I huvudet på ett barn
2018-01-20 @ 17:32:33
För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok. Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.
Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.
Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.
När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".
" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "
Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?
Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?
Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?
Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.
Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!
För ett litet tag sedan hittade mamma några gamla skrivböcker bland mina gamla saker, däribland dessa två och några utrivna sidor ur en dagbok. Dagboken är från då jag var 6-8 år, och jag kommer inte att visa något därifrån.
Men titta på dessa böcker, visst är de typiska böcker för en 9-12 åring? Jag har ju alltid älskat djur, så de var perfekta för mig. Jag tyckte det var roligt att mamma hittade dessa, för jag hade helt glömt bort vad som stod i dem. Jag förväntade mig att få läsa om mina barndomsdrömmar, vem jag var kär i, kanske någon liten dikt om djur. Och visst fanns det lite sådant, men de flesta sidor är fyllda med mörker. Mörker som ett barn inte ska veta finns.
Jag har alltid vetat att jag började må dåligt som 6-åring och att jag mådde väldigt dåligt i perioder sedan dess, men jag tror att jag har förträngt hur illa det faktiskt var. Bl.a. hittade jag ett självmordsbrev daterat 2004, då var jag 9 år gammal, bara ett litet barn. Det brevet har jag kastat då jag grät väldigt mycket när jag läste det, men jag delar med mig utav några andra utdrag ur mina böcker.
När jag läste igenom alla dessa texter -all smärta, allt självhat jag bar på- så fick jag flera gånger påminna mig själv om att andas. Jag höll andan, satte handen för munnen, spände hela kroppen. Jag sa till mamma "jag tror inte någon förstod vilket mörker jag var i, hur illa det var, jag har förträngt mycket utav detta", och hon nickade långsamt "det var illa, du var djupt nere redan då".
" Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för 'de behövde någon som tog hand om dem' [...] Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig? "
Jag har alltid varit en kreativ person, med en oändlig fantasi och ett skratt som får andra att skratta. Redan som barn var jag klok för min ålder, jag älskade att lära mig nya saker, såfort jag lärde mig att läsa så läste jag nyhetstidningar och faktaböcker, och jag var inte snål med frågor. Jag älskade att bygga kojor, spenderade så mycket tid jag kunde ute i skogen och under 2 års tid spenderade jag varje natt på golvet då jag tyckte det var viktigare att mina gosedjur skulle sova skönt än att jag själv gjorde det. Den mesta engelska jag kunde, lärde jag mig genom att sitta med ett svensk-engelskt lexikon och översätta mina favoritlåtar, för jag ville veta vad de handlade om. Jag trodde inte på Gud, men jag satt vid min sängkant och rabblade "Gud som haver barnen kär" varje kväll, bara ifall att. Jag tyckte att jag var coolast i hela världen när jag lärde mig trix på min kickbike, och när jag flög på gupp med cykeln. Jag älskade alla djur och insekter, till den grad att jag tog in hundratals gråsuggor hemma för "de behövde någon som tog hand om dem" (mamma var inte lika glad över mina husdjur). Jag trodde att alla stjärnor på natthimlen var människor och djur som hade gått bort och som nu vakade över mig. När jag var hos morfar ville jag alltid stå på en pall och hjälpa honom diska, jag tyckte det var ett mysigt sätt att umgås. Jag älskade att sätta på A-Teens eller Barbados och dansa på vardagsrumsbordet eller med ett paraply i handen. Jag var ett barn. Det var väl ingen som trodde att jag var så trasig?
Men samma barn slog sönder speglar för hon hatade personen som tittade tillbaka på henne. Samma barn började självskada som nioåring, och blev beroende utav det som elvaåring. Samma barn som skrattade högst, pratade mest och alltid hade myror i benen, grät sig själv till sömns varje kväll och viskade för sig själv "snälla Gud om du finns, ta mig också, jag har så ont i mitt hjärta". Samma barn som verkade levnadsglad och sprallig, led av självmordstankar och ångestattacker. Jag var ett barn. Hur skulle någon veta att jag var så trasig?
Saken är den att jag har en dröm om att en dag kunna stå framför människor och berätta om mitt liv med psykisk ohälsa, mina uppelvelser, mina anhörigas perspektiv -för att kunna hjälpa och upplysa andra. Jag vill, på en anpassad nivå såklart, kunna prata om detta inför lågstadiebarn och uppåt. När jag sagt det har många sagt "men de är ju bara barn, de ska inte veta sådant, de ska leka och ha skoj!" och jag tror att det är en syn som många har. Men vad händer med de barn som inte är "bara barn" då? Alla de barn som lider på samma sätt som jag gjorde, och som inte vågar berätta det för någon då de är livrädda för att vara annorlunda eller konstiga. Vad händer med dessa barn? De glöms bort, de hamnar mellan stolarna, de mår sämre och sämre men vågar aldrig öppna upp sig, de håller allting inom sig tills de inte orkar längre. Är det verkligen viktigare för vuxna att ha på sig sina skygglappar, än att kunna fånga upp barnen innan de slår i botten?
Psykisk ohälsa är en av de farligaste sjukdomar som finns, därför att den är osynlig. Det finns inget konkret sätt att se på en människa om den mår dåligt, vi kan inte ta några blodprover och få svar på vad som är fel. Vi vet inte vilka barn som kommer tvingas gå genom helvetet. Men betyder det att vi inte bör prata om psykisk ohälsa med barn? Tvärtom, jag tycker att det är livsviktigt att kunna ha en öppen diskussion med barn om detta. Återigen, på en anpassad nivå, självklart. Den största anledningen till att jag hamnade så djupt ner redan som barn, var att jag inte förstod varför jag mådde som jag gjorde. Jag förstod inte varför jag grät hela tiden, varför allt kändes hopplöst, varför jag hatade mig själv så mycket. Jag var övertygad om att det var något fel på mig. Och jag är helt säker på att om någon hade sagt till mig redan innan "ibland är man ledsen utan anledning, och det är okej, då kan man trösta varandra ändå" så hade jag nog inte blivit riktigt så vilsen.
Vad tycker ni om detta? Dela med er utav era åsikter i kommentarsfältet!
Follow
e.y.e
2018-01-12 @ 22:34:29
Rikedom och kändisskap
Står högre än levande ting
Och det är viktigare med uppkoppling
Än allting runtomkring
Men när jag stänger ögonen
Ser jag hela världen klar
Med händerna för öronen
Hör jag tydligt alla svar;
Världen den blir mörkare
För varje dag som går
Det största vi kan finna här
Är någon som förstår
Rikedom och kändisskap
Står högre än levande ting
Och det är viktigare med uppkoppling
Än allting runtomkring
Men när jag stänger ögonen
Ser jag hela världen klar
Med händerna för öronen
Hör jag tydligt alla svar;
Världen den blir mörkare
För varje dag som går
Det största vi kan finna här
Är någon som förstår
Follow
h a v e t
2018-01-11 @ 20:48:31
Ingen visste vad hon hette
Men alla visste vad hon var
Den som gjorde starkast intryck
Men alltid blivit lämnad kvar
Och hon kallades för havet
Omöjlig att tämja, så vild och fri
Simpel för ett öga
Men komplicerad inuti
Trots alla slag och spott och hat
Gick hon med ryggen rak, vårt hav
Försökte nog passa in någonstans
Följa regler, normer, krav
Vi såg aldrig att hon var speciell
Skapad för en värld större än vår
Så istället för att uppskattas
Kallades hon konstig och svår
Vi gjorde allt vi kunde
För att tämja denna karaktär
Men när foten sattes utanför vår fyrkant
Sa vi att hon var till besvär
Hon blev aldrig en del av oss
Vi gav henne aldrig någon chans
Vi försökte bryta ned henne
Få havet ur balans
Och vi lyckades, gång på gång
Att hennes gnista ha ihjäl
Men hon reste sig ur askan
Återuppbyggde sin själ
Havet var en egen sort
Hon var nog alltid fri
Hon var nog alltid bättre
Men det såg aldrig vi
Starkare än oss alla
Ser jag henne klar
För med alla sina krafter
Förlät hon oss för dem vi var
Ingen visste vad hon hette
Men alla visste vad hon var
Den som gjorde starkast intryck
Men alltid blivit lämnad kvar
Och hon kallades för havet
Omöjlig att tämja, så vild och fri
Simpel för ett öga
Men komplicerad inuti
Gick hon med ryggen rak, vårt hav
Försökte nog passa in någonstans
Följa regler, normer, krav
Vi såg aldrig att hon var speciell
Skapad för en värld större än vår
Så istället för att uppskattas
Kallades hon konstig och svår
Vi gjorde allt vi kunde
För att tämja denna karaktär
Men när foten sattes utanför vår fyrkant
Sa vi att hon var till besvär
Hon blev aldrig en del av oss
Vi gav henne aldrig någon chans
Vi försökte bryta ned henne
Få havet ur balans
Och vi lyckades, gång på gång
Att hennes gnista ha ihjäl
Men hon reste sig ur askan
Återuppbyggde sin själ
Havet var en egen sort
Hon var nog alltid fri
Hon var nog alltid bättre
Men det såg aldrig vi
Ser jag henne klar
För med alla sina krafter
Förlät hon oss för dem vi var
Follow
. o n e . y e a r .
2018-01-05 @ 18:54:00
Den första januari tvåtusenarton. Den stoltaste dagen i mitt liv.
Förra nyårsdagen (1/1-2017) vaknade jag med ett sprängande huvud, en snurrande värld och spenderade flera timmar hängandes i toalettstolen. Jag tog min telefon för att se bilden jag och Felix tagit vid 12-slaget, och möttes av äckelkänslor och skam. För bredvid Felix stod inte jag, inte den jag egentligen är. Där stod en stupfull, vilsen, söndertrasad tjej som inte kunde le utan alkohol i blodet. Där och då bestämde jag mig; Nu är det nog, på riktigt.
Första gången jag blev kallad missbrukare var jag 15 år. Jag har haft alkoholproblem sedan jag första gången kände hur den bedövade min ångest, men det var när jag var 14 år som problemen blev uppenbara. Jag var onykter i skolan flera gånger. Som 15-åring hade jag kontakter på socialen, och de visste om problemen. Den ena, mannen, såg mig rakt i ögonen och frågade "hur länge har du missbrukat alkohol, Isabelle?" Jag ryckte till. "Missbrukat alkohol? Jag är 15 år" svarade jag. Han släppte inte min blick. "Ja, du är 15 år, men det var inte frågan. Hur länge har du varit alkoholmissbrukare?" Hans ord gjorde mig upprörd, så jävla upprörd. Alkoholmissbrukare? En alkis? Det var ju gubbarna som satt på bänkarna i stadsparken och skrek sluddrande ord när man gick förbi. Jag var inte som dem. Jag var ingen jävla alkis.
2015 blev det riktigt illa. Jag drack alkohol varje dag. Att jag fyllde 20 år och alltså kom in på systemet underlättade missbruket. Jag och mina två bästa vänner mådde alla tre extremt dåligt, så vi söp tillsammans. Dagsfylla, kallade vi det skämtsamt. Vi drack jämt. När jag var ensam drack jag lika mycket ändå. Jag satte på hög musik och dansade med en flaska i handen. Det enda jag brydde mig om var att vara smärtfri, och alkoholen bedövade allt. Jag brydde mig inte om någon såg, jag brydde mig inte riktigt om vad någon annan tyckte. Att alkoholen även stal min personlighet, det brydde jag mig inte heller om.
Jag började bli väldigt sliten, men det var inte förrän jag var utan alkohol i 2 dagar som jag insåg att den där socialarbetaren hade haft rätt när jag var tonåring. Jag var en alkoholist. Min kropp darrade, jag kräktes och mådde illa, hade spränghuvudvärk, ont i varenda muskel i kroppen, och jag hatade hela världen. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag bokade in ett akutmöte med min psykolog och berättade. Han hjälpte mig att få kontakt med alkoholmottagningen, som gav mig medicin mot suget och en kontakt att prata med. Det hjälpte. I några veckor. Sedan slutade jag svara när dom ringde, jag kastade medicinen, och gick till systemet. Festade bort problemen. Drack bort all smärta, tillsammans med all glädje, allt liv och allt jag var. Jag backade tryggt tillbaka in i förnekelsens enkelhet. Jag har inga alkoholproblem. Jag behöver inte alkoholen. Jag gillar bara att festa. Jag.är.inte.alkoholist.
" Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen "
Men förnekelse är svårt att hålla fast vid när någon ser dig i ögonen och säger sanningen.
Jag satt och osade vodka hos min psykolog och pratade lättsamt om hur "jäkla gött" det är att festa, hur roligt det är, hur enkelt allt är, hur ångest inte existerar. "Såklart det är härligt" sa han, "du lever ju inte i verkligheten". Jag tittade förvånat på honom. "Vad menar du?" frågade jag. "Jag lever visst i verkligheten, den är bara bättre såhär". Han lutade sig fram och spände blicken i mig. "Du har extrem panikångest men har aldrig kunnat medicineras, och nu har du hittat din mirakelmedicin, något som får dig glömma all ångest ett tag. Men problemen försvinner inte. De finns kvar, läggs på hög, byggs till gigantiska berg och dödliga laviner, och alkoholen tar aldrig bort dem. Den gör dig blind, så du inte ser berget, men det betyder inte att du aldrig kommer överrumplas utav en lavin igen. Du kan dricka, dämpa din ångest, men snart kommer du inse att alkohol inte är någon mirakelmedicin, utan ett gift. Du kommer få börja om, gå igenom alla ångestattacker, men denna gång med abstinens. Så självklart är det härligt nu. Det är lugnet före den verkliga stormen. Du är en alkoholist som stillar ditt begär, och DET är verkligheten". Det var som tusen slag i ansiktet på samma gång. Men det var exakt vad jag behövde för att vakna till. Jag drack ett par månader till, för att dämpa självhatet jag kände över att inte kunna stå emot suget. Stannade kvar i den onda cirkeln ett tag till.
Alkoholister är inte bara medelåldersmän som sitter på parkbänkar och gör andra illa till mods. Missburkare står inte alltid ut från mängden. Faktum är att det många gånger inte syns, speciellt när det gäller yngre personer. Mina vänner festade också mycket, under alla mina tonår. Skillnaden var att jag inte alltid ville dricka, men jag kunde inte stå emot, och när jag drack kunde jag inte sluta. Skillnaden var att när festen var slut så hade de en normal vecka i skolan, medan jag hade gömd alkohol i väskor och jackfickor. Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen.
I måndags vaknade jag och det första jag kunde tänka var "jag har varit nykter ett helt år idag". Det var det första jag sa till Felix när han vaknade. Jag hade aldrig varit stolt över mig själv, men i måndags var jag så stolt att jag grät. Jag ringde min psykolog och talade in ett röstmeddelande "jag ville bara berätta att idag har jag varit nykter ett helt år". Jag har aldrig känt mig så stark. Det har varit ett helvetes år, jag har kämpat arslet av mig, velat ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Jag kommer få kämpa med detta hela livet. Men jag klarade det. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.
Förra nyårsdagen (1/1-2017) vaknade jag med ett sprängande huvud, en snurrande värld och spenderade flera timmar hängandes i toalettstolen. Jag tog min telefon för att se bilden jag och Felix tagit vid 12-slaget, och möttes av äckelkänslor och skam. För bredvid Felix stod inte jag, inte den jag egentligen är. Där stod en stupfull, vilsen, söndertrasad tjej som inte kunde le utan alkohol i blodet. Där och då bestämde jag mig; Nu är det nog, på riktigt.
Första gången jag blev kallad missbrukare var jag 15 år. Jag har haft alkoholproblem sedan jag första gången kände hur den bedövade min ångest, men det var när jag var 14 år som problemen blev uppenbara. Jag var onykter i skolan flera gånger. Som 15-åring hade jag kontakter på socialen, och de visste om problemen. Den ena, mannen, såg mig rakt i ögonen och frågade "hur länge har du missbrukat alkohol, Isabelle?" Jag ryckte till. "Missbrukat alkohol? Jag är 15 år" svarade jag. Han släppte inte min blick. "Ja, du är 15 år, men det var inte frågan. Hur länge har du varit alkoholmissbrukare?" Hans ord gjorde mig upprörd, så jävla upprörd. Alkoholmissbrukare? En alkis? Det var ju gubbarna som satt på bänkarna i stadsparken och skrek sluddrande ord när man gick förbi. Jag var inte som dem. Jag var ingen jävla alkis.
2015 blev det riktigt illa. Jag drack alkohol varje dag. Att jag fyllde 20 år och alltså kom in på systemet underlättade missbruket. Jag och mina två bästa vänner mådde alla tre extremt dåligt, så vi söp tillsammans. Dagsfylla, kallade vi det skämtsamt. Vi drack jämt. När jag var ensam drack jag lika mycket ändå. Jag satte på hög musik och dansade med en flaska i handen. Det enda jag brydde mig om var att vara smärtfri, och alkoholen bedövade allt. Jag brydde mig inte om någon såg, jag brydde mig inte riktigt om vad någon annan tyckte. Att alkoholen även stal min personlighet, det brydde jag mig inte heller om.
"Ett härligt medvetande" var något jag ibland kallade det när jag varit blackout-full
Jag började bli väldigt sliten, men det var inte förrän jag var utan alkohol i 2 dagar som jag insåg att den där socialarbetaren hade haft rätt när jag var tonåring. Jag var en alkoholist. Min kropp darrade, jag kräktes och mådde illa, hade spränghuvudvärk, ont i varenda muskel i kroppen, och jag hatade hela världen. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag bokade in ett akutmöte med min psykolog och berättade. Han hjälpte mig att få kontakt med alkoholmottagningen, som gav mig medicin mot suget och en kontakt att prata med. Det hjälpte. I några veckor. Sedan slutade jag svara när dom ringde, jag kastade medicinen, och gick till systemet. Festade bort problemen. Drack bort all smärta, tillsammans med all glädje, allt liv och allt jag var. Jag backade tryggt tillbaka in i förnekelsens enkelhet. Jag har inga alkoholproblem. Jag behöver inte alkoholen. Jag gillar bara att festa. Jag.är.inte.alkoholist.
" Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen "
Men förnekelse är svårt att hålla fast vid när någon ser dig i ögonen och säger sanningen.
Jag satt och osade vodka hos min psykolog och pratade lättsamt om hur "jäkla gött" det är att festa, hur roligt det är, hur enkelt allt är, hur ångest inte existerar. "Såklart det är härligt" sa han, "du lever ju inte i verkligheten". Jag tittade förvånat på honom. "Vad menar du?" frågade jag. "Jag lever visst i verkligheten, den är bara bättre såhär". Han lutade sig fram och spände blicken i mig. "Du har extrem panikångest men har aldrig kunnat medicineras, och nu har du hittat din mirakelmedicin, något som får dig glömma all ångest ett tag. Men problemen försvinner inte. De finns kvar, läggs på hög, byggs till gigantiska berg och dödliga laviner, och alkoholen tar aldrig bort dem. Den gör dig blind, så du inte ser berget, men det betyder inte att du aldrig kommer överrumplas utav en lavin igen. Du kan dricka, dämpa din ångest, men snart kommer du inse att alkohol inte är någon mirakelmedicin, utan ett gift. Du kommer få börja om, gå igenom alla ångestattacker, men denna gång med abstinens. Så självklart är det härligt nu. Det är lugnet före den verkliga stormen. Du är en alkoholist som stillar ditt begär, och DET är verkligheten". Det var som tusen slag i ansiktet på samma gång. Men det var exakt vad jag behövde för att vakna till. Jag drack ett par månader till, för att dämpa självhatet jag kände över att inte kunna stå emot suget. Stannade kvar i den onda cirkeln ett tag till.
Alkoholister är inte bara medelåldersmän som sitter på parkbänkar och gör andra illa till mods. Missburkare står inte alltid ut från mängden. Faktum är att det många gånger inte syns, speciellt när det gäller yngre personer. Mina vänner festade också mycket, under alla mina tonår. Skillnaden var att jag inte alltid ville dricka, men jag kunde inte stå emot, och när jag drack kunde jag inte sluta. Skillnaden var att när festen var slut så hade de en normal vecka i skolan, medan jag hade gömd alkohol i väskor och jackfickor. Skillnaden var att medan de gick och la sig för att orka upp nästa morgon, smög jag ner i mörkret och drack sprit medan mina föräldrar sov. Skillnaden var att jag inte kunde leva utan alkoholen.
I måndags vaknade jag och det första jag kunde tänka var "jag har varit nykter ett helt år idag". Det var det första jag sa till Felix när han vaknade. Jag hade aldrig varit stolt över mig själv, men i måndags var jag så stolt att jag grät. Jag ringde min psykolog och talade in ett röstmeddelande "jag ville bara berätta att idag har jag varit nykter ett helt år". Jag har aldrig känt mig så stark. Det har varit ett helvetes år, jag har kämpat arslet av mig, velat ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Jag kommer få kämpa med detta hela livet. Men jag klarade det. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig.
Såhär glad känner jag mig; som en naken mini-Bella i en mini-balja som skvätter vatten på alla runtom
Follow
När man lider utav kronisk osäkerhet -hur vet man att man är älskad?
2018-01-03 @ 22:40:25
Jag har alltid varit en osäker person. Inte så att det egentligen märks utåt sett; jag är social och framåt, en självständig person, kan ta ansvar, har bra initiativförmåga, kan ofta hålla mig lugn om något händer, och är helt okej intelligent. Men på insidan har jag alltid varit ett enda kaos. Alltid vilsen. Alltid ingenting.
" Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger "
Så länge jag kan minnas har jag velat vara andra människor till lags. Jag vill aldrig att någon ska bli ledsen, och detta begär är så pass stort att jag många gånger förstört för mig själv för att inte verka bättre än andra. Samtidigt är jag extremt rak och ärlig, till den grad att när mina vänner ber mig om råd frågar jag alltid "vill du att jag ska vara helt rak eller ska jag linda in det?". Dessa två saker krockar i mig, då jag aldrig vill riskera att trampa någon på tårna men har väldigt svårt att bara hålla käft. Jag tror att det är mycket är på grund utav detta som jag är så osäker; jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.
Detta har såklart rubbat min självkänsla, en hel del. Att jag dessutom alltid blev kallad elaka saker i skolan och utav ex, det har ju bara förvärrat allt. Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger. Jag blir nervös när någon ger mig en komplimang, vad det än gäller. Det gör mig obekväm, för jag vill inte tro att personen som säger den är en lögnare, men jag kan bara inte tro något bra om mig själv. Detta gör ju också att när någon säger "jag älskar dig" så slår alarmklockorna igång inuti mig; stora, blinkande bokstäver: L Ö G N A R E . Det går automatiskt, och jag får slåss mot de upprörda känslorna. Jag hör själv hur sjukt det låter, men det är den smärtfyllda sanningen.
" Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt "
5 år. Så lång tid tog det för mig att lita på Felix. Jag har aldrig direkt trott att han ska vara otrogen eller behandla mig illa, för sådan har han aldrig varit. Men jag trodde inte han brydde sig om mig, jag vägrade tro det. Jag trodde att om jag blev bekväm så skulle jag få ångra det. Som att jag skulle "jinxa" våran relation om jag litade på honom. Jag trodde att om jag berättade mina mörkaste tankar och känslor, så skulle han i hemlighet tänka att jag var sinnessjuk och jobbig. Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt.
Jag har kämpat med detta varje dag under mitt liv, precis exakt varje dag. Och äntligen kommer belöningen: Jag vet att jag är älskad. Inte bara för att han säger det, för ord är ingenting om man inte ger dem en betydelse. Men därför att han visar mig det, hela tiden.
• När det är min tur att diska, och jag haft riktig ångest, skickat ett sms med "jag har hemsk ångest idag, så jag kanske är på dåligt humör ikväll, det har inget med dig att göra, så du vet" och släpat mig hem från jobbet. Hemma möts jag utav en tom diskho och en glänsande diskbänk. Då känner jag mig älskad.
• När jag haft några jobbiga dagar och får ett meddelande "glöm aldrig att du är bäst, och jag älskar dig mest av allt i hela världen, är lycklig med dig, ha en bra dag puss". Då känner jag mig älskad.
• När han tittar på mig och ler. Då känner jag mig älskad.
• När han, som är tokig i kinder maxi och aldrig vill dela med sig utav den, ger mig halva. Då känner jag mig älskad.
• När det har hänt mig någonting bra och jag skyndar mig hem för att berätta för honom, och han säger "du är så duktig, jag är så stolt över dig". Då känner jag mig älskad.
• När jag gråter och försöker knuffa bort honom, ber honom att lämna mig, och han fortsätter att tyst hålla om mig tills jag sjunker ihop i hans famn. Då känner jag mig älskad.
• När han har haft en tuff dag på jobbet och frågar om vi inte bara kan sätta oss i soffan och hålla om varandra en stund, för att det får honom att må bättre. Då känner jag mig älskad.
• När vi går på någonstans ute och han tar min hand. Då känner jag min älskad.
• När han vet att jag behöver skratta, så han gör allt han kan för att få mig att skrika av skratt. Då känner jag mig älskad.
• När han har stannat kvar varje dag i över 7 års tid, förlovat sig med mig, skaffat katter med mig, pratar om en livslång framtid med mig, ständigt visar att han vill vara i mitt liv, då känner jag mig inte bara älskad, jag vet att jag är det.
Det är så befriande och fantastiskt att kunna säga högt att jag VET att jag är älskad. Jag vet att jag har någonting som är värt att kämpa för, till och med värt att dö för. Om sanningen ska fram så är det den mest helande känsla jag någonsin har känt. Jag tillåter mig själv att känna mig älskad. Det är okej att alla inte tycker jag är tillräcklig, det är okej att alla inte vill vara i mitt liv, för världens bästa människa vill vara med bara mig. Det är allt jag behöver veta.
" Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger "
Så länge jag kan minnas har jag velat vara andra människor till lags. Jag vill aldrig att någon ska bli ledsen, och detta begär är så pass stort att jag många gånger förstört för mig själv för att inte verka bättre än andra. Samtidigt är jag extremt rak och ärlig, till den grad att när mina vänner ber mig om råd frågar jag alltid "vill du att jag ska vara helt rak eller ska jag linda in det?". Dessa två saker krockar i mig, då jag aldrig vill riskera att trampa någon på tårna men har väldigt svårt att bara hålla käft. Jag tror att det är mycket är på grund utav detta som jag är så osäker; jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.
Detta har såklart rubbat min självkänsla, en hel del. Att jag dessutom alltid blev kallad elaka saker i skolan och utav ex, det har ju bara förvärrat allt. Jag har svalt så många förolämpningar, att det inte funnits rum för komplimanger. Jag blir nervös när någon ger mig en komplimang, vad det än gäller. Det gör mig obekväm, för jag vill inte tro att personen som säger den är en lögnare, men jag kan bara inte tro något bra om mig själv. Detta gör ju också att när någon säger "jag älskar dig" så slår alarmklockorna igång inuti mig; stora, blinkande bokstäver: L Ö G N A R E . Det går automatiskt, och jag får slåss mot de upprörda känslorna. Jag hör själv hur sjukt det låter, men det är den smärtfyllda sanningen.
" Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt "
5 år. Så lång tid tog det för mig att lita på Felix. Jag har aldrig direkt trott att han ska vara otrogen eller behandla mig illa, för sådan har han aldrig varit. Men jag trodde inte han brydde sig om mig, jag vägrade tro det. Jag trodde att om jag blev bekväm så skulle jag få ångra det. Som att jag skulle "jinxa" våran relation om jag litade på honom. Jag trodde att om jag berättade mina mörkaste tankar och känslor, så skulle han i hemlighet tänka att jag var sinnessjuk och jobbig. Det spelade liksom ingen roll vad han sa eller gjorde, för problemet fanns inte alls hos honom. Problemet var alltid bara mitt.
Jag har kämpat med detta varje dag under mitt liv, precis exakt varje dag. Och äntligen kommer belöningen: Jag vet att jag är älskad. Inte bara för att han säger det, för ord är ingenting om man inte ger dem en betydelse. Men därför att han visar mig det, hela tiden.
• När det är min tur att diska, och jag haft riktig ångest, skickat ett sms med "jag har hemsk ångest idag, så jag kanske är på dåligt humör ikväll, det har inget med dig att göra, så du vet" och släpat mig hem från jobbet. Hemma möts jag utav en tom diskho och en glänsande diskbänk. Då känner jag mig älskad.
• När jag haft några jobbiga dagar och får ett meddelande "glöm aldrig att du är bäst, och jag älskar dig mest av allt i hela världen, är lycklig med dig, ha en bra dag puss". Då känner jag mig älskad.
• När han tittar på mig och ler. Då känner jag mig älskad.
• När han, som är tokig i kinder maxi och aldrig vill dela med sig utav den, ger mig halva. Då känner jag mig älskad.
• När det har hänt mig någonting bra och jag skyndar mig hem för att berätta för honom, och han säger "du är så duktig, jag är så stolt över dig". Då känner jag mig älskad.
• När jag gråter och försöker knuffa bort honom, ber honom att lämna mig, och han fortsätter att tyst hålla om mig tills jag sjunker ihop i hans famn. Då känner jag mig älskad.
• När han har haft en tuff dag på jobbet och frågar om vi inte bara kan sätta oss i soffan och hålla om varandra en stund, för att det får honom att må bättre. Då känner jag mig älskad.
• När vi går på någonstans ute och han tar min hand. Då känner jag min älskad.
• När han vet att jag behöver skratta, så han gör allt han kan för att få mig att skrika av skratt. Då känner jag mig älskad.
• När han har stannat kvar varje dag i över 7 års tid, förlovat sig med mig, skaffat katter med mig, pratar om en livslång framtid med mig, ständigt visar att han vill vara i mitt liv, då känner jag mig inte bara älskad, jag vet att jag är det.
När vi försöker ta en gosig bild och han får mig att börja skratta så jag ser helt sned ut, då känner jag mig älskad
Det är så befriande och fantastiskt att kunna säga högt att jag VET att jag är älskad. Jag vet att jag har någonting som är värt att kämpa för, till och med värt att dö för. Om sanningen ska fram så är det den mest helande känsla jag någonsin har känt. Jag tillåter mig själv att känna mig älskad. Det är okej att alla inte tycker jag är tillräcklig, det är okej att alla inte vill vara i mitt liv, för världens bästa människa vill vara med bara mig. Det är allt jag behöver veta.
Follow
Nattliga ålderstankar
2017-12-22 @ 01:46:00
Det är som sagt en blandad jävla kaos-kompott, och visar hur skev denna ålder är. Jag kör snabba svängar mellan förtidspensionär och förvuxen tonåring, så snabba att jag knappt hinner med själv. Ibland vill jag verkligen få ett riktigt "jag är 15 år och ingen förstår mig hela världen är dumma i huvudet"-utbrott, två minuter senare sitter jag och beklagar mig över att Oldsberg blivit kickad ur Bingolotto och att söndagsbingot nu är förstört.
Jag var i affären för ett tag sedan, och där var även en grupp tonårstjejer (högstadieålder) som högt och tydligt pratade om sex. "AssÅÅÅ jag vet typ inte om jag typ borde ligga med han igen, de va ju najs men typ inte svinnajs assÅÅÅ, vad tycker ni?" frågade den ena tjejen och slängde med frisyren. De stod mitt i vägen och gjorde sig inget besvär att akta sig när folk försökte gå förbi. "Jävla ungar" tänkte jag buttert och genom en rysning gjorde sig den lilla åldersnoja jag har påmind. Jävla ungar??? Vad kommer näst; Hota med handväskan? Rullator? Muttra över att PÅ MIN TID var minsann allt bättre?
VARNING Detta inlägg innehåller meningslöst babbel skrivet av en övertrött Isabelle och bör ej läsas utav personer som torkar sig bakifrån och fram(vem tUsAaAAan gör det? Sluta genast!) All makt åt Tengil, vår befriare.
Tjugotvå är en jävligt konstig ålder. Ni kan förneka det bäst ni vill, men vi vet alla att det är sanningen. Faktum är att alla åldrar mellan 21-30 är konstiga. De klämda åldrarna. Åldrarna då alla är antingen förvuxna tonåringar eller förtidspensionärer. Det finns ett litet mellanting, men ytterst få lyckas hamna där. Och om någon väl hamnar i det magnifika mellanrummet svämmar sociala medier över utav deras "fullkomligt i fas"-liv, och så sitter vi alla och smyghatar dem likt internettroll med tystnadsplikt. Vi är glada för deras skull, vi unnar dem allt gott, men avundsjukans gröna monster sitter och flåsar oss i nacken, det kan vi inte förneka.
Tjugotvå år. De flesta i denna ålder glömmer bort att de är vuxna. Jag glömmer ofta bort att jag är vuxen. Som när jag och Felix skulle boka resa till NYC och hotellet vi förälskat oss i hade 21-årsgräns på att boka rum. "Fyfan vad tråkigt, jag gillade verkligen det hotellet, varför måste man va 21 jäkla år för? Räcker det inte med 19?" suckade jag besviket. Felix skrattade åt mig och påminde mig om att jag faktiskt var 21 år. Oops, när tusan hände det? Eller som när jag är sjuk, då glömmer jag bort att jag är vuxen. Då vill jag direkt flytta hem till mamma och bli omhändertagen. Jävlar vad man borde tagit vara på det slappa livet som hemmaboende tonåring, muttrar jag alltid för mig själv när tempen visar 39°C och jag inte ätit mat på 2 dagar. Eller som nu i juletider då jag och Felix tänkte försöka roffa åt oss lite vuxenpoäng genom att skicka ut julkort. "God jul önskar Bella & Felix" med någon fin bild, tänkte han. Så tänkte inte jag. Istället satt jag och gråtskrattade med min sjukligt kväsiga röst medan jag klippte och klistrade på datan för att klippa ut våra och katternas huvud för att skapa egna graciösa julkort. Jag är fortfarande förvånad över att de är utskrivna, påskrivna och lagda i brevlådor, jag trodde inte att han skulle gå med på det. Det är alltid så trevligt att bli överraskad över att ens sambo också kan vara en fnissig 4-åring. Mina vänner glömmer nog också av sig lite ibland, att de är vuxna alltså. Typ som när jag var hos Caroline och jag använde ordet "kollega", och hon utbrister "sa du precis kollega? Gud vad vuxen du är!". Jag tittade på henne där hon satt och ammade sin 2 månader gamla son, och påminde henne skrattade om att det var hennes föräldraledighet diskussionen handlade om, så hennes vuxenpoäng ligger nog högre än mina. Faktiskt.
Men om vi ska gå tillbaka till "inget mellanting" igen då (vad är välplanerad, icke-spontant skriven text under vettig tid på dygnet? Vem fasen vet). Tänk tillbaka på alla konversationer ni haft detta år, vilken blandad jäkla kaos-kompott va? Det är liksom a l l t ; graviditeter och barn, boränta och lån, skratta åt kiss och bajs-skämt, välkommen på bröllop, i helgen låg hon med den, sova före 20:30 en lördag, funderar på att renovera, etc. De senaste 2 veckorna har jag yttrat dessa meningar:
"Vi har funderingar kring lånekostnader"
"Det är klart att man har barnlängtan, men jag vill känna mig stabil i ekonomi och livet innan, och min sambo likaså"
"Läckage är ett jävligt äckligt ord faktiskt, kanske det fulaste ordet som finns" (Följt utav 10 minuters övertrött skratt i telefon med Anna)
"Jag måste se över ekonomin lite"
"Du är en sån jävla stjärtapa ibland, vet du det?! En, en...ett arsle!!" (Där var jag mycket arg och då förvandlas jag ibland till en 6-årig sandlådegangster)
Tjugotvå år. De flesta i denna ålder glömmer bort att de är vuxna. Jag glömmer ofta bort att jag är vuxen. Som när jag och Felix skulle boka resa till NYC och hotellet vi förälskat oss i hade 21-årsgräns på att boka rum. "Fyfan vad tråkigt, jag gillade verkligen det hotellet, varför måste man va 21 jäkla år för? Räcker det inte med 19?" suckade jag besviket. Felix skrattade åt mig och påminde mig om att jag faktiskt var 21 år. Oops, när tusan hände det? Eller som när jag är sjuk, då glömmer jag bort att jag är vuxen. Då vill jag direkt flytta hem till mamma och bli omhändertagen. Jävlar vad man borde tagit vara på det slappa livet som hemmaboende tonåring, muttrar jag alltid för mig själv när tempen visar 39°C och jag inte ätit mat på 2 dagar. Eller som nu i juletider då jag och Felix tänkte försöka roffa åt oss lite vuxenpoäng genom att skicka ut julkort. "God jul önskar Bella & Felix" med någon fin bild, tänkte han. Så tänkte inte jag. Istället satt jag och gråtskrattade med min sjukligt kväsiga röst medan jag klippte och klistrade på datan för att klippa ut våra och katternas huvud för att skapa egna graciösa julkort. Jag är fortfarande förvånad över att de är utskrivna, påskrivna och lagda i brevlådor, jag trodde inte att han skulle gå med på det. Det är alltid så trevligt att bli överraskad över att ens sambo också kan vara en fnissig 4-åring. Mina vänner glömmer nog också av sig lite ibland, att de är vuxna alltså. Typ som när jag var hos Caroline och jag använde ordet "kollega", och hon utbrister "sa du precis kollega? Gud vad vuxen du är!". Jag tittade på henne där hon satt och ammade sin 2 månader gamla son, och påminde henne skrattade om att det var hennes föräldraledighet diskussionen handlade om, så hennes vuxenpoäng ligger nog högre än mina. Faktiskt.
Men om vi ska gå tillbaka till "inget mellanting" igen då (vad är välplanerad, icke-spontant skriven text under vettig tid på dygnet? Vem fasen vet). Tänk tillbaka på alla konversationer ni haft detta år, vilken blandad jäkla kaos-kompott va? Det är liksom a l l t ; graviditeter och barn, boränta och lån, skratta åt kiss och bajs-skämt, välkommen på bröllop, i helgen låg hon med den, sova före 20:30 en lördag, funderar på att renovera, etc. De senaste 2 veckorna har jag yttrat dessa meningar:
"Vi har funderingar kring lånekostnader"
"Det är klart att man har barnlängtan, men jag vill känna mig stabil i ekonomi och livet innan, och min sambo likaså"
"Läckage är ett jävligt äckligt ord faktiskt, kanske det fulaste ordet som finns" (Följt utav 10 minuters övertrött skratt i telefon med Anna)
"Jag måste se över ekonomin lite"
"Du är en sån jävla stjärtapa ibland, vet du det?! En, en...ett arsle!!" (Där var jag mycket arg och då förvandlas jag ibland till en 6-årig sandlådegangster)
Det är som sagt en blandad jävla kaos-kompott, och visar hur skev denna ålder är. Jag kör snabba svängar mellan förtidspensionär och förvuxen tonåring, så snabba att jag knappt hinner med själv. Ibland vill jag verkligen få ett riktigt "jag är 15 år och ingen förstår mig hela världen är dumma i huvudet"-utbrott, två minuter senare sitter jag och beklagar mig över att Oldsberg blivit kickad ur Bingolotto och att söndagsbingot nu är förstört.
Jag var i affären för ett tag sedan, och där var även en grupp tonårstjejer (högstadieålder) som högt och tydligt pratade om sex. "AssÅÅÅ jag vet typ inte om jag typ borde ligga med han igen, de va ju najs men typ inte svinnajs assÅÅÅ, vad tycker ni?" frågade den ena tjejen och slängde med frisyren. De stod mitt i vägen och gjorde sig inget besvär att akta sig när folk försökte gå förbi. "Jävla ungar" tänkte jag buttert och genom en rysning gjorde sig den lilla åldersnoja jag har påmind. Jävla ungar??? Vad kommer näst; Hota med handväskan? Rullator? Muttra över att PÅ MIN TID var minsann allt bättre?
Jag måste ändå, väldigt motvilligt, erkänna att jag blev lite nostalgisk till att vara 15 år och inte riktigt veta vem man är, för när man är 22...DÅ ÄR DET VÄRRE. Folk förväntar sig liksom att du ska ha en livsplan nu, du ska vara färdig, du ska vara stabil, du ska ha koll, du ska veta vad ammortering är, du ska ha "life all figured out". Men hur tusan ska man lista ut livet är man är fast i de klämda åren? Kan man inte få spola framåt, bara lite grann? Ta en tjuvkik på vad framtiden erbjuder? Se om man kommer bli klokare med åren eller bli en omvänd Benjamin Button (dvs en bebis i en gammal kropp), för ibland undrar jag om man blir det. (SÄTT PÅ ER ARMPUFFARNA FÖR HÄR KOMMER EN "SO DEEP I'M DROWNING" TANKE:) Ibland tror jag att hjärnan är som en fullpackad hårddisk som börjar bli uppäten utav virus, och till slut crashar man och behövar en ny, och så börjar man om igen. Vi är kroniskt vilse, för vi hinner inte bygga upp oss själva innan vi tvingas börja om igen.
Nej nu jävlar ska jag dricka vatten och sedan sova. Ni får ursäkta mitt förvirrande babbel, jag har en tendens att bete mig som en onykter pubertetsplutt när jag drabbas utav det nattligt oundvikliga stadiet kallat "övertrötthet". Sov gott mina vänner. Imorgon är det snart jul. Typ.
Här hade jag då inga åldertankar, här var jag asball
Follow
De 10 bästa julkalendrarna som sänts
2017-12-04 @ 19:29:35
Vilken julkalender har varit eran favorit under årens gång? ❤
[10] Gumman som blev liten som en tesked (1967)
På nionde plats har vi den senaste julkalendern om Sagas härliga äventyr. Jag har inte sett så många julkalendrar de senaste åren (den där vidriga "Allrams Höjdarpaket" förstörde allt, ryser bara jag tänker på den) men förra året tyckte jag att den verkade så jäkla bra så jag var tvungen. Och jäklar vad bra den var! Precis som en julkalender ska vara, kände mig som ett barn igen!
[8] Kaspar I Nudådalen (2001)
[7] Sunes Jul (1991)
[3] Trolltider (1979)
Och vinnaren äääär
[1] Mysteriet på Greveholm (1996)
Jag såg ju inte denna när den gick, i och med att jag är född 28 år efter den först sändes så blir det ju svårt haha. Men jag såg den mycket som barn och älskade den! Tyckte det var så roligt att hon sa "Göta Petter" kommer jag ihåg. Vill ha en teskedsgumman-version av Anders Bagge och ha med i fickan så man kan ta fram när man är ledsen, hahaha!
[9] Selmas Saga (2016)
[9] Selmas Saga (2016)
På nionde plats har vi den senaste julkalendern om Sagas härliga äventyr. Jag har inte sett så många julkalendrar de senaste åren (den där vidriga "Allrams Höjdarpaket" förstörde allt, ryser bara jag tänker på den) men förra året tyckte jag att den verkade så jäkla bra så jag var tvungen. Och jäklar vad bra den var! Precis som en julkalender ska vara, kände mig som ett barn igen!
[8] Kaspar I Nudådalen (2001)
När denna sändes var jag 6 år och alltså lagom gammal för att börja älska julkalendrar (typ, haha) och det gjorde jag verkligen. Dessutom var dataspelet sååå roligt! Spelade det många gånger som barn.
[7] Sunes Jul (1991)
Vad finns det inte att älska? Hela familjen är ju underbar, framförallt pappa Rudolf såklart. Han är en utav de bästa karaktärerna i svensk tv, så jäkla bra.
[6] Julens Hjältar (1999)
[6] Julens Hjältar (1999)
Levande julgransprydnader som försöker hitta hem igen, bara det gör en ju helt kär. Jag gillade verkligen denna julkalender, men om det var något som verkligen vann mitt hjärta så var det dataspelet. Har letat efter mitt spel i säkert 10 år nu, men det är spårlöst försvunnet. Om någon har ett hemma så säg till! Ser ut såhär:
[5] Pelle Svanslös (1997)
[4] Mysteriet på Greveholm - Grevens Återkomst (2012)
Att jag älskar julkalendern från 2012 beror nog till 90% på att det är en uppföljare till den magiska från 1996 och har med både mina favoriter Jean och Staffan, men även hela familjen Olsson får vara med på ett hörn eller två. Överhuvudtaget så tycker jag att den är sååå bra! Såg den senast för några dagar sedan, haha![5] Pelle Svanslös (1997)
Världens snällaste katt Pelle som är hopplöst förälskad i Maja Gräddnos men får ständiga bekymmer med elake Måns och hans följeslagare Bill & Bull. Jag undrar hur många gånger jag såg dessa avsnitt som barn, 20? 30? En miljard?
[4] Mysteriet på Greveholm - Grevens Återkomst (2012)
[3] Trolltider (1979)
"Sol på säd, sol ger liv, knåda, knåda" Ååh denna underbara fantastiska julkalender kom 16 år innan min födsel men är och förblir en av de bästa som någonsin visats i svensk tv. Får såna myskänslor bara jag tänker på den!
[2] Dieselråttor och Sjömansmöss (2002)
Jag kan se på den hur många gånger som helst, jag slutar aldrig älska den. Vill också vara en liten dieselråtta och få leva med Mäster Estragon och Trassel med Trunken -och såklart göra middagsbön med Lucky Closette; "Vi bedjar om skitiga barn vid vårt bord, och massor av äckligt i maten. Så lätt det är att vara nöjd här ombord, och aldrig diskar vi faten. Äckelpotta, äckelpotta, öh *klick med tungan* *pruttljud*". Sa den vid varje måltid som barn, och gör fortfarande ibland haha![2] Dieselråttor och Sjömansmöss (2002)
Och vinnaren äääär
[1] Mysteriet på Greveholm (1996)
Den absolut bästa någonsin, the one and only GREVEHOOOOLM (om man inte räknar med uppföljaren då hehe). Jag kan nog ärligt talat varenda replik i varenda avsnitt, när jag är på dåligt humör letar jag upp en scen jag gillar och ser om och om (skrattar lite mycket varje gång). Som barn hade jag och min storasyster Nathalie två bästa kompisar som också var systrar, som vi umgicks med hela tiden, och vi fyra kunde verkligen sträckglo denna julkalender dag efter dag. Än idag brukar jag och Natta dra igång Greveholm och säga alla repliker tillsammans med skådespelarna hahaha. Undrar varför ingen annan vill se detta med oss... Haha nemen verkligen, obesegrad favorit år efter år♥♥♥
Vilken julkalender har varit eran favorit under årens gång? ❤
Follow
Kärlek är
2017-11-22 @ 16:29:07
Felix har gett mig många underbart fina saker under våra snart 7 år tillsammans; allt ifrån vackra blomkbuketter till att bjuda med mig på resor. Han är en generös och omtänksam person, och jag vet att han gör dessa saker endast för att göra mig glad, vilket säger mycket om hans personlighet. Men jag måste säga att de saker som gör mig absolut varmast i hjärtat är de gånger han bara verkligen funnits där;
Den gången för några år sedan när jag hade extrem urinvägsinfektion och inte vågade resa mig från toaletten alls, hade så ont att jag grät och inte kunde slappna av. Så han kom in i badrummet med täcke och kudde, och la sig på golvet för att jag skulle slippa vara själv.
Alla gånger han hållit om mig genom min ångest, och när jag sagt att jag inte orkar mer har han alltid svarat "älskling vi klarar detta, du och jag" för att försäkra mig om att jag aldrig är ensam.
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont utav hostan, och jag sover just nu på soffan för att kunna sitta upp ordentligt, men jag kände mig så svag och kunde inte alls somna. Så han la sig på soffan utan varken täcke eller kudde, och höll min hand hela natten.
Jag kan räkna upp hur många saker som helst, men jag tror att ni förstår min poäng. Det är dessa tillfällen jag har känt mig så oerhört älskad, känt att jag verkligen har någon som finns där för mig. Det går inte sätta en prislapp på de sakerna, de är ovärdeliga och det är kärlek.
När jag var yngre trodde jag att kärlek var att alltid vara lycklig, alltid tycka likadant, alltid göra som den andra ville, alltid ha roligt, dyra middagar och buketter av rosor.. ja, jag trodde med andra ord att kärlek var som i en romantisk komedi. Men verkligheten är inte sån, vi har inga manus att följa, och det finns inget säkert "happily ever after" -och det tycker jag är bra. Jag gillar trygghet, men jag älskar att inte veta vad som ska hända. Men vad är då kärlek?
Kärlek är att ha olika åsikter och låta dem skapa intressanta diskussioner, att vakna klockan 03:30 av hans snarkningar och hålla emot viljan att knuffa honom ur sängen, att dela med sig av sin mat trots att han sa att han inte var hungrig.
Kärlek är att ha olika åsikter och låta dem skapa intressanta diskussioner, att vakna klockan 03:30 av hans snarkningar och hålla emot viljan att knuffa honom ur sängen, att dela med sig av sin mat trots att han sa att han inte var hungrig.
Kärlek är att se om något är fel samma sekund han kliver innanför dörren, att prata framtidsdrömmar, att sätta sig i bilen och bara åka runt och prata om allt och ingenting.
Kärlek är att prata med dialekter och skratta åt varandra, att hålla om honom när han inte mår bra, att fortfarande skratta åt hans skämt.
Kärlek är att lyssna på hans problem, att försöka hålla fast honom när han ska gå för man vill vara nära jämt, att veta att "du är ju fan störd" med ett leende är detsamma som "fan vad jag tycker om dig".
Kärlek är att ta hand om honom när han är sjuk, att aldrig somna osams, att tillåta sig vara svag i hans närhet.
Kärlek är att kunna se hans brister och älska honom precis som han är, att prata om dagen och säga godnatt i telefon när man är ifrån varandra ett dygn, att ha skämt ingen annan förstår.
Kärlek är att stämma in när han sjunger falskt, meningen "detta har jag inte sagt till någon, men.." , att varje vacker låt påminner om honom.
Kärlek är att se på honom och se sin framtid, att tillsammans utvecklas som personer, att svälja stoltheten och erkänna när man har fel.
Kärlek är att få höra "jag tar disken, sätt dig och ta det lugnt du", att överösa honom med så mycket komplimanger att han blir generad, att hacka löken smått för att han avskyr stora bitar.
Kärlek är att få höra "jag tar disken, sätt dig och ta det lugnt du", att överösa honom med så mycket komplimanger att han blir generad, att hacka löken smått för att han avskyr stora bitar.
Kärlek är en axel att gråta mot, en hand att hålla, ett leende att lysa upp mörkret med.
Kärlek är att snubbla sig genom livet med sin bästa vän. I vått och torrt.
Felix har gett mig många underbart fina saker under våra snart 7 år tillsammans; allt ifrån vackra blomkbuketter till att bjuda med mig på resor. Han är en generös och omtänksam person, och jag vet att han gör dessa saker endast för att göra mig glad, vilket säger mycket om hans personlighet. Men jag måste säga att de saker som gör mig absolut varmast i hjärtat är de gånger han bara verkligen funnits där;
Den gången för några år sedan när jag hade extrem urinvägsinfektion och inte vågade resa mig från toaletten alls, hade så ont att jag grät och inte kunde slappna av. Så han kom in i badrummet med täcke och kudde, och la sig på golvet för att jag skulle slippa vara själv.
Alla gånger han hållit om mig genom min ångest, och när jag sagt att jag inte orkar mer har han alltid svarat "älskling vi klarar detta, du och jag" för att försäkra mig om att jag aldrig är ensam.
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont utav hostan, och jag sover just nu på soffan för att kunna sitta upp ordentligt, men jag kände mig så svag och kunde inte alls somna. Så han la sig på soffan utan varken täcke eller kudde, och höll min hand hela natten.
Jag kan räkna upp hur många saker som helst, men jag tror att ni förstår min poäng. Det är dessa tillfällen jag har känt mig så oerhört älskad, känt att jag verkligen har någon som finns där för mig. Det går inte sätta en prislapp på de sakerna, de är ovärdeliga och det är kärlek.
Follow
Out of control
2017-11-14 @ 14:00:50
Oh, honey, this world is out of control
It is so full of sadness
Confused by madness
And stained by the "what if" and "if only"
We are caught feeling lonely
Oh, honey, this world is out of control
But although it is tragical
We still find it somewhat magical
And in the ashes of the life we wished for, we find
A new beginning, blank pages, so we don't really mind
Oh, honey, this world is out of control
But if honesty is our only option
We don't like taking precaution
And before every jump, close every eye
Because for at least a few seconds, we will fly
Oh, honey, this world is out of control
But, honey, we have both gone mad
It's not necessarily bad
We're just different, not standing in line
Not like the rest, and that is just fine
Because honey, this world is out of control
But so are you, and so am I
i.l.t 13/11/17
Follow
15 saker människor gör som driver mig till vansinne
2017-10-29 @ 23:22:47
1. Smaskar när de äter. Hur svårt kan det vara att stänga munnen? Jag vill inte se din mat brytas ner till geggig sörja med saliv skvättande, och jag vill inte höra dig glafsa. Man tappar ju aptiten.
2. Babblar på bio. Det är nästan alltid någon glappkäft i biopubliken, eller är det bara för mig? Någon som känner sig tvungen att föra konversation med filmens karaktärer hela tiden eller babbla på till sina vänner, vad är grejen? Fått bita mig i tungan många gånger för att inte explodera.
3. Dom som alltid är bäst (och är dom inte bäst så är det alla andras fel). Om det händer en någonting roligt så får man inget direkt "grattis" eller "fan va bra jobbat!" utan antingen en föreläsning om hur de är bättre, eller en uppläxning om hur fel det är och hur synd det är om dom. Var lite glada för tusan.
4. Biter på isglass. Vem gör det? Tyvärr många. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det. Fy.
Bildkälla: länk
5. Pratar med mat i munnen. Hur kan någon över 12 år tro att detta är okej? Nej tack kompis, jag vill inte ha dina salivdränkta potatisbitar i ansiktet, var snäll och håll igen. "Låt maten tysta mun" är ett underbart uttryck som fler borde leva efter.
6. Smaskar när de pratar. Man kanske inte alltid kan rå för det, men jag får gåshud bara av att tänka på det. I skolan skulle vi se en film om det centrala nervsystemet, och berättarrösten smaskade när hon pratade. Man kunde verkligen höra hur saliven stod som en vattenslang ur munnen. Tog kanske 5 minuter sen var jag tvungen att gå ut för jag klarade inte av det, ville kräkas.
7. Renoverar lägenheten utan att meddela grannarna. Händer ofta, och det är så himla respektlöst. Hur svårt är det att sätta upp en lapp på porten och skriva "Vi ska renovera, kommer ta cirka 2 veckor och hålla på större delen utav dagarna. Mvh" ?? Då vet man iallafall ungefär hur länge man ska plågas.
Bildkälla: länk
8. Vill inte ha eget -tar av mitt. Nu pratar jag om ätliga saker. T.ex. om jag är med någon och vi är i affären, jag är sugen på lite lösgodis och köper det. Den andra personen vill absolut inte ha något och har inget sug alls, helt bestämd. Ändå hinner man knappt ut från affären innan de ska stoppa ner händerna i min påse. Jag tycker det är äckligt när andra stoppar händerna i något jag ska äta, vill bete mig som en fyraåring och vrida "tusen nålar" på deras händer. Det handlar inte om att jag är snål, för många gånger erbjuder jag mig att köpa något åt dom men nej då de ska inget ha. Men jag tycker verkligen det är så himla äckligt när andra pillar på mina ätbara saker. Usch.
9. Klickar upptaget i telefonen -skickar sms om varför de ej har tid att svara. Detta gör inte många i min närhet (som tur är), men det gör mig tokig. Att svara och säga "jag har inte tid just nu, jag hör av mig senare" går tio gånger snabbare och är mycket trevligare.
10. Skakar med benet. Om du sitter själv; skaka loss, det skiter jag i. Men när jag sitter precis bredvid så behöver du inte sitta och skaka så det känns som att sitta bredvid en centrifugerande tvättmaskin. Man blir ju förfan sjösjuk.
11. Går före i kön. Människor som gör detta borde skickas ut i rymden utan rymddräkter. Få saker får mig att svära så intensivt som människor som anser sig ha rätten att gå före i kön. T.ex. när jag köade till utförsäljning på en butik, jag och en kompis hade köat i över TVÅ TIMMAR men hamnade bara längre och längre bak då det stod två personer lika länge som oss, som sedan drog dit tjugo kompisar som absolut inte har någon rätt att stå där. Var fasen är er uppfostran? Att ni inte skäms.
12. Hosta eller nysa utan att hålla för. Detta måste ju ändå alla hålla med mig om att det är extremt äckligt?! Jag uppskattar då inte att få dina bakterier sprayade över mig. Kräks.
13. Sätter fötterna på mitt bord. Alla mina vänner (och sambo såklart) vet om detta, då de fått ett par tillsägelser haha. Men jag äter liksom på bordet, jag lägger mina smörgåsar direkt på det, och jag vill inte ha dina snuskiga fötter till frukost, thank you very much.
Bildkälla: länk
14. Lägger sig under täcket med kläder på. Ryser bara jag tänker på det. Kläder är smutsiga, de drar med sig smuts, de ska inte ner under mitt täcke! Felix har en hemsk ovana att sova med underställ vintertid, men jag tycker det är så äckligt att jag på riktigt blir arg. Hellre tio täcken i sängen, än ett par kläder. Blä.
15. Avbryter när man pratar. Detta är nog det värsta av allt, det är den saken på denna lista som får mig att tända till direkt, det finns ingenting mer respektlöst än att avbryta någon som pratar. Tyvärr så är ju min kära sambo en sådan person som avbryter, hela.jävla.tiden. Han kan avbryta mig för att säga att han inte alls avbryter mig (logiken?!).Ibland kan jag bli så arg så jag bara går ut ur rummet och smäller igen dörren och kan inte prata med honom på en stund. För mig är det som att säga "jag hör att du pratar men jag skiter i vad du har att säga, allt jag säger är ändå viktigare".
Har ni något speciellt som gör er tokiga?
1. Smaskar när de äter. Hur svårt kan det vara att stänga munnen? Jag vill inte se din mat brytas ner till geggig sörja med saliv skvättande, och jag vill inte höra dig glafsa. Man tappar ju aptiten.
2. Babblar på bio. Det är nästan alltid någon glappkäft i biopubliken, eller är det bara för mig? Någon som känner sig tvungen att föra konversation med filmens karaktärer hela tiden eller babbla på till sina vänner, vad är grejen? Fått bita mig i tungan många gånger för att inte explodera.
3. Dom som alltid är bäst (och är dom inte bäst så är det alla andras fel). Om det händer en någonting roligt så får man inget direkt "grattis" eller "fan va bra jobbat!" utan antingen en föreläsning om hur de är bättre, eller en uppläxning om hur fel det är och hur synd det är om dom. Var lite glada för tusan.
4. Biter på isglass. Vem gör det? Tyvärr många. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det. Fy.
Bildkälla: länk
5. Pratar med mat i munnen. Hur kan någon över 12 år tro att detta är okej? Nej tack kompis, jag vill inte ha dina salivdränkta potatisbitar i ansiktet, var snäll och håll igen. "Låt maten tysta mun" är ett underbart uttryck som fler borde leva efter.
6. Smaskar när de pratar. Man kanske inte alltid kan rå för det, men jag får gåshud bara av att tänka på det. I skolan skulle vi se en film om det centrala nervsystemet, och berättarrösten smaskade när hon pratade. Man kunde verkligen höra hur saliven stod som en vattenslang ur munnen. Tog kanske 5 minuter sen var jag tvungen att gå ut för jag klarade inte av det, ville kräkas.
7. Renoverar lägenheten utan att meddela grannarna. Händer ofta, och det är så himla respektlöst. Hur svårt är det att sätta upp en lapp på porten och skriva "Vi ska renovera, kommer ta cirka 2 veckor och hålla på större delen utav dagarna. Mvh" ?? Då vet man iallafall ungefär hur länge man ska plågas.
Bildkälla: länk
8. Vill inte ha eget -tar av mitt. Nu pratar jag om ätliga saker. T.ex. om jag är med någon och vi är i affären, jag är sugen på lite lösgodis och köper det. Den andra personen vill absolut inte ha något och har inget sug alls, helt bestämd. Ändå hinner man knappt ut från affären innan de ska stoppa ner händerna i min påse. Jag tycker det är äckligt när andra stoppar händerna i något jag ska äta, vill bete mig som en fyraåring och vrida "tusen nålar" på deras händer. Det handlar inte om att jag är snål, för många gånger erbjuder jag mig att köpa något åt dom men nej då de ska inget ha. Men jag tycker verkligen det är så himla äckligt när andra pillar på mina ätbara saker. Usch.
9. Klickar upptaget i telefonen -skickar sms om varför de ej har tid att svara. Detta gör inte många i min närhet (som tur är), men det gör mig tokig. Att svara och säga "jag har inte tid just nu, jag hör av mig senare" går tio gånger snabbare och är mycket trevligare.
10. Skakar med benet. Om du sitter själv; skaka loss, det skiter jag i. Men när jag sitter precis bredvid så behöver du inte sitta och skaka så det känns som att sitta bredvid en centrifugerande tvättmaskin. Man blir ju förfan sjösjuk.
11. Går före i kön. Människor som gör detta borde skickas ut i rymden utan rymddräkter. Få saker får mig att svära så intensivt som människor som anser sig ha rätten att gå före i kön. T.ex. när jag köade till utförsäljning på en butik, jag och en kompis hade köat i över TVÅ TIMMAR men hamnade bara längre och längre bak då det stod två personer lika länge som oss, som sedan drog dit tjugo kompisar som absolut inte har någon rätt att stå där. Var fasen är er uppfostran? Att ni inte skäms.
12. Hosta eller nysa utan att hålla för. Detta måste ju ändå alla hålla med mig om att det är extremt äckligt?! Jag uppskattar då inte att få dina bakterier sprayade över mig. Kräks.
13. Sätter fötterna på mitt bord. Alla mina vänner (och sambo såklart) vet om detta, då de fått ett par tillsägelser haha. Men jag äter liksom på bordet, jag lägger mina smörgåsar direkt på det, och jag vill inte ha dina snuskiga fötter till frukost, thank you very much.
Bildkälla: länk
14. Lägger sig under täcket med kläder på. Ryser bara jag tänker på det. Kläder är smutsiga, de drar med sig smuts, de ska inte ner under mitt täcke! Felix har en hemsk ovana att sova med underställ vintertid, men jag tycker det är så äckligt att jag på riktigt blir arg. Hellre tio täcken i sängen, än ett par kläder. Blä.
15. Avbryter när man pratar. Detta är nog det värsta av allt, det är den saken på denna lista som får mig att tända till direkt, det finns ingenting mer respektlöst än att avbryta någon som pratar. Tyvärr så är ju min kära sambo en sådan person som avbryter, hela.jävla.tiden. Han kan avbryta mig för att säga att han inte alls avbryter mig (logiken?!).Ibland kan jag bli så arg så jag bara går ut ur rummet och smäller igen dörren och kan inte prata med honom på en stund. För mig är det som att säga "jag hör att du pratar men jag skiter i vad du har att säga, allt jag säger är ändå viktigare".
Har ni något speciellt som gör er tokiga?
Follow
Vilka är "våra egna" ?
2017-10-29 @ 13:51:42
När det pratas om flyktingpolitiken är det nästan alltid någon som slänger ur sig "Vi måste hjälpa våra egna först", och jag har alltid haft svårt att förstå vad som egentligen menas med just "våra egna". Vilka är det vi "bör" räkna till våra egna, finns det några speficika riktlinjer att följa för att få tillhöra denna omtalade grupp?
Är det de personer som första gången öppnade sina ögon innanför Sveriges gränser som är våra egna? Är det de som bott här större delen utav sitt liv? Är det de med samma hudfärg som du själv? Är det de som delar dina åsikter? Är det de som delar din religion? De personer som gillar samma mat som du? De som pratar flytande svenska? De som skrattar åt samma skämt? De som byggt ett liv här? De som sjunger med till samma låtar? De som delar dina intressen? De som berörs utav samma saker? Är det de som du anser passar in i din alldeles egna värld, som är våra egna?
Är mina "våra egna" endast kvinnor i åldern 20-25 med brunt hår, gröna ögon, blandad musiksmak, intresse för det kreativa, födda tryggt på sjukhus, med psykiska problem och som ej äter kött? Eller är mina "våra egna" de som samhället anser vara okej att kalla våra egna? Är jag fri att välja själv, eller får jag endast välja personer innanför samhällets fyrkantiga ram? Vem tusan är mina "våra egna"?
Det pratas ofta om hur farligt det är med "vi och dom", hur man aldrig ska placera människor i fack -ändå är det precis det som händer, precis hela tiden. Vi sorterar in människor efter våra personliga åsikter om dem, ger dem ingen chans att förklara eller försvara, trycker in dem i trånga hus långt ifrån oss själva och ger dem ingen information om hur Sveriges samhälle fungerar -sedan beskyller vi dem för att inte vilja bli en del utav samhället som vi fullkomligt uteslutit dem från. Men äh, det spelar väl ingen roll att deras liv blir helt jävla omänskligt, landet drar ju in gott med cash att stoppa i fickorna på de som behöver dem minst. När de sedan begår brott kallar vi dem kriminella och otacksamma -vi ger blanka fan i vilket fruktansvärt liv de levt och ännu lever, för vi har redan tryckt ner dem i vårat prydliga fack, långt innan något brott begicks. Vi skapar brottslingar och bestraffar dem sedan för vad vi gjort. Hagamannen kom ut med skattepengar vällande ur fickorna, men familjer som sett sina nära dö på sin långa, farliga väg hit i hopp om ett bättre liv -de människorna struntar vi i. De är ju inte "våra egna".
Om vi suddar ut alla streck på alla kartor, struntar i allt som gör oss olika och istället fokuserar på att vi alla är MÄNNISKOR, alla gjutna i kött och blod, med känslor, tankar och idéer -vilka är då "våra egna"? Istället för att låta våra olika erfarheter och upplevelser dra oss isär, så kan vi lyssna och lära oss, öppna ögon vi tagit för givet varit blinda, skapa en värld med en framtid utan hat och rädsla. En värld som inte generaliserar, som inte är nedlåtande, som inte separerar. En värld som är till för alla.
Är det de personer som första gången öppnade sina ögon innanför Sveriges gränser som är våra egna? Är det de som bott här större delen utav sitt liv? Är det de med samma hudfärg som du själv? Är det de som delar dina åsikter? Är det de som delar din religion? De personer som gillar samma mat som du? De som pratar flytande svenska? De som skrattar åt samma skämt? De som byggt ett liv här? De som sjunger med till samma låtar? De som delar dina intressen? De som berörs utav samma saker? Är det de som du anser passar in i din alldeles egna värld, som är våra egna?
Är mina "våra egna" endast kvinnor i åldern 20-25 med brunt hår, gröna ögon, blandad musiksmak, intresse för det kreativa, födda tryggt på sjukhus, med psykiska problem och som ej äter kött? Eller är mina "våra egna" de som samhället anser vara okej att kalla våra egna? Är jag fri att välja själv, eller får jag endast välja personer innanför samhällets fyrkantiga ram? Vem tusan är mina "våra egna"?
Det pratas ofta om hur farligt det är med "vi och dom", hur man aldrig ska placera människor i fack -ändå är det precis det som händer, precis hela tiden. Vi sorterar in människor efter våra personliga åsikter om dem, ger dem ingen chans att förklara eller försvara, trycker in dem i trånga hus långt ifrån oss själva och ger dem ingen information om hur Sveriges samhälle fungerar -sedan beskyller vi dem för att inte vilja bli en del utav samhället som vi fullkomligt uteslutit dem från. Men äh, det spelar väl ingen roll att deras liv blir helt jävla omänskligt, landet drar ju in gott med cash att stoppa i fickorna på de som behöver dem minst. När de sedan begår brott kallar vi dem kriminella och otacksamma -vi ger blanka fan i vilket fruktansvärt liv de levt och ännu lever, för vi har redan tryckt ner dem i vårat prydliga fack, långt innan något brott begicks. Vi skapar brottslingar och bestraffar dem sedan för vad vi gjort. Hagamannen kom ut med skattepengar vällande ur fickorna, men familjer som sett sina nära dö på sin långa, farliga väg hit i hopp om ett bättre liv -de människorna struntar vi i. De är ju inte "våra egna".
Om vi suddar ut alla streck på alla kartor, struntar i allt som gör oss olika och istället fokuserar på att vi alla är MÄNNISKOR, alla gjutna i kött och blod, med känslor, tankar och idéer -vilka är då "våra egna"? Istället för att låta våra olika erfarheter och upplevelser dra oss isär, så kan vi lyssna och lära oss, öppna ögon vi tagit för givet varit blinda, skapa en värld med en framtid utan hat och rädsla. En värld som inte generaliserar, som inte är nedlåtande, som inte separerar. En värld som är till för alla.
Originalbild: länk
Follow
Kvinnan; ett mänskligt objekt,eller en objektifierad människa?
2017-10-21 @ 09:47:52
Jag kan fortsätta berätta i en halv evighet. Om alla ovälkomna händer som försökt äga min kropp. Om alla snabba steg jag tagit med hjärtat i halsgropen efter att ha blivit förföljd. Om alla vuxna i skolvärlden som sagt "han tycker bara om dig" eller "så farligt är det väl inte" eller "ta det som en komplimang". Om alla äckliga kukbilder följda av hot. Om hur lång tid det tog för mig att faktiskt förstå att min kropp är MIN. Men jag orkar inte fortsätta berätta. Inlägget är endast en ytlig inblick i det djupa, att detaljerat berätta är så jävla smärtsamt, fortfarande, så det behåller jag ett tag till.
Så många utav dessa saker har lagt mycket grund för oändligt utav panikångest, mardrömmar, fobier. Dessa saker är anledningen till att det tog nästan 3 år innan Felix fick hålla om mig ordentligt utan att jag fick panik, TRE JÄVLA ÅR. Och då är han ändå världens mest fantastiska människa, så mycket som han tagit hand om mig, hjälpt mig, funnits där, försökt förstå allt han omöjligen kan förstå. Tre jävla år innan jag vågade lita på honom tillräckligt för att känna hundraprocentig trygghet i hans famn. Tre.jävla.år.
Jag är, tyvärr, inget enskilt undantag som haft en jävla massa otur -jag är vilken kvinna som helst. Jag känner inte en enda kvinna/tjej som aldrig blivit sexuellt ofredad, förstår ni hur sjukt det är? En vän sa en gång "det är ju inte en fråga OM man ska bli utsatt, det är HUR MÅNGA GÅNGER man ska bli det" och det mest skrämmande är att hon hade helt rätt.
Går ni genom livet med en enda lärdom så låt det bli denna: Den ENDA kropp du har rätt till är din egen.
INGEN ANNAN KROPP ÄR DIN.
Elva år; Det är hur gammal jag var när jag grät i månader över att fått former tidigt och andra barn oblygt påpekade mina bröst.
"Att våldta dig ska bli ett nöje"; Ett utav hundratals sexuella hot och kommentarer jag fick i kommentarsfältet på min blogg som tonåring.
Tjugo kronor; Så mycket var jag värd enligt en kille i skolan som kastade pengen på mig när jag gick förbi.
Avstängning; Vad jag riskerade efter att ha tryckt upp killen mot ett skåp och knäat honom mellan benen.
Min rumpa; Den kroppsdel kompisar smygfotograferade utan att förstå hur äckligt det var.
Tre veckor; Det är hur lång tid det tog för en kille jag träffade att gå från komplimanger och omtänksamhet till att försöka ha sex med mig mot min vilja.
Aldrig mer; Det är hur ofta han hörde av sig efter jag lyckats sparka bort honom och gick därifrån med trasig resår i byxorna.
Alldeles för stora mjukiskläder; Det är vad jag trodde skulle skydda mig mot ovälkomna händer och kommentarer i skolan. Det gjorde det inte.
Fem; Så många blåmärken hade jag på mina bröst efter att blivit ofrivilligt tafsad på en kväll på krogen.
"Om du inte tänker ligga hittar jag någon annan som vill"; Svaret jag fick en gång då jag inte orkade ha sex med mitt ex.
Hora, slampa, luder, knullbar; Fyra utav många kränkande ord jag oprovocerat blivit kallad.
Obehag; Känslan jag fick då en kille i min klass började skriva till mig och kommentera kläderna jag haft på mig under dagen, kalla mig sexig och fin, hörde av sig varje gång han sett mig ute.
Hotade att döda min pojkvän; Vad en äldre kille gjorde när jag ej var intresserad.
"Äsch jag bryr mig inte"; Det största lögnen jag ofta sagt för att inte visa hur ont allt gjort.
Tusentals; Antalet tårar som rivit sönder mina kinder på grund utav sexuella övergrepp, hot, kommentarer, påhopp, trakasserier, ofredanden (etc.)
Jag kan fortsätta berätta i en halv evighet. Om alla ovälkomna händer som försökt äga min kropp. Om alla snabba steg jag tagit med hjärtat i halsgropen efter att ha blivit förföljd. Om alla vuxna i skolvärlden som sagt "han tycker bara om dig" eller "så farligt är det väl inte" eller "ta det som en komplimang". Om alla äckliga kukbilder följda av hot. Om hur lång tid det tog för mig att faktiskt förstå att min kropp är MIN. Men jag orkar inte fortsätta berätta. Inlägget är endast en ytlig inblick i det djupa, att detaljerat berätta är så jävla smärtsamt, fortfarande, så det behåller jag ett tag till.
Så många utav dessa saker har lagt mycket grund för oändligt utav panikångest, mardrömmar, fobier. Dessa saker är anledningen till att det tog nästan 3 år innan Felix fick hålla om mig ordentligt utan att jag fick panik, TRE JÄVLA ÅR. Och då är han ändå världens mest fantastiska människa, så mycket som han tagit hand om mig, hjälpt mig, funnits där, försökt förstå allt han omöjligen kan förstå. Tre jävla år innan jag vågade lita på honom tillräckligt för att känna hundraprocentig trygghet i hans famn. Tre.jävla.år.
Jag är, tyvärr, inget enskilt undantag som haft en jävla massa otur -jag är vilken kvinna som helst. Jag känner inte en enda kvinna/tjej som aldrig blivit sexuellt ofredad, förstår ni hur sjukt det är? En vän sa en gång "det är ju inte en fråga OM man ska bli utsatt, det är HUR MÅNGA GÅNGER man ska bli det" och det mest skrämmande är att hon hade helt rätt.
Går ni genom livet med en enda lärdom så låt det bli denna: Den ENDA kropp du har rätt till är din egen.
INGEN ANNAN KROPP ÄR DIN.
Follow
Inte alltid
2017-09-21 @ 08:29:52
Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark. Inte alltid söndertrasad, men aldrig hel. Inte alltid sämst i världen, men aldrig bra nog. Mörkret livnär sig på min själ, äter upp mig från insidan, gör mig till ett skal. Försöker känna efter, känna vad som helst, känna något, men vad är det meningen att jag egentligen ska känna? Känslomässig amnesi. Jag kan minnas platser där jag varit oförstörbar, stått på toppen med pumpande adrenalin, och jag besöker dem i mina drömmar. I mina mardrömmar. Platserna är inte längre starka eller ljusa, de är befläckade utav smärtan att vara föredetta. Föredetta lycklig, föredetta positiv, föredetta älskvärd, föredetta stark, föredetta någon. En sorgligt dyster föredetting. "Vem vill du vara?" Vem som helst. Vem som helst utom ett skal. Vem som helst utom jag. Vem som helst. Kämpar för att bibehålla förståendet, men det har kanske redan flytt. Är jag på väg att bli galen? Försöker pussla ihop alla söndertrasade själsbitar, försöker finna tillbaka. Men till vad? Vem är jag utan detta tillintetgörande mörker? Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark.
Follow
Mitt bästa självboost-citat
2017-09-20 @ 10:33:21
#1 Jag har alltid älskat just detta citat av karaktären Luna Lovegood i Harry Potter. Jag må vara aningen partisk då hon är min absoluta favorit i filmerna (jag har inte läst böckerna, hemskt jag vet) men detta citat gör mig både full i skratt och peppad. Jag känner mig många gånger helt knäpp, jag tror allra mest precis när jag kommit ur en av mina hypomaniska episoder, och då brukar jag tänka på detta citat. Det känns som att det är okej att vara knäpp ibland, det är vi alla.
Blogg.se har en pågående tävling som handlar om självpepp ( #urbanchallenge) vilket jag tycker är superbra, det behövs verkligen! Veckans utmaning är att dela med sig av sitt bästa självboost-citat. Jag har verkligen en hel drös med citat som jag tänker på när jag behöver knuffa mig själv framåt, och jag kan inte ta med alla (då tar inlägget aldrig slut haha) men jag tänker ändå dela med mig utav några stycken. Så här kommer dom:
#1 Jag har alltid älskat just detta citat av karaktären Luna Lovegood i Harry Potter. Jag må vara aningen partisk då hon är min absoluta favorit i filmerna (jag har inte läst böckerna, hemskt jag vet) men detta citat gör mig både full i skratt och peppad. Jag känner mig många gånger helt knäpp, jag tror allra mest precis när jag kommit ur en av mina hypomaniska episoder, och då brukar jag tänka på detta citat. Det känns som att det är okej att vara knäpp ibland, det är vi alla.#2 Jag har så många rädslor och fobier, så många saker jag undviker att göra enbart på grund av en känsla utav obehag, så har det alltid varit. Men många gånger har jag pushat mig rakt igenom rädslan, och jag lovar att utsikten från andra sidan är rätt så jävla fantastisk. T.ex. är jag extremt höjdrädd(jag menar verkligen extremt, blir snurrig av att stå på en stol), men har trots det åkt London Eye, stått högst upp i Empire State Building och WTC, t.o.m klättrat upp längs ett berg med skakande ben efter att ha tappat balansen och trillat ner. Och jag har aldrig känt mig mer levande än då.
#3 Jag avskyr att be om hjälp, vad det än gäller. Jag vet inte varför, jag tycker ju att det är bra och väldigt viktigt att kunna be om hjälp när man behöver, men det tar ofta bara tvärstopp. Men då tänker jag på detta citat som jag själv skrev i en privat text för några år sedan och det peppar mig till att räcka ut en hand.
Har ni några speciella självboost-citat? När känner ni att ni mest behöver dem?
#4 Detta simpla, men så vackra, citat ska jag tatuera in i min mammas handstil. Jag ska ha det på armen som många gånger trasats sönder när ångesten varit för stor. En påminnelse till mig själv att inte bara vara snäll mot andra, utan även mot mig själv. Att behandla mig själv såsom jag behandlar andra. Jag dömer aldrig andra, jag litar på människor, jag bryr mig om andra och vill att de ska må bra, jag tycker inte att någon förtjänar tårar -och jag måste lära mig att se mig själv på samma sätt. Lära mig att se mig själv som värdefull. To be kind, always. Att jag vill ha det just i min mammas handstil är då det är hon som lärt mig allt om hur man är en bra människa. Hon är min stöttepelare, min bästa vän, min rådgivare, min egen Benjamin Syrsa, den som alltid hejar på mig, och den människa som alltid sagt åt mig att inga drömmar är för stora.
Har ni några speciella självboost-citat? När känner ni att ni mest behöver dem?
Follow
10 anledningar att älska hösten🍁🍃
2017-09-19 @ 13:26:23
2] Jag kan andas
Jag har pollenallergi, så hela våren och sommaren går jag runt med täppt, rinning näsa och röda, kladdiga ögon.
På vintern är jag a l l t i d förkyld, vilket gör att hösten är den enda årstiden då jag kan andas ren, underbar luft.
3] Mysig belysning
Tända ljus (helst doftljus för en doftljusnarkoman som jag), små ljusslingor med varmt ljus, små lampor här och var... Jag älskar det! (Köpte till och med en ny liten batteridriven borslampa igår, ska visa er någon dag)
4] Alla serier blir automatiskt bättre
Det kan ta mig tusan ingen säga emot! Alla serier blir bättre när man ligger nerbäddad under gosiga filtar, med en kopp te eller varm choklad, hör vinden susa utanför och regnet slå mot rutan.. Mina favoritserier att se på hösten är Gilmore Girls, The Vampire Diaries, Bones, Outlander, O.C, Hart of Dixie, Sex And The City, The 100. Tro mig när jag säger att jag kommer plöja igenom alla dessa gång på gång.
5] Regn mot fönstren
Det är nog mitt favoritljud i hela världen, mysfaktorn skjuter i höjden såfort man hör hur regnet
börjar slå mot fönsterrutan. Såå avslappnande.
6] Höstkläder, såklart
Mysiga koftor, stickade tröjor, stora halsdukar, sockor, höstboots, fingervantar. Längtar ni inte bara ni läser det??
7] Varma drycker
Det är helt enkelt inte lika härligt att dricka varma drycker när det är 25°C och man svettas som en gris. På hösten är det ju magiskt att dricka te, varm choklad, chailatte etc. Helst klädd i gosig morgonrock och mjuka sockor.
8] Det är okej att vara likblek
Jag har gått i långbyxor större delen utav sommaren (tappade bort påsen med alla kjolar och shorts hahah...), och har dessutom varit sjuk ca 7-8 veckor utav 15 med feber och hela köret vilket inneburit att jag haft koftor och tjocktröjor när jag jobbat. Detta har självklart gjort att jag nästan är självlysande haha, tror aldrig jag varit så blek en sommar! Men på hösten är det okej, för vem tusan går barbent på hösten? Embrace the zombie-look my friends.
9] Allt ändrar färg
Finns det ens någonting vackrare? 'Cause I don't think so.
Hösten är min favoritårstid, den jag längtar efter hela året och blir överlycklig när den väl är här. Många tycker jag är lite knäpp som avskyr sommaren och bara vill ha höst, men här ska ni få 10 anledningar varför jag älskar hösten:
1] Lukten av höstregn
Vårregn och sommarregn är också härligt, men inget slår lukten utav höstregn. Direkt blir jag som Lorelai i Gilmore Girls blir med snön,
men istället "I smell autumn rain", jag kan stå och bara njuta verkligen.
1] Lukten av höstregn
Vårregn och sommarregn är också härligt, men inget slår lukten utav höstregn. Direkt blir jag som Lorelai i Gilmore Girls blir med snön,
men istället "I smell autumn rain", jag kan stå och bara njuta verkligen.
2] Jag kan andas
Jag har pollenallergi, så hela våren och sommaren går jag runt med täppt, rinning näsa och röda, kladdiga ögon.
På vintern är jag a l l t i d förkyld, vilket gör att hösten är den enda årstiden då jag kan andas ren, underbar luft.
3] Mysig belysning
Tända ljus (helst doftljus för en doftljusnarkoman som jag), små ljusslingor med varmt ljus, små lampor här och var... Jag älskar det! (Köpte till och med en ny liten batteridriven borslampa igår, ska visa er någon dag)
Det kan ta mig tusan ingen säga emot! Alla serier blir bättre när man ligger nerbäddad under gosiga filtar, med en kopp te eller varm choklad, hör vinden susa utanför och regnet slå mot rutan.. Mina favoritserier att se på hösten är Gilmore Girls, The Vampire Diaries, Bones, Outlander, O.C, Hart of Dixie, Sex And The City, The 100. Tro mig när jag säger att jag kommer plöja igenom alla dessa gång på gång.
5] Regn mot fönstren
Det är nog mitt favoritljud i hela världen, mysfaktorn skjuter i höjden såfort man hör hur regnet
börjar slå mot fönsterrutan. Såå avslappnande.
6] Höstkläder, såklart
Mysiga koftor, stickade tröjor, stora halsdukar, sockor, höstboots, fingervantar. Längtar ni inte bara ni läser det??
7] Varma drycker
Det är helt enkelt inte lika härligt att dricka varma drycker när det är 25°C och man svettas som en gris. På hösten är det ju magiskt att dricka te, varm choklad, chailatte etc. Helst klädd i gosig morgonrock och mjuka sockor.
8] Det är okej att vara likblek
Jag har gått i långbyxor större delen utav sommaren (tappade bort påsen med alla kjolar och shorts hahah...), och har dessutom varit sjuk ca 7-8 veckor utav 15 med feber och hela köret vilket inneburit att jag haft koftor och tjocktröjor när jag jobbat. Detta har självklart gjort att jag nästan är självlysande haha, tror aldrig jag varit så blek en sommar! Men på hösten är det okej, för vem tusan går barbent på hösten? Embrace the zombie-look my friends.
9] Allt ändrar färg
Finns det ens någonting vackrare? 'Cause I don't think so.
10] INGEN MER VÄRME
Jag avskyr värme, allt över 16°C är pest och pina för mig. Jag vill ha mysig kyla (med mysig menar jag alltså inte 25 minusgrader!),
så man kan krypa ner under varma filtar, värmekuddar eller en varm dusch.
Men när det är sommarvärme ute, då vill jag helst av allt bara ligga framför min fläkt haha!
Vilken årstid är eran favorit och varför?🍁
Jag avskyr värme, allt över 16°C är pest och pina för mig. Jag vill ha mysig kyla (med mysig menar jag alltså inte 25 minusgrader!),
så man kan krypa ner under varma filtar, värmekuddar eller en varm dusch.
Men när det är sommarvärme ute, då vill jag helst av allt bara ligga framför min fläkt haha!
Vilken årstid är eran favorit och varför?🍁
Follow
