jobba resten utav dagen. Genomförkyld, feber, hosta, ont i hela kroppen...det är skoj. Väldigt skoj.
Jag är en väldigt positiv person, ni som läst bloggen ett tag vet att utan min positivitet så hade jag inte haft något liv idag. Och jag har fasen hållt mig positiv trots att jag under årets knappt tre första månader hunnit med feberinfluensa, operation av halsmandlarna, 3 veckors sjukskrivning pga infektion med feber efter operationen, vinterkräksjukan med 40-41°C feber, några dagar på hjärtintensiven pga hjärtmuskelinflammation till följd utav vinterkräksjukan, ca 2½ veckas sjukskrivning därefter, och nu feberinfluensa igen.
Jag var för fasen inte ens bitter när jag fick kissa i en jäkla vuxenpotta, när jag blev nålstucken i fötterna 6 gånger på en dag, när det tog 1,5 vecka för mig att kunna äta normalt igen, eller ens över det faktum att jag lades in på sjukhus trots att jag har panikartad sjukhusskräck. Jag var inte bitter. Jag var fortfarande glad och positiv, skojade med vårdpersonalen, skrattade med min familj, tjoade "wiiie" när de körde mig i rullstolen, hälsade inplastade sköterskor "välkomna till E.T's katanrän" och var tacksam över att bli så väl omhändertagen. Men jag har varit någorlunda frisk kanske 2-2½ veckor sammanlagt sedan årsskiftet och nu börjar jag ärligt talat få slut på positiva tankar. Jag har legat i hög feber genomsnittligen varannan vecka de senaste 2 åren, jag hinner inte bli frisk förrän jag blir sjuk igen.
Allt detta fysiska ska jag behöva kämpa med, samtidigt som jag dagligen slåss mot det psykiska. Jag har gått igenom traumabehandling helt på egen hand (min psykolog förklarade att det var det jag gjort, jag visste bara att jag kämpat arslet av mig), vägrat medicinera för varken panikångest, GAD, Bipolär, sömnsvårigheter eller ADHD (alla mediciner har gjort mig fysiskt sjuk så jag har valt att avstå helt), blivit helt nykter och kämpat med abstinensen, varit tvungen att hitta olika sätt att hantera min ångest och faktiskt hittat många nya sätt, gjort en lista på saker från förr som jag ännu inte kommit över och steg för steg börjat bearbeta dem. Jag har äntligen börjat bygga upp mig själv igen, enda från den krossade grunden, och det är ett heltidsjobb. Men jag gör det.
Att ständigt vara sjuk börjar ta alla mina krafter. Jag har börjat känna hur jag blir mer och mer frustrerad, och blir då arg för allt och ingenting. Hela min kropp och själ är rastlös, vilket leder till att jag blir ännu mer lättirriterad. Jag blir tröttare och tröttare, vilket gör att jag inte riktigt vill umgås med vänner då jag ärligt talat inte riktigt orkar. Att vara fysiskt svag så mycket och så ofta gör att jag känner mig instängd, vilket sakta men säkert börjar göra mig mer deprimerad. Vissa dagar har jag känt att jag bara vill skita i allt, att det räcker, jag står inte ut längre.
Men jag har ju kommit så långt. Jag har överkommit så många hinder, slagits mot så många hjärnspöken, gjort fina flätor utav knutarna i mitt trassliga huvud. Jag vill inte ge upp, inte när jag kommit så jäkla långt.
Jag har för första gången i mitt liv ett liv jag faktiskt vill leva, jag har flera gånger under vintern kommit på mig själv att känna mig fri och genuint glad. Dessutom har jag ett arbete som jag verkligen älskar, där jag uppskattas utav såväl kollegor som barnen. Jag vill inte behöva vara hemma från arbetet hela tiden bara för att jag är sjuk, och det skapar en oerhörd frustration att inte kunna vara på jobbet fem dagar i veckan som jag vill. Jag vill så gärna fortsätta leva mitt liv, på riktigt leva.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta röriga inlägg, jag tror att jag bara behövde få det ur mig, kräkas ut lite frustration på en plats där ingen är tvungen att höra på mitt gnäll. När jag började skriva var jag i "ge-upp-stadiet", men på något sätt kom jag fram till att jag inte alls vill ge upp. Kanske behövde jag bara skriva detta för att påminna mig själv om det. Jag vet inte. Jag är bara så trött.
Jag är sjuk, igen. Fick i torsdags gå hem från jobbet vid lunchtid då jag var så pass sjuk att jag inte kunde jobba resten utav dagen. Genomförkyld, feber, hosta, ont i hela kroppen...det är skoj. Väldigt skoj.
Jag är en väldigt positiv person, ni som läst bloggen ett tag vet att utan min positivitet så hade jag inte haft något liv idag. Och jag har fasen hållt mig positiv trots att jag under årets knappt tre första månader hunnit med feberinfluensa, operation av halsmandlarna, 3 veckors sjukskrivning pga infektion med feber efter operationen, vinterkräksjukan med 40-41°C feber, några dagar på hjärtintensiven pga hjärtmuskelinflammation till följd utav vinterkräksjukan, ca 2½ veckas sjukskrivning därefter, och nu feberinfluensa igen.
Jag var för fasen inte ens bitter när jag fick kissa i en jäkla vuxenpotta, när jag blev nålstucken i fötterna 6 gånger på en dag, när det tog 1,5 vecka för mig att kunna äta normalt igen, eller ens över det faktum att jag lades in på sjukhus trots att jag har panikartad sjukhusskräck. Jag var inte bitter. Jag var fortfarande glad och positiv, skojade med vårdpersonalen, skrattade med min familj, tjoade "wiiie" när de körde mig i rullstolen, hälsade inplastade sköterskor "välkomna till E.T's katanrän" och var tacksam över att bli så väl omhändertagen. Men jag har varit någorlunda frisk kanske 2-2½ veckor sammanlagt sedan årsskiftet och nu börjar jag ärligt talat få slut på positiva tankar. Jag har legat i hög feber genomsnittligen varannan vecka de senaste 2 åren, jag hinner inte bli frisk förrän jag blir sjuk igen.
Allt detta fysiska ska jag behöva kämpa med, samtidigt som jag dagligen slåss mot det psykiska. Jag har gått igenom traumabehandling helt på egen hand (min psykolog förklarade att det var det jag gjort, jag visste bara att jag kämpat arslet av mig), vägrat medicinera för varken panikångest, GAD, Bipolär, sömnsvårigheter eller ADHD (alla mediciner har gjort mig fysiskt sjuk så jag har valt att avstå helt), blivit helt nykter och kämpat med abstinensen, varit tvungen att hitta olika sätt att hantera min ångest och faktiskt hittat många nya sätt, gjort en lista på saker från förr som jag ännu inte kommit över och steg för steg börjat bearbeta dem. Jag har äntligen börjat bygga upp mig själv igen, enda från den krossade grunden, och det är ett heltidsjobb. Men jag gör det.
Att ständigt vara sjuk börjar ta alla mina krafter. Jag har börjat känna hur jag blir mer och mer frustrerad, och blir då arg för allt och ingenting. Hela min kropp och själ är rastlös, vilket leder till att jag blir ännu mer lättirriterad. Jag blir tröttare och tröttare, vilket gör att jag inte riktigt vill umgås med vänner då jag ärligt talat inte riktigt orkar. Att vara fysiskt svag så mycket och så ofta gör att jag känner mig instängd, vilket sakta men säkert börjar göra mig mer deprimerad. Vissa dagar har jag känt att jag bara vill skita i allt, att det räcker, jag står inte ut längre.
Men jag har ju kommit så långt. Jag har överkommit så många hinder, slagits mot så många hjärnspöken, gjort fina flätor utav knutarna i mitt trassliga huvud. Jag vill inte ge upp, inte när jag kommit så jäkla långt.
Jag har för första gången i mitt liv ett liv jag faktiskt vill leva, jag har flera gånger under vintern kommit på mig själv att känna mig fri och genuint glad. Dessutom har jag ett arbete som jag verkligen älskar, där jag uppskattas utav såväl kollegor som barnen. Jag vill inte behöva vara hemma från arbetet hela tiden bara för att jag är sjuk, och det skapar en oerhörd frustration att inte kunna vara på jobbet fem dagar i veckan som jag vill. Jag vill så gärna fortsätta leva mitt liv, på riktigt leva.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta röriga inlägg, jag tror att jag bara behövde få det ur mig, kräkas ut lite frustration på en plats där ingen är tvungen att höra på mitt gnäll. När jag började skriva var jag i "ge-upp-stadiet", men på något sätt kom jag fram till att jag inte alls vill ge upp. Kanske behövde jag bara skriva detta för att påminna mig själv om det. Jag vet inte. Jag är bara så trött.
Några gosiga (och suddiga) instagrambilder från de senaste dagarna. Helt orelevanta till inlägget, men de gör mig glad
Jag älskar dig, men jag vill inte träffa dig
2018-01-30 @ 01:47:10
Jag älskar att ha människor runt omkring mig, jag är väldigt social och trivs med andra, men jag måste även få tid till att vara helt ensam. Jag behöver väldigt mycket egentid, varje dag. Jag måste få vara ifred för att kunna uppskatta sällskap. Men jag vet att många kan ha svårt att acceptera det.
Jag har alltid varit en "teamworker", jag fungerar utmärkt i grupp och har väldigt lätt för att samspela med andra människor. Jag tycker att det är härligt att ha andra runt mig, att kunna diskutera och argumentera med någon är som en intellektuell orgasm och något jag värderar väldigt högt. Att umgås med vänner och familj är livsviktigt för mig, men det är lika viktigt att kunna säga "nej, jag vill inte umgås just nu" -vilket är svårare än det låter. Jag vill såå gärna vara andra till lags, så när någon frågar "ska vi ses idag?" vill jag direkt säga ja, även om jag behöver säga nej. Många kan även ha svårt att förstå varför man inte vill umgås. Många gånger har jag fått frågan "men om du inte ska göra någonting, varför vill du då inte träffas? Har jag gjort något?"
" Ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand "
Det handlar inte om att det hänt något, och jag är inte heller arg eller ledsen på dig. Jag älskar dig, men jag vill inte träffa dig. Det är ingenting personligt, även om de flesta till en början tar det så. Jag behöver vara ifred ganska ofta. Ibland tittar jag bara på serie, ibland kör jag en skönhetsdag med fotbad, ansiktsmasker och hela köret, ibland målar eller skriver jag, ibland går jag ut på promenader, och ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand. Det ger mig tid att tänka, vila, andas.
För mig är det väldigt krävande att vara runt andra människor, det tar extremt mycket energi. Jag vill finnas där och lyssna på problem, jag vill skratta tills tårarna sprutar, jag vill ta en fika på stan och bara prata, jag vill träffas -men det suger musten ur mig. När jag umgåtts med någon i 2-3 timmar så är jag helt färdig, jag vill bara hem och sova. Jag älskar mitt jobb och trivs så himla bra, men jag vill helst inte umgås med någon efteråt. Det är psykiskt utmattande att umgås med andra. Då vill jag bara få åka hem, lägga mig på soffan och stänga av hjärnan en stund.
" Utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus "
Felix har ibland haft svårt att förstå varför jag velat vara ensam, och förra året när jag bodde hos min syster nästan konstant under några månader tyckte han först att det var jättejobbigt. Jag var ju sjukskriven under den tiden, och var psykiskt sett på en väldigt mörk plats, kämpade dagligen mot begäret att självskada eller till och med ta mitt liv. Jag stängde av min telefon större delen utav dagarna, informerade mina närstående att jag inte kommer att svara, jag behövde ta bort all stress. Då ville han såklart få finnas där, och jag märkte att han hade svårt att acceptera att jag åkte iväg. Så en kväll i telefon förklarade jag och sa; "Jag vet att du tror att du har gjort något fel, men det har inte med dig att göra alls, du är underbar och hjälper mig såå mycket. Jag längtar efter dig varje dag. Men jag behöver vara själv med mina tankar på en plats där jag kan andas utan att drunkna, det hjälper mig att bearbeta saker och hitta nya sätt att hantera min ångest. Att vara ensam är renande för mig. Du vet att jag älskar dig mest av allt, och jag kommer hem snart igen. Jag vill bara komma hem lite starkare". Det hjälpte honom att acceptera och förstå att ensamtid är något jag behöver för att kunna klara av min vardag. Varje kväll pratade vi i telefon, och våran relation blev så mycket starkare under den tiden.
Ibland tar Felix bilen och åker en sväng, eller åker hem till vänner/familj några timmar, för att låta mig vara helt ensam. När jag ber honom att åka en stund, så gör han det, för att ge mig lite tid ifred. Han vet att jag verkligen behöver den tiden. Det är inte många som har förståelsen för detta behov, men jag är så väldigt tacksam att jag har en sambo som förstår och accepterar mig. Våran relation hade aldrig fungerat såhär länge om jag inte fick min egentid.
Det handlar inte om att jag ogillar någon, och det handlar inte om att jag är svag. För jag är en stark person, jag är jävligt stark faktiskt. Men utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus. Vissa behöver behandling, vissa behöver medicin, vissa behöver närhet -jag behöver vara ifred.
Är ni som jag, eller är detta helt galet för er?
Jag har alltid varit en "teamworker", jag fungerar utmärkt i grupp och har väldigt lätt för att samspela med andra människor. Jag tycker att det är härligt att ha andra runt mig, att kunna diskutera och argumentera med någon är som en intellektuell orgasm och något jag värderar väldigt högt. Att umgås med vänner och familj är livsviktigt för mig, men det är lika viktigt att kunna säga "nej, jag vill inte umgås just nu" -vilket är svårare än det låter. Jag vill såå gärna vara andra till lags, så när någon frågar "ska vi ses idag?" vill jag direkt säga ja, även om jag behöver säga nej. Många kan även ha svårt att förstå varför man inte vill umgås. Många gånger har jag fått frågan "men om du inte ska göra någonting, varför vill du då inte träffas? Har jag gjort något?"
" Ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand "
Det handlar inte om att det hänt något, och jag är inte heller arg eller ledsen på dig. Jag älskar dig, men jag vill inte träffa dig. Det är ingenting personligt, även om de flesta till en början tar det så. Jag behöver vara ifred ganska ofta. Ibland tittar jag bara på serie, ibland kör jag en skönhetsdag med fotbad, ansiktsmasker och hela köret, ibland målar eller skriver jag, ibland går jag ut på promenader, och ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand. Det ger mig tid att tänka, vila, andas.
För mig är det väldigt krävande att vara runt andra människor, det tar extremt mycket energi. Jag vill finnas där och lyssna på problem, jag vill skratta tills tårarna sprutar, jag vill ta en fika på stan och bara prata, jag vill träffas -men det suger musten ur mig. När jag umgåtts med någon i 2-3 timmar så är jag helt färdig, jag vill bara hem och sova. Jag älskar mitt jobb och trivs så himla bra, men jag vill helst inte umgås med någon efteråt. Det är psykiskt utmattande att umgås med andra. Då vill jag bara få åka hem, lägga mig på soffan och stänga av hjärnan en stund.
[" Utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus "
Felix har ibland haft svårt att förstå varför jag velat vara ensam, och förra året när jag bodde hos min syster nästan konstant under några månader tyckte han först att det var jättejobbigt. Jag var ju sjukskriven under den tiden, och var psykiskt sett på en väldigt mörk plats, kämpade dagligen mot begäret att självskada eller till och med ta mitt liv. Jag stängde av min telefon större delen utav dagarna, informerade mina närstående att jag inte kommer att svara, jag behövde ta bort all stress. Då ville han såklart få finnas där, och jag märkte att han hade svårt att acceptera att jag åkte iväg. Så en kväll i telefon förklarade jag och sa; "Jag vet att du tror att du har gjort något fel, men det har inte med dig att göra alls, du är underbar och hjälper mig såå mycket. Jag längtar efter dig varje dag. Men jag behöver vara själv med mina tankar på en plats där jag kan andas utan att drunkna, det hjälper mig att bearbeta saker och hitta nya sätt att hantera min ångest. Att vara ensam är renande för mig. Du vet att jag älskar dig mest av allt, och jag kommer hem snart igen. Jag vill bara komma hem lite starkare". Det hjälpte honom att acceptera och förstå att ensamtid är något jag behöver för att kunna klara av min vardag. Varje kväll pratade vi i telefon, och våran relation blev så mycket starkare under den tiden.
Ibland tar Felix bilen och åker en sväng, eller åker hem till vänner/familj några timmar, för att låta mig vara helt ensam. När jag ber honom att åka en stund, så gör han det, för att ge mig lite tid ifred. Han vet att jag verkligen behöver den tiden. Det är inte många som har förståelsen för detta behov, men jag är så väldigt tacksam att jag har en sambo som förstår och accepterar mig. Våran relation hade aldrig fungerat såhär länge om jag inte fick min egentid.
Det handlar inte om att jag ogillar någon, och det handlar inte om att jag är svag. För jag är en stark person, jag är jävligt stark faktiskt. Men utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus. Vissa behöver behandling, vissa behöver medicin, vissa behöver närhet -jag behöver vara ifred.
Är ni som jag, eller är detta helt galet för er?
ni ville bara äga
2018-01-23 @ 00:12:02
Redan som barn
Hörde hon dom säga till varandra
"Flickor är skapta
För att behaga andra"
Hon blir tonåring snart
Med allt som inte bör höra till
Killar rör hennes kropp
Fastän hon säger att hon inte vill
I korridoren på skolan
Skriks slampa och hora
Någon klämmer på bröstet
"Fan va de blivit stora"
Hon vill inte visa
Hur jävla ont det gör
Så hon går snabbt därifrån
Tänker "hoppas att jag dör"
Hon träffar en kille
Han är rätt underbar
Kallar henne fina ord
Verkar ta henne på allvar
De kollar på film
Kysser varann
Plötsligt känner hon på kroppen
En trevande hand
"Jag vill inte,
Jag tar sex som något stort"
Men han trycker hennes hand mot sitt skrev
Skriker "men titta vad fan du har gjort?"
Hans snälla blick
Är inte sig lik
Hon ber honom akta
Börjar drabbas av panik
Hon försöker dra sig ur
Hans stenhårda grepp
"Men jag ska gå nu,
Släpp mig, SLÄPP"
Hans knän är som knivar
In i hennes lår
Han sätter sina händer
Där hon sagt att han inte får
Hjärtat bankar
Helvete vad det slår
När hon hör hur det knakar till
I byxornas resår
Hon får ingen luft
Tiden tycks stå still
När han ler lite snett
"Jag vet att du vill"
Men hon vill inte alls
Hon vill bara bort
Han är starkare än henne
"Sluta, snälla stopp"
Men hon får ett rus av adrenalin
Och på något sätt
Lyckas hon äntligen knäa
Han som tror sig ha rätt
Han flyttar sig åt sidan
Muttrar och svär
"Vad fan är problemet
Du ville ju det här"
Men hon rusar därifrån
Så snabbt benen kan springa
Vill berätta för någon
Men vem kan hon ringa?
Det var ju hennes fel
Att han ville äga hennes kropp
Det räcker inte att säga
Nej, sluta, stopp
Alla kläder hamnar i påsar
"Dem ska jag slänga"
Hon ägnar flera år
Åt att allting förtränga
Efter några år
Går hon ut och dansar med vänner
Men i dansen smyger folk
Folk hon inte känner
Händer som trevar
Under mörkrets beskydd
Vakterna ser
"Nu är jag trygg"
Men vakterna ler åt de män
Som tar sig friheter de inte får
Bryr sig inte om händer i tröjor
I byxor, i hår
När hon sliter sig loss
Säger männen "spela inte svår"
Varje gång hon vill gå ut
Är det alltid samma visa
Män som inte ger sig
Som är så jävla envisa
Hon visar sin ring
Säger att inget intresse finns, fortsätt leta
Men de bryr sig inte, viskar till henne
"Han behöver inget veta"
Varje vän som hon har
Har historier om detsamma
De måste ständigt gå runt
Och vara vaksamma
Alla män gör mig inte illa
Jag är väl inte dum
Men jag vet inte vilka som är snälla
När jag kliver in i ett rum
För män jag har litat på
Har slitit mig itu
Så hur fan vet jag
Att nästa man inte är du?
"Flickor är skapta
För att behaga andra"
Hon blir tonåring snart
Med allt som inte bör höra till
Killar rör hennes kropp
Fastän hon säger att hon inte vill
I korridoren på skolan
Skriks slampa och hora
Någon klämmer på bröstet
"Fan va de blivit stora"
Hon vill inte visa
Hur jävla ont det gör
Så hon går snabbt därifrån
Tänker "hoppas att jag dör"
Han är rätt underbar
Kallar henne fina ord
Verkar ta henne på allvar
De kollar på film
Kysser varann
Plötsligt känner hon på kroppen
En trevande hand
"Jag vill inte,
Jag tar sex som något stort"
Men han trycker hennes hand mot sitt skrev
Skriker "men titta vad fan du har gjort?"
Hans snälla blick
Är inte sig lik
Hon ber honom akta
Börjar drabbas av panik
Hon försöker dra sig ur
Hans stenhårda grepp
"Men jag ska gå nu,
Släpp mig, SLÄPP"
Hans knän är som knivar
In i hennes lår
Han sätter sina händer
Där hon sagt att han inte får
Hjärtat bankar
Helvete vad det slår
När hon hör hur det knakar till
I byxornas resår
Hon får ingen luft
Tiden tycks stå still
När han ler lite snett
"Jag vet att du vill"
Men hon vill inte alls
Hon vill bara bort
Han är starkare än henne
"Sluta, snälla stopp"
Men hon får ett rus av adrenalin
Och på något sätt
Lyckas hon äntligen knäa
Han som tror sig ha rätt
Muttrar och svär
"Vad fan är problemet
Du ville ju det här"
Men hon rusar därifrån
Så snabbt benen kan springa
Vill berätta för någon
Men vem kan hon ringa?
Det var ju hennes fel
Att han ville äga hennes kropp
Det räcker inte att säga
Nej, sluta, stopp
Alla kläder hamnar i påsar
"Dem ska jag slänga"
Hon ägnar flera år
Åt att allting förtränga
Efter några år
Går hon ut och dansar med vänner
Men i dansen smyger folk
Folk hon inte känner
Händer som trevar
Under mörkrets beskydd
Vakterna ser
"Nu är jag trygg"
Men vakterna ler åt de män
Som tar sig friheter de inte får
Bryr sig inte om händer i tröjor
I byxor, i hår
När hon sliter sig loss
Säger männen "spela inte svår"
Varje gång hon vill gå ut
Är det alltid samma visa
Män som inte ger sig
Som är så jävla envisa
Hon visar sin ring
Säger att inget intresse finns, fortsätt leta
Men de bryr sig inte, viskar till henne
"Han behöver inget veta"
Varje vän som hon har
Har historier om detsamma
De måste ständigt gå runt
Och vara vaksamma
Alla män gör mig inte illa
Jag är väl inte dum
Men jag vet inte vilka som är snälla
När jag kliver in i ett rum
För män jag har litat på
Har slitit mig itu
Så hur fan vet jag
Att nästa man inte är du?
I huvudet på ett barn
2018-01-20 @ 17:32:33
För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok. Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.
Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.
Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.
När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".
" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "
Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?
Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?
Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?
Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.
Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!
För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok. Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.
Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.
Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.
När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".
" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "
Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?
Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?
Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?
Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.
Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!
e.y.e
2018-01-12 @ 22:34:29
Rikedom och kändisskap
Står högre än levande ting
Och det är viktigare med uppkoppling
Än allting runtomkring
Men när jag stänger ögonen
Ser jag hela världen klar
Med händerna för öronen
Hör jag tydligt alla svar;
Världen den blir mörkare
För varje dag som går
Det största vi kan finna här
Är någon som förstår
Rikedom och kändisskap
Står högre än levande ting
Och det är viktigare med uppkoppling
Än allting runtomkring
Men när jag stänger ögonen
Ser jag hela världen klar
Med händerna för öronen
Hör jag tydligt alla svar;
Världen den blir mörkare
För varje dag som går
Det största vi kan finna här
Är någon som förstår
