Kärlek är
Kärlek är att ha olika åsikter och låta dem skapa intressanta diskussioner, att vakna klockan 03:30 av hans snarkningar och hålla emot viljan att knuffa honom ur sängen, att dela med sig av sin mat trots att han sa att han inte var hungrig.
Kärlek är att få höra "jag tar disken, sätt dig och ta det lugnt du", att överösa honom med så mycket komplimanger att han blir generad, att hacka löken smått för att han avskyr stora bitar.
Felix har gett mig många underbart fina saker under våra snart 7 år tillsammans; allt ifrån vackra blomkbuketter till att bjuda med mig på resor. Han är en generös och omtänksam person, och jag vet att han gör dessa saker endast för att göra mig glad, vilket säger mycket om hans personlighet. Men jag måste säga att de saker som gör mig absolut varmast i hjärtat är de gånger han bara verkligen funnits där;
Den gången för några år sedan när jag hade extrem urinvägsinfektion och inte vågade resa mig från toaletten alls, hade så ont att jag grät och inte kunde slappna av. Så han kom in i badrummet med täcke och kudde, och la sig på golvet för att jag skulle slippa vara själv.
Alla gånger han hållit om mig genom min ångest, och när jag sagt att jag inte orkar mer har han alltid svarat "älskling vi klarar detta, du och jag" för att försäkra mig om att jag aldrig är ensam.
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont utav hostan, och jag sover just nu på soffan för att kunna sitta upp ordentligt, men jag kände mig så svag och kunde inte alls somna. Så han la sig på soffan utan varken täcke eller kudde, och höll min hand hela natten.
Jag kan räkna upp hur många saker som helst, men jag tror att ni förstår min poäng. Det är dessa tillfällen jag har känt mig så oerhört älskad, känt att jag verkligen har någon som finns där för mig. Det går inte sätta en prislapp på de sakerna, de är ovärdeliga och det är kärlek.
Out of control
Oh, honey, this world is out of control
It is so full of sadness
Confused by madness
And stained by the "what if" and "if only"
We are caught feeling lonely
Oh, honey, this world is out of control
But although it is tragical
We still find it somewhat magical
And in the ashes of the life we wished for, we find
A new beginning, blank pages, so we don't really mind
Oh, honey, this world is out of control
But if honesty is our only option
We don't like taking precaution
And before every jump, close every eye
Because for at least a few seconds, we will fly
Oh, honey, this world is out of control
But, honey, we have both gone mad
It's not necessarily bad
We're just different, not standing in line
Not like the rest, and that is just fine
Because honey, this world is out of control
But so are you, and so am I
i.l.t 13/11/17
15 saker människor gör som driver mig till vansinne
1. Smaskar när de äter. Hur svårt kan det vara att stänga munnen? Jag vill inte se din mat brytas ner till geggig sörja med saliv skvättande, och jag vill inte höra dig glafsa. Man tappar ju aptiten.
2. Babblar på bio. Det är nästan alltid någon glappkäft i biopubliken, eller är det bara för mig? Någon som känner sig tvungen att föra konversation med filmens karaktärer hela tiden eller babbla på till sina vänner, vad är grejen? Fått bita mig i tungan många gånger för att inte explodera.
3. Dom som alltid är bäst (och är dom inte bäst så är det alla andras fel). Om det händer en någonting roligt så får man inget direkt "grattis" eller "fan va bra jobbat!" utan antingen en föreläsning om hur de är bättre, eller en uppläxning om hur fel det är och hur synd det är om dom. Var lite glada för tusan.
4. Biter på isglass. Vem gör det? Tyvärr många. Jag får ont i hela kroppen bara av att tänka på det. Fy.
Bildkälla: länk
5. Pratar med mat i munnen. Hur kan någon över 12 år tro att detta är okej? Nej tack kompis, jag vill inte ha dina salivdränkta potatisbitar i ansiktet, var snäll och håll igen. "Låt maten tysta mun" är ett underbart uttryck som fler borde leva efter.
6. Smaskar när de pratar. Man kanske inte alltid kan rå för det, men jag får gåshud bara av att tänka på det. I skolan skulle vi se en film om det centrala nervsystemet, och berättarrösten smaskade när hon pratade. Man kunde verkligen höra hur saliven stod som en vattenslang ur munnen. Tog kanske 5 minuter sen var jag tvungen att gå ut för jag klarade inte av det, ville kräkas.
7. Renoverar lägenheten utan att meddela grannarna. Händer ofta, och det är så himla respektlöst. Hur svårt är det att sätta upp en lapp på porten och skriva "Vi ska renovera, kommer ta cirka 2 veckor och hålla på större delen utav dagarna. Mvh" ?? Då vet man iallafall ungefär hur länge man ska plågas.
Bildkälla: länk
8. Vill inte ha eget -tar av mitt. Nu pratar jag om ätliga saker. T.ex. om jag är med någon och vi är i affären, jag är sugen på lite lösgodis och köper det. Den andra personen vill absolut inte ha något och har inget sug alls, helt bestämd. Ändå hinner man knappt ut från affären innan de ska stoppa ner händerna i min påse. Jag tycker det är äckligt när andra stoppar händerna i något jag ska äta, vill bete mig som en fyraåring och vrida "tusen nålar" på deras händer. Det handlar inte om att jag är snål, för många gånger erbjuder jag mig att köpa något åt dom men nej då de ska inget ha. Men jag tycker verkligen det är så himla äckligt när andra pillar på mina ätbara saker. Usch.
9. Klickar upptaget i telefonen -skickar sms om varför de ej har tid att svara. Detta gör inte många i min närhet (som tur är), men det gör mig tokig. Att svara och säga "jag har inte tid just nu, jag hör av mig senare" går tio gånger snabbare och är mycket trevligare.
10. Skakar med benet. Om du sitter själv; skaka loss, det skiter jag i. Men när jag sitter precis bredvid så behöver du inte sitta och skaka så det känns som att sitta bredvid en centrifugerande tvättmaskin. Man blir ju förfan sjösjuk.
11. Går före i kön. Människor som gör detta borde skickas ut i rymden utan rymddräkter. Få saker får mig att svära så intensivt som människor som anser sig ha rätten att gå före i kön. T.ex. när jag köade till utförsäljning på en butik, jag och en kompis hade köat i över TVÅ TIMMAR men hamnade bara längre och längre bak då det stod två personer lika länge som oss, som sedan drog dit tjugo kompisar som absolut inte har någon rätt att stå där. Var fasen är er uppfostran? Att ni inte skäms.
12. Hosta eller nysa utan att hålla för. Detta måste ju ändå alla hålla med mig om att det är extremt äckligt?! Jag uppskattar då inte att få dina bakterier sprayade över mig. Kräks.
13. Sätter fötterna på mitt bord. Alla mina vänner (och sambo såklart) vet om detta, då de fått ett par tillsägelser haha. Men jag äter liksom på bordet, jag lägger mina smörgåsar direkt på det, och jag vill inte ha dina snuskiga fötter till frukost, thank you very much.
Bildkälla: länk
14. Lägger sig under täcket med kläder på. Ryser bara jag tänker på det. Kläder är smutsiga, de drar med sig smuts, de ska inte ner under mitt täcke! Felix har en hemsk ovana att sova med underställ vintertid, men jag tycker det är så äckligt att jag på riktigt blir arg. Hellre tio täcken i sängen, än ett par kläder. Blä.
15. Avbryter när man pratar. Detta är nog det värsta av allt, det är den saken på denna lista som får mig att tända till direkt, det finns ingenting mer respektlöst än att avbryta någon som pratar. Tyvärr så är ju min kära sambo en sådan person som avbryter, hela.jävla.tiden. Han kan avbryta mig för att säga att han inte alls avbryter mig (logiken?!).Ibland kan jag bli så arg så jag bara går ut ur rummet och smäller igen dörren och kan inte prata med honom på en stund. För mig är det som att säga "jag hör att du pratar men jag skiter i vad du har att säga, allt jag säger är ändå viktigare".
Har ni något speciellt som gör er tokiga?
Vilka är "våra egna" ?
Är det de personer som första gången öppnade sina ögon innanför Sveriges gränser som är våra egna? Är det de som bott här större delen utav sitt liv? Är det de med samma hudfärg som du själv? Är det de som delar dina åsikter? Är det de som delar din religion? De personer som gillar samma mat som du? De som pratar flytande svenska? De som skrattar åt samma skämt? De som byggt ett liv här? De som sjunger med till samma låtar? De som delar dina intressen? De som berörs utav samma saker? Är det de som du anser passar in i din alldeles egna värld, som är våra egna?
Är mina "våra egna" endast kvinnor i åldern 20-25 med brunt hår, gröna ögon, blandad musiksmak, intresse för det kreativa, födda tryggt på sjukhus, med psykiska problem och som ej äter kött? Eller är mina "våra egna" de som samhället anser vara okej att kalla våra egna? Är jag fri att välja själv, eller får jag endast välja personer innanför samhällets fyrkantiga ram? Vem tusan är mina "våra egna"?
Det pratas ofta om hur farligt det är med "vi och dom", hur man aldrig ska placera människor i fack -ändå är det precis det som händer, precis hela tiden. Vi sorterar in människor efter våra personliga åsikter om dem, ger dem ingen chans att förklara eller försvara, trycker in dem i trånga hus långt ifrån oss själva och ger dem ingen information om hur Sveriges samhälle fungerar -sedan beskyller vi dem för att inte vilja bli en del utav samhället som vi fullkomligt uteslutit dem från. Men äh, det spelar väl ingen roll att deras liv blir helt jävla omänskligt, landet drar ju in gott med cash att stoppa i fickorna på de som behöver dem minst. När de sedan begår brott kallar vi dem kriminella och otacksamma -vi ger blanka fan i vilket fruktansvärt liv de levt och ännu lever, för vi har redan tryckt ner dem i vårat prydliga fack, långt innan något brott begicks. Vi skapar brottslingar och bestraffar dem sedan för vad vi gjort. Hagamannen kom ut med skattepengar vällande ur fickorna, men familjer som sett sina nära dö på sin långa, farliga väg hit i hopp om ett bättre liv -de människorna struntar vi i. De är ju inte "våra egna".
Om vi suddar ut alla streck på alla kartor, struntar i allt som gör oss olika och istället fokuserar på att vi alla är MÄNNISKOR, alla gjutna i kött och blod, med känslor, tankar och idéer -vilka är då "våra egna"? Istället för att låta våra olika erfarheter och upplevelser dra oss isär, så kan vi lyssna och lära oss, öppna ögon vi tagit för givet varit blinda, skapa en värld med en framtid utan hat och rädsla. En värld som inte generaliserar, som inte är nedlåtande, som inte separerar. En värld som är till för alla.
Kvinnan; ett mänskligt objekt,eller en objektifierad människa?
Elva år; Det är hur gammal jag var när jag grät i månader över att fått former tidigt och andra barn oblygt påpekade mina bröst.
"Att våldta dig ska bli ett nöje"; Ett utav hundratals sexuella hot och kommentarer jag fick i kommentarsfältet på min blogg som tonåring.
Tjugo kronor; Så mycket var jag värd enligt en kille i skolan som kastade pengen på mig när jag gick förbi.
Avstängning; Vad jag riskerade efter att ha tryckt upp killen mot ett skåp och knäat honom mellan benen.
Min rumpa; Den kroppsdel kompisar smygfotograferade utan att förstå hur äckligt det var.
Tre veckor; Det är hur lång tid det tog för en kille jag träffade att gå från komplimanger och omtänksamhet till att försöka ha sex med mig mot min vilja.
Aldrig mer; Det är hur ofta han hörde av sig efter jag lyckats sparka bort honom och gick därifrån med trasig resår i byxorna.
Alldeles för stora mjukiskläder; Det är vad jag trodde skulle skydda mig mot ovälkomna händer och kommentarer i skolan. Det gjorde det inte.
Fem; Så många blåmärken hade jag på mina bröst efter att blivit ofrivilligt tafsad på en kväll på krogen.
"Om du inte tänker ligga hittar jag någon annan som vill"; Svaret jag fick en gång då jag inte orkade ha sex med mitt ex.
Hora, slampa, luder, knullbar; Fyra utav många kränkande ord jag oprovocerat blivit kallad.
Obehag; Känslan jag fick då en kille i min klass började skriva till mig och kommentera kläderna jag haft på mig under dagen, kalla mig sexig och fin, hörde av sig varje gång han sett mig ute.
Hotade att döda min pojkvän; Vad en äldre kille gjorde när jag ej var intresserad.
"Äsch jag bryr mig inte"; Det största lögnen jag ofta sagt för att inte visa hur ont allt gjort.
Tusentals; Antalet tårar som rivit sönder mina kinder på grund utav sexuella övergrepp, hot, kommentarer, påhopp, trakasserier, ofredanden (etc.)
Jag kan fortsätta berätta i en halv evighet. Om alla ovälkomna händer som försökt äga min kropp. Om alla snabba steg jag tagit med hjärtat i halsgropen efter att ha blivit förföljd. Om alla vuxna i skolvärlden som sagt "han tycker bara om dig" eller "så farligt är det väl inte" eller "ta det som en komplimang". Om alla äckliga kukbilder följda av hot. Om hur lång tid det tog för mig att faktiskt förstå att min kropp är MIN. Men jag orkar inte fortsätta berätta. Inlägget är endast en ytlig inblick i det djupa, att detaljerat berätta är så jävla smärtsamt, fortfarande, så det behåller jag ett tag till.
Så många utav dessa saker har lagt mycket grund för oändligt utav panikångest, mardrömmar, fobier. Dessa saker är anledningen till att det tog nästan 3 år innan Felix fick hålla om mig ordentligt utan att jag fick panik, TRE JÄVLA ÅR. Och då är han ändå världens mest fantastiska människa, så mycket som han tagit hand om mig, hjälpt mig, funnits där, försökt förstå allt han omöjligen kan förstå. Tre jävla år innan jag vågade lita på honom tillräckligt för att känna hundraprocentig trygghet i hans famn. Tre.jävla.år.
Jag är, tyvärr, inget enskilt undantag som haft en jävla massa otur -jag är vilken kvinna som helst. Jag känner inte en enda kvinna/tjej som aldrig blivit sexuellt ofredad, förstår ni hur sjukt det är? En vän sa en gång "det är ju inte en fråga OM man ska bli utsatt, det är HUR MÅNGA GÅNGER man ska bli det" och det mest skrämmande är att hon hade helt rätt.
Går ni genom livet med en enda lärdom så låt det bli denna: Den ENDA kropp du har rätt till är din egen.
INGEN ANNAN KROPP ÄR DIN.
Inte alltid
Mitt bästa självboost-citat
Har ni några speciella självboost-citat? När känner ni att ni mest behöver dem?
10 anledningar att älska hösten🍁🍃
1] Lukten av höstregn
Vårregn och sommarregn är också härligt, men inget slår lukten utav höstregn. Direkt blir jag som Lorelai i Gilmore Girls blir med snön,
men istället "I smell autumn rain", jag kan stå och bara njuta verkligen.
2] Jag kan andas
Jag har pollenallergi, så hela våren och sommaren går jag runt med täppt, rinning näsa och röda, kladdiga ögon.
På vintern är jag a l l t i d förkyld, vilket gör att hösten är den enda årstiden då jag kan andas ren, underbar luft.
3] Mysig belysning
Tända ljus (helst doftljus för en doftljusnarkoman som jag), små ljusslingor med varmt ljus, små lampor här och var... Jag älskar det! (Köpte till och med en ny liten batteridriven borslampa igår, ska visa er någon dag)
Det kan ta mig tusan ingen säga emot! Alla serier blir bättre när man ligger nerbäddad under gosiga filtar, med en kopp te eller varm choklad, hör vinden susa utanför och regnet slå mot rutan.. Mina favoritserier att se på hösten är Gilmore Girls, The Vampire Diaries, Bones, Outlander, O.C, Hart of Dixie, Sex And The City, The 100. Tro mig när jag säger att jag kommer plöja igenom alla dessa gång på gång.
5] Regn mot fönstren
Det är nog mitt favoritljud i hela världen, mysfaktorn skjuter i höjden såfort man hör hur regnet
börjar slå mot fönsterrutan. Såå avslappnande.
6] Höstkläder, såklart
Mysiga koftor, stickade tröjor, stora halsdukar, sockor, höstboots, fingervantar. Längtar ni inte bara ni läser det??
7] Varma drycker
Det är helt enkelt inte lika härligt att dricka varma drycker när det är 25°C och man svettas som en gris. På hösten är det ju magiskt att dricka te, varm choklad, chailatte etc. Helst klädd i gosig morgonrock och mjuka sockor.
8] Det är okej att vara likblek
Jag har gått i långbyxor större delen utav sommaren (tappade bort påsen med alla kjolar och shorts hahah...), och har dessutom varit sjuk ca 7-8 veckor utav 15 med feber och hela köret vilket inneburit att jag haft koftor och tjocktröjor när jag jobbat. Detta har självklart gjort att jag nästan är självlysande haha, tror aldrig jag varit så blek en sommar! Men på hösten är det okej, för vem tusan går barbent på hösten? Embrace the zombie-look my friends.
9] Allt ändrar färg
Finns det ens någonting vackrare? 'Cause I don't think so.
Jag avskyr värme, allt över 16°C är pest och pina för mig. Jag vill ha mysig kyla (med mysig menar jag alltså inte 25 minusgrader!),
så man kan krypa ner under varma filtar, värmekuddar eller en varm dusch.
Men när det är sommarvärme ute, då vill jag helst av allt bara ligga framför min fläkt haha!
Vilken årstid är eran favorit och varför?🍁
7 filmscener som sliter ur ens hjärta
Det är egentligen inte just hans död som är sådär fruktansvärt smärtsam, man hinner trots allt inte lära känna honom alltför väl även om man får förståelse för att han är en bra person. Det som gör sådär magkramp-klump-i-halsen-vill-bara-skrika-ont är hans pappas reaktion när han förstår att hans son är död. Hans pappa är såå stolt innan Cedric går in i labyrinten, och hans plågade skrik när han ser Cedric på marken ger mig svårt att andas. Jag kan inte se den scenen utan att bryta ihop totalt. Youtubelänk
Denna film börjar som en mysig bästis-film och utvecklas sedan till en snyftfilm. Iallafall för mig, haha. När änkan Tweed lämnar en förvirrad Micke i skogen och åker sin väg, då rinner tårarna. Och i slutet, när Micke & Molle inte längre är fiender men inte heller vänner, och det zoomar ut samtidigt som man hör deras barnröster säga "Molle, du är min bästis - Och du är min med, Micke - Vi kommer alltid vara vänner förevigt, Molle? - Ja, förevigt" , då gråter jag. Jag tycker bara inte det är ett lyckligt slut när två bästa vänner inte längre är bästa vänner. Youtubelänk till den gulliga "du är min bästis"
Alla som känner mig väl vet att detta är min nummer 1 favoritfilm och har varit sedan innan jag hängde med i vad som sades. Men det är en scen som sliter hjärtat itu, varje gång; När Danielle blir nekad en moders kärlek. Efter att ha slavat för sin styvmor nästan hela livet får hon bekräftat att hon aldrig varit älskad, och jävlar vad ont det gör i hela kroppen. Youtubelänk
Denna film är väldigt fin, men jobbig att se. Speciellt när ägaren Kyle dör och Max kommer in på begravningen. Gnyr, försöker dra sig fram mot kistan, ställer sig mot den och slutligen lägger sig nedanför. Gråtkalas.
Järnjätten
Denna film såg jag faktiskt inte förrän i år tror jag, innan hade jag bara sett någon kort snutt men aldrig mer än så. Felix sa åt mig att jag måste se den, och när jag märkte att det började bli jobbigt (alla mot stackars Järnjätten) så pausade jag och frågade Felix om han skulle dö. Felix svarade nej, så när Järnjätten offrade sig så grät jag helt hysteriskt och blev totalt vansinnig, hahah... Vägrade först se mer, jag var så otroligt upprörd, så Felix fick på fullaste allvar övertala mig och sedan se slutet med mig. Känslosam, jag? Näärå...
Ännu en av mina favoriter (jag är verkligen svag för askungesagor, haha). En av de typiska sakerna för Askungen är ju att förlora sina föräldrar och få leva med elak styvmor och styvsystrar, så även i denna. Bara några minuter in i filmen förlorar Sam sin pappa, och bara det kan ju få ens hjärta att brista. Men det är när hon säger "I lost my best friend that day" som jag bryter ihop, varje.jäkla.gång.
Stunden då Rufio använder sitt sista andetag till att säga "I wish I had a dad... like you" till Peter och sedan dör i hans armar -då rinner tårarna. Youtubelänk
Har ni några speciella filmscener som får er att gråta?
Är jag religiös?
Religion har alltid varit ett väldigt hett ämne, många anser att religion tar livet utav människor, jag anser snarare att religion är vad som hjälper människor ur lidande. De människor som begår fruktansvärda brott i religionens namn använder endast religionen för att skapa mer hat och större klyftor mellan andra, brotten hade tveklöst begåtts oavsett om religion existerade eller ej, och vi kan knappast beskylla någon människas tro för all världens mörker. De monster vars existens kretsar kring att sprida lidande har en förkärlek till att gömma sig bakom religion, men de kommer ALLTID hitta något att gömma sig bakom, vare sig det är religion eller favoritmusik. Detta ger ingen rätten att döma ut miljoner andra människor vars tro ger dem styrka, hopp och trygghet.
När jag var 5-12 år var vi en grupp på 5 tjejer som var bästa vänner, vi gjorde allt tillsammans och jäklar vad roligt vi brukade ha! Vi var jämngamla och hade turen att gå i samma klass både låg- och mellanstadie. Vi var alla väldigt olika personer, vi tyckte olika om det mesta, vi kände olika, såg olika ut -men det ändrade inte vår vänskap. En utav oss var en troende kristen, och hon fick mycket skit för det i skolan. Folk hånade hennes tro och betedde sig illa, enbart för att hon trodde på något annat än vad de gjorde. Jag minns en gång, jag tror vi gick i fjärde klass, när en tjej sa till henne "Gud finns inte, du är ju förfan sjuk i huvudet som tror att någon gubbe styr allt", -det ska tilläggas att det var helt och hållet oprovocerat, min vän var ingen provocerande person. Vet ni vad hennes svar var? "Du har rätt till att känna som du gör, jag accepterar att du tycker och tror något annat än vad jag gör. Det enda jag ber om är detsamma tillbaka". När jag senare frågade hur hon kunde vara så lugn, jag själv hade ju blivit vansinnig, sa hon "Att någon annan tycker annorlunda är okej, sättet hon uttrycker det på kanske inte är okej, men det är inte upp till mig att bestämma vad för person hon ska vara, det angår mig inte". Jag får gåshud bara jag tänker på det, för än idag tycker jag att hon var så jäkla cool som trots all skit hon fick aldrig slutade stå upp för sig själv eller sin tro och aldrig var elak mot någon. Hennes tro gjorde att andra var elaka mot henne, men det var även hennes tro som fick henne att aldrig sjunka till deras nivå. Så säg mig; På vilket sätt skapar hennes tro mer lidande än din ignorans?
Men, så har vi ju inläggets stora fråga; Är JAG religiös?
Det beror faktiskt lite på hur man definerar religiös; måste jag tro på att det finns en Gud som har makten att förlåta eller förgöra oss alla för att anses religiös, eller innebär "religiös" att jag kan tro på att det finns något större, mer meningsfullt än du och jag utan att nödvändigtvis tro på en Gud? Faktum är att jag tror på mycket, och jag är övertygad om att det finns många saker som vi inte kan sätta fingret på men som påverkar oss alla. Jag tror på ödet, att många saker är förutbestämda, men att ödet är sammankopplat till karma och vi på så sätt delvis har chansen att forma vårat eget öde. Jag tror att allt levande har en själ, och att när vi dör så delas vår själ i 3; en del påbörjar ett nytt liv, en annan blir fri tillsammans med andra själar, och en tredje del stannar kvar som en del i själarna på de som älskar oss. Jag tror att det finns så mycket lidande för att vi ska kunna finna villkorslös kärlek och förenas som medmänniskor. Jag tror på kärlek, vilket är lika osynligt som en religiös tro och egentligen endast är en känslomässig övertygelse om att höra ihop med någon annan. Jag tror på själsfränder, att vi är sammankopplade till många andra människor, och att när vi finner någon utav dem skapas en känsla utav trygghet och samhörighet, som en pusselbit till sig själv. Som sagt, jag tror på mycket saker som inte går att sätta fingret på. Men jag låter er avgöra om jag kan anses som religiös eller ej, då det för mig är ganska oviktigt att sätta en etikett på min egen tro.
Vad anser ni om allt detta? Håller ni med eller tycker ni att jag är knäpp?
Jag ska inte visa mig besviken.
Jag ska inte visa mig besviken
Det är en känsla som är ful och dum
Och när jag känner mig så jävla liten
Hörs inga ljud, jag låtsas vara stum
För jag vet att om ni ser mig gråta
Harklar ni halsen, drar lite i er sjal
Och är det något ingen kan förlåta
Så är det att någon är onormal
Jag ska inte låta tårar rinna
Det är ett tecken på svaghet, det vet jag
Så när jag helst av allt vill försvinna
Blundar jag, drömmer om en bättre dag
Min själ gör ont, men det vet ingen om nu
Att öppna käften är att vilja bli sedd
Må aldrig dåligt, nej det är helt tabu
Säg aldrig om du är ledsen eller rädd
Jag ska inte säga nej
Det är tråkigt att jämt vara emot
Så vad än sker är allting helt okej
Var helt beskedlig, var en idiot
Låt alla trampa rakt över din stolthet
Den är ändå ingenting värd här
Trots du kan, låtsas att du inte vet
Spela dum, var inte till besvär
Jag ska alltid låtsas att jag duger
Men aldrig tro jag är någonting att ha
För även om dom vet att jag ljuger
Är det bäst om jag låtsas att må bra
Göm dina piller, dölj dina sår
Annars orkar ingen stanna i ditt liv
För ingen bryr sig egentligen hur du mår
Tror du det är du bra jävla naiv
Jag vill aldrig mer stå på kanten
Blind för glädje, men öppen för panik
Aldrig köpa sprit för sista slanten
Kanske hör någon mina stumma skrik?
Jag vill aldrig gråta mig till sömns mer
För det jag känt när jag inte haft ett val
Så jag knäpper mina händer och jag ber
Att imorgon får jag vakna upp normal
i.l.t -17
"Skam" gör mig fantastiskt obekväm
Igår snubblade jag över ett delat inlägg på facebook, en länk till en text med rubriken "Eftersnack: "Skam" har tappat greppet" -och eftersom jag är hopplöst förälskad i allt vad "Skam" heter, och även är otroligt intresserad av andras tyck och tänk kring saker jag själv har åsikter om, så var jag självklart tvungen att läsa. Inlägget är skrivet av en tjej vid namn Saga Olsson, och redan efter ingressen är det uppenbart att den senaste säsongen utav den norska succéserien inte riktigt träffat henne i hjärtat.
Saga Olsson skriver även: "Men det fick mig också att inse att denna säsongen saknar det vi fått tidigare. Ett djup." och även om jag förstår hur någon kan känna så, så håller jag inte med alls. Många har pratat om att denna säsong "gått segt" -framförallt då Sana spenderar mycket tid ensam och vi fått långa stunder då hon inte gjort så mycket mer än suttit och stirrat eller fällt några tårar. Först kände jag lite likadant, men sen insåg jag att anledningen till varför jag ville korta ner de stunderna var inte för att de var tråkiga; Det var för att de gjorde mig obekväm. Iman Meskini gör rollen som Sana så bra att under de långa, tysta stunderna känner jag mig precis lika ensam som Sana, och även om jag inte vill så blir jag nästan lite obekväm av hennes smärta. Hennes kroppsspråk och blick gör fysiskt ont i hela mig och jag vill bara att det ska ta slut. Just detta gör hela säsong 4 så jävla viktig; Den låter oss inte titta bort eller låtsas som ingenting när någon lider.
Jag skulle vilja säga att säsong 4 handlar om att vara vilsen. Att önska man vore en person, men inte veta hur man faktiskt ska bli den. Att älska någon men inte riktigt veta vad man ska göra med känslorna. Att låta andras fördomar om en forma en till någon man varken är eller vill vara, låta någon annans ovetande ord eka så högt i huvudet att de blir till verklighet. Att vilja, känna och tänka så mycket på samma gång att man inte kan få ut någonting. Att våga leta efter sitt unika Jag i en värld fylld utav kopior som pekar finger och viskar bakom ryggen. Även om jag och Sana är två helt olika individer, så gör hennes smärta så fruktansvärt ont i mig -därför att den smärtan har varit min. Min ensamhet, min förvirring, mitt krossade hjärta, min knivfyllda rygg, min förtvivlan, min osäkerhet, min impulsiva ilska, min vilsenhet. Min smärta.
Kommentera gärna era egna åsikter; Håller ni med eller inte? Vad känner ni kring sista säsongen utav "Skam"?
Sveriges Nationaldag
Nationaldagen i all ära vill jag lista 9 saker som gör mig stolt att bo i allas vårat landet lagom:
1) Friheten. Är du HBTQ-person? Det är okej. Är du ateist, kristen, muslim, buddist? Inga problem. Har du flytt och behöver en trygg plats att börja om? Välkommen. Vill du gå en promenad i skogen? Gör det. Vilket även för mig till nästa punkt..
2) Allemansrätten. Vi får röra oss nästan fritt i naturen (så länge vi inte stör eller förstör såklart), vilket jag tycker är helt fantastiskt. Jag älskar att vara i naturen och är så tacksam för allemansrätten.
3) Vår vackra natur. Vi har faktiskt en väldigt vacker natur i Sverige, alla fina skogar fyllda med både djur- och växtliv, alla sjöar och så många öppna landskap.
4) Blandade kulturer. Ja, många gånger har det blivit kulturkrockar vilket jag tycker är så jäkla tråkigt, för vi har så mycket att lära av varandra! Samhället kan inte föras framåt om vi inte introduceras till nya ting, och att möta människor med andra kulturer än du själv är ett bra sätt för utveckling.
5) Sjukvården. Jag kan bryta benet, få det röntgat och gipsat -utan att behöva bli luspank på köpet. Nej, skattepengarna används inte alltid på helt rätt sätt (enligt mig), men gratis (och när vi blir vuxna; förbannat billig) sjukvård är verkligen är fantastiskt skäl att betala skatt. Dessutom har vi högkostnadsskydd på både vård och mediciner, just för att vi inte ska behöva gå i personlig konkurs för att vi blir sjuka.
6) Skolan. Hur fantastiskt är det att vi har gratis skolgång, och när vi kommer upp i gymnasieålder får vi t.o.m studiebidrag? I de flesta länder får man betala för all utbildning, och alldeles för många får därför aldrig gå i skolan. Detta är något vi verkligen bör uppskatta!
7) Betald semester. Sola, bada, slappa och inte bli pank. Vilken jävla lyx ändå.
8) IKEA. Måste ju ändå vara lite av Sveriges stolthet, typ. Jag personligen älskar IKEA, jag och min bestbud är helt tokiga i det och blir supertaggade såfort vi planerat in en tripp.
9) Sist men absolut inte minst; Fika. Våran älskade, berömda fika. Det är mysigt, det är gott, det är en hedrad svensk tradition och det är en perfekt ursäkt att både träffas och äta något litet sött. Är erat land rikt? Starka soldater? Äsch det är väl ingenting?! Vi har ju förfan fika!
Vad är ni glada/tacksamma för i Sverige?
transparent
En sådan dag. Då telefonen stängs av, Netflix gör desperata försök till underhållning, varannan timme spenderas i sömn och ensamheten känns smärtsamt trygg. En sådan dag. När man behöver vara ifred, helt och hållet, bara få bosätta sig tillfälligt under täcket och försöka intala sig själv att världen utanför inte finns. En sådan dag. När smärtsamma tankar lagts på gigantiska högar och slutligen faller över en som en raserad byggnad. En sådan dag.
Jag är nog på bättringsvägen. Bara inte hela tiden.
7 anledningar till varför jag avskyr sommaren:
Jag har riktig fobi för allt med för mycket ben, som jag brukar säga. Spindlar, myror, getingar, skalbaggar, fästingar -you name it. Och på sommaren kryllar det av dom, de försöker ta över världen såfort solen kommer ut. Ännu värre att jag verkligen inte kan döda dom då jag får så dåligt samvete att jag gråter haha. Ondsinta jäklar.
Folk kan gå hela hösten/vintern/våren och ba "usch är så trött på att dricka", sen såfort termometern visar 20 grader så ba "PARTYYYYY". Ja, jag har alltid varit en av de idioter som håller på sådär, och varje höst har jag tänkt att shit vad ovärt det är, jag gillar ju inte ens att dricka alkohol egentligen. Dessutom är jag extremt obekväm bland onyktra människor, om en kompis är på fest och ringer en natt så svarar jag inte ens för att jag hatar fulla människor så mycket. Nu har jag slutat helt och hållet, inte ens ett glas vin till maten. Jag föredrar vatten eller mjölk.
Vi har ju vattenbrist; det har inte snöat och regnat tillräckligt och sedan varit rekordvarmt=inte bra för vattenståndet. Gör mig ganska förbannad att folk ändå fortsätter duscha 45 minuter eller på andra onödiga sätt förbrukar vatten. Om alla drar sitt strå till stacken kanske vi kan undvika att behöva få vattenbrist som samhällsproblem.